Category: Sverige

Både TT, SCB, regeringen och landets journalister och forskare sprider systematiskt och massivt lögner och faktafel om vad jämlikhetsdata är

Det stora skandalen med den fullständigt urspårade jämlikhetsdatadebatten som inte är någon debatt utan ett gigantiskt antirasistiskt vredesutbrott och en gränslös antifascistisk hatstorm som i ett slag har enat och fört samman landets alla sverigedemokrater, högerextremister, vänsteraktivister och radikala socialister och allt och alla däremellan inklusive hela Sveriges journalistkår och hela Sveriges forskarvärld i den gemensamma kampen mot all typ av statistik om minoriteter av alla de slag (och i den sturska och stolta svenska kampen mot FN och EU som vill ”tvinga” Sverige att börja praktisera jämlikhetsdata) är inte att alla tror, tycker och tänker (och fr a känner) att jämlikhetsdata är detsamma som ”rasregister” utan att till och med TT och SCB rapporterade om och kommenterade Vänsterpartiets kongressbeslut i söndags på ett helt igenom felaktigt och oinformerat sätt och med utgångspunkten att jämlikhetsdata innebär registrering.
 
När inte ens TT och SCB förstår vad jämlikhetsdata är så har den svenska antirasistiska och antifascistiska masspsykosen verkligen gått in i väggen, nått vägs ände och förlorat sig själv för alltid i ett tillstånd av splendid isolation och för att strö ytterligare salt i svenskarnas antirasistiska och antifascistiska sår så påminner jag gärna om att även landets statsapparat, regering och riksdag är totalt okunnig om vad jämlikhetsdata är trots att den absoluta majoriteten av världens alla stater använder sig av jämlikhetsdata inklusive flera av våra grannländer.
 
Den sittande rödgröna regeringen (d v s världens första och hittills enda feministiska och antirasistiska regering) upprepade nyligen i sin nationella handlingsplan mot strukturell rasism sitt avståndstagande mot jämlikhetsdata med utgångspunkten att det handlar om registrering och för några år sedan var det även den dåvarande alliansregeringens inställning när FN än en gång kritiserade Sverige för att sakna data och siffror om landets minoriteter – det ultramilitant och hyperradikalt antirasistiska och antifascistiska ”Goddag yxskaft-Sverige” svarade då till FN att ”under the Personal Data Act, the transfer of personal data that reveals race, ethnic origin or religious belief is prohibited as a general rule”, d v s även den dåvarande alliansregeringen utgick ifrån att jämlikhetsdata betyder detsamma som ”rasregister”.
DV8fb9iWkAE0WNd.jpg
 
Hittills är det bara högerns ”favvoforskare” Tino Sanandaji och jag själv som explicit är för jämlikhetsdata inom den svenska högskole- och forskarvärlden medan i praktiken samtliga forskare på både höger- och vänsterkanten som studerar och är engagerade i minoritetsfrågor (och vilka både betraktas som och ser sig själva som antirasister) är emot jämlikhetsdata och än värre än så – likt SCB, TT och regeringen utgår de ifrån att jämlikhetsdata är detsamma som registrering och de sprider därmed både faktafel, felaktigheter och lögner omkring sig i den (sken)heliga svenska antirasismens och antifascismens namn och landets forskare (om några) borde sannerligen veta bättre än så.

Den svenska kunskaps- och debattnivån om jämlikhetsdatafrågan är chockerande låg

Har idag systematiskt och kontinuerligt följt och dokumenterat både rapporteringen om och receptionen av Vänsterpartiets kongressbeslut i Karlstad att bifalla och rösta igenom motionen om att partiet ska förorda och förespråka jämlikhetsdata (och i opposition mot partiledningen) och kan konstatera att trots att svenskarna är ett av världens mest högut/bildade ”folkslag” i världen så är kunskapen om jämlikhetsdata och nivån på debatten om jämlikhetsdata sannolikt bland den lägsta och mest oinformerade och oavancerade på jorden:
 
Idag har mängder med forskare och akademiker, politiker och debattörer samt myndigheter och organisationer tagit avstånd från Vänsterpartiets beslut och både extremhögern och radikalvänstern och allt och alla däremellan verkar rörande överens om att svenskarna inte ska föra s k ”rasregister” och bli s k ”rasfixerade” och både SCB, toppolitiker, inflytelserika jurister samt antirasistiska forskare har idag farit med osanning och ljugit och helt och hållet utgått ifrån att jämlikhetsdata är detsamma som just ”rasregister” och ”rasregistrering” eller kommit med än mer fantasifulla påståenden om att jämlikhetsdata är förbjudet enligt både svensk lag och EU-lagstiftningen.
 
