Kategori: Irland

När ska en uppgörelse ske vad beträffar de svenska inhemska, nationella adoptionerna efter att Irland nu har publicerat sin statliga utredning om de inhemska, nationella adoptioner i landet?

Linnea Dunne skriver i Dagens Arena om den irländska ”adoptionskulturen” som gjorde att 1000-tals barn både gick bort och adopterades bort i lönndom på och från irländska mödra- och barnhem under större delen av 1900-talet och i januari i år publicerades en statlig rapport om detta hittills relativt okända kapitel i den moderna irländska historien som på Irland numera uppfattas som ett slags nationellt trauma.

Även i Sverige existerade en liknande inhemsk, nationell ”adoptionskultur” fr o m att Sverige fick sin första moderna adoptionslag, som började gälla 1918, och fram tills kring 1970. Mellan 1918-70 adopterades kring 50-60 000 inrikes födda barn i Sverige från en mängd olika barnhem och mödrahem runtom i landet.

P g a att den s k 68-revolutionen antagligen blev mer genomgripande i just Sverige än i andra västländer på jorden har historien om de inhemska, nationella, svenska adoptionerna i det närmaste glömts bort då ett ”vaktombyte” ägde rum på 1970-talet när tillgången på s k adopterbara inrikes födda barn i Sverige smälte bort p g a just den s k 68-revolutionen (och inte minst införandet av den fria aborten) vilket föranledde att de utrikes födda barnen i stället kom att ersätta de inrikes födda barnen som adoptivbarn närmast över en natt. Till skillnad från på Irland har vi i Sverige inte gjort upp med de inhemska, nationella adoptionerna av inrikes födda barn vilka också i alltför många fall ägde rum p g a ett hederstänkande och medelst tvång.

I min hemstad Motala fanns t ex ett barnhem varifrån inrikes födda barn adopterades bort och även utanför Motala på den västra delen av Östgötaslätten fanns ytterligare ett barnhem och i efterhand har jag fått veta att dottern till vår granne tvingades adoptera bort ett barn kring 1966, d v s några år innan den s k 68-revolutionen exploderade. Hennes pappa var ingenjör, vilket var ett s k fint yrke i det dåtida högindustriella Motala och när hon blev gravid när hon antagligen gick på läroverket tvingades hon resa bort i några månader och ta in på ett mödrahem någonstans långt från Östergötland (kanske uppe i Norrland eller nere i Skåne) för att undvika en s k skandal och där föda ett barn som omedelbart adopterades bort.

Sedan ska det tilläggas att det irländska hederstänkandet som gällde under 1900-talet är det som gäller i dagens generellt mycket patriarkala ursprungsländer i Latinamerika, Afrika och Asien varifrån både irländarna och svenskarna adopterar barn.

Den irländska barnhemsskulden

”Så här 23 år efter att det sista mor- och barnhemmet stängdes år 1998 pratas det ofta om en tystnadskultur. Men egentligen var det aldrig någon hemlighet att ogifta kvinnor under stora delar av 1900-talet skickades till nunnorna för att dölja sina synder och föda sina illegitima barn. Många visste nog också om att kvinnorna tvångsarbetade, och att deras barn ofta adopterades bort till välbärgade katoliker i USA. Det var ingen som pratade om det – det blir lättare att hålla skam och skuld på avstånd då, om ingen pratar om de kvinnor som plötsligt spårlöst försvinner – men det fanns självklart ändå de som aldrig slutade att undra och ifrågasätta.”

(…)

”I många fall blev kvinnorna helt avskurna från omvärlden när de kom till ett mor- och barnhem. Många fick ett så kallat husnamn, och deras uppgift var allt som oftast att föda barn, gå vidare och låtsas som om ingenting hade hänt. “När min pojke var sex veckor gammal slets han från mitt bröst av en av nunnorna medan jag ammade honom och togs iväg för adoption,” säger en kvinna. Många vittnesmål låter ungefär så här. Ofta tvingades mammorna att återgå till arbetet i barnkammaren och mata andra kvinnors barn precis efter att de fått veta att deras eget barn blivit bortadopterat eller dött. De fick sällan ta farväl eller närvara vid begravningar. Det var “en adoptionskultur”, reflekterar en kvinna. Det låter lite som Gilead, tänker jag.

