Kategori: Dagens Nyheter

DN:s ledarsida jämför idag Ryssland med Nordkorea

Rätt onödigt att jämföra ett framtida ryskockuperat Ukraina med Nordkorea såsom DN:s huvudledare gör idag.

Nordkorea har under de senaste åren letat sig in i svenska språket i den metaforiska och symboliska betydelsen av ett hermetiskt slutet land liksom av en märklig för att inte säga bisarr ledare och regim.

Nordkorea är dock något helt annat än Ryssland av inte minst olika historiska orsaker och det finns framför allt och trots allt olika grader i helvetet.

Det är med andra ord rent ut sagt en skymf mot både ryssarna och nordkoreanerna att göra en sådan jämförelse som DN:s ledarredaktion gör idag och inte minst så framstår det som rejält vulgärt.

Det är en sak om två svenskar som sitter och gaggar på krogen säger till varandra på fyllan att ”stackars ryssen har det ju f-n som i Nordkorea” men det är en annan sak när Sveriges största morgontidning nu gör det även om intentionen antagligen är att verka lite ”edgy”.

Reflektioner kring att ha kritiserat svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” under 20 års tid mot bakgrund av att DN bad om ursäkt igår

I över två årtionden har jag offentligt och regelbundet kritiserat (för att inte säga attackerat och ”hängt ut”) ett vid det här laget alltför stort antal svenska tidningar, tidskrifter, redaktörer, journalister, tecknare, konstnärer, tv- och radio-program och kanaler, produktionsbolag, reklambyråer, filmbolag, politiker, företag/are, koncerner, skådespelare, regissörer, komiker, teatrar, operahus, artister, musiker, författare, förlag, kulturpersonligheter och kändisar av alla de slag för att producera och sprida rasstereotyper av asiater och s k ”gulinghumor” i ett svenskt nutidssammanhang.

Jag har genom åren lyckats få ur mig ett stort antal artiklar och texter som rör svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” både innanför och utanför akademin och både i debatt- och forskningssammanhang driver jag tesen att rasstereotyper av asiater är mer socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och inte minst mer folkkära och populära och därmed mer kommersiellt och även konstnärligt gångbara än rasstereotyper av andra minoriteter i dagens Sverige och de allra flesta av dagens svenskar uppfattar och upplever därmed inte att det ens handlar om rasstereotyper när de rör asiater (d v s de anses kort och gott inte vara problematiska på något sätt då de inte kopplas till föreställningar om ras överhuvudtaget).

Oftast har jag bemötts med hån och ofta t o m med hat (och ibland faktiskt med hot för ingen uppskattar väl antagligen att bli kritiserad och fr a inte att bli ”uthängd” med namn i offentligheten) från både personerna ifråga som jag har attackerat och deras chefer, uppdragsgivare, kollegor, vänner och t o m familjemedlemmar och sist men inte minst deras ofta månghövdade publik, fans, tittare, lyssnare, konsumenter, sympatisörer och anhängare. Så sent som 2018 valde SVT exempelvis att gå till motangrepp och försvara återsändandet av den folkkära Killinggänget-sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och en av dem som tillsammans med Johan Rheborg och Robert Gustafsson uppförde detta odödliggjorda nummer, antirasisten Henrik Schyffert, hörde av sig privat och försvarade sig även i andra sammanhang.

Några få gånger har jag dock lyckats få till en förändring och förbättring och t o m en ursäkt. För flera år sedan attackerade jag Sveriges nationalscen Dramaten och den svenska scenkonstvärlden i allmänhet för alla sina yellowface-uppsättningar och yellowface-roller och blev då kontaktad av Dramaten som såg till att ändra hur de icke-asiatiska skådespelarna som skulle spela asiater var sminkade och klädda samt hur de både lät och rörde sig på scenen (d v s hur de koreograferades).

För några år sedan gav jag mig på komikern och artisten Filip Dikmen (OBS: det hör då till saken att jag måhända urskillningslöst har attackerat kvinnor som män, unga som gamla, homos som heteros och icke-vita som vita och aldrig tagit hänsyn till om personen ifråga råkar vara underordnad) efter att han hade satt upp en sketch där han iscensätter sig själv som en ”asiatisk” man som arbetar på en fiktiv asiatisk restaurang och även publicerat en filminspelning av densamma inför sina 100 000-tals fans och följare i sociala medier. Det hela resulterade i att Dikmen slutade att uppföra denna sketch och raderade alla spår av den digitalt även om han aldrig kontaktade mig privat eller bad om ursäkt offentligt.

