Kategori: kolonialism

Om WEB Du Bois texter och tankar om om Asien och asiater

WEB Du Bois texter om Asien och asiater är fascinerande att ta del av idag mot bakgrund av den för 100 år sedan speciella ”alliansen” mellan vissa svarta amerikaner och asiater. Idag är denna allians tämligen bortglömd och tyvärr är relationen mellan svarta amerikaner och asiater i USA rätt frostig numera.

Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.

Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.


Denna idé att svarta amerikaner och asiater hade ett särskilt band till varandra politiskt och historiskt har då vissa forskare benämnt som afro-orientalism. Du Bois var därtill en pionjär för både afrocentrism, postkolonial teori samt vithetsforskning.


Omvänt uppfattade en del antikoloniala och antiimperialistiska asiater att de svarta amerikanerna var något av deras närmaste ”allierade” i Väst och särskilt gällde det Japan där Du Bois och andra svarta amerikaner nästan kunde mottas som ”royalty” när de besökte Japan och där fascinationen var stor att även icke-vita människor (d v s de svarta amerikanerna) kunde vara 100% västerländska i en tid när Japan västerlandiserade sig till varje pris för att komma ikapp Väst och slippa bli koloniserat av Väst.


Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.


Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.


När sedan den moderna asiatiska invandringen inleddes till USA efter 1965 när de amerikanska raskvoterna togs bort flyttade många asiater in i de gamla judiska ”gettona” som ofta gränsade till de svarta amerikanernas ”getton” och konflikter uppstod mellan asiaterna i USA och de svarta amerikanerna som kan sägas ha kulminerat i kravallerna i Los Angeles 1992.

Sista avsnittet av SVT:s julkalender för i år reproducerar den koloniala fantasin om att det är feministiskt att en västerländsk flicka åker på äventyr i kolonierna och vänder sig därmed indirekt till majoritetsinvånarnas barn

SVT:s julkalender Mirakel har i år bjudit på en klassisk ”orphan”/adoptionsberättelse som känns väl igen från den västerländska litteraturen för den som kan denna tematik i den västerländska kulturhistorien – d v s kort och gott en föräldralös huvudkaraktär (och i detta fall en flicka vid namn Mira) får uppleva extraordinära händelser (och i detta fall att resa i tiden) och/eller innehar/erhåller superkrafter (och i detta fall att just kunna resa i tiden) och/eller utses att utföra/genomföra ett uppdrag/”quest” (och i detta fall att till slut rädda världen/samtiden/framtiden/mänskligheten) och blir i slutet av berättelsen antingen adopterad eller får veta hemligheten bakom varför hen blev föräldralös och vilka hens biologiska föräldrar var/är (och vilket fr a är fallet i de viktorianska romanerna medan berättelsen i SVT:s fall slutar med att huvudkaraktären blir adopterad).


Vidare har årets SVT-julkalender anmälts och kritiserats av fr a landets adoptionsorganisationer och adoptivföräldrar och även av en del vuxna adopterade för att dels romantisera hela situationen med att vara föräldralös och bo på barnhem och senare bli adopterad och dels fara med osanning om vad ett HVB/SiS-hem är varifrån det då inte går att adoptera/bli adopterad och de allra flesta barn som är placerade på dessa hem är dessutom heller inte föräldralösa.


Samtidigt går det tyvärr att konstatera att sista avsnittet av Mirakel som i övrigt har ”bockat av” allt ifrån barns rättigheter, miljömedvetenhet, antirasism (såsom kritik av rasstereotyper) och feminism reproducerar fantasin om ”äventyr i kolonierna” som antagligen finns med då det ska signalera någon slags ”girl power” – d v s idén om en stark flicka/ung kvinna som klarar allt och på egen hand:


I sista avsnittet av Mirakel från idag får Mira och alla tittare nämligen veta att Rakel som måste ha fötts på 1910-talet reste till någon afrikansk koloni kanske någon gång på 1930- eller 40-talet vilket återigen tyvärr avslöjar att trots all annan mångfald i Mirakel (i form av ett ensamkommande flyktingbarn som liksom Mira likaså är föräldralös och likaså blir adopterad och i form av en invandrad rörmokare som blir tillsammans med HVB/SiS-hemmets föreståndare) så riktar sig SVT:s julkalender från år indirekt ändå i huvudsak till majoritetsinvånarnas barn.

