Kategori: samer

Sverige behöver göra upp med 1900-talets kolonialism, rasforskning, antisemitism och pro-nazism

Av en slump publicerar idag både DN och SvD artiklar som begär att Sverige måhända något senfärdigt gör upp med sin historia av kolonialism, rasforskning, antisemitism och pro-nazism:

http://www.dn.se/debatt/dags-att-gora-upp-med-sveriges-koloniala-forflutna

http://www.svd.se/daniel-schatz-skulden-som-inte-forsvinner/i/senaste/om/ledare

I ena fallet är det ärkebiskop Antje Jackelén som vill göra upp med Svenska kyrkans roll i den svenska kolonialpolitiken gentemot samerna och i den svenska rasforskningen på samer: tjänstemän inom Svenska kyrkan registrerade bl a vilka som var samer ned till kvartsnivå (samerna klassificerades i folkbokföringsregistret och även av SCB som varande antingen ”hel-L”, ”halv-L” eller ”kvarts-L”), Svenska kyrkan drev de undermåliga s k nomadskolorna och präster deltog aktivt i plundringen av samiska kvarlevor och i uppgrävandet av samiska lik som rasforskarna sedan använde i sina ”vetenskapliga” studier.

I det andra fallet handlar det om en uppgörelse med alla de fascistiska, nazistiska och högerextrema krigsförbrytare som Sverige tog emot som flyktingar efter kriget och vilka i alltför många fall fick asyl och en fristad här alternativt att de fick hjälp av svenska staten att flytta vidare till Argentina (där en av dem slutade som instruktör för den argentinska armén), Venezuela (där en av dem blev en s k ”oljemagnat” och slutade som en av landets rikaste män), Island (där en av dem slutade som en aktad medborgare) och andra länder, och vilket både Bosse LIndquist​, Maj Wechselmann​, Bosse Schön​ och Mats Deland​  förtjänstfullt har belyst och undersökt genom åren i form av radiodokumentärer, artiklar, reportageböcker och forskningsstudier.

Det är tyvärr ingen slump att Simon Wiesenthal-centret genom åren har rankat Sverige och Syrien som de sämsta länderna i världen vad gäller att undersöka och göra upp med denna fråga: Ända sedan 1960-talet har Simon Wiesenthal-centret lämnat in långa namnlistor på fascistiska, nazistiska och högerextrema krigsförbrytare som bodde och levde i Sverige i all önsklig välmåga utan att den svenska regeringen gjorde någonting åt saken och ironiskt nog var det till slut en svensk som för första gången någonsin kom att dömas för krigsbrott och brott mot folkrätten, nämligen Jackie Arklöv.

Till Sverige flydde särskilt flera högt uppsatta polischefer, officerare och tjänstemän som hade deltagit i massmördandet av judar i de baltiska länderna och vilka sedan i egenskap av att vara nyanlända akademiker med högskoleexamen fick anställning vid flera olika arkiv och bibliotek, och bl a på Krigsarkivet under den f d lindholmsnazisten och historieprofessorn Alf Åbergs chefskap där såsom Obersturmbannführer Karlis Lobe, även (ö)känd som ”den baltiske Eichmann”, polischef i Ventspils, chef för den 280:e polisbataljonen och regementschef för Regiment Hinrich Schuldt i 19:e Waffen-Grenadier Division der SS-lettische nr 2, som sedermera fick fast anställning där fram tills pensionen 1965 och som roade sig med att rita ”ariska” solkors på sina lönerapporter som den gamle nazisten Alf Åberg sedan godkände och undertecknade – gissningsvis handlade det om ett ”grabbigt” s k ”internskämt” gamla nazister emellan.

På Krigsarkivet hittades även Ernst Leithammel, chef för Tallinns Omakaitseregemente, som sedermera fick anställning inom den svenska underrättelsetjänsten och kom att arbeta där tillsammans med koreaforskaren m m Åke J. Ek, och som sannolikt även Lobe arbetade för: Lobe var medlem i den lettiska SS-veteranorganisationen Daugavas Vanagi vars postadress gick till Eks bostad i Välllingby och Lobe var även medlem i högerextrema Klara-Lidingö FBU som Ek var ordförande för ända fram tills 1990-talet. Även Villem Saarsen, chef för den nazityska militära underrättelsetjänsten (Abwehr) i Estland och överste i den estniska Wehrmacht-bataljonen, arbetade en tid på Krigsarkivet och blev även han troligen rekryterad av den svenska underrättelsetjänsten.

