Kategori: kolonialism

Regeringen följer upp afrofobirapporten

År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder. 

Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.

”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/10/kunskapen-om-sveriges-deltagande-i-slaveriet-ska-oka

”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.

Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.

– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

Om olika sätt att minnas Saint-Barthélemy på

Det finns idag och turligt nog åtminstone ett antal studier om den gamla svenska kolonin Saint-Barthélemy och om den svenska slavhandeln och slaveriet men hittills har ingen undersökt det svenska historiebruket kring Saint-Barthélemy och kort och gott hur minnet av Saint-Barthélemy har uttryckts, (ut)nyttjats och sett ut genom åren.


Under 1900-talets första hälft rådde exempelvis någon slags kolonial romantik i Sverige: Medan andra europeiska imperiemakter inklusive grannlandet Danmark kunde anordna kolonialutställningar så tvingades Sverige, som inte längre hade någon koloni kvar över haven under 1900-talet, i stället anordna en minnesutställning över Saint-Barthélemy under mellankrigstiden.


Samtidigt reste svenska journalister till den karibiska ön och lyckades finna den antagligen sista svensken på Saint-Barthélemy, som hade valt att kvarstanna på ön även efter att det svenska styret upphörde. Det handlade om en äldre dam som fortfarande sades tala svenska, och som uppgavs bo i en nedgången byggnad som närmast liknades vid ett skjul och som det t o m anordnades en insamling för, för att göra hennes sista år i livet materiellt drägliga.


Under mellankrigstiden föddes också en romantisering av svensktiden som bl a sade att när den svensk-norska unionsflaggan halades för sista gången 1878 och den franska trikoloren ersatte densamma och när det sista officiella, statliga svenska fartyget lade ut med den siste svenske guvernören och de svenska kolonialsoldaterna och kolonialtjänstemännen ombord så ska en åldrad, vithårig svart man ha följt med svenskarnas fartyg i en liten båt så långt ut han kunde till havs för att vinka farväl till svenskarna en allra sista gång och det sägs att han ropade något i stil med ”Sweden forever” alternativt ”vive la Suède”.


Kontentan med denna berättelse var naturligtvis att svenskarna hade behandlat sina slavar bättre än danskarna, holländarna, fransmännen, spanjorerna och engelsmännen på de angränsande öarna – d v s här någonstans såddes antagligen fröna till den svenska exceptionalismen i synen på kolonialism och rasism och idén om svenskarna som en särskilt humanitär nation.


I samband med den s k 68-revolutionen skrevs det återigen en del om Saint-Barthélemy och för några dagar sedan hittade jag denna relativt stort uppslagna artikel i dåtida Aftonbladet som har ett explicit antikolonialt anslag. I denna artikel omnämns det intressant nog att det då år 1967 fortfarande fanns tre personer på ön som levde, som hade fötts under svensktiden och vilka alla måste ha varit i 90-årsåldern vid denna tid.


Det står m a o klart att det finns gott om empiri vad gäller en framtida eventuell studie rörande det svenska historiebruket kring Saint-Barthélemy för det är uppenbart att var tid och varje ny generation ”upptäcker” Saint-Barthélemy både på nytt och på sitt sätt utifrån sin tidsanda och kanske också sin ”agenda”.
Det är slutligen ändå lite hisnande att kunna konstatera att tre personer faktiskt levde på Saint-Barthélemy så sent som 1967 som en gång hade fötts i den svenska kolonin.

I år är det 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum

Ibland är tidsperspektiven verkligen hisnande: Kom just att tänka på att det faktiskt bara var 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum, vilket ju innebär att det finns människor som lever än idag som faktiskt levde även då.

