Kategori: Irland
A unique morning with three Korean adopted men presenting after each other at an academic conference
This morning the on-going conference Avoiding Origin Deprivation and Genetic Identity Losses at Queen’s University in Belfast opened with three presentations by three male Korean adoptees who all have in common that they are researchers. This has most probably never happened before at any academic event in the world given that not many adoptees have a Ph.D. at all and that most of them who are researchers are not doing adoption studies and most adoptees who are researchers are also female adoptees.
The philosopher Nikolaj Jang Lee Linding Pedersen from Yonsei University, Seoul, and a Korean adoptee from Denmark, presented about “What could have been: Alternative lives and the adoptee predicament” by using decision making theory to be able to understand how adoptees reflect upon and relate to alternative outcomes of their lives had they not been adopted and how many adoptees suffer from the uncertainty of not knowing about their origins as well as L.A. Paul’s concept of a transformative experience.
Adoption is for Linding Pedersen an epistemically transformative experience and adoptees are subject to a principled uncertainty which may lead to severe psychological pressure, anxiety, stress, anger and frustration.
After Linding Pedersen I presented about “Adoptees of colour and Swedish antiracism: Decolonising Sweden’s master narrative on transnational adoption” and thereafter Ryan Gustafsson from the University of Melbourne took over, who is an adoptee from Australia and like Linding Pedersen also a philosopher specializing on phenomenological theory.
Gustafsson’s presented about “Ghostliness, haunting, and Korean overseas adoption” focusing on Korean adoptee memoirs and self-narratives by the way of the concept of haunting. Gustafsson argued that ghosts abound in adoption narratives as the adoptee is haunted by who they once were, who they might have been, and who they could have become as well as by the ghosts of their first parents and original families. The adoptee is according to Gustafsson therefore a kind of an afterlife – and the post-adopted world a milieu in which the past is at once irretrievable (the adoptee’s ghostly origins) and not-quite-over, continuing to exert a both permanent and powerful force on the present.
Gustafsson further argues that the prism of haunting, ghostliness or spectrality is highly productive for understanding the psychic existence of Korean and other adoptees as well as their bodily experience of not really being alive and perhaps of already having died and thus of being a ghost whose fate it is to always being outside of the real world as well as outside of history and outside of discourse itself.
Ett besök hos Belfasts borgmästare
Igår hade jag äran att få träffa Belfasts borgmästare Christina ”Tina” Black tillsammans med de andra konferensdeltagarna vid den pågående adoptionsforskningskonferensen vid Queen’s University. Borgmästaren tillhör det numera största partiet i Nordirland republikanska (och katolska) Sinn Féin och hon hade nyligen haft Bill och Hillary Clinton på besök sittandes i samma rum som vi togs emot i p g a att det har gått 25 år sedan fredsavtalet undertecknades som avslutade det nordirländska inbördeskriget.
Borgmästare Black är känd för att vara den första Sinn Féin-politikern (Sinn Féin är då det gamla IRA:s parlamentariska gren) som har valt att träffa en brittisk monark och och hon deltog även på den förra drottningens begravning, vilket en republikansk politiker aldrig tidigare skulle ha gjort (tidigare bombade IRA både Windsor Castle och Towern och IRA har genom åren både dödat och försökt döda olika medlemmar ur Huset Windsor) och hon visade oss runt i Belfasts magnifika viktorianska stadshus och lät oss även t o m få prova den tunga borgmästarkedja från 1800-talet som hon alltid bär runt halsen när hon är i tjänst och som intressant nog bär inskriptioner på iriska.
Om mitt fjärde besök i Irland
Besöker just nu Irland för fjärde gången och specifikt Sé chontae eller Ulster för tredje gången för en adoptionsforskningskonferens vid Queen’s University i Belfast för i denna del av Irland, som fortfarande tillhör det som är kvar av Brittiska imperiet och som inte minst var och är sagda imperiums både första och sista bosättarkoloni, är allt hyperpolitiserat inklusive valet av ortnamn och språk.
