Kategori: visuell kultur

Icke-vita adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen

Kan konstatera att utrikes födda utomeuropeiska adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen:

Den myckna och frekventa förekomsten av utomeuropeiska adoptivbarn i svensk bildkultur är då nästan bara gångbar i Sverige eftersom den ”kräver” att de som tilltalas och adresseras av dessa annonser och denna reklam (i form av majoritetssvensk övre medelklass) dels omedelbart förstår att det är adoptivbarn det handlar om och inget annat och dels känner till att adoptivbarnen oftast är de enda som ser annorlunda ut i sina (övre medelklass-)miljöer.

Grundförutsättningen för att denna visuella kommunikation överhuvudtaget ska kunna fungera, accepteras som realistisk och ”träffa” rätt – d v s hitta sina kunder och klienter (i form av majoritetssvensk övre medelklass) – är kortfattat följande:

1, En mycket kraftig demografisk densitet av utlandsadopterade per capita som bara går att hitta i de skandinaviska länderna Sverige, Danmark och Norge (plus i den amerikanska delstaten Minnesota) och som gör att nästan alla invånare i dessa tre länder (och i denna delstat) både känner till och känner igen att utlandsadopterade existerar som en egen demografisk kategori vilket gör att de därmed intuitivt klarar av att särskilja adopterade från invandrare och deras barn.

2, En mycket kraftig socioekonomisk dominans av akademiker och högutbildade bland de som adopterar, d v s bland adoptivföräldrarna och adoptivfamiljerna, som gör att nästan alla invånare i ovanstående tre länder (och i ovanstående delstat) känner till att de utlandsadopterade i huvudsak står att hitta inom SACO-gruppen.

3, En mycket kraftig etnisk-raslig strukturell segregation inom bostadssektorn, i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort liksom på fritiden och på livets alla områden som gör att nästan alla invånare känner till att de utlandsadopterade i huvudsak växer upp bland majoritetsinvånarna och bor och lever med och bland majoritetsinvånarna även som vuxna till skillnad från invandrarna och deras barn.

Det är då bara om dessa tre demografiska, socioekonomiska och strukturella villkor uppfylls som den strida strömmen av bilder som med all sannolikhet ska föreställa utomeuropeiska adoptivbarn ens kan fortsätta att produceras och distribueras. Denna typ av fotografier och bildkompositioner är sammanfattningsvis helt enkelt inte socialt, kulturellt, semiotiskt, diskursivt, kommersiellt eller kommunikationsmässigt gångbara i några andra länder på jorden än i Sverige, Danmark och Norge (och i den amerikanska delstaten Minnesota).

Reflektioner kring Karlstads kommuns mångfaldskommunikation under pandemin

Jag har verkligen ingenting emot Karlstads kommuns pågående informationskampanj under pandemin som redan från början har kännetecknats av ett mycket medvetet mångfaldstänkande och kanske det mest medvetna i landet både vad gäller val av språk (inklusive värmländsk dialekt) och val av olika kroppar samt val av olika par- och familjekonstellationer. Både adoptivfamiljer liksom blandpar och samkönade par har då förekommit i olika sammanhang i kampanjen men först idag insåg jag att kampanjen dock samtidigt inte bryter mot det mönster som gäller för nästan all visuell ”mångfaldskommunikation” i Sverige:


En icke-vit person är antingen ensam eller befinner sig i sällskap med en vit person och det är därför mycket sällan som flera icke-vita personer syns tillsammans på bild utan en vit person såvida det inte handlar om en helicke-vit barnfamilj men även de är fortfarande ovanliga i exempelvis reklamsammanhang vill jag påstå.


