Kategori: Sverige

Familjenamn med svensk anknytning bland de danska nazisterna

Alla ”knappologiska” ”kalenderbitare” som liksom jag har ägnat timmar åt att ”lusläsa” den nyligen offentliggjorda namnlistan över 5265 medlemmar i Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti (DNSAP) mellan 1930-45 har säkerligen redan noterat att flera namn dyker upp som har svenska kopplingar då det inte är ovanligt att svenskar och danskar blir tillsammans med och får barn med varandra och då en hel del danska nazister invandrade till Sverige efter 1945. Namnlistan offentliggjordes i dagarna av Danske Slægtsforskere men tyvärr så saknas 17 530 namn då dansk lagstiftning endast har möjliggjort publiceringen av de partimedlemmar som var födda före 1908.
45496802_10156011238230847_4972399143134691328_o.jpg
I namnlistan hittas exempelvis både en del Westrup:are och Aae:are (d v s familjenamn som sedermera har gjort sig bemärkta även inom den svenska extremhögern) liksom en del adliga namn (med vidhängande slottsadresser) såsom baronessan Gyldenkrone och Schimmelmann-greven (på Lindenborgs slott) och flera Neergaard:are som också finns företrädda inom den svenska extremhögern på 1930- och 40-talen såsom Bruno de Neergaard som var medlem i det s k lindholmspartiet och ledare för dess ungdomsorganisation Nordisk Ungdom i Värmland.

Den svenska skolan var en gång i tiden världens mest jämlika skola men är idag en av i-världens mer ojämlika skolor: Likvärdigheten inom den svenska skolan finns ej mer och skolans kompensatoriska uppdrag har idag i praktiken upphört att fungera

Nästan var tredje lärare av landets sammanlagt 100 000 grundskollärare är obehöriga då lärarbristen är fortsatt stor (för att inte säga katastrofartad p g a stora pensionsavgångar och långa sjukskrivningar och då alltför många unga lärare lämnar yrket i förtid och byter ”bransch”) och tyvärr är de behöriga lärarna kraftigt koncentrerade till de skolor vars elever har goda förutsättningar och är högpresterande och fr a så gäller det de skolor där ej mer än 15-20% av eleverna har utländsk bakgrund medan de obehöriga lärarna omvänt är starkt koncentrerade till de skolor där eleverna har sämre förutsättningar och är lågpresterande och inte minst så gäller det de skolor där över 35-40% av alla elever har utländsk bakgrund.
 
För att strö ytterligare salt i såren på de skolor vars elever i hög grad har utländsk bakgrund så visar statistiken också att de behöriga lärare som arbetar där generellt är unga och nyutexaminerade och sällan stannar mer än något år eller två och vilket innebär att läraromsättningen dessutom är mycket hög på dessa skolor.
 
 
”De skolor som nu har färre behöriga lärare utmärker sig genom att också ha många elever med sämre socioekonomiska förutsättningar. En låg andel av eleverna har högutbildade föräldrar och många elever har utländsk bakgrund. På skolorna där andelen behöriga lärare stigit är situationen den omvända. Där har många elever högutbildade föräldrar och en låg andel av eleverna har utländsk bakgrund.
 
Hög andel behöriga lärare sammanfaller också med bättre skolresultat, i form av gymnasiebehörighet. Det visar Dagens Samhälles granskning av Skolverkets statistik kring drygt 1 500 skolor med högstadium.”
 
(…)
 
”Grundskolan i Malmö hade förra läsåret 67 procent behöriga lärare. Det är en något lägre andel än tre år tidigare, då 70 procent av lärarna var behöriga.
 
Men medan andelen behöriga lärare ökat mycket i en del av Malmös skolor har den minskat drastiskt i andra.
 