Och igår slutligen så attackerade jag Sveriges största och ledande tidning DN för antagligen 12:e eller 13:e gången (beroende på hur en räknar) för att ha publicerat en rasstereotyp s k ”gulinghumor”-bild och efter bara några timmar hörde DN:s chefredaktör Peter Wolodarski av sig och bad om ursäkt för publiceringen.

Sedan är det en annan sak att åtskilliga tyvärr valde att gå till försvar för både DN och bilden igår på Twitter i samband med den debatt som utbröt där rörande om bilden är problematisk eller ej men så har det alltid varit under de över 20 år som jag har kritiserat rasstereotyper av asiater (d v s jag är vid det här laget så van vid att debatten ser ut så att jag inte längre blir förvånad) och möjligen kommit att bli något den svenska offentlighetens ”enfant terrible” vad gäller frågan om synen på asiater i Sverige (d v s rätt så många, och kanske särskilt alla dem som jag har attackerat, anser mig nog vara både ”aggro”, våldsam, vidrig, elak och rentav illvillig och ”ond” som om och om igen ”hänger ut” personer med namn i sammanhanget) för det går så klart att ifrågasätta om en total och ibland måhända fullständigt hänsynslös frontalattack verkligen är den mest etiska, effektiva, strategiska och pedagogiska metoden för att kritisera den svenska s k ”gulinghumorn”.

DN:s Namn och Nytt-sida kan bara inte hålla sig utan måste helt enkelt passa på att publicera ett s k ”gulinghumor”-inslag för att roa sina läsare innan vinter-OS i Peking är över

Gång efter annan har jag genom åren ”hängt ut” DN för att regelbundet publicera olika visuella och/eller textuella s k putslustiga s k ”gulinghumor”-inslag som antingen emanerar från DN:s läsare eller från DN:s redaktion och nu känner jag mig tyvärr tvingad att göra det igen.

Tidigare brukade DN:s ledarstick som handlade om Asien (t ex om Japan, Nordkorea eller Kina) illustreras med ibland rejält grova rasstereotypa teckningar föreställande asiater, DN har på nyhetsplats publicerat en hel serie med foton föreställande asiatiska turister från olika länder som rör sig i grupp i Stockholms innerstad och fotograferar och kommenterat det på ett ”skojigt” sätt och enskilda DN-journalister har intervjuat asiatiska personer i tidningen och samtidigt passat på att ställa ”skojiga” frågor om att bl a äta ris o s v.

Detta ”skojiga” fotografi som en viss Tomas Lagerhed i Lidingö ser ut att ha skickat in till DN härrör från gårdagens DN och publicerades på dess Namn och Nytt (NoN)-sida som har en särdeles lång historia av just s k ”gulinghumor”.

Kontexten är då kort att i stort sett varje gång som ett större internationellt idrottsevenemang äger rum i ett (öst- och sydost)asiatiskt land så tenderar alltför många icke-asiater att passa på att ha ”kul” åt hur asiater anses se ut rent kroppsligen (d v s utseendemässigt) liksom hur de anses bete sig (t ex vad gäller kroppsspråk och ansiktsmimik), hur de anses låta (t ex i form av låtsasasiatiska interjektioner i stil med ”tjing tjong” eller fraser i stil med ”sayonara” o s v)  och vad de anses inmundiga (t e x vad de äter liksom även hur de äter o s v). 

Ibland kan enskilda icke-asiatiska idrottare och t o m hela icke-asiatiska lag larva sig genom att dra i ögonen så att de ser smala och sneda ut eller buga underdånigt och le löjligt lismande och inte minst brukar icke-asiatiska fans världen över göra det och samtidigt fotografera sig själva och därefter massprida fotona i sociala medier, på bloggar och t o m i s k mainstream-medier för att verkligen dela med sig av de känslor av lust och njutning som den s k ”gulinghumorn” alltid verka locka fram hos icke-asiater.

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud Stora Journalistprisets pris för årets avslöjande

Det är en händelse som ser ut som en tanke: Igår på adoptionernas dag den 18 november tilldelades DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud Stora Journalistprisets pris för årets avslöjande.

För mig som ända sedan 1990-talet har arbetat för att få upp frågan om korruptionen inom adoptionsindustrin på den politiska dagordningen och få både Sverige, Sydkorea och världen i övrigt att förstå att den internationella adoptionen i alltför hög grad har handlat om en gigantisk och global människohandel som har paralleller till slavhandeln och till andra tvångs- och barnmigrationer som har ägt rum i (den koloniala) historien liksom till dagens traffickingverksamhet är det i det närmaste overkligt att Sveriges mest prestigefyllda och finaste mediepris igår gick till Patrik Lundberg, Johanna Sköld och Alexander Mahmoud för deras artikelserie ”Barn till varje pris” i DN.

