Kategori: kolonialism

Ny bok om ras i den svenska bildkulturen


Idag publicerades en ny bok om ras och kolonialism i ett svenskt sammanhang som Kungl. Vitterhetsakademien ger ut med konstvetaren Åsa Bharathi Larsson som redaktör – ”Bilder av ras i svensk visuell kultur”. Det går att ladda ned boken gratis som pdf-fil via:

https://vitterhetsakad.bokorder.se/sv-se/article/4515/bilder-av-ras-i-svensk-visuell-kultur

Det handlar om en antologi med akademiska texter som centrerar ras i den svenska historiska och samtida bildkulturen – inom konsten, i filmens värld, i medierna, i forskningssammanhang och sist men inte minst i den visuella populärkulturen.

Själv bidrar jag med en artikel som behandlar frågan om de svenska rasstereotyperna av asiater i relation till den infekterade konflikten mellan Sverige och Kina som bröt ut och i det närmaste exploderade när SVT:s program ”Svenska nyheter” försökte ha kul åt asiater på ett måhända ironiskt och satiriskt sätt för några år sedan. Jag frågar mig i artikeln om den så folkkära och socialt accepterade svenska s k ”gulinghumorn” som ju tyvärr går hem hos både ”hög och låg” och ”kreti och pleti” och bland både ”jobbarna” och medelklassen liksom bland både kvinnor och män och icke-heteros och heteros möjligen uppnådde någon slags vändpunkt (och i positiv mening – d v s till det bättre) i samband med den s k ”Svenska nyheterna”-affären när en ambassad representerandes en suverän statsbildning (d v s Folkrepubliken Kina, fastlands-Kina eller det kommunistiska Kina) för första gången någonsin valde att attackera de svenska rasstereotyperna av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn”.

OBS: Jag är inte på något sätt pro-Kina och är samtidigt också väldigt väl medveten om att konflikten mellan Sverige och Kina inte bara handlar om rasstereotyper av asiater utan fr a om mänskliga rättigheter inklusive om Gui Minhais öde. Kinas attack på SVT går trots det kanske ändå att se som något positivt för själva frågan om den svenska s k ”gulinghumorn” även om det naturligtvis är fel och förkastligt att en annan stat ger sig på Sveriges största och viktigaste public service-medieföretag (d v s SVT) och t o m kräver (å det kinesiska folkets vägnar) att SVT:s VD ska be landet ifråga (d v s Kina) om ursäkt offentligt och helst t o m på s k primetime-tv (d v s i SVT och under bästa sändningstid inför hela svenska folket).

”Antologin Bilder av ras i svensk visuell kultur uppmärksammar Sveriges inblandning i koloniala praktiker och kolonial politik – både inom och utanför landets gränser. Författarna gör nedslag i bokillustrationer, reklam, rasbiologi, tv, film och skämtbilder med ambitionen att väcka fler diskussioner om ras i svensk visuell kultur.”

https://www.vitterhetsakademien.se/nyheter/nyheter/2022-03-16-ny-bok-bilder-av-ras-i-svensk-visuell-kultur.html

”Den tvärvetenskapliga antologin visar hur representationer av ras har etablerats, omformulerats och kritiserats i Sverige under tvåhundra år. Författarna är forskare i genusvetenskap, historia, konstvetenskap, litteraturvetenskap, medievetenskap, musei- och biblioteksvetenskap samt språkvetenskap. De gör nedslag i material från flera tidsepoker – bokillustrationer från 1800-talet, reklamaffischer och rasbiologiska fotografier från 1900-talets första hälft, tv- och filmkultur samt skämtbilder från 2000-talet – och närmar sig materialet med en bred uppsättning angreppssätt och perspektiv. De diskuterar det visuella materialet utifrån begrepp som dekolonialitet, representation, stereotyp, makt, genus, vithet och bildbruk.

Antologin är resultatet av ett tvärvetenskapligt symposium som ägde rum 2018 på Kungl. Vitterhetsakademien.

– Förhoppningen är att antologin ska bidra till att fortsätta samtalet om representationer av ras i svensk visuell kultur. Det är väldigt roligt att så många olika forskare deltar med sin särskilda kompetens och utforskar de visuella aspekterna på representation och dess möjligheter till motstånd, säger Åsa Bharathi Larsson, redaktör och författare till artikeln ”Onkel Toms stuga i Sverige”.

Citat ur boken

”Kaffe, te, kakao och andra varor som producerades inom ramen för en klassisk och igenkännbar kolonial, plantagebaserad maktmatris fortsatte att marknadsföras med hjälp av sekelgamla rasistiska stereotyper eller, som i fallet Bernmarks affisch, med bilder som beskrevs som ’konstnärliga’ eller ’exotiska’ och som uppfattades som besläktade med konstmuseets tavlor eller det etnografiska museets utställda objekt”.