Värner Rydénskolan, som ligger i den socialt utsatta stadsdelen Rosengård, och Linnéskolan, som ligger i den välbärgade stadsdelen Limhamn, hade för tre år sedan nästan samma andel behöriga lärare. Nu ser läget helt annorlunda ut. På tre år har andelen behöriga lärare på Värner Rydénskolan sjunkit från 69 procent till 48 procent. På Linnéskolan har andelen tvärtom stigit, från 67 procent till 83 procent.”
45342231_10156009040040847_6850238632553349120_n.jpg
 
Under den gångna veckan har flera larmrapporter om den svenska skolan publicerats (och varav flera har varit internationella) som indikerar att den svenska skolsegregationen fortsätter att eskalera (och tyvärr även utanför de tre storstadsregionerna), att klyftan mellan de hög- och de lågpresterande eleverna fortsätter att växa (och vilket innebär att den svenska skolan numera tillhör en av de mer ojämlika skolorna i västvärlden) samt att den stora skiljelinjen alltmer verkar gå mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk bakgrund (en rapport som publicerades i veckan visar t ex att elever med svensk bakgrund har gynnats rejält av det fria skolvalet och vilket inte gäller för eleverna med utländsk bakgrund).
 
En gång i tiden var då den svenska skolan världens mest jämlika och likvärdiga skola (utanför den kommunistiska världen) och det skolsystem som klarade det kompensatoriska uppdraget allra bäst (och vilket resulterade i att 100 000-tals svenska arbetarbarn och lägre medelklassbarn kunde ”klassklättra” i decennium efter decennium) men idag har den svenska skolan halkat ned till en förnedrande plats 25 bland världens 41 rikaste länder enligt UNICEF.
 
Och enligt PISA-undersökningen är den svenska skolan idag ett av de skolsystem där skillnaderna numera är som allra störst mellan majoritets- och minoritetsbarnen och de svenska klyftorna liknar numera de som gäller i Central- och Östeuropa där skillnaderna mellan majoritetsbarnen och de romska barnen tyvärr är extremt stora: Medan de allra flesta majoritetssvenska barn uppnår den grundläggande läskunnighet som krävs (d v s i svenska språket) enligt PISA-undersökningen så misslyckas nästan 45% av alla invandrade barn med detta liksom över 20% av alla ”andrageneration:are” (d v s elever födda i Sverige med två invandrade föräldrar) och nästan 15% av alla blandbarn (d v s elever med en inrikes född och en utrikes född förälder) och bland barnen med utomeuropeisk bakgrund är samtliga dessa procentsiffror tyvärr ”sju resor värre” än så.
 
Att det finns ett mycket starkt samband mellan det ökande antalet skjutningar och det eskalerande våldet i miljonprogramsområdena liksom den otäckt förhöjda överdödligheten bland landets ”andrageneration:are” (d v s alltför många av barnen, ungdomarna och de unga vuxna i miljonprogramsområdena dör alltför tidigt jämfört med hur länge de ”borde” leva i statistikens värld) och den alltmer ojämlika svenska skolan som under de senaste 6-7 åren har ”massproducerat” kring 150 000 unga vuxna (och varav de allra flesta har utomeuropeisk bakgrund – d v s det handlar om en regelrätt miniarmé av unga vuxna som mer eller mindre står utanför samhället och de allra flesta av dem är dessutom unga män) som inte har klarat grundskolan (och än mindre gymnasie- och högskolan) och som idag står utanför arbetsmarknaden och vare sig studerar eller gör praktik eller ens tar emot bidrag (och de allra flesta av dem nolltaxerar ”på pappret” och ingen vet egentligen hur de försörjer sig eller hur de ens överlever överhuvudtaget) står väl tyvärr numera utom allt tvivel.
 