Detta sker då i det land som ojämförligt och utan konkurrens har adopterat allra flest utrikes födda barn per capita (d v s proportionellt sett) både på planeten Tellus och i världshistorien och där i stort sett alla (åtminstone infödda majoritetsinvånare) känner en utlandsadopterad eller har någon slags relation med en utlandsadopterad (som gammal granne eller gammal klasskompis, som vän, som kollega, som partner eller som förälder o s v) eller har en utlandsadopterad i sin egen släkt. 

Det internationella adoptionsprojektet har dessutom betytt mer än så för Sverige och svenskarna: Landets 60 000 utlandsadopterade har nämligen förändrat relationen mellan ras och svenskhet i grunden då de adopterade var Sveriges första koherenta icke-vita invandrargrupp som ankom för att stanna här permanent och livet ut (det var helt enkelt så de uppfattades av svenskarna på 1960- och 70-talen). Internationell adoption utgjorde under många år en betydande del av hela den utomeuropeiska invandringen till Sverige och år 1980 var nästan 1/3 av samtliga invånare i landet med utomeuropeisk bakgrund utlandsadopterade (och så sent som år 2000 var runt 10% av samtliga utomeuropéer adopterade).

På bara några månader har DN:s artikelserie ”Barn till varje pris” fått världens och historiens mest adopterande folk (d v s svenskarna och OBS – återigen proportionellt sett) att omvärdera utlandsadoptionerna och fått samtliga politiska partier (tidigare var då V ensamt om att driva detta krav) att ställa sig bakom tillsättandet av en statlig utredning som såg dagens ljus för några veckor sedan och som har ambitionen att gå till botten med korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

Och slutligen är det något av en historiens ironi att det just är DN som har publicerat artikelserien och som nu får Stora Journalistpriset för årets avslöjande då DN har varit en av de svenska tidningar (som dessutom råkar vara Sveriges största och mest inflytelserika tidning) som tidigare försvarade den internationella adoptionsverksamheten mer än någon annan svensk pressröst och som även bidrog till att svärta ned mig under alla år när jag ensam försökte få upp frågan om korruptionen inom adoptionsindustrin på agendan.

https://www.dn.se/sverige/folj-utdelningen-av-stora-journalistpriset

”DN:s Josefin Sköld, Alexander Mahmoud och Patrik Lundberg prisades då i kategorin Årets avslöjande för granskningen av det svenska adoptionssystemet: Barn till varje pris.

– Vi är stolta och glada. Det här är ett lagarbete från start till mål. Detta är ett erkännande för de adopterade, adoptivföräldrar och biologiska släktingar som har gett oss sitt förtroende, säger Patrik Lundberg.

”Nu kan ingen blunda mer. Vi vet sanningen om de systematiska stölderna av barn, som i Sverige fortsatte – i det godas namn”, löd juryns motivering.

Artikelseriens granskningar, som avslöjat allvarliga oegentligheter kopplade till internationella adoptioner, har lett till att regeringen tillsatt en omfattande utredning av adoptioner till Sverige från 1950-talet fram till i dag.

– Vi känner en enorm stolthet, Josefin Sköld, Alexander Mahmoud och Patrik Lundberg är värda all uppskattning. Hela tidningen firar att den goda journalistiken prisas på detta sätt, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.”

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud nomineras till Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande för artikelserien ”Barn till varje pris”. 

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud nomineras välförtjänt till Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande.

Och min personliga motivering lyder som följer:

Trions artikelserie ”Barn till varje pris” fick det land (d v s Sverige) som har adopterat ojämförligt (proportionellt sett) flest utrikes födda barn i (världs)historien (från de gamla kolonierna och från de f d kommunistiska länderna) och det s k folkslag (d v s svenskarna) som har utvecklat och härbärgerat den mest positiva pro-internationell adoption-synen och attityden på jorden att tänka om och ta in att adoptionsindustrin är korrupt liksom samtliga riksdagspartier (d v s SD, M, KD, L och C) att ena sig bakom V i kravet på regeringspartierna MP och SAP att tillsätta en utredning om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten vilket de båda regeringspartierna till slut hörsammade och för någon vecka sedan sjösattes också denna utredning.

https://www.dn.se/kultur/fem-dn-journalister-kan-fa-stora-journalistpriset-2021

”Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud nomineras för Årets avslöjande, med sin omfattande granskning av internationella adoptioner under decennier, i serien ”Barn till varje pris”. Serien har fått stort genomslag och ledde till att regeringen i förra veckan tillsatte en omfattande utredning om hur adoptionerna har hanterats. Motiveringen lyder: ”Nu kan ingen blunda mer, vi vet sanningen av de systematiska stölderna av barn som i Sverige fortsatte i de godas namn.”

