Det går en röd tråd från 1900-talets rasbiologiska stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag till vår tids svenska s k ”gulinghumor”

DN:s Björn Wiman skriver idag om den pågående John Bauer-utställningen på Waldemarsudde i Stockholm och påminner om hur det svenska rastänkandet under decennier var i stort sett helt och hållet fokuserat på att stigmatisera samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag.

Detta var inte minst påtagligt i 1919 års stora rasutställning, som turnerade runt i landet och tros ha besökts och setts av en försvarlig del av dåtidens (majoritets)svenskar, med fotografier som dessa som skulle kontrastera barnen till planetens och mänsklighetens estetiskt mest tilltalande, vackraste, renaste och vitaste folk (d v s de infödda majoritetssvenskarna) med barnen till de svenska samerna. 

Det underliggande (rasliga) budskapet, som alla dåtidens svenskar förstod, var att s k intimrelationer över de s k rasgränserna skulle undvikas till varje pris mellan majoritetssvenskar och svenska samer så att s k rasblandning aldrig skulle uppstå så att det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden skulle kunna fortsätta att förbli just det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden.

Det officiella, ”vetenskapliga” och statliga föraktet för samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag som gick ut på att få majoritetssvenskarna att tycka, tänka och känna att människor med s k ”mongoloida” utseendedrag helt enkelt är det fulaste som finns (och därmed förhindra desamma att bli tillsammans med och få barn med de sistnämnda) och fr a själva motsatsen till det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden (d v s återigen de infödda majoritetssvenskarna) lärdes inte minst ut i den svenska skolan till årskull efter årskull och fotografier från 1919 års rasutställning och från Rasbiologiska institutet användes i läroböcker och läromedel långt in på 1960-talet.

Det är slutligen antagligen arvet efter denna sida av det specifika svenska rastänkandet som förklarar varför dagens svenskar antagligen ser ned på, skrattar åt och hånar s k ”mongoloida” utseendedrag än idag , d v s det s k svenska folket hjärntvättades helt enkelt i generation efter generation att likt Pavlovs hundar reagera så inför människor med s k ”mongoloida” utseendedrag och på något sätt satte sig denna hjärntvätt. 

Denna koppling mellan dåtidens stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag och vår tids svenska s k ”gulinghumor” är naturligtvis minst lika kontroversiell att göra som att koppla samman dåtidens antisemitiska karikatyrer med vår tids karikatyrer av (öst- och sydost)asiater och mig veterligen är jag kanske den enda i landet som gör det vad gäller båda dessa fall.

https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-hur-rasistiska-ar-sveriges-mest-alskade-troll

”Uppställningen en söndag utanför Prins Eugens Waldemarsudde kunde ha varit en installation över ”svenska kulturtyper”: en grupp med tre bångstyriga småbarn, en kvinna i keps och öronvärmare med en väderbiten man i funktionsplagg, två väninnor i stiliga regnkappor – och så en surt stampande journalist. Samtliga väntande på att släppas in från det råa duggregnet till konstmuseets coronasäkrade värme.

Den riktiga Svenska folktypsutställningen ägde emellertid rum drygt hundra år tidigare, i mars 1919 på Konstakademien i Stockholm. Även här var publiktrycket hårt: ”Särskilt på söndagarna har det varit verklig köbildning vid biljettförsäljningarna och det har varit mycket folk av olika sorter som strömma till”, rapporterade Dagens Nyheter.

Inne på utställningen minglade kändisar med kungligheter, konstnärer och politiker. En rad av Sveriges mest kända kulturprofiler som Anders Zorn, Ellen Key och Verner von Heidenstam hade gett den sitt stöd. Arrangören, läkaren och rasbiologen Herman Lundborg, hymlade inte med syftet: att öka intresset för rasbiologi och stärka svenskarnas medvetenhet om den rena rasens framtid. Sålunda fanns bilder som visade hur de avvikande och för folkstammens framtid skadliga typerna såg ut: finnar, samer, judar och andra.

Utställningen blev en stor succé och gick vidare på turné i landet. Två år senare antog också riksdagen – vilket författaren Maja Hagerman förtjänstfullt påminde om i veckans DN Kultur – den motion som ledde fram till skapandet av Statens institut för rasbiologi.

En av de konstnärer som inte var på plats på utställningen var John Bauer. Han hade året dessförinnan drunknat i en fartygsolycka på Vättern med sin fru Ester Ellqvist och den treårige sonen Putte.

