Kategori: Dagens Nyheter

Dagens huvudledare i DN kräver en grundlig uppgörelse med korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten

Dagens huvudledare i DN kräver en grundlig uppgörelse med (och utredning av) den internationella adoptionsverksamheten i det land som har adopterat allra flest barn (per capita) i historien och på jorden och frågar sig varför det är först nu som korruptionen inom adoptionsindustrin uppmärksammas trots att svenska journalister och adopterade aktivister (inklusive mig själv) har försökt att väcka frågan i årtionden. 

Att det just är DN:s ledarsida är dessutom symboliskt och även om det låter rejält klichéartat så går det faktiskt att säga att DN nu har gått ”varvet runt”: 

På 1960-talet var DN:s ledarsida, tillsammans med Expressens ledarsida, den svenska ledarsida som uttryckte att det var Sveriges mission och uppgift att ta hit den postkoloniala s k Tredje världens barn som adoptivbarn. DN menade helt enkelt att det var helt rätt av Sverige att sjösätta det internationella adoptionsprojektet. 

På 1970- och 80-talen var DN sedan en av de tidningar som hade svårast att ta in att de adopterade kunde behandlas annorlunda i Sverige p g a av deras utseende. DN menade därmed att svenskarna inte såg ras och därför inte behandlade adopterade barn och unga eller unga vuxna adopterade annorlunda. 

På 2000-talet var DN:s ledarsida därefter den ledarsida i landet som hårdast drev linjen att även om alltför många utlandsadopterade mår dåligt i Sverige och bl a uppvisar skyhöga självmordstal så ska de ändå inte jämföras med de jämnåriga majoritetssvenska SACO-barnen och socialgrupp ett-barnen som de växte upp tillsammans med i Sverige utan med dem som blev kvar i ursprungsländerna. DN menade därmed att adoptionsprojektet helt enkelt var en framgångssaga utan dess like för Sverige då i stort sett samtliga adopterade onekligen har fått det bättre materiellt i Sverige och fr a så har de sluppit att växa upp och bo i förorterna till skillnad från de icke-adopterade invandrarna. 

Faktum är att jag i egenskap av att både vara forskare, aktivist och debattör har haft allra svårast för just DN och dess ledarsida vad gäller adoptionsfrågorna och det är just med DN:s ledarsida som jag har haft allra flest konflikter genom åren vad gäller just adoptionsfrågorna. 

”Socialminister Lena Hallengren (S) säger nu till sist att regeringen vill ”se över” adoptionsförmedlingen. Men det räcker faktiskt inte. Detta måste utredas grundligt. Det är vi skyldiga både de föräldrar som förlorat sina barn i andra delar av världen, och de nu vuxna barn som blev svenska, men som även har rätt till sina rötter, till sanningen. Väven kanske aldrig kommer att bli fullständig, men vi måste likväl göra allt i vår makt för att försöka färdigställa den, tråd för tråd.”

https://www.dn.se/ledare/skandalen-med-de-stulna-barnen-maste-utredas

”Hanteringen av internationella adoptioner är en stor och fasansfull skandal som har offer på alla sidor: De föräldrar som berövades sina barn i andra delar av världen under 1960-, 70-, 80- och 90-talen. De barn som i vuxen ålder fått veta att de utsatts för kidnappning. 

Och så de svenska föräldrar som längtade så mycket efter barn, men som nu inser att deras lycka direkt kan härledas till brottslighet, till andras djupa trauman. De trodde sig ju göra något bra. Rädda liv, rent av. Det var hela tiden så adoptionerna omtalades på den tiden. Och i många fall har dessa också varit av godo för alla inblandade, det är viktigt att inskärpa: Det finns föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill ta hand om sina barn.

I länder utan ordentlig välfärd innebär det vanligen att de små då får en fattig uppväxt på en institution och att deras framtidsutsikter därefter är ytterst begränsade, för att inte säga dystra. Genom adoption får de i stället en riktig familj, och ett tryggt liv i ett rikt land. 

Det har emellertid, alltsedan adoptionerna började ta fart, parallellt funnits uppgifter om oegentligheter, påminner Dagens Nyheters granskning (7/3). Redan 1974 rapporterade nyhetsbyrån AP att ”tusentals sydkoreanska föräldrar utsätts för raffinerade påtryckningar för att lämna ifrån sig sina barn”, och att ”vissa av adoptionsbyråerna har vuxit till jättelika organisationer med krassa vinstintressen”. Att förmedla barn för adoption blev en business. 

Och snart tog debatten fart. DN:s Asienkorrespondent berättade om ett fall där en pojke i Sydkorea gått vilse på väg till sin pappas jobb, omhändertagits av polis och adopterats bort till Sverige. I 15 månader hade pappan letat efter sin son innan han fick veta detta, och det tog ytterligare tid att lokalisera exakt vart barnet tagit vägen. Men familjen fick aldrig återförenas; adoptionen var redan klubbad i Sverige, och alla band till de biologiska föräldrarna därmed juridiskt upplösta. 

Den svenska tillsynsmyndigheten varnade också för så kallade ”kuddadoptioner” i Sydkorea, Sri Lanka, Brasilien, Argentina och Portugal, dit adoptivmammor flög ned, gick in på BB med en kudde under tröjan och kom tillbaka ut med en bebis och en falsk födelseattest. Även från andra länder – Chile, Colombia, Thailand, Indien, Kina, Vietnam och Nepal – kom larm om allt från regelfusk och korruption till regelrätta bortföranden och bebistrafficking. Ändå är det först nu, flera decennier senare, som det har börjat stå alltmer klart hur förskräckande många fall det faktiskt rör sig om. 

Att det på sina håll inte tycks ha rört sig om enstaka olyckliga undantag bara. I majoriteten av de större länder varifrån Sverige har adopterat många barn finns rapporter om oegentligheter (DN 21/2), och Chile går för närvarande igenom brottsmisstankar i 17 procent av de adoptioner som gjordes därifrån på 70- och 80-talen. 

Den svenska tillsynsmyndigheten konstaterar att den fortfarande inte kan garantera att alla adoptioner är rättssäkra och etiska (DN 21/2). 

Att den svenska staten inte agerat förr är anmärkningsvärt, givet att uppgifter om brott kom redan för 50 år sedan. Inte heller 1997, då den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick kännedom om läget via en detaljerad rapport, hände något. 

