Kategori: Sverige

Om vreden och våldet mot asiater från andra minoritetspersoners sida i Sverige, i USA och i andra västländer

I gårdagens avsnitt av TV3:s program Efterlyst framkom det att en (öst- och sydost)asiatisk kvinna nyligen överfölls i Flemingsberg(/Tullinge) av två förmodade unga män från den s k MENA-regionen och detta är tyvärr inte första gången som asiater hånas och förnedras samt attackeras och hotas av andra minoritetspersoner och vare sig i Sverige eller i andra västländer.


I samband med massakern på sex asiatiska kvinnor i Atlanta i USA har flera minoritetspersoner uttryckt sig slentrianmässigt nedsättande om asiater och särskilt om asiatiska kvinnor och det har i USA framkommit att det tyvärr inte sällan är svarta amerikaner och latinamerikaner som attackerar asiaterna där och det verkar även vara andra minoritetspersoner som tenderar att överfalla asiater också i bl a Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Tyskland.


Asiater uppfattas kort och gott som varande minoritets-Sveriges (eller minoritets-USA:s eller minoritets-Frankrikes o s v) ”sellouts” eller ”svikare” då de bl a ofta studerar, startar småföretag och har jobb och asiatiska kvinnor utsätts för förakt då de ofta blir tillsammans med vita män medan asiatiska män föraktas då de står lägst ned i minoritets-maskulinitetshierarkin – d v s asiatiska kvinnor ses som ”h-r-r” som ”går i säng” med vita män medan asiatiska män ses som feminina ”b-g-r” som inte uppfyller mansidealet.


Särskilt i USA har även hiphop-musiken tyvärr spätt på detta förakt mot asiater – det finns då ett flertal sånger med versrader som hånar asiater som ”sellouts” och asiatiska kvinnor som ”h-r-r” och Ice Cubes sång ”Black Korea” anses t o m ha bidragit till att stora grupper av svarta och latinos anföll och brände ned Koreatown i Los Angeles 1992.


I Sverige har vidare flera regelrätta överfall ägt rum på asiater från minoritetsinvånares sida även innan pandemin och det är nog tyvärr troligt att denna tendens har förstärkts under pandemin.


För några år sedan dödade t o m en grupp unga män från den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika en asiatisk man i Söderort i Stor-Stockholm: Den asiatiska mannen utsattes för en mycket utdragen och inte minst våldsam död när ett större gäng som omringade denne ömsom knivskar denne och ömsom slog denne med allsköns tillhyggen tills han till slut avled av skadorna.


Jag har slutligen själv tyvärr både sett andra asiater förnedras och hånas och själv blivit hånad och förnedrad åtskilliga gånger i särskilt miljonprogramsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund och jag har ofta funderat på varför asiater står lägst inom minoritets-Sverige och i miljonprogramsområdena.


Tyvärr är detta också en återkommande erfarenhet från min sida när jag besöker andra västländer: Jag besöker regelmässigt och gärna s k ”mångkulturella” stadsdelar i andra västländer och jag har därför varit i ett stort antal sådana stadsdelar i bl a London, Paris, Amsterdam, Bryssel, Oslo, Köpenhamn, Rom, Barcelona, Wien o s v liksom i New York, Los Angeles, Chicago, Detroit o s v och alltför ofta har det då hänt att icke-asiatiska minoritetspersoner har hånat mig på ett liknande sätt som sker i de svenska miljonprogramsområdena och på andra sätt visat sitt ogillande.


Tyvärr är detta mycket känsligt och kontroversiellt att tala om och jag minns när jag en gång nämnde detta med att både jag själv och andra asiater tenderar att utsättas för s k rasord (d v s pejoriserande ord och uttryck såsom ”asiatiska” ljud som ”tjing tjong” och ”sayonara” o s v) och hån(skratt) och ibland även rena fysiska attacker i miljonprogramsområdena i samband med en intervju i DN: Jag fick då veta i efterhand av en person med bakgrund i den s k MENA-regionen att det just är mycket känsligt och kontroversiellt att tala om detta fenomen inför majoritetssvenskarna och majoritetssamhället och att jag borde vara försiktig med att göra det då det bara spär på rasismen mot invånarna med utomeuropeisk bakgrund.


Sedan jag fick motta denna kritik har jag också av solidaritet med de icke-asiatiska minoritetsinvånarna i landet också varit tyst med detta fenomen och inte sagt särskilt mycket alls om det utan nästan enbart haft fokus på vita majoritetsinvånares s k ”gulinghumor” och rasstereotyper av asiater.


Det är ju samtidigt också så att majoritetsinvånarnas syn på t ex svarta män, latinomän eller män från den s k MENA-regionen är mycket mer brutala och våldsamma än majoritetsinvånarnas syn på asiatiska män – de förstnämnda minoritetsmännen framställs helt enkelt som fullständigt atavistiska vålds- och sexmaskiner.


Själv har jag alltid tänkt att detta fenomen, som verkar bli allt värre, bl a bottnar i att Japans, Kinas, Taiwans, Sydkoreas och andra asiatiska länders företag kanske inte alltid beter sig särskilt väl i MENA-regionen, i Afrika och i Latinamerika när de etablerar sig där och köper upp fabriker och mark där (detta vet så klart invandrarna och deras barn och efterkommande i de svenska miljonprogramsområdena) samt att det också kan finnas ett starkt ressentiment mot asiater i Väst från andra minoriteters sida då asiaterna anses stå nära vitheten genom att de asiatiska kvinnorna ofta blir tillsammans med vita män, genom att asiater generellt studerar och förvärvsarbetar och då många asiater också har adopterats av vita västerlänningar.


Denna närhet eller proximitet till vitheten och till vita människor förklarar antagligen varför många icke-asiatiska minoritetspersoner inte heller har särskilt mycket sympati eller empati för asiater och sist men inte minst då asiaterna också lyser med sin frånvaro i antirasistiska minoritetssammanhang i nästan samtliga västländer inklusive i Sverige vilket naturligtvis sticker i ögonen på minoritets-Sverige.

SVT1:s Morgonstudion hade idag ett unikt inslag om rasism mot asiater i Sverige som Julia Dang och jag deltog i

Tidigt i morse idag mellan kl. 6.35-6.45 deltog Julia Dang och jag i SVT1:s Morgonstudion och talade om den ökande rasismen mot (nordost- och sydost)asiater i Sverige och i västvärlden i övrigt under pandemin och mot bakgrund av att sex asiatiska kvinnor nyligen sköts till döds i och utanför Atlanta i USA. 

I inslaget, som går att se i efterhand på SVT Play (se inslaget cirka 35 minuter in i dagens avsnitt av Morgonstudion https://www.svtplay.se/video/30267742/morgonstudion/morgonstudion-23-mars-06-00-2?modalId=8v1NYq2), berättade Julia om hur hon har utsatts för icke-asiaters hån ända sedan barnsben och om hur svårt det var för henne att säga ifrån under uppväxten, vilket hon gör idag som vuxen, samt hur vardagsrasismen mot asiater har ökat dramatiskt sedan pandemin utbröt. 

Jag deltog i programmet som den enda forskaren i landet som har ägnat mig/sig åt att studera rasism mot asiater och även att debattera om rasism mot asiater sedan åtminstone 20 år tillbaka. 

Jag försökte bl a att svara på frågan om varför just ingen diskuterar eller forskar om rasism mot asiater i Sverige och om varför rasism mot asiater inte uppmärksammas och uppfattas som just rasism i Sverige jämfört med rasism mot andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Mitt svar under den korta tid jag hade på mig var att rasism mot asiater inte minst tar sig uttryck i mycket grova rasstereotyper vilka på alla sätt och vis är socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och vilka inte uppfattas som uttryck för rasism bland icke-asiater. Att håna asiater för hur de råkar se ut är m a o helt legitimt i alla möjliga och omöjliga sammanhang och på ett sätt som aldrig skulle accepteras vad gäller andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Det ständiga skämtandet om och hånskrattandet åt asiater i form av s k ”gulinghumor” fungerar avhumaniserande och liknar de antisemitiska stereotyperna av judar som gällde i Sverige och i Väst i övrigt fr a innan Förintelsen, vilka också som bekant fungerade avhumaniserande.

Slutligen försökte jag förklara att majoritetsbefolkningen i Sverige och i västvärlden i övrigt saknar ett kollektivt minne och en kollektiv skuldkänsla vad gäller rasism mot asiater, d v s asiater uppfattas helt enkelt inte som att de har drabbats av rasism (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) i historien eller i nutiden. 

I stället uppfattar de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen att asiater som lever som minoritetsinvånare i Sverige och i Väst inte har varit förföljda eller förtryckta (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) och vare sig historiskt sett eller i samtiden.

Det vill säga det är helt enkelt inte ”synd om” asiater, anser de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen, då de inte uppfattas som ”underdog” eller som ”offer”.

Och i själva Nordost- och Sydostasien/Stillahavsasien uppfattar många svenskar och västerlänningar att asiaterna snarare har förtryckt, förföljt och dödat västerlänningarna i en mängd olika krig som utspelade sig i regionen under fr a 1900-talet, vilket är en föreställning som inte minst otaliga fr a amerikanska spelfilmer och tv-serier har kolporterat ut under många årtionden, vilket har resulterat i att flertalet svenskar och västerlänningar helt enkelt inte har ”hjärta för” asiater, d v s svenskarna och västerlänningarna känner vare sig skuld, skam, empati eller sympati för asiater i relation till frågor om rasism. 

Om ett misstänkt hatbrott mot asiater i USA i form av en masskjutning och rasism mot asiater under pandemin

En 21-årig vit man har gripits i USA misstänkt för att ha dödat flera människor i Atlanta varav sex är asiater och närmare bestämt asiatiska kvinnor och fyra av dem är koreanskor.

