Kategori: Sverige

Om statistiska skillnader i familjenamnsförekomst i olika regioner i Sverige och i andra länder i världen

I flertalet länder på jorden finns det mer eller mindre stora regionala skillnader inom landet vad gäller statistisk familjenamnsförekomst och olikheter i familjenamnsbruk: 

I de s k bosättarstaterna över haven (d v s större delen av Sydamerika plus hela Nordamerika minus möjligen norra Kanada liksom Australien och Nya Zeeland) handlar dessa regionala skillnader ofta om att vissa invandrargrupper från Europa (d v s de ursprungliga förstagenerationsbosättarna) valde att slå sig ned på olika platser i det som på den tiden handlade om olika kolonier (i Minnesota heter t ex många vita amerikaner Swanson, Johnson eller Carlson i efternamn p g a den stora, historiska svenska invandringen till denna amerikanska delstat) och i Karibien och delar av den amerikanska Södern kan många svarta slavättlingar bära samma efternamn på vissa platser p g a att deras förmödrar/förfäder en gång var förslavade av samma vita plantageägarfamilj.

Och i de utomvästerländska länderna (d v s i Afrika, Asien, Mellanöstern och Oceanien) handlar skillnaderna i familjenamnsskick oftast om att de avspeglar gamla förkoloniala s k stam- och klansamhällen (i Sydkorea kan t ex nästan alla invånare i vissa mindre kommuner heta Kim, Lee eller Park i efternamn) liksom om att flertalet av dessa länder bebos av en mängd olika etniciteter, språk, religioner o s v vilka är koncentrerade till olika platser i landet (t ex yoruba-folket i Nigeria eller kurderna i Iran o s v).

Även i Sverige föreligger det intressant nog vissa skillnader i statistisk familjenamnsförekomst mellan t ex Skåne, Götaland, Svealand och Norrland och även vissa skillnader inom dessa regioner konstaterar SCB som har undersökt samtliga folkbokförda personer(s efternamn) som levde den 31 december 2021 (OBS: en del har naturligtvis hunnit gå bort sedan dess eller emigrerat medan andra har hunnit födas sedan dess eller invandra).

Sedan undrar kanske någon (s k ”vän av ordning”) hur det ser ut med utomeuropéernas familjenamn för inga av dem dyker då upp i SCB:s statistik och antagligen handlar det om att invånarna med någon form av utomeuropeisk bakgrund, vilka visserligen är många i Sverige proportionellt sett (ca 20%), inte är tillräckligt kraftigt koncentrerade till en viss geografisk plats för att deras efternamn ska ge utslag i statistiken på regional nivå.



”Sveriges vanligaste efternamn är Andersson, vilket cirka 222 000 personer heter. Att efternamn som slutar på -son är vanliga i hela landet kanske inte kommer som någon överraskning. Däremot finns regionala och kommunala skillnader gällande vilka efternamn som är vanligast.”

https://www.scb.se/hitta-statistik/redaktionellt/efternamn-som-slutar-pa–son-klart-vanligast/?link_id=kMsWX9Xz2m

”Andersson är, förutom att vara det vanligaste efternamnet i Sverige, också det vanligaste efternamnet i Svealand där 1,7 procent av befolkningen heter det. I Götaland och Norrland är i stället Johansson vanligast, med 2,7 respektive 2,1 procent av befolkningen som bär det efternamnet.

Fem olika efternamn som slutar på -son toppar listan på kommunnivå: Johansson, Karlsson, Andersson, Eriksson och Nilsson. Samma namn tenderar att vara vanligast i kommuner som angränsar till varandra.

Trots att flest personer heter Johansson i hela 91 kommuner är Andersson det vanligaste efternamnet i landet totalt sett.

– Förklaringen till det är att det bor olika många människor i olika kommuner. I genomsnitt bor det fler människor i kommuner där Andersson är vanligast än där flest heter Johansson, säger Ann-Marie Persson, statistiker på SCB.