Socialminister Lena Hallengren (S) säger nu till sist att regeringen vill ”se över” adoptionsförmedlingen. Men det räcker faktiskt inte. Detta måste utredas grundligt. Det är vi skyldiga både de föräldrar som förlorat sina barn i andra delar av världen, och de nu vuxna barn som blev svenska, men som även har rätt till sina rötter, till sanningen. Väven kanske aldrig kommer att bli fullständig, men vi måste likväl göra allt i vår makt för att försöka färdigställa den, tråd för tråd.”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som han ger både ris och ros och hans artikel utmynnar i ett slags försvar för den svenska färgblinda antirasismen (och eftersom den svenska kulturvärlden är så liten så ska det också sägas att Linder själv kommer från den 70-talsvänster och kulturradikala värld som omhuldade just de idéer som jag skriver om i boken och som Linder idag finner kväljande):

”Det finns lätt kväljande inslag i historien om adoptioner av utomeuropeiska barn under rekordåren. Forskaren Tobias Hübinette hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt”. Det handlade långtifrån alltid om barnens bästa. Lars Linder läser ”Adopterad”.”

https://www.dn.se/kultur/adopterad-till-de-fargblindas-land

”De ska bli små färgklickar i det vita! Strimmor av choklad i den svenska vaniljen! Det finns lätt kväljande inslag i den leende välviljan bland dem som ville uppmuntra till adoption av utomeuropeiska barn på 1960- och 70-talen. 

De på den tiden nya idéerna om att hämta barn från u-ländernas fattigdom till en bättre tillvaro i välfärdslandet mötte stor entusiasm, särskilt hos många barnlösa par i Sverige – men också, åtminstone till en början, segt motstånd från etablissemanget. Det var ett motstånd som delvis bottnade i ren rasbiologi och som i tidens anda bara måste brottas ner. 

Tidens kulturradikaler gick därför i spetsen för en brokig skara av politiska opinionsbildare som förkunnade alla de välsignelser utlands adoptioner skulle medföra. Världen var ju överbefolkad, fattiga barn for illa och det modernt upplysta Sverige kunde nu göra en storslagen insats. 

En på tusen sätt hedervärd ambition, men idealiteten var bitvis av det nyfrälsta slaget, komplikationerna sållades gärna bort och en del argument framstår i efterhand som direkt stötande. 

Det räckte liksom inte att de importerade barnen skulle få en bättre framtid i Sverige – de förväntades också axla uppgiften att tjäna som små murbräckor mot våra fastgjutna rasfördomar. 

De skulle, som någon skrev, sticka upp sina huvuden och långsamt vänja ”oss” vid att alla inte ser likadana ut. Med andra ord: lära de inskränkta svenskarna en läxa. 

Stackars barn.

Den nu halvsekelgamla debatten om utlandsadoptioner refereras i en ny bok av forskaren och författaren Tobias Hübinette, undertiteln hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt” i betydelsen att begreppet ”ras” i dess bokstavliga mening knappast använts sedan dess. 

Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan. Han har velat se hela idén att ta över andra länders barn som ett slags förlängning av kolonial maktutövning. 

Den nya boken är stramare hållen, den har snarast en ton av neutral forskningsrapport och begränsar sig i stort sett till att referera debatten så som den då fördes i medier, rapporter och böcker. 

Lite synd, kan jag tycka, det hade varit lättare att få syn på särdragen i den om han kommenterat diskussionen tydligare, kanske också placerat den i ett större sammanhang. Det var ju långtifrån bara i Sverige som frågan var aktuell (mer i förbigående påpekar han att adoptioner varit ett inte helt ovanligt tema i internationell populärkultur: såväl Babar, Nicke Nyfiken som Paddington är alla charmigt ”exotiska” importbarn). 

Men boken kastar ändå ett fascinerande, lite snett ljus över dåtidens samtal om adoptioner, indirekt också över synen på Sveriges roll i världen i stort. Det handlade nämligen långtifrån alltid om barnens bästa, det rörde alltifrån svensk identitet till rasblandningens välsignelse. 

”Gör Sverige svartare!” som tidskriften Ord & Bild förkunnade. 

Nyligen har Dagens Nyheter uppmärksammat den ibland traffickingliknande brottslighet som omgett den internationella adoptionsindustrin. Barn har stulits och sålts för att sedan överlämnas till omisstänksamma föräldrar tillsammans med en hjärtknipande historia om en svältande mor som tacksamt sett sitt barn räddas till ett bättre liv i Europa. 

Man anar ett samband mellan den dåtida debattens ibland yviga idealism och de cyniska realiteterna på marknivå. Lite som med u-landsbiståndet: kombinationen av dåligt välståndssamvete, ädla syften och mycket pengar kan ge stort rörelseutrymme åt cyniska aktörer i fattiga länder med mer eller mindre korrupta styren. 

På kort sikt, kan man säga, vann de progressiva debattörerna en förkrossande seger. Dittills hade man gärna talat om landets homogenitet som något att värna, ofta i termer som i dag skulle uppfattas som djupt suspekta. 

Nu förändrades i grunden den invanda synen på Sverige som ett ”rasrent” land.

Men dessutom, menar Hübinette, var det just debatten om adoptioner som kom att forma hela den svenska inställningen till ras och rasrelationer så som den sett ut nästan ända fram till i dag. Han kallar den ”färgblindhet”: den något troskyldiga uppfattningen att utseende inte spelar någon roll alls. 

Problemet är ju bara – att det gör det. Och kanske kan man säga att det är rasismens långsiktiga triumf: den ger sig inte, den hämtar ständigt nytt syre till sitt hat ur världens skavande maktförhållanden, och om tillräckligt många envisas med att göra skillnad och tala om ras så tvingas alla göra det. 

Så nu är det adoptionsdebattens hoppfulla rasoptimism som tonar bort i fjärran medan färgblindheten, sorgligt nog, blivit ännu en av alla utopier som riskerar att hamna på historiens sophög.”

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska färgblinda antirasismen och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska, hegemoniska, färgblinda antirasismen som gör att vi saknar data om den i Sverige skenande rasliga ojämlikheten och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata:

”Svensk färgblindhet leder till farliga stereotyper, ökad polarisering och hindrar integration i Sverige. Utan jämlikhetsdata kan vi inte utforma evidensbaserad policy och vidta åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige, skriver forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren.