Utställningen räknas som den antagligen största och mest påkostade av det mycket stora antalet kolonialutställningar som olika europeiska och västerländska imperiemakter (liksom även Japanska imperiet) avhöll mellan cirka 1880-1950 (och bl a Danmark) och i Franska kolonialimperiets gigantiska utställning i Bois de Vincennes i Paris som officiellt gick under benämningen Exposition coloniale internationale deltog även bl a Nederländerna, Portugal, Belgien och Italien med egna paviljonger som visade upp både artefakter, djur och levande människor från dessa länders olika kolonier.

Utställningen pågick mellan maj-november 1931 och sammanlagt såldes otroliga 33 miljoner biljetter och möjligen besöktes utställningen av så många som 10 miljoner enskilda personer från hela Europa och västvärlden (många Parisare sägs då ha besökt utställningen vid flera tillfällen då den var så jättelik och därför krävde flera besök).

Samtidigt pågick en antikolonial och antirasistisk utställning som det dåvarande franska kommunistpartiet PCF anordnade med bidrag av bl a André Breton, Paul Éluard och Louis Aragon – Sanningen om kolonierna eller La verité sur les colonies – som handlade om övergreppen och förtrycket i det Franska kolonialimperiet och som bara ska ha besökts av ynka 5000 personer. Denna utställning genomfördes med stöd av Sovjetunionen och av den lilla icke-vita minoritet som då bodde och levde i Paris och i Frankrike, som härrörde från de franska kolonierna.

För 90 år sedan går det med andra ord och kort och gott att konstatera att fransmän, européer och västerlänningar i gemen var helhjärtat för kolonialismen medan ett mycket litet antal av desamma var emot kolonialismen. Mellankrigstiden är också den period då de europeiska och västerländska kolonialimperierna stod i zenit när kring 85% av jordens yta antingen styrdes direkt från Europa som kolonier och protektorat eller av ättlingar till européerna som bosättarstater.

Efter Andra världskriget och efter 1945, d v s bara 14 år efter den stora kolonialutställningen i Paris, gick det sedan som bekant sakta men säkert utför de europeiska och västerländska kolonialimperierna och inte minst p g a att Japanska imperiet hade besegrat och förnedrat desamma i Stillahavsasien (inklusive Franska kolonialimperiet), vilket i sin tur resulterade i att först just Asien och därefter Afrika kom att avkoloniseras mellan 1946-99. 

Ironiskt nog är Palais de la Porte Dorée, som uppfördes för kolonialutställningen och som därefter inhyste Musée des Colonies numera Frankrikes och Paris invandringsmuseum Cité nationale de l’histoire de l’immigration. Idag befolkas Stor-Paris av ett mycket stort antal invånare som har bakgrund i det gamla Franska kolonialimperiet och vars förmödrar och förfäder ställdes ut på kolonialutställningen 1931. Minst lika ironiskt är också att utanför byggnaden och museet finns det numera ett monument över alla de 10 000-tals fransmän som stupade i Indokinakriget eller Guerre d’Indochine mellan 1946-54.

Det kanadensiska internatskolsystemet för urfolksbarn befaras nu ha resulterat i att uppemot en femtedel av alla urfolksbarn aldrig kom hem

Sedan än fler kvarlevor (d v s skelett) efter urfolksbarn har hittats (och grävts upp ur omärkta gravar) i anslutning till några av de f d internatskolor där sammanlagt runt 150 000 kanadensiska urfolksbarn placerades (och i stort sett alltid mot sin vilja) fram tills 1990-talets mitt som ett led i Kanadas ”master plan” för att assimilera landets urfolksinvånare och göra dem så lika de kanadensiska majoritetsinvånarna som möjligt misstänks det nu att kanske så många som 20% av alla urfolksbarn aldrig återvände till reservaten och till sina ursprungsfamiljer utan slutade i just en omärkt barngrav.

Representanter för Kanadas olika urfolk larmade tidigt om att deras barn, som togs ifrån dem och tvångsplacerades på internatskolorna, for illa och att alltför många av dem utsattes för våld och övergrepp och även av sexuell art och det är idag välkänt att åtskilliga av de f d eleverna på internatskolorna utvecklade psykisk ohälsa, alkoholism och drogmissbruk som vuxna.