För ett antal år sedan blev H&M uppmärksammat för att företaget just hade valt att i sin reklam visa bl a två asiatiska kvinnor respektive två afrikanska män tillsammans och ensamma utan några vita personer i form av bl a utomhusreklam och uppmärksamheten berodde just på att det var något nytt och sannolikt också något udda som de allra flesta inte hade sett förut just i Sverige men också att det spekulerades i att H&M ”flirtade” med samkönade par som potentiella kunder (vilket dock inte var fallet utan på en direkt fråga har jag för mig att H&M:s dåvarande kommunikationschef förklarade att det i båda fallen skulle föreställa två väninnor respektive två vänner och inget annat).


Och en rejält illvillig bildanalys av kommunens informationskampanj skulle väl slutligen dessutom kunna vara, mot bakgrund av Värmlands högerextrema historia och att landskapet numera är ett SD-fäste som antagligen ”heter duga”, att det går att tolka det hela som att vita värmlänningar bör hålla sig på ”säkert” avstånd från icke-vita värmlänningar (och oavsett pandemin).

Den svenska reklamvärlden domineras fortfarande av vita och när icke-vita förekommer gör de det ofta på ett stereotypt sätt

Igår publicerades Rättvisaren 2020, d v s f d Rättviseförmedlingens gamla rapport som gavs ut 2015-18, och som numera ges ut av Mediekompaniet. Detta år har Rättvisaren valt att ha fokus på (visuell) reklam och närmare bestämt på vilka människor (d v s inte djur eller växter utan enbart människor) som visuellt förekommer i svensk reklam i de svenska medierna.

Även om TT, som har skrivit om rapporten, tyvärr har valt att använda uttrycket ”personer med synlig utländsk härkomst” i sann svensk, färgblind, antirasistisk anda (se https://www.expressen.se/nyheter/smala-vita-och-unga-sa-stereotypisk-ar-reklamen – d v s TT vägrar antagligen helt enkelt att skriva vita och icke-vita såsom de allra allra flesta svensktalande ju gör) så har Rättvisaren/Mediekompaniet just detta år (d v s i 2020 års rapport) faktiskt valt att ”rakt ut” (d v s explicit) operationalisera beteckningarna vita och icke-vita, vilket åtminstone för mig, som forskar om ras och som förespråkar användandet av rasbegreppet både innanför och utanför akademin och högskolevärlden (d v s även i offentligheten) är något av en ”seger” för det gjorde då inte ens Rättviseförmedlingen på sin tid:

allmän slutsats:

Trots att minst 1/5 eller 20% av den svenska totalbefolkningen idag är icke-vit – och minst 1/4 eller 25% av alla barn, ungdomar och unga vuxna – så är icke-vita fortfarande kraftigt underrepresenterade inom samtida svensk reklam och när de förekommer så gör de det än idag i ibland stereotypa sammanhang. När mångfald och antirasism ska kommuniceras förekommer dock icke-vita och rapporten skriver då följande om en vanlig karaktär i sammanhanget: ”Det är en smal, ung kvinna med oftast ljust brun hy och afrohår, en afroamerikansk karaktär vi ofta ser i amerikanska bilder och populärkulturella produktioner.”

barnfamiljer och relationer:

När barnfamiljer förekommer i svensk reklam är det nästan alltid vita familjer det handlar om förutom när adoptivbarn och s k blandbarn/mixade barn dyker upp. Icke-vita förekommer dock ibland som vänner till vita, d v s i icke-familjesammanhang, såsom när två väninnor eller ett ”killgäng” förekommer i reklamen.

äldre

När äldre personer förekommer i reklamsammanhang är de till övervägande delen vita. finanssektorn I reklam som härrör från finanssektorn förekommer numera icke-vita i större utsträckning än tidigare och fr a gäller det personer från Mellanöstern: ”Representationen bygger på bilden av högt finansiellt engagemang och entreprenörsskap hos unga utrikesfödda (eller med utrikesfödda föräldrar) från Mellanöstern.”

träning

I reklam som handlar om träning förekommer icke-vita allra oftast och allra mest: ”Ett tydligt mönster i representationen av icke-vita individer är att träning och sport nästan genomgående representeras av mörkare hy. Stadium har flera annonser i urvalet och ser ut att genomgående välja icke-vit representation. Icke-vita kvinnor dominerar och visas som unga, vältränade, aktiva och tävlingsinriktade.”