Som priviligierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ropat ”tjing tjong” efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare, skriver artikelförfattarna.”

https://www.dn.se/debatt/brist-pa-data-om-hudfarg-och-etnicitet-hindrar-integration

”När Black lives matter-rörelsen pågick som mest intensivt erkände regeringen både strukturell och vardagsrasism i Sverige och utlovade handling. Men vad som saknades i debatten är hur vi som individer alla är en del av strukturerna och reproducerar olika former av förtryck, samt bär ansvar för att vidhålla eller bryta maktförhållanden i dessa strukturer. I den politiska debatten tar frågan om integration oftast formen ”vi och dom”.

Men för att integration ska lyckas måste vi lyfta blicken från dikotomin och förstå också relationerna mellan och inom olika grupper. För detta behöver vi så kallad jämlikhetsdata som innefattar en rad olika dimensioner av social tillhörighet och identifikation. Det gäller uppgifter, självrapporterade data, av ett slag som i dag inte samlas in på samhällsnivå i Sverige: religion, hudfärg och etnicitet.

I de flesta länder görs det redan och i Storbritannien startar i dessa dagar en ny folkräkning som samlar just uppgifter om nationell identitet, etnisk tillhörighet och religion. Att dela upp och samla statistik om människor i känsliga kategorier kan förstås som en motsats till den svenska ideologiska ”färgblindhet” som rått sedan andra världskriget. Samtidigt är det just denna färgblindhet som hindrar oss från att förstå komplexiteten och lyckas med integration.

Vår egen något naiva färgblindhet kom till efter andra världskriget. Den har också en historisk förankring som motsats till det skamliga svenska stödet för rasbiologin, från mitten av 1800-talet fram till Förintelsen. I ljuset av andra världskrigets fasor och av rädsla för att människor ska bli negativt kategoriserade, och på den grunden diskriminerade, vågar vi inte samla data av det här slaget i Sverige.

Som DN:s ledarsida nyligen noterade kan den typen av data medföra risker för missbruk i rasistiska och populistiska syften. Samtidigt måste vi kunna identifiera ursprunget till antisemitism och andra rasistiska påhopp på ett korrekt sätt. För självklart kan kategorier användas av mörka krafter. Men som i fallet med de tre aporna, om vi inte ser, inte hör och inte säger något, kan inte heller vi veta eller agera.

Begreppet intersektionalitet myntades av den amerikanska forskaren Kimberlé Crenshaw och förordar ansträngning för att förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi behöver förstå relationer mellan olika sociala grupper, och inte bara i termer av dikotomier som vit/icke-vit eller majoritet/minoritet. En kan inte vara aktiv i BLM-rörelsen och samtidigt blunda för antisemitism, sexism eller orientalism.

Vill vi nå jämställdhet kräver det att vi undersöker hur kvinnor av olika social identifikation eller etniska tillhörigheter upplever jämlikhet. Som privilegierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ”tjing tjong” ropat efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare. Nu bevittnar vi ökat antiasiatiskt våld runt om i världen. I Sverige är vi på inget sätt förskonade.

I dag vet vi också att vissa grupper utrikesfödda, liksom vissa grupper med invandrarbakgrund, har drabbats hårdast av covid-19 och arbetslöshet till följd av pandemin. Men det gäller inte alla utrikesfödda eller alla med invandrarbakgrund. I Sverige får SCB samla data på ursprungsland. Men hur upplever afro-amerikaner eller muslimska britter det när de invandrat till Sverige? Utan jämlikhetsdata och en intersektionell analys har vi inte möjlighet att förstå exakt hur och vem som drabbas av socioekonomisk utsatthet och diskriminering eller förstå hur olika individer och grupper förhåller sig till strukturen i samhället.

Bakom alla olösta konflikter, som mellan asiater och svarta i USA, eller mellan kristna, judar och muslimer runt om i världen, finns det en lång historia – av kolonialism, förtryck och strukturer av ekonomisk och social maktkamp – som spelar roll. Vi måste förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi har i modern tid blivit vana och bekväma i den ekonomisk-politiska diskursen att förstå klassperspektiv eller att ta in klass och kön genom intersektionella aspekter i jämställhetspolitiken.

Enligt OECD och FN är Sverige i dag ett av världens främsta när det gäller att ha åstadkommit relativt låga inkomstklyftor och ökad jämställhet mellan könen. Det har kunnat uppnås därför att vi samlar in och använder data till evidensbaserad policy, alltså politiska beslut baserad på empiriska underlag, som grund för den välfärdspolitik som förts genom åren. Samtidigt återkommer samma organisationer med kritik av Sverige just när det gäller mänskliga rättigheter och diskriminering.

För att kunna utnyttja möjligheten till intersektionell analys för att på så vis uppnå en mer lyckad ekonomisk och social integration behöver vi göra samma resa med insamlingen av mer känsliga data. Olika länder använder jämlikhetsdata till att nå rättvisa och välfärd i samhället i form av mycket omdiskuterad kvotering men också för att motverka segregering, motarbeta kriminalitet och undanröja diskriminering i dess olika former.

Ledande internationella och svenska forskare inom integration och diskriminering samt människorättighetsorganisationer har i längre tid överlag varit överens. Data som samlas in i syfte att belysa diskriminering måste följa samhällsutvecklingen, vara anonym och självkategoriserad. Det ska heller inte gå att identifiera människor på individnivå.

Det krävs jämlikhetsdata på samhällsnivå och en vilja att ta itu med färgblindheten. Utan detta kommer det inte att vara möjligt att utforma evidensbaserad policy och åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige.

Lin Lerpold, docent, forskare inom integration vid Handelshögskolan i Stockholm, Center for sustainability research

Sayaka Osanami Törngren, docent, forskare inom migration och etniska relationer vid Malmö universitet, Malmö institute for studies of migration, diversity and welfare

Fakta jämlikhetsdata (http://www.tobiashubinette.se/jamlikhetsdata_4.pdf):

Jämlikhetsdata, eller ”equality statistics” på engelska, är demografisk statistik om exempelvis individers hudfärg, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning och sexuell läggning. Det är en metod för att ta fram underlag för evidensbaserad policy för jämlikhet och stöds av bland andra FN, Unesco och EU-kommissionen. Metoden används i de flesta länder huvudsakligen genom folkräkningar. Kategorierna är då anpassade utifrån demografisk sammansättning och mot bakgrund av samhälleliga kontexter. Viktigt är att jämlikhetsdata är anonym, självkategoriserad och att enskilda inte går att identifieras på individnivå.”

