Kategori: Dagens Nyheter

Den högerradikala författaren Per Landin har gått bort

Den högerradikala författaren, germanisten, litteraturvetaren, kulturkritikern och översättaren Per Landin har gått bort i en ålder av 65 år. 

https://www.svt.se/kultur/forfattaren-och-oversattaren-per-landin-har-gatt-bort 

Landin var under 25 års tid anställd vid DN:s kulturredaktion och författade ett 15-tal böcker som handlade om den tysktalande världen. Landin doktorerade i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet och översatte bl a verk av Günter Grass, Wolf Biermann och Thomas Mann från tyska till svenska. Han var länge känd som en av landets ledande Tysklandskännare och inte minst som en kännare av DDR eller Östtyskland, som Landin menade hade bevarat den förkrigstida tyskheten på ett annat sätt än det amerikaniserade BRD eller Västtyskland hade gjort.

Landin var samtidigt något så ovanligt som en 50-talist vars föräldrar hade varit högerextremister innan kriget, som inte gick till vänster på 70-talet utan i stället gick han i föräldrarnas ideologiska fotspår. 70-talsvänstern var ju annars ”proppfull” av akademikerbarn och socialgrupp ett-barn av Landins typ, vars föräldrar hade varit högerextremister innan eller under kriget. Landin föräldrar hade en gång varit medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund i Kalmar och själv anslöt han sig till fascistiska Nysvenska rörelsen i Helsingborg. När Nysvenska rörelsens grundare och mångåriga ledare Per Engdahl gick bort 1994 skrev Landin därför inte oväntat en nekrolog som tog denne i försvar.

Landin var den som (bredvid den gamle 68-vänsterförläggaren Bo Cavefors) introducerade den tyska radikalkonservatismen i Sverige på 1990-talet och både den historiska radikalkonservatismen i form av bl a Ernst Jünger och Ernst Niekisch och den radikalkonservatism som växte fram runt den tyska tidskriften Junge Freiheit under detta årtionde med namn som Dieter Stein och Botho Strauss. Landin var dessutom även tidig med att introducera den italienska högerradikala filosofen Julius Evola för en svensk publik.

År 1998 utkom antologin ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag/Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer, som Bulletins Per Gudmundson har hyllat som startskottet på den (radikal)konservativa vändningen inom den svenska högern. Bland skribenterna hittades bl a litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander. När sedan den radikalkonservativa tidskriften Salt började ges ut 1999 var Landin en av tidskriftens självskrivna skribenter.

Jag hade själv en hel del att göra med Landin på 1990-talet då han angrep Expo vid ett flertal tillfällen. Bland annat kartlade jag den radikalkonservativa miljö som växte fram i spåren av och runt Landin och jag gick också på några av de radikalkonservativa möten som Landin också bevistade. Jag minns bl a ett föredrag som Landin höll för Germanistföreningen vid Stockholms universitet om Junge Freiheit, som slutade med att flera i sällskapet började segerhälsa eller s k ”heil:a” på fyllan.

Sista gången jag hörde av Landin var för några år sedan då han ringde mig och bad mig att ta bort ett inlägg på min blogg som handlade om denne, vilket jag omedelbart gjorde.

Under de sista åren, och särskilt sedan han slutade på DN Kultur 2012, brydde sig Landin inte längre om att dölja sina högerradikala åsikter. Han deltog bl a på den tidigare årliga identitära konferensen och valde att distribuera och sälja några av sina böcker via det högerextrema bokförlaget Arktos.

Landin var länge en av landets mycket få högerextrema intellektuella men med tanke på allt som har hänt inom den svenska högern under de senaste åren går det inte att säga något annat än att han på alla sätt och vis var en pionjär och bebådare.

Än en gång utpekad på DN:s ledarsida som en slags ovetenskaplig, ”identitetspolitisk” radikalvänster-forskare

Så hänger DN:s alltid lika putslustiggrabbiga ledarskribent Erik Helmerson än en gång ut mig på ledarplats som någon slags bindgalen, ovetenskaplig, ”identitetspolitisk” radikalvänster-forskare som ”ser rasism överallt” i samband med att han skriver pustlustiggrabbigt om Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” och som så ofta förr förknippas jag med både Mattias Gardell och Ylva Habel.

Detta är då den 9:e eller 10:e gången som Helmerson gör det (åtminstone enligt DN:s egen artikelsökfunktion) och jag börjar faktiskt undra om jag kanske är en av de mest uthängda eller åtminstone utpekade (d v s på ett mestadels negativt och stigmatiserande sätt) svenska forskarna i landet som förknippas med frågor om ras, rasism och antirasism mot bakgrund av hur ofta bl a just DN (d v s det är verkligen inte bara DN det handlar om) har beskrivit mig på det sättet.

https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-ingen-ska-behova-kanna-sig-som-framling-i-sitt-hemland-sverige

”Yilmaz har en tydlig definition: rasism är diskriminering i kombination med makt. Maktfördelningen gör att en person med svenskt namn och en med arabiskt aldrig kommer att mötas av samma exkludering på till exempel arbetsmarknaden. ”Det innebär att även om diskriminering mot vita personer kan förekomma, existerar inte rasism mot vita”.

Problemet är att då bortser man från situationer där maktförhållandena är omvända, som när en utsatt person är vit på en skola med ickevit majoritet. Att i det läget deklarera ”du kan inte utsättas för rasism” kan med fog ses som ytterligare ett övergrepp.

Många hävdar att just deras definition av rasism är den rätta och vill stämpla ut andra ur debatten. Seher Yilmaz citerar i sin bok en samling usual suspects med liknande utgångspunkt, i antirasistisk nyvänster: Mattias Gardell, Tobias Hübinette, Ylva Habel, Sara Ahmed…”

Dagens huvudledare i DN kräver en grundlig uppgörelse med korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten

Dagens huvudledare i DN kräver en grundlig uppgörelse med (och utredning av) den internationella adoptionsverksamheten i det land som har adopterat allra flest barn (per capita) i historien och på jorden och frågar sig varför det är först nu som korruptionen inom adoptionsindustrin uppmärksammas trots att svenska journalister och adopterade aktivister (inklusive mig själv) har försökt att väcka frågan i årtionden. 