Om den svenska raspolitikens avskaffande och om hur Sverige kom att bli Europas första mångkulturella statsbildning

Fram tills 1962 placerades de fjällsamiska renskötarbarnen i Norrland på undermåliga s k ”nomadskolor” för att medvetet segregera bort dessa från de majoritetssvenska barnen – i förlängningen så att samer och ”nybyggare” helt enkelt inte skulle blanda sig med varandra vare sig socialt, kulturellt eller biologiskt (d v s de skulle helst inte reproducera sig med varandra). På ett liknande sätt var de romska barnen i praktiken helt och hållet utestängda från den svenska skolan fram tills 1965. Detta ledde bl a till att ytterst få samiska ungdomar gick vidare till den högre utbildningen då den undervisning som de samiska barnen erhöll på ”nomadskolorna” var på en mycket låg nivå:

https://svenskakyrkan.se/1363328

http://www.dn.se/nyheter/sverige/rasbiologiska-ideer-formade-kyrkans-skola

1960-talet är verkligen den stora vattendelaren i det svenska samhällsbyggets samtidshistoria i relation till frågor om ras, vithet och svenskhet – 68 innebar s a s faktiskt en verklig revolution kanske särskilt just i Sverige: Det var först då som den svenska rasstaten, det svenska rastänkandet och den svenska raspolitiken gradvis övergavs och avvecklades – en utveckling som sedan fullbordades på 1970-talet.

1976 överflyttades slutligen ansvaret för minoritets-, migrations- och integrationspolitiken till fullo från Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen till det som idag är Migrationsverket och samma år skrevs mångkulturalismen också in i regeringsformen och konstitutionen: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” 1976 var Sverige dessutom den första och den enda suveräna nationalstaten i den ”Gamla världen” (d v s i det vita kristna Europa) som deklarerade sig som ett mångkulturellt land – d v s denna lilla mening kan i mångt och mycket sägas utgöra själva ”grundtexten” till den moderna svenska antirasismen.

Innan 1976 betraktades alla frågor som rörde minoriteter och invandrare (d v s s k utlänningar) som rasbiologiska och socialmedicinska frågor – det var därför de svenska rasforskarna och medicinarna om och om igen kallades in som experter av regeringen när judar (den s k J-frågan), samer (den s k L-frågan), romer (den s k Z-frågan) och invandrare (den s k U-frågan) utreddes och när den svenska minoritets- och migrationspolitiken fastslogs från 1920-talet och ända fram tills 1960-talet. När frågan om internationell adoptions vara eller icke vara utreddes 1964 var det exempelvis inte samhällsvetare som kallades in för att utreda frågan utan Rasbiologiska institutets siste professor liksom flera andra rasforskare och medicinare: adoptionsfrågan var liksom den s k J-frågan, L-frågan och Z-frågan helt och hållet en rasfråga enligt den svenska regeringen.

Först fr o m 1970-talet, och ännu mer fr o m 1980-talet, tar de svenska samhällsvetarna över studiet av och forskningen om de svenska minoriteterna och invandrarna – d v s det som idag kallas IMER-forskning – och idag skulle det för de allra flesta tyckas vara märkligt om regeringen kallade in medicinare och genetiker för att utreda och arbeta fram den framtida svenska migrations- och integrationspolitiken. Den första svenska avhandlingen om invandrare som skrevs av en samhällsvetare försvarades först 1972 och det var egentligen först med 1980-talets Delegationen för invandrarforskning som samhällsvetarna (både kvant:are och kval:are) till slut detroniserade de svenska medicinarna vad gäller att ”claim:a” och muta in landets invandrare och minoriteter som varande just deras särskilda forskningsobjekt.

