Kategori: visuell kultur
Ny bok om ras i den svenska bildkulturen
Idag publicerades en ny bok om ras och kolonialism i ett svenskt sammanhang som Kungl. Vitterhetsakademien ger ut med konstvetaren Åsa Bharathi Larsson som redaktör – ”Bilder av ras i svensk visuell kultur”. Det går att ladda ned boken gratis som pdf-fil via:
https://vitterhetsakad.bokorder.se/sv-se/article/4515/bilder-av-ras-i-svensk-visuell-kultur
Det handlar om en antologi med akademiska texter som centrerar ras i den svenska historiska och samtida bildkulturen – inom konsten, i filmens värld, i medierna, i forskningssammanhang och sist men inte minst i den visuella populärkulturen.
Själv bidrar jag med en artikel som behandlar frågan om de svenska rasstereotyperna av asiater i relation till den infekterade konflikten mellan Sverige och Kina som bröt ut och i det närmaste exploderade när SVT:s program ”Svenska nyheter” försökte ha kul åt asiater på ett måhända ironiskt och satiriskt sätt för några år sedan. Jag frågar mig i artikeln om den så folkkära och socialt accepterade svenska s k ”gulinghumorn” som ju tyvärr går hem hos både ”hög och låg” och ”kreti och pleti” och bland både ”jobbarna” och medelklassen liksom bland både kvinnor och män och icke-heteros och heteros möjligen uppnådde någon slags vändpunkt (och i positiv mening – d v s till det bättre) i samband med den s k ”Svenska nyheterna”-affären när en ambassad representerandes en suverän statsbildning (d v s Folkrepubliken Kina, fastlands-Kina eller det kommunistiska Kina) för första gången någonsin valde att attackera de svenska rasstereotyperna av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn”.
OBS: Jag är inte på något sätt pro-Kina och är samtidigt också väldigt väl medveten om att konflikten mellan Sverige och Kina inte bara handlar om rasstereotyper av asiater utan fr a om mänskliga rättigheter inklusive om Gui Minhais öde. Kinas attack på SVT går trots det kanske ändå att se som något positivt för själva frågan om den svenska s k ”gulinghumorn” även om det naturligtvis är fel och förkastligt att en annan stat ger sig på Sveriges största och viktigaste public service-medieföretag (d v s SVT) och t o m kräver (å det kinesiska folkets vägnar) att SVT:s VD ska be landet ifråga (d v s Kina) om ursäkt offentligt och helst t o m på s k primetime-tv (d v s i SVT och under bästa sändningstid inför hela svenska folket).
”Antologin Bilder av ras i svensk visuell kultur uppmärksammar Sveriges inblandning i koloniala praktiker och kolonial politik – både inom och utanför landets gränser. Författarna gör nedslag i bokillustrationer, reklam, rasbiologi, tv, film och skämtbilder med ambitionen att väcka fler diskussioner om ras i svensk visuell kultur.”
”Den tvärvetenskapliga antologin visar hur representationer av ras har etablerats, omformulerats och kritiserats i Sverige under tvåhundra år. Författarna är forskare i genusvetenskap, historia, konstvetenskap, litteraturvetenskap, medievetenskap, musei- och biblioteksvetenskap samt språkvetenskap. De gör nedslag i material från flera tidsepoker – bokillustrationer från 1800-talet, reklamaffischer och rasbiologiska fotografier från 1900-talets första hälft, tv- och filmkultur samt skämtbilder från 2000-talet – och närmar sig materialet med en bred uppsättning angreppssätt och perspektiv. De diskuterar det visuella materialet utifrån begrepp som dekolonialitet, representation, stereotyp, makt, genus, vithet och bildbruk.
Antologin är resultatet av ett tvärvetenskapligt symposium som ägde rum 2018 på Kungl. Vitterhetsakademien.
– Förhoppningen är att antologin ska bidra till att fortsätta samtalet om representationer av ras i svensk visuell kultur. Det är väldigt roligt att så många olika forskare deltar med sin särskilda kompetens och utforskar de visuella aspekterna på representation och dess möjligheter till motstånd, säger Åsa Bharathi Larsson, redaktör och författare till artikeln ”Onkel Toms stuga i Sverige”.
Citat ur boken
”Kaffe, te, kakao och andra varor som producerades inom ramen för en klassisk och igenkännbar kolonial, plantagebaserad maktmatris fortsatte att marknadsföras med hjälp av sekelgamla rasistiska stereotyper eller, som i fallet Bernmarks affisch, med bilder som beskrevs som ’konstnärliga’ eller ’exotiska’ och som uppfattades som besläktade med konstmuseets tavlor eller det etnografiska museets utställda objekt”.
Ur artikeln ”Kaffetåren och kolonialismen” av Moa Matthis och Joanna Rubin Dranger
Redaktör
Åsa Bharathi Larsson
Medverkande författare
Åsa Bharathi Larsson, Södertörns högskola
Tobias Hübinette, Karlstads universitet
Johan Höglund, Linnéuniversitetet
Ulrika Kjellman, Uppsala universitet
Ina Knobblock, Lunds universitet
Moa Matthis, Konstfack
Joanna Rubin Dranger, Konstfack
Jeff Werner, Stockholms universitet
Boken kommer inom kort även att finnas som gratis pdf (open access).