Att det just är DN:s ledarsida är dessutom symboliskt och även om det låter rejält klichéartat så går det faktiskt att säga att DN nu har gått ”varvet runt”: 

På 1960-talet var DN:s ledarsida, tillsammans med Expressens ledarsida, den svenska ledarsida som uttryckte att det var Sveriges mission och uppgift att ta hit den postkoloniala s k Tredje världens barn som adoptivbarn. DN menade helt enkelt att det var helt rätt av Sverige att sjösätta det internationella adoptionsprojektet. 

På 1970- och 80-talen var DN sedan en av de tidningar som hade svårast att ta in att de adopterade kunde behandlas annorlunda i Sverige p g a av deras utseende. DN menade därmed att svenskarna inte såg ras och därför inte behandlade adopterade barn och unga eller unga vuxna adopterade annorlunda. 

På 2000-talet var DN:s ledarsida därefter den ledarsida i landet som hårdast drev linjen att även om alltför många utlandsadopterade mår dåligt i Sverige och bl a uppvisar skyhöga självmordstal så ska de ändå inte jämföras med de jämnåriga majoritetssvenska SACO-barnen och socialgrupp ett-barnen som de växte upp tillsammans med i Sverige utan med dem som blev kvar i ursprungsländerna. DN menade därmed att adoptionsprojektet helt enkelt var en framgångssaga utan dess like för Sverige då i stort sett samtliga adopterade onekligen har fått det bättre materiellt i Sverige och fr a så har de sluppit att växa upp och bo i förorterna till skillnad från de icke-adopterade invandrarna. 

Faktum är att jag i egenskap av att både vara forskare, aktivist och debattör har haft allra svårast för just DN och dess ledarsida vad gäller adoptionsfrågorna och det är just med DN:s ledarsida som jag har haft allra flest konflikter genom åren vad gäller just adoptionsfrågorna. 

”Socialminister Lena Hallengren (S) säger nu till sist att regeringen vill ”se över” adoptionsförmedlingen. Men det räcker faktiskt inte. Detta måste utredas grundligt. Det är vi skyldiga både de föräldrar som förlorat sina barn i andra delar av världen, och de nu vuxna barn som blev svenska, men som även har rätt till sina rötter, till sanningen. Väven kanske aldrig kommer att bli fullständig, men vi måste likväl göra allt i vår makt för att försöka färdigställa den, tråd för tråd.”

https://www.dn.se/ledare/skandalen-med-de-stulna-barnen-maste-utredas

”Hanteringen av internationella adoptioner är en stor och fasansfull skandal som har offer på alla sidor: De föräldrar som berövades sina barn i andra delar av världen under 1960-, 70-, 80- och 90-talen. De barn som i vuxen ålder fått veta att de utsatts för kidnappning. 

Och så de svenska föräldrar som längtade så mycket efter barn, men som nu inser att deras lycka direkt kan härledas till brottslighet, till andras djupa trauman. De trodde sig ju göra något bra. Rädda liv, rent av. Det var hela tiden så adoptionerna omtalades på den tiden. Och i många fall har dessa också varit av godo för alla inblandade, det är viktigt att inskärpa: Det finns föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill ta hand om sina barn.

I länder utan ordentlig välfärd innebär det vanligen att de små då får en fattig uppväxt på en institution och att deras framtidsutsikter därefter är ytterst begränsade, för att inte säga dystra. Genom adoption får de i stället en riktig familj, och ett tryggt liv i ett rikt land. 

Det har emellertid, alltsedan adoptionerna började ta fart, parallellt funnits uppgifter om oegentligheter, påminner Dagens Nyheters granskning (7/3). Redan 1974 rapporterade nyhetsbyrån AP att ”tusentals sydkoreanska föräldrar utsätts för raffinerade påtryckningar för att lämna ifrån sig sina barn”, och att ”vissa av adoptionsbyråerna har vuxit till jättelika organisationer med krassa vinstintressen”. Att förmedla barn för adoption blev en business. 

Och snart tog debatten fart. DN:s Asienkorrespondent berättade om ett fall där en pojke i Sydkorea gått vilse på väg till sin pappas jobb, omhändertagits av polis och adopterats bort till Sverige. I 15 månader hade pappan letat efter sin son innan han fick veta detta, och det tog ytterligare tid att lokalisera exakt vart barnet tagit vägen. Men familjen fick aldrig återförenas; adoptionen var redan klubbad i Sverige, och alla band till de biologiska föräldrarna därmed juridiskt upplösta. 

Den svenska tillsynsmyndigheten varnade också för så kallade ”kuddadoptioner” i Sydkorea, Sri Lanka, Brasilien, Argentina och Portugal, dit adoptivmammor flög ned, gick in på BB med en kudde under tröjan och kom tillbaka ut med en bebis och en falsk födelseattest. Även från andra länder – Chile, Colombia, Thailand, Indien, Kina, Vietnam och Nepal – kom larm om allt från regelfusk och korruption till regelrätta bortföranden och bebistrafficking. Ändå är det först nu, flera decennier senare, som det har börjat stå alltmer klart hur förskräckande många fall det faktiskt rör sig om. 

Att det på sina håll inte tycks ha rört sig om enstaka olyckliga undantag bara. I majoriteten av de större länder varifrån Sverige har adopterat många barn finns rapporter om oegentligheter (DN 21/2), och Chile går för närvarande igenom brottsmisstankar i 17 procent av de adoptioner som gjordes därifrån på 70- och 80-talen. 

Den svenska tillsynsmyndigheten konstaterar att den fortfarande inte kan garantera att alla adoptioner är rättssäkra och etiska (DN 21/2). 

Att den svenska staten inte agerat förr är anmärkningsvärt, givet att uppgifter om brott kom redan för 50 år sedan. Inte heller 1997, då den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick kännedom om läget via en detaljerad rapport, hände något. 