Gruppen ”annat efternamn” består av åtta olika efternamn. Fem av dessa slutar på -son (Larsson, Jonsson, Olsson och Svensson och Pettersson). Övriga tre är Kero, Niemi och Westerlund och är vanligast i Pajala, Övertorneå respektive Arjeplogs kommuner.

En del efternamn är vanligare i vissa delar av Sverige än i andra. Det finns till exempel fler bärare av naturbetonade efternamn i norr, och fler son-namn i söder.

De efternamn som är mer vanliga i Norrland än i övriga Sverige innehåller oftare naturklingande för- eller efterled. Några exempel på dessa är Mark-, Sjö-, Hägg-, Sund- samt -ström, -berg, -qvist och -lund. Marklund är det namn där skillnaden mellan antalet bärare per 1 000 invånare i de olika landsdelarna är som störst.

– Det är 18 gånger vanligare att heta Marklund i Norrland än i Götaland. Den näst största skillnaden finns bland de som heter Brännström, som är 17 gånger vanligare att heta i Norrland än i Götaland, säger Ann-Marie Persson.

I Götaland är efternamn som slutar på ”-son” mer frekvent förekommande än i övriga Sverige. Att heta Berntsson är till exempel nio gånger vanligare i Götaland än i Norrland. Den näst största skillnaden finns bland dem som heter Börjesson, som är sju gånger vanligare i Götaland än Norrland.

Svealand hamnar nästan genomgående mellan Götaland och Norrland vad gäller hur vanliga eller ovanliga efternamnen på listan är. Det kan bero på att Svealand under många år i större utsträckning än övriga landsdelar har haft en större inflyttning från såväl övriga Sverige som från utlandet.”


Är detta numera detsamma som att stödja kurdisk s k ”terrorism”?

Är för närvarande i Karlstad under några (extra arbets)dagar och stöttar som alltid Kurdiska röda solen med någon enstaka sedel och vars insamlingsbössor hittas på ett flertal ställen i staden som jag brukar frekventera såsom hos den kurdiskägda kvartersfrisören och sedan igår undrar en ju så klart om detta kommer att förbjudas eller åtminstone motarbetas officiellt av svenska staten och regeringen och nog både att samla in och att skänka pengar till kurdiska organisationer som denna.

Förhandsinfo om min kommande bok som går till botten med den svenska antirasismens uppkomst och utveckling

Boken är den 8:e i ordningen på 5 år som jag ger ut och som handlar om ras i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten, d v s som inte handlar om rassegregationen i den amerikanska Södern, om den nazi-tyska rasstaten, om rastänkandet i Brittiska imperiet eller om apartheid-Sydafrika – d v s jag är en av ytterst få svenska forskare som studerar rasfrågorna i just en svensk nutidskontext (p g a att de allra flesta svenskar på både höger- och vänsterkanten och inklusive de svenska forskarna är emot ordet ras i sig och det är just det faktumet jag försöker förstå i denna bok):

”Under 1990- och 2000-talen städades ordet ras målmedvetet ut ur svenska språket på en statlig nivå och i det offentliga samtalet. Sverige skulle bli världens första antirasistiska statsbildning och alla svenskar skulle bli antirasister. Men i samband med avståndstagandet från det tidigare rastänkandet blev kampen för att avskaffa ett ord kanske viktigare än att bekämpa själva rasismen.

I Den svenska färgblindheten granskar Tobias Hübinette framväxten av den svenska antirasismen och dess dominerande ideologi färgblindheten. Hur har kritiken mot rasbegreppet uttryckts sedan 1960-talet och till idag? Och varför har just Sverige kommit att bli det land i världen som har investerat allra mest i antirasism?

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Han har bland annat skrivit böcker som Att skriva om svenskheten (2019), Svensk rasism under efterkrigstiden (2021), Adopterad (2021) samt (med Catrin Lundström) Vit melankoli (2020) och Den färgblinda skolan (2022).”

Boken ges ut på Verbal förlag i oktober i år och undersöker när, hur och varför Sverige kom att bli det land i världen som har gått allra längst vad gäller att utveckla ett färgblint förhållningssätt till ras.