Iriska eller irländsk gaeliska var mitt första universitetsämne och ett språk som jag började studera på egen hand redan som tonåring och på den tiden var jag också medlem i en svensk förening som stöttade Sinn Féins och dess väpnade gren IRA:s eller Óglaigh na hÉireanns kamp för ett enat Irland och skrev i dess tidskrift. Dagen efter att jag hade slutat gymnasiet reste jag sedan till Irland, liksom till Skottland och Wales, och cyklade runt 400 mil på 30 dygn genom de delar av Irland (och Skottland och Wales) där de keltiska språken fortfarande talas (och där engelsmännen inte står särskilt högt i kurs) och därefter tog jag en kandidatexamen i iriska vid Uppsala universitet samt studerade även skotsk gaeliska.
Mitt första besök i just Nordirland ägde rum under det nordirländska inbördeskriget när The Troubles eller Na Trioblóidí pågick för fullt och jag minns att jag blev jag stoppad redan vid gränsen mellan Poblacht na hÉireann (d v s den irländska republiken eller södra Irland) och Nordirland av rejält paranoida brittiska soldater som undrade varför jag ens ville korsa gränsen (och dessutom på cykel) och som även tvingade mig att ta ut en film ur kameran och kasta den då jag hade fotat själva gränsposteringen.
Jag återvände sedan till Nordirland några år senare i samband med att fredsavtalet Good Friday Agreement höll på att förhandlas fram och bodde då bl a på Europas mest bombade hotell i Belfast som symboliskt nog heter Hotel Europa och vid båda dessa besök präglades landet och dess städer av utbombade och utbrända hus, patrullerande brittiska soldater, polisstationer och militära anläggningar som såg ut som rena fästningar och ständiga tidsödande säkerhetskontroller.
Nu vid mitt tredje besök i Nordirland är de brittiska soldaterna inte längre en del av Belfasts stadsbild men de murar som delar och skiljer de katolska och protestantiska stadsdelarna från varandra är ännu kvar och de så världsberömda nordirländska muralmålningarna som räknas i tusental bara i Belfast talar fortfarande sitt tydliga språk och titt som tätt äger kravaller, våldsbrott, mord och bombattentat rum som går att koppla till efterdyningarna av inbördeskriget.
Politiskt och även demografiskt sett är dock situationen radikalt annorlunda från förr: Idag är IRA:s gamla parti Sinn Féin det enskilt största partiet både i norra och södra Irland och katolikerna är numera i majoritet även i norr befolkningsmässigt sett.
I dagarna hölls också lokalval i Nordirland som fortfarande saknar en fungerande regering p g a att lojalistiska DUP vägrar att samtala med Sinn Féin och denna del av Storbritannien blev i samband med valet tyvärr ännu mer polariserad då Sinn Féin gick framåt stort och även DUP ökade med några mandat medan det moderata unionistiska UUP liksom det moderata nationalistiska SDLP gick bakåt rejält.
Just idag (åter)besökte jag det katolska och republikanska Västra Belfast som var något av Europas ”killing fields” under den senare efterkrigstiden och fram till dess att krigen i f d Jugoslavien bröt ut.
Det är troligt att av alla krig som har utspelat sig sedan 1945 är det nordirländska inbördeskriget antagligen det som har förekommit allra mest i den engelskspråkiga litteraturen, (populär)musiken och filmen och antagligen också i teaterns och tv-dramaseriernas värld förutom Vietnamkriget.
Även om också Koreakriget liksom krigen i f d Jugoslavien också har avsatt rejäla spår i ett flertal romaner, dikter, pjäser, sånger, filmer och tv-serier så står The Troubles antagligen ändå ut med åtminstone ett 70-tal spelfilmer (och bl a ”Harry’s Game”, ”Patriot Games”, ”A Prayer for the Dying”, ”The Crying Game” och ”The Devil’s Own”) liksom ett 50-tal (pop- och rock)sånger (t ex Cranberries ”Zombie”, The Pogues ”Street of Sorrow/Birmingham Six, Simple Minds ”Belfast Child”, U2:s ”Sunday Bloody Sunday”, Paul och Linda McCartneys ”Give Ireland Back to the Irish” och Boney M:s ”Belfast”) och ett svårräkneligt antal romaner.