Idag har då kring 40% av alla elever utländsk bakgrund (och de allra flesta av dem har utomeuropeisk bakgrund) och uppåt en tredjedel av alla grundskoleelever talar numera ett annat språk än svenska som förstaspråk och det är då denna grupp som är kraftigt koncentrerad till vissa skolor (liksom till vissa bostadsområden) och som i hög grad undervisas av obehöriga lärare och som tyvärr uppvisar alltför låga skolresultat i jämförelse med eleverna med svensk bakgrund och eleverna som talar svenska som förstaspråk vilka i sin tur är koncentrerade till vissa skolor (liksom till vissa bostadsområden) och vilka i hög grad undervisas av behöriga lärare.
 
Sedan betyder inte allt detta att alla majoritetssvenska barn vare sig klarar sig bra i skolan eller mår bra även om de klarar sig bra i skolan medan ”andrageneration:arna” som ”pangar” på varandra i miljonprogramsområdena inte alltid behöver ha misslyckats i skolan och inte alla barn med utländsk bakgrund som misslyckas i grundskolan behöver nödvändigtvis heller må dåligt och åtskilliga obehöriga lärare som arbetar på skolorna i miljonprogramsområdena där ofta mellan 85-95% av alla elever har någon form av utländsk bakgrund gör ett fantastiskt jobb.

Ny rapport om extremhögerns försök att påverka det svenska valet visar att bilden av Sverige som en ”fallen vit nation” har kommit att bli en symbol för hela den panvästerländska extremhögern

En ny rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Institute for strategic dialogue som handlar om den både svenska och icke-svenska (t ex den amerikanska) högerpopulismens och extremhögerns försök att påverka det svenska valet och som är författad av Chloe Colliver, Peter Pomerantsev, Anne Applebaum och Jonathan Birdwell vid London school of economics, ”Smearing Sweden International Influence Campaigns in the 2018 Swedish Election”, innehåller en del intressanta s k big data-sammanställningar och visar hur bilden av Sverige som en ”fallen vit nation” (utifrån föreställningen att svenskarna är de vitaste av alla vita folk på jorden och därför blir det så symboliskt när just Sverige anses ha ”fallit” för s k ”mångkulturalism” och s k ”vänsterliberalism”) har kommit att bli en slags apokalyptisk metafor för i stort sett hela den panvästerländska högerpopulismen (utifrån fantasin att ”just det vita Sverige får bara inte falla och just de vita svenskarna får bara inte gå under för om så sker så är det slut med hela Väst och med alla vita”):
media.jpg
 
”The project revealed the relative isolation of the Swedish far-right online, with few internationally coordinated efforts identified in the Swedish election information ecosystem. Online Scandinavian far-right networks made some attempts to seed disinformation and hate campaigns in Sweden through fringe platforms such as 4Chan and Discord, but these efforts were neither widespread or consistent. Internationally, the research unearthed a consistent and concerning information campaign targeting Sweden’s reputation from far-right networks across the US, UK, France, Germany, Poland and Hungary. This campaign has also been promoted on an ongoing basis by Kremlin-sponsored media in various languages.”
TW.jpg
 
 
”– Sverige är ett av de viktigaste narrativen rörelsen har. Sverige målas upp som en socialdemokratisk stat, en vit etnostat, som fallit. Vi pratar här inte om det riktiga Sverige, utan om Sverige som idé. Jag har aldrig varit med om att en sådan skillnad mellan hur ett land framställs och hur det faktiskt ser ut, säger Peter Pomerantsev, vid Institute of global affairs vid London School of economics, och en av studiens författare, till DN.”
TW 2.jpg

SvD:s Per Gudmundson anmäler idag Eric Kaufmanns nya bok ”Whiteshift” som handlar om vad som händer nu när både världen, Väst och Sverige blir allt mindre vit och hur denna genomgripande demografiska förändring hänger samman med den växande högerpopulismen