Trots det fastslår den nya rapporten att det saknas bevis på att mammor tvingades adoptera bort sina barn. Den bild som målas upp är en av ett nödvändigt ont, en oundviklig lösning på ett hopplöst problem i ett olyckligt sammanhang. “Kvinnor som födde barn utanför äktenskapet utsattes för särskilt hårt bemötande,” konstaterar rapporten. “Ansvaret för det bemötandet vilar främst hos fäderna och deras egna familjer. Det stöddes av, bidrogs till och tilläts av statens institutioner och kyrkorna. Det måste dock erkännas att institutionerna som undersökts tillhandahöll en fristad – i vissa fall en sträng sådan – när familjerna inte erbjöd någon tillflykt alls.””

Om mina studier i iriska

Fascinerande (för egen del) att se något så ovanligt som en utlysning av ett lektorat i iriska inom den svenska högskolesektorn:


Uppsala universitet är då unikt i Sverige som erbjuder undervisning i iriska liksom till och från också i kymriska, bretonska och skotsk-gaeliska. Allt detta beror på skådespelaren Max von Sydows far den berömde etnologen Carl Wilhelm von Sydow som lärde sig iriska hjälpligt under mellankrigstiden och därefter tog iriskan till Sverige och närmare bestämt till just högskole-Sverige och till en början till Lunds universitet.
von Sydow lärde sig iriska på plats precis efter att södra Irland hade uppnått självständighet från Brittiska imperiet och innan Irländska inbördeskriget bröt ut och han lärde bl a känna den på sin tid berömde sagoberättaren Tomás Ó Criomhthain i grevskapet Kerry och 1924 gav von Sydow sedan Sveriges första högskolekurs i iriska vid Lunds universitet.


Efter kriget och efter von Sydows bortgång på 50-talet axlade en annan svensk etnolog – Bo Almqvist – von Sydows keltiska mantel och det var Almqvist som tog iriskan till Engelska institutionen vid Uppsala universitet och just institutionaliserade ämnet där.


Idag är det mycket få universitet utanför de traditionella keltiska länderna (Irland, Skottland, Wales, Isle of Man, Cornwall och Bretagne i Frankrike liksom Galicien i Spanien) som erbjuder undervisning överhuvudtaget i något keltiskt språk så att Uppsala universitet nu söker en lektor i iriska är m a o på alla sätt och vis positivt – d v s den svenska keltologiska traditionen från von Sydows 1920-tal anses uppenbarligen fortfarande värd att upprätthålla hundra år senare.


Traditionen har efter Almqvist, som slutligen utvandrade till Irland där hans namn fortfarande är aktat som språkvetare och keltolog, varit att en irländsk lektor har varit anställd vid Uppsala universitet och ansvarat för undervisningen i iriska och om möjligt också i andra keltiska språk och ämnet har alltid sorterat under Engelska institutionen av både koloniala och praktiska skäl.


Iriska var då mitt första högskoleämne och jag tog också och har en kandidatexamen i modern iriska på en kandidatuppsats om gaelisk motståndspoesi under 1600- och 1700-talen, d v s om ”hemliga” motståndsdikter på iriska riktade mot Brittiska imperiet som tillkom i ”folkdjupen” efter att Irlands en gång så mäktiga klanhövdingar hade tvingats gå i exil och därmed även de professionella barderna. Jag har därtill poäng i skotsk-gaeliska och i forniriska och påbörjade en aldrig avslutad kandidatuppsats i forniriska om forniriskans f-futurumform som har likheter med bl a tochariskans dito. Jag skrev också en uppsats i keltiska språk om keltiska lånord i latinet och i den klassiska grekiskan.