Socialminister Lena Hallengren (S) säger nu till sist att regeringen vill ”se över” adoptionsförmedlingen. Men det räcker faktiskt inte. Detta måste utredas grundligt. Det är vi skyldiga både de föräldrar som förlorat sina barn i andra delar av världen, och de nu vuxna barn som blev svenska, men som även har rätt till sina rötter, till sanningen. Väven kanske aldrig kommer att bli fullständig, men vi måste likväl göra allt i vår makt för att försöka färdigställa den, tråd för tråd.”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som han ger både ris och ros och hans artikel utmynnar i ett slags försvar för den svenska färgblinda antirasismen (och eftersom den svenska kulturvärlden är så liten så ska det också sägas att Linder själv kommer från den 70-talsvänster och kulturradikala värld som omhuldade just de idéer som jag skriver om i boken och som Linder idag finner kväljande):

”Det finns lätt kväljande inslag i historien om adoptioner av utomeuropeiska barn under rekordåren. Forskaren Tobias Hübinette hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt”. Det handlade långtifrån alltid om barnens bästa. Lars Linder läser ”Adopterad”.”

https://www.dn.se/kultur/adopterad-till-de-fargblindas-land

”De ska bli små färgklickar i det vita! Strimmor av choklad i den svenska vaniljen! Det finns lätt kväljande inslag i den leende välviljan bland dem som ville uppmuntra till adoption av utomeuropeiska barn på 1960- och 70-talen. 

De på den tiden nya idéerna om att hämta barn från u-ländernas fattigdom till en bättre tillvaro i välfärdslandet mötte stor entusiasm, särskilt hos många barnlösa par i Sverige – men också, åtminstone till en början, segt motstånd från etablissemanget. Det var ett motstånd som delvis bottnade i ren rasbiologi och som i tidens anda bara måste brottas ner. 

Tidens kulturradikaler gick därför i spetsen för en brokig skara av politiska opinionsbildare som förkunnade alla de välsignelser utlands adoptioner skulle medföra. Världen var ju överbefolkad, fattiga barn for illa och det modernt upplysta Sverige kunde nu göra en storslagen insats. 

En på tusen sätt hedervärd ambition, men idealiteten var bitvis av det nyfrälsta slaget, komplikationerna sållades gärna bort och en del argument framstår i efterhand som direkt stötande. 

Det räckte liksom inte att de importerade barnen skulle få en bättre framtid i Sverige – de förväntades också axla uppgiften att tjäna som små murbräckor mot våra fastgjutna rasfördomar. 

De skulle, som någon skrev, sticka upp sina huvuden och långsamt vänja ”oss” vid att alla inte ser likadana ut. Med andra ord: lära de inskränkta svenskarna en läxa. 

Stackars barn.

Den nu halvsekelgamla debatten om utlandsadoptioner refereras i en ny bok av forskaren och författaren Tobias Hübinette, undertiteln hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt” i betydelsen att begreppet ”ras” i dess bokstavliga mening knappast använts sedan dess. 

Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan. Han har velat se hela idén att ta över andra länders barn som ett slags förlängning av kolonial maktutövning. 

Den nya boken är stramare hållen, den har snarast en ton av neutral forskningsrapport och begränsar sig i stort sett till att referera debatten så som den då fördes i medier, rapporter och böcker. 

Lite synd, kan jag tycka, det hade varit lättare att få syn på särdragen i den om han kommenterat diskussionen tydligare, kanske också placerat den i ett större sammanhang. Det var ju långtifrån bara i Sverige som frågan var aktuell (mer i förbigående påpekar han att adoptioner varit ett inte helt ovanligt tema i internationell populärkultur: såväl Babar, Nicke Nyfiken som Paddington är alla charmigt ”exotiska” importbarn). 

Men boken kastar ändå ett fascinerande, lite snett ljus över dåtidens samtal om adoptioner, indirekt också över synen på Sveriges roll i världen i stort. Det handlade nämligen långtifrån alltid om barnens bästa, det rörde alltifrån svensk identitet till rasblandningens välsignelse. 

”Gör Sverige svartare!” som tidskriften Ord & Bild förkunnade. 

Nyligen har Dagens Nyheter uppmärksammat den ibland traffickingliknande brottslighet som omgett den internationella adoptionsindustrin. Barn har stulits och sålts för att sedan överlämnas till omisstänksamma föräldrar tillsammans med en hjärtknipande historia om en svältande mor som tacksamt sett sitt barn räddas till ett bättre liv i Europa. 

Man anar ett samband mellan den dåtida debattens ibland yviga idealism och de cyniska realiteterna på marknivå. Lite som med u-landsbiståndet: kombinationen av dåligt välståndssamvete, ädla syften och mycket pengar kan ge stort rörelseutrymme åt cyniska aktörer i fattiga länder med mer eller mindre korrupta styren. 

På kort sikt, kan man säga, vann de progressiva debattörerna en förkrossande seger. Dittills hade man gärna talat om landets homogenitet som något att värna, ofta i termer som i dag skulle uppfattas som djupt suspekta. 

Nu förändrades i grunden den invanda synen på Sverige som ett ”rasrent” land.

Men dessutom, menar Hübinette, var det just debatten om adoptioner som kom att forma hela den svenska inställningen till ras och rasrelationer så som den sett ut nästan ända fram till i dag. Han kallar den ”färgblindhet”: den något troskyldiga uppfattningen att utseende inte spelar någon roll alls. 

Problemet är ju bara – att det gör det. Och kanske kan man säga att det är rasismens långsiktiga triumf: den ger sig inte, den hämtar ständigt nytt syre till sitt hat ur världens skavande maktförhållanden, och om tillräckligt många envisas med att göra skillnad och tala om ras så tvingas alla göra det. 

Så nu är det adoptionsdebattens hoppfulla rasoptimism som tonar bort i fjärran medan färgblindheten, sorgligt nog, blivit ännu en av alla utopier som riskerar att hamna på historiens sophög.”