Ur artikeln ”Kaffetåren och kolonialismen” av Moa Matthis och Joanna Rubin Dranger

Redaktör

Åsa Bharathi Larsson

Medverkande författare

Åsa Bharathi Larsson, Södertörns högskola

Tobias Hübinette, Karlstads universitet

Johan Höglund, Linnéuniversitetet

Ulrika Kjellman, Uppsala universitet

Ina Knobblock, Lunds universitet

Moa Matthis, Konstfack

Joanna Rubin Dranger, Konstfack

Jeff Werner, Stockholms universitet

Boken kommer inom kort även att finnas som gratis pdf (open access).

För ytterligare information, kontakt med författarna eller recensionsexemplar kontakta:

Ulrika Gustafsson, redaktör, ulrika.gustafsson@vitterhetsakademien.se, 08-440 42 83.”

En påminnelse om att föreställningen om att svenskar, européer och västerlänningar omhändertar utomeuropeiska barn och gör dem till sina egna har långa historiska rötter

Den sedan lång tid tillbaka kokande vreden bland vissa av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena p g a föreställningen om att det svenska majoritetssamhället och majoritetssvenskarna (omhänder)tar deras barn och gör dem till sina (d v s kort och gott försvenskar eller ”svennefierar” dem) har långa anor och går tillbaka till högimperialismen och kolonialtiden när utomeuropeiska barn omhändertogs och döptes av de europeiska och västerländska missionärerna, varav en hel del var svenskar.

https://www.gp.se/nyheter/göteborg/hundratals-demonstrerade-mot-lvu-i-göteborg-1.65796530

OBS: Detta säger jag inte för att jag är för den hets- och hatkampanj mot Sverige och konkret mot den svenska socialtjänsten och LVU-lagstiftningen som just nu pågår i delar av den muslimska världen utan för att helt enkelt påminna om att föreställningen om att européer och västerlänningar tar utomeuropeiska barn och gör dem till sina har långa historiska rötter.

Mellan ca 1860-1940 grundade och drev europeiska och västerländska missionärer ett mycket stort antal missionsstationer som ofta också fungerade som regelrätta barnhem i fr a Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien där de infödda barnen inte bara bodde utan även döptes, fick västerländska namn, kläddes i västerländska kläder och utfordrades med västerländsk mat o s v.

Bland de infödda i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien uppstod samtidigt ofta rykten om att européerna och västerlänningarna tog deras barn och gjorde dem till sina samt utnyttjade dem på olika sätt. När upplopp och våldsamheter utbröt och ägde rum i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under denna tidsperiod handlade det relativt ofta om att sådana rykten om de infödda barnhemsbarnen hade florerat bland den infödda befolkningen, bland vilka många reagerade starkt mot att missionärerna hade givit de infödda barnen västerländska namn, hade lärt dem europeiska språk, hade klätt dem i västerländska kläder och hade givit dem västerländsk mat o s v.

År 1888 hade exempelvis en grupp europeiska missionärer ”paraderat” runt med sina döpta infödda barnhemsbarn på gatorna i det dåtida Seoul i dagens Sydkorea. De koreanska barnen hade även varit iförda den tidens europeiska och västerländska (viktorianska) barnkläder och ryktet spred sig som en löpeld bland de infödda att européerna inte bara hade gjort barnen till sina utan även transporterade dem till Europa, tog deras organ och t o m använde deras ögon för att tillverka kameralinser. Detta föranledde att ett upplopp bröt ut och att vita människor som befann sig på offentlig plats i Seoul hotades och attackerades och de europeiska och västerländska ambassaderna gick därför samman och fick den dåvarande kungen av Korea att sända ut trupper för att lugna ned situationen och skydda Seouls västerländska befolkning samt försäkra den infödda befolkningen om att missionärerna inte gjorde de infödda barnhemsbarnen illa.

År 1933 utbröt likaså liknande oroligheter i Egypten p g a att en svensk kvinnlig missionär hade skällt ut ett arabiskt barn på svenska på ett svenskt barnhem i Port Said som dessutom hade klätts upp i svenska 30-talsbarnkläder. Ett infött ögonvittne som var anställd av svenskarna uppfattade situationen som att den svenska kvinnan hade försökt att med våld tvångskonvertera det infödda barnet och det felaktiga ryktet ledde till att antivästerländska oroligheter utbröt och påverkade inte minst det då nyligen bildade Muslimska brödraskapet som därefter började driva sina egna barnhem efter modell från svenskarnas och västerlänningarnas dito så att de infödda barnen inte längre skulle kunna bli europeiska och västerländska.