Det är inte bara Fredrik Malm inom FP/L som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund utan även DN:s f d chefredaktör Hans Bergström

Det är tyvärr inte bara Fredrik Malm inom FP/L (som då tidigare tillhörde Expo) som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund:

En gång i tiden var DN:s f d chefredaktör statsvetaren (och värmlänningen och tillika adoptivpappan) Hans Bergström en av de som var allra mest emot SD i svensk media. Bergström är mångårig medlem i FP/L och har en bakgrund inom den pro-Tredje världen-orienterade falangen inom FP/L. På både 1960-, 70- och 80-talen fanns det en radikal pro-Tredje världen- och en antirasistisk falang inom FP/L som både stöttade bl a palestinierna, vietnameserna och de svarta amerikanerna.

Bergström är vidare adoptivpappa och satt en period i styrelsen för adoptionsorganisationen Sri Lankas Barns Vänner då han bl a försvarade all kritik rörande att adoptionsverksamheten på Sri Lanka var korrupt. År 2002 vägrade Bergström att låta SD annonsera i DN i egenskap av att vara chefredaktör och vilket ska ställas mot att DN:s nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski lät antisemiten och SD:aren Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och journalisten (och SD:aren?) Gunnar Sandelin annonsera i DN 2013 för deras samförfattade bok ”Invandring och mörkläggning”, som just tack vare DN-annonsen blev en bästsäljare utan dess like som kom att tryckas i flera upplagor och ”sälja som smör”.

Bergström motiverade sitt val att säga nej till SD (och SD:s pengar – en helsidesannons i DN ger då en skaplig intäkt till DN) med att skriva att ”det mest konkreta uttrycket…är att de fortfarande i partiprogrammet har ståndpunkten att adoptioner ska förbjudas från utomeuropeiska länder”. Det var m a o adoptivpappan Bergström lika mycket som antirasisten Bergström som talade 2002.

Efter 2014 års val (och rekordval för SD:s del) valde Bergström att på eget bevåg ta kontakt med SD och Åkesson och tillsammans med NyD:s f d grundare och ledare greve Ian Wachtmeister coach:a SD och Åkesson och uppmana och ”hetsa” partiet och Åkesson att fälla Löfvens första rödgröna regering. Allt detta ledde som bekant slutligen fram till den s k Decemberöverenskommelsen och nu visar det sig att Bergström är en av dem inom L som har kampanjat mest för att Sabuni ska lämna Februariöverenskommelsen och i stället satsa på M, KD och SD.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/41R4bE/valfardskapitalister-styr-nyamko-sabuni

”I tidningen Liberalen har Hans Bergström, som via sin hustru är delägare i Internationella Engelska skolan och därmed miljardär på vinstdrift i välfärden, öppet drivit på i debatten för att L ”ska sätta ner foten” i regeringsfrågan”

Ovanlig ”runa” i dagens DN

En ytterst ovanlig s k ”runa” som hittas på dagens DN:s familjesida: Dödsrunor liksom dödsannonser domineras normalt annars nästan fullständigt av avlidna majoritetsinvånare och särskilt majoritetssvenskar tillhörande SACO-kollektivet och socialgrupp ett och ytterst sällan förekommer både avlidna personer med utomeuropeisk bakgrund och avlidna svenska samer liksom avlidna svenska romer.

Än mer ovanligt är att se en dödsruna som innehåller så många egennamn och ord på ett annat språk än svenska och som dessutom genomsyras av ett explicit antikolonialt budskap.

https://www.dn.se/familj/till-minne-andom-ovlla-olle-omma

”Olle Omma, Hemavan, har somnat in 92 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Gunnel, född Israelsson, och barnen Peter, Lena och Oleg med familjer. In i det sista växer livet till. Olle skulle ha sagt ”renskötseln går före döden”. Ville alltid höra hur det var med renarna. Olle kunde sina marker, hade ett levande minne för platser och landskap. Den man frågade om människor och släkter.

Ándom Ovllá Olle föddes i Porjus 1929 under tvångsförflyttningen från Gárasavvon/Karesuando. När Olle var två år kom föräldrarna, Ándom Ovllá och Mihkel Biera Ristiinná Omma (född Utsi), 1931 till Strimasund, Gausjo, efter sju års ofattbara strapatser. Där växte han och syskonen upp, in i landskapet och in i den nomadiska renskötseln som blev hans liv. Olle arbetade med sin áhčči/far och syster Inga i renskogen. Träffade Gunnel från Juhkagasska i Grans sameby. De gifte sig 1955, levde renskötsellivet i en tid av snabb omvandling. Skidor byttes till skoter och motorfordon tog över långa vandringar till fots.

De stora intrången på betesmarkerna; vattenkraftens uppdämningar, storskalig skogsindustri, gruvor och vindkraftsparker, gjorde Olle tidigt intresserad att ta fram ett foder för renar. Som samebyordförande i otaliga förhandlingar med myndigheter och företag var han uthållig, diplomatisk, trots ojämlika förutsättningar. Respekt och kunnighet är ord som följer honom.

Med sin erfarenhet blev Olle mångårig ordförande i samebyn Ubmeje tjeälddie och deltog i styrelsearbetet för Svenska samernas riksförbund samt ett mångårigt idogt arbete i fasta utskottet mellan Sverige och Norge. Även en kortare period i politiken, i Storumans kommun. På senare år blev han en erkänd och efterfrågad samisk kulturbärare. Hans berättelser från barnaåren i nomadskolorna och om tvångsförflyttningarna bidrog till filmen ”Sameblod” och prisbelönta boken ”Herrarna satte oss hit”.

Ett rikt renskötselliv, en Tjernobylkatastrof senare, har nu tagits över av sönerna som får hantera klimatförändringar och ständiga intrång på renens betesmarker. Nordmalingsmålet vanns efter en tioårig process där Olle var ett av många vittnen gällande sedvanerätt till vinterbetet. Nu vakar han över oss från en annan plats. Olle levde renskötsel. Älskad och saknad! Gunnel, Peter, Lena och Oleg Omma”

Om dagens DN Debatt-artikel som samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat och som består av en kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas

Dagens DN Debatt-artikel består av en på alla sätt och vis rättmätig och legitim kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas med den holländska utredningen som förebild och med syftet att en gång för alla få fram sanningen om vad som har hänt sedan 1960-talet och om möjligt sätta stopp för alla nuvarande och framtida korrupta utlandsadoptioner. 

DN Debatt-artikeln är unik så till vida att samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat den, vilket inte har hänt sedan 2002 i samband med en annan DN Debatt-artikel som handlade om självmordsproblematiken och den utbredda psykiska ohälsan bland adopterade. 