I egenskap av att ursprungligen vara språkvetare är det f ö fascinerande att kunna konstatera att en i huvudsak arbetarklassbaserad republikansk rörelse har lyckats återuppliva det iriska språket i de katolska delarna av Belfast trots att iriskan dog ut som ett vardagsspråk i Nordirland under efterkrigstiden och den sista nordirländska irisktalande personen anses ha gått bort 1985.
Den republikanska rörelsen med Sinn Féin och dess väpnade gren IRA i spetsen började dock återuppliva användningen av det iriska språket på allvar just på 1980-talet. Redan på 90-talet gavs världens enda iriskspråkiga dagstidning ut i Belfast, vars katolska arbetarklassområde i Västra Belfast idag självdeklarerar som ett Gaeltacht (d v s ett irisktalande område i stil med de som existerar i södra Irland) och som jag själv prenumererade på som den enda svensken att göra det på den tiden (det har naturligtvis alltid funnits irländska invandrare i Sverige men det absoluta flertalet av dem har varit och är engelsktalande).
Idag anses det finnas tusentals (primärt katoliker) i Nordirland som behärskar språket som i just Västra Belfast åtnjuter en i det närmaste liknande status som i södra Irland där iriskan är republikens officiella språk. Normalt brukar revitaliseringen av ett språk som har dött ut associeras med en högutbildad medelklass men exemplet med iriskan i Nordirland och i Belfast är då ett undantag från den regeln.
Jag har slutligen idag även kunnat konstatera att Irlands store arbetarledare James Connolly, som i det närmaste var syndikalist och som jag själv skrev min kandidatuppsats i iriska om, numera har förärats ett eget museum i Västra Belfast och minnet av Connolly som deltog i 1916 års Påskuppror i Dublin och därefter avrättades av Brittiska imperiet verkar vara mer levande än någonsin i dagens Belfast.
De båda sidorna i Irländska inbördeskriget försonades idag symboliskt 100 år efter Michael Collins död
Den 22 augusti 1922 stupade det gamla IRA:s mytomspunne ledare Michael Collins vid Béal na Bláth under Irländska inbördeskriget. Datumet har ända sedan dess hållits i åminne och varit föremål för en årlig minnesstund arrangerad av den sida som Collins stod på under inbördeskriget och som idag representeras av partiet Fine Gael.
Just i år deltog också Fianna Fáils ledare statsminister Mícheál Martin som talade på minnesstunden som ägde rum idag. Det var då Fianna Fáils föregångare och dess dåvarande ledare Éamon de Valera som bar det direkta ansvaret för Collins död.
I och med att både Fine Gael och Fianna Fáil deltog tillsammans på dagens minnesceremoni som samlade 1000-tals irländare vars förmödrar/förfäder stod på olika sidor i inbördeskriget kan de båda rivaliserande sidorna i Irländska inbördeskriget nu äntligen sägas ha försonats 100 år efter Collins död.
Collins var ett militärt geni och inte minst vad gällde (stads)gerillakrig (eller för den delen terrorism om en så vill – vid ett tillfälle lyckades Collins IRA-frivilliga t ex döda större delen av britternas underrättelseagenter på bara några timmar) och utan Collins ibland närmast osannolika militära insatser i Irländska frihetskriget eller Cogadh na Saoirse 1919-21 hade det gamla IRA aldrig lyckats få till stånd förhandlingar med Brittiska imperiet och det s k Anglo-Irish Treaty 1921 som i sin tur ledde fram till Irländska inbördeskriget eller Cogadh Cathartha na hÉireann 1922-23.
Det gamla IRA:s krig mot Brittiska imperiet och Anglo-Irish Treaty kan slutligen sägas ha utgjort fröet till imperiets senare undergång som både inleddes och ”avslutades” på Irland för som bekant är den brittiska närvaron på den irländska ön fortfarande ett faktum.
Det nya s k provisoriska IRA, som uppstod i Nordirland på 1960-talet, och som representeras av det politiska partiet Sinn Féin är slutligen idag det enskilt största partiet både i Nordirland och i den södra republiken vilket komplicerar Fine Gaels och Fianna Fáils gemensamma minnesceremoni.