Inte minst det mycket blodiga och våldsamma kinesiska s k Boxarupproret 1899-1901 handlade om sådana rykten och upproret inleddes t o m med att en engelsk missionär kidnappades av en grupp infödda och torterades och dödades p g a rykten om att kinesiska barn som hade omhändertagits och döpts av européerna och västerlänningarna användes för att tillverka medicin (d v s vissa barnkroppsdelar sades användas för medicinskt bruk av de främmande vita ”djävlarna”) och totalt kom åtminstone ett 50-tal svenska missionärer att dödas under upproret som till slut resulterade i 10 000-tals döda.

Om Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847”

Historikern Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847” som kom ut i dagarna är på alla sätt och vis ett både banbrytande och unikt akademiskt arbete (i form av en akademisk s k monografi): 

Boken är dels det första försöket att teckna de svarta och icke-vita invånarnas (och dessutom både de förslavade och de fria icke-vita invånarna) historia på Saint-Barthélemy under öns svensktid (kort och gott så har tidigare studier av Saint-Barthélemy nästan enbart haft fokus på de vita invånarna trots att minst 70% av befolkningen var icke-vit under öns svenska period) samt dels den första studien som använder sig av ett käll- och arkivmaterial (kort och gott det svenska kolonialarkivet och fr a den svenska kolonialdomstolens arkiv) som ingen svensk forskare tidigare har studerat (och som idag förvaras vid Archives nationales d’outre-mer i Aix-en-Provence i Frankrike). 

Jag kom i kontakt med Fredrik i samband med att jag själv vid mitten av 2010-talet var mycket engagerad i frågan om antisvart rasism i Sverige och vi stötte då på varandra i flera olika sammanhang – bl a blev vi båda inbjudna till amerikanska ambassaden, som under Obamas tid vid makten intresserade sig för de svarta svenskarnas situation. 

Fredrik hade på den tiden just påbörjat arbetet med det forskningsprojekt som nu har resulterat i denna bok och det är uppenbart att han under resans gång har förändrat sin syn på ett och annat som rör ras och kolonialism med tanke på hur han ibland kunde förhålla sig till sitt på den tiden nyligen påbörjade forskningsprojekt. Fredrik kunde t ex säga att han inte var som mig – d v s inriktad på postkolonial teori och kritisk ras- och vithetsforskning samt sist men inte minst antirasistiskt engagerad – och så kanske är fallet än idag men det sätt som Fredrik hanterar den etiska, politiska och språkliga problemtik som alla forskare står inför som studerar den klassiska kolonialtiden och slaveriepoken är föredömligt. 

När svenskarna övertog ön från fransmännen infördes intressant nog det så världsberömda svenska folkbokföringssystemet vilket bl a innebar att invånarna folkbokfördes (av Svenska kyrkans tjänstemän på ön) i enlighet med olika raskategorier och på ön fanns fr a ett flertal kategoribenämningar för de blandade (”mixed-race”-)invånarna vilka styrdes av den s k ”one-drop”-regeln – d v s även personer som kunde passera som vita i vardagen men som kanske hade en svart farfarsfar kategoriserades som ”gens de couleur” eller ”kulörta” (d v s som icke-vita men inte nödvändigtvis inte som svarta). 

F ö framgår det med all önskvärd tydlighet i boken att det svenska n-ordet nästan enbart användes för att beteckna förslavade svarta personer på ön samt att svenskflaggade slavskepp, svenska sjömän och svenska slavhandlare var minst lika vidriga och våldsamma mot de förslavade afrikanerna som andra européer och västerlänningar var liksom att svenskarna på ön hela tiden var livrädda för att ett slavuppror när som helst skulle bryta ut såsom ofta skedde på de omkringliggande öarna. 

De (hetero)sexuella intimrelationerna över de s k rasgränserna var vidare legio, prostitutionen var mycket utbredd och de vita männen utnyttjade generellt sina svarta slavinnor och t o m de svenska kolonialguvernörerna kunde få s k blandbarn. Även enstaka vita majoritetssvenskor kunde ”gå i säng” med svarta och icke-vita män vilket dock inte sågs med blida ögon av dåtiden. 