Utgångspunkten är att Sverige under stora delar av 1900-talet var ett av de länder i Europa där rastänkandet fick som mest utrymme och att Sverige från och med 1900-talets slut därefter har kommit att bli det mest färgblinda landet i världen och syftet är att spåra den svenska färgblindheten bakåt i tiden för att utröna dess uppkomst och därefter följa dess utveckling under tidsperioden 1962-2015.

Ett urval av rätt så unika siffror om asiaterna i Sverige

Expos nya rapport som publicerades idag, som bygger på en enkätundersökning som genomfördes i slutet av 2021 och som består av 4000 enkätsvar vilka representerar ett genomsnitt av befolkningen, är en av ytterst få undersökningar som operationaliserar och specificerar kategorin invånare med bakgrund i Öst- och Sydostasien/Asien. Det är kort och gott och helt enkelt oerhört sällan som (minoritets)gruppen asiater i Sverige inkluderas i undersökningar och studier som rör rasism och svenskhet.

Undersökningen visar bl a att en relativt hög andel av respondenterna som har bakgrund i Öst- och Sydostasien uppger att de utsattes för rasism någon gång under 2021 och det är högst sannolikt att det avspeglar den formliga explosion av antiasiatisk rasism som inträffade i hela västvärlden inklusive i Sverige under pandemiåren 2020-21 när asiater kom att bli den mest utsatta minoriteten statistiskt-demografiskt sett i bl a USA. 

”Normalt” är då andra minoriteter mycket mer utsatta än asiater såsom exempelvis svarta och latinos/as liksom muslimer men under pandemin var det den asiatiska minoriteten som stack ut i de länder där det förs och finns statistik om exempelvis hatbrott. Detta innebär att om undersökningen hade ägt rum innan pandemin så hade procentandelen respondenter som har bakgrund i Öst- och Sydostasien och som uppgav att de hade utsatts för rasism troligen varit betydligt lägre.

Rapporten visar vidare att respondenterna överlag föredrar invandring/invandrare från övriga Norden och Europa (minus det postkommunistiska Östeuropa) men därefter kommer invandring/invandrare från Asien (32%), Latinamerika och Östeuropa och allra sist kommer invandring/invandrare från subsahariska Afrika och Mellanöstern.

Asiaterna intar m a o ett slags ”mellanposition” och ”buffertposition” mellan nordborna och västeuropéerna respektive invånarna med bakgrund i subsahariska Afrika och Mellanöstern tillsammans med latinos/as och östeuropéer. Det är också troligtvis så att asiater, latinamerikaner och östeuropéer klarar sig bättre rent socioekonomiskt än invånarna med bakgrund i subsahariska Afrika och Mellanöstern men sämre än majoritetssvenskarna, nordborna och västeuropéerna.

Slutligen framgår det att invånare som är födda i Asien definierar sig som svenskar i mindre utsträckning än invånare som exempelvis är födda i övriga Norden. Dock är det fler invånare som är födda i Asien som helt och hållet samt till viss del känner sig som en del av det svenska samhället (45%) jämfört med invånarna som är födda i Afrika (43%).

Ännu ett bidrag till de svenska asiaternas historia

Fick nyligen ett tips via mejl rörande att 1:e intendenten vid Göteborgs Stadsmuseum LarsOlof Lööf har lyckats ”knäcka” identiteten på den andra av tre asiatiska (slav)pojkar som togs till Sverige 1767 av anställda vid Svenska ostindiska kompaniet och som räknas som de första kända asiaterna som invandrade till Sverige och vilka därefter kvarstannade i landet permanent fram tills att de gick bort.

Vuxna asiater hade tillfälligt besökt Sverige innan 1767 och inte minst som varande anställda vid Ostindiska kompaniet men de kom aldrig att bosätta sig i riket och än mindre att lära sig svenska eller gifta sig med svenskor. En av dem, den s k högbåtsmannen Abdersosa Sarray från nuvarande Indiens östkust, avled f ö under ett besök i Göteborg på 1730-talet och ligger troligen begravd på Djurgårdskyrkogården i Majorna.

