Kategori: Sverige

Ett antal likheter mellan svenska SD och italienska FdI liksom mellan Jimmie Åkesson och Giorgia Meloni

Det ligger något djupt ödesmättat över Europas ”bruna höst” (som då infaller i skrivande stund):

Det finns till att börja med framför allt alltför många märkliga paralleller mellan svenska SD och italienska FdI (Fratelli d’Italia). Just nu nosar nämligen världens största parti med ett nazistiskt ursprung (d v s SD) och världens största parti med ett fascistiskt ursprung (d v s FdI) på makten på en och samma gång.

Aldrig tidigare i det efterkrigstida Europa har vidare ett parti med rötter i nazismen respektive i fascismen erhållit över 20% i ett fritt och demokratiskt val och dessutom med ynka tre veckors mellanrum (d v s i stort sett samtidigt).

Utan att vara numerolog så går det också att konstatera att det svenska valet ägde rum nästan exakt en månad efter att det första svenska nazistpartiet grundades för 98 år sedan (d v s den 12 augusti 1924) medan det italienska valet (som äger rum imorgon) kommer att äga rum nästan exakt en månad innan det första fascistiska maktövertagandet utspelade sig för 100 år sedan i form av Marschen mot Rom (d v s den 27 oktober 1922).

SD:s ledare Jimmie Åkesson och och FdI:s ledare Giorgia Meloni gick vidare båda med i sina respektive partier som 15-åringar (d v s märkligt nog när de var exakt lika gamla) när det ena partiet var kryptonazistiskt och det andra partiet kryptofascistiskt och leddes av en gammal nazist (d v s Anders Klarström) respektive av en gammal fascist (d v s Gianfranco Fini vars farfar f ö deltog i Marschen mot Rom 1922). 

Både Åkesson och Meloni har arbetarbakgrund och växte båda upp i en stad (d v s Sölvesborg) respektive i en stadsdel (d v s Garbatella i Rom) vilka båda traditionellt har röstat socialistiskt i decennier (d v s både Sölvesborg och Garbatella är arbetarstäder respektive arbetarstadsdelar) och de blev båda ledare för sina respektive partiers ungdomsförbund. Både Åkesson och Meloni valde sedan att som unga vuxna studera på universitet och de var båda under studentåren aktiva i sina respektive partiers studentförbund.

Både svenska SD och italienska FdI var tidigare anti-EU och ryssvänliga men har idag officiellt valt att säga nej till Svexit respektive Italexit. Samtidigt kan båda partierna inte släppa taget om sitt ursprung: Medan svenska SD envisas med att nostalgiskt hedra och manifestera sitt ursprung i den nazistiska skinheadsubkulturen genom att bl a ständigt låta Ultima Thule vara partiets inofficiella husband så envisas FdI med att nostalgiskt hedra och manifestera sitt ursprung i den italienska efterkrigstida fascistiska subkulturen genom att bl a ha bibehållit en partilogotyp som symboliserar Mussolinis grav (d v s som i praktiken är en hyllning till Mussolini).

SD erhöll slutligen den 11 september i år 20,5% av rösterna i det svenska valet och FdI kommer imorgon sannolikt att erhålla runt 23-25% av rösterna i det italienska valet och båda partierna har lierat sig med högerpartier för att kunna komma till makten.

Om spåren av de första asiaterna i Sverige

På 1900-, 10-, 20-, 30-, 40- och 50-talen och egentligen ända fram tills 1960-talet när de icke-vita adoptivbarnen började anlända till landet i allt större antal var Sverige troligen ett av världens mest rasligt homogena länder och fr a ett land som både hyllade denna utpräglade demografiska homogenitet och i det närmaste till varje pris ville bibehålla densamma under en tid när de vita majoritetssvenskarna ansågs vara vitast och även s k rasrenast av alla folk på jorden.

För att kunna upprätthålla denna homogenitet var det inte minst av allra största vikt att se till att invandringen av utomeuropéer hölls ned till ett minimum utifrån utgångspunkten att ”färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” som en svensk myndighet uttryckte det på 1930-talet.

Framför allt föll det på den dåvarande polismyndigheten att ”hålla rent” och närmast systematiskt avvisa alla utomeuropéer som försökte ta sig in i riket liksom inte minst att utvisa de utomeuropéer som mot alla odds ändå hade lyckats att göra det med hänvisning till bl a lösdriverilagen eller p g a misstanke om brott.

Denna närmast frenetiska för att inte säga fanatiska ”släpp ingen j-v-l över bron”-linje som konkret syftade till att hålla Sverige ”rent” från fr a unga icke-vita män som kunde tänkas få s k rasblandade barn med vita majoritetssvenskor går att följa i den dåvarande svenska polismyndighetens efterlämnade material som jag i dagarna har tittat en del på, på grund av att jag försöker ”spåra upp” de första (öst- och sydost)asiaterna som besökte, befann sig i och bodde i Sverige mellan cirka 1890-1960.



