Kategori: Sverige

Om adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien

Fick i veckan hem det senaste numret av den akademiska tidskriften Adoption & Culture (Ohio State University Press), vari jag har en text som försöker sammanfatta hur situationen ser ut för adoptionsforskningen och fr a för den kritiska adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien.

Tyvärr är adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien för det första inte särskilt omfattande alls, vilket är synnerligen problematiskt (och rent ut sagt tragiskt) p g a att Sverige och Skandinavien är världens mest adopterade land och region per capita.

Den adoptionsforskning som finns och bedrivs i Sverige och i Skandinavien är därtill mestadels mainstream – d v s den kritiska adoptionsforskningen är med några undantag inte särskilt närvarande just i Sverige och i Skandinavien, d v s forskning om adoption, adopterade, adoptivföräldrar och adoptivfamiljer som t ex tar avstamp i postkolonial, feministisk eller queerteori.

I min text pläderar jag slutligen också för att den kritiska adoptionsforskningen behöver bli mindre USA-centrerad och mer Europa-fokuserad samt att adoptionsforskningen överlag skulle tjäna på att öppna upp sig mot den forskning som bedrivs om andra reproduktionstekniker och om andra icke-normativa familjebildningar.

Än en gång om svenskarnas syn på blandrelationer

Intressanta jämförande siffror från den senaste s k eurobarometern som rör frågor om diskriminering (d v s kort och gott frågor om minoriteter av olika slag):

Svenskarna är som alltid nästan alltid mest eller näst mest s k toleranta i Europa inför s k blandrelationer medan öst- och sydeuropéerna nästan alltid är mest s k intoleranta inför s k blandrelationer och i båda fallen antagligen av både hetero- och homosexuell art.

Det heter ibland att Sverige är västvärldens demografiska paradis för s k blandrelationer (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) vilket Aftonbladet nyligen uppmärksammade (se bl a intervjun med mig om just Sverige, svenskarna, de s k blandrelationerna och de s k blandade eller mixade: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/AljJ85/barn-till-mixade-existerar-inte-i-vare-sig-statistik-eller-forskning) och det är också ett faktum att bortsett från flykting- och arbetskraftsinvandringen, som det ju är allra mest fokus på i dagens (migrations- och integrations)debatt, så har den s k kärleksinvandringen alltid varit omfattande till just Sverige.

Det finns därför flera invandrargrupper som knappt hade existerat i landet utan den s k kärleksinvandringen och de s k blandrelationerna och varinom en majoritet av alla invandrade har invandrat för att ingå en s k intimrelation (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) med en majoritetssvensk eller åtminstone med en svensk medborgare.

Sedan är den s k kärleksinvandringen också mycket könad – män från MENA-regionen och subsahariska Afrika invandrar t ex för att gifta sig med svenska kvinnor medan kvinnor från Öst- och Sydostasien t ex invandrar för att gifta sig med svenska män.

Rekommenderar Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism”

Rekommenderar läsning av Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” (Natur & Kultur) som på ett pedagogiskt, nyanserat och välinformerat sätt blandar egna upplevelser från barndomen och yrkeslivet med siffror och data om den svenska rassegmenteringen inom fr a arbetsmarknaden för att argumentera för att dagens Sverige genomsyras av rasojämlikheter lika mycket som av köns- och klassorättvisor.


I boken framhåller Seher bl a att det var ett stort misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet och att tabuisera själva ordet ras, att även vi i Sverige behöver praktisera jämlikhetsdata såsom de flesta länder på jorden redan gör samt att vi svensktalande har mycket lättare att tala om ojämlikheter och orättvisor när det gäller kön än när det gäller ras.


Vidare kritiserar Seher det myckna talet om s k identitetspolitik som ett sätt att säga att det räcker med att tala om klass och kön (och därmed inte om ras) just i Sverige och hon skärskådar hur den allmänna (majoritets)svenska hyllningen till mångfald ofta stannar vid retorik medan det samtidigt ofta finns en stark motvilja mot att ens försöka mäta hur representationen egentligen ser ut (annat än utifrån kön och klass).


Slutligen skriver Seher om vad bristen på representation och rasliga (skönhets)förebilder egentligen gör med icke-vita svenskars självbild och om varför så många icke-vita svenskar föredrar vita intimrelationspartners som en följd av detta.