Detta är f ö min fjärde DN Debatt-artikel: År 2002 skrev jag just artikeln om att de adopterade uppvisar skyhöga självmordstal, 2014 skrev jag en artikel om antisvart rasism i Sverige och om afrosvenskarnas utsatta situation ihop med Samson Beshir och Victoria Kawesa och 2016 skrev jag tillsammans med bl a Madeleine Leijonhufvud och Yvonne Hirdman en artikel som krävde ett svenskt förbud mot surrogathandeln med barn. Därtill har jag också sedan 1997 författat ett flertal repliker på andras DN Debatt-artiklar eller svar på andras repliker på egna DN Debatt-artiklar. 

”Företrädare för adopterades föreningar: Vi begär nu att regeringen genomför utredningen på samma sätt som man gjort i Nederländerna. Regeringen har nu lovat att utreda de oegentligheter i adoptionsverksamheten som DN har granskat i en artikelserie. Vi ser den nederländska utredningen som en förebild i sammanhanget.”

https://www.dn.se/debatt/sa-vill-vi-adopterade-att-utlandsadoptionerna-utreds/

”Under riksdagens interpellationsdebatt den 2 mars lovade social­minister Lena Hallengren att regeringen ska göra en översyn av hur den svenska internationella adoptionsförmedlingen har gått till från 1960-talet och fram till 1990-talet. Regeringen ska tillsätta en utredning som ska gå till botten med alla de oegentligheter i adoptionsverksam­heten som DN har granskat i artikel­serien Barn till varje pris. DN:s artikelserie har lett till att samtliga riksdagspartier nu ställer sig bakom kravet på en sådan utredning. Ett krav som Vänsterpartiet har drivit ända sedan nyheten om de illegala Chileadoptionerna nådde Sverige 2018. Det råder med andra ord numera konsensus i riksdagen om att Sverige helt enkelt måste utreda utlandsadoptionerna.”

(…)

”Det som gör svenska statens inblandning i den internationella adoptionsverksamheten än mer unik är att staten dessutom agerade adoptionsförmedlare från 1960-talet och fram tills 1980 genom Socialstyrelsen och dess avdelning Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Genom åren kom svenska staten att arrangera tusentals utlandsadoptioner, vilka logistiskt genomfördes med hjälp av SAS som under årtiondena har transporterat 10.000-tals utländska adoptivbarn från långt över 100 olika ursprungsländer till både Sverige, Norge och Danmark. 

Därtill inhyser Sverige världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum som har stått bakom närmare hälften av alla adoptioner. Utöver statens, Adoptionscentrums och de andra adoptionsförmedlande adoptionsorganisationernas alla utlands­adoptioner har också tusentals svenskar adopterat privat sedan 1960-talet. Dessutom har Svenska kyrkan och de olika svenska frikyrkorna likaså varit mycket aktiva i adoptionsverksamheten genom sina utsända missionärer och biståndsarbetare i ett stort antal ursprungsländer.”

(…) 

”Var det kanske så att det var svenskarnas efterfrågan på utländska adoptivbarn som gjorde att korruptionen inom adoptionsverksamheten både uppstod, utvecklades och med åren blev i det närmaste permanentad när gigantiska pengasummor till slut var i omlopp inom den globala adoptionsverksamheten? I ursprungsländerna konkurrerade svenskarna dessutom med de andra västländerna om att hitta så kallade adopterbara barn. 

I dag vet vi att det faktum att efterfrågan på adoptivbarn från Sveriges och Västs sida under flera decennier alltid översteg tillgången har inneburit alltför många tragedier för förstaföräldrarna och förstafamiljerna i ursprungsländerna liksom för de adopterade vars ursprungsidentiteter i många fall har utraderats för alltid och även för de svenska och västerländska adoptivföräldrarna vilka handlade i god tro. 

Vi som står bakom denna artikel före­träder alla de föreningar som finns i Sverige för adopterade. Nu när det står klart att regeringen kommer att utreda oegentligheter inom adoptionsverksamheten liksom illegala och korrupta adoptioner begär vi av regeringen att denna utredning genomförs på samma sätt som den nederländska utredningen, som vi ser som en förebild i sammanhanget. 

Visserligen hade den nederländska utredningen, som sammantaget var verksam i tre års tid, till en början i uppdrag att enbart undersöka adoptionerna från fem olika ursprungsländer och endast de adoptioner som ägde rum fram tills 1990-talet. Under resans gång insåg dock den nederländska utredningskommittén att problemet med korruptionen inom adoptionsförmedlingen var större än så. Till slut kom adoptionerna från över 20-talet ursprungsländer att inkluderas, vilka sammantaget representerar uppemot 90 procent av Nederländernas 40.000 utlandsadopterade, liksom samtliga utlandsadoptioner från den internationella adoptionens barndom på 60-talet och fram tills 2018. 

● Vi menar att det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt och att Sverige därför redan från början bör utreda utlandsadoptionerna från samtliga ursprungsländer, vilka för övrigt i praktiken är exakt samma länder som holländarna har adopterat ifrån, liksom alla adoptioner till Sverige från 1960-talet och fram tills 2010-talets slut. 

● Vidare vill vi att utredningen ska vara oberoende och självständig så som den nederländska utredningen var i den meningen att inga kommitté­medlemmar får ha någon som helst koppling till någon adoptionsförmedlande adoptionsorganisation. 

● Slutligen vill vi att den svenska utredningen engagerar landets experter och forskarkompetenser inom området precis som den nederländska utredningen gjorde. Sammantaget kom den att involvera femtontalet personer varav ett flertal var jurister, historiker och forskare med den expertkunskap som krävs för att genomföra en fullständig genomlysning av den internationella adoptionsverksamheten. 

● Utöver att vi vill att alla ursprungs­länder och alla år utreds vill vi även att utredningen, som måste ges ordentliga resurser såväl personellt såsom finansiellt och som måste få arbeta så länge som det behövs, särskilt undersöker svenska statens roll i den svenska adoptionsförmedlingen utöver de olika adoptionsförmedlande organisationernas adoptioner och privatadoptionerna. 

● Vidare vill vi att utredningen lämnar förslag på åtgärder för att säkerställa att dagens adoptioner sker på ett rättssäkert sätt och att dagens adoptionsförmedling kvalitetssäkras och följs upp på ett rigoröst sätt. 

● Alltför många adoptionsskandaler har uppdagats även på 2000- och 2010-talen i ett flertal ursprungsländer som Sverige fortfarande adopterar ifrån vilket indikerar att utredningen både måste undersöka adoptionerna som har ägt rum efter 90-talet och säkerställa att korruption inte före­kommer i samband med dagens adoptioner. 