År 2008 bad Kanadas dåvarande premiärminister Stephen Harper officiellt om ursäkt till landets alla urfolksinvånare för att ha placerat urfolksbarnen på internatskolorna och där i alltför många fall behandlat dem illa.

Då år 2008 beräknades det att över 4000 urfolksbarn hade gått bort som elever på skolorna av fr a sjukdomar som de i många fall saknade motståndskraft mot av både genetiska skäl och då många av dem var undernärda men nu efter den plötsliga upptäckten av nya barnskelett, som har skakat Kanada i grunden, befaras denna siffra vara mycket högre än så.

https://www.svd.se/nu-over-1100-omarkta-gravar-i-kanada

”Experter använde markradar för att lokalisera vad som tros vara viloplatser för elever mellan sju och 15 år som gick på St Eugene’s Mission School nära Cranbrook i provinsen British Columbia, uppgav den lokala folkgruppen Lower Kootenay Band på onsdagen.

De 182 nya omärkta gravarna ska läggas till de som tidigare påträffats vid före detta katolska internatskolor – 215 i Kamloops i British Columbia och 751 i Marieval i provinsen Saskatchewan.

St Eugene’s Mission School drevs av katolska kyrkan från 1912 till tidigt 1970-tal. I byggnaden finns numera hotell och kasino med en angränsande golfbana, enligt det kanadensiska public service-bolaget CBC.

De nyupptäckta gravarna är ytliga, på cirka en meters djup.

– Man kan aldrig riktigt förbereda sig på något sådant här, säger folkgruppens ledare Jason Louie till CBC.

Lower Kootenay Band ingår Ktunaxa Nation som organiserar ursprungsbefolkningen i British Columbia, i sin tur en del av landets så kallade First Nations som rymmer 630 olika folkgrupper.

”Det anses för troligt att kvarlevorna efter dessa 182 själar kommer från medlemmar i Ktunaxa Nation, angränsande First Nations-samhällen och gruppen Aq’am”, enligt ett pressmeddelande från Lower Kootenay Band.

Jason Louie berättar att folkgruppens ledning talade med personer som studerat på St Eugene’s Mission School innan upptäckten gjordes offentlig och erbjöd dem stöd.

Efter de två första fynden av omärkta gravar har sju kyrkor brunnit. Polisen misstänker att bränderna var anlagda.

Premiärminister Justin Trudeau har å regeringens vägnar bett om ursäkt för hur ursprungsbefolkningen behandlats på 139 internatskolor fram till 1990-talet. Han uppmanar påve Franciskus att också be om ursäkt.”

Om den kolonialnostalgiska kostymfilms-tv-serien ”The Singapore Grip”

Av någon anledning brukar SVT bjuda på en kolonialnostalgisk kostymfilm(s-tv-serie) under somrarna och detta gäller uppenbarligen även sommaren 2021 så för den som behöver lite kolonialnostalgisk kostymfilmseskapism inför de kommande veckornas politiska turbulens så finns den brittiska tv-serien ”The Singapore Grip” nu till hands.


Denna drama-tv-serie består av en filmatisering av J.G. Farrells roman med samma titel och såsom påfallande ofta är fallet med just brittiska kolonialnostalgiska kostymfilmer så skildrar den en förbjuden heterosexuell s k intimrelation över de s k rasgränserna.


Denna relation som denna gång rör en engelsman och en kinesisk kvinna äger rum inför och samtidigt som Brittiska imperiet förorsakades sitt allra största och inte minst mest förnedrande nederlag i Stillahavsasien.


Detta skedde när Japanska imperiet i samband med sitt närmast osannolika ”Blitzkrieg” besegrade ett västerländskt kolonialimperium efter ett annat på bara några ynka månader vintern 1941-42 p g a att västerlänningarna var så uppfyllda av dåtidens rastänkande att de fullständigt underskattade japanernas stridsvärde vilket fick till följd att både fransmän, holländare, amerikaner och britter besegrades i grunden.


