Kategori: Anders Retzius

Frågan om KI:s byster av far och son Anders och Gustaf Retzius aktualiseras igen i kölvattnet efter den gångna BLM-sommaren

I skuggan av den stora BLM-debatten om Linné-statyerna har studentföreningen Sträva – Studenter för en Rättvis Vård & Akademi – vid Karolinska institutet ifrågasatt varför far och son Anders och Gustaf Retzius är så hyllade på campusområdet i Solna i form av bl a statyer och porträtt samt vägar och salar som är uppkallade efter desamma och tillsammans med Klimatföreningen efterlyser de nu synpunkter och åsikter från KI:s studenter som sedan kommer att överlämnas till KI:s etikråd.

Att avlägsna statyer eller tavlor och byta namn på gator eller salar sker kontinuerligt och är m a o inte ovanligt och bara för några år sedan bytte KI exempelvis namn på en väg – Astrid Cleves gata – sedan KI blivit uppmärksammad på att Cleve en gång i tiden var politiskt aktiv som nazist (och f ö via och av mig och professor Hugo Lagercrantz).

Anders Retzius var då den som uppfann det utan konkurrens allra viktigaste empiriska kroppsmåttet för att ”fastställa” en människas s k rastillhörighet – d v s det s k skallindexmåttet som hela västvärldens forskarvärld använde sig av mellan ca 1850-1950 i otaliga s k rasstudier – medan hans son Gustaf Retzius genomförde världens på sin tid utan konkurrens allra mest omfattande empiriska kroppsmätningsstudie på svenskarnas kroppar, som kom att ”fastställa” att fr a majoritetssvenskarna var s k renast och s k vitast av alla folk i världen.

På KI hänger f ö dessutom också åtskilliga gamla professorer och docenter (oljemålnings)porträtt, som likt Cleve en gång i tiden var nazister.

För bara något år sedan vägrade KI att återlämna skeletten och huvudena efter ett 80-tal finländare som Gustaf Retzius lät gräva upp och ta med sig ”hem” till KI. De svenska forskarna var helt avgörande vad gäller att skriva ut de finsk-ugriska folken från den nordiska vitheten och från den s k vita s k ”rasgemenskapen”, d v s det var enbart ”tack vare” de svenska forskarna som de finsktalande invånarna i Sverige och de finsktalande finländarna började betraktas som i det närmaste ”semimongoloida”/”halvmongoler” av dåtidens européer och dåtidens västvärld.

De svenska forskarna, tillsammans med flera finlandssvenska dito, blev därför närmast besatta av att ”bevisa” att de finsktalande finländarna inte var helt och hållet s k vita utan i själva verket s k ”halvorientaler”/”halvasiater” och ”jakten” på att hitta och identifiera den s k ”urfinska rasen” gjorde att bl a Gustaf Retzius gick så långt som att ägna sig åt gravplundring å KI:s vägnar.

Att de finsktalande folken skrevs ut ur den globala västerländska vitheten ”tack vare” svenskarna (och finlandssvenskarna) fick konsekvenser för Finland som land och som folk – när USA och de allra flesta s k vita bosättarstater över haven införde s k raskvoter under mellankrigstiden för att skapa en s k vit bosättarnation under desammas moderna nationsbyggandeperiod genom att kvotsätta de olika invandrargrupperna efter s k rasmervärdighet/rasmindervärdighet så tilldelades just finländarna i stort sett överallt den allra lägsta invandringskvoten tillsammans med de olika asiatiska folkslagen, som de då kopplades samman med s k rasmässigt, d v s finländarna var kort och gott inte s k rasligt välkomna som invandrare och Finland uteslöts t o m från den nordiska gemenskapen vad gäller bl a passbestämmelser ”tack vare” de svenska forskarna.