Maria Dexborg, Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) 

Katarina Grahn, Världsgruppen för adopterade 

Enrica Hanell, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn (AFO) 

Li Hansson Bejarano, nätverket Adopterad från Colombia 

Tobias Hübinette, adopterad från Sydkorea och lärare och forskare vid Karlstads universitet 

Hanna Sofia Johansson, Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN) 

Rose Larsson, nätverket Adopterad från Indien 

Clas Lindholm, Chileadoption.se 

Pia Ninche, Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) 

Simon Nordangård, Vuxen internationellt adopterad (VIA) 

Teresa Norman, nätverket Adopterade från Bolivia (AFB) 

Martin Svensson, Föreningen för adopterade thailändare (FFAT) 

Petra Wester, Adopterade koreaners förening (AKF)”

Den svenska diskussionen om korrupta adoptioner har nu även nått Finland

Den svenska diskussionen om korrupta adoptioner har nu även nått Finland och förhoppningsvis (det hoppas i varje fall jag) snart också Norge – både Finland och Norge tittar ju av historiska skäl ofta på vad som händer Sverige och brukar inte sällan följa efter Sverige i olika sammanhang. På 90-talet fick jag höra om de stulna barnen från Taiwan som hade adopterats till Sverige och bl a också till Finland och finlandssvenska Sabina Söderlund-Myllyharjus är då en av dem.

Peter Bratt på DN visste också om detta men vägrade att skriva om de korrupta adoptionerna från Taiwan av hänsyn till adoptivföräldrarna i Sverige, om jag minns det hela rätt. Över 600 barn har genom åren adopterats från Taiwan till Sverige varav åtminstone ett 50-tal av de som adopterades på 1980-talet är stulna, vilket då Bratt visste men vägrade att avslöja och rapportera om:

https://www.hbl.fi/artikel/hon-adopterades-till-finland-med-falska-handlingar-letar-fortfarande-efter-sina-foraldrar-i-taiwan

”Situationen var märklig. Bredvid henne satt de två personer som enligt Sabina Söderlund-Myllyharjus adoptionshandlingar var hennes biologiska mamma och pappa. Det var uppdukat med snacks och de hade gåvor till henne, örhängen minns hon att det var. Men kort innan, 2005, hade hon fått veta att pappren var förfalskade, och att det här paret i Taiwan inte alls var hennes föräldrar. Hon hoppades ändå att de kunde ge information som skulle hjälpa henne ta reda på sanningen om hennes bakgrund – och få veta vilka de biologiska föräldrarna var. Tyvärr blev det inte så.

Det enda som klarnade var att Söderlund-Myllyharju hade getts identitetshandlingar som tillhörde ett barn som det här paret i sin tur hade adopterat men lämnat tillbaka. Hon misstänker att de fått ekonomisk ersättning för att överlåta id-uppgifterna. Den aktuella diskussionen om internationella adoptioner i Sverige, där det i en granskning i Dagens Nyheter har framkommit att barn kan ha fått sina identiteter förfalskade och till och med blivit stulna från sina föräldrar, har väckt många frågor hos henne.

– Varför kunde de inte använda mina riktiga papper vid adoptionen, varför behövdes förfalskade? Jag kan inte säga att det är så, men jag misstänker att det inte har funnits tillåtelse till adoptionen av mina föräldrar.

Sabina Söderlund-Myllyharju kom till Finland 1980. Enligt uppgifterna i hennes pass var hon då 1 år gammal.”

(…)

”I tonåren började hon fundera allt mer på sin bakgrund, och det eskalerade när hon blev ung vuxen.

– Ibland kunde jag ligga och gråta och jag kände smärta i bröstet. Så klart jag ville träffa min förstamamma och sedan också se om jag har syskon.”

(…)

”En tid lät hon det bero, men några år senare kontaktade hon Taipei Representative Office i Helsingfors. Och det var då hon fick beskedet, efter en polisutredning i Taiwan: Sabina Söderlund-Myllyharju är ett av de barn som adopterades utomlands på 1980-talet från Taiwan på förfalskade papper. Det handlade om en människohandelshärva där omkring hundra barn adopterades till Finland, Sverige, USA och Australien. Den ledde på sin tid till fängelsestraff för gärningspersonerna.

– Varför försökte man inte då genast återförena oss med föräldrarna, berättar Söderlund-Myllyharju att hon efteråt har funderat över. Även för de finländska föräldrarna kom uppgifterna som en chock.

– De hade adopterat i god tro och trott att allt är okej, säger hon. Sabina Söderlund-Myllyharju har gjort det mesta man kan tänka sig.

Hon har framträtt i taiwanesiska medier tillsammans med andra som delar hennes öde, i hopp om att på så sätt hitta föräldrarna eller släktingar. Hon har till och med mött den kvinna som ses som hjärnan i fallet. Enligt Söderlund-Myllyharju sade hon sig inte minnas den information som skulle behövas, och hade förklarat att hennes syfte hade varit att ge barnen en bättre framtid. Efter den gången i Taiwan tänkte Sabina Söderlund-Myllyharju att det får räcka nu, hon ger upp. Men sen kom möjligheten att göra kommersiella dna-tester, som för hennes del ännu inte gett napp, men hon har gett prover till två genbanker.

Debatten i Sverige de senaste veckorna, där vuxna adopterade har berättat sina historier, har fått henne att kontakta taiwanesiska myndigheter på nytt. Där har man föreslagit ytterligare en presskonferens där hon och kanske andra adopterade skulle delta. Tanken är att folk som har lämnat bort sina barn, eller har fått dem fråntagna eller stulna, ska anmäla sig till en polisdatabas så att dna-test kan tas.”

(…)

”Sabina Söderlund-Myllyharju sällar sig till dem som vill att Finland utreder sina internationella adoptioner. Det har Nederländerna gjort, och i Sverige har alla riksdagspartier i veckan meddelat att de vill se översyn över tidigare adoptioner. I Nederländerna har adoptioner fram till 1998 granskats och i Sverige gäller planerna de som gjorts mellan 1960 och 1990. Även Schweiz beslutade tidigare att utreda adoptioner från i synnerhet Sri Lanka. Också i Danmark har en utredning gjorts.

– Jag flaggar för det, det är välkommet också här, säger Söderlund-Myllyharju.