I det kvarlämnade polismaterialet framgår det att personer från bl a Latinamerika, Karibien, Afrika och Mellanöstern och inte minst från Asien vilka av olika anledningar hade tagit sig till Sverige mellan cirka 1900-60 ofta både efterlystes och utvisades och fotografierna vittnar om det dåtida rastänkandet då det polisiära s k mugshot-fotografiet skvallrar om att det var av största vikt att inte bara fotografera personer en face utan också i profil så att huvudformen syntes tydligt vilket på den tiden ansågs vara ett avgörande mått för att s k raskategorisera en person. 


Vidare fanns det en tydlig fascination för s k rasblandade personer från fr a Latinamerika. Och när majoritetssvenskar efterlystes kunde det ibland heta att de hade ”japanska drag”, ett ”z-utseende” eller var av ”n-g-rtyp”.



Vad gäller just asiater så handlade det om att flera manliga kinesiska kringresande s k gårdfarihandlare besökte och befann sig i Sverige under fr a 1910- och 20-talen på samma sätt som att en del östeuropeiska judar verkade som s k gårdfarihandlare vid samma tid och i båda fallen kunde det ibland hända att de hade med sig sina familjer.

Kopior av fotografierna som den dåtida polismyndigheten tog skickades dessutom rutinmässigt till Statens institut för rasbiologi i Uppsala där de kom till användning i utställningar, vetenskapliga artiklar och även läroböcker och läromedelsmaterial, vilket indikerar att hela det dåvarande officiella Sverige genomsyrades av ett rastänkande (d v s i form av statsapparaten, akademin och myndighetsvärlden). Flera av de asiater som förekommer i polismyndighetens efterlämnade material dyker t ex upp i rasbiologiska institutets mycket omfattande fotoarkiv liksom som illustrationer i olika akademiska publikationer.



OBS: Om någon händelsevis råkar vara efterkommande till någon av dessa personer som fotograferades av den svenska polisen under första halvan av 1900-talet så vill jag redan i förväg be om ursäkt för att jag här lägger ut dessa foton.

Änkan till den rumänske författaren ”Apunake” har gått bort

Troligtvis var det fler än jag som i morse undrade över denna dödsannons i dagens SvD (”en svensk expatdam i Peru?”, ”en person som faktiskt föddes under Första världskriget?” o s v) och det handlar då om amiral Wilhelm Dyrssens barnbarn Ulrica Lizinca Dyrssen som 1937 gifte sig med den rumänske författaren baron Grigore von Cugler som också är känd under sitt författarnamn ”Apunake”. Efter Andra världskriget gick de båda i exil och flyttade till Peru där Grigore avled 1972 men Ulrica, som kvarstannade i Peru efter makens bortgång, levde otroligt nog uppenbarligen ända fram tills alldeles nyligen. Ulricas bror var f ö 1933 en av grundarna av Nationalsocialistiska blocket vilket säger en del om hur gammal hon faktiskt blev, d v s det handlar om en person som sannerligen fick uppleva ”anno dazumal”.

Om de s k ”Hitlerstenarna” i Bohuslän

Philip Syrén skickade mig igår en kopia av en artikel hämtad ur ett norskt magasin som publicerades 1945 och någon gång efter att kriget i Europa hade tagit slut. 

Artikeln utgörs av ett bildreportage från stenbrotten i Bohuslän och texten berättar om att runt 500 svenska stenhuggare har arbetat med att å Nazi-Tysklands vägnar hugga ut enorma mängder gigantiska granitblock under hela kriget och ända fram tills april 1945 när de tyska pengarna slutade att komma, vilka sammanlagt uppgick till miljontals och åter miljontals kronor. 

Det står också att läsa att stenblocken var prydligt och noggrant markerade med sifferkombinationer och textrader på tyska så att tyskarna skulle kunna montera ihop byggnaden likt ett jättelikt lego och bland svenskarna kallades bygget i folkmun för ”Hitlers segermonument”.

Historien om ”Hitlerstenarna” i Bohuslän är ju inte på något sätt okänd men det norska magasinets foton talar ändå för sig själva även om det möjligen finns en viss antisvensk attityd i den norska artikeln. Paradoxalt nog var åtskilliga av arbetarna samtidigt syndikalister och de allra flesta var säkerligen antifascister i övrigt och det underliggande budskapet i det norska magasinet verkar ha varit att svenskarna hämningslöst profiterade på kriget in i det sista.

De bohusländska granitblocken skulle specifikt användas för att uppföra Soldatenhalle i centrala Berlin som var den andra tilltänkta monumentalbyggnaden i rikets huvudstad bredvid Albert Speers Volkshalle. Soldatenhalles arkitekt Wilhelm Kreis presenterade 1938 en modell av den planerade byggnaden för A.H. som därepgodkände ritningarna och avtalet mellan de bohuslänska stenbrotten och Nazi-Tyskland ska ha undertecknats på Palace Hotell i Göteborg något år därefter. 