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSePbbm_qoQhZZekxm2hPpuzeuNNrJ9tYMGtb-VFnsiobUle2Q/viewform?fbclid=IwAR2XJbGW9ZxTgBKfw-4Hilae793TqIO8KaHU0jUj05X5pBk3KLugRajvbM4

”Vi vill veta vad studenterna tycker! Det gäller lokaler* på vårt universitet som är namngivna efter Anders och Gustaf Retzius. Syftet är att lyfta och överlämna studenternas önskemål och synpunkter till Etikrådet på KI för att åstadkomma en förändring. Anders Retzius och Gustaf Retzius var båda engagerade i rasbiologi. Anders Retzius uppfann det så kallade “skallindexet” som kategoriserar människor utifrån måtten på deras kranier och tillskrev dessa med olika egenskaper. Gustaf fortsatte arbetet med mätningar och klassificering av “raser”.

Detta samt deras tolkningar av resultatet kom att få stort inflytande över den europeiska rasbiologin. Oavsett det historiska arvet i övrigt är det värt att ifrågasätta att Karolinska Institutets studenter undervisas i lokaler döpta efter personer med koppling till rasbiologi. Därtill finns många studenter som på ett personligt plan drabbats av den strukturella rasism som rasbiologin skapat, eller som har släkt som utsatts direkt för rasbiologiska övergrepp. Initiativtagarna STRÄVA och Klimatföreningen har uppfattat ett intresse för frågan bland studenter på Karolinska Institutet.

Vi vill uppmärksamma att lokaler på vårt universitet är döpta efter Anders och Gustaf Retzius och föreslår namnbyten. Dessutom finns statyer föreställande dem på campus. Vår ställning är att dessa bör tas ned och flyttas till en plats där de visas upp i en kontext där det tydligt framgår vilken relation de haft till rasbiologin, i samråd med representation från lämpliga organisationer och med inkludering av berörda minoriteter i debatten.”

Om Linné som den moderna globala rastaxonomins skapare

Då jag för bara några dagar sedan föreläste om rastänkandets idéhistoria för genusvetarstudenter vid Karlstads universitet så skulle jag tillägga följande (i punktform för läsbarhetens skull):
 
1, Under 1700-talet ”peak:ade” den transatlantiska slavhandeln vilket sannolikt påverkade att Linné betraktade afrikaner och svarta människor i den s k Nya världen (och både slavar och fria svarta som levde i Nord- och Sydamerika på 1700-talet) som lägst stående bredvid urfolk som samer m fl. Under 1700-talet infördes exempelvis allt fler lagar i de europeiska kolonierna i den s k Nya världen som kodifierade och institutionaliserade att afrikanska slavar och ättlingarna till dessa var de enda som kunde vara slavar medan vita inte längre kunde förslavas därefter (tidigare hade det även funnits vita slavar i den s k Nya världen).
 
 
2, Även om Linné hade konkurrenter under sin tid som föreslog andra raskategorier och/eller andra rastaxonomier (d v s att det just finns ett antal huvudraser på jorden) så var det Linné som avgick med segern och hans uppdelning är den som fortfarande gäller såsom att vi kopplar färgen vit till européerna och till de europeiska bosättarättlingarna över haven eller att vi kopplar vissa specifika karaktärsdrag till de s k gula asiaterna o s v.
 
 
3, Även om Linné inte ens till en början använde termen ras utan termen varietet och även om Linné byggde sin rastaxonomi på den europeiska antikens och medeltidens temperaments/sjukdomslära (även Upplysningstidens mest framträdande namn hade svårt att bryta med både antiken och kristendomen) så står det utom allt tvivel att Linné just placerade afrikaner och svarta lägst (bredvid urfolken), att de karaktärsdrag som Linné fastslog för desamma präglades djupt av slavhandeln och slaveriet samt sist men inte minst att Linnés uppdelning av mänskligheten i 4-5 huvudraser eller raskategorier är de som fortfarande gäller än idag inklusive hur de färgkodades av Linné och även i mångt och mycket hur de karaktärsbeskrevs.
 
 
4, Därmed går det att konstatera och fastslå att Linné är urfadern (d v s ”the founding father”) till och grundaren av det moderna s k vetenskapliga svenska, europeiska och västerländska (och därmed globala) rastänkandet såsom idéhistoriker just omtalar honom som, att Linné spelade en avgörande roll för att ”vetenskapligfiera” negativa och nedsättande föreställningar om afrikaner och svarta (d v s göra dem till kunskap, ”sanning” och ”verklighet”) samt att Linné lever än idag i våra huvuden och styr våra synintryck (d v s hur vi raskodar/rasifierar visuellt) då Linnés rastaxonomi just var den som kom att vinna.
 