Sverige fortsätter att hamna i topp bland världens länder vad gäller behandlingen av invandrare och minoriteter

Sverige fortsätter att hamna i topp och ligga etta i de index som mäter hur olika länder på jorden tar emot invandrare och behandlar invandrare och minoriteter med avseende på integrationspolitik, antidiskrimineringspolitik o s v.

2020 års Migrant Integration Policy Index (MIPEX) skriver bl a följande om Sverige:

“Nearly all non-EU immigrants are guaranteed in law and in practice the same rights as Swedish citizens in economic, social, family and democratic life. Residents in SE are most likely to reunite together and become permanent residents, voters and citizens. More people in Sweden are informed of their rights as potential victims of discrimination and using these rights to take the 1st steps to access justice. Sweden’s integration policies help to explain Sweden’s internationally high levels of public acceptance, awareness of discrimination and rights as well as high levels of immigrant political participation, naturalisation, life satisfaction, sense of belonging and trust.”

Och Commitment to Development Index (CDI) för 2020 skriver i sin tur följande om Sverige:

“It welcomes more migrants per head of population than any other CDI country (when weighted by migrants’ origin countries’ incomes) and is second only to Turkey in the number of refugees that it hosts—24.4 per 1,000 population, compared to a CDI average of 4.4. Sweden also demonstrates stronger policy efforts to integrate migrants into its economy and society than any other CDI country.”

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land: 

Idag talar 28,6% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år ett annat språk än svenska som förstaspråk enligt statistik som publicerades i dagarna (denna procentsiffra är f ö än högre än så bland alla barn i åldrarna 0-6 år) och i storstadsregionerna handlar det om runt 45%.

USA sägs ofta vara västvärldens allra mest mångspråkiga land men frågan är om inte Sverige nu faktiskt har gått om USA: 

Idag talar runt 23% av samtliga invånare i USA som är 5 år eller äldre ett annat språk än engelska i hemmet och bland barn och ungdomar i skolåldern gäller siffran 25% och denna siffra är m a o lägre än den som numera gäller i Sverige. Även Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien är numera också utpräglat mångspråkiga länder men de når antagligen inte upp till vare sig de amerikanska eller de svenska mångspråkighetsnivåerna.

Den svenska mångspråkigheten är vidare också unik på åtminstone tre andra sätt: 

Dels handlar det om ett extremt stort antal olika språk (vilket det inte alltid gör i de andra mångspråkiga västländerna), dels handlar det numera om fr a utomeuropeiska språk och dels handlar det om att Sverige har kommit att bli så här utpräglat mångspråkigt på mycket kort tid och egentligen inom en enda generation (vilket inte alltid är fallet i de andra mångspråkiga västländerna).

År 2020 var 28,6% av samtliga grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning (d v s samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år) och denna procentandel har aldrig varit så stor som under ”pandemiåret” 2020 (år 1994 handlade det t ex om 12,2%). 

andel elever som är berättigade till modersmålsundervisning under verksamhetsåret 2020 (OBS endast ett urval kommuner där procentsiffran överstiger 33%):

Södertälje 66,8%

Botkyrka 60%

Malmö 59%

Burlöv 54,2%

Sundbyberg 54,1%

Flen 51%

Upplands-Bro 48,8%

Järfälla 48,7%

Solna 48,1%

Sigtuna 47,5%

Lessebo 47,5%

Göteborg 45,2%

Perstorp 44,1%

Landskrona 44,1%

Helsingborg 42,4%

Olofström 42,2%

Gnosjö 42%

Huddinge 41,8%

Högsby 40,1%

Katrineholm 39,2%

Stockholm 38,9%

Gislaved 38,5%

Borås 37,3%

Hultsfred 36,6%

Västerås 36,5%

Borlänge 36,1%

Trollhättan 35,9%

Eskilstuna 35,2%

Örebro 35%

Kristianstad 34,7%

Nyköping 34,2%

Ronneby 34,1%

Ludvika 33,4%

Älmhult 33%

Föreställningstips: Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer”

Föreställningstips:


Tipsar varmt om Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer” (ca 50 min.), som hade premiär på Östgötateatern i Norrköping i februari 2020 och som nu går att se digitalt för alla som vill.