100 år efter att Irland delades är Sinn Féin det enskilt största partiet i både republiken och i Nordirland
Det är nästan overkligt att detta äger rum 100 år efter att Irland delades i och med det s k Anglo-Irish Treaty som slöts mellan det dåtida Sinn Féin och Brittiska imperiet:
I 1918 års brittiska parlamentsval, när hela Irland fortfarande var en brittisk koloni, hade Sinn Féin vunnit en jordskredsseger och 1919 inledde dess väpnade gren IRA Irländska frihetskriget som slutade med att södra Irland och Nordirland gick skilda vägar i och med 1922 års avtal.
I 2020 års irländska Dáil Éireann-val blev Sinn Féin det enskilt största partiet i den irländska republiken (d v s i Éire eller i södra Irland) och i 2022 års brittiska parlamentsval, som ägde rum under förra torsdagen, blev Sinn Féin det enskilt största partiet även i Nordirland.
Oavsett vad som nu händer på den gröna ön har ett återförenat Irland aldrig varit så nära som idag 100 år efter delningen.
När ska en uppgörelse ske vad beträffar de svenska inhemska, nationella adoptionerna efter att Irland nu har publicerat sin statliga utredning om de inhemska, nationella adoptioner i landet?
Linnea Dunne skriver i Dagens Arena om den irländska ”adoptionskulturen” som gjorde att 1000-tals barn både gick bort och adopterades bort i lönndom på och från irländska mödra- och barnhem under större delen av 1900-talet och i januari i år publicerades en statlig rapport om detta hittills relativt okända kapitel i den moderna irländska historien som på Irland numera uppfattas som ett slags nationellt trauma.
Även i Sverige existerade en liknande inhemsk, nationell ”adoptionskultur” fr o m att Sverige fick sin första moderna adoptionslag, som började gälla 1918, och fram tills kring 1970. Mellan 1918-70 adopterades kring 50-60 000 inrikes födda barn i Sverige från en mängd olika barnhem och mödrahem runtom i landet.
P g a att den s k 68-revolutionen antagligen blev mer genomgripande i just Sverige än i andra västländer på jorden har historien om de inhemska, nationella, svenska adoptionerna i det närmaste glömts bort då ett ”vaktombyte” ägde rum på 1970-talet när tillgången på s k adopterbara inrikes födda barn i Sverige smälte bort p g a just den s k 68-revolutionen (och inte minst införandet av den fria aborten) vilket föranledde att de utrikes födda barnen i stället kom att ersätta de inrikes födda barnen som adoptivbarn närmast över en natt. Till skillnad från på Irland har vi i Sverige inte gjort upp med de inhemska, nationella adoptionerna av inrikes födda barn vilka också i alltför många fall ägde rum p g a ett hederstänkande och medelst tvång.
I min hemstad Motala fanns t ex ett barnhem varifrån inrikes födda barn adopterades bort och även utanför Motala på den västra delen av Östgötaslätten fanns ytterligare ett barnhem och i efterhand har jag fått veta att dottern till vår granne tvingades adoptera bort ett barn kring 1966, d v s några år innan den s k 68-revolutionen exploderade. Hennes pappa var ingenjör, vilket var ett s k fint yrke i det dåtida högindustriella Motala och när hon blev gravid när hon antagligen gick på läroverket tvingades hon resa bort i några månader och ta in på ett mödrahem någonstans långt från Östergötland (kanske uppe i Norrland eller nere i Skåne) för att undvika en s k skandal och där föda ett barn som omedelbart adopterades bort.
Sedan ska det tilläggas att det irländska hederstänkandet som gällde under 1900-talet är det som gäller i dagens generellt mycket patriarkala ursprungsländer i Latinamerika, Afrika och Asien varifrån både irländarna och svenskarna adopterar barn.