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska färgblinda antirasismen och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska, hegemoniska, färgblinda antirasismen som gör att vi saknar data om den i Sverige skenande rasliga ojämlikheten och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata:

”Svensk färgblindhet leder till farliga stereotyper, ökad polarisering och hindrar integration i Sverige. Utan jämlikhetsdata kan vi inte utforma evidensbaserad policy och vidta åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige, skriver forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren.

Som priviligierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ropat ”tjing tjong” efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare, skriver artikelförfattarna.”

https://www.dn.se/debatt/brist-pa-data-om-hudfarg-och-etnicitet-hindrar-integration

”När Black lives matter-rörelsen pågick som mest intensivt erkände regeringen både strukturell och vardagsrasism i Sverige och utlovade handling. Men vad som saknades i debatten är hur vi som individer alla är en del av strukturerna och reproducerar olika former av förtryck, samt bär ansvar för att vidhålla eller bryta maktförhållanden i dessa strukturer. I den politiska debatten tar frågan om integration oftast formen ”vi och dom”.

Men för att integration ska lyckas måste vi lyfta blicken från dikotomin och förstå också relationerna mellan och inom olika grupper. För detta behöver vi så kallad jämlikhetsdata som innefattar en rad olika dimensioner av social tillhörighet och identifikation. Det gäller uppgifter, självrapporterade data, av ett slag som i dag inte samlas in på samhällsnivå i Sverige: religion, hudfärg och etnicitet.

I de flesta länder görs det redan och i Storbritannien startar i dessa dagar en ny folkräkning som samlar just uppgifter om nationell identitet, etnisk tillhörighet och religion. Att dela upp och samla statistik om människor i känsliga kategorier kan förstås som en motsats till den svenska ideologiska ”färgblindhet” som rått sedan andra världskriget. Samtidigt är det just denna färgblindhet som hindrar oss från att förstå komplexiteten och lyckas med integration.

Vår egen något naiva färgblindhet kom till efter andra världskriget. Den har också en historisk förankring som motsats till det skamliga svenska stödet för rasbiologin, från mitten av 1800-talet fram till Förintelsen. I ljuset av andra världskrigets fasor och av rädsla för att människor ska bli negativt kategoriserade, och på den grunden diskriminerade, vågar vi inte samla data av det här slaget i Sverige.

Som DN:s ledarsida nyligen noterade kan den typen av data medföra risker för missbruk i rasistiska och populistiska syften. Samtidigt måste vi kunna identifiera ursprunget till antisemitism och andra rasistiska påhopp på ett korrekt sätt. För självklart kan kategorier användas av mörka krafter. Men som i fallet med de tre aporna, om vi inte ser, inte hör och inte säger något, kan inte heller vi veta eller agera.

Begreppet intersektionalitet myntades av den amerikanska forskaren Kimberlé Crenshaw och förordar ansträngning för att förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi behöver förstå relationer mellan olika sociala grupper, och inte bara i termer av dikotomier som vit/icke-vit eller majoritet/minoritet. En kan inte vara aktiv i BLM-rörelsen och samtidigt blunda för antisemitism, sexism eller orientalism.

Vill vi nå jämställdhet kräver det att vi undersöker hur kvinnor av olika social identifikation eller etniska tillhörigheter upplever jämlikhet. Som privilegierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ”tjing tjong” ropat efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare. Nu bevittnar vi ökat antiasiatiskt våld runt om i världen. I Sverige är vi på inget sätt förskonade.

I dag vet vi också att vissa grupper utrikesfödda, liksom vissa grupper med invandrarbakgrund, har drabbats hårdast av covid-19 och arbetslöshet till följd av pandemin. Men det gäller inte alla utrikesfödda eller alla med invandrarbakgrund. I Sverige får SCB samla data på ursprungsland. Men hur upplever afro-amerikaner eller muslimska britter det när de invandrat till Sverige? Utan jämlikhetsdata och en intersektionell analys har vi inte möjlighet att förstå exakt hur och vem som drabbas av socioekonomisk utsatthet och diskriminering eller förstå hur olika individer och grupper förhåller sig till strukturen i samhället.

Bakom alla olösta konflikter, som mellan asiater och svarta i USA, eller mellan kristna, judar och muslimer runt om i världen, finns det en lång historia – av kolonialism, förtryck och strukturer av ekonomisk och social maktkamp – som spelar roll. Vi måste förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi har i modern tid blivit vana och bekväma i den ekonomisk-politiska diskursen att förstå klassperspektiv eller att ta in klass och kön genom intersektionella aspekter i jämställhetspolitiken.

Enligt OECD och FN är Sverige i dag ett av världens främsta när det gäller att ha åstadkommit relativt låga inkomstklyftor och ökad jämställhet mellan könen. Det har kunnat uppnås därför att vi samlar in och använder data till evidensbaserad policy, alltså politiska beslut baserad på empiriska underlag, som grund för den välfärdspolitik som förts genom åren. Samtidigt återkommer samma organisationer med kritik av Sverige just när det gäller mänskliga rättigheter och diskriminering.

För att kunna utnyttja möjligheten till intersektionell analys för att på så vis uppnå en mer lyckad ekonomisk och social integration behöver vi göra samma resa med insamlingen av mer känsliga data. Olika länder använder jämlikhetsdata till att nå rättvisa och välfärd i samhället i form av mycket omdiskuterad kvotering men också för att motverka segregering, motarbeta kriminalitet och undanröja diskriminering i dess olika former.

Ledande internationella och svenska forskare inom integration och diskriminering samt människorättighetsorganisationer har i längre tid överlag varit överens. Data som samlas in i syfte att belysa diskriminering måste följa samhällsutvecklingen, vara anonym och självkategoriserad. Det ska heller inte gå att identifiera människor på individnivå.

Det krävs jämlikhetsdata på samhällsnivå och en vilja att ta itu med färgblindheten. Utan detta kommer det inte att vara möjligt att utforma evidensbaserad policy och åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige.