Fredrik lyfter i sin bok fram flera blandade personers livsöden såsom bl a ”Anjalamannen” greve Robert Montgomerys biologiska dotter Ulrica, som greven fick med en blandad kvinna på ön. Trots att Ulrica Montgomery var dotter till en svensk adelsman och ”bara” fjärdedels svart så utsattes hon tidigt i livet för trakasserier i vardagen och blev bl a slagen av en vit man utanför en krog i Saint-Barthélemys residensstad Gustavia och som ung vuxen utvecklade hon synbarligen ett våldsamt beteende och anklagades bl a för att ha slagit två vita svenska kvinnor ”på stan” som antagligen hade förolämpat henne med s k rasord. 

Överhuvudtaget verkar det ha varit synnerligen vanligt att verbalt använda sig av s k rasord när konflikter utbröt på ön i det offentliga rummet – t ex kunde det s k m-ordet användas för att förolämpa även vita personer vilka därigenom ”anklagades” för att ha svart blod fastän det inte syntes rent visuellt och kroppsligen. 

Det framgår bl a även att både Svenska kyrkan och svenska staten (i form av bl a den svenska armén som var stationerad på ön) ägde egna slavar, att den franska slavlag som Sverige antog när kolonin förvärvades fick ett nytt svenskt tillägg (d v s det var ett helt och hållet ett svenskt s k påfund som antagligen infördes för att upprätthålla den svenska rashedern) som sade att när icke-vita bar hand på vita så skulle kroppsstraff (och fr a piskstraff) alltid utdömas och även när fria blandade gjorde det (det var då mycket vanligt att s k krogslagsmål utbröt i fr a Gustavia, som på sin tid var en av De förenade konungarikenas Sverige och Norge största städer och tidvis i storlek med det dåtida Uppsala och Kristiania/Oslo, med 100-tals krogar, hotell och andra kommersiella inrättningar), att blandade (och fr a ”kvartssvarta” liksom ”åttondelssvarta”) kunde gå till den svenska kolonialdomstolen på ön för att få ett intyg på att de var vita och inte icke-vita (vilket naturligtvis gav fördelar i vardagen liksom inte minst i yrkeslivet o s v), att svenskarna i lönndom handlade med förslavade afrikaner långt in på 1830-talet samt att flera pjäser och operor som sattes upp i Stockholm (och möjligen också i andra svenska städer) tematiserade slaveriet och t o m utspelade sig på Saint-Barthélemy (i scenkonstföreställningarna spelades de svarta rollerna alltid av vita svenska skådespelare i s k blackface förutom när den mytomspunne Gustav ”Badin” Couchi agerade på scenen, vilket skedde i åtminstone en pjäs som sattes upp i rikets huvudstad och som behandlade slaveriet). 

Fredrik skriver också om när Sverige under en kort period under de kaotiska Napoleonkrigen (och närmare bestämt mellan 1813-14) tilldelades den närliggande franska kolonin Guadeloupe av Brittiska imperiet. 

Svenskarna blev oerhört begeistrade över detta och den dåvarande svenske utrikesministern bildade den s k Guadeloupekommittén som förberedde ett svenskt maktövertagande och även satte upp ett särskilt kolonialregemente för ändamålet som bl a bestod av franska, italienska och spanska krigsfångar som Sverige hade ”ackumulerat” under Napoleonkrigen. Guadeloupe återvände dock snart till det franska kolonialimperiets fålla och Guadeloupekommittén upplöstes medan kolonialregementet i stället kom att förflyttas till Värmland för att sättas in i och delta i den svenska arméns korta men segerrika invasion av Norge 1814. 

Slutligen skriver Fredrik om att år 1830 stiftades en svensk lag som sade att om en förslavad person besökte Sverige (eller Norge – d v s den bernadotteska dubbelmonarkins s k metropol) så upphörde denna/e att vara förslavad (då slaveriet hade avskaffats i Sverige redan 1335) samt om hur de fria icke-vita blandade (och både ”halvsvarta”, ”kvartssvarta” och ”åttondelssvarta”) kämpade outtröttligt för att erhålla medborgerliga rättigheter (och inte minst rösträtt vilket de helvita männen på ön erhöll redan 1812 – med tiden utgjordes f ö majoriteten av den svenska arméns soldater på ön ironiskt nog av fria blandade icke-vita personer) och till slut tillerkändes dessa 1833 av den svenska kolonialmakten efter att ett upploppsliknande ”storslagsmål” hade ägt rum på Gustavias gator och torg mellan icke-vita fria blandade och vita majoritetssvenskar och just på 1830-talet gavs också en ”illegal” tidning ut på Saint-Barthélemy som ingen fortfarande vet vem/vilka som låg bakom och som ohämmat och närmast hänsynslöst häcklade de svenska kolonialtjänstemännen för att medvetet blunda för att en del svenskar fortfarande var engagerade i slavhandeln (den ”illegala” tidningen ska ha varit populär och lästes tydligen diskret på Gustavias många pubar och restauranger).