Den irländska barnhemsskulden
”Så här 23 år efter att det sista mor- och barnhemmet stängdes år 1998 pratas det ofta om en tystnadskultur. Men egentligen var det aldrig någon hemlighet att ogifta kvinnor under stora delar av 1900-talet skickades till nunnorna för att dölja sina synder och föda sina illegitima barn. Många visste nog också om att kvinnorna tvångsarbetade, och att deras barn ofta adopterades bort till välbärgade katoliker i USA. Det var ingen som pratade om det – det blir lättare att hålla skam och skuld på avstånd då, om ingen pratar om de kvinnor som plötsligt spårlöst försvinner – men det fanns självklart ändå de som aldrig slutade att undra och ifrågasätta.”
(…)
”I många fall blev kvinnorna helt avskurna från omvärlden när de kom till ett mor- och barnhem. Många fick ett så kallat husnamn, och deras uppgift var allt som oftast att föda barn, gå vidare och låtsas som om ingenting hade hänt. “När min pojke var sex veckor gammal slets han från mitt bröst av en av nunnorna medan jag ammade honom och togs iväg för adoption,” säger en kvinna. Många vittnesmål låter ungefär så här. Ofta tvingades mammorna att återgå till arbetet i barnkammaren och mata andra kvinnors barn precis efter att de fått veta att deras eget barn blivit bortadopterat eller dött. De fick sällan ta farväl eller närvara vid begravningar. Det var “en adoptionskultur”, reflekterar en kvinna. Det låter lite som Gilead, tänker jag.
Trots det fastslår den nya rapporten att det saknas bevis på att mammor tvingades adoptera bort sina barn. Den bild som målas upp är en av ett nödvändigt ont, en oundviklig lösning på ett hopplöst problem i ett olyckligt sammanhang. “Kvinnor som födde barn utanför äktenskapet utsattes för särskilt hårt bemötande,” konstaterar rapporten. “Ansvaret för det bemötandet vilar främst hos fäderna och deras egna familjer. Det stöddes av, bidrogs till och tilläts av statens institutioner och kyrkorna. Det måste dock erkännas att institutionerna som undersökts tillhandahöll en fristad – i vissa fall en sträng sådan – när familjerna inte erbjöd någon tillflykt alls.””
Om mina studier i iriska
Fascinerande (för egen del) att se något så ovanligt som en utlysning av ett lektorat i iriska inom den svenska högskolesektorn:
Uppsala universitet är då unikt i Sverige som erbjuder undervisning i iriska liksom till och från också i kymriska, bretonska och skotsk-gaeliska. Allt detta beror på skådespelaren Max von Sydows far den berömde etnologen Carl Wilhelm von Sydow som lärde sig iriska hjälpligt under mellankrigstiden och därefter tog iriskan till Sverige och närmare bestämt till just högskole-Sverige och till en början till Lunds universitet.
von Sydow lärde sig iriska på plats precis efter att södra Irland hade uppnått självständighet från Brittiska imperiet och innan Irländska inbördeskriget bröt ut och han lärde bl a känna den på sin tid berömde sagoberättaren Tomás Ó Criomhthain i grevskapet Kerry och 1924 gav von Sydow sedan Sveriges första högskolekurs i iriska vid Lunds universitet.
Efter kriget och efter von Sydows bortgång på 50-talet axlade en annan svensk etnolog – Bo Almqvist – von Sydows keltiska mantel och det var Almqvist som tog iriskan till Engelska institutionen vid Uppsala universitet och just institutionaliserade ämnet där.
Idag är det mycket få universitet utanför de traditionella keltiska länderna (Irland, Skottland, Wales, Isle of Man, Cornwall och Bretagne i Frankrike liksom Galicien i Spanien) som erbjuder undervisning överhuvudtaget i något keltiskt språk så att Uppsala universitet nu söker en lektor i iriska är m a o på alla sätt och vis positivt – d v s den svenska keltologiska traditionen från von Sydows 1920-tal anses uppenbarligen fortfarande värd att upprätthålla hundra år senare.
Traditionen har efter Almqvist, som slutligen utvandrade till Irland där hans namn fortfarande är aktat som språkvetare och keltolog, varit att en irländsk lektor har varit anställd vid Uppsala universitet och ansvarat för undervisningen i iriska och om möjligt också i andra keltiska språk och ämnet har alltid sorterat under Engelska institutionen av både koloniala och praktiska skäl.