Danmark ber nu de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet

Danmarks statsminister Mette Frederiksen har nu äntligen å den danska statens och det danska majoritetssamhällets vägnar bett de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit och arbeta som chefer inom den danska administrationen på Grönland.

https://politiken.dk/indland/art8026438/Mette-Frederiksen-siger-undskyld-til-22-eksperimentbørn

Flera av de 22 grönländska barnen kom att adopteras av majoritetsdanskar och detta sociala experiment slutade i katastrof då barnen längtade hem till sina föräldrar, familjer och släktingar och till sitt hemland och under uppväxten och som vuxna började flera missbruka alkohol och droger och många gick senare bort i förtid efter att ha utvecklat olika former av psykisk ohälsa och ett självdestruktivt leverne. Idag lever fortfarande sex av de ursprungligen 22 grönländska barnen som ingick i den större planen att ”modernisera” och ”utveckla” Grönland efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska besittning då metropolen och ”moderlandet” hade befriats i och med Andra världskrigets slut.

Ända sedan 1500-talet använde sig de europeiska kolonialmakterna av s k infödda barn vilka utan sina föräldrar fick växa upp hos och med européerna och de europeiska bosättarna i kolonierna över haven för att senare i livet återvända till sitt land och sitt folk och utgöra en slags länk mellan kolonialmakten och de s k infödda. På 1600-talet transporterades exempelvis en grupp samiska barn till Uppsala utan sina föräldrar och på riksrådet Johan Skyttes initiativ för att studera där och med syftet att som vuxna återvända till Sameland för att verka som missionärer.

Den allomfattande ”master-planen” bakom denna typ av barnöverföringar och barnförflyttningar (de s k infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) från 1500-talet och fram tills 1900-talet var då att de s k infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”assimileras” (och samtidigt ”avvildas”) och till slut mer eller mindre bli som dem och därefter skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att missionera bland sitt ursprungsfolk och ”civilisera” sitt ursprungsland.

Reflektioner kring den första anti-västerländska vågen ca 1850-1910

Historikern Dick Harrison berättar idag i SvD om xhosafolkets undergång i dagens Sydafrika: Mellan ca 1850-1910 svepte en global anti-västerländsk våg fram bland de folk och genom de samhällen på jorden som européerna och deras bosättarättlingar över haven ännu inte hade besegrat helt.
I just Sydafrika inleddes denna våg med xhosa-flickan Nongqawuses berömda vision i april 1856 och fortsatte sedan med Zulukriget 1879.

I andra delar av Afrika uppstod liknande millenaristiska och kiliastiska rörelser som oftast antog religiösa förtecken och som likaså predikade att de ”vita j-vlarna” skulle drivas tillbaka, återvända till Europa, försvinna eller gå under och ofta ingick profetior som talade om att bli osårbar för de vitas kulor och krut om bara en viss ledare åtlyddes, ett viss klädesplagg brukades eller en viss ritual genomfördes såsom under det blodiga Mahdistupproret i dagens Sudan 1881-99.


På 1880-talet nådde denna millenaristiska och kiliastiska anti-västerländska våg även urfolken i dagens Mellanvästern i USA i form av den s k andedansrörelsen som också den slutade i ett blodbad i form av massakern vid Wounded Knee 1890. I den muslimska väst- och centralasiatiska världen lade al-Afghani och andra tidiga anti-västerländska muslimska tänkare grunden till det som senare skulle utvecklas till vad vi i Väst lite slarvigt kallar islamismen och i Sydasien växte rötterna till dagens anti-västerländska hindunationalism fram vid samma tid.