Sammanfattningsvis skriver Fredrik att de vita svenskarna var minst lika goda kålsupare som de andra vita européerna och västerlänningarna vad gäller behandlingen av och synen på de svarta och icke-vita invånarna och att rastänkandet eskalerade under loppet av 1800-talet och blev alltmer extremt ju mer åren gick och 1900-talet började närma sig. Det har länge funnits en svensk myt som säger att svenskarna var ”snällare” mot icke-vita människor över haven när de interagerade med dem i t ex Nya Sverige i dagens Delaware, i Västafrika, i Kina, i Indien, i Mellanöstern, i Afrika eller i Karibien men Fredriks bok tar utan tvivel död på den nationella myten åtminstone för Saint-Barthélemys del. 

https://www.nok.se/titlar/a7/svarta-saint-barthelemy

”Sverige blev en slavnation när den karibiska ön S:t Barthélemy togs i besittning 1785. Slavar och så kallade fria svarta var i majoritet ända till det svenska slaveriet avskaffades 1847. 

Svarta S:t Barthélemy skildrar för första gången denna svarta befolknings hårda levnadsvillkor. Här möter vi bland andra tonårsflickan Marie Catherine och tvätterskan Suzannah, vilka nästan misshandlades till döds av sina ägare. 

Vi träffar den bråkiga svarta adelsdottern Ulrica Montgomery, frisören Jean-Pierre som piskades för att ha försvarat sig mot en vit man, Daly som hoppades vinna friheten med hjälp av magiska dekokter, Sophie som försökte att fly ön i manskläder, pojken Richard som torterades på slavskeppet Stockholm, och många andra. 

Mitt i slaveriets och slavhandelns grymheter ges även glimtar av ett rikt socialt liv och exempel på hur svarta invånare hjälpte varandra trots risken för hårda straff. Utifrån rättegångsprotokoll och slavlagar sätts S:t Barthélemys historia i ett större sammanhang och Sveriges förflutna som kolonialmakt och slavnation konkretiseras och gestaltas genom den svarta befolkningens öden.”

Svenska statens koloniala övergrepp mot och rasdiskriminering av samerna ska utredas i form av en sanningskommission

Nu står det klart att svenska statens koloniala övergrepp mot och rasdiskriminering av samerna äntligen ska utredas efter att både Sametinget och enskilda samer har drivit denna fråga och detta krav under många års tid. Tidigare har Svenska kyrkan givit ut en vitbok som behandlar kyrkans ansvar och skuld och denna gång handlar det om en statlig sanningskommission och därmed ansluter sig Sverige till länder som Nya Zeeland och Kanada där liknande sanningskommissioner och upprättelse- och försoningsprocesser har ägt rum och pågår:

”Regeringen har beslutat att inrätta en sanningskommission som ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/11/sanningskommission-for-det-samiska-folket/?fbclid=IwAR2eNy169gxU8ADFwZmYQXoiu8fPDVjmx4YIQZ6rPJSkp3Y2C3I4YzWj3SI

”– Det känns mycket bra att vi äntligen kan tillsätta en sanningskommission. Regeringen har ett ansvar att öka kunskapen om de övergrepp, kränkningar och rasism som samer har blivit och blir utsatta för. För att bidra till att ge urfolket samerna upprättelse och främja försoning är det nödvändigt att öka medvetenheten i hela Sverige om de historiska oförrätter som begåtts och de trauman som lever vidare än i dag. Detta kan också bidra till att något liknande inte händer i framtiden, säger kultur- och demokratiminister Amanda Lind.

Kommissionen ska synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommissionens slutsatser samt lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning.

– För den fortsatta utvecklingen av samepolitiken – såväl den som särskilt gäller urfolket samerna som minoritetspolitiken i övrigt – krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation, fortsätter Amanda Lind.

Kommissionen ska även bland annat:

  • kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken
  • sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande generationer
  • lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.

Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 december 2025.”

Regeringen följer upp afrofobirapporten

År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder. 

Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.

”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/10/kunskapen-om-sveriges-deltagande-i-slaveriet-ska-oka

”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.

Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.

– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

Om olika sätt att minnas Saint-Barthélemy på

Det finns idag och turligt nog åtminstone ett antal studier om den gamla svenska kolonin Saint-Barthélemy och om den svenska slavhandeln och slaveriet men hittills har ingen undersökt det svenska historiebruket kring Saint-Barthélemy och kort och gott hur minnet av Saint-Barthélemy har uttryckts, (ut)nyttjats och sett ut genom åren.