Iriska var då mitt första högskoleämne och jag tog också och har en kandidatexamen i modern iriska på en kandidatuppsats om gaelisk motståndspoesi under 1600- och 1700-talen, d v s om ”hemliga” motståndsdikter på iriska riktade mot Brittiska imperiet som tillkom i ”folkdjupen” efter att Irlands en gång så mäktiga klanhövdingar hade tvingats gå i exil och därmed även de professionella barderna. Jag har därtill poäng i skotsk-gaeliska och i forniriska och påbörjade en aldrig avslutad kandidatuppsats i forniriska om forniriskans f-futurumform som har likheter med bl a tochariskans dito. Jag skrev också en uppsats i keltiska språk om keltiska lånord i latinet och i den klassiska grekiskan.
Min lärare Ailbhe Ó Corráin som då var lektor i iriska i Uppsala och också behärskade skotsk-gaeliska var från Nordirland och hade därför lärt sig iriska i republiken och i grevskapet Donegal och det ska då sägas att jag var ensam student efter A-kursen i modern iriska. Då jag just var ensam student och då det bara fanns en enda lärare arrangerade vi tillsammans så att jag kunde studera tre gånger så fort – d v s jag läste helt enkelt 90 högskolepoäng per termin för Ailbhe samtidigt som jag studerade indologi, (nord)samiska och en del andra ämnen i Uppsala.
Jag började studera iriska ensam och på egen hand under gymnasiet efter att ha besökt Rom och där träffat en irländsk munk som gav bort sin egen lärobok i iriska till mig i samband med att han gav mig en privat visning av ett gammalt Mithras-altare. Jag skrev sedan mitt s k specialarbete om de ökeltiska språken, som till slut resulterade i ett bokmanus som uppgick till 231 maskinskrivna A4-sidor och direkt efter gymnasiet cyklade jag sedan kring 300 mil på 40 dygn genom hela Skottland, Irland och Wales och besökte fr a de delar av dessa tre keltiska länder där de keltiska språken fortfarande talas – d v s skotska Högländerna inklusive Hebriderna, västra Irland inklusive Aranöarna samt norra Wales inklusive ön Anglesey.
När jag senare studerade koreanska vid Stockholms universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats i Koreas språk och kultur i form av en komparativ studie av Irlands och Koreas historia utifrån ett postkolonialt perspektiv (båda länderna har då invaderats otaliga gånger i historien och koloniserats, delats som upplevt ett inbördeskrig och länderna är fortfarande delade o s v) och för min del var det tack vare och via Irland och mina studier i iriska som jag ursprungligen kom i kontakt med postkolonial teori.
Professor Kevin O’Rourke har gått bort
Den (syd)irländske litteraturvetaren och Sankt Columbanus-munken Kevin O’Rourke har gått bort i en ålder av 81 år. O’Rourke bodde i många decennier ”på raken” i Seoul, Sydkorea, där han var ett välkänt namn inom den västerländska s k expat-community:n i landet och i dess huvudstad.
O’Rourke är då ett välbekant namn bland alla som intresserar sig för koreansk poesi och både historisk och samtida koreansk poesi – han var den förste västerlänningen som doktorerade i koreansk litteratur vid ett koreanskt universitet redan i början på 1980-talet och han arbetade i många år med att översätta koreansk poesi till engelska och någon gång också till iriska men också koreansk prosa såsom den flerfaldigt prisbelönade författaren Yi Munyols verk.
Jag träffade själv professor O’Rourke vid åtminstone tre tillfällen och första gången var när jag skrev min kandidatuppsats i koreanska vid Stockholms universitet som handlade om en jämförelse mellan Irland och Korea ur ett postkolonialt perspektiv. O’Rourke berättade då bl a för mig om att flera irländska munkar och kanske också någon nunna deltog i den antikoloniala kampen i Korea under kolonialtiden mot Japanska imperiet (de bodde då i Korea i egenskap av att vara missionärer åt katolska kyrkan) vilket resulterade i att de enda västerlänningar som har erhållit medalj av koreanska staten för att ha deltagit i kampen mot japanerna just är dessa irländare.
Mitt under krisen händer också politiska mirakler
Om några gamla fotografier
Tobias Hübinette 