Det var dock i Stillahavsasien som den anti-västerländska vågen fick sitt allra största fäste i bl a dagens Kina i form av Taipingupproret som krävde 10-tals miljoner liv och i form av det likaledes blodiga Boxarupproret 1899-1901 och även i dagens Sydkorea utspelades ett liknande anti-västerländsk uppror i form av Tonghakupproret 1894-95.


Det land som senare och till slut gjorde en slags millenaristisk och kiliastisk anti-västerländskhet till något av sin överideologi var Japan där den till slut resulterade i ett japanskt anti-västerländskt ”befrielsekrig” (”Asien åt asiaterna”) under Andra världskriget som i sin tur lade grunden för efterkrigstidens avkolonisering, d v s utan Japans segrar på slagfälten mot USA och européerna i Stillahavsasien under Andra världskriget hade avkoloniseringen kanske aldrig ägt rum och i varje fall inte så tätt inpå Andra världskrigets slut.
Med lite eller kanske t o m en rejäl dos fantasi går det m a o att säga att det går en röd tråd från Nongqawuses profetia från 1856 och de efterföljande anti-västerländska upproren i Afrika via de nordamerikanska urfolkens andedansrörelse, den muslimska och hinduiska världens anti-västerländska tänkare och de östasiatiska millenaristiska rörelserna som försökte driva ut västerlänningarna med hjälp av religiösa rörelser och ritualer kring förra sekelskiftet till Japans kamikaze-soldater som offrade sig i 100 000-tal fr a under Andra världskrigets slutskede 1944-45.


Efter 1945 och Japanska imperiets undergång skulle det sedan dröja många årtionden innan en ny antivästerländsk våg drog genom den utomvästerländska världen och det är väl det som sker just nu antar jag.


”Eländet började år 1854, när xhosafolkets boskapshjordar drabbades av en allvarlig lungsjukdom. Orsaken var handeln med boerna, som sålde djur till sina afrikanska grannar – djur som olyckligtvis var infekterade. Eftersom xhosaekonomin var mycket beroende av boskapsuppfödning orsakade djursjukdomen en djup kris, vilken bidrog till att öka den krisstämning som redan vuxit fram i konfrontationen med maktrivalerna i landet. Inte nog med att man ideligen måste försvara sig mot britterna och de andra nykomlingarna. Nu dog korna också.


I april 1856 gick två xhosaflickor ut på en åker för att skrämma bort fåglar. En av dem, 15-åriga Nongqawuse, fick plötsligt en vision, som hon skyndade sig att förmedla till släktingarna i byn. Hon hade, påstod hon, mött tre andeväsen som förklarat att folket måste slakta all boskap och förstöra hela skörden. Dagen efter förödelsen skulle ett mirakel inträffa. Döda xhosakrigare skulle återuppstå och hjälpa folket att kasta ut alla europeiska inkräktare från landet. Krigarna skulle också föra med sig friska kor och tjurar, så att samhället återigen skulle börja leva.


Profetian nådde snart fram till hövdingen Sarhili kaHintsa, som tog till sig budskapet och instruerade sitt folk att lyda. Inom kort var masslakten ett faktum. Andarna krävde, förkunnade Nongqawuse, att all boskap skulle dräpas och att allt spannmål skulle förstöras. Inget fick bli kvar. Det fanns ingen anledning till oro eftersom anfäderna skulle ge folket mångfaldig ersättning, och en gyllene tidsålder skulle gry. Det gick så långt att folket till och med uppförde nya hus och inhägnader för de djur som man antog skulle komma. Förväntningarna på profetian var höga.


Så kom dagen då allt det underbara skulle ske: den 18 februari 1857. Solen skulle skifta färg till rött och anfäderna skulle anlända med vapen och boskap. Inget hände. Nongqawuse förklarade detta med att alla inte hade hörsammat hennes budskap, varför slaktandet fortsatte och en ny dag utpekades som dagen då undret skulle ske. Men inget hände då heller.