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson anmäler idag den kontroversielle Eric Kaufmanns nya bok ”Whiteshift: Populism, immigration and the future of white majorities” (även om Gudmundson samtidigt kritiserar de forskare som studerar ras och vithet, och vilka då är mycket få just i Sverige, och upplever som svensk att Kaufmanns bok är ”obehaglig” då han skriver om just ras och vithet och vilket de allra flesta svenskar nog uppfattar som just ”obehagligt”) som handlar om det som SD:arna (och nog även allt fler utöver dem) talar om i Sverige som det så kallade ”folkutbytet” (Richard Jomshof sade exempelvis nyligen i riksdagen att ”sakta men säkert är svenskarna på väg att bli en minoritet i sitt eget land” medan SD:s ”prematura” KSO i Hörby Stefan Borg har skrivit att ”våra barn kommer att döma den sista generationen som bor i ett land med en svensk majoritet”) och som den paneuropeiska högerpopulismen ibland talar om som ”den demografiska bomben Eurabien” – d v s att ett växande antal västländer kommer att ha en icke-vit majoritetsbefolkning (och inte minst bland alla invånare mellan ca 0-40 år) inom en snar framtid.

Faktum är att detta redan är fallet i exempelvis flera amerikanska delstater som ibland går under beteckningen ”majority minority states” liksom i flertalet nordamerikanska storstadsregioner och i flera storstadsregioner i Västeuropa och Oceanien och framför allt så är detta redan ett demografiskt faktum bland alla invånare mellan ca 0-40 år i ett stort antal amerikanska delstater och i åtskilliga kanadensiska, australiensiska, nyazeeländska, brittiska, franska, nederländska och belgiska städer och för svensk del så säger min kvalificerade gissning att kring 25% av Sveriges invånare mellan ca 0-40 år nog inte kan passera som helt och hållet vita idag och i storstadsregionerna och i de mellanstora städerna så går den siffran upp till kring 30% (och de invånare i Sverige och i västvärlden som omvänt kan passera som vita är alltmer i huvudsak i 50-60-årsåldern och en mycket hög andel av dem är idag över 65 år gamla).
 
Kaufmann tillhör då en grupp forskare som menar att den stadigt växande högerpopulismen och extremhögern som idag samlar många miljoner vita aktivister, sympatisörer och väljare (och fr a vita män) i i stort sett hela västvärlden inte primärt drivs av fattigdom och specifikt av fattiga vita utan just av det faktum att många vita västerlänningar upplever att deras vithet och att deras föreställning om den vita nationen hotas p g a att den rasliga befolkningssammansättningen just nu håller på att förändras i grunden och både globalt (d v s procentandelen just nu levande människor på jorden som kan passera som vita är idag mindre än någonsin tidigare under de senaste 200 åren) och inom västvärlden.
 
Kaufmann menar att de flesta vita västerlänningar (och då även de allra flesta vita svenskar) nog kommer att välja att fortsätta att (ras)segregera sig alltmer från en växande (och ung eller t o m mycket ung och fattig eller t o m mycket fattig) icke-vit befolkning och därmed förstärka och ”förlänga” fantasin och känslan att 1900-talets långt mer homogena Väst (och inte minst 1900-talets långt mer homogena Sverige) fortfarande gäller åtminstone i deras närmaste miljöer och i deras egna bostadsområden – d v s en slags ”bättre fly än illa fäkta”-strategi och i praktiken den latinamerikanska (och alltmer även den angloamerikanska) ”gated community”-”lösningen” som slutar med att en åldrad (eller t o m mycket åldrad) vit befolkning ”barrikaderar” sig för att ”in i det sista” få leva ”ifred” med en hög eller t o m med en mycket hög materiell standard.
 
Andra vita västerlänningar (liksom många vita svenskar och fr a alltför många vita svenska män) kommer att ”ta strid” och gå till ”frontalangrepp” mot den nya demografiska (ras)sammansättningen såsom alla de som alltmer attraheras av högerpopulismen och extremhögern redan gör i enlighet med en slags ”låt oss gå under med flaggan i topp”-strategi medan andra vita västerlänningar (och nog inte minst åtskilliga vita svenskar) ”omvänt” kommer att bejaka den nya demografiska sammansättningen och både globalt och inom västvärlden och ”blanda sig” på olika sätt enligt någon slags ”följa med strömmen”- eller ”go with the flow”-strategi (såsom genom intim- och vänskapsrelationer av alla de slag inklusive via adoptioner, genom att lära sig icke-västerländska språk, genom att konvertera, genom att flytta till icke-västerländska länder, genom att bo och leva i icke-vita bostadsområden o s v).
 