Frågan är känslig, inte minst för de föräldrar som har adopterat barn till Finland eller för dem som ihärdigt står i adoptionskö. Sabina Söderlund-Myllyharju är aktiv i olika diskussionsgrupper om adoption, och säger att hon ändå har fått mycket stöd för kravet. Även adoptivföräldrar vill veta sanningen, och blivande sådana vill enligt henne inte heller senare få veta att allt inte har gått rätt till.

– Jag brukar säga att jag inte kan ändra på det som har hänt, men att jag gör det här för framtiden, för andra barn.”

DN:s avslöjande om de korrupta utlandsadoptionerna utmanar hela den svenska antirasistiska självidentiteten och Sveriges unika relation till icke-vita människor, till världen utanför Väst och till de gamla kolonierna

En genomgång av svenskspråkig ”gammelmedia” (vilket innebär att jag har hoppat över nyheter om Sverige på andra språk än svenska samt alternativmedia – OBS: jag kan så klart ha missat någon lokaltidning eller något lokalradioprogram) ger vid handen att inga andra tidningar, redaktioner och medier än så länge har ”hakat på” och följt upp DN:s stora artikelserie om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten förutom två TT-notiser, ett SVT-inslag och två SR-program.

Det enda undantaget som åtminstone jag kan hitta är i så fall Piteå-Tidningens intervju med adoptionsorganisationen och adoptionsförmedlaren Barnens vänners i Piteå chef men i övrigt är det knäpptyst och inaktivt i och från andra svenska mediers sida vilket är chockerande men samtidigt inte förvånande:

Sverige är då världens största adoptionsland per capita och en hög andel av alla majoritetssvenskar, och fr a inom det massivt majoritetssvenskdominerade SACO-kollektivet liksom bland TCO:s övre skikt, har åtminstone en adopterad i sitt ”extended kin network” vilket gör att miljontals människor i landet berörs av DN:s granskning utöver de 60 000 utlandsadopterade själva och deras närmaste kärnfamiljssläktingar och ”significant others” i form av adoptivföräldrar och eventuella adoptivsyskon, partners och egna barn.

Därtill är Sverige det enda landet i världen som har gjort internationell adoption till en del av sin nationella självbild – d v s hela den internationella adoptionsverksamheten sådan den sjösattes i stor skala från och med 1968 och framåt har helt enkelt engagerat en hel nation på ett ideologiskt plan och på ett sätt som fullständigt saknar motstycke någon annanstans i världen. Konkret handlar det om Sveriges och svenskarnas absolut unika relation till världen utanför Europa och Väst, till den s k Tredje världen och till icke-vita människor i allmänhet, d v s utöver att 10 000-tals enskilda svenskar har adopterat barn från Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien så har de 60 000 utlandsadopterade spelat en absolut avgörande ideologisk roll för Sverige som land och för svenskarna som folk.

Det är just denna ideologiska roll som de adopterade har spelat för att frälsa Sverige och svenskarna från rasism och göra Sverige och svenskarna till världens mest antirasistiska land och folk som jag behandlar i min kommande bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som utkommer den 31 mars i år (se https://verbalforlag.se/bocker/adopterad).

Det är antagligen också p g a denna ideologiska roll som de utlandsadopterade spelar för Sverige som tystnaden är så öronbedövande från medie-Sveriges sida – d v s ingen vill veta detta och ingen vill fr a gräva i detta då det antirasistiska projekt som stavas internationell adoption med åren har kommit att bli en så fundamental del av Sveriges självbild och den svenska folksjälen att svenskarna helt enkelt inte klarar av att på djupet ta in och psykiskt härbärgera sanningen om hur alltför många av dessa 10 000-tals barn från de gamla kolonierna egentligen hamnade här i Sverige för då skulle den svenska antirasistiska självidentiteten som just uppstod i relation till den internationella adoptionsverksamheten gå sönder och helt enkelt i det närmaste upphöra att existera.

Dagens Nyheter kräver idag att regeringen Löfven och socialminister Hallengren tillsätter en statlig utredning i form av en sanningskommission efter holländsk modell för att en gång för alla gå till botten med de 1000-tals korrupta adoptionerna

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kräver idag att regeringen Löfven och socialminister Hallengren tillsätter en statlig utredning i form av en sanningskommission efter holländsk modell för att en gång för alla gå till botten med de 1000-tals korrupta adoptioner som Sverige som stat, svenskarna som folk och de svenska adoptionsförmedlarna med genomkorrupta Adoptionscentrum i spetsen har förestått och genomfört i många decennier.

Wolodarski ser i sin artikel en tydlig parallell mellan Sydkorea och Sverige: Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land på jorden som har adopterat bort proportionellt flest barn till andra länder och 1998 bad den dåvarande sydkoreanska presidenten Kim Dae-Jung landets alla bortadopterade barn (varav majoriteten idag är vuxna och numera befinner sig i ett 20-tal västländer – 10 000 av dem finns exempelvis i Sverige) om ursäkt. Sedan länge är adoptionsfrågan ett nationellt trauma i Sydkorea och just nu håller adoptionsfrågan på att utveckla sig till ett nationellt trauma också i Sverige, som är det land i världen som har adopterat proportionellt flest barn från andra länder.

Sanningen om historiens övergrepp måste ändå fram till slut menar Wolodarski även om den smärtar, gör ont och skapar nationella trauman och för att en försoningsprocess överhuvudtaget ska kunna inledas så att Sveriges 60 000 utlandsadopterade äntligen får veta på vilka grunder de hamnade i Sverige. Frågan gäller dessutom även landets 10 000-tals adoptivföräldrar och de 10 000-tals förstaföräldrarna i ursprungsländerna liksom de adopterades syskon, släktingar, partners och barn vilka likaså också har ett behov av att få veta sanningen bakom varför Sverige och svenskarna blev världens och historiens mest adopterande land och folk med visserligen goda intentioner (antirasism, internationell solidaritet, Sveriges helhjärtade stöd till de gamla kolonierna och till icke-vita människor världen över, en önskan att bryta med rasismen här och nu och över en natt genom att bilda familj över rasgränserna o s v) men till ett pris som nog aldrig går att reparera:

https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-blundade-sverige-nar-barnen-fordes-bort/

”En skyldighet att bidra till att sanningen kommer fram.

”När Sydafrika befriades från apartheid för 30 år sedan etablerade landet en kommission för sanning och försoning. Med frihet öppnas ofta såren i det förflutna. Människor kräver att få veta, lögnerna behöver skingras.