Svenska staten hänvisar till senmedeltidens birkarlar för att hävda sin (koloniala) rätt gentemot Girjas sameby

I slutpläderingen i målet mellan svenska staten och Girjas sameby menar staten att samerna inte kan hävda att de är den historiska majoritetsbefolkningen i området utifrån den officiella och etablerade historieskrivningen (d v s historien om Norrland): Inom samebyns område och i stora delar av Norrland har det också sedan länge bott olika finsktalande grupper och även, vilket svenska staten understryker, s k birkarlar och lappfogdar, d v s den förmoderna svenska statens föregångare som handlade med och drev in skatt bland samerna.

Det är m a o absolut sant att det folkslag som vi idag kallar svenskarna också har en lång historia av fysisk närvaro bakom sig i Norrland (det finns t ex runstenar ända upp mot Jämtland och ruiner av gamla ”riddarborgar” ända upp mot Hälsingland) men det blir både ironiskt och cyniskt för att inte säga rentav illvilligt och grymt av svenska staten att hänvisa till denna närvaro i en rättegång som betyder så mycket för inte bara Girjas sameby utan i praktiken för alla de övriga samebyarna om svenska staten vinner detta mål.

Det är kanske inte är förvånande att svenska staten fajtas med näbbar och klor för att upprätthålla kontrollen och jurisdiktionen över de enorma landmassorna i norra Sverige och sannolikt företräder och talar för merparten av majoritetssvenskarna i Norrlands inland som upplever sig vara ”marginaliserade” av samerna och därför ibland hyser rätt så rejält starka aggressioner mot desamma och det kanske inte är helt korrekt att tala om en regelrätt modern svensk kolonialpolitik i Norrland under senmedeltiden men det går ändå att dra en röd linje från det som började ske då och fram till dagens situation som på alla sätt och vis är genomkolonial.

Den svenska rasforskningen (och rasismen) var främst inriktad på de s k ”mongoloida” utseendedragen hos finnar och samer

Per Wirtén recenserar Maja Hagermans nya bok om den svenska rasforskningens portalfigur, ”superkändis” och ”gigant” Herman Lundborg:

http://www.expressen.se/kultur/raskrigaren-som-levde-dubbelliv

Vad gäller Lundborgs alla egna (hemliga) intimrelationer med dem vars kroppar han mätte och studerade och egentligen föraktade, d v s med alla de finsktalande och samiska kvinnor i Norrland som han tog som älskarinnor och i flera fall gjorde med barn, så är det knappast något anmärkningsvärt: Det var mycket vanligt under kolonialtiden att även de mest rasistiska europeiska forskarna som samlade in material och genomförde studier i kolonierna också tog sig älskarinnor (och även fick barn med dessa) bland de infödda kvinnorna i t ex Afrika, Asien och Oceanien.

Det som få känner till idag (förutom alla med finskt och samiskt påbrå som så klart vet det mycket väl) är att den svenska rasforskningen var i stort sett helt fokuserad på att kartlägga, mäta och motverka (genom att försöka förhindra fortsatt rasblandning i fr a Norrland) de s k kortskalliga och mongoloida (d v s asiatiska) dragen hos de finsktalande minoriteterna och den samiska ursprungsbefolkningen.

Det går en röd tråd från den svenska rasforskningens urfädrer Anders Retzius och Sven Nilsson vilka båda redan vid 1800-talets mitt utarbetade teorier om kortskalliga och småväxta mongoloida samer som hade undanträngts av långskalliga och högresta germanska svenskar (d v s en slags raskrigsteori) och fram tills några av de sista avhandlingarna i svensk rasforskning som lades fram och försvarades kring 1960 och fortfarande kunde handla om hur de finsktalandes kroppar egentligen var beskaffade (t ex blivande rektorn vid Umeå universitet Lars Beckmans avhandling).

Den svenska rasforskningen ägnade sig mycket lite eller knappt någonting alls åt att forska om t ex judars och romers kroppar, och än mindre om att forska om t ex afrikaner eller människor från Mellanöstern eller Latinamerika. Förutom de finsktalande och samerna var det snarare de ”rasblandade” resande som intresserade de svenska rasforskarna än t ex romerna: Det är först på 1960-talet som den stora kroppsmätningsstudien av de svenska romerna genomförs.