Soldatenhalle var bl a tänkt att inhysa en enorm segerstaty liksom olika krigstroféer och kvarlevorna efter tyska generaler och krigshjältar. Granitblocken från Bohuslän som Nazi-Tyskland hade betalat rundligt för kom sedermera att exporteras till de båda segrarmakterna USA och Sovjetunionen där de kom till användning i uppförandet av bl a skyskrapor och monument och en del av dem kom också till användning som material för svenska gravstenar.

Om att hitta biologiska släktingar till adopterade

År 1975 fylldes svensk och sydkoreansk press av nyheten om att en koreansk pojke hade adopterats till Sverige som egentligen inte var föräldralös. Det handlade om att en treårig pojke uppgavs ha hittats på gatan i Daegu i juni 1974 och överlämnats till polisen som i sin tur överlämnade denne till adoptionsbyrån och därefter blev han efter bara några ynka månader adopterad till Sverige. 

Det visade sig dock att pojken inte alls var ett s k hittebarn utan vid tillfället ifråga bodde han hos sin faster och farfar och det är oklart hur han egentligen ”hittades”. I alla fall valde pojkens far, som var ensamstående och försörjde sig som en kringresande s k diversearbetare och bl a inom byggbranschen samt på en cementfabrik, att kontakta koreansk media och anklaga adoptionsbyrån för att helt enkelt ha kidnappat hans enda barn och sålt honom till Sverige. 

Svenska Socialstyrelsen som på den tiden skötte alla adoptioner från Korea och som företräddes av Birgitta Thunström, som f ö också ansvarade för min egen adoption och som dessutom fortfarande är vid liv, valde då att gå ut i svensk media och anklaga pappan för att ljuga ”med 99% säkerhet” och det hela slutade med att Sverige resolut vägrade att återlämna pojken till pappan.

Thunströms hållning var att den koreanska adoptionsbyrån som Socialstyrelsen samarbetade med aldrig skulle skicka iväg ett barn till Sverige som inte var övergivet och föräldralöst och att pojken helt enkelt var ett hittebarn och inget annat.

Den koreanska adoptionsbyråns chef Tahk Youn-taek gick dock i god för att pappan verkligen var den verkliga pappan och han berättade dessutom att det ofta hände att barn som adopterades bort till Väst inklusive till Sverige egentligen inte var hittebarn och föräldralösa. Bara under 1974, berättade Tahk i en intervju, hade 60-talet barn som var på väg att adopteras bort till Väst (och återigen inklusive till Sverige) via hans adoptionsbyrå befunnits vara falska hittebarn och återlämnats till sina föräldrar eller släktingar innan de hann flygas iväg till något västland.

Det har fram tills idag varit okänt vad som sedan hände pojken då ingen har kunnat spåra denne p g a att adoptionsbyrån gav pojken ett nytt helt och hållet påhittat namn men idag lyckades jag ”knäcka” dennes identitet och det visar sig att han fortfarande lever.

Förhoppningsvis går det snart att spåra hans numera 74-årige koreanska pappa om han fortfarande är vid liv och därmed återförena far och son efter att ha varit separerade i 48 år p g a svenska statens dåvarande hållning att inte tro på pappan och prompt vägra att återlämna pojken till Sydkorea.

Och avslutningsvis ska jag väl egentligen inte ”skryta” om sådana här synnerligen allvarliga och också väldigt intima saker men det är ett faktum att jag ända sedan 90-talet har lyckats hitta och även återförena ett vid det här laget mycket stort antal utlandsadopterade från olika ursprungsländer. 

Ibland har det handlat om en eller två förstaföräldrar, oftast om förstamodern, eller om en eller flera biosyskon och ibland t o m inom landet – d v s jag har vid flera tillfällen lyckats hitta biosyskon till utlandsadopterade i Sverige som också har hamnat här via adoption och någon gång också via invandring. Det finns nämligen också, tack vare den omfattande flyktinginvandringen, invandrare i landet som på olika sätt är släkt med adopterade.

Jag var bl a med och byggde upp tv-programmet Spårlöst för över 20 år sedan och under de första åren som programmet gick sökte jag efter 100-tals utlandsadopterades biologiska släktingar och hittade också många av dem. 

Vid samma tid skrev jag av ett gigantiskt handskrivet kartotek över alla adopterade från Sydkorea till Sverige som på den tiden förvarades i den svenska adoptionsmyndighetens arkiv och som sedan dess har gjort att jag har lyckats spåra upp ett stort antal adopterade från Korea i Sverige när koreanska förstaföräldrar eller biosyskon har sökt efter dem och jag har därtill vid flera tillfällen lyckats knyta samman biologiska hel- eller halvsyskon med varandra vilka tidigare inte hade någon som helst kännedom om varandras existens. 