regi: America Vera-Zavala

filmregi och filmproducent: Salad Hilowle


Se föreställningen via:


https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/471
eller via:


https://www.youtube.com/watch?v=w9aLKvHVE2Y


”I sitt uppmärksammade sommarprat 2019 berättade lyssnarnas sommarvärd Madeleine In Hwa Björk om sitt sökande efter sig själv. Hon vet vem hon är. Men på papper finns det en mängd olika versioner. Hon vill ta reda på vilka papper som finns, hur många uppdiktade sanningar som har hittats på, och för att dölja vad? Madeleine söker inte efter sanningen, hon söker efter förklaringar till varför människor har ljugit om hennes ursprung för att lättare kunna adoptera henne till Sverige.


Bland de många tagna lyssnarna fanns dramatikern och regissören America Vera-Zavala, som direkt kände att hon ville lyfta upp Madeleines berättelse till teaterscenen. Resultatet blev en så kallad performance lecture på X-scenen i Norrköping i februari 2020, precis innan pandemin pausade all scenkonst.

På grund av pandemin kunde Ingenting av det jag vet om mig stämmer aldrig ges i Linköping, men istället för att lägga ner produktionen valde teaterledningen att göra om den till film för Östgötateaterns digitala scen.

Madeleine In Hwa Björk arbetar idag som socionom och är bosatt på Vikbolandet utanför Söderköping. Hon adopterades som ettåring från Sydkorea och när hon sökte sina rötter upptäckte hon att hennes ursprungsberättelse inte stämmer. I jakten på upprättelse möter hon en korrupt adoptionsindustri där barn behandlas som varor.


Under våren har Dagens Nyheter granskat Sveriges roll i de internationella adoptionerna och hittat en rad allvarliga brister. Berättelserna är många om hur svenskar i vuxen ålder fått uppgifter om att de lämnats till adoption mot sina biologiska föräldrars vilja. Madeleine är en av dem som intervjuats i tidningen. Hon är själv inte ett dugg förvånad över det som skrivits och berättar om hur tongångarna gått i adoptionsaktivistkretsar:


– Man tycker att det är jättebra att DN lyft upp det, men det framstår som ett gräv som gjorts och det är inte sant. Det här har många vetat i flera år, men inte fått gehör för. Det är inget nytt, det är bara nu som folk lyssnar. Det var samma med mitt sommarprat.


Madeleine efterlyser en statlig offentlig oberoende utredning – och bara några dagar efter intervjun får hon gehör. Regeringen har nu meddelat att man kommer att tillsätta en utredning som ska se över adoptioner till Sverige från andra länder, särskilt från Chile och Kina.


– Utredningen behöver leda till upprättelse för oss som drabbats. Men hur det ska ske tycker jag är så himla svårt att säga.”

Den 20 juli 2021 inleds den svenska mångkulturella politikens långsamma och utdragna död som sedan den infördes 1975-77 har utgjort västvärldens mest radikala och progressiva politik gentemot invandrare och minoriteter

DN:s Saeed Alnahhal påminner idag om den nya svenska migrationslagen som röstades igenom i riksdagen under förra veckan i skuggan av den pågående regeringskrisen och som är det direkta slutresultatet av den extremt polariserade debatt om invandring/invandrare som har gällt nonstop i Sverige sedan det s k flyktingkrisåret 2015 när Sverige tog emot flest flyktingar per capita i hela västvärlden.

Efter 2015 började SD växa explosionsartat liksom alternativmedierna och SD:s dominans i de sociala medierna och det nya konservativa höger-TAN-blocket började ta form. Den nya svenska migrationslagen som börjar gälla om några veckor den 20 juli 2021 är visserligen inte lika radikal som den som SD har krävt och drömmer om men den är ändå en på alla sätt och vis revolutionerande förändring för Sveriges del och mot bakgrund av den svenska nutidshistorien.

Sverige var nämligen länge det enda landet i västvärlden som tillämpade PUT (permanent uppehållstillstånd), som i sin tur de facto garanterade svenskt medborgarskap för alla som ville bli svenska medborgare. Sverige är vidare fortfarande ett av en handfull länder i Väst som ännu inte kräver att invandrare måste göra ett (medborgarskaps)test eller svära en (trohets)ed för att erhålla ett svenskt medborgarskap.