De tre pojkarna vilka alla var i 10-årsåldern kom från ön Nias som är belägen i anslutning till Sumatra i nuvarande Indonesien och hade blivit tillfångatagna och förslavade av holländarna och därefter köpta av svenskar och i augusti 1767 anlände trion till Göteborg på fartyget ”Stockholms slott”.

Den mest kände av dem vars identitet har varit känd sedan länge och som bl a idéhistorikern Tore Frängsmyr har skrivit om togs om hand som fosterbarn av kaptenen på fartyget Carl Gustav Ekstedt. Han omskrivs som en ”malej-gosse” i bevarade dokument och döptes sedermera till Pehr Philander i närvaro av flera adelsmän. Philander var på sin tid känd som ”Javanen” bland dåtidens svenskar och han fick flera barn och hans ättlingar lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och i efterhand långt mer kända Gustav ”Badin” Couchi som växte upp vid det dåvarande kungliga hovet och räknas som en av de allra första afrosvenskarna.

Lööf har nu lyckats få fram uppgifter om ytterligare en av de tre pojkarna som tidigare har varit okända. Denne pojke kallades av någon anledning för Cupido av svenskarna och döptes sedan till Johan Gustaf Agorander. Agorander kom att tas om hand som fosterbarn hemma hos pastor Isak Sandahl i Majorna i Göteborg och som vuxen bodde han bl a i Härnösand och tjänstgjorde på flera kompaniresor till Kina innan han avled i Stockholm 1790 och efterlämnade två barn. Tydligen är en av hans ättlingar nobelpristagaren Hugo Theorell och ända inpå 1900-talets början ska ättlingar i rakt nedstigande led som också bar efternamnet Agorander ha uppvisat asiatiska s k ”mongolveck”.

Så nu är det bara att hoppas att någon arkivkunnig person snart lyckas ”knäcka” identiteten på den tredje asiatiske (slav)pojken.

Den svenska adoptionsmyndighetens första ordförande Anita Gradin har gått bort

Den socialdemokratiska politikern Anita Gradin har gått bort som bl a var statliga NIA:s (Nämnden för internationella adoptionsfrågor) första ordförande mellan 1973-79, d v s under de år då Sverige och svenskarna var världens mest adopterande land och folk per capita. Gradin fick bl a hantera ett flertal adoptionsskandaler som bl a rörde adoptioner från Sri Lanka och Thailand till Sverige och 2008 intervjuades hon av Adoptionscentrums (AC) dåvarande kommunikationschef Inga Näslund och hon sade då följande i AC:s magasin Att Adoptera vad gäller de illegala adoptionerna från Thailand:

”- Jag kan förstå att man drevs av desperation att bara rädda dessa barn, till varje pris. Reglerna var sådana att barnen inte kunde adopteras om inte en biologisk förälder närvarade i domstolen, och då föräldrarna var försvinna så blev det praxis att anlita ”bulvanföräldrar” – ett helt förkastligt sätt att arbeta, men som sagt, jag kan förstå att man var desperat.”

Om vita svenska fantasier om att adoptera ett icke-vitt barn och om Sverige som alla icke-vita människors vita moder

En måhända slarvig och slängig psykoanalytiskt inspirerad analys av ett antal aktuella och uttalanden av s k ”kändistjejer” (som f ö nog också kan sättas i samband med post-BLM-rörelsen 2020):

Den historiska bakgrunden bakom dessa färska uttalanden står att hitta i att Sverige är det land (och svenskarna är därmed det s k folkslag) på jorden som har adopterat flest icke-vita barn från andra länder per capita och när den internationella adoptionsverksamheten och den svenska adoptionsrörelsen uppstod på 1960-talet och blommade ut till fullo på 1970- och 80-talen så gjorde den det som en fullt integrerad del (d v s diskursivt och ideologiskt o s v) av den allmänna svenska solidaritetsrörelsen med ”u-länderna”, de s k ”färgade folken” och ”Tredje världens människomassor”.