”Normalt” är det andra minoriteter än just asiater som drabbas mest av hatbrott i USA liksom i västvärlden i övrigt men under pandemin har antalet hatbrott mot asiater i det närmaste exploderat. Under pandemin har därför rasism mot asiater hamnat i förgrunden för antagligen första gången någonsin i de västländer som inhyser större asiatiska minoriteter såsom USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Under pandemins första år ökade antalet hatbrott mot asiater i USA med hela 150% och närmare 4000 anmälda hatbrott mot asiater hade rapporterats in fram tills februari i år. Liksom i Sverige anmäls de allra flesta hatbrott aldrig till polisen så antalet hatbrott är m a o ”toppen på ett isberg”.

I mars månad har dessutom en ny våg av hatbrott drabbat asiaterna i USA, som bl a tros bero på den frustration som väldigt många människor känner över att pandemin aldrig tar slut samtidigt som långt över en halv miljon amerikaner hittills har dött av viruset. 

Det finns mycket som tyder på att förövarna hittas i alla grupper – d v s både bland vita och svarta amerikaner, bland latinamerikaner och bland andra icke-asiatiska minoriteter. Icke-asiater av alla de slag tar helt enkelt som det verkar ut sin under pandemin uppdämda och ackumulerade frustration på vilka ”random”-asiater som helst som de stöter på ”på stan”. Att västerländska politiker som Trump om och om igen har talat om det ”kinesiska viruset” (liksom bl a även Ebba Busch och Mattias Karlsson har gjort i Sverige) har inte heller gjort saken bättre.

11% av hatbrotten mot asiater i USA rör fysiska attacker, överfall och misshandel varav flera rör genomförda dråp och mord. Enligt en enkätundersökning har vidare 31% av asiaterna i USA fått olika typer av rasord kastade mot sig inklusive s k ”gulinghumor”-skämt under pandemin.

68% av de som utsätts för hatbrott är asiatiska kvinnor och de flesta som utsätts har kinesiskt påbrå (40%) följt av koreanskt (15%), vietnamesiskt (9%) och filippinskt påbrå (8%). 

Nästan 45% av hatbrotten har ägt rum i Kalifornien, där asiaterna i USA är koncentrerade, närmare 15% i New York och uppemot 5% i Washington.

35% av hatbrotten har ägt rum i butiker och affärer, 25% på offentlig plats på gator och torg och 10% i offentliga parker medan 10% har ägt rum online, i sociala medier och på internet. Asiater är då överrepresenterade inom serviceyrken av olika slag vilket förklarar den höga andelen hatbrott i kommersiella sammanhang.

Det finns ingen särredovisad statistik om hatbrott mot asiater i Sverige men det mesta tyder på att asiaterna i Sverige troligen också har drabbats av hatbrott mer än någonsin tidigare under pandemin och även i Sverige har rasism mot asiater för första gången aktualiserats av och i svensk media och i den svenska offentligheten i stort.

Alldeles nyligen släppte UR-programmet ”Tänk till” ett avsnitt om rasism mot asiater i Sverige under pandemin – ”Rasism mot öst- och sydostasiater: ’Din lilla asiatiska h*ra’” (se https://www.youtube.com/watch?v=oDeeLCBxIRs eller https://urplay.se/program/220897-tank-till-talkshow-har-rasismen-blivit-varre-under-corona) – och bl a med anledning av den virala filmen med Sofia Vu som visade hur både majoritets- och minoritetssvenska barn och ungdomar hämningslöst hånade henne för hennes ursprung och utseende och just kopplade henne till viruset.
Precis i början av pandemin för lite mer än ett år sedan sade f ö Özz Nûjen i TV4 att nu kommer muslimerna (och afrosvenskarna) att få ett andrum för nu kommer hatbrotten och rasismen i stället att drabba asiaterna i Sverige och allt tyder nu på att han tyvärr fick rätt.

Om pågående adoptionsutredningar

Det är svårt att veta varför det kan bli så här men ibland händer verkligen allting på en och samma gång…:

I början av december förra året bad Danmarks statsminister Mette Fredriksen 22 grönländska adopterade om ursäkt vilka transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit. Därefter har en uppgörelse med adoptionerna av grönländska barn till majoritetsdanska familjer dragit igång som bl a har medfört att det nu har blivit känt att kring 160 grönländska barn har adopterats till Danmark på oegentliga grunder fram tills 1979.

I mitten av december 2020 bad den sittande schweiziska regeringen om ursäkt för att landet har varit involverat i kring 900 illegala adoptioner från Sri Lanka från 1960-talet och fram tills 1990-talet med anledning av en ännu pågående utredning rörande korrupta utlandsadoptioner till Schweiz.

I mitten av januari 2021 publicerade den irländska Mother and Baby Homes Commission of Investigation en gigantisk rapport på närmare 3000 sidor som bl a avslöjade att Irland har varit inblandat i 1000-tals illegala adoptioner ända sedan självständigheten från Brittiska imperiet på 1920-talet och fram tills 1990-talet varav flertalet rör inhemska, nationella adoptioner men också adoptioner av irländska barn till katolska familjer i USA.

I början på februari 2021 offentliggjordes den holländska statliga rapporten om korruptionen inom den holländska internationella adoptionsverksamheten från 1960-talet och fram tills 2018 som bl a ledde till att den holländska regeringen bad om ursäkt till Nederländernas 40 000 utlandsadopterade och på obestämd tid stängde landets gränser för fortsatta utlandsadoptioner.

I slutet av februari i år inledde DN artikelserien ”Barn till varje pris” som sedan dess har fått socialminister Lena Hallengren att lova att även Sverige ska tillsätta en utredning någon gång innan 2022 års val som förhoppningsvis kommer att gå till botten med de korrupta utlandsadoptionerna till Sverige och alla oegentligheter som har ägt rum inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den internationella adoptionens barndom på 1960-talet och fram tills idag.

I april månad i år slutligen väntas en dansk rapport publiceras, som primärt handlar om de illegala adoptionerna från Chile till Danmark men som antagligen också kommer att ta upp oegentligheter inom den danska internationella adoptionsförmedlingen i allmänhet.

Om de korrupta adoptionerna från Sri Lanka till Väst

Brittiska BBC rapporterar om adoptionerna från Sri Lanka till västvärlden: Närmare 3500 barn har genom årtiondena adopterats från Sri Lanka till Sverige och ett stort antal av dem misstänks ha adopterats hit på illegala och korrupta grunder av bl a svenska expat-damer som bodde på Sri Lanka och vilka förmedlade adoptioner till Sverige liksom av de svenska adoptionsorganisationerna Adoptionscentrum och Sri Lanka Barnens Vänner. 

När korruptionen inom adoptionsverksamheten på Sri Lanka avslöjades på 1980-talet blev åtminstone en av de svenska expat-damerna utvisad ur landet. 1000-tals av de adopterade från Sri Lanka som idag bor och lever i västvärlden i länder som Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Belgien, Norge, Schweiz, Danmark och Tyskland har med all sannolikhet fått sina ursprungsidentiteter raderade för alltid och deras bakgrundshistorier till varför de blev adopterade är med stor säkerhet manipulerade och påhittade för att dölja brotten och människohandeln. Det innebär att de aldrig kommer att kunna återknyta banden till och hitta sina förstamödrar och förstafamiljer på Sri Lanka samt att många av dem tror att de har övergivits av förstamödrar som i adoptionsdokumenten beskrivs som oansvariga eller promiskuösa kvinnor som inte förtjänade att någonsin få bli föräldrar.

”Thousands of Sri Lankan babies were put up for adoption between the 1960s and 1980s – some of them sold by ”baby farms” to prospective parents across Europe. The Netherlands, which accepted many of those infants, has recently suspended international adoptions following historical allegations of coercion and bribery. As that investigation unfolds, families who never stopped thinking about the children who vanished hope they will be reunited.” 

(…) 

“Up to 11,000 children may have been sold to European families, with both parties being given fake documents. About 4,000 children are thought to have ended up with families in the Netherlands, with others going to other European countries such as Sweden, Denmark, Germany and the UK.”

https://www.bbc.com/news/world-56390772?fbclid=IwAR2LDW3yqiM9a7UtAHSwr4nLxA3JEKEQAd5xppy9FpZaO6TJSskqsejTF2U

“Tharidi Fonseka, who has researched the adoptions for more than 15 years, says there were indications some influential and powerful people might have cashed in on the predicaments of desperate women. Hospital workers, lawyers and probation officers all profited, according to Andrew Silva, a tourist guide in Sri Lanka who has helped reunite about 165 adopted children with their biological mothers. 

He started to help people in 2000 after a Dutch national donated some kits to the football team he played for. They became friends and the Dutch man asked Andrew whether he could help some of his friends in the Netherlands find their birth mothers. Since then, Andrew has also been approached by Sri Lankan mothers. 

”I heard from some mothers that certain hospital workers were involved in selling those babies,” he says. 

”They were looking for vulnerable, young mothers and offered their ‘help’ to find a better home for their babies. ”Some mothers told me that some lawyers and court officials kept babies in certain places until one of them could act as a magistrate to issue the adoption orders.” 

The idea that influential people were involved in the adoption ring is not uncommon in these women’s stories. When Kariyapperuma Athukorale Don Sumithra became pregnant with her third child in 1981, she and her husband knew they could not keep her and turned to a local pastor in Colombo. 

She says he arranged the adoption of their baby, who was born in November, and gave them 50,000 Sri Lankan rupees (approximately $2,600 at the time). But they were not given any documents. ”We didn’t have anywhere to live and no particular income. Together we decided to give our daughter away, she was about two or three weeks old,” says Sumithra. 

”When I asked the pastor he always said, ‘don’t worry, your child is fine,’ but I don’t know anything about her.” 