Min lärare Ailbhe Ó Corráin som då var lektor i iriska i Uppsala och också behärskade skotsk-gaeliska var från Nordirland och hade därför lärt sig iriska i republiken och i grevskapet Donegal och det ska då sägas att jag var ensam student efter A-kursen i modern iriska. Då jag just var ensam student och då det bara fanns en enda lärare arrangerade vi tillsammans så att jag kunde studera tre gånger så fort – d v s jag läste helt enkelt 90 högskolepoäng per termin för Ailbhe samtidigt som jag studerade indologi, (nord)samiska och en del andra ämnen i Uppsala.


Jag började studera iriska ensam och på egen hand under gymnasiet efter att ha besökt Rom och där träffat en irländsk munk som gav bort sin egen lärobok i iriska till mig i samband med att han gav mig en privat visning av ett gammalt Mithras-altare. Jag skrev sedan mitt s k specialarbete om de ökeltiska språken, som till slut resulterade i ett bokmanus som uppgick till 231 maskinskrivna A4-sidor och direkt efter gymnasiet cyklade jag sedan kring 300 mil på 40 dygn genom hela Skottland, Irland och Wales och besökte fr a de delar av dessa tre keltiska länder där de keltiska språken fortfarande talas – d v s skotska Högländerna inklusive Hebriderna, västra Irland inklusive Aranöarna samt norra Wales inklusive ön Anglesey.


När jag senare studerade koreanska vid Stockholms universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats i Koreas språk och kultur i form av en komparativ studie av Irlands och Koreas historia utifrån ett postkolonialt perspektiv (båda länderna har då invaderats otaliga gånger i historien och koloniserats, delats som upplevt ett inbördeskrig och länderna är fortfarande delade o s v) och för min del var det tack vare och via Irland och mina studier i iriska som jag ursprungligen kom i kontakt med postkolonial teori.

Professor Kevin O’Rourke har gått bort

Den (syd)irländske litteraturvetaren och Sankt Columbanus-munken Kevin O’Rourke har gått bort i en ålder av 81 år. O’Rourke bodde i många decennier ”på raken” i Seoul, Sydkorea, där han var ett välkänt namn inom den västerländska s k expat-community:n i landet och i dess huvudstad.
O’Rourke är då ett välbekant namn bland alla som intresserar sig för koreansk poesi och både historisk och samtida koreansk poesi – han var den förste västerlänningen som doktorerade i koreansk litteratur vid ett koreanskt universitet redan i början på 1980-talet och han arbetade i många år med att översätta koreansk poesi till engelska och någon gång också till iriska men också koreansk prosa såsom den flerfaldigt prisbelönade författaren Yi Munyols verk.


Jag träffade själv professor O’Rourke vid åtminstone tre tillfällen och första gången var när jag skrev min kandidatuppsats i koreanska vid Stockholms universitet som handlade om en jämförelse mellan Irland och Korea ur ett postkolonialt perspektiv. O’Rourke berättade då bl a för mig om att flera irländska munkar och kanske också någon nunna deltog i den antikoloniala kampen i Korea under kolonialtiden mot Japanska imperiet (de bodde då i Korea i egenskap av att vara missionärer åt katolska kyrkan) vilket resulterade i att de enda västerlänningar som har erhållit medalj av koreanska staten för att ha deltagit i kampen mot japanerna just är dessa irländare.

Mitt under krisen händer också politiska mirakler

Mitt under krisen händer också (politiska) under och mirakler i två postkoloniala statsbildningar i Asiens östliga periferi respektive i Europas västliga periferi:
94005314_10157381411510847_5545163406065008640_o.jpg
 
 
I Sydkorea har president Moons vänsterallians vunnit en jordskredsseger i parlamentsvalet som heter duga, och som dessutom uppvisade ett rekordhögt valdeltagande sedan den parlamentariska demokratin infördes i landet efter Kalla krigets slut i början på 90-talet medan den gamla, konservativa eliten som tidigare samlade de pro-japanska (kolonial)kollaboratörerna och de pro-amerikanska (junta)militaristerna och (extrem)nationalisterna med säte i Gyeongsang-provinsen åsamkades ett svidande nederlag medan socialistiska Rättvisepartiet gjorde sitt bästa val någonsin med 9,67%.
 