Endast ett mycket litet antal röster har hitintills försvarat motionen och jämlikhetsdata som sådant och det är skrämmande, absurt och surrealistiskt att faktiskt ta del av all denna antirasistiska vrede som formligen har exploderat idag och (än en gång) kunna konstatera att svenskarna faktiskt är fanatiska antirasister i själ och hjärta i just denna fråga och verkligen på djupet avskyr, fruktar och t o m hatar allt vad data, siffror och statistik om minoriteter heter.

Danska S fortsätter att sätta tak på utomeuropéerna

Danska S fortsätter att sätta upp statistiska (ras)krav på utomeuropéerna: Tidigare handlade det om att sätta ett årligt tak på den utomeuropeiska invandringen (d v s ett s k raskvotsystem) och nu ska max 30% av alla invånare i de danska ”ghettona” (som de danska miljonprogramsområdena officiellt heter) få ha någon form av utomeuropeisk bakgrund.
 
 
Samtidigt är det ett (statistiskt) faktum att även i de mest s k ”perker”-täta stadsdelarna i vårt södra grannland så har sällan eller aldrig mer än 50-65% av invånarna utländsk bakgrund och det är få om ens några stadsdelar i Danmark där över 30% av invånarna har utomeuropeisk bakgrund och detsamma gäller f ö även i Norge.
 
Extremlandet vad gäller rassegregation är i stället Sverige där åtskilliga stadsdelar (och vilka samtliga är miljonprogramsområden) numera överstiger 90% vad gäller invånare som har någon form av utländsk bakgrund och det är just utomeuropéerna som dominerar i de svenska ”blatte”-täta stadsdelarna och det är inte ovanligt alls att långt över 30% av alla invånare i miljonprogramsområdena just har utomeuropeisk bakgrund.

Europeiseringen av svensk politik fortsätter när ”mainstreampartierna” nu anpassar sig till SD i allt snabbare takt

Under många år var SD det enda större politiska partiet som krävde att invandringens kostnader ska redovisas (såsom M kräver fr o m igår) liksom att SD var ensamt om att driva kravet på språk- och svenskhetstest för medborgarskap, kravet på möjligheten att återkalla medborgarskap och kravet på tillfälliga uppehållstillstånd som norm men nu när både M och S vrider upp ”vi måste sätta press på och ställa krav på våra utomeuropéer”-volymen i allt snabbare takt för att ta tillbaka alla sina förlorade (SD-)väljare inför valet i september i år så har en europeisering ägt rum även inom svensk politik.
 
Aron Etzler (V) varnar idag på DN Debatt inför Vänsterpartiets kongress i Karlstad i helgen för den allt snabbare anpassningen till SD:s verklighetsbild och kravlista från ”mainstreampartiernas” sida vilka tidigare valde att bekämpa SD genom att inte anamma högerpopulismens och radikalhögerns krav såsom de stora ”mainstreampartierna” redan har gjort i nästan alla andra länder i Europa inklusive i våra nordiska grannländer.
 
Liksom att vi länge var ett av de sista länderna i Europa att inte ha ett högerpopulistiskt parti i parlamentet så har vi fram tills nu varit det sista europeiska landet vars ”mainstreampartier” ännu inte hade anammat en högerpopulistisk retorik.
 
Det återstår nu att se om M och S kommer att lyckas att ta tillbaka sina gamla väljare som har gått över till SD men risken är stor att de inte kommer att göra det då den dominerande tendensen i Europa har varit att så fort ”mainstreampartierna” kopierar och tar över högerpopulismens och radikalhögerns krav så straffas de av väljarna och i slutänden är det högerpopulismen och radikalhögern (d v s det ideologiska ”originalpartiet”) som vinner på en sådan anpassning.
 