Sumithra had another son afterwards but says thinking about her daughter causes her constant pain. The 65-year-old, who lives in Kaduwela, desperately wants to find her child, but she lost the only photos she had of her in a flood and she no longer has contact details for the pastor. 

”My second daughter tells me, ‘Let’s go and find that pastor’. My only request is please help me find my daughter.” 

Andrew Silva has tried to help Sumithra, but so far his efforts have failed. He says his search is often hampered by the fact women were given forged documents and false details. The adopted children often find it just as hard to trace their biological families and even if they are successful, the outcome can be heartbreaking.”

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna. 

Utöver den för Sveriges och svenskarnas del unika antirasistiska ideologin som växte fram under 68-revolutionen och som har legitimerat utlandsadoptionerna och det faktum att tillgången på inhemska, svenska s k adopterbara barn ströps med 68-revolutionen finns en tredje faktor som förklarar varför Sverige och svenskarna har adopterat ojämförligt mest per capita i världshistorien och på jorden: 

Den mycket höga förekomsten av ofrivilligt barnlösa i Sverige bland både heteros och homos och par och singlar som också den kan förklaras av 68-revolutionen. 

Därtill kommer en gammaldags, ingrodd, kolonial syn kvinnorna och mammorna i länder som Korea, Thailand, Indonesien, Indien, Iran, Palestina, Etiopien, Kenya, Nigeria, Madagaskar, Colombia, Haiti, Chile och Brasilien som säger att deras känsloliv är lika med noll, att de är ”sexmaskiner” som ”ynglar” av sig oansvarigt och oupphörligen samt att de är ”lågliv” som saknar moderskänslor och som inte heller känner någon saknad om de blir av med och förlorar sina barn: 

”Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor… som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. 

(…) 

En granskning av adoptioner till Sverige från länder utanför Europa har avslöjat en rad missförhållanden. Den visar på faran med en naiv och felaktig syn på världen.”

https://sn.se/nyheter/artikel/i-fraga-om-adoptioner-fran-utlandet-har-vi-varit-naiva/jn4kd0nl

”Det är intressant hur synen på en viss samhällsfråga förändras med tiden. För undertecknad som växte upp på 90-talet, var frågan om utlandsadoptioner något som under min uppväxt signalerade godhet och politisk korrekthet. 

90-talet präglades av en syn på resten av världen som fattig och i behov av västvärldens stöd och bistånd. Internationell massmedia spred narrativet om svältande barn i Afrika framgångsrikt på galor och välgörenhetsengagemang. Resten av världen var hjälplös och behövde våra gåvor, mer än exempelvis internationell handel. På sätt och vis kan det ha spelat in i synen på adoptioner. 

Jag hörde ofta som ung från jämnåriga som ville signalera godhet att jag behöver inte skaffa egna barn, det finns så många fattiga barn där ute, jag kan adoptera. Vilket passar in i bilden vi fick, av en hjälplös omvärld som behövde räddas. 

Behovet av barn att älska var stort. Mellan 10-15 procent av alla svenska par lider av ofrivillig barnlöshet. Adoptioner var under en tid en av de metoder som fanns mot detta. Sedan 1950 har 60 000 barn adopterats till Sverige, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Majoriteten kom under 70 och 80-talet, sedan dess har andra typer av fertilitetsbehandlingar, som IVF, blivit betydligt mer effektiva och vanliga. 

Men bakom utvecklingen döljer sig även andra faktum, som att vi generellt har överskattat hur stor del av världen som verkligen lever i fattigdom, en okunskap familjen Rosling exempelvis varit dedikerad till att bekämpa. Frågan är hur många i exempelvis de länder som vi adopterat mest från, Chile, Sydkorea och Etiopien som varit så fattiga att de frivilligt lämnade bort sina barn. 

Att adoptivföräldrar drivs av kärlek och längtan finns det ingen anledning att ifrågasätta. Erfarenheterna från de barn som adopterades hit skiljer sig såklart även mycket åt och alla har rätt till sina känslor kring detta. Men dessvärre har det framkommit att de länder som adopterade bort barn i många fall hade ett mycket mindre ädelt syfte än vi trodde. 

Tidningen Dagens Nyheter har gjort en bra och viktigt grundlig granskning av adoptioner till Sverige och avslöjat en rad missförhållanden. Ett exempel är Chile, där det har visat sig att många adoptionspapper varit förfalskade. Barnen lämnades inte bort av sina föräldrar utan stals av myndigheter. Ofta från kvinnor med låg social status som tillhörde urbefolkningen, och som efter förlossningen fick höra att deras barn dött och att kroppen givits bort till medicinsk forskning. 

Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor där ute som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. Många inblandade menade väl men lät sig föras bakom ljuset. 

I frågan om adoptioner blir det alltmer tydligt att vi varit naiva, kanske delvis styrda av vår bild av en fattig och hjälplös omvärld. Nederländerna tillsatte nyligen en rejäl statlig utredning om utlandsadoptioner för att komma till botten med vad som hänt. Vi borde följa deras exempel.”

Historien om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens mest adopterande land och folk per capita

DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud berättar idag historien om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens mest adopterande land och folk per capita och går tillbaka till den svenska proo-Tredje världen- och pro-icke-vita människor-orienterade 68-revolutionen, till ett stort uppslaget reportage i Aftonbladet som Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström stod bakom och som resulterade i att världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum grundades på ABF-huset i Stockholm 1969 liksom till Kalla kriget då internationell adoption ibland kunde bli storpolitik:

När Sydkorea, som stod för mellan 25-50% av alla utlandsadoptioner till Sverige mellan 1965-80, stoppade all internationell adoption till Sverige på 70-talet hotade Sverige Sydkorea med att börja stötta Nordkorea i bl a FN-sammanhang om inte Sydkorea fortsatte att leverera adoptivbarn till svenskarna vilket också skedde till slut efter en dramatisk diplomatisk intervention.

”Så blev Sverige störst på adoptioner. ”Allt var möjligt. Vi ville göra skillnad.

Barn till varje pris. Sverige var drivande i att skapa den internationella adoptionsrörelsen. Den politiska enigheten var total – att adoptera blev en självklarhet. Det här är historien om hur svenska regeringar har agerat för att öka adoptionerna till landet.

Skuren purjolök, stora burkar kaviar och Vikabröd står uppdukat på bordet. Margareta och Lars Ingel­stam placerar stapelbara plast­stolar längs väggen. 

Det är i slutet av april 1969. Familjens nybyggda villa i Bromma Trädgårdsstad är försedd med vikväggar, för att kunna hysa stormöten. 

Margareta Ingelstam är en engagerad hemmamamma med fem döttrar, och ett känt ansikte för en relativt nyetablerad företeelse: internationella adoptioner.

Hon har just gett ut en handbok om adoption som alternativ till traditionell familjebildning och berättat om det i Aftonbladet. Artikeln hade rubriken ”En brun, en vit, en gul” över bilden på tre av döttrarna.

Telefonen har ringt sedan dess.

Nu är alla som vill engagera sig välkomna till villan i Bromma. Devisen är redan bestämd: Barn söker föräldrar, söker barn – och så om igen.

– Det här är en tid när allt är möjligt, året efter 1968. Vi vill göra skillnad. Det finns ju hundratusentals föräldralösa barn som behöver föräldrar. Varför ska vi föda alla våra barn själva? säger Margareta Ingelstam som i dag är 83 år gammal.

Hon har bjudit in och köpt lättöl till ett tjugotal gäster. Det kommer 105.

Ett halvår senare, en novemberkväll i ABF-husets största sal, bildas den ideella föreningen Adoptionscentrum.

– Det är de blåaste blåa moderater tillsammans med de rödaste vänsterpartister i den nya styrelsen. Vi tänker inte på våra olika politiska åskådningar. Det är raka spåret, säger Margareta Ingelstam, som blir föreningens första ordförande.

– Vi ska förbättra situationen för de föräldralösa barnen och arbeta för att adoption så långt som möjligt framstår som ett likvärdigt alternativ till att föda egna barn.

Arton år tidigare, midsommar­helgen år 1950, bryter Koreakriget ut.

Regeringen Tage Erlander erbjuder humanitärt stöd och ger uppdraget till Röda Korset, som upprättar ett fältsjukhus i den sydkoreanska hamnstaden Busan. Med tiden beslutar några av de svenska hjälparbetarna sig för att adoptera föräldralösa krigsbarn.

Margareta Ingelstam är 20 år när hon reser till USA första gången. Det är 1957 och hon är barnvakt åt sin kusins äldsta dotter, en flicka adopterad från Sydkorea. De blir förtjusta i varandra. Margareta Ingelstam funderar:

– Det finns så många som hon. Jag ryser faktiskt när jag tänker på det, säger Margareta Ingelstam.

Hon bestämmer sig för att försöka och pratar med maken, Lars. 

– Alla tycker att jag är knäpp, utom han, säger hon.

Socialbyrån i Täby säger nej. Adoption är bara för barnlösa, meddelar de. Margareta Ingelstam föder i stället tre döttrar.

Tanken på adoption lämnar dem inte. De kontaktar den nystartade sydkoreanska adoptionsmyndigheten Child Placement Service (CPS) och blir godkända för adoption.

Ingelstam ser en möjlighet att inspirera andra. Hon berättar att hon får idén att ringa Sveriges kommunikationsminister, Olof Palme, som är på väg till Japan, och be om hjälp att flyga flickan till Sverige.

– Vi hinner väl bara prata i ett par minuter innan han säger att ”det kan jag väl göra”.

Den tilltänkta adoptivdottern blir emellertid sjuk och Palme får åka hem utan henne, berättar Margareta Ingelstam.

Men genom en bekant som är flygvärdinna får paret hem sin flicka.

Ett fåtal svenskar kontaktar CPS och ansöker om adoptivbarn. Senhösten år 1958 har Aftonbladet ett koreanskt syskonpar på första­sidan.