livsmedel

I reklam som handlar om mat och dryck förekommer icke-vita också numera i större utsträckning än tidigare i svensk reklam men dock oftast som personal: ”Den icke-vita representationen återfinns framför allt i reklam från ICA, som avbildar sin mångfald av medarbetare med autentisk prägel. En viktig struktur här är dock den att icke-vita således är representerade som servicepersonal, men inte som kunder.”

resor

I reklam som kommer från rese- och turistbranschen är icke-vita fortfarande mycket sällan närvarande och särskilt gäller det reklam för vinterresor och vinterturism: ”Representationen är i hög grad vit och blond, och det är extra dominant i den alpina reklamen.”

Om ras i den svenska offentliga bildkulturen

För inte särskilt många år sedan var jag nog en av de antirasistiska forskare, aktivister, debattörer och skribenter som ”härjade” på allra mest om att den svenska offentliga visuella kulturen (utomhusreklam, bioreklam, informationsbroschyrer, flygblad, affischer, digitala skärmar med information mm mm) var extremt vit och homogen och inte avspeglade den rådande svenska befolkningssammansättningen på något sätt med undantag av en formidabel överanvändning för att inte säga ultraexploatering/exponering av adoptivbarn/adopterade, mixade barn/blandade, asiatiska kvinnor och svarta (och oftast mixade) män vilka i stort sett var de enda som syntes som var icke-vita och helst tillsammans med vita lekkamrater, vänner, kollegor eller partners för att verkligen emfasera att de var ”integrerade” och inte ”konstiga” annat än renr utseendemässigt.
DN 2 juni 2020
 
Sedan förändrades allt efter att den svenska reklambranschen, PR-världen och kommunikatörssfären hade sitt s k mångkultur/mångfaldsår för några år sedan och idag ser den samtida svenska offentliga visuella kulturen rejält annorlunda ut jämfört med för 7-8 år sedan vad gäller mångfald, representation och heterogenitet.
 
103556209_682072235960263_7715748982392079026_n
Dock har jag noterat (och jag är säkerligen inte den enda som har noterat detta) att det finns en mycket stark tendens att satsa (sten)hårt på s k blandrelationer/blandfamiljer, d v s på s k intimrelationer och familjebildningar över de s k rasgränserna av alla de slag och både hetero- och homosexuella sådana som om tanken är att slå ”två flugor i en smäll”, d v s att både nå majoritets- och minoritetsinvånarna på en och samma gång tack vare denna typ av i antirasistiska sammanhang så älskade och hyllade parkombination/familjekonstellation.
102880875_1151642785188661_5002853814920017492_n
 
Fortfarande lyser m a o de endogama ”hel”-minoritetsparen/familjerna med sin frånvaro inom den svenska visuella kulturen såsom t ex ett arabiskt eller latinamerikanskt homosexuellt par med eller utan barn, en somalisk eller marockansk ”hel”-flergenerationsstorfamilj, ett iranskt, turkiskt eller kurdiskt heterosexuellt ”hel”-par eller en indisk, vietnamesisk eller kinesisk ”hel”-kärnfamilj.

Adopterade fortsätter att kommunicera mångfald i Karlstad

I Karlstads kommuns turistreklam och kommunmaterial (kartor o s v) betyder mångfald uppenbarligen och år efter år efter år utlandsadopterade från Asien (och i huvudsak från Sydkorea), som då både har och får ett bruksvärde (att kommunicera mångfald) och ett varuvärde (att sälja Karlstad till turister), samt konstnären Lars Lerin och dennes partner Manoel ”Junior” Marques.