De olika västländerna kom efter Andra världskriget och under Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen att inta olika könade roller gentemot den icke-vita och icke-västerländska världen: 

Medan USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien m fl av de allierade segrarmakterna som själva också innehade kolonier framstod som ”den vite fadern”, och både ibland som en straffande ”vit far” och som en skyddande sådan, så kom Sverige som kanske det enda västlandet att göra det att inta rollen som ”den vita modern” (och möjligen tillsammans med Norge, men det låter jag vara osagt då Norge trots allt ändå var en del av Nato under Kalla kriget).

Den internationella adoptionsverksamhetens och den svenska adoptionsrörelsens ”grundandemödrar” hänvisade själva till att de som barn på 1940- och 50-talen tidigt utvecklade fantasier om att ta hand om de Andras barn och just adoptera desamma.

Adoptionscentrums (OBS – AC är då världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt) grundare Margareta Blomqvist såg sig t o m själv som något av ”Tredje världens vita svenska moder” och hon har berättat för en amerikansk forskare hur hon som ung besökte den legendariska MoMA-utställningen ”The Family of Man” som visades på Liljevalchs i Stockholm och hur hon då blev så besatt av ett fotografi föreställande en asiatisk flicka att hon utvecklade ett närmast religiöst ”jag-ska-senare-i-livet-till-varje-pris-ha-en-flicka-från-Asien-som-jag-kan-pussa-på-och-krama-om-och-gosa-med”-begär som hon sedermera också realiserade: ”I said to myself: That one there, that child is the one we want!”.

Det kan tyckas som naturligt för oss svenskar att majoritetssvenskar redan som barn och tonåringar fantiserar om att adoptera ett icke-vitt barn och vare sig det handlar om personer som AC:s grundare Margareta Blomqvist eller artisten Dotter och Sveriges kanske största s k influencer Bianca Ingrosso som når ut till 100 000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna men då ska en komma ihåg att denna typ av fantasier och begär inte är något universellt eller ens panvästerländskt:

Det är inte särskilt troligt att t ex italienska barn på 50-talet, tyska barn på 70-talet, belgiska tonåringar på 80-talet eller kanadensiska tonåringar på 90-talet hyste sådana fantasier och begär och antagligen gör inte unga ”kändistjejer” i Nederländerna, Finland, Frankrike eller Australien det heller idag – d v s detta är helt enkelt en specifik svensk företeelse som är intimt förknippad med den svenska vithetens känslostrukturer och just med vita svenska fantasier och begär vilka går tillbaka till Sveriges och svenskarnas syn på sig själv/a som den utomeuropeiska och utomvästerländska världens vita moder och i förlängningen som alla icke-vita människors vita moder.

I dagarna har en person tillhörande en av Sveriges allra minsta och nog också ”märkligaste” invandrargrupper gått bort: Nordkoreanen Myung-Bok Kinnman

I dagarna har en person tillhörande en av Sveriges allra minsta och nog också ”märkligaste” invandrargrupper gått bort:



Den 31 december 2021 fanns det totalt och exakt 70 nordkoreaner i Sverige, d v s personer födda i det som idag är Demokratiska folkrepubliken Korea eller DPRK (som är den engelskspråkiga förkortningen av landets officiella namn), och nu har en av dem gått bort – Myung-Bok Kinnman – för även om Sydkoreas flagga pryder dödsannonsen i dagens SvD så var hon född i Songrim i dagens Nordkorea under den japanska kolonialtiden – d v s hon föddes de facto som japansk imperieundersåte. 

I samband med Koreakriget flydde hon sannolikt till Sydkorea som så många andra nordkoreaner, där hon träffade och senare gifte sig med den svenske läkaren Jan Kinnman från Östra Ämtervik i Värmland som var stationerad som kirurg vid Svenska sjukhuset i Pusan 1955-57, d v s det f d fältsjukhus som Sverige hade satt upp under kriget och som fortsatte att vara ett sjukhus även efter kriget innan det uppgick i National Medical Center i Seoul, Sydkoreas på sin tid mest moderna sjukhus som de tre skandinaviska länderna Sverige, Danmark och Norge tillsammans stod bakom.