Under 1900-talets första hälft rådde exempelvis någon slags kolonial romantik i Sverige: Medan andra europeiska imperiemakter inklusive grannlandet Danmark kunde anordna kolonialutställningar så tvingades Sverige, som inte längre hade någon koloni kvar över haven under 1900-talet, i stället anordna en minnesutställning över Saint-Barthélemy under mellankrigstiden.


Samtidigt reste svenska journalister till den karibiska ön och lyckades finna den antagligen sista svensken på Saint-Barthélemy, som hade valt att kvarstanna på ön även efter att det svenska styret upphörde. Det handlade om en äldre dam som fortfarande sades tala svenska, och som uppgavs bo i en nedgången byggnad som närmast liknades vid ett skjul och som det t o m anordnades en insamling för, för att göra hennes sista år i livet materiellt drägliga.


Under mellankrigstiden föddes också en romantisering av svensktiden som bl a sade att när den svensk-norska unionsflaggan halades för sista gången 1878 och den franska trikoloren ersatte densamma och när det sista officiella, statliga svenska fartyget lade ut med den siste svenske guvernören och de svenska kolonialsoldaterna och kolonialtjänstemännen ombord så ska en åldrad, vithårig svart man ha följt med svenskarnas fartyg i en liten båt så långt ut han kunde till havs för att vinka farväl till svenskarna en allra sista gång och det sägs att han ropade något i stil med ”Sweden forever” alternativt ”vive la Suède”.


Kontentan med denna berättelse var naturligtvis att svenskarna hade behandlat sina slavar bättre än danskarna, holländarna, fransmännen, spanjorerna och engelsmännen på de angränsande öarna – d v s här någonstans såddes antagligen fröna till den svenska exceptionalismen i synen på kolonialism och rasism och idén om svenskarna som en särskilt humanitär nation.


I samband med den s k 68-revolutionen skrevs det återigen en del om Saint-Barthélemy och för några dagar sedan hittade jag denna relativt stort uppslagna artikel i dåtida Aftonbladet som har ett explicit antikolonialt anslag. I denna artikel omnämns det intressant nog att det då år 1967 fortfarande fanns tre personer på ön som levde, som hade fötts under svensktiden och vilka alla måste ha varit i 90-årsåldern vid denna tid.


Det står m a o klart att det finns gott om empiri vad gäller en framtida eventuell studie rörande det svenska historiebruket kring Saint-Barthélemy för det är uppenbart att var tid och varje ny generation ”upptäcker” Saint-Barthélemy både på nytt och på sitt sätt utifrån sin tidsanda och kanske också sin ”agenda”.
Det är slutligen ändå lite hisnande att kunna konstatera att tre personer faktiskt levde på Saint-Barthélemy så sent som 1967 som en gång hade fötts i den svenska kolonin.

I år är det 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum

Ibland är tidsperspektiven verkligen hisnande: Kom just att tänka på att det faktiskt bara var 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum, vilket ju innebär att det finns människor som lever än idag som faktiskt levde även då.

Utställningen räknas som den antagligen största och mest påkostade av det mycket stora antalet kolonialutställningar som olika europeiska och västerländska imperiemakter (liksom även Japanska imperiet) avhöll mellan cirka 1880-1950 (och bl a Danmark) och i Franska kolonialimperiets gigantiska utställning i Bois de Vincennes i Paris som officiellt gick under benämningen Exposition coloniale internationale deltog även bl a Nederländerna, Portugal, Belgien och Italien med egna paviljonger som visade upp både artefakter, djur och levande människor från dessa länders olika kolonier.

Utställningen pågick mellan maj-november 1931 och sammanlagt såldes otroliga 33 miljoner biljetter och möjligen besöktes utställningen av så många som 10 miljoner enskilda personer från hela Europa och västvärlden (många Parisare sägs då ha besökt utställningen vid flera tillfällen då den var så jättelik och därför krävde flera besök).

Samtidigt pågick en antikolonial och antirasistisk utställning som det dåvarande franska kommunistpartiet PCF anordnade med bidrag av bl a André Breton, Paul Éluard och Louis Aragon – Sanningen om kolonierna eller La verité sur les colonies – som handlade om övergreppen och förtrycket i det Franska kolonialimperiet och som bara ska ha besökts av ynka 5000 personer. Denna utställning genomfördes med stöd av Sovjetunionen och av den lilla icke-vita minoritet som då bodde och levde i Paris och i Frankrike, som härrörde från de franska kolonierna.

För 90 år sedan går det med andra ord och kort och gott att konstatera att fransmän, européer och västerlänningar i gemen var helhjärtat för kolonialismen medan ett mycket litet antal av desamma var emot kolonialismen. Mellankrigstiden är också den period då de europeiska och västerländska kolonialimperierna stod i zenit när kring 85% av jordens yta antingen styrdes direkt från Europa som kolonier och protektorat eller av ättlingar till européerna som bosättarstater.