När Sydkorea började röra sig mot demokrati hände något liknande. President Kim Dae-Jung, som i likhet med Sydafrikas Nelson Mandela, hade suttit i husarrest och fängelse under de hårda åren, ägnade stor möda åt just försoning och sanning. Det vi svenskar känner till är hans utsträckta hand mot Nordkorea, den så kallade solskenspolitiken, som gav honom Nobels fredspris år 2000. Mindre känt är vad president Kim gjorde på ett område som har en nära koppling till Sverige: utländska adoptioner.

1998 höll han ett tal – som inte fick någon mediebevakning i Sverige – där han offentligt bad om ursäkt för att Sydkorea skickat 150 000 barn runt om i världen för adoption. Adoptionerna stred i chockerande många fall mot mödrarnas vilja. Bakom den officiella fasaden florerade ofta lögner, förfalskade handlingar och pengar. Kort sagt: ett historiskt svek mot barnen, de som omöjligen kan bevaka sina egna rättigheter. Här finns djupa sår i det koreanska samhället – sår som än i dag påverkar inte bara Sydkorea utan människor runt om i världen, inte minst i Sverige.

DN:s journalister Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud har under en längre tid granskat brotten som pågått i adoptionernas spår, och talat med ett hundratal personer som adopterades till Sverige från 1960- fram till 1990-talet. Ett par av deras artiklar har redan publicerats, fler reportage kommer.”

(…)

”Det är inte första gången det kommer larmrapporter om adoption och oegentligheter. Det omskakande här är vidden av problemet och att det finns så mycket obesvarat. Varje enskild berättelse är drabbande, men på ett politiskt plan är frågan större än så.

Det handlar om en stor, oklart hur stor, grupp svenska medborgare som utsatts för ett allvarligt brott under sin tidiga uppväxt. De och deras anhöriga har rätt till den svenska statens fulla stöd för att ta reda på sanningen. Och att få eventuella oegentligheter skyndsamt utredda.”

(…)

”Den svenska adoptionshistorien rymmer välmenande avsikter, som i sin ädla form handlat om att säkra en trygg uppväxt för utsatta barn. Adoptivföräldrar har agerat i god tro. Men till vilket pris har denna politik bedrivits? Vad visste den svenska staten och de ledande adoptionsaktörerna? Orkade vi titta när det jobbiga skymtade förbi? Ibland är det enklare att inte ställa frågor, att inte rota i det svåra, att bara fortsätta som tidigare i tron att man ändå göra något gott.

Trots att Sverige i förhållande till befolkningsmängden adopterat flest barn i världen, har adoptionsviljan ständigt varit större än möjligheterna. Då är det enklare att bortse från den fundamentala obalans som funnits mellan rika stater som Sverige och hur länder som exempelvis Chile, Etiopien och Sydkorea tidigare behandlat de mest utsatta delarna av sin befolkning.

I flera delar av världen pågår nu en stark rörelse för att göra upp med det förflutna och förhindra nya övergrepp. Nederländerna och Schweiz agerar redan – och i länder som skickat iväg barn till adoption väcks i takt med demokratisering krav på sanning.

Sverige undkommer inte de svåra frågorna genom att inget göra. Staten har tvärtom en skyldighet att ta reda på vad som hänt och hjälpa dem som ¬söker svar. Allt måste göras för att stoppa ny brottslighet. Inte minst för att säkerställa att Sverige framgent kan vara ett seriöst mottagarland för adoptioner. En sanningskommission vore ett första steg. Sanningen är inte farlig – den är nödvändig.”

Om Dagens Nyheter och adoptionsfrågan

Det är på så många sätt speciellt att det just är DN, d v s Sveriges fortfarande största och viktigaste dags(morgon)tidning, som nu har valt att börja publicera en stor granskning av den svenska adoptionsindustrin och av genomkorrupta Adoptionscentrum.

DN var för det första den tidning vars ledarsida och debattsida fylldes med ett stort antal artiklar om internationell adoption på 1960-talet under det årtionde när utlandsadoptionerna till Sverige institutionaliserades och när bl a DN:s Herbert Tingsten, Eva Moberg och Olof Lagercrantz mobiliserades för att försvara verksamheten mot dåtidens kritiker. Bara i exempelvis september 1964 hann DN med att publicera hela tre ledartexter om just internationell adoption.


På 1970- och 80-talen var DN sedan ofta först med att rapportera om adoptionsskandaler som ägde rum världen över i ursprungsländer som svenskarna adopterade ifrån. Dessa avslöjanden ledde samtidigt dock ingenstans och oftast på grund av att Adoptionscentrum gick i svaromål och dementerade i DN och i den dåtida pressen i övrigt att den internationella adoptionsverksamheten var korrupt.


På 1990- och 00-talen blev DN därefter den ledande radikala rösten för att liberalisera den svenska adoptionslagstiftningen så att även homosexuella, icke-heteros och äldre personer skulle kunna få adoptera då antalet ofrivilligt barnlösa svenskar hela tiden sköt i höjden under dessa decennier. Under denna tid ifrågasatte DN:s ledarsida även att utlandsadopterade mår sämre än andra grupper i Sverige och försöker begå eller begår självmord mer än andra. Det hör till saken att DN:s dåvarande chefredaktör själv var adoptivförälder och detsamma gällde flera andra journalister på tidningen samtidigt som också SVT:s VD och GP:s chefredaktör m fl var adoptivföräldrar liksom flera ministrar, partiledare och riksdagsledamöter och även ärkebiskopen m fl.

Efter att själv ha varit synnerligen aktiv i att kritisera den svenska adoptionsindustrin, svenska statens inblandning i de korrupta adoptionerna och genomkorrupta Adoptionscentrum fick jag på 2000- och 2010-talen finna mig i att både bli uthängd i och av DN och även i och av andra tidningar och bli portad från att bli publicerad, intervjuad och citerad i DN och i andra tidningar då jag under dessa årtionden allmänt ansågs vara oetisk som både debattör och forskare i adoptionsfrågor genom att jag lyfte fram s k ”negativa” sidor av den svenska adoptionsverksamheten och av de utlandsadopterades liv i Sverige (OBS: det ansågs på 2000- och 2010-talen vara oetiskt att hävda att internationell adoption kunde jämföras med människohandel och det ansågs vara oetiskt att forska om att adopterade mår dåligt på olika sätt och misslyckas i olika sammanhang).

Att det är just DN som nu låter Patrik Lundberg och Josefin Sköld genomföra en omfattande granskning av den svenska adoptionsverksamheten är m a o på alla sätt och vis historiskt.