Sedan så finns det så klart antagligen hur många andra sätt som helst att både reagera på och att agera på som vit västerlänning och som vit svensk i relation till den nya mångrasiala och heterogena supermångfaldssituation som redan råder i stora delar av fr a det urbana Väst respektive i större delen av det urbana Sverige utöver de ovanstående strategierna och ”lösningarna”.
 
 
”Västvärlden genomgår en dramatisk befolkningsförändring, driven av migration och olikheter i födslotal. Under innevarande sekel kommer tidigare majoritetsbefolkningar att bli minoriteter.
 
Den demografiska förändringen är den huvudsakliga förklaringen till framväxten av nationalistiska och populistiska rörelser. Dessa kan förstås som reaktioner på en upplevd förlust hos den folkgrupp som trängs undan. Västvärldens majoritetsbefolkningar – amerikaner som valde Donald Trump till president, britter som röstade för brexit eller svenskar som strömmar till Sverigedemokraterna – beter sig därvidlag som andra etniska grupper gjort i utsatta situationer. För att mildra de etniska konflikterna bör majoritetsbefolkningarna få utlopp för sina nationalkänslor.
 
Det är i korthet argumentet i Eric Kaufmanns nyutkomna tegelsten ”Whiteshift: populism, immigration and the future of white majorities” (Allen Lane/ Penguin). Kaufmann är professor i statsvetenskap vid University of London, som intresserar sig för väljarbeteenden i olika etniska grupper.”
 
(…)
 
”Kaufmann avfärdar de socioekonomiska förklaringsmodellerna till nationaliströrelsernas framväxt. Han menar i stället att väljarna reagerar på den migration som innebär en påtaglig fysisk förändring i vardagen, och röstar i ett slags etniskt egenintresse. Han menar vidare att detta egenintresse till största del är legitimt, och ligger i linje med väljarbeteendet i andra situationer med etniskt eller religiöst splittrade befolkningar.
 
Kaufmann går igenom de strategier som krympande majoritetsbefolkningar i väst uppvisat hittills. Fly, genom frivillig segregation, fäkta, genom rösta på invandringsmotståndare, förtiga, genom att tabubelägga kritisk debatt, eller förenas, genom att majoriteten helt enkelt låter sig blandas upp.”
 
(…)
 

”Whiteshift är dock ganska obehaglig läsning. Detta inte så mycket beroende på det komplexa stoffet, som på att Kaufmann hänger upp sin tes på vithet, vilket är svårsmält för den som inte anser att hudfärg är ett avgörande värde. I Kaufmanns argumentation är vitheten dock betydelsebärande; i termer av hur den nationella identiteten är konstruerad, eller i väljarreaktionen på synliga minoriteter. Och härav bokens titel. Det är de vita befolkningarna som skiftas. Redan i förordet förekommer Sverige, till exempel. Frågan är inte, menar Kaufmann, vad det betyder att vara svensk i framtiden. Frågan är vad det kommer betyda att vara ”vit” svensk, skriver han.”