Pappan, en timmerman från Dalarna, säger: ”Det kostar ju bara en halv bil och man räddar två människoliv.”

Några år senare börjar CPS aktivt leta adoptivföräldrar. Hösten år 1964 berättar en sydkoreansk tjänste­man för Expressen att svenska par kan kontakta CPS direkt via ambassaden i Stockholm.

Sydkorea har alltså fler föräldralösa barn än vad landet anser sig kunna ta hand om. Men den svenska opinionen är tudelad.

Göteborgs-Tidningen undrar om det är bättre att växa upp i misär eller att få en lycklig barndom i ”vårt välmående folkhem”.

Den kritiska sidan varnar för ”rasblandning”. Socialstyrelsens expert i frågan får kritik efter att i medier ha dömt ut ”korsning mellan två raser” som ”ej önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt”.

I det socialdemokratiska Sverige kretsar politiken kring kärnfamiljen.

– Givet kärnfamiljsidealet är barn en självklarhet. Det är så man ska leva sitt liv, säger Cecilia Lindgren, biträdande professor vid Tema barn, Linköpings universitet.

Hon har forskat i svensk adoptionshistoria och är författare till boken ”Internationell adoption i Sverige – politik och praktik från sextiotal till nittiotal”.

Cecilia Lindgren pekar på en rad faktorer som bidrar till att adoptionsrörelsen växer: Kärnfamiljs­idealet. Internationaliseringen. Att nationell adoption redan finns. Konsensus om att barn bör växa upp i en familj, inte på institution.

– Det finns optimala förutsättningar för att internationell adoption ska bli stort, säger Lindgren.

I de svenska tidningarna handlar reportagen om familjerna uteslutande om adoptionernas positiva sidor. De ”raskritiska” rösterna tystnar.

– Det är väldigt stor efterfrågan, säger Cecilia Lindgren.

Regeringen tillsätter en statlig utredning som får i uppdrag att hitta fler länder att adoptera från.

I mitten av 1960-talet sluter Socialstyrelsen två världsunika avtal. Först med det grekiska barnhemmet Metera. Därefter med sydkoreanska CPS. 

Att CPS är en statlig myndighet spelar stor roll i beslutet – det garanterar kvalitet.

Kort efteråt väljer Sydkorea att privatisera CPS.

Vi är nu framme vid novemberkvällen i ABF-huset år 1969. Föreningens uttalade syfte blir ”vidgade möjligheter till adoption av utländska barn”.

Inom loppet av ett par år etablerar Adoptionscentrum (AC) kontakter i ett tjugotal länder. Enligt föreningens medlemsblad består kontakterna ofta av utlandssvenskar.

Margareta Ingelstam lämnar AC:s styrelse i mitten av 70-talet, men fortsätter att vara engagerad och arbetar länge med föräldrautbildningen.

År 1974 är adoption så stort att staten bildar Nämnden för internationella adoptionsfrågor, NIA, som ska granska adoptionerna, men även ta över förmedlingen av barn från Sydkorea och Grekland.

En adoptionsförening får hantera ansökningar, men ansvaret för själva förmedlingen ligger på den svenska myndigheten.

I januari år 1971 rapporterar DN om 50 koreanska barn som trots löften inte anländer till Sverige.

Ett rykte som sprids via den nordkoreanska informationsbyrån, som har etablerat sig i Stockholm, säger: Sydkorea har inte någonting annat att exportera än människor. På grund av ryktet har adoptionerna stoppats.

Vid tidpunkten har 800 koreanska barn fått en svensk familj – och köerna för adoption är längre än någonsin.

Första regeringen Palme kopplar nu in utrikesdepartementet. Sveriges ambassadör i Tokyo blir skickad till Seoul för att bearbeta den sydkoreanska regeringen, enligt dokument från UD som DN har läst. Det är Gunnar Heckscher som reser, tidigare partiledare för Högerpartiet. Av UD-protokollen att döma anser Heckscher att detta ”inte är en fråga för regeringen”, men han framför ändå Sveriges önskemål.

Ett par veckor efter stoppet låter han meddela att Sydkorea återigen är positivt inställt till adoptioner.

Men det finns ett juridiskt hinder. En svensk tingsrätt får inte klubba en adoption om den inte har godkänts i ursprungslandet.

År 1972 ändrar riksdagen lagen. Nu får en svensk domstol upphäva alla rättsliga band mellan barnet och de biologiska föräldrarna. Det blir alltså svensk tingsrätt som får avgöra om adoptionen är laglig. Tingsrätternas underlag består i sin tur av dokument från barnhem och adoptionsbyråer i diktaturer och svaga demokratier.

– Det är ett sätt att underlätta adoption. Lagen 1972 blir en juridisk milstolpe, säger Cecilia Lindgren.

Ett par år senare ger sig regeringen in i kalla kriget för att få fortsätta adoptera från Sydkorea. Det börjar 1973, när regeringen beslutar att Sverige ska erkänna Nordkorea.

Signalen går raka vägen till Sydkorea, där saken är extremt känslig.

Varje år diskuteras Koreafrågan i FN:s generalförsamling. Sydkorea är allierat med USA och har majoritet för sin sak – men rädslan för att maktbalansen ska rubbas till Nordkoreas och Sovjets fördel är påtaglig.

Sydkoreas diktator Park Chung-hees motdrag: Han beordrar ytterligare ett adoptionsstopp. Diktatorn är rädd för att Sydkorea ska framstå som för fattigt för att ta hand om sina barn.

En inhemsk debatt rasar. Nyhetsbyrån AP skriver att adoptions­byråerna blir anklagade för att sälja barn som inte alls är föräldralösa. DN:s Asienkorrespondent rapporterar dessutom om en sydkoreansk pojke som gått vilse på väg till sin pappas fabrik. Han hade då blivit omhändertagen av polis och adopterad till Sverige. Pappan hade lagt 15 månader på att leta efter sin son, innan han fått detta besked.

Direktören på adoptionsbyrån Social Welfare Society (som bytt namn från CPS) säger till koreanska medier att adoptionen inte kan hävas.

Den svenska myndigheten, NIA, kan i sin tur inte hitta någon pojke som passar in på beskrivningen.

Men de stora rubrikerna får adoptionsstoppet. Vid årsskiftet till 1975 står närmare 3 000 familjer i kö för adoption. Att mista avtalet med Sydkorea är inte ett alternativ.

Regeringen Palme låter återigen Gunnar Heckscher hantera frågan och skickar honom till Seoul. I flera möten tar han upp adoptionsstoppet, han menar att detta kan utveckla en negativ svensk syn på Sydkorea.

Enligt UD-protokollen, som DN har tagit del av, säger han att landet ”kan behöva vår vänskap och bör inte provocera oss i onödan genom diskriminerande åtgärder”.

Heckscher syftar på Sveriges röst i Koreafrågan, som under hösten ska avhandlas i FN:s generalförsamling.

Strax före omröstningen i FN:s generalförsamling häver Sydkorea adoptionsstoppet.

Aldrig har så många adoptivbarn anlänt till Sverige som år 1977: 1 864.

Samtidigt kommer larm om oegentligheter. I Chile anklagar polisen AC:s ombud i landet för att bedriva barnhandel, men utredningarna blir nedlagda i brist på bevis. DN har sökt ombudets advokat som inte vill kommentera detta.

Utländska medier avslöjar att barn har blivit bortförda för adoption i Colombia och Thailand. Det resulterar i ett tillfälligt adoptionsstopp från Thailand, men i Colombia fortsätter verksamheten.

Larm inkommer även från Sri Lanka, Indien, Vietnam och Nepal.

Den stulna pojken från Sydkorea har emellertid blivit spårad, men han kommer att bli kvar i Sverige. För DN:s Asienkorrespondent erkänner adoptionsbyråns direktör att 50–60 barn per år, som byrån registrerar som övergivna, i själva verket bara har gått vilse.

I ett protokoll från 1980, som DN har läst, varnar tillsynsmyndigheten NIA svenska ambassader för ”kuddeadoptioner”: adoptivmamman går in på BB med en kudde under tröjan och går ut med ett barn, samt ett falskt födelseintyg.

Enligt NIA förekommer detta i Sydkorea, Sri Lanka och på de amerikanska kontinenterna. Myndigheten skriver att de har upptäckt svenska fall i Brasilien, Argentina och Portugal. Från Portugal har en man kommit hem med ett påstått biologiskt barn, trots att hans fru ”bevisligen under hela tiden skött sitt arbete” i sin svenska hemstad. Det framgår inte av protokollet hur många fall det rör sig om. 

Samtidigt som larmen om oegentligheter strömmar in fattar staten beslut om att låta adoptionsföreningarna sköta förmedlingsverksamheten, men under statlig kontroll.

– Det är en jättestor förändring, eftersom den är principiell, säger Cecilia Lindgren.

Hon pekar ut en viktig orsak: Genom att låta fler adoptionsföreningar bildas ska de privata adoptionerna – där par adopterar på egen hand – minska, eftersom de arrangeras bortom myndighetens kontroll.

– Privata adoptioner har alltid setts som problematiska och den främsta orsaken till problemen med oetisk och illegal förmedling. Men i stället för att skärpa regleringen av dem försöker man öppna fler kontrollerade vägar, säger Lindgren.

Förändringen ger önskad effekt: Flera svenska föreningar startar verksamhet, och Adoptionscentrum tar över statens avtal med den sydkoreanska adoptionsbyrån. 

Fertilitetstalen dalar. Sverige har fler ofrivilligt barnlösa par än någonsin. Adoption är numera ett vanligt sätt att bilda familj.

Men det finns en tid i barnets liv som inga svenska myndigheter kan få full insyn i: tiden mellan att barnet föds och att det blir tillgängligt för adoption.