 
”Den troliga fortsättningen är att SD höjer ribban med några väl genomtänkta utspel kring kriminalitet och invandring, som sedan Moderaterna och Socialdemokraterna ska neutralisera genom anpassning. Fortsätter Sverige i den riktningen är det troligt att valrörelsen 2018 inte alls blir ”unik” och att väljarna blir mer än ”i någon mån auktoritära”. Sverige kan bli ett land där klyftan växer snabbast bland OECD-länderna, men nu mellan infödda och invandrade. Om det är SD som ställer upp alternativen, så får partiet genomslag för sin agenda oavsett hur de andra partierna vrider och vänder på sig.
 
Den yttersta konsekvensen av att låta SD:s verklighetsbild styra valrörelsen är att grunden till samhällets problem hamnar i skuggan. Hur man än vänder och vrider på det är det inte flyktingarnas fel att Sverige i början av 1990-talet lade ned ambitionerna för bostadsbyggande, eller att pensionssystemet från 1994 gör livet fattigare för äldre idag. Hur förblindad man än är av GAL-TAN-skalan är det svårt att lasta nyanlända för att klyftorna har ökat sedan 1982. ”

Om internationell adoption som ett antirasistiskt och postkolonialt försoningsprojekt

De senaste dagarnas avslöjanden om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och om den i alltför många fall regelrätta människohandel som har pågått ända sedan 1960-talet och fram tills idag från över 150 olika ursprungsländer i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien, Central- och Östeuropa har inte bara rört upp känslorna i både Chile och Sverige utan ställer också frågor om hela det internationella adoptionsprojektet och om vad det egentligen har handlat om utöver att internationell adoption numera betraktas som en reproduktionsmetod bland andra reproduktionstekniker av de allra flesta svenskar.
 
Varför har svenskarna egentligen adopterat flest s k Tredje världen-barn i världen? Har svenskarna exempelvis svårare att få barn på ”naturlig” väg än andra nordiska, europeiska och västerländska s k folkslag?
 
1969 bildades adoptionsorganisationen och adoptionsförmedlaren Adoptionscentrum genom en sammanslagning av två föreningar som redan innan dess hade börjat hjälpa svenskar att ta hit barn för adoption från bl a Indien, Etiopien och Sydkorea. 1969 var Sverige fortfarande ett i huvudsak vitt land sett till befolkningssammansättningen och mätt utifrån antalet invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund som då bara uppgick till ynka 5-6000 och inte ens antalet invandrare från dåvarande Jugoslavien och från Turkiet uppgick till fler än några tusen invånare. Faktum är att de utomeuropeiska adoptivbarnen dominerade den utomeuropeiska invandringen till Sverige ända fram tills 1970-talets slut.
 
Samtidigt pågick avkolonialiseringen för fullt ute i världen och ända sedan 1950-talet hade ett stort antal kolonialkrig och proxykrig rasat i det som då kallades Tredje världen och 1969 var Sverige det enda västlandet som närmast rutinmässigt alltid röstade tillsammans med Tredje världen-länderna i FN och som kritiserade och fördömde andra västländers inblandningar och interventioner i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien. Redan 1969 var Sverige dessutom världens största biståndsnation per capita och vid samma tid var Sverige det första västlandet som hade undertecknat FN:s rasdiskrimineringskonvention.
 
Från och med 1968-69 exploderade antalet utlandsadoptioner i Sverige och vissa år på 1970-talet ankom närmare 2000 barn till landet årligen och vilket då motsvarade 2-3% per årskull och vilket är ett demografiskt världsrekord som inget annat land någonsin har uppnått sedan dess (OBS: det råder så klart ingen tävling om vilket västland som adopterar flest s k Tredje världen-barn per capita).
 
1976, samma år som hela 1791 utrikes födda barn adopterades till Sverige, anordnade Adoptionscentrum en utställning om internationell adoption på Kulturhuset i Stockholm med titeln ”Svenskar i flera kulörer” och en av de affischer som visades då och där kommunicerade på ett närmast övertydligt sätt att svenskarnas utlandsadoptioner handlade om så mycket mer än att bara vilja reproducera sig.
AC Kulturhuset.jpg
 
I USA fanns visserligen tydliga kristna och religiösa inslag under den internationella adoptionsverksamhetens första decennier på 1950- och 60-talen men i nästan alla andra västländer så handlade utlandsadoptionerna mer eller mindre enbart om just ett sätt att reproducera sig på och det egentligen enda sättet att göra det på fram tills 1978 när världens första s k provrörsbarn föddes levande (d v s det gick i praktiken inte att reproducera sig utanför kroppen fram tills 1978 annat än genom just adoption).
 