Japanerna hade mot alla odds lyckats ta sig fram till Singapore cyklandes på oländiga djungelvägar och medan Brittiska imperiets jättearmé som räknade närmare 90 000 man hade planerat för en japansk attack via havet så föll japanerna i stället britterna i ryggen och bl a tack vare att general Nishimura lyckades leda över 10 000 disciplinerade japanska infanterister över risfälten som på den tiden omgav Singapore vilka marscherade i snörräta kolonner och intog staden via landvägen.


I de allierades upptrissade propaganda hette det profetiskt att faller Singapore – Brittiska imperiets viktigaste koloni i Stillahavsasien – så är ”de vitas tid förbi i Fjärran Östern” vilket också kom att stämma under efterkrigstiden när avkoloniseringen satte igång även om britterna bet sig fast i just Singapore ända fram tills 70-talet.


Redan i december 1941 hade de brittiska besittningarna längs Kinas kust falllit som käglor och inte minst kronkolonin Hongkong efter en sista heroisk slutstrid från Brittiska imperiets sida som bl a innefattade den s k ”playboy-brigaden” (bestående av just unga, brittiska och andra västerländska s k playboys som mest ”hängde” i Asien för ”brudarna”, alkoholen, drogerna och den ”exotiska” spänningens skull och varav en del även utgjordes av portugiser som hade kommit över från närbelägna Macau för att ”fajtas” sida vid sida med ”lads:en” i Hongkong) och Churchill beordrade därför imperiets kolonialarmé i Singapore att inte kapitulera och att t o m kämpa till siste man men den håglöse general Percival såg sig tvungen att kapitulera redan den 15 februari 1942 efter bara någon veckas belägring.


Det berättas att Churchill blev så tagen av Singapores fall att han inte orkade resa sig från duschkabinen utan sin butlers hjälp – han ska ha suttit naken och likgiltig på golvet med duschvattnet rinnandes över sin vid det laget tämligen omfångsrika lekamen när han erhöll beskedet om stadens fall tills butlern mödosamt lyfte upp honom och gav honom en handduk att skyla sig med.


Det berättas också att Singapores överklass ”partajade” och söp ned sig fullständigt det sista dygnet innan Singapores fall:


På det magnifika kolonialhotellet Raffles spelade en levande orkester jazz medan de brittiska plantageägarna och adelsmännen beställde in drink efter drink och dansade frenetiskt in i det sista och någon ska även ha klottrat ett sturskt antijapanskt budskap på golvet framför den stora bardisken. När de första japanska soldaterna väl marscherade in i den historiska innerstaden sägs några av dem t o m ha påträffat ett antal kolonialelitbritter på Raffles som ännu inte hade däckat av alkoholen dansandes en sista stolt vals innan de gav upp och till slut lät sig tas till fånga.

Om WEB Du Bois texter och tankar om om Asien och asiater

WEB Du Bois texter om Asien och asiater är fascinerande att ta del av idag mot bakgrund av den för 100 år sedan speciella ”alliansen” mellan vissa svarta amerikaner och asiater. Idag är denna allians tämligen bortglömd och tyvärr är relationen mellan svarta amerikaner och asiater i USA rätt frostig numera.

Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.

Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.


Denna idé att svarta amerikaner och asiater hade ett särskilt band till varandra politiskt och historiskt har då vissa forskare benämnt som afro-orientalism. Du Bois var därtill en pionjär för både afrocentrism, postkolonial teori samt vithetsforskning.