Efter Andra världskriget och efter 1945, d v s bara 14 år efter den stora kolonialutställningen i Paris, gick det sedan som bekant sakta men säkert utför de europeiska och västerländska kolonialimperierna och inte minst p g a att Japanska imperiet hade besegrat och förnedrat desamma i Stillahavsasien (inklusive Franska kolonialimperiet), vilket i sin tur resulterade i att först just Asien och därefter Afrika kom att avkoloniseras mellan 1946-99. 

Ironiskt nog är Palais de la Porte Dorée, som uppfördes för kolonialutställningen och som därefter inhyste Musée des Colonies numera Frankrikes och Paris invandringsmuseum Cité nationale de l’histoire de l’immigration. Idag befolkas Stor-Paris av ett mycket stort antal invånare som har bakgrund i det gamla Franska kolonialimperiet och vars förmödrar och förfäder ställdes ut på kolonialutställningen 1931. Minst lika ironiskt är också att utanför byggnaden och museet finns det numera ett monument över alla de 10 000-tals fransmän som stupade i Indokinakriget eller Guerre d’Indochine mellan 1946-54.

Det kanadensiska internatskolsystemet för urfolksbarn befaras nu ha resulterat i att uppemot en femtedel av alla urfolksbarn aldrig kom hem

Sedan än fler kvarlevor (d v s skelett) efter urfolksbarn har hittats (och grävts upp ur omärkta gravar) i anslutning till några av de f d internatskolor där sammanlagt runt 150 000 kanadensiska urfolksbarn placerades (och i stort sett alltid mot sin vilja) fram tills 1990-talets mitt som ett led i Kanadas ”master plan” för att assimilera landets urfolksinvånare och göra dem så lika de kanadensiska majoritetsinvånarna som möjligt misstänks det nu att kanske så många som 20% av alla urfolksbarn aldrig återvände till reservaten och till sina ursprungsfamiljer utan slutade i just en omärkt barngrav.

Representanter för Kanadas olika urfolk larmade tidigt om att deras barn, som togs ifrån dem och tvångsplacerades på internatskolorna, for illa och att alltför många av dem utsattes för våld och övergrepp och även av sexuell art och det är idag välkänt att åtskilliga av de f d eleverna på internatskolorna utvecklade psykisk ohälsa, alkoholism och drogmissbruk som vuxna.

År 2008 bad Kanadas dåvarande premiärminister Stephen Harper officiellt om ursäkt till landets alla urfolksinvånare för att ha placerat urfolksbarnen på internatskolorna och där i alltför många fall behandlat dem illa.

Då år 2008 beräknades det att över 4000 urfolksbarn hade gått bort som elever på skolorna av fr a sjukdomar som de i många fall saknade motståndskraft mot av både genetiska skäl och då många av dem var undernärda men nu efter den plötsliga upptäckten av nya barnskelett, som har skakat Kanada i grunden, befaras denna siffra vara mycket högre än så.

https://www.svd.se/nu-over-1100-omarkta-gravar-i-kanada

”Experter använde markradar för att lokalisera vad som tros vara viloplatser för elever mellan sju och 15 år som gick på St Eugene’s Mission School nära Cranbrook i provinsen British Columbia, uppgav den lokala folkgruppen Lower Kootenay Band på onsdagen.

De 182 nya omärkta gravarna ska läggas till de som tidigare påträffats vid före detta katolska internatskolor – 215 i Kamloops i British Columbia och 751 i Marieval i provinsen Saskatchewan.

St Eugene’s Mission School drevs av katolska kyrkan från 1912 till tidigt 1970-tal. I byggnaden finns numera hotell och kasino med en angränsande golfbana, enligt det kanadensiska public service-bolaget CBC.

De nyupptäckta gravarna är ytliga, på cirka en meters djup.

– Man kan aldrig riktigt förbereda sig på något sådant här, säger folkgruppens ledare Jason Louie till CBC.

Lower Kootenay Band ingår Ktunaxa Nation som organiserar ursprungsbefolkningen i British Columbia, i sin tur en del av landets så kallade First Nations som rymmer 630 olika folkgrupper.

”Det anses för troligt att kvarlevorna efter dessa 182 själar kommer från medlemmar i Ktunaxa Nation, angränsande First Nations-samhällen och gruppen Aq’am”, enligt ett pressmeddelande från Lower Kootenay Band.