De svenska tingsrättsbesluten grundas på dokument från utländska byråer och barnhem.

Slutet på början av den svenska internationella adoptionshistorien är 1984. Att adoptera ska inte vara en klassfråga, anser fem socialdemokrater som motionerar i frågan.

Resultatet: riksdagen beslutar att pröva möjligheten att införa ett adoptionsbidrag.

Detta blir inte verklighet förrän 1989, men många familjer har råd ändå – mellan åren 1975 och 1986 anländer fler än 25 000 barn.

Sverige har nu adopterat flest barn i världen, per capita.”

Under dagens interpellationsdebatt i riksdagen sade socialminister Lena Hallengren att regeringen ämnar att utreda korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten under 1900-talet medan Vänsterpartiets Jon Thorbjörnson krävde att alla utlandsadoptioner måste utredas inklusive även de som har ägt rum under 2000-talet

Idag tisdagen den 2 mars mellan kl. 13-13.30 svarade socialminister Lena Hallengren (S) på riksdagsledamot Jon Thorbjörnsons (V) frågor under riksdagens interpellationsdebatt och den fråga som debatterades rörde V:s fleråriga krav på en utredning om de korrupta utlandsadoptionerna:

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellation/adoptioner-fran-chile_H810400?fbclid=IwAR33BwpS2bPHaAzK8iTG7Rp5cuUWkjEmHzfjhHjcX5o_dhOmM1Lnd37BFKc


Socialministern inledde med att försvara regeringens hittills passiva hållning i frågan med att regeringen fram tills nyligen har velat invänta den chilenska brottsutredningen men då denna har dragit ut på tiden har regeringen nu ändrat sig och är numera beredd att gå vidare med frågan om en utredning. Hallengren menade vidare att dagens adoptioner är mer rättssäkra än vad de var under 1900-talet och att utredningen därför kommer att begränsas till de utlandsadoptioner som ägde rum från 1960-talet och fram tills 1990-talets början.


Regeringen har också, sedan de korrupta Chile-adoptionerna uppmärksammades i Sverige av SVT 2018, avsatt medel för att hjälpa adopterade att söka sitt ursprung och erhålla samtalsstöd om de misstänker att de har tagits till Sverige på otillbörliga grunder.

Hallengren sade vidare att regeringen nu ska påbörja förarbetet med att göra en översyn av hur den internationella adoptionsförmedlingen har gått till och hon underströk att det är mycket sällan som samtliga partier i riksdagen är överens i en fråga, vilket är fallet idag vad gäller kravet på en utredning, som V fram tills alldeles nyligen var ensamt om att driva.

Hallengren sade slutligen att det är att lova för mycket att säga att regeringen ska gå till botten med varje enskild adoption men hon lovade att översynen inte bara ska handla om Chile utan om fler ursprungsländer än så och att utredningen ska se över hur adoptionsförmedlingen har sett ut och hur den har varit organiserad i allmänhet under den angivna tidsperioden och hon avslutade med att understryka att den nuvarande regeringen gör allt den kan för att hjälpa Sveriges alla adopterade.

Thorbjörnson inledde med att berätta om att V har varit ensamt om att driva frågan om en utredning i tre års tid och att den senaste oväntade vändningen i frågan beror på DN:s stora artikelserie om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

Han lyfte framför allt fram de adopterade själva och både enskilda adopterade och de adopterades organisationer för att de ensamma har fått kämpa för att få upp denna fråga på den politiska dagordningen i landet i många år men inte blivit lyssnade på och han uttryckte att han nu innerligt hoppas att de adopterade som har kämpat så länge och så hårt för detta snart ska kunna få skörda frukterna av sin mångåriga kamp.


Thorbjörnson krävde att alla utlandsadoptioner måste utredas och inte bara de som ägde rum under 1900-talets senare hälft utan också under 2000-talet och bl a då den svenska adoptionsmyndigheten MFoF:s generaldirektör nyligen uttalade i DN att han inte kan garantera att samtliga av dagens utlandsadoptioner äger rum på ett rättssäkert sätt.


Thorbjörnson underströk att frågan om korruptionen inom adoptionsverksamheten inte bara gäller Chile utan även Sydkorea, Kina, Indien, Colombia, Etiopien och antagligen flertalet om inte alla ursprungsländer som svenskarna har adopterat ifrån och fortfarande adopterar ifrån.


Han påminde om att larmrapporterna om oegentligheter kom redan tidigt under adoptionernas barndom men att inget har gjorts under alla år trots att andra mottagarländer som Schweiz och Nederländerna håller på att utreda eller redan har utrett korruptionen inom adoptionsverksamheten.


Slutligen sade Thorbjörnson att alltför många adopterade mår dåligt överlag och att förekomsten av självmord, psykisk ohälsa och psykiatrisk vård är skyhög inom gruppen och att det nu krävs en genomgripande systemlösning och inte bara individuella lösningar såsom att regeringen idag är beredd att hjälpa enskilda adopterade att hitta sitt ursprung.


Han påminde också om att bakom varje internationell adoption hittas inte bara den adopterade utan även förstaföräldrarna i ursprungslandet och adoptivföräldrarna i Sverige.


Thorbjörnson avslutade sin sista replik med att kräva att även 2000-talets adoptioner behöver utredas:


”Utred alla adoptioner!

När får vi se en utredning?

No más silencio!”

Skriver idag i Svenska Dagbladet om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita

Skriver idag, i form av en s k understreckare i Svenska Dagbladet, om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita:

Förklaringen står att hitta i att i ingen annan adopterande nation på jorden kom den internationella adoptionen att bli ett ideologiskt projekt såsom just i Sverige. Allt bottnar i och handlade om att Sverige fram tills 1950-talet hade varit fullständigt besatt av ras och att landet därför var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder under 1960-talet när de första adoptivbarnen anlände till landet i större mängd.

DN (Kultur) refuserade tyvärr denna artikel och möjligen då det svenska s k r-ordet förekommer ymnigt i texten och både i dess grundform och i form av olika avledningar (”rasdiskriminering” o s v) och böjningsformer (”raslig” o s v) och SvD accepterade den till slut efter att ett stort antal förekomster av glosan ras (för det är det uttrycket r-ordet syftar på) togs bort så här kommer texten i sin helhet (OBS: i just denna version har jag dock själv ändrat stavningen i efterhand när n-ordet förekommer men jag har låtit m-ordet kvarstå liksom möjligen också g-ordet):

”Adoptionerna skulle utplåna svensk rasism Hur blev Sverige det land som adopterar flest barn per capita i värden? Svaret finner man i den debatt på 60-talet om för- och nackdelar med att adoptera utomeuropeiska barn till ett land som vid den tiden hade en av världens mest homogena befolkningar. Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, utkommer i mars med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (Verbal Förlag).”

https://www.svd.se/adoptionerna-skulle-utplana-svensk-rasism

”Den senaste veckan har det med all tydlighet framgått att Sverige med sina 60 000 utlandsadopterade är det land i världen som proportionellt sett har adopterat flest barn från andra länder sedan 1960-talet. DN:s uppmärksammade artikelserie om de illegala utlandsadoptionerna och korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten som har kännetecknat praktiken ända sedan den uppstod i kölvattnet av Koreakriget på 1950-talet berör med andra ord ett mycket stort antal människor som står nära och är släkt med landets 60 000 adopterade och både i Sverige och i de över 100 ursprungsländer varifrån svenskarna har adopterat barn.

Mot bakgrund av detta demografiska faktum är det nog många som ställer sig frågan varför det har blivit och är så utöver att Sverige är ett rikt land och att flertalet av ursprungsländerna har varit eller är fattiga.

För att förstå varför just Sverige utan konkurrens har slagit världsrekord i antal utlandsadoptioner per capita är det nödvändigt att gå tillbaka till den debatt om utlandsadoptioner som rasade under 1960-talet.

Mellan 1961-67, när Sverige till skillnad från idag var ett av västvärldens allra mest rasligt homogena länder, utspelade sig en debatt i dåtidens medier liksom i riksdagen, i civilsamhället och i offentligheten i stort som handlade om landet skulle börja adoptera specifikt icke-vita eller ”färgade” barn från andra länder eller ej.

Denna debatt avgjorde inte bara att Sverige kom att bli världens största adoptionsland utan resulterade framför allt i att hela den internationella adoptionsverksamheten kom att utvecklas till ett nationellt projekt som engagerade ett helt land och folk på ett sätt som saknar motstycke i något annat land och som handlar om relationen mellan ras och svenskhet och kort och gott om den svenska antirasismen som en slags överideologi.

De utländska adoptivbarnen var nämligen demografiskt-historiskt sett Sveriges första och största koherenta utomeuropeiska och icke-vita invandrargrupp som ankom till landet för att kvarstanna här permanent, vilket 1960-talets svenskar var väl medvetna om.

I 1960-talets adoptionsdebatt stod två läger mot varandra. Det första lägret, som på sin tid kunde benämnas som raspessimisterna, bestod av staten och myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och företrädde just en så kallad raspessimistisk hållning då de dels menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för rasdiskriminering i ett Sverige som genomsyrades av det som på den tiden kallades rasfördomar och dels oroade sig för att den rasliga homogenitet som rådde i dåtidens Sverige skulle försvinna. Det andra lägret bestod av en heterogen grupp av personer vilka kunde gå under beteckningen rasoptimisterna och detta läger, som också kom att vinna debatten, bemötte raspessimisternas farhågor med att argumentera för att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med de icke-vita adoptivbarnen samt att den dåtida homogena befolkningssammansättningen behövde blandas upp.

I juli 1961 publicerade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samtidigt en notis, som meddelade att Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera icke-vita barn från bland annat Algeriet och Hongkong. Notisen avslutades med följande anmärkningsvärda mening:

”Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot inte för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning framför allt när det gäller barn till främmande från adoptionsföräldrarna [sic] starkt skilda rasgrupper.”