– Vi är såklart jätteglada och stolta, framför allt för det genomslag artikelserien fått. Vi vet att den betytt mycket för många adopterade och föräldrar, säger Josefine Sköld efter nomineringen.

– Att gräva med Josefin Sköld och Alexander Mahmoud är som att rida barbacka på två kärnvapen. Jag är så stolt över att få vara en del av denna trio, säger Patrik Lundberg. Alexander Mahmoud fyller i:

– Vi har fått ta del av väldigt många sorgliga livsöden och gjort vårt bästa för att vårda berättelserna. Det känns väldigt bra att ha fått möjligheten att lägga mycket tid som fotograf och skribent på ett så omfattande gräv, och jag är väldigt glad att ha fått jobba med så proffsiga kollegor.”

DN intervjuar flera adopterade om vad de anser om den nyligen tillsatta adoptionsutredningen

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg talar med några av dem som har framträtt i tidningens artikelserie ”Barn till varje pris” med anledning av att det står klart att den statliga utredningen om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten – ”Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt” – nu är ett faktum.

”Adopterade i Sverige vittnade i DN om hur de stulits från sina biologiska föräldrar och berövats rätten till sitt ursprung. De ville veta: Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? Nu har regeringen tillsatt en omfattande utredning av adoptionsverksamheten.

– Vi blir sedda, våra historier blir uppmärksammade, vi blir tagna på allvar, säger Maria Molina som adopterades från Colombia utan sin mammas medgivande.”

https://www.dn.se/sverige/adopterade-om-utredningen-vi-blir-tagna-pa-allvar

”Madeleine In-hwa Björk, som blev stulen av en släkting i Sydkorea och adopterades till Sverige i mitten av 1980-talet, har i flera år drivit opinion i frågor kring oegentligheter kopplade till adoptioner.

– Jag hoppas på ett gediget arbete där man tittar på så många länder som möjligt, säger hon. Hon säger sig vara ”glad att det händer nu”, men vill rikta fokus på de adoptionsaktivister som i flera decennier har krävt en statlig utredning.

– Jag är väldigt glad för alla som har hållit på med det här länge och kämpat. Jag tänker särskilt på forskaren Tobias Hübinette (som i flera decennier har kritiserat adoptionsverksamheten). Han fick mycket skit förut, tiden var inte mogen när han började driva opinion i frågan.

Robert Karlsson, personlig assistent i Dalstorp, adopterades från Chile på 1980-talet. Han har vittnat för DN om hur han blev stulen från ett daghem och adopterad till Sverige med förfalskade papper. I dag är han försiktigt positiv.

– Jag hoppas att de gräver i det och verkligen tar reda på vad som har hänt. Och jag hoppas att de gör det ordentligt, säger han. Hundratals Chileadopterade svenskar har i flera års tid krävt en utredning av adoptionerna från landet.

– Regeringen hade kunnat göra det här mycket tidigare. Jag vet inte varför de har dröjt så länge, säger Robert Karlsson.

Han känner besvikelse över att utredningen inte omfattar individuella fall.

– Jag hoppades personligen på att få svar. Det tycker jag är synd. Jag vill kunna gå vidare i livet och släppa det här.”

(…)

”Jyothi Svahn berättade i DN:s inledande reportage om hur hon, som barn, kidnappades från ett kristet konvent i Indien och adopterades till Sverige. När hon gjorde en återresa 2013 hittade hon felaktiga uppgifter i sina papper och kunde senare återförenas med sin biologiska pappa. Hon är försiktigt hoppfull, säger hon nu.

– Det är positivt att utredaren ska titta på systemet och inte går in i enskilda ärenden, tycker jag. Det känns också bra att det inte finns en begränsning av antalet länder. Jyothi Svahn hoppas att utredningen ska svara på hur Sverige kunde låta oegentligheterna pågå.

– Ursäkterna kan de behålla för sig själva, men jag anser att utredningen bör leda till en ekonomisk kompensation för alla adopterade. Annars är det många adopterade som aldrig kommer ha råd att söka sina rötter. Många adopterade kommer aldrig ha råd att göra det på egen hand.”