Om Aftonbladets A-barn-tävling

Historikern Dick Harrison påminde igår i SvD om den rashygieniska och även rasestetiska s k A-barn-tävlingen som Aftonbladet (under pro-tysken Torsten Kreugers ägarskap) anordnade på 1930- och 40-talen under en tid när den svenska välfärdsstaten delvis konstruerades som ett s k biopolitiskt s k rasprojekt och som en lösning på både den s k (mass)emigrationsfrågan (d v s det faktum att landets unga vuxna hade massutvandrat i 100 000-tal till bosättarstaterna och bosättarkolonierna över haven och vilket välfärdsstaten till slut fick stopp på på 1930-talet) och befolkningsfrågan (d v s att fruktsamheten och födelsetalen bland de s k ”mervärdiga” ansågs vara katastrofalt låga under 1900-talets första hälft och vilket välfärdsstaten ”botade” på 1940-talet) och som gick ut på att med hjälp av den pro-nazityske läkaren, professorn och rasforskaren Curt Gyllensvärds expertis utse och kora två s k A-barn per år som ansågs kunna företräda den s k ”sunda, rena och friska” s k svenska nationen allra bäst (Aftonbladet uppmanade då sina läsare att sända in fotografier på barn i 2-4-årsåldern och barnen skulle vara nakna och visas upp i helfigur och uppgifter om barnens kroppsmått och karaktärsdrag skulle bifogas nakenbilderna – OBS: på 1930- och 40-talen var det då väldigt få som var oroliga och rädda för s k pedofiler).
 
44448393_10155982059480847_8211508803120660480_n.jpg
 
”Färre barn har antagits leda till minskande befolkning, mindre produktivitet och sänkt levnadsstandard. Barnen bar ju framtiden i sitt sköte. Utan barn, ingen framtid.
 
Ett känt exempel är Alva och Gunnar Myrdals debattskrift ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Paret analyserade de sjunkande födelsetalen och uppfattade situationen som farofylld. Staten måste agera. Och det gjorde staten. En följd av debattskriften var byggandet av så kallade barnrikehus. De var specialgjorda för fattiga familjer med många barn, vilka hade svårt att hitta hyreslägenheter eftersom barnen ansågs slita alltför hårt på bostäderna. Men barnrikehusen blev inga succéer, och långt ifrån alla planerade bostäder byggdes. Andra världskrigets restriktioner, kommunal tröghet och inte minst den sociala stigmatisering som ofta följde av boendet medverkade till att lägga hinder i vägen.
 
Ett annat sätt för staten att stimulera till ökat barnafödande var ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Barnbidrag infördes 1937 och systemet byggdes ut under påföljande decennier. År 1943 beslutades om statliga bidrag till inrättandet av förskolor. Tre år senare blev skolluncherna gratis. Alla dessa reformer syftade till att göra det intressant för familjer att välja att skaffa flera barn, trots att det ekonomiska sunda förnuftet föreföll tala emot. Till saken hör att det i denna barnalstringsiver också fanns ett rasbiologiskt element. Barnen skulle vara goda, svenska barn. Det hölls till och med tävlingar om bästa möjliga äktsvenska barn, så kallade A-barn.”

Snart går antalet internationella surrogatbarn som invandrar till både Sverige och till västvärlden om antalet internationella adoptivbarn och Sverige ligger idag på en global fjärdeplats vad gäller surrogatarrangemang per capita

I helgen avhålls ännu en konferens i Sverige (och i Stockholm) om den internationella surrogatverksamheten som just nu upplever en formlig explosion och en högkonjunktur utan dess like som påminner om när den internationella adoptionsverksamheten slog igenom med full kraft i västvärlden på 1980- och 90-talen:
 
 
Idag uppskattas det att kring 10 000 internationella surrogatbarn tillkommer och föds per år i världen och vilket i stort sett motsvarar antalet uppskattade internationella adoptioner som genomförs ett visst år och om bara något år eller två så antas antalet internationella surrogatbarn gå om antalet internationella adoptivbarn – d v s barn som föds i ett visst land och som har beställts och köpts från ett annat land via en surrogat- respektive adoptionsförmedlare (d v s i dessa siffror ingår då inte några surrogatbarn som föds och stannar kvar inom ett visst land eller några adoptivbarn som adopteras och stannar kvar inom ett visst land).
 