Det var helt enkelt bara i Sverige och bland svenskarna som den internationella adoptionsverksamheten uppstod och växte fram som en del av den s k 68-revolutionen och som en del av den vänsterliberala och antirasistiska pro-Tredje världen- och pro-icke-vita människor-ideologi som formulerades på 1960-talet och som allt sedan dess mer eller mindre fullständigt har dominerat landet. Slutligen och inte minst så betraktades den internationella adoptionsverksamheten just i Sverige som ett postkolonialt försoningsprojekt utifrån idén om att vita och icke-vita nu skulle börja ingå i intimrelationer med varandra och och bilda familj med varandra över de s k rasgränserna i en tid präglad av avkolonialisering, medborgarrättsrörelser, antirasism, Tredje världen-solidaritet och en begynnande icke-vit invandring.

Nya uppgifter om adoptionerna från Chile till Sverige

Den svenska expat-kvinna som genomförde och ”fixade” merparten av de totalt 2021 adoptionerna från Chile till Sverige som ägde rum i Adoptionscentrums (AC) regi och med svenska statens goda minne mellan 1971-92 är idag en förmögen kvinna och är numera bosatt i Chiles motsvarighet till Djursholm.
 
 
Tillsammans med en chilensk militärpolis som den svenska expat-kvinnan är gift med sedan många år tillbaka och i nära samarbete med en korrupt chilensk socialarbetare lurade, övertalade och tvingade hon mängder av chilenska mödrar och familjer att ”överge” sina barn.
 
För pengarna hon tjänade på AC:s adoptioner till Sverige köpte hon bl a mark i södra Chile förutom den palatsliknande bostad hon idag bor i och den korrupta socialarbetaren som systematiskt raderade och ändrade identiteterna på de bortadopterade barnen och fabricerade och förfalskade nya ursprungsnamn, bakgrundshistorier och födelsedatum för att dölja alla spår bakåt och för att få barnen att framstå som ”adopterbara” blev sedermera AC:s s k röttersök-ansvariga i Chile.
 
Samma person som en gång i tiden förstörde och förfalskade de adopterades identiteter är m a o numera den som tjänar pengar på att ”hjälpa” de adopterade (som numera är vuxna) att söka sina rötter i Chile.
Sveriges långt över 100 000 majoritetssvenska adoptivföräldrar till landets närmare 60 000 utlandsadopterade från de gamla kolonierna och vilka dessutom oftast är högutbildade höginkomsttagare och vilka därmed nästan alltid har både ordet i sin makt och innehar maktpositioner i det svenska samhället är tyvärr i stort sett alltid helt och hållet tysta när adoptionsskandaler avslöjas i medierna och när de får veta att deras egna barn kan vara stulna och att deras egna barns adoptionsdokument och identiteter kan vara fabricerade och falska men nu talar i varje fall en majoritetssvensk adoptivmamma ut för både sin sons och sin egen skull:
 
 
”Även de svenska adoptivföräldrarna kan ses som offer i adoptionsskandalen i Chile. Tommy Leite stals enligt hans biologiska mamma från henne. Hans svenska mamma kräver nu också svar.
 
Tommy Leites svenska mamma Inger Leite anser att både Tommy och hans biologiska mamma har utsatts för ett brott.
 
– Jag känner en oerhörd kränkthet och jag kräver svar. Som svensk är man uppfostrad till att lita på myndigheter och organisationer. Det fanns inte i min sinnesvärld att det kunde finnas några oegentligheter, säger hon.
 
Inger Leite tänker nu börja ställa Adoptionscentrum till svars för vad hon anser att hennes son har utsatts för.”
 
Hoppas nu att fler följer Ingers exempel: Det handlar om många tusen majoritetssvenska föräldrar, partners, släktingar och nära och kära till landets adopterade från Chile som skulle kunna trycka på nu och kräva ett svar från både Adoptionscentrum och svenska staten och en uppgörelse med de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige för att inte tala om alla 10 000-tals invandrare från Chile och deras barn och efterkommande.
 
De korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som pågick under militärjuntans tid är ju både en del av Chiles historia liksom en del av Sveriges historia och de adopterade chilenarna är också en del av den svensk-chilenska minoriteten i landet.

Om alla de superentreprenöriella svenska expat-kvinnor som såg till att 10 000-tals s k Tredje världen-barn från Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien kom att adopteras av svenskar mellan ca 1968-2005

Under utlandsadoptionernas storhetstid när huvudparten av landets uppemot 60 000 utrikes födda adopterade ankom till landet mellan ca 1968-2005 (innan 1968 var det ej särskilt många svenskar som adopterade internationellt och efter 2005 har antalet utlandsadoptioner minskat i antal och är nu nere på det tidiga 1960-talets nivåer), och inte minst från de nio största ursprungsländerna Sydkorea, Indien, Colombia, Kina, Sri Lanka, Chile, Thailand, Vietnam och Etiopien, så spelade en eller flera utlandssvenska s k expat-kvinnor (för det var nästan alltid kvinnor det handlade om) en absolut avgörande roll för att både initiera och driva verksamheten på plats såsom i fallet med de aktuella och korrupta adoptionerna från Chile:
 
I det chilenska fallet så handlade det om en svensk kvinna som var bosatt i Chile och som var gift med en chilensk man och det är den kvinnan och det paret och dess krets och nätverk av semikriminella ”child finders” och korrupta medarbetare i form av socialarbetare, jurister, läkare, poliser och tjänstepersoner (och vilka alla fick ”kommission” per genomförd adoption) som skildras i SVT:s reportage och som stod bakom flertalet av de kring 2200 adoptionerna från Chile till Sverige:
 
 
”– Det var personer som arbetade för Adoptionscentrum som organiserade en stor mängd olagliga adoptioner. Många inblandade har berikat sig och pengar som adoptionsföräldrar har trott varit för omkostnader har gått rätt ner i fickorna hos en rad aktörer, säger Alejandro Vega, journalist på Chilevision.
 
Han bygger sina anklagelser på intervjuer med anhöriga, men även med olika myndighetspersoner som var aktiva under den här perioden. Han har också tillsammans med kollegor granskat handlingar och funnit att namnteckningar har förfalskats, att uppgifter om föräldrar har förändrats eller utelämnats och att historier om varför barn har adopterats har hittats på.
 
Marta Garcia var chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME under slutet av 80-talet. Hon säger till Chilevision att Adoptionscentrums personal hade ”nära kopplingar” till särskilda domstolar som gav utresetillstånd till barn som adopterades bort.
 
– Man samarbetade med advokater, socialarbetare och läkare. Alla fick sin del av kakan. Marta Garcia, fd chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME.
 
Hon beskriver personer kopplade till Adoptionscentrum som en del i ett nätverk där socialarbetare aktivt sökte upp barn som kunde vara lämpliga att adopteras bort.”
 
I Sydkorea, Indien, Colombia, Sri Lanka, Thailand och Etiopien liksom i ett flertal andra större adoptionsländer såsom i Brasilien, Indonesien och Iran fanns utlandssvenska s k expat-kvinnor på plats för att antingen helt och hållet inleda och organisera adoptionsverksamheten (inklusive att i många fall även driva en resebyrå- och hotellverksamhet och naturligtvis också en ”barnhemsverksamhet” med slutna institutioner där barn som befanns vara adopterbara låstes in innan transporten till Sverige) eller för att facilitera och underlätta densamma på plats och särskilt gällde det alla de ursprungsländer i Tredje världen där konflikter pågick och där auktoritära regimer styrde (d v s där kaos mer eller mindre rådde och där statsapparaterna oftast utgjordes av s k ”failed states”).
 