Lin Lerpold, docent, forskare inom integration vid Handelshögskolan i Stockholm, Center for sustainability research

Sayaka Osanami Törngren, docent, forskare inom migration och etniska relationer vid Malmö universitet, Malmö institute for studies of migration, diversity and welfare

Fakta jämlikhetsdata (http://www.tobiashubinette.se/jamlikhetsdata_4.pdf):

Jämlikhetsdata, eller ”equality statistics” på engelska, är demografisk statistik om exempelvis individers hudfärg, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning och sexuell läggning. Det är en metod för att ta fram underlag för evidensbaserad policy för jämlikhet och stöds av bland andra FN, Unesco och EU-kommissionen. Metoden används i de flesta länder huvudsakligen genom folkräkningar. Kategorierna är då anpassade utifrån demografisk sammansättning och mot bakgrund av samhälleliga kontexter. Viktigt är att jämlikhetsdata är anonym, självkategoriserad och att enskilda inte går att identifieras på individnivå.”

Det är inte bara Fredrik Malm inom FP/L som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund utan även DN:s f d chefredaktör Hans Bergström

Det är tyvärr inte bara Fredrik Malm inom FP/L (som då tidigare tillhörde Expo) som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund:

En gång i tiden var DN:s f d chefredaktör statsvetaren (och värmlänningen och tillika adoptivpappan) Hans Bergström en av de som var allra mest emot SD i svensk media. Bergström är mångårig medlem i FP/L och har en bakgrund inom den pro-Tredje världen-orienterade falangen inom FP/L. På både 1960-, 70- och 80-talen fanns det en radikal pro-Tredje världen- och en antirasistisk falang inom FP/L som både stöttade bl a palestinierna, vietnameserna och de svarta amerikanerna.

Bergström är vidare adoptivpappa och satt en period i styrelsen för adoptionsorganisationen Sri Lankas Barns Vänner då han bl a försvarade all kritik rörande att adoptionsverksamheten på Sri Lanka var korrupt. År 2002 vägrade Bergström att låta SD annonsera i DN i egenskap av att vara chefredaktör och vilket ska ställas mot att DN:s nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski lät antisemiten och SD:aren Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och journalisten (och SD:aren?) Gunnar Sandelin annonsera i DN 2013 för deras samförfattade bok ”Invandring och mörkläggning”, som just tack vare DN-annonsen blev en bästsäljare utan dess like som kom att tryckas i flera upplagor och ”sälja som smör”.

Bergström motiverade sitt val att säga nej till SD (och SD:s pengar – en helsidesannons i DN ger då en skaplig intäkt till DN) med att skriva att ”det mest konkreta uttrycket…är att de fortfarande i partiprogrammet har ståndpunkten att adoptioner ska förbjudas från utomeuropeiska länder”. Det var m a o adoptivpappan Bergström lika mycket som antirasisten Bergström som talade 2002.

Efter 2014 års val (och rekordval för SD:s del) valde Bergström att på eget bevåg ta kontakt med SD och Åkesson och tillsammans med NyD:s f d grundare och ledare greve Ian Wachtmeister coach:a SD och Åkesson och uppmana och ”hetsa” partiet och Åkesson att fälla Löfvens första rödgröna regering. Allt detta ledde som bekant slutligen fram till den s k Decemberöverenskommelsen och nu visar det sig att Bergström är en av dem inom L som har kampanjat mest för att Sabuni ska lämna Februariöverenskommelsen och i stället satsa på M, KD och SD.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/41R4bE/valfardskapitalister-styr-nyamko-sabuni

”I tidningen Liberalen har Hans Bergström, som via sin hustru är delägare i Internationella Engelska skolan och därmed miljardär på vinstdrift i välfärden, öppet drivit på i debatten för att L ”ska sätta ner foten” i regeringsfrågan”

Ovanlig ”runa” i dagens DN

En ytterst ovanlig s k ”runa” som hittas på dagens DN:s familjesida: Dödsrunor liksom dödsannonser domineras normalt annars nästan fullständigt av avlidna majoritetsinvånare och särskilt majoritetssvenskar tillhörande SACO-kollektivet och socialgrupp ett och ytterst sällan förekommer både avlidna personer med utomeuropeisk bakgrund och avlidna svenska samer liksom avlidna svenska romer.

Än mer ovanligt är att se en dödsruna som innehåller så många egennamn och ord på ett annat språk än svenska och som dessutom genomsyras av ett explicit antikolonialt budskap.

https://www.dn.se/familj/till-minne-andom-ovlla-olle-omma

”Olle Omma, Hemavan, har somnat in 92 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Gunnel, född Israelsson, och barnen Peter, Lena och Oleg med familjer. In i det sista växer livet till. Olle skulle ha sagt ”renskötseln går före döden”. Ville alltid höra hur det var med renarna. Olle kunde sina marker, hade ett levande minne för platser och landskap. Den man frågade om människor och släkter.

Ándom Ovllá Olle föddes i Porjus 1929 under tvångsförflyttningen från Gárasavvon/Karesuando. När Olle var två år kom föräldrarna, Ándom Ovllá och Mihkel Biera Ristiinná Omma (född Utsi), 1931 till Strimasund, Gausjo, efter sju års ofattbara strapatser. Där växte han och syskonen upp, in i landskapet och in i den nomadiska renskötseln som blev hans liv. Olle arbetade med sin áhčči/far och syster Inga i renskogen. Träffade Gunnel från Juhkagasska i Grans sameby. De gifte sig 1955, levde renskötsellivet i en tid av snabb omvandling. Skidor byttes till skoter och motorfordon tog över långa vandringar till fots.

De stora intrången på betesmarkerna; vattenkraftens uppdämningar, storskalig skogsindustri, gruvor och vindkraftsparker, gjorde Olle tidigt intresserad att ta fram ett foder för renar. Som samebyordförande i otaliga förhandlingar med myndigheter och företag var han uthållig, diplomatisk, trots ojämlika förutsättningar. Respekt och kunnighet är ord som följer honom.

Med sin erfarenhet blev Olle mångårig ordförande i samebyn Ubmeje tjeälddie och deltog i styrelsearbetet för Svenska samernas riksförbund samt ett mångårigt idogt arbete i fasta utskottet mellan Sverige och Norge. Även en kortare period i politiken, i Storumans kommun. På senare år blev han en erkänd och efterfrågad samisk kulturbärare. Hans berättelser från barnaåren i nomadskolorna och om tvångsförflyttningarna bidrog till filmen ”Sameblod” och prisbelönta boken ”Herrarna satte oss hit”.