Konsekvenserna blev fruktansvärda. År 1858 hade mellan 300 000 och 400 000 kor, tjurar och kalvar slaktats, och omkring 40 000 människor hade svultit ihjäl. De brittiska myndigheterna i Kapkolonin dröjde inte med att utnyttja situationen till sin fördel: de konfiskerade xhosaland och krävde att de överlevande arbetade åt dem själva – annars fick de fortsätta svälta. Den territoriella expansion som kolonialmakten inte lyckats genomdriva under årtionden av bittra gränskrig åstadkoms alltså av xhosafolkets egen masslakt. En av överlevarna var Nongqawuse själv. Hon hamnade senare hos britterna och levde på en gård i Kapprovinsen till sin död år 1898.”

Om att vara imperiebyggare och om att inte vilja vara det

Att bygga ett kolonialimperium och att vara ett imperium och erkännas som ett imperium byggde på frågan om jurisdiktion över både territorier och människor och kanske kan det inte bli mer pedagogiskt tydligt än så här (ur Rachel Rains Winslows bok ”The best possible immigrants. International adoption and the American family” från 2017):


Ända fram tills efterkrigstiden och under Kalla kriget (d v s mellan 1940- och 90-talen) styrde ett flertal europeiska stater över territorier och människor utanför Europa såsom britterna i Sydasien, Karibien och södra och östra Afrika, fransmännen i Sydostasien, Västafrika och Oceanien eller portugiserna i bl a Macao ända fram tills 1999.


Det ”normala” för européernas del var att betrakta och behandla dessa territorier och dess invånare utanför Europa som en slags förlängd del av imperiemetropolen och ”moderlandet” och i exempelvis de franska kolonierna i Sydostasien blev de blandade eller mixade barn som föddes där med mestadels franska fäder och ”infödda” mödrar en del av det franska imperiet/nationen p g a att den franska lagstiftningen var anpassad för imperiebyggande.


När USA (eller för den delen även Ryssland i form av Sovjetunionen) förde krig i andra länder under efterkrigstiden och Kalla kriget och när amerikanska soldater fick barn med ”infödda” kvinnor på plats i samband med konflikter, ockupationer och invasioner betraktades de blandade eller mixade barn som föddes p g a dessa s k bland(intim)relationer (och mestadels med vita eller svarta amerikanska fäder och ”infödda” mödrar) dock inte som amerikaner då USA just inte odlade en självbild som varande ett (kolonial)imperium och dess lagstiftning var därför inte anpassad för imperiebyggande på samma sätt som de europeiska imperiemakternas lagstiftningar var.


I sin bok ”How to hide an empire. A history of the greater United States” från 2019 har Daniel Immerwahr i stället benämnt den amerikanska efterkrigstida stormaktstiden (d v s den s k Pax Americana-perioden som kan sägas ha tagit slut med Trump) som ett slags pointillistiskt imperium som övertog den typ av ojämlika avtal som européerna hade påtvingat Kina mellan ca 1850-1950 och som handlade om att tillskansa sig en blandning av frihandelsavtal, extraterritorialrätt och straffrihet för de egna medborgarna i Kinas kuststäder i stället för att kolonisera, ta över och styra över hela Kina (vilket hade varit extremt kostsamt). På så sätt kunde USA genom exempelvis en enda militärbas i ett visst land kontrollera landet ifråga samtidigt som de amerikanska företagen fick förmånliga villkor där och de amerikanska soldaterna slapp samtidigt lyda under landets ifråga lagstiftning (så är t ex fallet än idag vad gäller de amerikanska soldaterna i Sydkorea).


Samtidigt var det just ”tack vare” de europeiska imperiemakternas imperiebyggande-lagstiftningar som Europa kom att ta emot mycket stora grupper av utomeuropeiska invandrare från kolonierna redan fr o m 1940-talet slut och framåt då exempelvis de franska utomeuropeiska koloniernas invånare kunde invandra till imperiemetropolen och ”moderlandet” Frankrike på grund av att Frankrike just betraktade och behandlade sina territorier och dess invånare utanför Europa som en del av det franska imperiet/nationen.