För ytterligare information, kontakt med författarna eller recensionsexemplar kontakta:
Ulrika Gustafsson, redaktör, ulrika.gustafsson@vitterhetsakademien.se, 08-440 42 83.”
Icke-vita adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen
Kan konstatera att utrikes födda utomeuropeiska adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen:
Den myckna och frekventa förekomsten av utomeuropeiska adoptivbarn i svensk bildkultur är då nästan bara gångbar i Sverige eftersom den ”kräver” att de som tilltalas och adresseras av dessa annonser och denna reklam (i form av majoritetssvensk övre medelklass) dels omedelbart förstår att det är adoptivbarn det handlar om och inget annat och dels känner till att adoptivbarnen oftast är de enda som ser annorlunda ut i sina (övre medelklass-)miljöer.
Grundförutsättningen för att denna visuella kommunikation överhuvudtaget ska kunna fungera, accepteras som realistisk och ”träffa” rätt – d v s hitta sina kunder och klienter (i form av majoritetssvensk övre medelklass) – är kortfattat följande:
1, En mycket kraftig demografisk densitet av utlandsadopterade per capita som bara går att hitta i de skandinaviska länderna Sverige, Danmark och Norge (plus i den amerikanska delstaten Minnesota) och som gör att nästan alla invånare i dessa tre länder (och i denna delstat) både känner till och känner igen att utlandsadopterade existerar som en egen demografisk kategori vilket gör att de därmed intuitivt klarar av att särskilja adopterade från invandrare och deras barn.
2, En mycket kraftig socioekonomisk dominans av akademiker och högutbildade bland de som adopterar, d v s bland adoptivföräldrarna och adoptivfamiljerna, som gör att nästan alla invånare i ovanstående tre länder (och i ovanstående delstat) känner till att de utlandsadopterade i huvudsak står att hitta inom SACO-gruppen.
3, En mycket kraftig etnisk-raslig strukturell segregation inom bostadssektorn, i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort liksom på fritiden och på livets alla områden som gör att nästan alla invånare känner till att de utlandsadopterade i huvudsak växer upp bland majoritetsinvånarna och bor och lever med och bland majoritetsinvånarna även som vuxna till skillnad från invandrarna och deras barn.
Det är då bara om dessa tre demografiska, socioekonomiska och strukturella villkor uppfylls som den strida strömmen av bilder som med all sannolikhet ska föreställa utomeuropeiska adoptivbarn ens kan fortsätta att produceras och distribueras. Denna typ av fotografier och bildkompositioner är sammanfattningsvis helt enkelt inte socialt, kulturellt, semiotiskt, diskursivt, kommersiellt eller kommunikationsmässigt gångbara i några andra länder på jorden än i Sverige, Danmark och Norge (och i den amerikanska delstaten Minnesota).
Reflektioner kring Karlstads kommuns mångfaldskommunikation under pandemin
Jag har verkligen ingenting emot Karlstads kommuns pågående informationskampanj under pandemin som redan från början har kännetecknats av ett mycket medvetet mångfaldstänkande och kanske det mest medvetna i landet både vad gäller val av språk (inklusive värmländsk dialekt) och val av olika kroppar samt val av olika par- och familjekonstellationer. Både adoptivfamiljer liksom blandpar och samkönade par har då förekommit i olika sammanhang i kampanjen men först idag insåg jag att kampanjen dock samtidigt inte bryter mot det mönster som gäller för nästan all visuell ”mångfaldskommunikation” i Sverige:
En icke-vit person är antingen ensam eller befinner sig i sällskap med en vit person och det är därför mycket sällan som flera icke-vita personer syns tillsammans på bild utan en vit person såvida det inte handlar om en helicke-vit barnfamilj men även de är fortfarande ovanliga i exempelvis reklamsammanhang vill jag påstå.
För ett antal år sedan blev H&M uppmärksammat för att företaget just hade valt att i sin reklam visa bl a två asiatiska kvinnor respektive två afrikanska män tillsammans och ensamma utan några vita personer i form av bl a utomhusreklam och uppmärksamheten berodde just på att det var något nytt och sannolikt också något udda som de allra flesta inte hade sett förut just i Sverige men också att det spekulerades i att H&M ”flirtade” med samkönade par som potentiella kunder (vilket dock inte var fallet utan på en direkt fråga har jag för mig att H&M:s dåvarande kommunikationschef förklarade att det i båda fallen skulle föreställa två väninnor respektive två vänner och inget annat).
Och en rejält illvillig bildanalys av kommunens informationskampanj skulle väl slutligen dessutom kunna vara, mot bakgrund av Värmlands högerextrema historia och att landskapet numera är ett SD-fäste som antagligen ”heter duga”, att det går att tolka det hela som att vita värmlänningar bör hålla sig på ”säkert” avstånd från icke-vita värmlänningar (och oavsett pandemin).