Ända sedan 1950-talet har miljontals västerlänningar reproducerat sig via internationell adoption men senast år 2020 så kommer den internationella adoptionsverksamheten att med all säkerhet vara utkonkurrerad av den internationella surrogatverksamheten och i framtiden så kommer 100 000-tals västerlänningar troligen att reproducera sig via surrogatarrangemang.
 
Idag är fler västerlänningar än någonsin tidigare barnlösa och fler västerlänningar än någonsin tidigare har idag (stora eller mycket stora) svårigheter att få barn på s k ”naturlig” väg och även om inte alla barnlösa västerländska singlar och hetero- eller homopar väljer att reproducera sig utanför kroppen så gör många fler det idag per årskull än någonsin tidigare i historien.
 
I flertalet västländer har antalet surrogatbarn redan gått om antalet adoptivbarn och även i världens historiskt sett ledande adoptionsland Sverige (d v s det land som har adopterat flest utrikesfödda barn på jorden per capita) så kommer detta att med stor sannolikhet ske i år, d v s år 2018 kommer antagligen att gå till historien som det år då det s k svenska folket reproducerade sig mer via internationella surrogatarrangemang än via internationella adoptioner.
 
Det s k svenska folket ligger idag på en uppskattad fjärdeplats globalt sett vad gäller andelen internationella surrogatbarn per capita som årligen invandrar till landet ifråga och numera är de allra flesta som reproducerar sig via surrogatarrangemang heterosexuella (OBS: de internationella surrogatbarnen är då både de facto och de jure utrikes födda invandrarbarn):
1, Israel 
2, Irland 
3, Norge 
4, Sverige 
5, Australien 
6, Danmark
 
En motsvarande ”6-i-topp-lista” (OBS: det råder så klart ingen tävling om vilket s k folkslag i Väst som reproducerar sig allra mest utanför kroppen och det ska också tilläggas att i stort sett samtliga västerländska s k folkslag har mycket stora svårigheter att reproducera sig överhuvudtaget numera och vare sig i eller utanför kroppen) för den internationella adoptionsverksamheten skulle antagligen se ut på följande vis (OBS: även de internationella adoptivbarnen är då både de facto och de jure utrikes födda invandrarbarn) – d v s andel internationella adoptivbarn per capita:
1, Sverige
2, Norge
3, Danmark
4, Schweiz
5, Israel
6, Luxemburg

Josefin Holmström recenserar den svenska översättningen av Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”

Litteraturvetaren Josefin Holmström anmäler den aktuella svenska översättningen av den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” (Modernista, 2018) i dagens SvD Kultur och reflekterar bl a kring varför vi i Sverige inte kan och inte vill prata om ras och inte forskar om ras eller räknar ras i motsats till hur situationen ser ut i Storbritannien (där Holmström bor) där ras är en grundläggande och integrerad del av dagens brittiska samhällsbygge – bl a samlas statistik in om ras, forskare studerar olika aspekter av de brittiska rasrelationerna och det offentliga samtalet om ras pågår kontinuerligt i de brittiska medierna (och trots att vi i Sverige idag faktiskt är ikapp Storbritannien vad gäller raslig mångfald i befolkningssammansättningen och inte minst vad gäller den extremt höga nivån av rasstratifiering inom exempelvis arbetslivet och den likaledes extremt höga nivån av rassegregering inom exempelvis bostadssektorn, d v s vår arbetsmarknad och våra tre storstadsregioner och mellanstora städer står verkligen inte långt efter britternas dito vad gäller nivåerna på rassegmenteringen).
 
Tyvärr har SvD dock valt att bildsätta artikeln med ett foto på svenska nazister bredvid ett foto på författaren ungefär som om allt som handlar om ras hela tiden bara måste kopplas till extremhögern och/eller till icke-vita personer i ett svenskt sammanhang (d v s ”det är bara nazisterna och de icke-vita som är fixerade vid ras”-tänket).
 