 
 
 
I Irland har de två ärkefienderna Fianna Fáil (d v s Éamon de Valeras ”anti-Treaty”-IRA:s parti) och Fine Gael (d v s Michael Collins pro-Treaty”-IRA:s parti) nu gått samman för att tillsammans rädda den irländska republiken under pandemin. De båda parterna stod mot varandra under det Irländska inbördeskriget för 100 år sedan och har sedan dess delvis letts av barn och barnbarn till de legendariska IRA-ledare som stred mot både Brittiska imperiet och mot varandra på 1910- och 20-talen. Samtidigt är nordirländska Provisional IRA:s parti Sinn Féin, som blev republikens enskilt största parti i Dáil Éireann-valet i februari i år med 24,5%, inte en del av denna för irländarna på alla sätt och vis historiska pandemi-storkoalition.
 
 
Samtidigt går världens jättar sannerligen på knäna och avslöjar sig som de kolosser på lerfötter som de är:
 
 
Kina redovisar nu för första gången någonsin sedan Deng Xiaoping öppnade landet för världen efter Maos seger i Kinesiska inbördeskriget 1949 och Kulturrevolutionen 1966-76 nationalekonomiska minussiffror efter att under decennier ha åtnjutit samma typ av i vissa fall tvåsiffriga tillväxttal som England upplevde när landet var ”världens verkstad” under Brittiska imperiets guldålder och som Sverige upplevde när landet var ”världens verkstad” under den socialistiska välfärdsstatens guldålder (numera är då Kina som bekant ”världens verkstad”).
 
 
I Indien hetsar hindunationalisterna nu öppet mot landets redan marginaliserade muslimer och risken är nu stor att pogromliknande kravaller och massakrer snart äger rum mot Indiens minoriteter samtidigt som landet står still medan Brasiliens Bolsonaro har skapat en slags global (och inte minst bisarr) ”vi-bryr-oss-inte-i-viruset-för-vi-är-världens-machoalfahanar”-pandemipakt tillsammans med Nicaraguas Ortega, Vitrysslands Lukasjenko, Turkmenistans Berdimuhamedow och Nordkoreas Kim (d v s med denna pandemi dör definitivt 1900-talets höger/vänster-skala) och USA:s Trump kräver ”absolut” och ”total” makt.

Om några gamla fotografier

Har inte särskilt många andra gamla bilder på mig själv att ”komma med” när jag är cirka 18-20 år än dessa – i alla fall inte som jag kommer åt just nu digitalt:
90503622_10157285940415847_3956420643536240640_n.jpg
 
Det ena fotografiet är taget ”uppe på fjället” när jag studerade (nord)samiska i Ammarnäs i Sorsele kommun i Västerbotten när jag var 19 år gammal och det andra fotografiet är taget när jag besökte och lade ned blommor vid några av de stupade IRA- (och INLA-)frivilligas gravar på Milltown-kyrkogården i Belfast i Nordirland för andra gången i livet (första gången jag gjorde det var när jag var 18 år och cyklade sammanlagt 500 mil på 30 dygn genom hela och fr a de keltisktalande delarna av Skottland, Irland och Wales och besåg 100-tals slott, katedraler, kyrkor, gravfält, klanhövdingagravar, monument, borgruiner och gamla slagfält och andra gången var när jag var 23 om jag inte minns fel).
90638534_10157288980925847_6220450312172339200_n.jpg
Och min mamma i Motala påminde mig nyss om att det idag råkar ha gått exakt 48 år sedan jag landade i Sverige efter en lång, säkert ansträngande och typisk Kalla kriget-flygresa (och som ibland gjorde att en del av de 10 000-tals s k ”Koreabarn” som ”forsade” in till Sverige och till Västeuropa mellan ca 1968-90 t o m ”strök med” då särskilda s k eskortkvinnor ibland fick ta hand om upp till 7-8 blivande adoptivbarn på en och samma gång) från Seoul till Tokyo (d v s det gamla asiatiska imperiets hjärta), från Tokyo till Anchorage (d v s det nya västerländska imperiets bosättarkoloni i inuiternas land), från Anchorage till Köpenhamn och från Köpenhamn till Stockholm.
 