I många fall var dessa uppfinningsrika och superentreprenöriella expat-svenskor på plats tillsammans med ”local”-män från ursprungslandet såsom i t ex Chile, Sri Lanka, Sydkorea och Etiopien (d v s de levde i s k intimrelationer med män i ursprungslandet och vare sig de hade en svensk man eller ej, d v s i flera fall så tog de sig helt enkelt en s k älskare i ursprungslandet och var s k otrogna) och vilket naturligtvis och på alla sätt och vis underlättade adoptionsverksamheten. I länder som Thailand och Colombia var bl a diplomatfruar inblandade i adoptionsverksamheten och i Brasilien har det handlat om fruar till svenska affärsmän och i Sydkorea så spelade självaste Adoptionscentrums (AC) grundare en avgörande roll för att rädda hela adoptionsverksamheten efter militärjuntans fall på 1990-talet när den sydkoreanska adoptionsbyrån som AC samarbetar med skakades av korruptionsskandaler.
 
För några år sedan berättade flera av dessa idag äldre damer vilka i många fall har blivit smått förmögna p g a sin entreprenöriella adoptionsverksamhet och vilka sammantaget har tagit hit 10 000-tals barn om sina minnen av att vara en s k ”adoption broker” och de svenska adoptionsorganisationernas kontakt på plats i ett utomeuropeiskt land (flera av dem har dock redan hunnit avlida) i en bok som delvis dokumenterar hur det kunde gå till när nära relationer och kontakter med korrupta socialarbetare, läkare, advokater, domare, tjänstemän och även ministrar i länder som Sydkorea, Kina, Vietnam, Bolivia, Filippinerna, Ecuador och Taiwan var absolut avgörande för att både få igång och hålla igång den enorma ruljangsen och den jättelika apparat som krävdes för att transportera närmare 60 000 människor till Sverige för adoption under knappt 40 års tid (d v s mellan ca 1968-2005 så forsade det formligen in adoptivbarn till Sverige även om det kan låta som SD-retorik att uttrycka det så).
 
Särskilt under efterkrigstiden och Kalla kriget och under avkolonialiseringen befann sig 10 000-tals svenskar och inte minst just svenskor i flertalet länder i den s k Tredje världen p g a det mycket omfattande politiska, ekonomiska och kulturella svenska engagemanget för Tredje världen som gällde mellan ca 1960-2000 och det är just denna (proportionellt sett) stora ”svensktäthet” i ursprungsländerna parad med det faktum att i stort sett alla utomeuropeiska länder (och utomeuropeiska folk) hyser en extremt positiv syn på och attityd till Sverige och svenskarna som inte bara förklarar att svenskarna har kommit att adoptera flest s k Tredje världen-barn på jorden per capita utan också att pyttelilla Sverige kunde konkurrera med och t o m i många fall även konkurrera ut långt mer mäktiga västländer som USA, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Australien och Italien på plats i ursprungsländerna tack vare alla dessa energiska expat-svenskor vilka ibland t o m lyckades ”outsmart:a” och jaga iväg flera av de amerikanska adoptionsbyråjättarna i de mest oländiga provinser i Etiopien eller Vietnam och i de mest svårarbetade megastäder i Kina eller Indien.
 
Det är m a o ingen slump att svenskarna lyckades lägga beslag på lejonparten av barnen från flertalet ursprungsländer i proportion till den svenska totalbefolkningen: Mellan ca 1968-95 genomfördes exempelvis totalt 13 000 utlandsadoptioner från Sri Lanka till västvärlden och hela 3500 av dessa barn hamnade just i (befolkningsmässigt sett) lilla Sverige.
 
Expat-svenskorna var ibland kopplade till Svenska kyrkan eller till någon frikyrka och drevs ibland av kristna motiv medan andra drevs av en slags allmän antirasistisk och vänsterliberal pro-Tredje världen-solidaritetskänsla men framför allt var de helt och hållet uppfyllda av idén om Sverige som paradiset på jorden och av föreställningen om att de därmed räddade alla dessa 10 000-tals barn och inte minst så upplevde de att de hade både svenska statens, svenska regeringens, svenska UD:s och de svenska beskickningarnas skydd och stöd (och vilket de också hade) och i förlängningen hela svenska folkets tillåtelse och välsignelse att till varje pris och med alla till buds stående medel hitta och transportera så många barn som möjligt på så kort tid som möjligt till Sverige och svenskarna och det går verkligen inte att säga något annat än att de lyckades med sitt grandiosa ”uppdrag” mot bakgrund av den gigantiska mängd utlandsadopterade som Sverige idag inhyser och kan ståta med.