Tyvärr menar också Holmström att icke-vitas (i t ex USA) sociala rörelser har resulterat i att även vita amerikaner har börjat organisera sig i form av den amerikanska alternativhögern och radikalhögern som om vita inte har varit organiserade utifrån ras tidigare i historien (d v s ”icke-vitas identitetspolitik har provocerat fram den vita högerpopulismen”-tänket).
 
Tyvärr menar Holmström vidare också att icke-vitas aktivism riskerar att resultera i ett samhälle som till slut blir genomsegregerat som om inte de västerländska samhällena såsom det amerikanska samhället eller för den delen det svenska samhället inte redan är rassegregerade (d v s ”icke-vitas rasfixering leder till att även vita blir medvetna om ras och därmed börjar segregera sig från icke-vita”-tänket).
 
Tyvärr skriver Holmström slutligen också (och trots att hon bor i England) ”data on ethnicity” och inte ”equality data” eller jämlikhetsdata som är den övergripande termen för den metod som går ut på att samla in statistik om ras liksom om etnicitet, religion, språk o s v och som då tyvärr nästan alla svenska antirasister är emot och både de på högerkanten och de på vänsterkanten utifrån någon slags föreställning om att britterna är ”genomrasistiska” och ”rasfixerade” (d v s ”den som sa’t han va’t”-tänket, d v s eftersom britterna pratar om ras, forskar om ras och även räknar ras så måste de ju vara rasister och eftersom vi svenskar då inte är rasister utan tvärtom antirasister så ska vi inte prata om ras i Sverige och fr a inte räkna ras i Sverige och heller inte forska om ras i Sverige för om vi börjar göra det så riskerar vi att bli som britterna – d v s då blir vi rasister såsom de ”vidriga” britterna är).
 
 
”2014 skrev den brittiska författaren och journalisten Reni Eddo-Lodge ett mycket uppmärksammat blogginlägg med titeln ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”. Hon orkade inte längre förklara sig för människor som ”vägrar acceptera att strukturell rasism och dess symptom verk­ligen existerar”, som tog sig själva som norm och såg alla andra som avvikande, som förnekade polisvåld mot svarta, som inte tyckte att rasism var deras problem.
 
Ur blogginlägget föddes boken med samma titel, som nu översatts till svenska. ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” är ytterst aktuell i ett Sverige som de senaste åren präglats av hetsiga debatter om hudfärg, ras och rasseparatism.
 
2014 blev det stora rubriker när Antirasistiskt Forum i ABF:s regi ordnade ett seminarium uteslutande för rasifierade. 2016 gick vågorna åter höga på grund av Black Coffee, en fikaförening där bara svarta fick delta, grundad av aktivisten Araia Ghirmai Sebhatu. Samma år hamnade SSU i blåsväder för en föreläsning om islam som också bara var öppen för rasifierade – trots att det naturligtvis finns gott om vita muslimer.”
 
(…)
 
”Till skillnad från Sverige samlar Storbritannien ju in så kallade rasdata (”data on ethnicity”): vid snart sagt varje ansökan, läkarbesök eller annan kontakt med myndigheter och företag ombeds man ange sin etnicitet. Ras är inte alls lika känsligt som i Sverige; tvärtom anses det nödvändigt att studera minoriteters studieval, framgång på arbetsmarknaden och så vidare.
 
Tobias Hübinette, som forskar om ras vid Karlstads universitet, har länge hävdat att Sverige också bör föra liknande statistik.
 
Men hos svenska folket i allmänhet finns en stark motvilja mot vad som anses vara en rasistisk klassificering. Flera generationer svenskar har i skolan fått lära sig att vara färgblinda, och är rädda att ett ökat fokus på hudfärg och etnicitet bara kommer att öka klyftorna i samhället.
 
Det är också slutsatsen i Ivar Arpi och Adam Cwejmans bok ”Så blev i alla rasister” som utkom i våras, där de varnar för ett samhälle där medborgarna frivilligt delar upp sig efter melaninnivåer och etniskt ursprung, med total segregering som följd.”