Ibland har det dock inte slutat lyckligt för det gör det nog egentligen bara i filmens och fiktionens värld. 

Vid ett tillfälle kontaktade en sydkoreansk man mig och bad mig att hitta hans biobror i Sverige vilket jag också lyckades göra men den bortadopterade brodern som bodde i ett mindre samhälle i Närke sade sig ha stängt dörren för gott till Korea till den sydkoreanske broderns förtvivlan. 

Vid ett annat tillfälle hittade jag en adopterad kvinna uppe i Norrbotten vars biosyster i Sydkorea letade efter denna men kvinnan, som adopterades till Sverige när hon var sju år gammal, uppgav till mig att hon hade klara minnen av att hon och systern hade sagt adjö till varandra för gott på flygplatsen i Seoul någon gång på 80-talet och att hon ville låta det vara så. 

Min förhoppning är nu så klart att det denna gång ändå ska kunna sluta lyckligt – d v s att det till slut ska kunna gå att återförena pojken som figurerade i både svensk och koreansk media 1975, och som idag är en svensk man i 50-årsåldern, med hans koreanska pappa som för 48 år sedan längtade så mycket efter honom att han utan att tänka på sin egen säkerhet valde att gå till frontalangrepp mot den på sin tid så mäktiga koreanska adoptionsbyrån i ett land som då styrdes av en hårdför militärjunta trots att han bara var en simpel arbetare och kräva tillbaka sin son som bokstavligen befann sig på andra sidan jorden även om det tyvärr var förgäves.

Den svenska extremhögerns grundandefäder

Jag roade mig nyss med att göra upp en lista över den svenska extremhögerns s k ”founding fathers” (och någon enstaka s k ”founding mother”) mot bakgrund av den aktuella första delen av SD:s vitbok:

Svenska nationalsocialistiska partiets grundare 1924: Einar Andersson, Birger Furugård, Gunnar Furugård, Sigurd Furugård, Gustaf Adolf Johansson, Ernst Karlsson, Elias Laurell, Severin Solders

Sveriges fascistiska kamporganisations grundare 1926: Konrad Hallgren, Sven Hedengren, Sven Olov Lindholm

Nysvenska rörelsens grundare 1930: Dagmar Cederberg, Ragnar Edenman, Per Engdahl, Sigvard Lind, Axel O:son Molund, Alexander de Roubetz, Bengt Wasén

Sveriges nationella förbunds grundare 1934 (första styrelsen efter brytningen med dåvarande M): Ernst Adler, Nils Ahnlund, Robert Bengtsson, John Gustafsson, Elmo Lindholm, ? Eriksson, Einar Jansson, Karl Karlsson, Sven Lovén, Nils Rosenblad

Bevara Sverige svenskts grundare 1979: Lars Hultén, Leif Zeilon, ? (Niels-Axel Mandell?)

Sverigedemokraternas grundare 1988: Johnny Bergh, Sven Davidson, Lars Ljungh, Jerker Magnusson, Ulf Ranshede, Johan Rinderheim, Leif Zeilon

Reflektioner kring Sverige och Algerietkriget 

Statsvetaren Inga Brandell skriver idag i SvD om att det i dagarna har gått exakt 60 år sedan Algeriet blev självständigt och påminner om att Algerietkriget fick samma betydelse för framväxten av den franska 68-vänstern som Vietnamkriget senare fick för framväxten av den amerikanska (och även svenska) 68-vänstern. 

Brandell påminner också om att de antikoloniala konflikterna och avkoloniseringen blev som mest besvärlig (och inte minst blodig) i de kolonier där bosättarna utgjorde uppemot 10% av totalbefolkningen och vilket bl a var fallet i Algeriet vad gäller Franska imperiets del, i Korea vad gäller Japanska imperiets del, i Rhodesia/Zimbabwe vad gäller Brittiska imperiets del, i Angola vad gäller Portugisiska imperiets del och i Eritrea vad gäller Italienska imperiets del.

Sverige var f ö det första västlandet som valde att aktivt stötta den antikoloniala kampen mot Frankrike – d v s det svenska engagemanget under Vietnamkriget kan sägas ha haft sitt direkta ursprung i det långt mindre kända svenska engagemanget under Algerietkriget. När självständigheten väl var ett faktum kom Sverige sedan att bli det första västlandet som erkände landets självständighet och närmast omedelbart inrättade svenska UD därefter en svensk ambassad i den nya huvudstaden Alger.