Formuleringen om ”starkt skilda rasgrupper” härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök, som var den som Medicinalstyrelsen använt som vetenskaplig expert. Kort därpå fick Medicinalstyrelsen mothugg från bland andra journalisten och författaren Evert Kumm, barn- och ungdomspsykiatern Magnus Kihlbom och Expressens Carl-Adam Nycop vilka anklagade myndigheten för bland annat ”rasvidskepelse”.

Under de efterföljande åren kom sedan en strid ström av artiklar i form av ledarstick och debattinlägg att publiceras, vilka alla behandlade frågan om Sverige skulle adoptera icke-vita barn från andra länder i stor skala liksom om staten skulle vara behjälplig i denna verksamhet. Aftonbladets klassiska Vi 5-fråga skulle till exempel komma att ta upp frågan om de ”färgade” adoptivbarnen vid hela fem tillfällen på 1960-talet och Sveriges Radio sände och visade under loppet av samma årtionde ett flertal längre radio- och tv-program som helt och hållet ägnade sig åt adoptionsfrågan.

På hösten 1961 valde svenska Röda korset att gå ut i DN och avråda från utlandsadoptioner genom att hänvisa till att ”en hjälpinsats i barnens hemland gör större nytta” och denna hållning, som mer eller mindre anslöt sig till myndighetsvärldens raspessimistiska linje och förespråkande av hjälp på plats, skulle komma att gälla för de humanitärt inriktade hjälp- och biståndsorganisationerna inklusive de olika kristna missions- och biståndsorganisationerna.

Även Rädda Barnen, den största av Sveriges hjälp- och biståndsorganisationer, var skeptiskt inställd till adoption av icke-vita barn, vilket många rasoptimister upprördes särskilt starkt över. På Rädda Barnens årsmöte på Folkets hus i Stockholm 1963, som även statsminister Tage Erlander bevistade, anordnades därför en debatt om adoptionsfrågan, som Sveriges Radio sände ut.

I debatten deltog Socialdepartementets Ingrid Hilding, Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius, sociologen Joachim Israel samt barnläkaren Torsten Thysell från Karlstad. Thysell frågade under debatten om de hade ”hjärta att ’offra’ de utländska barnen genom att ta hit dem till dagens svenskar, som jag (i varje fall inte i mitt län) inte anser vara mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga?” och han menade vidare att ”färgade” kanske kunde accepteras som barn ”men hur går det för den vuxne färgade?”.

Argumentet att icke-vita utlandsadopterade skulle få mycket stora svårigheter under uppväxten, i skolan, på arbetsmarknaden och inte minst vad gäller att hitta en partner var raspessimisternas viktigaste argument då de menade att svenskarna hade hjärntvättats av ett rastänkande i årtionden på grund av den en gång så världsledande svenska rasbiologin och rashygieniska politiken. Flera opinionsundersökningar från 1963-68 som undersökte hur svenska folket såg på frågan om Sverige skulle börja adoptera icke-vita barn eller ej, indikerade också att så kan ha varit fallet.

År 1963 visade exempelvis en Sifo-undersökning att endast 30 procent svarade ja på frågan om det var lämpligt att svenskarna skulle började adoptera ”färgade” barn från andra länder och bara 21 samt 23 procent av dem som var yngre än 45 år svarade ja på frågan vad gällde specifikt svarta barn respektive kinesiska barn.

Ytterligare en myndighet utöver Medicinalstyrelsen som fick klä skott i 1960-talets adoptionsdebatt på grund av sin raspessimistiska hållning var Socialstyrelsen. År 1962 valde den tidigare nämnde Thysell att författa en skrivelse som innehöll följande anmärkningsvärda mening, som kom att kopplas till Socialstyrelsen då Karlstadläkaren agerade vetenskaplig expert åt myndigheten:

”En annan sak är att en korsning mellan två raser som befinner sig på olika kulturstadier ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.”

Flera chefer och företrädare för Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och även för andra myndigheter fortsatte att komma med olika uttalanden under loppet av 1960-talet som gjorde att det framstod som att staten och experterna helt enkelt var emot att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn. Gerhard Bungerfeldt, chef för Stockholms stads adoptionsbyrå, uttalade exempelvis följande 1964 på en nationell socionomkonferens:

”Ett barn av främmande ursprung har ju givetvis olikheter i förhållande till oss. Om jag skall använda ett högst allmänt uttryck, kan jag tala om temperamentsolikheter, bland annat, som kanske inte slår igenom under den allra första tiden men senare, när barnet formas till en personlighet.”

I september 1964 gick författaren Eva Moberg till motattack mot den raspessimistiska staten i artikeln ”Vill ni rädda ett barn” i Idun-Veckojournalen som gav ett stort eko i dåtidens offentlighet. Mobergs artikel resulterade i att regeringen genom dess minister Ulla Lindström till slut valde att tillsätta den statliga utredningen Adoption av utländska barn.

Det rasoptimistiska lägret i 1960-talets adoptionsdebatt samlade sig kring tre huvudargument. Det första argumentet handlade om att Sverige ansågs vara alltför vitt på 1960-talet och att det därför var absolut nödvändigt att bryta upp denna rasliga homogenitet och blanda upp majoritetssvenskarna med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen. Det andra argumentet handlade om föreställningen om att de ”färgade” adoptivbarnen skulle utrota svenskarnas ”rasfördomar” samt på sikt göra Sverige till ett antirasistiskt land. Det tredje argumentet slutligen rör färgblindhet som vision och tanken att en kraftigt ökad fysisk närvaro av permanent boende icke-vita invånare inom landets gränser i form av just de ”färgade” barnen till slut skulle göra svenskarna färgblinda.

Vad beträffar den demografiska tanken som kan sammanfattas med att ”ju fler icke-vita adoptivbarn dess bättre” så bottnade den i en önskan om att Sverige skulle bli ”internationellt” och att svenskarna skulle bli ”världsmedborgare” genom att ”Tredje världen” i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Utöver det trängande behovet av att till varje pris blanda upp svenskarna menade det rasoptimistiska lägret vidare att Sveriges rykte och omvärldsbilden av landet också stod på spel. Det gick helt enkelt inte längre att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag”, som rasoptimisten Richard Sterner uttryckte det i tidskriften Tiden 1962, om Sverige skulle tas på allvar i FN och framför allt i den icke-vita världen.

I ett temanummer av Ord & Bild från 1966 som handlade om invandrare och minoriteter utropade författaren och tidskriftens redaktör Lars Bäckström ”gör Sverige svartare!” och han syftade då bland annat på de ”färgade” adoptivbarnen:

”Vi, i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi har fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen. […] Vi behöver komma ut till dem, men de behöver också komma hit. […] Detta är fortfarande det land där de flesta inte träffat en färgad, där adoption av färgade barn åtminstone tills nyligen har motarbetats av myndigheterna…”.

I pressen kunde denna rasoptimistiska önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt ta sig uttryck i hyllande reportage. I september 1967 publicerade Aftonbladet ett stort reportage om familjen Ingelstam i Täby som hade tre biologiska barn och som hade adopterat en ”mulatt” och ett ”gult” barn från Korea. I Aftonbladet-reportaget, som författaren Gunilla Bergström stod bakom, förekom uttryck som ”en brun, en vit, en gul”, ”den ena brun, den andra snedögd och det tredje rågblond” samt ”den ena brun, den andra vit, den tredje har sneda ögon” i både bröd- och bildtexten för att gång efter annan verkligen understryka den rasliga mångfalden inom familjen.

Det rasoptimistiska lägret menade vidare att de adopterade också skulle kunna bidra till att bekämpa svenskarnas djupt rotade rasfördomar och så kallade ”rashögfärd”, som kom sig av att generation efter generation hade fått sig itutat att majoritetssvenskarna var världens vitaste nation och även renaste vita folk på jorden. Framför allt var Sverige utpräglat vitt under 1960-talet. År 1960 fanns det inte ens 5000 utomeuropeiska icke-vita invånare i landet och så sent som 1970 handlade det om under 0,2 procent eller lite mer än 13 000 personer som hade bakgrund i Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien.

År 1964 visade en undersökning att få infödda majoritetssvenskar någonsin hade interagerat med eller ens mött en minoritetsperson och en icke-vit människa. Flertalet uppgav visserligen att de vid något tillfälle hade mött en jude men endast 5-10 procent hade interagerat med en svart amerikan eller med en indier, 5-6 procent med en same, 2-3 procent med en afrikan och endast 0,2 procent med en kines.

Rasoptimisterna menade därför att den blotta kroppsliga närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja den stora allmänheten att succesivt och slutgiltigt acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. År 1963 uppmanade exempelvis Arboga Tidning på ledarplats att både skolans värld, Svenska kyrkan, föreningslivet, folkrörelserna, fackföreningsvärlden och partierna skulle börja engagera sig mot myndigheternas ”adoptionsförbud” och svenskarnas rasfördomar på en och samma gång.

Samma år skrev Sida-utbildaren och tecknaren Anna Wieslander i Stockholms-Tidningen att svenskarnas rasfördomar bara kunde stampas ut genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt:

”En ökning av ”främmande element” kan antas medföra en ökning av rasfördomarna. Men just på det sättet kommer dessa fördomar ett steg närmare sitt utrotande. Det går inte att bota en sjuka som saknar en yttre bild. I vår värld kan man heller inte undgå smittan – smitthärdarna finns även om man inte får lov att adoptera hit kinesbarn. För att fortsätta bildspråket: de adopterade barnen blir som en ympning – vissa individer kan antas reagera med att sjukdomen – rasfördomarna bryter ut i öppen dag. Men långt flera bildar antikroppar, som bidrar till sjukdomens kompletta nedkämpande. Ty på samma gång som ytlig kontakt tenderar att ge upphov till rasfördomar, skapar intim och långvarig kontakt den mänskliga förståelse som betyder slutet på fördomarna. Det är min tro att först när det sitter ett litet n-g-rbarn i varje skola eller en arab på varje arbetsplats, får den propaganda som redan påbörjats i skolor och massmedia sin fulla effekt.”