Ett rikt renskötselliv, en Tjernobylkatastrof senare, har nu tagits över av sönerna som får hantera klimatförändringar och ständiga intrång på renens betesmarker. Nordmalingsmålet vanns efter en tioårig process där Olle var ett av många vittnen gällande sedvanerätt till vinterbetet. Nu vakar han över oss från en annan plats. Olle levde renskötsel. Älskad och saknad! Gunnel, Peter, Lena och Oleg Omma”

Om dagens DN Debatt-artikel som samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat och som består av en kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas

Dagens DN Debatt-artikel består av en på alla sätt och vis rättmätig och legitim kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas med den holländska utredningen som förebild och med syftet att en gång för alla få fram sanningen om vad som har hänt sedan 1960-talet och om möjligt sätta stopp för alla nuvarande och framtida korrupta utlandsadoptioner. 

DN Debatt-artikeln är unik så till vida att samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat den, vilket inte har hänt sedan 2002 i samband med en annan DN Debatt-artikel som handlade om självmordsproblematiken och den utbredda psykiska ohälsan bland adopterade. 

Detta är f ö min fjärde DN Debatt-artikel: År 2002 skrev jag just artikeln om att de adopterade uppvisar skyhöga självmordstal, 2014 skrev jag en artikel om antisvart rasism i Sverige och om afrosvenskarnas utsatta situation ihop med Samson Beshir och Victoria Kawesa och 2016 skrev jag tillsammans med bl a Madeleine Leijonhufvud och Yvonne Hirdman en artikel som krävde ett svenskt förbud mot surrogathandeln med barn. Därtill har jag också sedan 1997 författat ett flertal repliker på andras DN Debatt-artiklar eller svar på andras repliker på egna DN Debatt-artiklar. 

”Företrädare för adopterades föreningar: Vi begär nu att regeringen genomför utredningen på samma sätt som man gjort i Nederländerna. Regeringen har nu lovat att utreda de oegentligheter i adoptionsverksamheten som DN har granskat i en artikelserie. Vi ser den nederländska utredningen som en förebild i sammanhanget.”

https://www.dn.se/debatt/sa-vill-vi-adopterade-att-utlandsadoptionerna-utreds/

”Under riksdagens interpellationsdebatt den 2 mars lovade social­minister Lena Hallengren att regeringen ska göra en översyn av hur den svenska internationella adoptionsförmedlingen har gått till från 1960-talet och fram till 1990-talet. Regeringen ska tillsätta en utredning som ska gå till botten med alla de oegentligheter i adoptionsverksam­heten som DN har granskat i artikel­serien Barn till varje pris. DN:s artikelserie har lett till att samtliga riksdagspartier nu ställer sig bakom kravet på en sådan utredning. Ett krav som Vänsterpartiet har drivit ända sedan nyheten om de illegala Chileadoptionerna nådde Sverige 2018. Det råder med andra ord numera konsensus i riksdagen om att Sverige helt enkelt måste utreda utlandsadoptionerna.”

(…)

”Det som gör svenska statens inblandning i den internationella adoptionsverksamheten än mer unik är att staten dessutom agerade adoptionsförmedlare från 1960-talet och fram tills 1980 genom Socialstyrelsen och dess avdelning Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Genom åren kom svenska staten att arrangera tusentals utlandsadoptioner, vilka logistiskt genomfördes med hjälp av SAS som under årtiondena har transporterat 10.000-tals utländska adoptivbarn från långt över 100 olika ursprungsländer till både Sverige, Norge och Danmark. 

Därtill inhyser Sverige världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum som har stått bakom närmare hälften av alla adoptioner. Utöver statens, Adoptionscentrums och de andra adoptionsförmedlande adoptionsorganisationernas alla utlands­adoptioner har också tusentals svenskar adopterat privat sedan 1960-talet. Dessutom har Svenska kyrkan och de olika svenska frikyrkorna likaså varit mycket aktiva i adoptionsverksamheten genom sina utsända missionärer och biståndsarbetare i ett stort antal ursprungsländer.”

(…) 

”Var det kanske så att det var svenskarnas efterfrågan på utländska adoptivbarn som gjorde att korruptionen inom adoptionsverksamheten både uppstod, utvecklades och med åren blev i det närmaste permanentad när gigantiska pengasummor till slut var i omlopp inom den globala adoptionsverksamheten? I ursprungsländerna konkurrerade svenskarna dessutom med de andra västländerna om att hitta så kallade adopterbara barn. 

I dag vet vi att det faktum att efterfrågan på adoptivbarn från Sveriges och Västs sida under flera decennier alltid översteg tillgången har inneburit alltför många tragedier för förstaföräldrarna och förstafamiljerna i ursprungsländerna liksom för de adopterade vars ursprungsidentiteter i många fall har utraderats för alltid och även för de svenska och västerländska adoptivföräldrarna vilka handlade i god tro. 

Vi som står bakom denna artikel före­träder alla de föreningar som finns i Sverige för adopterade. Nu när det står klart att regeringen kommer att utreda oegentligheter inom adoptionsverksamheten liksom illegala och korrupta adoptioner begär vi av regeringen att denna utredning genomförs på samma sätt som den nederländska utredningen, som vi ser som en förebild i sammanhanget. 

Visserligen hade den nederländska utredningen, som sammantaget var verksam i tre års tid, till en början i uppdrag att enbart undersöka adoptionerna från fem olika ursprungsländer och endast de adoptioner som ägde rum fram tills 1990-talet. Under resans gång insåg dock den nederländska utredningskommittén att problemet med korruptionen inom adoptionsförmedlingen var större än så. Till slut kom adoptionerna från över 20-talet ursprungsländer att inkluderas, vilka sammantaget representerar uppemot 90 procent av Nederländernas 40.000 utlandsadopterade, liksom samtliga utlandsadoptioner från den internationella adoptionens barndom på 60-talet och fram tills 2018. 