Denna svenska tradition av att se ned på och förakta och försöka ”breed:a” bort allt vad s k kortskalliga mongoloida utseendedrag heter är idag i mångt och mycket bortglömd men en kan ju fråga sig hur mycket av denna tradition som lever vidare i våra dagars ”gulinghumor”. Föraktet för asiatiska utseendedrag har m a o möjligen satt sig i folkdjupen även om rasforskningen idag är utrangerad och sannolikt lever arvet även vidare bland landets sverigefinnar och samer i form av ett slags internaliserat kroppsförakt i relation till majoritetssvenskarna.

Jag menar naturligtvis inte att de svenska rasforskarna inte såg ned på och föraktade romer och judar och afrikaner och andra icke-vita men det var inte de som var i fokus för den svenska rasforskningen – det var just i stort sett enbart de s k kortskalliga och mongoloida folken vilka i Sverige ansågs representeras av finsktalande och samer.

Och den stora ironin och epilogen i sammanhanget är så klart att majoritetssvenskarna idag är det västerländska folk som utan konkurrens har ingått familjerelationer allra mest med asiater per capita genom internationella adoptioner, internationella äktenskap och andra typer av intimrelationer.

Den svenska minoritetsforskningen och rastänkandet

Passar på att nu under påskhelgen läsa ett antal avhandlingar och studier om synen på och behandlingen av de svenska romerna och de andra nationella minoriteterna fram tills 1960-talet, och inte minst Ida Ohlsson Al Fakirs avhandling om ”zigenarfrågan” och ”zigenarundersökningen” på 1960-talet, Martin Ericssons avhandling om den svenska ”tattarfrågan” mellan ca 1880-1950, Julia Nordblads avhandling om den svenska och franska kolonialpolitiken gentemot Tornedalen, Bretagne och Algeriet ca 1880-1925, Karin Kvist Geverts avhandling om ”judefrågan” och den svenska flyktingpolitiken under kriget samt Sigrid Lipotts och Greggor Mattsons studier av den svenska minoritetspolitiken gentemot tornedalingar respektive samer.

Det som framkommer när en jämför den officiella svenska synen på och det svenska majoritetssamhällets behandling av de nationella minoriteterna under fr a första hälften av 1900-talet är inte bara ett genomgående ”vetenskapligt” rastänkande (och en besatthet vid blandrelationer och blandade barn ned till kvartsnivå) som vid det här laget är välbekant och som ledde till alltifrån upprättandet av specifika rasregister (resande och romer samt judar, s k T-register, Z-register och J-register) och omfattande rasforskningsstudier (samer och romer) till ett närmast totalt invandringsstopp (romer och judar vars pass stämplades med ett J respektive Z på svensk inrådan) utan också en mycket brutal segregations- alternativt assimilationspolitik.

Inte minst blir forskarvärldens avgörande delaktighet i denna svenska raspolitik som drabbade de nationella minoriteterna under första hälften av 1900-talet allt tydligare: många är de forskare inom ämnen som medicin, historia, etnologi, antropologi och religions- och språkvetenskap som disputerade på en viss nationell minoritet och/eller som fortsatte att forska på denna minoritet under sin fortsatta forskarkarriär, och vilka i vissa fall inte bara erhöll professorsstolar utan också slutade som universitetsrektorer (många av dessa forskare var dessutom högerextremister eller åtminstone starkt konservativa). Kontinuiteten in i vår tid till dagens s k IMER-forskning, d v s forskning om de olika invandrargrupperna, blir också tydlig vad gäller forskarvärldens roll i att utforma en officiell syn på de som inte räknas som svenskar till fullo.

Den svenska forskarvärlden lyckades mellan ca 1900-65 inte bara publicera världens mest empiriskt omfattande rasforskningsstudie på vita människor (majoritetssvenskarna) som omfattade över 100 000 ”specimen” (d v s både döda och levande vita kroppar) utan också en närmast komplett rasvetenskaplig kartläggning av de svenska samernas (1930-40-tal) och de svenska romernas kroppar (1950-60-tal) samt även omfattande studier av finsktalande svenskar och spridda studier av svenska judar.