Än mindre känt än det svenska engagemanget under Algerietkriget är att under själva kriget bodde och befann sig ett relativt stort antal algerier i Sverige vilka kom att skriva svensk antirasistisk historia (enligt den dåtida svenska folkbokföringen, som Svenska kyrkan administrerade på den tiden, fanns det två algerier i Sverige år 1900 men i början på 1960-talet hade antalet algerier i landet ökat till knappt hundra personer och år 1970 handlade det om långt över 200 och idag har över 8000 invånare någon form av bakgrund i Algeriet inräknat även andragenerationarna och de blandade eller mixade vilka oftast har en algerisk far och en svensk mor): 

I mars 1957 ägde nämligen det första större antikoloniala och antirasistiska mötet rum i Sverige när anarkisten Inge Oskarsson från Motala (som f ö gick bort nyligen under pandemin) lyckades mobilisera hela ett 40-tal algerier, indier, egyptier, kineser, sydostasiater och afrikaner till ett möte vid dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) i Vasastan för att diskutera det pågående Algerietkriget och de flesta av dem var just algerier.

Mötet samlade totalt omkring 150 deltagare varav över en fjärdedel var icke-vita, vilket i sig var historiskt i ett på den tiden extremt rasligt homogent och vitt Sverige (och Stockholm), och slutade i handgemäng då en grupp svenska högerextremister dök upp och attackerade mötet och ropade nedsättande s k rasord. En algerier ska bl a ha fått en rejäl käftsmäll av en ”livvakt” (så skrev i varje fall DN efteråt) till fil lic Per Olov Ihlefeldt som under kriget hade varit frivillig i 5. SS-Panzer-Division Wiking.

Det ska påminnas om att detta möte som Inge arrangerade ägde rum två år innan den stridbara Gunnar Helander (som f ö ironiskt och kanske också symboliskt nog hade varit organiserad nazist innan kriget – även Inges far var f ö nazist innan och under kriget) grundade Fonden för rasförtryckets offer tillsammans med den då unge blivande författaren Pär Wästberg som allmänt anses utgöra startskottet för den svenska anti-apartheidrörelsen och i förlängningen för hela den svenska antikoloniala, antiimperialistiska och antirasistiska pro-Tredje världen-solidaritetsrörelsen och därmed också något av embryot till den svenska 68-vänstern.

År 1957, d v s samma år som den gamle Motala-anarkisten Inge anordnade det historiska mötet i Vasastan i Stockholm, erhöll Albert Camus, som var född och uppvuxen i Algeriet, som bekant Nobels litteraturpris och när han i december besökte Sverige sov han över hemma hos den sedermera världsberömde Michel Foucault i dennes lägenhet i Luthagen i Uppsala enligt uppgift från den framlidne Cho Seung-bog, etnisk korean från japanska Manchukuo som slutade som Sveriges förste professor i japanska, och som gifte sig med Foucaults väninna och kollega i Uppsala Rose Lutz.

Vid en presskonferens i Stockholm i december 1957 dök sedan en grupp algerier bosatta i Sverige upp, och högst sannolikt samma grupp som Inge hade mobiliserat några månader dessförinnan, och en av dem konfronterade Camus genom att fråga vad han ansåg om det då pågående kriget i Algeriet. Camus svar blev därefter odödliggjort om än missförstått – han svarade att han föredrog sin mamma framför rättvisan – ”entre la justice et ma mère, je choisis ma mère” – och med det menade han att han fortfarande trodde att de franska bosättarna skulle kunna leva i fred med den arabiska majoritetsbefolkningen och att han var emot all form av terrorism och alla övergrepp mot civilbefolkningen vare sig de begicks av den franska armén eller de algeriska nationalisterna.

https://www.svd.se/a/jaRPeq/algeriet-visar-att-ingen-nation-kan-vara-en-o

Det första bilaterala avtalet mellan Sverige och Algeriet undertecknades 1729. Svenska ambassaden i Alger öppnade efter Algeriets självständighet 1962. Algeriet har en ambassad i Stockholm sedan 1966.  

”När Algeriet i juli 1962 blev en självständig stat efter sju års befrielsekrig hade folkens rätt till självbestämmande redan befästs i FN:s stadga. En deklaration antagen av generalförsamlingen 1960 utsträckte den till alla koloniserade folks och länders rätt till självständighet. Men Algeriet var ingen vanlig koloni. Det som nu till ytan är Afrikas största land var sedan 1860 inlemmat i metropolen Frankrike och utgjorde tre franska departement med en särskild ordning för det vidsträckta Sahara. Det skilde landet från andra kolonier och grannstaterna Tunisien och Marocko som endast stod under ”franskt beskydd”. Ur fransk synvinkel utgjorde alltså kravet på algerisk självständighet ett ”angrepp på nationens territoriella integritet” och på statens suveränitet. Dessutom var en tiondel av befolkningen inflyttade sydeuropéer som vanligen inte talade lokal arabiska eller berbiska språk och inte hade en tanke på att byta nationell tillhörighet.