Spåren av de svenska slavarna

De allra flesta som bor och lever i dagens Sverige vet nog vid det här laget att det fanns svenska slavar i den svenska kolonin Saint-Barthélemy och ända fram tills 1847 men då denna historiska faktauppgift ibland kan tyckas ”abstrakt” att ta in och förstå så kan en tabell hämtad från dagens SCB:s motsvarighet till Statistisk årsbok (från 1860-talet, d v s efter att det svenska slaveriet hade avskaffats men under en tid då Saint-Barthélemy fortfarande var en svensk koloni) fungera som en slags pedagogisk påminnelse:


I tabellen beskrivs bl a hur befolkningen på ”svenskön” i Karibien bestod av 2629 (i huvudsak fransk- och svensktalande) fria medborgare och 1387 slavar år 1826 och tabellen i sig reflekterar också att när svenskarna tog över ön från fransmännen så förfogade Sverige redan då över världens antagligen mest avancerade statistikmyndighet, d v s dagens SCB som tidigare hette Tabellverket.

Om afrosvenska historieveckan och frihetsdagen den 9 oktober

Idag (eller i lördags beroende på hur en räknar) inleds den afrosvenska historieveckan som avslutas på lördag den 9 oktober, som är minnesdagen för avskaffandet av slaveriet på den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy (vilket ägde rum just den 9 oktober 1847 genom att de sista 595 slavarna friköptes från sina i huvudsak svensk- och fransktalande ägare på den karibiska ”svenskön” av svenska staten och med svenska skattemedel) och just i år, efter sommarens BLM-rörelse/debatt, äger konserten ”Black by public demand” rum på samma dag.

Tidigare var det mycket få som uppmärksammade veckan och frihetsdagen den 9 oktober och fr a skedde detta av afrosvenska aktivister i Stockholm och något senare också i Malmö som även kom att bli den första svenska kommunen som officiellt började uppmärksamma dagen och numera deltar ett flertal kulturinstitutioner såsom bl a Etnografiska museet i Stockholm.

Med utgångspunkt i en kommande bok om svensk rasism under efterkrigstiden har jag f ö själv reflekterat lite kring den moderna afrosvenska historien och detta inlägg passar nog som läsning under denna vecka.

https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/06/26/afrofobi-afrosvenskar-svarthet-sverige-invandring-ras-rasism/?fbclid=IwAR3cZABHGInfH7t_NqPrpbCykleLAgghk74DzXwKdXzHR77Pv70opd61jlg

Per Wästberg skriver idag om sin livslånga relation till Afrika och afrikanerna

Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som redan 1959 tillsammans med Gunnar Helander bildade Fonden för rasförtryckets offer som i efterhand visade sig komma att bli startskottet på den svenska anti-apartheidrörelsen och därmed i förlängningen på den svenska antikoloniala och antirasistiska pro-Tredje världen-orienterade solidaritetsrörelsen som senare utvecklades till den nya vänstern/70-talsvänstern, berättar idag med rätt så stor bitterhet och i form av en understreckare i SvD om sin livslånga relation till Afrika och afrikanerna och vad en än tycker och tänker om Wästberg så är han inte bara levande svensk antikolonial och antirasistisk solidaritetsrörelsehistoria (Wästberg spelade t ex en avgörande roll vad gäller att introducera Frantz Fanon för en svensk publik och fr a för dåtidens svenska vänsterliberala och socialistiska ungdomar) utan han är antagligen en av mycket få idag ännu levande svenskar som på nära håll och på plats har sett det postkoloniala Afrika födas och utvecklas till vad det är idag i egenskap av att under årtionden ha varit en politiskt engagerad intellektuell och en antikolonial och antirasistisk solidaritetsaktivist för kontinenten och dess invånare:
 
 
”För över 60 år sedan kom jag till Afrika. Begrepp som u-land och Tredje världen var inte uppfunna, Sida inte påtänkt. Befolkningen var 285 miljoner mot i dag 1,3 miljarder. 15 procent bodde i städer (som i Europa på 1600-talet), nu omkring 40 procent. Bara ett land hade då befriats från kolonialvälde: Ghana. Där blev jag undervisad i panafrikanism av Kwame Nkrumah, en fanatiker, dock med den humor som sällan saknas hos afrikaner.
 