Den svenska reklamvärlden domineras fortfarande av vita och när icke-vita förekommer gör de det ofta på ett stereotypt sätt
Igår publicerades Rättvisaren 2020, d v s f d Rättviseförmedlingens gamla rapport som gavs ut 2015-18, och som numera ges ut av Mediekompaniet. Detta år har Rättvisaren valt att ha fokus på (visuell) reklam och närmare bestämt på vilka människor (d v s inte djur eller växter utan enbart människor) som visuellt förekommer i svensk reklam i de svenska medierna.
Även om TT, som har skrivit om rapporten, tyvärr har valt att använda uttrycket ”personer med synlig utländsk härkomst” i sann svensk, färgblind, antirasistisk anda (se https://www.expressen.se/nyheter/smala-vita-och-unga-sa-stereotypisk-ar-reklamen – d v s TT vägrar antagligen helt enkelt att skriva vita och icke-vita såsom de allra allra flesta svensktalande ju gör) så har Rättvisaren/Mediekompaniet just detta år (d v s i 2020 års rapport) faktiskt valt att ”rakt ut” (d v s explicit) operationalisera beteckningarna vita och icke-vita, vilket åtminstone för mig, som forskar om ras och som förespråkar användandet av rasbegreppet både innanför och utanför akademin och högskolevärlden (d v s även i offentligheten) är något av en ”seger” för det gjorde då inte ens Rättviseförmedlingen på sin tid:
allmän slutsats:
Trots att minst 1/5 eller 20% av den svenska totalbefolkningen idag är icke-vit – och minst 1/4 eller 25% av alla barn, ungdomar och unga vuxna – så är icke-vita fortfarande kraftigt underrepresenterade inom samtida svensk reklam och när de förekommer så gör de det än idag i ibland stereotypa sammanhang. När mångfald och antirasism ska kommuniceras förekommer dock icke-vita och rapporten skriver då följande om en vanlig karaktär i sammanhanget: ”Det är en smal, ung kvinna med oftast ljust brun hy och afrohår, en afroamerikansk karaktär vi ofta ser i amerikanska bilder och populärkulturella produktioner.”
barnfamiljer och relationer:
När barnfamiljer förekommer i svensk reklam är det nästan alltid vita familjer det handlar om förutom när adoptivbarn och s k blandbarn/mixade barn dyker upp. Icke-vita förekommer dock ibland som vänner till vita, d v s i icke-familjesammanhang, såsom när två väninnor eller ett ”killgäng” förekommer i reklamen.
äldre
När äldre personer förekommer i reklamsammanhang är de till övervägande delen vita. finanssektorn I reklam som härrör från finanssektorn förekommer numera icke-vita i större utsträckning än tidigare och fr a gäller det personer från Mellanöstern: ”Representationen bygger på bilden av högt finansiellt engagemang och entreprenörsskap hos unga utrikesfödda (eller med utrikesfödda föräldrar) från Mellanöstern.”
träning
I reklam som handlar om träning förekommer icke-vita allra oftast och allra mest: ”Ett tydligt mönster i representationen av icke-vita individer är att träning och sport nästan genomgående representeras av mörkare hy. Stadium har flera annonser i urvalet och ser ut att genomgående välja icke-vit representation. Icke-vita kvinnor dominerar och visas som unga, vältränade, aktiva och tävlingsinriktade.”
livsmedel
I reklam som handlar om mat och dryck förekommer icke-vita också numera i större utsträckning än tidigare i svensk reklam men dock oftast som personal: ”Den icke-vita representationen återfinns framför allt i reklam från ICA, som avbildar sin mångfald av medarbetare med autentisk prägel. En viktig struktur här är dock den att icke-vita således är representerade som servicepersonal, men inte som kunder.”
resor
I reklam som kommer från rese- och turistbranschen är icke-vita fortfarande mycket sällan närvarande och särskilt gäller det reklam för vinterresor och vinterturism: ”Representationen är i hög grad vit och blond, och det är extra dominant i den alpina reklamen.”
Om ras i den svenska offentliga bildkulturen
Den svenska antirasismens historia i ikoniska och kanoniska bilder – ett urval
Växjö 14 april 1985
Borlänge 1 maj 2016
Stockholm 3 juni 2020
Adopterade fortsätter att kommunicera mångfald i Karlstad
I Karlstads kommuns turistreklam och kommunmaterial (kartor o s v) betyder mångfald uppenbarligen och år efter år efter år utlandsadopterade från Asien (och i huvudsak från Sydkorea), som då både har och får ett bruksvärde (att kommunicera mångfald) och ett varuvärde (att sälja Karlstad till turister), samt konstnären Lars Lerin och dennes partner Manoel ”Junior” Marques.
Om Asterix och rasstereotyper
Om några gamla fotografier
Redan 1978 blev ”Tintin i Kongo” kritiserad för att vara rassterotyp
Tobias Hübinette 