 
För övrigt bör det också tilläggas att den som grundlade rastänkandet som en empirisk vetenskap framåt 1800-talets mitt var ännu en svensk – nämligen Anders Retzius som var den som uppfann skallindexmåttet och som såg sig själv som Linnés arvtagare. Likt Linné hyllas även Retzius runtom i landet med statyer, byster, gatunamn, namn på salar och stipendier o s v. Utan Linné hade rastänkandet möjligen aldrig kommit att bli en s k vetenskap men utan Retzius hade rastänkandet inte utvecklats till ett fullfjädrat forskningsfält överhuvudtaget under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första hälft med allt vad det kom att innebära för hela planeten och mänskligheten.
 
 
”Hur rasistisk var Carl von Linné? Den frågan debatteras nu när statyer av bland annat slavhandlare välts runt om i världen. Enligt Gunnar Broberg som forskat om Linné, så finns det inget enkelt svar.
 
Under protesterna efter George Floyds död i USA har flera statyer föreställande bland annat tidigare slavägare välts och saboterats i protest. I Storbritannien har aktivister vält en staty av slavhandlaren Edward Colston i Bristol, och även i Sverige höjs nu röster för att statyer borde tas bort. Till exempel har en namnlista startas som kräver att statyer av Carl von Linné plockas ner.
 
Anledningen är att Linnés forskning ”bidrog till att vita européer fick för sig att de var den överlägsna rasen och som användes som grund och förklaring till att avhumanisera svarta och bruna, kolonisera, plundra”, enligt namnlistan.
 
– Det beror på att han klassificerat människan, och hur han skrivit om svarta, säger Gunnar Broberg som är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Broberg har skrivit biografin Mannen som ordnade naturen, om just Linné.
 
Enligt Gunnar Broberg använder Carl von Linné inte begreppet raser, men han trodde på olika människorarter. Han rangordnade dem, och satte de afrikanska folken lägst i hierarkin.
 
Rasbiologi som begrepp fanns inte på Linnés tid, men hans forskning fick stor inverkan genom att han klassificerade allt liv, även om han själv inte utförde skallstudier eller liknande.
 
– Han utgår från klassisk antik temperamentslära, fångad av uttalanden som samtiden gör av variationer hos människan. Han uttrycker sin tids fördomar, från bibeln och framåt, där de svarta är förbannade utav syndafallet.
 
Men kan man säga att han var rasist?
 
– Möjligen, men han ägnade inte frågan om afrikanska folk någon särskild uppmärksamhet. Vissa av hans elever som reste mycket var tydliga slaveriförespråkare, det var inte Linné.”

KI fortsätter att hylla de svenska rasforskarna far och son Retzius

Björn af Kleen skriver idag om att Karolinska institutet fortfarande skamlöst och hämningslöst hyllar de världsberömda svenska celebrity-rasforskarna Anders och Gustaf Retzius med byster och med en permanent utställning.
 
 
Jag var själv där för bara några månader sedan och kan vittna om att inget har hänt sedan af Kleen skrev om detta 2015 efter att en antirasistisk fransk doktorand hade tipsat DN om att skriva om det. Jag besökte också nyligen universitetet i Tübingen som föredömligt och kritiskt lyfter fram att rasforskning också bedrevs där en gång i tiden men utan att på något sätt hylla universitetets rasforskare – det är nog bara i Sverige sådant kan förekomma så oförblommerat (Anders Retzius är för övrigt även förärad med en byst på Kungl. Vetenskapsakademien på Frescati i Stockholm).