Genom åren kom 1000-tals svenskar att tjänstgöra i Sydkorea från krigsutbrottet 1950 tills National Medical Center slutgiltigt övergick i sydkoreansk statlig regi 1971 och faktum är att Sydkorea var det första ”u-landet” och ”Tredje världen-landet” som Sverige och svenskarna överhuvudtaget kom att engagera sig i efter Andra världskriget och under Kalla kriget.

Det är också bland dessa 1000-tals ”Korea-svenskar” som den allra första större gruppen av svenska män som gifte sig med asiatiska kvinnor (d v s med koreanska kvinnor) och fick s k blandade eller mixade barn (d v s ”halvasiatiska” barn) hittas liksom den allra första gruppen av svenska adoptivföräldrar till utländska, icke-vita och asiatiska (d v s koreanska barn) adoptivbarn.

Likt flera andra ”Korea-svenskar” var den värmländske läkaren Jan Kinnman f ö medlem i en pro-tysk organisation under krigsåren när han var läkarstudent vid Karolinska institutet och det är möjligt att han valde att tjänstgöra vid Svenska sjukhuset i Sydkorea för att han var antikommunist.

De övriga 69 nordkoreanerna i Sverige som nu kvarstår efter Myung-Boks frånfälle består dels av personer som just Myung-Bok som en gång i tiden föddes i norra delen av det Japanska imperiets provins Chosen som hela Koreahalvön benämndes som på japanska fram tills imperiets extremt blodiga undergång i och med de båda atombomberna på sommaren 1945 och dels av adopterade från Sydkorea vars adoptivföräldrar har angett fel Korea när de folkbokförde sina adoptivbarn alternativt att Svenska kyrkans tjänstepersoner (som tidigare ansvarade för folkbokföringsregistret innan Skatteverket tog över denna uppgift) skrev in fel födelseland i kyrkböckerna. Slutligen finns det också ett antal flyktingar från Nordkorea vilka har fått asyl i Sverige plus ett antal nordkoreanska högskolestudenter, idrottare som svenska idrottslag har ”köpt” under en viss begränsad period samt enstaka andra nordkoreaner vilka också ingår i denna siffra.

Det finns naturligtvis några enstaka invandrargrupper till i landet som understiger 100 personer (t ex bhutaneserna och östtimoreserna) men den nordkoreanska invandrargruppen i Sverige är nog ändå tämligen unik med sin något märkliga demografiska komposition vad beträffar heterogeniteten.

Den kommande PIAAC-undersökning riskerar att visa att Sverige fortsatt intar jumboplatsen i västvärlden vad gäller att uppvisa den största klyftan mellan majoritetsinvånarna och invånarna med utländsk bakgrund 

Forskarna Erik Mellander, Jan-Eric Gustafsson, Patrik Lind och Gunlög Sundberg, vilka representerar PIAAC-undersökningens svenska expertgrupp, varnade igår på DN Debatt för att skillnaden i förmågan att läsa och räkna sannolikt är större än någonsin idag mellan majoritetsinvånarna och invånarna med utländsk bakgrund inför den kommande PIAAC-undersökningen.

I den förra undersökningen visade det sig att närmare hälften av invånarna i landet har mer eller mindre stora svårigheter att läsa och räkna och fr a att Sverige är det land där klyftan mellan majoritetsinvånarna och invånarna med utländsk bakgrund är som allra störst vad gäller språk-, kunskaps-, matematik- och läsförståelsenivåerna.

Hade Sveriges befolkning enbart bestått av majoritetsinvånare så hade dock (majoritets)svenskarna antagligen hamnat i topp i västvärlden och i i-världen.

”För tio år sedan kunde nästan hälften av de vuxna svenskarna inte läsa och räkna tillräckligt bra. Årets internationella PIAAC-undersökning kommer sannolikt att visa att Sveriges resultat har försämrats. Andelen utrikes födda är en viktig faktor. Nu måste både vuxenutbildningen och yrkeshögskolan stärkas.”

https://www.dn.se/debatt/sverige-maste-krympa-kunskapsgapet-bland-vuxna

”I år är det tio år sedan OECD-undersökningen PIAAC (Programme for the international assessment of adult competencies) genomfördes för första gången. PIAAC är vuxenmotsvarig¬heten till Pisa-studien i skolan. Medan Pisa avser 15-åringar riktas PIAAC till 16–65-åringar. I fråga om genomsnittliga färdigheter hävdade Sverige sig väl bland de 24 länder som deltog i första omgången av PIAAC.