I Frankrike angick den algeriska revolutionen alltså alla. Algerietkriget kom att prägla de unga generationerna i hela Europa och utgöra startpunkten för den ”nya vänster” som breddades med motståndet mot Vietnamkriget. De äldre som präglats av andra världskriget undrade om fascismen skulle återuppstå i Frankrike, i synnerhet när arméns användning av tortyr avslöjades. De yngre var upptagna av den storm som drog över världen, fyllda av tanken på en framtid med fria folk som varken lydde under Sovjetunionens eller västvärldens färla. Olof Palme och Pierre Schori reste till Alger och firade självständigheten. Kanske bidrog den algeriska erfarenheten att hos de svenska socialdemokratiska ledarna utforma den aktiva neutralitet, i allians med de icke-allierade, som i några decennier präglade svensk utrikespolitik. Sydafrikanerna, ledarna för självständighetsrörelserna i Moçambique, Angola och Guinea-Bissau, fann stöd och en fristad i Alger. Ja, till och med de amerikanska Svarta Pantrarna togs emot i det som betecknades som revolutionens Mecka.

Decenniet efter Boumédiènnes död 1978 präglades av lokala protester. Trots stolta framgångar i internationella forum motsvarade inte den socialistiska – och statskapitalistiska – ordning som rådde den snabbt växande befolkningens förväntningar på varor men också på vidgade utrymmen för individuella och kollektiva intressen. Regionala språk och kulturer och andra versioner av islam än den som predikades i de statskontrollerade moskéerna lyftes fram. Efter upplopp och en politisk kris hösten 1988 lanserades reformpaket. I början av 1989 antog den algeriska befolkningen i folkomröstning en liberal och demokratisk konstitution. Det socialistiska Algeriet visade därmed vägen för Östeuropas befolkningar och än mer för sina afrikanska grannar. Där skulle de kommande månaderna och åren innehålla breda nationella konferenser, omvandling av statsskicken med införande av flerpartisystem, lagstiftning för att säkra rättsväsendets självständighet och så vidare.

Algeriet var mer än en tillflyktsort och centrum för revolutionärer. När kolonierna uppnått självständighet återstod frågan om tillgången till deras naturresurser och ekonomier och hur de stora skillnaderna i välstånd mellan världens befolkningar skulle kunna utjämnas. Då som nu var olje- och gastillgångarna, som i Algeriets fall är stora, viktiga. Algeriet nationaliserade dem och den internationella strategin utvecklades. I april 1974 höll den algeriska presidenten, Houari Boumédiènne, insvept i sin vita bournous, ett historiskt tal inför FN:s generalförsamling. En ny ekonomisk världsordning skulle ge de tidigare kolonierna deras rättmätiga plats och främja utveckling och välstånd. Samma år återvände Olof Palme till Algeriet, en i en lång rad politiska ledare från Europa och västvärlden, alla i sällskap med företagsledare. Nu var det den algeriska marknaden som lockade efter nationaliseringarna och stigande oljepriser.”

Den nuvarande svenska (S-)regeringen fortsätter att stå ut på en global nivå bredvid Bidens amerikanska regering vad gäller att motverka och bekämpa rasism

Igår sjösatte Magdalena Anderssons S-(minoritets)regering hela fem åtgärdsprogram för att motverka och bekämpa rasism riktad mot fem olika minoriteter i landet som ska gälla under de kommande åren: anti-muslimsk rasism, antisemitism, anti-svart rasism, antiromsk rasism och antisamisk rasism. 

Det är högst sannolikt att ingen annan regering i världen (bredvid Bidens amerikanska regering) satsar så mycket på att motverka och bekämpa rasism mot olika minoriteter som den svenska regeringen gör just nu. Allt detta kommer dock troligtvis att förändras i grunden om Kristersson väljs till statsminister om några månader och bildar regering tillsammans med eller med stöd av SD, KD och L.

I regeringens pressmeddelande från igår står bl a följande att läsa:

”Åtgärdsprogrammen tar avstamp i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Den nationella planen beslutades 2016 och är ett verktyg för att förebygga och motverka rasism och polarisering i samhället och skapa förutsättningar för ett solidariskt och sammanhållet Sverige. Åtgärdsprogrammen innehåller åtgärder på fyra av de fem strategiska områden som anges i den nationella planen: Mer kunskap, utbildning och forskning, Förstärkt förebyggande arbete på nätet, Ett mer aktivt rättsväsende och Civila samhället, ökat stöd och fördjupad dialog.  

Åtgärdsprogrammen ska bidra till att synliggöra och motverka respektive form av rasism och har tagits fram med utgångspunkt i dialoger med företrädare för det civila samhället, rapporter om förekomsten av rasism och hatbrott i Sverige och rekommendationer från regionala och internationella människorättsorgan.