Den högerradikala författaren Per Landin har gått bort

Den högerradikala författaren, germanisten, litteraturvetaren, kulturkritikern och översättaren Per Landin har gått bort i en ålder av 65 år. 

https://www.svt.se/kultur/forfattaren-och-oversattaren-per-landin-har-gatt-bort 

Landin var under 25 års tid anställd vid DN:s kulturredaktion och författade ett 15-tal böcker som handlade om den tysktalande världen. Landin doktorerade i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet och översatte bl a verk av Günter Grass, Wolf Biermann och Thomas Mann från tyska till svenska. Han var länge känd som en av landets ledande Tysklandskännare och inte minst som en kännare av DDR eller Östtyskland, som Landin menade hade bevarat den förkrigstida tyskheten på ett annat sätt än det amerikaniserade BRD eller Västtyskland hade gjort.

Landin var samtidigt något så ovanligt som en 50-talist vars föräldrar hade varit högerextremister innan kriget, som inte gick till vänster på 70-talet utan i stället gick han i föräldrarnas ideologiska fotspår. 70-talsvänstern var ju annars ”proppfull” av akademikerbarn och socialgrupp ett-barn av Landins typ, vars föräldrar hade varit högerextremister innan eller under kriget. Landin föräldrar hade en gång varit medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund i Kalmar och själv anslöt han sig till fascistiska Nysvenska rörelsen i Helsingborg. När Nysvenska rörelsens grundare och mångåriga ledare Per Engdahl gick bort 1994 skrev Landin därför inte oväntat en nekrolog som tog denne i försvar.

Landin var den som (bredvid den gamle 68-vänsterförläggaren Bo Cavefors) introducerade den tyska radikalkonservatismen i Sverige på 1990-talet och både den historiska radikalkonservatismen i form av bl a Ernst Jünger och Ernst Niekisch och den radikalkonservatism som växte fram runt den tyska tidskriften Junge Freiheit under detta årtionde med namn som Dieter Stein och Botho Strauss. Landin var dessutom även tidig med att introducera den italienska högerradikala filosofen Julius Evola för en svensk publik.

År 1998 utkom antologin ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag/Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer, som Bulletins Per Gudmundson har hyllat som startskottet på den (radikal)konservativa vändningen inom den svenska högern. Bland skribenterna hittades bl a litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander. När sedan den radikalkonservativa tidskriften Salt började ges ut 1999 var Landin en av tidskriftens självskrivna skribenter.

Jag hade själv en hel del att göra med Landin på 1990-talet då han angrep Expo vid ett flertal tillfällen. Bland annat kartlade jag den radikalkonservativa miljö som växte fram i spåren av och runt Landin och jag gick också på några av de radikalkonservativa möten som Landin också bevistade. Jag minns bl a ett föredrag som Landin höll för Germanistföreningen vid Stockholms universitet om Junge Freiheit, som slutade med att flera i sällskapet började segerhälsa eller s k ”heil:a” på fyllan.

Sista gången jag hörde av Landin var för några år sedan då han ringde mig och bad mig att ta bort ett inlägg på min blogg som handlade om denne, vilket jag omedelbart gjorde.

Under de sista åren, och särskilt sedan han slutade på DN Kultur 2012, brydde sig Landin inte längre om att dölja sina högerradikala åsikter. Han deltog bl a på den tidigare årliga identitära konferensen och valde att distribuera och sälja några av sina böcker via det högerextrema bokförlaget Arktos.

Landin var länge en av landets mycket få högerextrema intellektuella men med tanke på allt som har hänt inom den svenska högern under de senaste åren går det inte att säga något annat än att han på alla sätt och vis var en pionjär och bebådare.

Än en gång utpekad på DN:s ledarsida som en slags ovetenskaplig, ”identitetspolitisk” radikalvänster-forskare

Så hänger DN:s alltid lika putslustiggrabbiga ledarskribent Erik Helmerson än en gång ut mig på ledarplats som någon slags bindgalen, ovetenskaplig, ”identitetspolitisk” radikalvänster-forskare som ”ser rasism överallt” i samband med att han skriver pustlustiggrabbigt om Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” och som så ofta förr förknippas jag med både Mattias Gardell och Ylva Habel.