Anders Retzius och den svenska rasforskningens skalluppdelning lever fortfarande än idag

Den en gång så stolta och världsberömda och både excellenta och excellerande svenska rasforskningen lever och frodas än idag i många länder och bl a uppenbarligen i Sydkorea där ett nytt skallfynd i Silla-rikets gamla huvudstad Gyeongju nyligen har förorsakat rubriker:
 
 
Det handlar om en skalle som tillhör den skallform som Anders Retzius, den svenske giganten inom den västerländska rasforskningen bredvid Linné och Lundborg som fortfarande hyllas och åminns och står byst och staty på flera högskolor, institutioner och akademier runtom i landet, benämnde som dolikocefal eller långskallig och som befanns vara allra mest frekvent företrädd i världen bland (majoritets)svenskarna liksom den huvudform som av de allra flesta västerlänningar allmänt betraktade som både den mest (ras)estetiskt tilltalande och den mest (ras)genetiskt överlägsna med ett långt och utdraget ansikte, en hög panna och en omfångsrik skallform som ansågs inrymma en stor hjärna och som var försedd med det som ibland kärvänligt benämndes som ”den ariska knölen”.
 
Den motsatta skallformen, d v s den s k brakycefala eller kortskalliga formen, utgick från de samiska skallar som Retzius både samlade på och studerade liksom från östasiatiska skallar, vilka befanns vara de mest kortskalliga och vilka också av de allra flesta västerlänningar betraktades som de som var minst attraktiva för att inte säga fula med ett generellt runt ansikte, en generellt låg panna och inte minst en närmast total avsaknad av ”den ariska knölen”.
 
Föreställningen om svenskarna som varande de som bebor de estetiskt mest tilltalande och ”snyggaste” (vita) kropparna i världen liksom de genetiskt mest överlägsna och värdefulla kropparna på jorden spökar fortfarande än idag i form av en fortsatt allmän ”sunt förnuft”-idé som säger att svenskarna överlag ser väldigt bra ut medan föreställningen om att kortskalliga folkslag är oattraktiva och t o m ser fula ut också har kommit att leva vidare bland både samer och asiater trots att den svenska rasforskningen kom att dö sotdöden på 1960-talet.
 
Det är just denna kvardröjande och tidigare ”vetenskapliga sanning” om att kortskalliga folkslag både är underlägsna och oattraktiva och ”ser konstiga ut” medan långskalliga folkslag är överlägsna och ”ser bra ut” som mellan raderna gör sig gällande i rapporteringen om det sydkoreanska skallfyndet.

Karolinska institutet fortsätter att hylla sina världsberömda rasforskare

Karolinska institutet fortsätter att stolt och trotsigt hylla sina mytomspunna och legendariska rasforskare far och son Anders och Gustaf Retzius med pampiga byster och genom att permanent ställa ut Gustaf Retzius samlade skrifter vilka sammantaget en gång för alla fastslog att majoritetssvenskarna var vitast av alla folk på jorden utifrån de mest perfekta kroppsmåtten och de mest ideala utseendeaspekterna samt att de finsktalande finländarna var ”mongoloida” (d v s ursprungligen asiater) och lade grunden till den ”objektiva” empiriskt grundade rasforskning (läs: enorma statistiska kroppsmätningsstudier omfattandes 10 000-tals s k specimen inklusive både levande och döda mänskliga kroppar och mänskliga kroppsdelar) som kom att skänka så mycket glans, heder och ära åt den svenska forskarvärlden under första hälften av 1900-talet och inte minst då Sverige som suverän stat och den svenska forskarvärlden bidrog till att på ett avgörande sätt göra det allmänna västerländska rastänkandet till statlig politik och till positivistisk forskning, och därmed till både social ingenjörskonst och nationsbyggandeideologi och till oantastlig sanning och ”sunt förnuft”.

12178169_10153269892700847_557611612_n12179785_10153269892730847_876471968_n12182384_10153269892705847_1188041303_n