Omvänt uppfattade en del antikoloniala och antiimperialistiska asiater att de svarta amerikanerna var något av deras närmaste ”allierade” i Väst och särskilt gällde det Japan där Du Bois och andra svarta amerikaner nästan kunde mottas som ”royalty” när de besökte Japan och där fascinationen var stor att även icke-vita människor (d v s de svarta amerikanerna) kunde vara 100% västerländska i en tid när Japan västerlandiserade sig till varje pris för att komma ikapp Väst och slippa bli koloniserat av Väst.


Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.


Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.


När sedan den moderna asiatiska invandringen inleddes till USA efter 1965 när de amerikanska raskvoterna togs bort flyttade många asiater in i de gamla judiska ”gettona” som ofta gränsade till de svarta amerikanernas ”getton” och konflikter uppstod mellan asiaterna i USA och de svarta amerikanerna som kan sägas ha kulminerat i kravallerna i Los Angeles 1992.

Sista avsnittet av SVT:s julkalender för i år reproducerar den koloniala fantasin om att det är feministiskt att en västerländsk flicka åker på äventyr i kolonierna och vänder sig därmed indirekt till majoritetsinvånarnas barn

SVT:s julkalender Mirakel har i år bjudit på en klassisk ”orphan”/adoptionsberättelse som känns väl igen från den västerländska litteraturen för den som kan denna tematik i den västerländska kulturhistorien – d v s kort och gott en föräldralös huvudkaraktär (och i detta fall en flicka vid namn Mira) får uppleva extraordinära händelser (och i detta fall att resa i tiden) och/eller innehar/erhåller superkrafter (och i detta fall att just kunna resa i tiden) och/eller utses att utföra/genomföra ett uppdrag/”quest” (och i detta fall att till slut rädda världen/samtiden/framtiden/mänskligheten) och blir i slutet av berättelsen antingen adopterad eller får veta hemligheten bakom varför hen blev föräldralös och vilka hens biologiska föräldrar var/är (och vilket fr a är fallet i de viktorianska romanerna medan berättelsen i SVT:s fall slutar med att huvudkaraktären blir adopterad).


Vidare har årets SVT-julkalender anmälts och kritiserats av fr a landets adoptionsorganisationer och adoptivföräldrar och även av en del vuxna adopterade för att dels romantisera hela situationen med att vara föräldralös och bo på barnhem och senare bli adopterad och dels fara med osanning om vad ett HVB/SiS-hem är varifrån det då inte går att adoptera/bli adopterad och de allra flesta barn som är placerade på dessa hem är dessutom heller inte föräldralösa.


Samtidigt går det tyvärr att konstatera att sista avsnittet av Mirakel som i övrigt har ”bockat av” allt ifrån barns rättigheter, miljömedvetenhet, antirasism (såsom kritik av rasstereotyper) och feminism reproducerar fantasin om ”äventyr i kolonierna” som antagligen finns med då det ska signalera någon slags ”girl power” – d v s idén om en stark flicka/ung kvinna som klarar allt och på egen hand:


I sista avsnittet av Mirakel från idag får Mira och alla tittare nämligen veta att Rakel som måste ha fötts på 1910-talet reste till någon afrikansk koloni kanske någon gång på 1930- eller 40-talet vilket återigen tyvärr avslöjar att trots all annan mångfald i Mirakel (i form av ett ensamkommande flyktingbarn som liksom Mira likaså är föräldralös och likaså blir adopterad och i form av en invandrad rörmokare som blir tillsammans med HVB/SiS-hemmets föreståndare) så riktar sig SVT:s julkalender från år indirekt ändå i huvudsak till majoritetsinvånarnas barn.