Inom ramen för åtgärdsprogrammen har regeringen bland annat beslutat om uppdrag för att motverka rasism inom hälso- och sjukvården, öka kunskapen om samband mellan vissa gruppers utsatthet och arbetsrelaterad stress samt uppdrag för att fördjupa kunskapen om hatbrott mot samer. Barn och ungas utsatthet för rasism uppmärksammas särskilt bland annat genom uppdrag riktade till skolan.”

Och TT medddelar följande:

https://www.svd.se/a/MLKVVo/regeringen-storsatsar-mot-rasism

”Rasism är ett problem som drabbar många svenskar i vardagen – på arbetet, i skolan eller i vården. Nu presenterar regeringen fem åtgärdsprogram mot rasism.

De åtgärdsprogram som nu presenteras är en del av de åtaganden Sverige gjorde i samband med Malmös internationella forum om hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism i höstas. De rör afrofobi, islamofobi, antisemitism, rasism mot samer och antiziganism.

– Nu förstärker vi och fördjupar arbetet mot rasism. Vi tillsätter också extra medel för att kunna göra detta så konkret och kraftfullt som möjligt, säger kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) som ansvar för arbetet mot rasism.

Åtgärdsprogrammen ska komplettera den nationella planen mot rasism och innehåller en rad riktade åtgärder, bland annat mot arbetsmiljö och skola.

– När det gäller skolan ser man att det är många som utsätts för olika former av rasism. Där har det kanske funnits en otydlighet om vart man ska vända sig för att få stöd och hjälp, säger biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson (S) som ansvarar för arbetet mot diskriminering

– Nu får Diskrimineringsombudsmannen ett tydligt uppdrag att arbeta med information för att tydliggöra vart man ska vända sig och vilken typ av hjälp man kan förvänta sig att få från samhället.

Åtgärderna har tagits fram i dialog med civilsamhället och identifierats som viktiga. De är å ena sidan generella för att möta rasism, men också specifika för att möte specifika gruppers behov, förklarar Jeanette Gustafsdotter.

– Den helheten gör att vi nu har möjlighet att verkligen ta ett brett grepp för att bryta rasismen i vårt samhälle.”

Ny studie om den svenska BLM-debatten 2020

Ny artikel i en akademisk tidskrift, som Peter Wikström, Johan Samuelsson och jag står bakom tillsammans och som är den första studien om den specifikt svenska BLM-debatten som ägde rum under pandemiåret 2020. Artikeln går att läsa och/eller ladda ned gratis via Journal of Ethnic and Cultural Studies hemsida:

https://www.ejecs.org/index.php/JECS/article/view/1095/pdf

”This is a study of the Swedish debate on statues and monuments to the world-famous Swedish natural scientist Carl Linnaeus that took place during the Black Lives Matter movement breakthrough in the summer of 2020. The purpose is to examine how understandings of race, racism, identity, and history were articulated in the debate. The empirical material consists of Twitter posts and newspaper editorials, which we approach through thematic analysis complemented with discourse analysis of illustrative examples and excerpts. Theoretically, we conceptualize the debate as a case of a Swedish racialized memory war. 

The results show that discourse participants constructed the terms of the debate as a matter of being “for” or “against” Linnaeus’ legacy, and consequently as a matter of being for or against science, reason, progress, and a supposedly non-ideological historiography, rather than as a matter of qualitatively renegotiating how we selectively remember and celebrate historical persons and legacies, and formulate tendentious narratives of the past that serve present agendas. 

In this memory war, discourse participants mainly representing the white majority population of Sweden mobilized a defense of a “canonized” understanding of Linnaeus’ legacy on the editorial pages of the Swedish newspapers and on Twitter. This defense, we argue, supports an ongoing effort to absolve Swedes of any substantial complicity in European and Western racism and colonialism. In effect, what is defended is a white-washed use and understanding of history – a status quo that largely remains unchallenged in Sweden.”

Om statistiska skillnader i familjenamnsförekomst i olika regioner i Sverige och i andra länder i världen

I flertalet länder på jorden finns det mer eller mindre stora regionala skillnader inom landet vad gäller statistisk familjenamnsförekomst och olikheter i familjenamnsbruk: 

I de s k bosättarstaterna över haven (d v s större delen av Sydamerika plus hela Nordamerika minus möjligen norra Kanada liksom Australien och Nya Zeeland) handlar dessa regionala skillnader ofta om att vissa invandrargrupper från Europa (d v s de ursprungliga förstagenerationsbosättarna) valde att slå sig ned på olika platser i det som på den tiden handlade om olika kolonier (i Minnesota heter t ex många vita amerikaner Swanson, Johnson eller Carlson i efternamn p g a den stora, historiska svenska invandringen till denna amerikanska delstat) och i Karibien och delar av den amerikanska Södern kan många svarta slavättlingar bära samma efternamn på vissa platser p g a att deras förmödrar/förfäder en gång var förslavade av samma vita plantageägarfamilj.