Den svenska rasforskningens genealogi

Den svenska forskarvärldens absolut avgörande och ledande roll i framväxten av det moderna, globala och vetenskapliga rastänkandet blir kanske som allra mest tydlig om en tänker kontrafaktiskt, d v s vad som hade hänt om vissa specifika händelser, kontakter och interaktioner inte hade ägt rum. Hade Carl von Linné (som fått ett svenskt universitet uppkallat efter sig) inte konkurrerat ut sin franske rival Buffon så hade uppdelningen av mänskligheten i olika raser kanske inte slagit igenom alls på samma sätt som Linnés rastaxonomi kom att göra, och vilket kom att fullständigt förändra och påverka hela världshistorien och alla oss som tillhör människoarten från ca 1750 och fram tills idag. Och hade inte den tyske antropologen Blumenbach varit en av Linnés lärjungar (dock ej inkluderad i praktutgåvan av Linnés ”apostlars” samlade verk som svenska UD idag ger bort som gåva till statschefer och andra dignitärer världen över) så hade det vetenskapliga rastänkandet kanske inte ens överlevt Linné överhuvudtaget.

Vidare – hade inte Anders Retzius (hyllad av bl a Karolinska institutet och Kungl. Vetenskapsakademien) varit en lojal Linné-lärjunge så hade kanske inte dennes skallindexmått sett dagens ljus (som svenska forskare använde sig av ända in på 1960-talet), och därmed hade hans son Gustaf Retzius (som står byst på Karolinska institutet) inte kunnat bevisa empiriskt att svenskarna kroppsmåttsmässigt (och estetiskt) var vitast av alla och därmed mest värdefulla och överlägsna av alla folk på jorden. Och hade inte samme Linné-lärjunge Anders Retzius inte övertalat Sven Nilsson (som bl a står byst i Lundagård) att ge sig in på biologins och senare arkeologins bana, så hade Nilssons raskrigsteori och den senare socialdarwinistiska ”vetenskapliga sanningen” att folkfördrivning av och folkmord på ”mindrevärdiga” raser var något ”naturligt” kanske inte uppstått. Och Anders Retzius tredje gången gillt: Hade inte den tyske medicinaren Rudolf Virchow varit ett varmt Anders Retzius-fan så hade kanske inte dennes empiriska rasforskningsmetoder (d v s att mäta allt som går att mäta och kategorisera färgmässigt på den mänskliga kroppen) fått ett sådant fullständigt genomslag som de fick världen över under andra hälften av 1800-talet (och vilket i sin tur ledde till många miljoner människors lidande, förtryck och ond bråd död ända in i vår tid).

Och för att inte glömma 1900-talet: Hade inte den tyske rasforskaren Eugen Fischer delat Herman Lundborgs totala besatthet vid att forska på blandade (”Mischlingen” eller ”blandrastyper”), så hade kanske inte de blandade blivit så ”sönderstuderade”, stigmatiserade och utsatta som de blev under första hälften av 1900-talet. Och slutligen – hade inte Tredje rikets rasforskare Hans F. K. Günther varit en så fanatisk Herman Lundborg-elev (Günther var bosatt i Uppsala under en tid) och så fixerad och besatt av svenska folket och den nordiska rasen, så hade inte den nazityska raspolitiken kanske blivit så extrem och mordisk som den blev.

Inte konstigt m a o att lilla Sverige redan 1902 kunde publicera den dittills mest omfattande empiriskt baserade rasforskningsstudien som (den akademiska) världen någonsin skådat (närmare 50 000 svenska kroppar hade mätts och kategoriserats i denna studie), att den svenska forskarvärlden bidrog med hela 16% av ledamöterna i det Internationella sällskapet för rashygien redan 1909, att Sverige blev det första land i världen som 1922 inrättade ett statligt forskningscentrum för rasvetenskap, att svenska staten excellerade i rasstatistik fram tills 1945, att hela tre svenska forskare bjöds in att delta i UNESCOs arbete kring rasbegreppet efter kriget samt slutligen att Sverige blev den första suveräna nationalstaten att helt och hållet avskaffa rasbegreppet i sig från och med 2001