Detta är då den 9:e eller 10:e gången som Helmerson gör det (åtminstone enligt DN:s egen artikelsökfunktion) och jag börjar faktiskt undra om jag kanske är en av de mest uthängda eller åtminstone utpekade (d v s på ett mestadels negativt och stigmatiserande sätt) svenska forskarna i landet som förknippas med frågor om ras, rasism och antirasism mot bakgrund av hur ofta bl a just DN (d v s det är verkligen inte bara DN det handlar om) har beskrivit mig på det sättet.

https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-ingen-ska-behova-kanna-sig-som-framling-i-sitt-hemland-sverige

”Yilmaz har en tydlig definition: rasism är diskriminering i kombination med makt. Maktfördelningen gör att en person med svenskt namn och en med arabiskt aldrig kommer att mötas av samma exkludering på till exempel arbetsmarknaden. ”Det innebär att även om diskriminering mot vita personer kan förekomma, existerar inte rasism mot vita”.

Problemet är att då bortser man från situationer där maktförhållandena är omvända, som när en utsatt person är vit på en skola med ickevit majoritet. Att i det läget deklarera ”du kan inte utsättas för rasism” kan med fog ses som ytterligare ett övergrepp.

Många hävdar att just deras definition av rasism är den rätta och vill stämpla ut andra ur debatten. Seher Yilmaz citerar i sin bok en samling usual suspects med liknande utgångspunkt, i antirasistisk nyvänster: Mattias Gardell, Tobias Hübinette, Ylva Habel, Sara Ahmed…”

Dagens huvudledare i DN kräver en grundlig uppgörelse med korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten

Dagens huvudledare i DN kräver en grundlig uppgörelse med (och utredning av) den internationella adoptionsverksamheten i det land som har adopterat allra flest barn (per capita) i historien och på jorden och frågar sig varför det är först nu som korruptionen inom adoptionsindustrin uppmärksammas trots att svenska journalister och adopterade aktivister (inklusive mig själv) har försökt att väcka frågan i årtionden. 

Att det just är DN:s ledarsida är dessutom symboliskt och även om det låter rejält klichéartat så går det faktiskt att säga att DN nu har gått ”varvet runt”: 

På 1960-talet var DN:s ledarsida, tillsammans med Expressens ledarsida, den svenska ledarsida som uttryckte att det var Sveriges mission och uppgift att ta hit den postkoloniala s k Tredje världens barn som adoptivbarn. DN menade helt enkelt att det var helt rätt av Sverige att sjösätta det internationella adoptionsprojektet. 

På 1970- och 80-talen var DN sedan en av de tidningar som hade svårast att ta in att de adopterade kunde behandlas annorlunda i Sverige p g a av deras utseende. DN menade därmed att svenskarna inte såg ras och därför inte behandlade adopterade barn och unga eller unga vuxna adopterade annorlunda. 

På 2000-talet var DN:s ledarsida därefter den ledarsida i landet som hårdast drev linjen att även om alltför många utlandsadopterade mår dåligt i Sverige och bl a uppvisar skyhöga självmordstal så ska de ändå inte jämföras med de jämnåriga majoritetssvenska SACO-barnen och socialgrupp ett-barnen som de växte upp tillsammans med i Sverige utan med dem som blev kvar i ursprungsländerna. DN menade därmed att adoptionsprojektet helt enkelt var en framgångssaga utan dess like för Sverige då i stort sett samtliga adopterade onekligen har fått det bättre materiellt i Sverige och fr a så har de sluppit att växa upp och bo i förorterna till skillnad från de icke-adopterade invandrarna. 

Faktum är att jag i egenskap av att både vara forskare, aktivist och debattör har haft allra svårast för just DN och dess ledarsida vad gäller adoptionsfrågorna och det är just med DN:s ledarsida som jag har haft allra flest konflikter genom åren vad gäller just adoptionsfrågorna. 

”Socialminister Lena Hallengren (S) säger nu till sist att regeringen vill ”se över” adoptionsförmedlingen. Men det räcker faktiskt inte. Detta måste utredas grundligt. Det är vi skyldiga både de föräldrar som förlorat sina barn i andra delar av världen, och de nu vuxna barn som blev svenska, men som även har rätt till sina rötter, till sanningen. Väven kanske aldrig kommer att bli fullständig, men vi måste likväl göra allt i vår makt för att försöka färdigställa den, tråd för tråd.”

https://www.dn.se/ledare/skandalen-med-de-stulna-barnen-maste-utredas

”Hanteringen av internationella adoptioner är en stor och fasansfull skandal som har offer på alla sidor: De föräldrar som berövades sina barn i andra delar av världen under 1960-, 70-, 80- och 90-talen. De barn som i vuxen ålder fått veta att de utsatts för kidnappning. 