Det är hans verk vi nu köar för att beskåda på Waldemarsudde.Väl inne i hans hemtama sagovärld är det lätt att uppleva parallellerna till vår tid, där trollsvansen kryper fram både i politiken och i populärkulturen. Men också hur renässansljuset i John Bauers måleri letar sig in i mörkret mellan de mäktiga furorna och skapar ett slags svindel. Hur man kan få något som är så litet att framstå som så monumentalt, och ja, förunderligt? Varifrån kom John Bauers inspiration?

I en av essäerna i utställningskatalogen skriver konstvetaren Jeff Werner om relationen mellan människa och troll, men också om sambandet mellan John Bauers bildvärld och rasbiologin.

Rasbiologin? Ja, även John Bauer var naturligtvis ett barn av sin tid. Redan under utbildningen vid Konstakademien fick han och hans kurskamrater lära sig skillnaden mellan olika fysionomier genom att studera kranier av olika raser. Inte minst gällde detta ”lappar”, som var den tidens nedsättande uttryck för samer. I textboken till Svenska folktypsutställningen står att läsa: ”Den lapska rasen kan knappast räknas bland de högre. Den är tvärtom en efterbliven utvecklingsform av människan.” Författaren erkänner visserligen samernas ”omisskänneliga begåvning” inom hemslöjd men varnar för att en ”inblandning” med denna ras ”icke kan tillföra svenska folket någon fysisk styrka” eller några större ”andliga värden”, tvärtom ”åstadkomma en brustenhet, en inre oro och slitning, som kan vålla mycken sorg och olycka.”

Parallellt med detta fanns hos många av tidens intellektuella en starkt exotiserande fascination för den samiska kulturen. Ett av de första uppdrag som John Bauer fick som konstnär var alltså att på plats illustrera ett praktverk om Lappland. Resan tycks ha haft en vitaliserande inverkan på den unga konstnären. I ett brev från 1904 skriver han till fästmön Ester att han stående på ett klippblock ”skrålar ut sina hymner till skönheten, till fjällen, till trollen, till dig.” Han fotograferar och försöker komma samerna inpå livet. ”Lapparna är någonting att måla”, konstaterar han förtjust.

Boken kom ut 1908 med illustrationer som ”Lappar i snöstorm” och ”Hämnd på dödsfienden”, ackompanjerade av texter (inte av Bauer) som föregriper de rasteoretiska resonemangen på Svenska folktypsutställningen av halvannat årtionde senare.

Vid samma tid får Bauer också i uppdrag att illustrera boken ”Lappfolk”, en äventyrsberättelse full av grovt rasistiska stereotyper som varnar för ett ”utrotningskrig” mellan samer och svenskar och där (den samiske) skurken i huvudrollen har samlat på sig oerhörda skatter av silver, koppar och mässing i en grotta. Bauer illustrerar också Gustaf Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll”, ett annat av de verk från tiden som upprättar en dikotomi mellan troll och människa, söder och norr, dal och fjäll.

Nu förstår nog de flesta vart detta är på väg? Just det. John Bauers folkkära troll är modellerade efter en stereotypiserad och rasistisk nidbild av samer. Inte för inte förknippades samer, i såväl Norge som Sverige, med troll vid denna tid; de ordnade ”trollmässor” och slog på ”trolltrumma”. Redan på 1940-talet kunde alltså Bauers biograf Harald Schiller peka på hur konstnärens möte med samerna i Lappland hade påverkat hans sagogestalter till utseende och kostymering: ”Redan den lapska klädedräkten ger honom många uppslag. Från den får han kolten med det breda bältet, den svängda kniven, de virade benkläderna, de toppiga pjäxorna och den spetsiga luvan.” Schiller noterar vidare, med tidstypiskt finess, att trollens ansikten bär likheter med samernas ”breda ansikten med grinande munnar och kisande ögon”, ”toviga hår och tandlösa läppar” samt ”gummornas fryntliga och fula ansikten”.

Vid det här laget – skulle kanske någon säga – känns det påkallat att slå igen Waldemarsudde och stämpla John Bauer som för evigt cancelled i kulturhistorien.

Men Jeff Werner menar i sin essä att det är precis tvärtom. Bauers troll blir inte mindre fascinerande att följa för att man känner till deras bedrövliga idéhistoriska bakgrund, tvärtom. Snarare visar de på det orimliga i vår tids skillnadstänkande och utpekande av andra som avvikande.”