För både läs- och räknefärdigheter tillhörde Sverige de fem främsta länderna. Samtidigt var Sverige ett av de länder som uppvisade störst skillnader mellan olika grupper i befolkningen och som hade de högsta andelarna deltagare med svaga färdigheter. Läs- och räknefärdigheter mäts på en poängskala mellan 0 och 500, och delas in i olika nivåer.

Färdigheterna på de två lägsta nivåerna betecknas som ”otillräckliga” (1–225 poäng) respektive ”låga” (226–275 poäng). För Sverige var andelarna med otillräckliga läs- och räknefärdigheter 13 respektive 15 procent, medan andelen med låga färdigheter uppgick till 30 procent för både läsning och räkning. Med andra ord: nästan hälften av de vuxna svenskarna hade otillräckliga eller låga färdigheter.”

(…)

”För att kunna möta en allt snabbare teknikutveckling, klimatförändringar, pandemier, internationella konflikter med mera, behöver vi höja och utvidga våra färdigheter och, framför allt, åtgärda de kompetensbrister som finns. Behoven är särskilt stora inom två områden. Det ena är vuxenutbildningen för elever med svenska som andraspråk.

Av SOU 2020:66 framgår att andelen behöriga lärare där är bland de lägsta i hela skolväsendet, trots att behörighetskraven behöver höjas från en till tre terminers studier i svenska som andraspråk, tillsammans med en högskole-pedagogisk examen. Här krävs både uppgradering av de befintliga lärarnas färdigheter och förlängd utbildning av nya lärare. Det andra området som behöver stärkas ytterligare är yrkeshögskoleutbildningen.

Under de senaste åren har yrkeshögskolans ett- och tvååriga program utökats med korta kurser på högst en termin, som ofta kan läsas på deltid och på distans. Yrkeshögskolan behöver tillföras resurser för att, med bibehållen kvalitet, kunna expandera de behovsanpassade möjligheter till fördjupad eller förnyad kompetens som de korta kurserna erbjuder. Dessa åtgärder minskar risken att Sverige går kräftgång som kunskaps¬nation, genom att underlätta integrationen av nyanlända, minska skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda samt öka tillgången till flexibel vidare¬utbildning.”

Thomas Pikettys nya bok ”A brief history of equality” är en hyllning till 1900-talets Sverige

DN:s Jan Eklund skriver idag om att den världsberömde franske nationalekonomen Thomas Pikettys senaste bok snart ges ut på engelska – ”A brief history of equality”.

”A brief history of equality” är en oförblommerad hyllning till 1900-talets västeuropeiska och inte minst skandinaviska socialdemokratiska välfärdsstater med den svenska dito i spetsen och i det myller av statistik som hittas i den nya boken framställer Piketty Sverige som det land i världen som 1980, efter decennier av socialdemokratisk utjämningspolitik, framstod som världens (och kanske också världshistoriens) mest klassjämlika samhällsbygge.

Några år senare anses den svenska skolan dessutom ha varit världens (och kanske också världshistoriens) mest (klass)integrerade och jämlika skola med avseende på skolans kompensatoriska uppdrag att utjämna klasskillnader vad gäller skillnader i skolresultat och ytterligare några år därefter utsågs Sverige som bekant till världens mest jämställda samhälle efter att ha varit det första landet i världen att sjösätta en jämställdhetspolitik redan i början på 70-talet.

Tyvärr är detta som bekant samtidigt historia idag för svensk del för idag är den svenska skolan åtminstone västvärldens mest (ras)segregerade och ojämlika skola och om 1980 års Sverige endast räknade några hundra miljonärer och möjligen några enstaka miljardärer så är Sverige av idag ett av de länder i världen där det proportionellt sett både finns flest miljonärer och miljardärer.