Sedan dess har jag vartannat eller vart tredje år rest i Afrika, senast i september 2019. Resultat? Ett tiotal böcker; artiklar, föredrag i mängd. Uppdrag, öppna och hemliga. Möten med hög och låg – från Lumumba, Senghor, Mandela, Tambo, Mondlane, Makeba till dem som heter Beauty, Gladness, Prosperity. Det de har gemensamt är att de är borta.
 
Afrika var min fantasis äventyrsland från det jag var tio år: upptäcka nytt land, se vad inget öga sett. Men det var inte vad jag föreställt mig. Jag anlände från ett till synes tryggt Sverige, fast jag mindes kriget, hotet från nazismen, dess medlöpare och listor på tilltänkta offer. Afrika blev en vändpunkt i mitt liv, ett insegel som bröts vid en gräns där det främmande blev välbekant och befallde mig att träda fram och vittna.”
 
(…)
 
”Min kärlekshistoria med denna kontinent inleddes med kampen mot kolonialism och apartheid. Men det som följde blev i mycket en motgång – med etniska konflikter, inbördeskrig och korruption, barnsoldater, islamism, miljoner döda. Afrika har exploaterats för slavar och vilda djur, guld och diamanter, olja och ädelträ. Aids, ebola, svält, krig och massmord ger tragedin nya ansikten.
 
I Uganda, Nigeria, Kamerun hotas homosexuella av tortyr och decennielånga straff. Vem ska man anklaga? Inte brunnsgrävarna, historieberättarna, boskapsherdarna, sjuksköterskorna, lärarna utan skolböcker. Utan, med få undantag, de politiska ledarna samt Europas, Amerikas och Kinas regeringar som för strategiska och ekonomiska fördelar alltför ofta gynnat härskarna i deras palats. Många av Afrikas ledare har tävlat om vem som snabbast fyller utländska bankkonton: 400 miljarder enligt Världsbanken (2018).
 
När jag rest i Afrika, på andras uppdrag eller i egna syften, väntade jag mig inte att hitta något vi kallar Afrika utan bara enstaka ingredienser: människor på vandring, idéer på drift. 1990 var 4 av 53 länder demokratier.”
(…)
 
”Under tidigt 60-tal sjöng luften av upphöjda föresatser. Gamla afrikanska kungadömen gav namn åt de nya staterna: Mali, Malawi, Zambia. Flaggor syddes, nationalsånger komponerades. Men först efter imperiernas upplösning fick de multinationella sin verkliga chans; deras revirgränser blev av större vikt än Berlinkongressens. Politiska beslut lades i inhemska härskares händer – till jubel från progressiva européer. Näringslivet förblev dock under utländsk kontroll. Priser på koppar och diamanter, kaffe och kakao beslöts i London, Paris, Bryssel. En afrikansk regering kunde bestämma sig för att bygga sjukhus, skolor och vägar, men att finansiera dem hängde på makter utanför deras räckvidd. Råvarorna strömmade ur världsdelen.
 
Det vita väldet upphörde för att ge makten tillbaka till Afrikas folk. Men Afrikas politiska självständighet åstadkom inte den sociala utjämning som var en målsättning under frihetskampen. Med få undantag ledde den till att makten stannade hos en privilegierad elit. Den eliten ärvde inte sin ställning. De flesta kom från enkla hem och hade fått sin chans genom att familjen låtit en favoritson gå i högre skola. I toppen samlades politikerna och övertog kommandoposter som de koloniala ägarna lämnat.”