Jason Louie berättar att folkgruppens ledning talade med personer som studerat på St Eugene’s Mission School innan upptäckten gjordes offentlig och erbjöd dem stöd.

Efter de två första fynden av omärkta gravar har sju kyrkor brunnit. Polisen misstänker att bränderna var anlagda.

Premiärminister Justin Trudeau har å regeringens vägnar bett om ursäkt för hur ursprungsbefolkningen behandlats på 139 internatskolor fram till 1990-talet. Han uppmanar påve Franciskus att också be om ursäkt.”

Om den kolonialnostalgiska kostymfilms-tv-serien ”The Singapore Grip”

Av någon anledning brukar SVT bjuda på en kolonialnostalgisk kostymfilm(s-tv-serie) under somrarna och detta gäller uppenbarligen även sommaren 2021 så för den som behöver lite kolonialnostalgisk kostymfilmseskapism inför de kommande veckornas politiska turbulens så finns den brittiska tv-serien ”The Singapore Grip” nu till hands.


Denna drama-tv-serie består av en filmatisering av J.G. Farrells roman med samma titel och såsom påfallande ofta är fallet med just brittiska kolonialnostalgiska kostymfilmer så skildrar den en förbjuden heterosexuell s k intimrelation över de s k rasgränserna.


Denna relation som denna gång rör en engelsman och en kinesisk kvinna äger rum inför och samtidigt som Brittiska imperiet förorsakades sitt allra största och inte minst mest förnedrande nederlag i Stillahavsasien.


Detta skedde när Japanska imperiet i samband med sitt närmast osannolika ”Blitzkrieg” besegrade ett västerländskt kolonialimperium efter ett annat på bara några ynka månader vintern 1941-42 p g a att västerlänningarna var så uppfyllda av dåtidens rastänkande att de fullständigt underskattade japanernas stridsvärde vilket fick till följd att både fransmän, holländare, amerikaner och britter besegrades i grunden.


Japanerna hade mot alla odds lyckats ta sig fram till Singapore cyklandes på oländiga djungelvägar och medan Brittiska imperiets jättearmé som räknade närmare 90 000 man hade planerat för en japansk attack via havet så föll japanerna i stället britterna i ryggen och bl a tack vare att general Nishimura lyckades leda över 10 000 disciplinerade japanska infanterister över risfälten som på den tiden omgav Singapore vilka marscherade i snörräta kolonner och intog staden via landvägen.


I de allierades upptrissade propaganda hette det profetiskt att faller Singapore – Brittiska imperiets viktigaste koloni i Stillahavsasien – så är ”de vitas tid förbi i Fjärran Östern” vilket också kom att stämma under efterkrigstiden när avkoloniseringen satte igång även om britterna bet sig fast i just Singapore ända fram tills 70-talet.


Redan i december 1941 hade de brittiska besittningarna längs Kinas kust falllit som käglor och inte minst kronkolonin Hongkong efter en sista heroisk slutstrid från Brittiska imperiets sida som bl a innefattade den s k ”playboy-brigaden” (bestående av just unga, brittiska och andra västerländska s k playboys som mest ”hängde” i Asien för ”brudarna”, alkoholen, drogerna och den ”exotiska” spänningens skull och varav en del även utgjordes av portugiser som hade kommit över från närbelägna Macau för att ”fajtas” sida vid sida med ”lads:en” i Hongkong) och Churchill beordrade därför imperiets kolonialarmé i Singapore att inte kapitulera och att t o m kämpa till siste man men den håglöse general Percival såg sig tvungen att kapitulera redan den 15 februari 1942 efter bara någon veckas belägring.


Det berättas att Churchill blev så tagen av Singapores fall att han inte orkade resa sig från duschkabinen utan sin butlers hjälp – han ska ha suttit naken och likgiltig på golvet med duschvattnet rinnandes över sin vid det laget tämligen omfångsrika lekamen när han erhöll beskedet om stadens fall tills butlern mödosamt lyfte upp honom och gav honom en handduk att skyla sig med.


Det berättas också att Singapores överklass ”partajade” och söp ned sig fullständigt det sista dygnet innan Singapores fall:


På det magnifika kolonialhotellet Raffles spelade en levande orkester jazz medan de brittiska plantageägarna och adelsmännen beställde in drink efter drink och dansade frenetiskt in i det sista och någon ska även ha klottrat ett sturskt antijapanskt budskap på golvet framför den stora bardisken. När de första japanska soldaterna väl marscherade in i den historiska innerstaden sägs några av dem t o m ha påträffat ett antal kolonialelitbritter på Raffles som ännu inte hade däckat av alkoholen dansandes en sista stolt vals innan de gav upp och till slut lät sig tas till fånga.