Eftersom jag ju har en rätt så rejäl dragning till både historiska och politiska (liksom kulturella) spörsmål så kan jag så klart inte undvika att idag samtidigt påminna mig själv om att samma år militariserades det redan militärjuntestyrda Sydkorea än mer genom proklamerandet av den högerextrema s k yushin-eran medan grannen i norr samma år skrev in den extremnationalistiska s k juche-ideologin i den nordkoreanska konstitutionen och på Nordirland trappades IRA:s blodiga uppror mot engelsmännen upp medan den svenska socialistiska välfärdsstaten upplevde sin sista guldålder-sommar innan oljekrisen bröt ut året därpå och avslutade de legendariska svenska rekordåren.
 
Det jag har fått berättat för mig efteråt är då att mina föräldrar samma dag besökte Kamprads på den tiden fortfarande relativt nybyggda första IKEA-varuhus i Skärholmen för att inhandla ”barngrejer” efter att ha hämtat mig på Arlanda samt att jag fick en blå elefant i välkomstpresent av min faster Ingrid som antagligen gjorde att elefanter sedan dess är mitt favoritdjur (elefanter är ju dessutom också en slags symbol för både Asien och Afrika) och senare samma dag besökte vi min mormor och morfar i Varv utanför Motala.
 
I bilen på vägen från Stockholm till Arlanda ska jag ha tittat på landskapet som gled förbi utanför bilrutorna (huvudstaden vars centrum på den tiden utgjordes av en jättelik byggarbetsplats efter rivningen av Klarakvarteren, Sörmland med alla sina slott och herresäten, Kolmårdens urskog, den bördiga Östgötaslätten och till slut den lilla industristaden Motala där fabrikerna och verkstäderna ännu var i full gång) och då och då utstött ett ljud som kanske kan ha varit en slags reminiscens av det koreanska frågeordet ”mou?” som betyder ”vad?”.

Erin go bragh!

Inget annat folk på jorden har dödat så många engelsmän som (de keltisk-katolska) irländarna genom antikolonial och antiimperialistisk s k asymmetrisk och irreguljär krigföring (d v s i form av det som engelsmännen och Väst kallar terrorism) sedan Påskupproret 1916, som utgjorde startskottet för Brittiska imperiets undergång även om det skulle komma att ta åtskilliga decennier innan imperiet slutgiltigt gick under, och den stora ironin är då att även om världshistoriens en gång största (kolonial)imperium inte finns längre så har britterna behållit sin allra första bosättarkoloni Nordirland fram tills idag där protestantiska bosättare och deras ättlingar fram tills alldeles nyligen utgjorde majoritetsbefolkningen.
Namnlöst.jpg
 
Den s k irländska frågan har då alltid varit engelsmännens nemesis och sammantaget har sju olika IRA (Irish Republican Army eller Óglaigh Na hÉireann) beroende på hur en räknar lyckats döda 1000-tals engelsmän sedan 1916 och det är högst symboliskt att konstatera, även om rösträkningen ännu inte är helt färdig, att medan de katolska partierna nu för första gången någonsin är i majoritet i engelsmännens allra första bosättarkoloni Nordirland sedan valet i december förra året så är det IRA-parti (d v s Michael Collins Fine Gael) som en gång drev ut engelsmännen med våld från södra Irland 1921 och det IRA-parti (d v s Éamon de Valeras Fianna Fáil) som en gång startade ett inbördeskrig mot det förstnämnda IRA 1922 nu till synes besegrat av det IRA-parti (d v s Gerry Adams Sinn Féin, d v s nordirländska s k Provisional IRA eller ”Provos”) som bombade sönder både Nordirland och försvarliga delar av England under flera decennier på raken (1969-98) i ett försök att driva ut engelsmännen med våld från norra Irland.