Svenska Dagbladet lockar idag med en resa till ”den forna svenska kolonin Saint Barth”

Aningen tondöva SvD Näringsliv (d v s Svenskans näringslivsbilaga) och SvD Accent (som riktar sig specifikt till Svenska Dagbladets i huvudsak majoritetssvenska högutbildade höginkomsttagarläsare i huvudstadsregionen) erbjuder idag i samarbete med Jambo Tours en ”drömseglats till Västindien” till det facila priset av 43 950 kr.
116801321_10157722232200847_8486153020649869705_o.jpg
 
Annonstexten fritt (och måhända elakt) översatt (av mig):
 
”När världen står still” (d v s p g a pandemin) och BLM-rörelsen/debatten pågår (OBS: det antyds då inte i annonstexten utan det är mitt i detta sammanhang mycket väsentliga tillägg) ”fortsätter vi att drömma” oss tillbaka till den gamla goda tiden i ”Västindien” (d v s det gamla koloniala och idag post/kolonialromantiska namnet) inklusive ”på den forna svenska kolonin Saint Barth” (d v s Saint-Barthélemy) där ”spännande historia” (d v s den transatlantiska slavhandeln, plantageslaveriet och de europeiska kolonialimperierna) har utspelat sig.

En Motalabo som deltog i kolonisationen av den amerikanska Mellanvästern

Under den svenska BLM-debatten har åtskilliga historiekunniga påpekat att de svenska kolonierna över haven (d v s utöver den svenska delen av Sápmi) både var få och kortlivade bortsett från Saint-Barthélemy liksom att den svenska slavhandeln var ringa och de svenska slavarna få till antalet.
116197981_736341680498833_3917528367010579970_n.jpg
 
Samtidigt har andra lyft fram att enskilda förmögna svenskar under århundradena har tjänat pengar på andra europeiska makters kolonier och imperier liksom på både slavhandeln och slaveriet genom att t ex investera i plantage i Nord- eller Sydamerika.
 
Den svenska statens och den svenska överklassens bidrag till det paneuropeiska koloniala projektet (cirka 1500-1950) har m a o kanske inte varit särskilt stort jämfört med t ex holländska statens dito eller den spanska och franska överklassens dito samtidigt som svenska statliga initiativ och den svenska elitens pengar alltid har funnits där genom århundradena.
 
Det tredje svenska bidraget till det koloniala projektet, som kanske bara går att berätta om som enskilda livsöden, handlar om alla de 100 000-tals svenskar som utvandrade till kolonierna och till de senare bosättarstaterna över haven redan från och med 1500-talet och fram tills 1900-talets mitt. Enskilda svenskar deltog då genom århundradena bl a i brittiska kolonialkrig, i belgiska folkmordsliknande straffexpeditioner, i tyska koloniseringsförsök, på holländska slavskepp och som bosättare i både franska, spanska och italienska kolonier.
 
För någon dag sedan ”sprang” jag just på ett sådant livsöde och exempel i form av Motalabon Ansgarius Borén som liksom 100-tals andra utvandrade svenskar stred i de s k ”Indiankrigen” på prärien i dagens Mellanvästern i USA (innan denna del av Nordamerika blev en del av USA i form av bosättardelstater) och i Boréns fall handlade det om att han ”red med” general Custer i sjunde kavalleriet och deltog i det för den vita bosättarstaten så ödesdigra slaget vid Little Big Horn 1876 som den gamla Motalabon mirakulöst överlevde tillsammans med ytterligare en (förstagenerations)svensk utvandrare. Åtskilliga svenskar fick då ”bita i gräset” på den gigantiska prärien under de s k ”Indiankrigen” såsom vid Little Big Horn och mången ung svensk man ropade sannolikt efter sin mamma i Värmland, Småland, Halland, Sörmland eller Hälsingland när de fick en yxa i skallen, en pil genom lungan eller ett skott i magen och uttalade sina sista ord.