År 1963 gav även psykiatern Ruth Ettlinger uttryck för detta synsätt i dåtida Sveriges kommunistiska partis tidskrift Vi kvinnor där en debatt just då pågick om de svenska kommunisternas syn på adoptionsfrågan: ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar.” Även Svenska kyrkans veckotidning Vår kyrka menade 1964 i ett ledarstick att det inte var någon mening med att skjuta upp de eventuella problem som skulle kunna uppstå om antalet icke-vita adoptivbarn ökade alltför snabbt och kraftigt i landet – ”vi måste försöka klara av saken”. Det handlade enligt Vår kyrka om att avkoloniseringen och den begynnande postkoloniala icke-vita invandringen till Väst på sikt ändå skulle komma att resultera i ”rasernas sammanlevande och blandning med varandra” och då var det ingen idé att försöka skjuta upp den utomeuropeiska invandringen till Sverige i form av internationell adoption av ”färgade” barn.

Masterplanen att adoptivbarnen skulle frälsa svenskarna från deras rashögfärd och djupt ingrodda rasfördomar delades av politiker från vitt skilda läger. Under loppet av 1960-talet kom företrädare från i stort sett alla partier såsom dagens M, S, L och C att gång på gång interpellera och motionera i riksdagen om att Sverige en gång för alla skulle börja institutionalisera den internationella adoptionsverksamheten och inte minst att staten aktivt skulle engagera sig i utlandsadoptionerna. Det rådde vid denna tid en partipolitisk konsensus kring att adoptivbarnen skulle kunna utplåna rasfördomarna i det svenska folkdjupet och endast dagens V motsatte sig internationell adoption på den tiden.

Flera rasoptimister argumenterade dessutom för att svenskarna skulle lösa ”rasproblemen” även i andra länder genom att adoptera så många icke-vita barn som möjligt och därmed framstå som det stora undantaget och föredömet för resten av det vita Väst vad gäller att bilda familj och intimrelationer över de så kallade rasgränserna. Inför Martin Luther Kings besök i Sverige 1964 i samband med att han tog emot Nobels fredspris i Oslo skrev sociologen Harald Swedner i Expressen att Sverige även skulle kunna bidra till att lösa ”raskonflikterna” i andra länder såsom i bland annat USA genom att börja adoptera svarta amerikanska barn i massiv skala.

År 1969 intervjuade Hudiksvalls-Tidningen paret Per-Olof och Karin Nilsson i Hudiksvall, som hade adopterat en svart flicka och deras adopterade dotter introducerades i reportaget som ”ett av bevisen för att vi svenskar kan hjälpa till att – åtminstone till en del – lösa rasproblemen”. På 1960- och 70-talen var det mycket vanligt att även de som hade biologiska barn adopterade för att skapa en antirasistisk så kallad regnbågsfamilj. Den på sin tid firade skådespelaren och artisten Barbro Hörberg sade i en intervju att ”det är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras” efter att ha adopterat ett barn från Sydkorea samt att ”inte minst för våra vita barn är det värdefullt att få växa upp naturligt med färgade syskon”. Vita svenskar som själva inte hade adopterat utan bara hade egna, biologiska barn kunde i spalterna uttrycka att de önskade se att deras vita barn skulle växa upp med icke-vita adoptivbarn i grannskapet, i klassen och i kompiskretsen så att deras vita barn skulle utvecklas till antirasister.

Denna idé att Sverige hade ett absolut unikt antirasistiskt manifest destiny att lösa rasproblemen, rasfrågorna och raskonflikterna i världen kopplades samman med föreställningen om Sverige som det land på jorden som sades vara allra mest lämpat för att ta emot icke-vita adoptivbarn. Det handlade om att Sverige ansågs sakna ett kolonialt förflutet till skillnad från de andra adopterande västländerna vilka framställdes som koloniala eller till och med som imperialister och som mer eller mindre genomrasistiska.

Slutligen vad gäller frågan om färgblindhet som vision beskrev Richard Sterner 1962 i två artiklar i socialdemokratiska Tiden ett framtida Sverige som enligt honom till slut skulle komma att välja att börja ta emot inte bara arbetskraftsinvandrare från Finland och Europa, utan även till slut icke-vita invandrare från utomeuropeiska länder. Det var just i det sammanhanget som Sterner var den första rasoptimisten som använde sig av termen färgblindhet:

”Om också det färgade inslaget i vår immigration säkert ändå förblir litet, i varje fall under den tid som kan överblickas, så kommer likväl den integration av världen som nu börjat att leda till att vi får fler färgade bland oss än nu… […] Vi kan därför inte klara problemet om de psykiska hälsorisker som färgade vuxna och barn kan utsättas för i svensk miljö på det enkla sättet att vi hindrar att det problemet alls uppstår. Vi tvingas att ta tjuren vid hornen. Att effektivt undanröja dessa hälsorisker genom att utrota fördomarna hos oss. Ända därhän att vi till sist blir någorlunda ”färgblinda”, dvs. lär oss att rastecken inte är märkvärdigare i den mänskliga samlevnaden än blont eller mörkt hår.”

I en artikel i DN året därpå vidareutvecklade Sterner vad han menade med färgblindhet och han underströk då att det framför allt gällde att göra de svenska barnen och ungdomarna färgblinda mot bakgrund av att han uppfattade att de vuxna majoritetssvenskarna, och nog framför allt de äldre generationerna, var alltför marinerade i det gamla rastänkandet. Sterner var vidare övertygad om att det trots allt fanns en god beredskap i Sverige vad beträffar att möta det raspessimistiska lägrets oro för att de utomeuropeiska adoptivbarnen skulle komma att utsättas för rasdiskriminering:

”Skulle t ex färgade barn i våra skolor utsättas för otrevligheter, lär nog våra myndigheter och organisationer kunna ingripa med upplysning. Inte minst kommer ungdomens egna organisationer att kunna – och vilja – göra goda insatser. Och sådana insatser kan vara utomordentligt välgörande just för ungdomen själv. Ty i vår krympande värld gäller det för oss att låta varje ny generation fostra sig till en alltmer fullständig ”färgblindhet”.”

Idén om färgblindhet som mål kom under 1960-talets adoptionsdebatt inte minst att uttryckas som en förhoppning om att rasliga utseendeskillnader inte skulle komma att betyda något alls bland och för svenskarna någon gång i en avlägsen framtiden. Genom ett ökat antal utlandsadoptioner menade sångerskan och artisten Lill Lindfors att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting” i en intervju i Aftonbladet.

När den så kallade Lindström-kommittén, som den tidigare nämnda adoptionsutredningen Adoption av utländska barn ibland kallades på sin tid, till slut kom med sitt betänkande 1967 och gav rasoptimisterna rätt gick luften helt ur raspessimisterna samtidigt som proppen gick fullständigt ur och resten är historia som det heter. Året därpå under det symboltyngda revolutionsåret 1968 började antalet internationella adoptioner till Sverige nämligen att fullkomligen explodera i antal för att nå sin kulmen under 1970- och 80-talen när osannolika 1-2 procent per årskull ibland utgjordes av utländska adoptivbarn.

När den svenska 68-revolutionen väl inleddes tog tillgången på så kallade adopterbara, infödda, svenska barn nämligen slut över en natt på grund av inte minst den genomgripande sexuella revolution som det svenska 68-upproret innebar parat med införandet av fri abort, statligt stöd till ensamstående, ogifta, unga mödrar och dramatiskt sjunkande fruktsamhetstal, vilka sammantaget skapade ett närmast omättligt behov av utländska adoptivbarn bland svenskarna i flera årtionden på raken.

År 1980 hade de icke-vita adopterade dessutom förändrat den svenska rasliga befolkningsstrukturen i grunden. Det året utgjorde invånarna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika 0,71 procent av totalbefolkningen motsvarande knappt 60 000 personer varav uppemot en tredjedel var adopterade och så sent som kring år 2000 var en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare i landet just adopterade.

Idag år 2021 går det att konstatera med denna historia i backspegeln att utan 1960-talets adoptionsdebatt och framför allt utan rasoptimisternas seger i densamma hade Sverige som stat aldrig kastat sig in med hull och hår i den internationella adoptionsverksamheten. Den antirasistiska ideologiska överbyggnad som denna verksamhet erhöll tack vare rasoptimisternas vinnande argument gjorde att det svenska adoptionsprojektet som sådant kom att uppfattas som en nationell angelägenhet, vilket förklarar varför svenska staten i form av bland annat UD och Sida genom årtiondena har engagerat sig i utlandsadoptionerna och bistått både 1000-tals privatadoptioner och 10 000-tals adoptioner som har förmedlats av de svenska adoptionsorganisationerna.

Det gamla, nattståndna svenska rastänkandet och den svenska rashögfärden som hade präglat Sverige och svenskarna sedan åtminstone 1900-talets början och ända fram tills 1950-talet skulle utraderas en gång för alla, svenskarnas på sin tid utbredda rasfördomar skulle bekämpas med alla medel och svenskarna skulle göras till antirasister och till slut till färgblinda antirasister med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen vilka därigenom tilldelades uppgiften att frälsa en hel nation från rasismen. Ingen annan västerländsk stat på jorden som har adopterat barn från andra länder har just därför varit så aktivt involverad i den internationella adoptionsverksamheten som den svenska staten och det är därför ingen slump att över 20 statliga utredningar har tillsatts sedan 1960-talet vilka samtliga har handlat om att underlätta för svenskarna att adoptera utländska barn, vilket i sig är ett lika oslagbart rekord som över 60 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1960-talet och fram tills idag.”