Och så de svenska föräldrar som längtade så mycket efter barn, men som nu inser att deras lycka direkt kan härledas till brottslighet, till andras djupa trauman. De trodde sig ju göra något bra. Rädda liv, rent av. Det var hela tiden så adoptionerna omtalades på den tiden. Och i många fall har dessa också varit av godo för alla inblandade, det är viktigt att inskärpa: Det finns föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill ta hand om sina barn.

I länder utan ordentlig välfärd innebär det vanligen att de små då får en fattig uppväxt på en institution och att deras framtidsutsikter därefter är ytterst begränsade, för att inte säga dystra. Genom adoption får de i stället en riktig familj, och ett tryggt liv i ett rikt land. 

Det har emellertid, alltsedan adoptionerna började ta fart, parallellt funnits uppgifter om oegentligheter, påminner Dagens Nyheters granskning (7/3). Redan 1974 rapporterade nyhetsbyrån AP att ”tusentals sydkoreanska föräldrar utsätts för raffinerade påtryckningar för att lämna ifrån sig sina barn”, och att ”vissa av adoptionsbyråerna har vuxit till jättelika organisationer med krassa vinstintressen”. Att förmedla barn för adoption blev en business. 

Och snart tog debatten fart. DN:s Asienkorrespondent berättade om ett fall där en pojke i Sydkorea gått vilse på väg till sin pappas jobb, omhändertagits av polis och adopterats bort till Sverige. I 15 månader hade pappan letat efter sin son innan han fick veta detta, och det tog ytterligare tid att lokalisera exakt vart barnet tagit vägen. Men familjen fick aldrig återförenas; adoptionen var redan klubbad i Sverige, och alla band till de biologiska föräldrarna därmed juridiskt upplösta. 

Den svenska tillsynsmyndigheten varnade också för så kallade ”kuddadoptioner” i Sydkorea, Sri Lanka, Brasilien, Argentina och Portugal, dit adoptivmammor flög ned, gick in på BB med en kudde under tröjan och kom tillbaka ut med en bebis och en falsk födelseattest. Även från andra länder – Chile, Colombia, Thailand, Indien, Kina, Vietnam och Nepal – kom larm om allt från regelfusk och korruption till regelrätta bortföranden och bebistrafficking. Ändå är det först nu, flera decennier senare, som det har börjat stå alltmer klart hur förskräckande många fall det faktiskt rör sig om. 

Att det på sina håll inte tycks ha rört sig om enstaka olyckliga undantag bara. I majoriteten av de större länder varifrån Sverige har adopterat många barn finns rapporter om oegentligheter (DN 21/2), och Chile går för närvarande igenom brottsmisstankar i 17 procent av de adoptioner som gjordes därifrån på 70- och 80-talen. 

Den svenska tillsynsmyndigheten konstaterar att den fortfarande inte kan garantera att alla adoptioner är rättssäkra och etiska (DN 21/2). 

Att den svenska staten inte agerat förr är anmärkningsvärt, givet att uppgifter om brott kom redan för 50 år sedan. Inte heller 1997, då den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick kännedom om läget via en detaljerad rapport, hände något. 

Socialminister Lena Hallengren (S) säger nu till sist att regeringen vill ”se över” adoptionsförmedlingen. Men det räcker faktiskt inte. Detta måste utredas grundligt. Det är vi skyldiga både de föräldrar som förlorat sina barn i andra delar av världen, och de nu vuxna barn som blev svenska, men som även har rätt till sina rötter, till sanningen. Väven kanske aldrig kommer att bli fullständig, men vi måste likväl göra allt i vår makt för att försöka färdigställa den, tråd för tråd.”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som han ger både ris och ros och hans artikel utmynnar i ett slags försvar för den svenska färgblinda antirasismen (och eftersom den svenska kulturvärlden är så liten så ska det också sägas att Linder själv kommer från den 70-talsvänster och kulturradikala värld som omhuldade just de idéer som jag skriver om i boken och som Linder idag finner kväljande):

”Det finns lätt kväljande inslag i historien om adoptioner av utomeuropeiska barn under rekordåren. Forskaren Tobias Hübinette hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt”. Det handlade långtifrån alltid om barnens bästa. Lars Linder läser ”Adopterad”.”

https://www.dn.se/kultur/adopterad-till-de-fargblindas-land

”De ska bli små färgklickar i det vita! Strimmor av choklad i den svenska vaniljen! Det finns lätt kväljande inslag i den leende välviljan bland dem som ville uppmuntra till adoption av utomeuropeiska barn på 1960- och 70-talen. 