● Vi menar att det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt och att Sverige därför redan från början bör utreda utlandsadoptionerna från samtliga ursprungsländer, vilka för övrigt i praktiken är exakt samma länder som holländarna har adopterat ifrån, liksom alla adoptioner till Sverige från 1960-talet och fram tills 2010-talets slut. 

● Vidare vill vi att utredningen ska vara oberoende och självständig så som den nederländska utredningen var i den meningen att inga kommitté­medlemmar får ha någon som helst koppling till någon adoptionsförmedlande adoptionsorganisation. 

● Slutligen vill vi att den svenska utredningen engagerar landets experter och forskarkompetenser inom området precis som den nederländska utredningen gjorde. Sammantaget kom den att involvera femtontalet personer varav ett flertal var jurister, historiker och forskare med den expertkunskap som krävs för att genomföra en fullständig genomlysning av den internationella adoptionsverksamheten. 

● Utöver att vi vill att alla ursprungs­länder och alla år utreds vill vi även att utredningen, som måste ges ordentliga resurser såväl personellt såsom finansiellt och som måste få arbeta så länge som det behövs, särskilt undersöker svenska statens roll i den svenska adoptionsförmedlingen utöver de olika adoptionsförmedlande organisationernas adoptioner och privatadoptionerna. 

● Vidare vill vi att utredningen lämnar förslag på åtgärder för att säkerställa att dagens adoptioner sker på ett rättssäkert sätt och att dagens adoptionsförmedling kvalitetssäkras och följs upp på ett rigoröst sätt. 

● Alltför många adoptionsskandaler har uppdagats även på 2000- och 2010-talen i ett flertal ursprungsländer som Sverige fortfarande adopterar ifrån vilket indikerar att utredningen både måste undersöka adoptionerna som har ägt rum efter 90-talet och säkerställa att korruption inte före­kommer i samband med dagens adoptioner. 

Maria Dexborg, Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) 

Katarina Grahn, Världsgruppen för adopterade 

Enrica Hanell, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn (AFO) 

Li Hansson Bejarano, nätverket Adopterad från Colombia 

Tobias Hübinette, adopterad från Sydkorea och lärare och forskare vid Karlstads universitet 

Hanna Sofia Johansson, Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN) 

Rose Larsson, nätverket Adopterad från Indien 

Clas Lindholm, Chileadoption.se 

Pia Ninche, Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) 

Simon Nordangård, Vuxen internationellt adopterad (VIA) 

Teresa Norman, nätverket Adopterade från Bolivia (AFB) 

Martin Svensson, Föreningen för adopterade thailändare (FFAT) 

Petra Wester, Adopterade koreaners förening (AKF)”

Den svenska diskussionen om korrupta adoptioner har nu även nått Finland

Den svenska diskussionen om korrupta adoptioner har nu även nått Finland och förhoppningsvis (det hoppas i varje fall jag) snart också Norge – både Finland och Norge tittar ju av historiska skäl ofta på vad som händer Sverige och brukar inte sällan följa efter Sverige i olika sammanhang. På 90-talet fick jag höra om de stulna barnen från Taiwan som hade adopterats till Sverige och bl a också till Finland och finlandssvenska Sabina Söderlund-Myllyharjus är då en av dem.

Peter Bratt på DN visste också om detta men vägrade att skriva om de korrupta adoptionerna från Taiwan av hänsyn till adoptivföräldrarna i Sverige, om jag minns det hela rätt. Över 600 barn har genom åren adopterats från Taiwan till Sverige varav åtminstone ett 50-tal av de som adopterades på 1980-talet är stulna, vilket då Bratt visste men vägrade att avslöja och rapportera om:

https://www.hbl.fi/artikel/hon-adopterades-till-finland-med-falska-handlingar-letar-fortfarande-efter-sina-foraldrar-i-taiwan

”Situationen var märklig. Bredvid henne satt de två personer som enligt Sabina Söderlund-Myllyharjus adoptionshandlingar var hennes biologiska mamma och pappa. Det var uppdukat med snacks och de hade gåvor till henne, örhängen minns hon att det var. Men kort innan, 2005, hade hon fått veta att pappren var förfalskade, och att det här paret i Taiwan inte alls var hennes föräldrar. Hon hoppades ändå att de kunde ge information som skulle hjälpa henne ta reda på sanningen om hennes bakgrund – och få veta vilka de biologiska föräldrarna var. Tyvärr blev det inte så.

Det enda som klarnade var att Söderlund-Myllyharju hade getts identitetshandlingar som tillhörde ett barn som det här paret i sin tur hade adopterat men lämnat tillbaka. Hon misstänker att de fått ekonomisk ersättning för att överlåta id-uppgifterna. Den aktuella diskussionen om internationella adoptioner i Sverige, där det i en granskning i Dagens Nyheter har framkommit att barn kan ha fått sina identiteter förfalskade och till och med blivit stulna från sina föräldrar, har väckt många frågor hos henne.

– Varför kunde de inte använda mina riktiga papper vid adoptionen, varför behövdes förfalskade? Jag kan inte säga att det är så, men jag misstänker att det inte har funnits tillåtelse till adoptionen av mina föräldrar.

Sabina Söderlund-Myllyharju kom till Finland 1980. Enligt uppgifterna i hennes pass var hon då 1 år gammal.”

(…)

”I tonåren började hon fundera allt mer på sin bakgrund, och det eskalerade när hon blev ung vuxen.

– Ibland kunde jag ligga och gråta och jag kände smärta i bröstet. Så klart jag ville träffa min förstamamma och sedan också se om jag har syskon.”

(…)

”En tid lät hon det bero, men några år senare kontaktade hon Taipei Representative Office i Helsingfors. Och det var då hon fick beskedet, efter en polisutredning i Taiwan: Sabina Söderlund-Myllyharju är ett av de barn som adopterades utomlands på 1980-talet från Taiwan på förfalskade papper. Det handlade om en människohandelshärva där omkring hundra barn adopterades till Finland, Sverige, USA och Australien. Den ledde på sin tid till fängelsestraff för gärningspersonerna.