Idag för 100 år sedan ägde det antikoloniala 1 mars-upproret rum i Korea

Idag för 100 år sedan den 1 mars 1919 organiserade antikoloniala aktivister i den dåtida japanska kolonin Korea massiva (icke-vålds)demonstrationer runtom i hela landet samtidigt som en självständig koreansk republik utropades i Pagoda-parken i Seoul.
3-1-movement.jpg
 
Det koreanska 1 mars-upproret hade inspirerats av det irländska antikoloniala s k Påskupproret 1916 och kom i sin tur att inspirera det egyptiska upproret mot Brittiska imperiet den 9 mars 1919 och det hade föranletts av Första världskrigets slut och av den dåvarande amerikanska presidenten Wilsons doktrin om alla nationers rätt till självbestämmande. Upproret slogs dock ned med brutalt våld och över 7000 koreaner dödades medan 15 000 sårades och närmare 50 000 fängslades.
100303_p15_foreign1.jpg
 
Efter 1 mars-upproret 1919 införde det Japanska imperiet en ny typ av kolonial administration och ideologi på den koreanska halvön samtidigt som delar av den antikoloniala rörelsen radikaliserades och beväpnade sig samt orienterade sig mot kommunismen och därmed lades också grunden till dagens situation på Koreahalvön (som det senaste toppmötet i Hanoi påminde oss alla om).
 
Många koreaner menar att den republik som utropades idag för ett sekel sedan aldrig har realiserats ungefär som att den irländska republik som utropades på påsken 1916 ännu inte heller har blivit verklighet.

100 år sedan Påskupproret

I år är det hundra år sedan Påskupproret eller Éirí Amach na Cásca inleddes i Dublin i den dåvarande brittiska kolonin Irland, där britterna under hundratals år hade experimenterat med alla de praktiker och tekniker som sedermera skulle överföras till och användas i kolonierna över haven – folkmord och folkfördrivningar, förslavande av stora befolkningsgrupper och systematisk jordexpropriering, en administrativt planerad kolonisering och en omfattande bosättning av kolonisatörer, en ”civiliseringspolitik” och en hård tvångsassimilation o s v o s v. Även om det naturligtvis är svårt att jämföra engelsmännens politik och praktik på Irland på 1500-, 1600- och 1700-talen med det som senare kom att inträffa i de europeiska kolonierna över haven så har flera kolonialismforskare och postkoloniala forskare argumenterat för att Irland i mångt och mycket kom att bli det koloniala experimentet och den koloniala ”blåkopian” under tidigmodern tid.

Påskupproret var det första moderna antikoloniala upproret som lyckades uppnå sitt mål (d v s självständighet, även om den var partiell till att börja med och även ofullständig då landet klövs i två delar) efter de nord- och sydamerikanska frihetskrigen och självständighetsförklaringarna och den haitiska revolutionen hundra år tidigare, och upproret utgjorde startskottet på början till slutet för både Brittiska imperiet och för alla de övriga västerländska imperierna även om det skulle ta ytterligare 80 år innan engelsmännen lämnade sin sista stora koloni (Hong Kong 1997). Efter att IRA lyckades driva ut britterna och upprätta Saorstát Éireann 1922 spred sig de antikoloniala idéerna, rörelserna och upproren sedan som en präriebrand till kolonierna i Mellanöstern, Afrika och Asien.

Det finns flera anekdoter om hur några av de kommande antikoloniala revolutionärerna och postkoloniala ledarna i det som senare kom att bli Tredje världen (bl a Ho Chi Minh) emottog nyheten om Påskupproret med glädje och följde IRA:s efterföljande väpnade kamp mot engelsmännen med stort intresse när de i egenskap av s k nyanlända invandrare i imperiemetropoler som London och Paris stod och diskade i något restaurangkök, städade ett hotell, putsade skor eller bara ”drev runt” på caféer och barer och sökte jobb. Och idag skriver Björn Tjällén om att även en finländare och en hittills ännu okänd svensk också deltog i Påskupproret på den irländska sidan – gissningsvis var de båda socialistiska sjömän som råkade befinna sig i Dublin just under påskhelgen 1916. Många irländare kom för övrigt att delta i den antikoloniala kampen i andra kolonier såsom exempelvis i Indien och även i Korea och Kina mot Japan.

http://www.svd.se/finnen-svensken-och-irlands-uppror/om/kultur:under-strecket