De på den tiden nya idéerna om att hämta barn från u-ländernas fattigdom till en bättre tillvaro i välfärdslandet mötte stor entusiasm, särskilt hos många barnlösa par i Sverige – men också, åtminstone till en början, segt motstånd från etablissemanget. Det var ett motstånd som delvis bottnade i ren rasbiologi och som i tidens anda bara måste brottas ner. 

Tidens kulturradikaler gick därför i spetsen för en brokig skara av politiska opinionsbildare som förkunnade alla de välsignelser utlands adoptioner skulle medföra. Världen var ju överbefolkad, fattiga barn for illa och det modernt upplysta Sverige kunde nu göra en storslagen insats. 

En på tusen sätt hedervärd ambition, men idealiteten var bitvis av det nyfrälsta slaget, komplikationerna sållades gärna bort och en del argument framstår i efterhand som direkt stötande. 

Det räckte liksom inte att de importerade barnen skulle få en bättre framtid i Sverige – de förväntades också axla uppgiften att tjäna som små murbräckor mot våra fastgjutna rasfördomar. 

De skulle, som någon skrev, sticka upp sina huvuden och långsamt vänja ”oss” vid att alla inte ser likadana ut. Med andra ord: lära de inskränkta svenskarna en läxa. 

Stackars barn.

Den nu halvsekelgamla debatten om utlandsadoptioner refereras i en ny bok av forskaren och författaren Tobias Hübinette, undertiteln hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt” i betydelsen att begreppet ”ras” i dess bokstavliga mening knappast använts sedan dess. 

Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan. Han har velat se hela idén att ta över andra länders barn som ett slags förlängning av kolonial maktutövning. 

Den nya boken är stramare hållen, den har snarast en ton av neutral forskningsrapport och begränsar sig i stort sett till att referera debatten så som den då fördes i medier, rapporter och böcker. 

Lite synd, kan jag tycka, det hade varit lättare att få syn på särdragen i den om han kommenterat diskussionen tydligare, kanske också placerat den i ett större sammanhang. Det var ju långtifrån bara i Sverige som frågan var aktuell (mer i förbigående påpekar han att adoptioner varit ett inte helt ovanligt tema i internationell populärkultur: såväl Babar, Nicke Nyfiken som Paddington är alla charmigt ”exotiska” importbarn). 

Men boken kastar ändå ett fascinerande, lite snett ljus över dåtidens samtal om adoptioner, indirekt också över synen på Sveriges roll i världen i stort. Det handlade nämligen långtifrån alltid om barnens bästa, det rörde alltifrån svensk identitet till rasblandningens välsignelse. 

”Gör Sverige svartare!” som tidskriften Ord & Bild förkunnade. 

Nyligen har Dagens Nyheter uppmärksammat den ibland traffickingliknande brottslighet som omgett den internationella adoptionsindustrin. Barn har stulits och sålts för att sedan överlämnas till omisstänksamma föräldrar tillsammans med en hjärtknipande historia om en svältande mor som tacksamt sett sitt barn räddas till ett bättre liv i Europa. 

Man anar ett samband mellan den dåtida debattens ibland yviga idealism och de cyniska realiteterna på marknivå. Lite som med u-landsbiståndet: kombinationen av dåligt välståndssamvete, ädla syften och mycket pengar kan ge stort rörelseutrymme åt cyniska aktörer i fattiga länder med mer eller mindre korrupta styren. 

På kort sikt, kan man säga, vann de progressiva debattörerna en förkrossande seger. Dittills hade man gärna talat om landets homogenitet som något att värna, ofta i termer som i dag skulle uppfattas som djupt suspekta. 

Nu förändrades i grunden den invanda synen på Sverige som ett ”rasrent” land.

Men dessutom, menar Hübinette, var det just debatten om adoptioner som kom att forma hela den svenska inställningen till ras och rasrelationer så som den sett ut nästan ända fram till i dag. Han kallar den ”färgblindhet”: den något troskyldiga uppfattningen att utseende inte spelar någon roll alls. 

Problemet är ju bara – att det gör det. Och kanske kan man säga att det är rasismens långsiktiga triumf: den ger sig inte, den hämtar ständigt nytt syre till sitt hat ur världens skavande maktförhållanden, och om tillräckligt många envisas med att göra skillnad och tala om ras så tvingas alla göra det. 

Så nu är det adoptionsdebattens hoppfulla rasoptimism som tonar bort i fjärran medan färgblindheten, sorgligt nog, blivit ännu en av alla utopier som riskerar att hamna på historiens sophög.”