Den svenska rasforskningen hyllas än idag av högskole- och forskarvärlden

Det offentliga och etablerade Sverige fortsätter att oförtrutet försvara sin antirasistiska heder och ära i världen med näbbar och klor, men retoriken låter samtidigt alltmer desperat och tom. UD:s Annika Söder försvarade igår Sverige inför FN:s råd för mänskliga rättigheter som kritiserar landet för det höga och växande antalet hatbrott och den utpräglade rassegregationen på samhällets och livets alla upptänkliga områden med att svenskarna fortfarande är världens mest antirasistiska folk i attitydundersökningarnas (fantasi)värld: http://www.expressen.se/nyheter/fns-oro-for-okningen-av-hatbrott-i-sverige
Helt klart är det så att uppemot 75-80 procent av svenskarna är positiva till invandring och att uppemot 95 procent är för lika rättigheter för inrikes- och utrikesfödda till skillnad från alla andra folkslag runtom i Europa där motsvarande siffror i bästa fall stannar på 45-50 procent men oftast ligger på 25-35 procent. Samtidigt är särskilt den del av befolkningen som har utomeuropeisk bakgrund statistiskt mer marginaliserad i Sverige än i de allra flesta andra europeiska länder.

Vidare ber KI:s rektor Anders Hamsten nu plötsligt om ursäkt för det usla handläggandet av universitets omfattande rasbiologiska skallsamling och repatrieringsfrågan efter DN:s reportage om KI som varandes något av ett epicentrum för både svensk och internationell rasforskning för 70-80 år sedan. Samtidigt hyllas far och son Retzius minne som aldrig förr av den samlade svenska forskar- och högskolevärlden genom att ha förärats byster (Anders Retzius står exempelvis byst både på KI:s campusområde i Solna och vid Kungliga Vetenskapsakademien i Frescati och Gustaf Retzius byst hittas på prestigefyllda Institutionen för neurovetenskap), gatunamn (bl a Retzius väg), namn på föreläsningssalar (t ex Gustaf Retzius-salen) och lab (t ex Retziuslaboratoriet) och stipendier (bl a Anders Retzius medaljfond och Stiftelsen Hierta-Retzius stipendiefond) o s v o s v.

Samtidigt var både Anders och Gustaf Retzius på alla sätt och vis världsberömda svenska forskare redan under sina levnadsår: Det skallindexmått som Anders Retzius uppfann kring 1840 kan inte underskattas vad gäller ”vetenskaplig” betydelse för att inte säga världspolitiskt och världshistoriskt genomslag – inget annat kroppsmått blev nämligen så dominerande inom den panvästerländska rasforskningen under de kommande 100 åren som just kraniemåttet och uppdelningen av homo sapiens i lång- och kortskallar, och Retzius avgjorde därmed oräkneliga mängder männniskoliv, då skallmåttet kom att användas för att bestämma vem som skulle få leva (och få reproducera sig) och vem som skulle dö (och inte få reproducera sig) inte bara i Sverige och i Europa utan också i kolonierna under första hälften av 1900-talet (och vilket i samtliga fall alltför ofta ledde till välbekant massdödande). Och den enorma rasforskningsstudie som Gustaf Retzius utförde kring 1900 (tillsammans med Carl Magnus Fürst), och som byggde på kroppsmätningar av hela 45 000 svenskar, var inte bara dåtidens dittills mest empiriskt omfattande rasforskningsprojekt utan grundlade en gång för alla den ”vetenskapliga” sanningen att inget annat folk på jorden hade så rena, utsökta och perfekta (vita) kroppsmått som just svenskarna, d v s genom Gustaf Retzius jättelika kroppsmätningsstudie fastlades slutgiltigt och ”vetenskapligt” att svenskarna utan konkurrens var vitast av alla vita folk på jorden, och vilket de kommande decennierna kom att få stora (biopolitiska) konsekvenser för svenska folket (både för majoritetsbefolkningen och för de olika minoriteterna) i form av en raspolitik som via den socialdemokratiska välfärdsstaten tog sig uttryck i en antal lagar vilka alla syftade till att bibehålla de absolut unika, rena och ädla kroppsmått (och genetiskt material liksom estetiskt värde) som svenskarna ansågs besitta.

Att Anders och Gustaf Retzius tillhör några av våra mest hyllade forskarnamn genom tiderna är m a o kanske inte särskilt märkligt mot bakgrund av vad de båda faktiskt bidrog till och åstadkom, d v s grundläggandet av den empiriska ”vetenskapliga” rasforskningen var helt enkelt i mångt och mycket en svensk ”uppfinning”.