– Varför försökte man inte då genast återförena oss med föräldrarna, berättar Söderlund-Myllyharju att hon efteråt har funderat över. Även för de finländska föräldrarna kom uppgifterna som en chock.

– De hade adopterat i god tro och trott att allt är okej, säger hon. Sabina Söderlund-Myllyharju har gjort det mesta man kan tänka sig.

Hon har framträtt i taiwanesiska medier tillsammans med andra som delar hennes öde, i hopp om att på så sätt hitta föräldrarna eller släktingar. Hon har till och med mött den kvinna som ses som hjärnan i fallet. Enligt Söderlund-Myllyharju sade hon sig inte minnas den information som skulle behövas, och hade förklarat att hennes syfte hade varit att ge barnen en bättre framtid. Efter den gången i Taiwan tänkte Sabina Söderlund-Myllyharju att det får räcka nu, hon ger upp. Men sen kom möjligheten att göra kommersiella dna-tester, som för hennes del ännu inte gett napp, men hon har gett prover till två genbanker.

Debatten i Sverige de senaste veckorna, där vuxna adopterade har berättat sina historier, har fått henne att kontakta taiwanesiska myndigheter på nytt. Där har man föreslagit ytterligare en presskonferens där hon och kanske andra adopterade skulle delta. Tanken är att folk som har lämnat bort sina barn, eller har fått dem fråntagna eller stulna, ska anmäla sig till en polisdatabas så att dna-test kan tas.”

(…)

”Sabina Söderlund-Myllyharju sällar sig till dem som vill att Finland utreder sina internationella adoptioner. Det har Nederländerna gjort, och i Sverige har alla riksdagspartier i veckan meddelat att de vill se översyn över tidigare adoptioner. I Nederländerna har adoptioner fram till 1998 granskats och i Sverige gäller planerna de som gjorts mellan 1960 och 1990. Även Schweiz beslutade tidigare att utreda adoptioner från i synnerhet Sri Lanka. Också i Danmark har en utredning gjorts.

– Jag flaggar för det, det är välkommet också här, säger Söderlund-Myllyharju.

Frågan är känslig, inte minst för de föräldrar som har adopterat barn till Finland eller för dem som ihärdigt står i adoptionskö. Sabina Söderlund-Myllyharju är aktiv i olika diskussionsgrupper om adoption, och säger att hon ändå har fått mycket stöd för kravet. Även adoptivföräldrar vill veta sanningen, och blivande sådana vill enligt henne inte heller senare få veta att allt inte har gått rätt till.

– Jag brukar säga att jag inte kan ändra på det som har hänt, men att jag gör det här för framtiden, för andra barn.”

DN:s avslöjande om de korrupta utlandsadoptionerna utmanar hela den svenska antirasistiska självidentiteten och Sveriges unika relation till icke-vita människor, till världen utanför Väst och till de gamla kolonierna

En genomgång av svenskspråkig ”gammelmedia” (vilket innebär att jag har hoppat över nyheter om Sverige på andra språk än svenska samt alternativmedia – OBS: jag kan så klart ha missat någon lokaltidning eller något lokalradioprogram) ger vid handen att inga andra tidningar, redaktioner och medier än så länge har ”hakat på” och följt upp DN:s stora artikelserie om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten förutom två TT-notiser, ett SVT-inslag och två SR-program.

Det enda undantaget som åtminstone jag kan hitta är i så fall Piteå-Tidningens intervju med adoptionsorganisationen och adoptionsförmedlaren Barnens vänners i Piteå chef men i övrigt är det knäpptyst och inaktivt i och från andra svenska mediers sida vilket är chockerande men samtidigt inte förvånande:

Sverige är då världens största adoptionsland per capita och en hög andel av alla majoritetssvenskar, och fr a inom det massivt majoritetssvenskdominerade SACO-kollektivet liksom bland TCO:s övre skikt, har åtminstone en adopterad i sitt ”extended kin network” vilket gör att miljontals människor i landet berörs av DN:s granskning utöver de 60 000 utlandsadopterade själva och deras närmaste kärnfamiljssläktingar och ”significant others” i form av adoptivföräldrar och eventuella adoptivsyskon, partners och egna barn.

Därtill är Sverige det enda landet i världen som har gjort internationell adoption till en del av sin nationella självbild – d v s hela den internationella adoptionsverksamheten sådan den sjösattes i stor skala från och med 1968 och framåt har helt enkelt engagerat en hel nation på ett ideologiskt plan och på ett sätt som fullständigt saknar motstycke någon annanstans i världen. Konkret handlar det om Sveriges och svenskarnas absolut unika relation till världen utanför Europa och Väst, till den s k Tredje världen och till icke-vita människor i allmänhet, d v s utöver att 10 000-tals enskilda svenskar har adopterat barn från Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien så har de 60 000 utlandsadopterade spelat en absolut avgörande ideologisk roll för Sverige som land och för svenskarna som folk.

Det är just denna ideologiska roll som de adopterade har spelat för att frälsa Sverige och svenskarna från rasism och göra Sverige och svenskarna till världens mest antirasistiska land och folk som jag behandlar i min kommande bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som utkommer den 31 mars i år (se https://verbalforlag.se/bocker/adopterad).

Det är antagligen också p g a denna ideologiska roll som de utlandsadopterade spelar för Sverige som tystnaden är så öronbedövande från medie-Sveriges sida – d v s ingen vill veta detta och ingen vill fr a gräva i detta då det antirasistiska projekt som stavas internationell adoption med åren har kommit att bli en så fundamental del av Sveriges självbild och den svenska folksjälen att svenskarna helt enkelt inte klarar av att på djupet ta in och psykiskt härbärgera sanningen om hur alltför många av dessa 10 000-tals barn från de gamla kolonierna egentligen hamnade här i Sverige för då skulle den svenska antirasistiska självidentiteten som just uppstod i relation till den internationella adoptionsverksamheten gå sönder och helt enkelt i det närmaste upphöra att existera.