Danmark ber nu de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet

Danmarks statsminister Mette Frederiksen har nu äntligen å den danska statens och det danska majoritetssamhällets vägnar bett de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit och arbeta som chefer inom den danska administrationen på Grönland.

https://politiken.dk/indland/art8026438/Mette-Frederiksen-siger-undskyld-til-22-eksperimentbørn

Flera av de 22 grönländska barnen kom att adopteras av majoritetsdanskar och detta sociala experiment slutade i katastrof då barnen längtade hem till sina föräldrar, familjer och släktingar och till sitt hemland och under uppväxten och som vuxna började flera missbruka alkohol och droger och många gick senare bort i förtid efter att ha utvecklat olika former av psykisk ohälsa och ett självdestruktivt leverne. Idag lever fortfarande sex av de ursprungligen 22 grönländska barnen som ingick i den större planen att ”modernisera” och ”utveckla” Grönland efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska besittning då metropolen och ”moderlandet” hade befriats i och med Andra världskrigets slut.

Ända sedan 1500-talet använde sig de europeiska kolonialmakterna av s k infödda barn vilka utan sina föräldrar fick växa upp hos och med européerna och de europeiska bosättarna i kolonierna över haven för att senare i livet återvända till sitt land och sitt folk och utgöra en slags länk mellan kolonialmakten och de s k infödda. På 1600-talet transporterades exempelvis en grupp samiska barn till Uppsala utan sina föräldrar och på riksrådet Johan Skyttes initiativ för att studera där och med syftet att som vuxna återvända till Sameland för att verka som missionärer.

Den allomfattande ”master-planen” bakom denna typ av barnöverföringar och barnförflyttningar (de s k infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) från 1500-talet och fram tills 1900-talet var då att de s k infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”assimileras” (och samtidigt ”avvildas”) och till slut mer eller mindre bli som dem och därefter skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att missionera bland sitt ursprungsfolk och ”civilisera” sitt ursprungsland.

Reflektioner kring den första anti-västerländska vågen ca 1850-1910

Historikern Dick Harrison berättar idag i SvD om xhosafolkets undergång i dagens Sydafrika: Mellan ca 1850-1910 svepte en global anti-västerländsk våg fram bland de folk och genom de samhällen på jorden som européerna och deras bosättarättlingar över haven ännu inte hade besegrat helt.
I just Sydafrika inleddes denna våg med xhosa-flickan Nongqawuses berömda vision i april 1856 och fortsatte sedan med Zulukriget 1879.

I andra delar av Afrika uppstod liknande millenaristiska och kiliastiska rörelser som oftast antog religiösa förtecken och som likaså predikade att de ”vita j-vlarna” skulle drivas tillbaka, återvända till Europa, försvinna eller gå under och ofta ingick profetior som talade om att bli osårbar för de vitas kulor och krut om bara en viss ledare åtlyddes, ett viss klädesplagg brukades eller en viss ritual genomfördes såsom under det blodiga Mahdistupproret i dagens Sudan 1881-99.


På 1880-talet nådde denna millenaristiska och kiliastiska anti-västerländska våg även urfolken i dagens Mellanvästern i USA i form av den s k andedansrörelsen som också den slutade i ett blodbad i form av massakern vid Wounded Knee 1890. I den muslimska väst- och centralasiatiska världen lade al-Afghani och andra tidiga anti-västerländska muslimska tänkare grunden till det som senare skulle utvecklas till vad vi i Väst lite slarvigt kallar islamismen och i Sydasien växte rötterna till dagens anti-västerländska hindunationalism fram vid samma tid.


Det var dock i Stillahavsasien som den anti-västerländska vågen fick sitt allra största fäste i bl a dagens Kina i form av Taipingupproret som krävde 10-tals miljoner liv och i form av det likaledes blodiga Boxarupproret 1899-1901 och även i dagens Sydkorea utspelades ett liknande anti-västerländsk uppror i form av Tonghakupproret 1894-95.