 

ADOP Karlstad.jpg
92740128_2574515112875810_4094854642146476032_n.jpg

Om Asterix och rasstereotyper

DN:s Jonas Thente har naturligtvis rätt när han idag skriver om Asterix skapare Albert Uderzos bortgång för precis som Hergés Tintin har Asterix öppnat både världen och historien för miljontals och åter miljontals västerländska barn och ungdomar i generation efter generation. Framför allt för otaliga arbetarbarn i Sverige och i Väst har serier som Asterix och Tintin haft en bildande roll och pedagogisk uppgift vad gäller att berätta om historiska riken och skeenden och avlägsna länder och folk som de (d v s arbetarna barn och ungdomar) kanske aldrig hade kommit i kontakt med annars men tyvärr vimlar Asterix liksom Tintin samtidigt av både åtskilliga rasstereotyper och koloniala fantasier.
90765870_10157296438780847_8168484629657944064_n.jpg
 
”Uderzo och hans medskapare René Goscinny öppnade 1961 världen för den lille Asterix och hans så småningom miljoner läsare. Han hade en frodig men ändå exakt tecknarstil, Uderzo, men det var ansiktena han triumferade med. Få har kunnat teckna så uttrycksfulla och ändå enkla konterfej som han, vare sig de tillhört galler, vikingar, britter, belgare, greker eller olyckliga soldater i den hårt prövade romerska ockupationsmakten. Uderzos pennor fyllde en rik och historiskt mycket bildande värld med kött och blod.”

Om några gamla fotografier

Har inte särskilt många andra gamla bilder på mig själv att ”komma med” när jag är cirka 18-20 år än dessa – i alla fall inte som jag kommer åt just nu digitalt:
90503622_10157285940415847_3956420643536240640_n.jpg
 
Det ena fotografiet är taget ”uppe på fjället” när jag studerade (nord)samiska i Ammarnäs i Sorsele kommun i Västerbotten när jag var 19 år gammal och det andra fotografiet är taget när jag besökte och lade ned blommor vid några av de stupade IRA- (och INLA-)frivilligas gravar på Milltown-kyrkogården i Belfast i Nordirland för andra gången i livet (första gången jag gjorde det var när jag var 18 år och cyklade sammanlagt 500 mil på 30 dygn genom hela och fr a de keltisktalande delarna av Skottland, Irland och Wales och besåg 100-tals slott, katedraler, kyrkor, gravfält, klanhövdingagravar, monument, borgruiner och gamla slagfält och andra gången var när jag var 23 om jag inte minns fel).
90638534_10157288980925847_6220450312172339200_n.jpg
Och min mamma i Motala påminde mig nyss om att det idag råkar ha gått exakt 48 år sedan jag landade i Sverige efter en lång, säkert ansträngande och typisk Kalla kriget-flygresa (och som ibland gjorde att en del av de 10 000-tals s k ”Koreabarn” som ”forsade” in till Sverige och till Västeuropa mellan ca 1968-90 t o m ”strök med” då särskilda s k eskortkvinnor ibland fick ta hand om upp till 7-8 blivande adoptivbarn på en och samma gång) från Seoul till Tokyo (d v s det gamla asiatiska imperiets hjärta), från Tokyo till Anchorage (d v s det nya västerländska imperiets bosättarkoloni i inuiternas land), från Anchorage till Köpenhamn och från Köpenhamn till Stockholm.
 
Eftersom jag ju har en rätt så rejäl dragning till både historiska och politiska (liksom kulturella) spörsmål så kan jag så klart inte undvika att idag samtidigt påminna mig själv om att samma år militariserades det redan militärjuntestyrda Sydkorea än mer genom proklamerandet av den högerextrema s k yushin-eran medan grannen i norr samma år skrev in den extremnationalistiska s k juche-ideologin i den nordkoreanska konstitutionen och på Nordirland trappades IRA:s blodiga uppror mot engelsmännen upp medan den svenska socialistiska välfärdsstaten upplevde sin sista guldålder-sommar innan oljekrisen bröt ut året därpå och avslutade de legendariska svenska rekordåren.
 