Pikettys nya bok lyfter slutligen också fram att om 1900-talets svenska socialdemokratiska samhällsmodell och välfärdsstat ska återskapas så betyder det konflikter för i boken framhåller Frankrikes store (vänster)forskarikon också att den rekordlåga svenska klassojämlikheten som gällde 1980 hade föregåtts av en lång kamp för allmän och lika rösträtt och för ekonomisk jämlikhet för att kunna uppnå densamma som inte minst den svenska arbetarrörelsen hade förestått.

”Alla som försökt läsa Piketty vet att han är besatt av statistik. Ur sin databas trollar han fram de cirka 20 000 ryssar som äger tillgångar på över 10 miljoner euro. Det är fortfarande en liten grupp i ett jätteland som Ryssland, men mycket större än de hundratals individer som i dag kanske drabbats av sanktioner.

Den nyrika klassen har dragit mest nytta av Putins korrupta regim. Kan väst få 20 000 mäktiga ryssar att blöda pengar lär det på allvar sätta press på Kreml, säger Thomas Piketty. Det skulle också visa det ryska folket – och den internationella opinionen – att EU-ländernas prat om demokrati och rättvisa inte bara är ett tomt festtal i Bryssel.

För om sanktioner blir för allmänna tenderar de att slå stenhårt mot de fattigaste medborgarna, men regimerna sitter ofta kvar vid makten. Tänk Nordkorea, Iran, Kuba.

Man kan förstås undra varför det krävdes ett krig för att på allvar få syn på den brutala ojämlikheten i Ryssland och varför det hycklande Europa rullade ut röda mattan för alla oligarker. Kom och köp fastigheter, välkomna i banken! Vi struntar i att stora delar av ert kapital är svindlat. Vi vet att ni lagt vantarna på landets naturresurser, men gör gärna affärer ändå.

Inte bara det, påstår Piketty. Västvärldens affärselit har aktivt skyddat korrupta ryssar under lång tid – för vem som äger vad är ju mycket svårt att bevisa i en global finansvärld som älskar skatteparadis och avskyr fiskal statlig insyn.

Men sedan när blev det normalt att skydda superrika antidemokrater? Bra fråga, svarar Thomas Piketty.

Kanske kan den nuvarande krisen bli ett uppvaknande.

Pikettys akademiska verk är ingen läsfest direkt, ofta tjocka tegelsten¬ar, ändå har ”Kapitalet i det 21:a århundradet” och ”Kapitalism och ideologi” erövrat världsmarknaden och sålts i miljontals exemplar. Som perspektivrik idédebattör är han svårslagen.

Hans senaste bok har precis kommit ut på engelska: ”A brief history of equality” (Harvard University Press). I den summerar Piketty sin forskning och sätter punkt redan efter 288 sidor. Han vänder sig inte i första hand till ekonomer och historiker, snarare till alla läsare som vill göra världen lite mindre orättvis och skakig.

Jämlikhet har alltid haft ett pris, inte minst för de besuttna, där är Piketty tydlig och mycket fransk. Inga betydande reformistiska samhällsförändringar sker utan konflikt och kompromiss.

Dagens hyperkapitalism och rovdrift på naturen dömer han ut som totalt vansinne. Kulten av vinnare och kortsiktig utdelning för aktieägare bygger ingen hållbar och innovativ värld. Var är marknadsekonomins sociala förnyare?

Ändå verkar Pikettys grundton vara optimistisk. Välfärdsstatens strävan efter frihet och jämlikhet var en historisk succé – och det kan den bli igen. Jojo, svarar pessimisten, eller också drabbas vi av ännu en global finanskris som skakar om hela det politiska systemet och öppnar för riktigt obehagliga överraskningar.

En sak är säker, skriver Andreas Cervenka i den suveränt pedagogiska och underhållande boken ”Girig-Sverige”: Insatserna inför nästa krasch är betydlig högre än de var 2008.

Vanliga medborgares skuldsättning är skyhög – och antalet svenska miljardärer växer i rekordfart.”