Det land som senare och till slut gjorde en slags millenaristisk och kiliastisk anti-västerländskhet till något av sin överideologi var Japan där den till slut resulterade i ett japanskt anti-västerländskt ”befrielsekrig” (”Asien åt asiaterna”) under Andra världskriget som i sin tur lade grunden för efterkrigstidens avkolonisering, d v s utan Japans segrar på slagfälten mot USA och européerna i Stillahavsasien under Andra världskriget hade avkoloniseringen kanske aldrig ägt rum och i varje fall inte så tätt inpå Andra världskrigets slut.
Med lite eller kanske t o m en rejäl dos fantasi går det m a o att säga att det går en röd tråd från Nongqawuses profetia från 1856 och de efterföljande anti-västerländska upproren i Afrika via de nordamerikanska urfolkens andedansrörelse, den muslimska och hinduiska världens anti-västerländska tänkare och de östasiatiska millenaristiska rörelserna som försökte driva ut västerlänningarna med hjälp av religiösa rörelser och ritualer kring förra sekelskiftet till Japans kamikaze-soldater som offrade sig i 100 000-tal fr a under Andra världskrigets slutskede 1944-45.


Efter 1945 och Japanska imperiets undergång skulle det sedan dröja många årtionden innan en ny antivästerländsk våg drog genom den utomvästerländska världen och det är väl det som sker just nu antar jag.


”Eländet började år 1854, när xhosafolkets boskapshjordar drabbades av en allvarlig lungsjukdom. Orsaken var handeln med boerna, som sålde djur till sina afrikanska grannar – djur som olyckligtvis var infekterade. Eftersom xhosaekonomin var mycket beroende av boskapsuppfödning orsakade djursjukdomen en djup kris, vilken bidrog till att öka den krisstämning som redan vuxit fram i konfrontationen med maktrivalerna i landet. Inte nog med att man ideligen måste försvara sig mot britterna och de andra nykomlingarna. Nu dog korna också.


I april 1856 gick två xhosaflickor ut på en åker för att skrämma bort fåglar. En av dem, 15-åriga Nongqawuse, fick plötsligt en vision, som hon skyndade sig att förmedla till släktingarna i byn. Hon hade, påstod hon, mött tre andeväsen som förklarat att folket måste slakta all boskap och förstöra hela skörden. Dagen efter förödelsen skulle ett mirakel inträffa. Döda xhosakrigare skulle återuppstå och hjälpa folket att kasta ut alla europeiska inkräktare från landet. Krigarna skulle också föra med sig friska kor och tjurar, så att samhället återigen skulle börja leva.


Profetian nådde snart fram till hövdingen Sarhili kaHintsa, som tog till sig budskapet och instruerade sitt folk att lyda. Inom kort var masslakten ett faktum. Andarna krävde, förkunnade Nongqawuse, att all boskap skulle dräpas och att allt spannmål skulle förstöras. Inget fick bli kvar. Det fanns ingen anledning till oro eftersom anfäderna skulle ge folket mångfaldig ersättning, och en gyllene tidsålder skulle gry. Det gick så långt att folket till och med uppförde nya hus och inhägnader för de djur som man antog skulle komma. Förväntningarna på profetian var höga.


Så kom dagen då allt det underbara skulle ske: den 18 februari 1857. Solen skulle skifta färg till rött och anfäderna skulle anlända med vapen och boskap. Inget hände. Nongqawuse förklarade detta med att alla inte hade hörsammat hennes budskap, varför slaktandet fortsatte och en ny dag utpekades som dagen då undret skulle ske. Men inget hände då heller.


Konsekvenserna blev fruktansvärda. År 1858 hade mellan 300 000 och 400 000 kor, tjurar och kalvar slaktats, och omkring 40 000 människor hade svultit ihjäl. De brittiska myndigheterna i Kapkolonin dröjde inte med att utnyttja situationen till sin fördel: de konfiskerade xhosaland och krävde att de överlevande arbetade åt dem själva – annars fick de fortsätta svälta. Den territoriella expansion som kolonialmakten inte lyckats genomdriva under årtionden av bittra gränskrig åstadkoms alltså av xhosafolkets egen masslakt. En av överlevarna var Nongqawuse själv. Hon hamnade senare hos britterna och levde på en gård i Kapprovinsen till sin död år 1898.”