Det jag har fått berättat för mig efteråt är då att mina föräldrar samma dag besökte Kamprads på den tiden fortfarande relativt nybyggda första IKEA-varuhus i Skärholmen för att inhandla ”barngrejer” efter att ha hämtat mig på Arlanda samt att jag fick en blå elefant i välkomstpresent av min faster Ingrid som antagligen gjorde att elefanter sedan dess är mitt favoritdjur (elefanter är ju dessutom också en slags symbol för både Asien och Afrika) och senare samma dag besökte vi min mormor och morfar i Varv utanför Motala.
 
I bilen på vägen från Stockholm till Arlanda ska jag ha tittat på landskapet som gled förbi utanför bilrutorna (huvudstaden vars centrum på den tiden utgjordes av en jättelik byggarbetsplats efter rivningen av Klarakvarteren, Sörmland med alla sina slott och herresäten, Kolmårdens urskog, den bördiga Östgötaslätten och till slut den lilla industristaden Motala där fabrikerna och verkstäderna ännu var i full gång) och då och då utstött ett ljud som kanske kan ha varit en slags reminiscens av det koreanska frågeordet ”mou?” som betyder ”vad?”.

Redan 1978 blev ”Tintin i Kongo” kritiserad för att vara rassterotyp

Att ”gå till läggen”, som Jan Myrdal brukar säga, är verkligen lärorikt och kanske särskilt när en som jag studerar Sveriges och svenskarnas synsätt på och attityder till ras och rasism under efterkrigstiden och i samtiden och inser att mycket som en trodde var nytt sannerligen inte är det utan har sagts och skrivits och tyckts och tänkts tidigare.
DEL 1.jpg
 
Den 24 september 2012 bröt en extremt affekterad för att inte säga aggressiv debatt ut på kultursidorna men också på debatt- och ledarsidorna och naturligtvis också i de sociala medierna som rörde den belgiske serietecknaren Hergés seriealbum ”Tintin au Congo” men redan den 27 september 1978, d v s nästan på dagen 34 år tidigare, aktualiserade Kerstin Stjärne samma fråga som Behrang Miri aktualiserade 34 år senare i samband med att Karin Janzons och Allan B. Janzons översättning av Hergés album gavs ut på svenska som ”Tintin i Kongo”.
DEL 2.jpg

Om Arboga kommuns nya kommunambassadör

Det är lite svårt att veta vad en ska tycka och tänka kring denna helsidesannons som hittas i senaste numret av SJ:s magasin Kupé och som Arboga kommun står bakom. Mot bakgrund av vår genompolitiserade och ju även genompolariserade samtid så är det ändå rätt uppenbart att denna kommun vill sticka ut, som styrs av en koalition bestående av bl a M, KD, C, L, MP och V och där SD fick närmare 22% i riksdagsvalet och mellan 25-28% i vissa valdistrikt.
Kupé sep 2019.jpg
 
Annonsen utgår ju uppenbarligen ifrån att landets invånare med utomeuropeisk bakgrund, och kanske särskilt med bakgrund i den s k MENA-regionen, förväntas bo och leva i ett miljonprogramsområde i Stor-Stockholm eller i någon annan storstadsregion eller mellanstor stad och inte just i Arboga. Vidare utgår annonsen ifrån att miljonprogramsområdena är otrygga platser och kanske särskilt för barn och unga.
 
Sedan utgår annonsen möjligen också ifrån att män från den s k MENA-regionen som förmodas vara muslimer av något slag kanske inte alltid anses vara ansvarsfulla föräldrar (men det kanske bara är något som just jag läser in) och om denna utgångspunkt nu också händelsevis finns med i bakgrunden, och medvetet eller omedvetet, så försöker Arboga kommun att bryta denna föreställning genom att framhäva en pappa från den s k MENA-regionen som tar ansvar.
 
Slutligen utgår annonsen också ifrån att invånare med utomeuropeisk bakgrund kanske inte förväntas bo och leva i en sådan liten kommun som Arboga och än mindre verka som kommunambassadör för en stad som Arboga.