Och i de utomvästerländska länderna (d v s i Afrika, Asien, Mellanöstern och Oceanien) handlar skillnaderna i familjenamnsskick oftast om att de avspeglar gamla förkoloniala s k stam- och klansamhällen (i Sydkorea kan t ex nästan alla invånare i vissa mindre kommuner heta Kim, Lee eller Park i efternamn) liksom om att flertalet av dessa länder bebos av en mängd olika etniciteter, språk, religioner o s v vilka är koncentrerade till olika platser i landet (t ex yoruba-folket i Nigeria eller kurderna i Iran o s v).

Även i Sverige föreligger det intressant nog vissa skillnader i statistisk familjenamnsförekomst mellan t ex Skåne, Götaland, Svealand och Norrland och även vissa skillnader inom dessa regioner konstaterar SCB som har undersökt samtliga folkbokförda personer(s efternamn) som levde den 31 december 2021 (OBS: en del har naturligtvis hunnit gå bort sedan dess eller emigrerat medan andra har hunnit födas sedan dess eller invandra).

Sedan undrar kanske någon (s k ”vän av ordning”) hur det ser ut med utomeuropéernas familjenamn för inga av dem dyker då upp i SCB:s statistik och antagligen handlar det om att invånarna med någon form av utomeuropeisk bakgrund, vilka visserligen är många i Sverige proportionellt sett (ca 20%), inte är tillräckligt kraftigt koncentrerade till en viss geografisk plats för att deras efternamn ska ge utslag i statistiken på regional nivå. Det skulle i så fall krävas att väldigt många González, Zhou, Yilmaz, Singh eller Jallow är bosatta i en viss kommun eller i en viss region men så är ju inte fallet.



”Sveriges vanligaste efternamn är Andersson, vilket cirka 222 000 personer heter. Att efternamn som slutar på -son är vanliga i hela landet kanske inte kommer som någon överraskning. Däremot finns regionala och kommunala skillnader gällande vilka efternamn som är vanligast.”

https://www.scb.se/hitta-statistik/redaktionellt/efternamn-som-slutar-pa–son-klart-vanligast/?link_id=kMsWX9Xz2m

”Andersson är, förutom att vara det vanligaste efternamnet i Sverige, också det vanligaste efternamnet i Svealand där 1,7 procent av befolkningen heter det. I Götaland och Norrland är i stället Johansson vanligast, med 2,7 respektive 2,1 procent av befolkningen som bär det efternamnet.

Fem olika efternamn som slutar på -son toppar listan på kommunnivå: Johansson, Karlsson, Andersson, Eriksson och Nilsson. Samma namn tenderar att vara vanligast i kommuner som angränsar till varandra.

Trots att flest personer heter Johansson i hela 91 kommuner är Andersson det vanligaste efternamnet i landet totalt sett.

– Förklaringen till det är att det bor olika många människor i olika kommuner. I genomsnitt bor det fler människor i kommuner där Andersson är vanligast än där flest heter Johansson, säger Ann-Marie Persson, statistiker på SCB.

Gruppen ”annat efternamn” består av åtta olika efternamn. Fem av dessa slutar på -son (Larsson, Jonsson, Olsson och Svensson och Pettersson). Övriga tre är Kero, Niemi och Westerlund och är vanligast i Pajala, Övertorneå respektive Arjeplogs kommuner.

En del efternamn är vanligare i vissa delar av Sverige än i andra. Det finns till exempel fler bärare av naturbetonade efternamn i norr, och fler son-namn i söder.

De efternamn som är mer vanliga i Norrland än i övriga Sverige innehåller oftare naturklingande för- eller efterled. Några exempel på dessa är Mark-, Sjö-, Hägg-, Sund- samt -ström, -berg, -qvist och -lund. Marklund är det namn där skillnaden mellan antalet bärare per 1 000 invånare i de olika landsdelarna är som störst.

– Det är 18 gånger vanligare att heta Marklund i Norrland än i Götaland. Den näst största skillnaden finns bland de som heter Brännström, som är 17 gånger vanligare att heta i Norrland än i Götaland, säger Ann-Marie Persson.

I Götaland är efternamn som slutar på ”-son” mer frekvent förekommande än i övriga Sverige. Att heta Berntsson är till exempel nio gånger vanligare i Götaland än i Norrland. Den näst största skillnaden finns bland dem som heter Börjesson, som är sju gånger vanligare i Götaland än Norrland.

Svealand hamnar nästan genomgående mellan Götaland och Norrland vad gäller hur vanliga eller ovanliga efternamnen på listan är. Det kan bero på att Svealand under många år i större utsträckning än övriga landsdelar har haft en större inflyttning från såväl övriga Sverige som från utlandet.”