Samuel Lindström berättar i senaste numret av Hemmets Journal om att han är en av de 100-tals chilenska barn som stals av och adopterades till Sverige av genomkorrupta Adoptionscentrum

Samuel Lindström berättar i senaste numret av Hemmets Journal om att han är en av de 100-tals chilenska barn som stals av och adopterades till Sverige av genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) och AC:s anställda på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som skötte adoptionerna från Chile och även från andra sydamerikanska länder.

Svenska genomkorrupta AC, världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt och vars modus operandi-metoder på plats och på fältet i ursprungsländerna i Sydamerika, Centralamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien just genomsyras av korruption, stal helt enkelt Samuel från hans förstamamma utan hennes vetskap, medgivande och tillstånd och diktade upp en bakgrundshistoria om att Samuels chilenska mamma hade utsatts för ett sexuellt övergrepp som han var produkten av, vilket plågade honom under hela hans uppväxt som i övrigt kantades av mobbning p g a att han ser annorlunda ut.

AC:s påhittade bakgrundshistoria hade då som syfte att svärta ned och demonisera förstamamman (som då mycket ofta framställs som prostituerad eller promiskuös eller som missbrukare och barnmisshandlare eller som offer för våldtäkt och sexuella övergrepp o s v), att få Samuels adoptivföräldrar att tro, tänka och känna att allt hade gått rätt till och att de hade ”räddat” en ursprungsfolkpojke från Chile till Sverige samt att Samuel som vuxen inte skulle vilja söka efter sitt ursprung och sin förstafamilj så att genomkorrupta AC:s brott aldrig skulle uppdagas:

”Redan som barn visste Samuel Lindström att han var adopterad från Chile. Men tidigt kände han instinktivt att det var något som inte stämde med den knapphändiga informationen i hans adoptionspapper. Inte förrän för ett par år sedan skulle den hemska sanningen komma fram.”

https://www.hemtrevligt.se/hemmetsjournal/artiklar/artiklar/20210223/jag-stals-fran-min-biologiska-mamma

”Han var 3 månader när han kom till Sverige och Älvsbyn, där han växte upp med mamma, pappa och en syster, som också adopterades. Han fick tidigt veta att han var ett barn med indianskt ursprung. Han älskade att leka med pilbåge och fjäderskrud och funderade mycket kring om hans hemland var som i filmen Pocahontas.

Men den magiska sagobilden krockade ordentligt med hur skolkamraterna såg på honom. – Det var inte helt lätt att växa upp på en liten ort och vara avvikande, med en annan hudfärg. Jag har fått uppleva mobbning och rasism och har alltid känt mig annorlunda.

Samuel minns när barnen varit dumma mot honom och hans mamma förvandlades till en lejonhona som ville försvara sitt barn. Hon tog Samuel i handen och stegade iväg till hans klass för att berätta om sin lille pojkes bakgrund.

Fast egentligen fanns det inte så mycket att berätta, informationen om Samuels första tid i livet var knapphändig.

– Med åren har jag fått en gnagande känsla av att något inte stämmer, att det finns något mer bakom den där korta berättelsen om min adoption, som fanns att läsa i pappren mamma och pappa fått.

Och visst var det så. Samuel adopterades från Chile och är ett av barnen som stals från sina mödrar. Han är ett av de barn som fick en kärleksfull och bra uppväxt i Sverige men som nu letat rätt på sina rötter.

Samuel har flera gånger försökt få ut sin adoptionsakt från Adoptionscentrum, men bara blivit bemött med misstänksamhet. Man har ifrågasatt varför han vill ha den och man har hävdat sekretess eftersom andra personer också nämns i skrifterna.

Då och då har Samuel gjort efterforskningar och han har gått igenom den lilla information som familjen hade om hans adoption.

– Mamma förvarade pappren i ett bankfack. Redan som barn läste jag det lilla som stod i handlingarna.

En gång om året hämtade mamma dokumentet och vi satt vid köksbordet och gick igenom informationen. Det fanns en rad som fastnade i Samuels medvetande när han blivit lite större. Hans biologiska mor hade blivit utsatt för ett övergrepp.

– Under några år i tonåren ville jag inte se adoptionspappren, jag ville inte ens höra talas om Chile.

Tankarna på att jag var oönskad och bortlämnad gnagde i mig och när jag skulle sova på kvällen kom tårarna. I många år kände Samuel mest obehag inför att fira sin födelsedag. Den 7 november blev han alltid lika ledsen.

När Samuel blev äldre funderade han på varför han hade kvar sitt medborgarskap i Chile. Han hade ju läst att man förlorar medborgarskapet i födelselandet i samband med adoptionen. Det fanns flera saker som inte stämde.

Men det skulle dröja till 2018, när Samuel lyssnade på ett radioprogram om illegala adoptioner som polletten trillade ner och han på allvar började söka efter sanningen. I programmet berättades om en människohandel där de inblandade skodde sig på att lura fattiga familjer.

Samuel, som jobbade med kyrkogårdsskötsel, brukar lyssna på musik när han kör sin arbetsmaskin. Den här dagen hade han glömt sina hörlurar och slog på radion. Programmet slog an en sträng hos honom, kanske var detta en ledtråd till hans historia.

– Alla varningstecken om stulna barn stämde in på min historia och namnen som var inblandade i illegala adoptioner fanns också i mina papper. Jag skrev ett mejl till kvinnan som var med i radioprogrammet och inom ett dygn satt vi i ett långt videosamtal.

Nu gick allt i en rasande fart. En organisation i Chile kopplades in och Samuel fick kontakt med två andra chile-svenskar i Skellefteå. Det blev ett omvälvande möte med tårar och stark samhörighet.

– Vi delar något som många andra inte förstår. Våra berättelser och känslor liknade varandra och vi pratade och pratade i timmar. Det var känslosamt och värmande och när jag åkte hemåt med min familj var jag bara lycklig.

Äntligen hade den där oroskänslan, som jag burit på i många år, släppt, säger Samuel.

Under bilresan hemåt plingade det till i Samuels mobil och han blev tvungen att stanna bilen längs landsvägen. Efter två omvälvande veckor hade organisationen i Chile nystat upp Samuels bakgrund, de hade funnit hans mamma Guillermina och tre syskon: Jaqueline, 35, Mauricio, 31, och Andreita, 29.

– Jag skrek och började storgråta! Min fru Desirée och barnen, som somnat, vaknade och Desirée förstod genast vad som hänt. Jag tänkte att eftersom jag hade tre syskon måste någon av dem vilja träffa mig.

Nu följde några dagars nervös väntan. Samuel förberedde sig på att släktingarna kanske inte skulle vilja ha med honom att göra. När mobilen ringde, och det var ett Facebooksamtal, vågade Samuel först inte svara. Nyheterna kunde vara de bästa – eller de värsta.

– På andra sidan fanns en kvinna i min ålder. Hon lutade sig in i bild och vi tittade på varandra uppifrån och ner och hon sa på spanska:

”Han ser ut som Mauricio.”

Sedan sa min kontaktperson att detta var min syster. Hon var så vacker.

Tårarna stiger i Samuels ögon när han minns det första mötet. Han fick veta att mamman alltid pratat om honom men att han varit som en saga för dem. Nu fanns han där på riktigt och när mobilens kamera riktades mot mamman satt hon med händerna för ansiktet och grät.

– Hon bad mig om och om igen att jag inte skulle hata henne. Med hjälp av en tolk sa jag att jag självklart inte hatade henne men hoppades att få lära känna henne. Sedan tittade hon upp. Hon sa att jag var vacker. Då storgrät vi båda två och vi tittade på varandra i evigheter.

Nu skrevs Samuels livshistoria om. Han fick veta att det som stod i pappren han läst inte stämde. Uppgifterna var påhittade, precis som för många andra stulna barn.

Samuels mamma hade inte alls blivit utsatt för ett övergrepp men mannen som var hans pappa ville inte ta sitt ansvar och mamman hade svårt att klara sig ekonomiskt. Mamman var 22 år, hade redan en 3-åring och tog tacksamt emot hjälp när en svensk kvinna erbjöd henne och andra kvinnor avlastning. Kvinnan var villig att ta hand om Samuel tills mamman kommit på fötter. Men när Samuels mamma skulle hämta sin bebis fanns han inte på barnhemmet. Han hade flyttats mellan tre olika ställen innan han adopterades.

Samuels mamma hade aldrig medgivit någon adoption, skrivit under några papper eller fått betalt. Idag pågår en rättslig process i Chile mot den svenska kvinnan, som också var den som tog hand om Samuels svenska föräldrar när de kom för att hämta honom.

– Mamma och pappa har svårt att smälta att kvinnan som hjälpte dem med alla myndighetskontakter – så att de skulle slippa – och som gav dem så bra tips på restauranger och sevärdheter har begått sådana brott, säger Samuel.

Han berättar att föräldrarna hela tiden stöttat hans sökande efter sanningen.

– Mina svenska föräldrar är för alltid mina föräldrar. Det är de som gett mig kärlek och närhet under uppväxten, säger Samuel som nu har berikats med en familj till.

Han har en bror och två systrar som liknar honom och hans barn Mia-Li och William har flera kusiner i Chile.

– Mia-Li vill lära sig spanska och övade in meningen ”Hej, farmor!” som hon sa till sin chilenska farmor i ett videosamtal. Hon blev så rörd att hon först inte klarade av att svara, ler Samuel och berättar att han har regelbunden kontakt med de nya släktingarna och planen är att åka till Chile på besök, så fort pandemin är över.

Och i fjol kunde Samuel för första gången äntligen känna glädje inför sin födelsedag.”