PUT-systemet infördes 1976 som en del av införandet av västvärldens mest progressiva och radikala mångkulturella politik, som senare har kompletterats med världens mest progressiva och radikala integrationspolitik, antisegregationspolitik och antidiskrimineringspolitik och inte minst antirasistiska politik. Sedan 1970-talet har Sverige också tagit emot allra flest invandrare från den utomeuropeiska världen per capita i form av både flyktingar och anhöriga till flyktingarna som ett resultat av det mångkulturella reformpaket som infördes 1975-77.

På samma sätt infördes förenklade regler för att erhålla svenskt medborgarskap vid samma tid och som en del av samma mångkulturella politik, som i sin tur var ett resultat av den s k Invandrarutredningen (som f ö hade sjösatts under det symboltyngda året 1968), och som gjorde att Sverige på den tiden var det andra landet i västvärlden att deklarera sig som ett mångkulturellt land efter Kanada och bredvid Australien.

Den svenska mångkulturella politiken var dock mer långtgående, radikal och progressiv än den som infördes i Kanada och Australien vid samma tid då den bl a innebar och fortfarande innebär att alla invandrare i landet får rösta i kommun- och regionval och även de som inte är svenska medborgare.

Denna mångkulturella rösträttsreform är f ö fortfarande tämligen unik och gäller endast i ett fåtal länder till på jorden. Undersökningar har också visat att invandrarna och minoriteterna känner ett starkare band till och lojalitet med Sverige än vad invandrarna och minoriteterna gör gentemot mottagar- och värdlandet i andra västländer och högst sannolikt tack vare decennier av mångkulturell politik.

Den 20 juli 2021 går därmed på sätt och vis den svenska mångkulturalismen i graven även om rätten till modersmålsundervisning, rätten till tolkhjälp, rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag och ytterligare några andra ”ingredienser” från västvärldens mest progressiva och radikala politik gentemot invandrare och minoriteter fortfarande kvarstår.

Snart kommer som bekant dock också något slags medborgarskapstest att införas även i Sverige och även modersmålsundervisningen lever under mycket starkt hot idag från SD:s och den nya TAN-högerns sida liksom rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag.

Det kommer m a o troligen aldrig att gå att säga exakt när den svenska mångkulturalismen går i graven till fullo då det snarare handlar om en långsam och utdragen död än om en plötslig sådan men den 20 juli 2021 är definitivt ett avgörande datum i sammanhanget.

”Sverige har alltid haft modet att gå sin egen väg i känsliga och avgörande frågor. Landet var först i EU att erkänna den palestinska staten och ensamma om att garantera ett nytt hemland för asylsökande.”

(…)

”Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

https://www.dn.se/kultur/saeed-alnahhal-med-den-nya-migrationslagen-forlorar-sverige-sin-sarstallning

”Den nya utlänningslagen gör tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställer högre krav på att utlänningen försörjer anhöriga som kommer hit och innebär att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Utöver detta ska regeringen återkomma med ett förslag om att införa kunskapskrav i svenska och samhällskunskap som utlänningen måste klara för att få permanent uppehållstillstånd, och senare medborgarskap.

Lagändringarna börjar gälla den 20 juli 2021. De tillfälliga begränsningarna av möjligheten till uppehållstillstånd som infördes 2016 blir då permanenta. Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln.

Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi. Medan andra länder har reagerat konservativt, har Sverige gett ett effektivt och generöst stöd åt personer som behöver det. Sverige har ju även tidigare visat prov på ett sällsynt mod i andra frågor som rör människor med rötter i Mellanöstern. Det var till exempel det första EU-land som erkände Palestina, 2014.

Generösa migrationsregler har inte fått flyktingar att slappna av och sluta kämpa. Min erfarenhet och min kunskap om de som kommit hit under de senaste åren gör att jag känner mig säker på att reglerna har lönat sig.

Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sveriges är deras nya land. På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni, som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed. Inte heller måste själva beslutet om medborgarskap undertecknas av kungen, vilket är fallet i exempelvis Nederländerna. Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.

Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg fortsätter att granska adoptionsindustrin och denna gång handlar det om flaggskeppslandet par préférence Sydkorea

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg fortsätter idag att granska adoptionsindustrin och denna gång handlar det om flaggskeppslandet par préférence Sydkorea, där den moderna internationella adoptionsverksamheten en gång föddes i kölvattnet efter Koreakriget. Sydkorea är också det land varifrån allra flest barn har adopterats sedan 1950-talet: Totalt handlar det om cirka 200 000 adoptioner till Väst (av sammanlagt runt 1 miljon adoptioner till Väst från samtliga ursprungsländer) varav runt 10 000 har hamnat i Sverige.

För ett år sedan valde den svenska tillsynsmyndigheten Mfof (Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd) att ge fortsatt tillstånd åt genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) att adoptera barn från Sydkorea till Sverige trots upprepade larmrapporter varav en härrör från den svenska ambassaden i Seoul men inte ens den rapporten tog Mfof på allvar och följde upp. 

I DN säger Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung samtidigt att den koreanska adoptionsbyrån KWS, som är AC:s sydkoreanska motpart, ”utför rådgivningen på ett professionellt sätt” medan Mfof:s generaldirektör Per Bergling försvarar sitt beslut med att han för ett år sedan inte var tillräckligt informerad om korruptionen inom den sydkoreanska adoptionsverksamheten.

”Rådgivningen till gravida kvinnor ska vara objektiv – det är en av svenska statens premisser för att tillåta adoptioner från Sydkorea. DN kan i dag avslöja att adoptionsbyrån som Sverige samarbetar med pressar gravida att adoptera bort sina barn.

– Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns, säger Choi Hyungsook.”

(…)

”När utredaren på Mfof frågar vidare får han vetskap om grova överträdelser. Åren efter att lagen klubbades förmedlade adoptionsbyrån SWS 41 barn vars mammor hade fått skriva på adoptionsavtal redan innan de hade fötts. Det strider mot Haagkonventionen, som Sverige har ratificerat, och det strider mot den nya lagen. Information från den svenska ambassaden tyder på att barnen förmedlades till Sverige. SWS kom undan med en skriftlig varning.”

(…)

”DN har varit i kontakt med ett tiotal sydkoreanska kvinnor som har adopterat bort sina barn. Även de vittnar om pressen att välja adoption.”

https://www.dn.se/varlden/de-sa-ditt-barn-kommer-bli-olyckligt-om-du-behaller-det/

”I Sydkorea finns en utbredd medvetenhet om att det har förekommit oegentligheter i samband med adoptionerna till Sverige. Det får utredaren på Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) veta, när han 2019 kontaktar Sveriges ambassad i Seoul.

Tillsynsmyndighetens utredare är relativt nyanställd. Han är en erfaren jurist, och det här är ett av hans första större uppdrag för Mfof.

Han har precis inlett arbetet med att undersöka förutsättningarna för att kunna godkänna Adoptionscentrums fortsatta verksamhet i landet.

Handläggaren på ambassaden i Seoul beskriver historien i ett mejl:

”Förfalskning av dokument och information om barnens identitet verkar vara en av de vanligaste avvikelserna.”

Och:

”Ibland uppges felaktigt att barnet är ett ’hittebarn’ med okänd bakgrund.”

Utredaren på Mfof ställer följdfrågor, och kontaktar en rad sydkoreanska instanser. Svaren han får, och som DN har läst, pekar på flera allvarliga missförhållanden:

Oegentligheterna har pågått i fem decennier. På 1970-talet kunde mindre barn gå vilse, bli omhändertagna av polis och skickade till adoptionsbyråer.

I en DN-artikel uppgav adoptionsbyrån SWS att detta kunde drabba 50–60 barn per år.

På 1980- och 1990-talen var det vanligt att äldre släktingar till föräldrarna, på grund av hedersnormer, stal barnen och lämnade dem till adoptionsbyråer.

Men det där var historia.

Dagens utmaningar är annorlunda. Utredaren på Mfof får kännedom om att adoptioner från Sydkorea strider mot Barnkonventionen, som i dag är svensk lag: adoptivbarnet får inte veta sina biologiska föräldrars identitet – om de inte ger sitt samtycke.

Mfof får även löften om att Sydkorea under 2020 ska ratificera Haagkonventionen. Landet har lovat detta sedan 2013.

Det sker inte nu heller.

Framför allt identifierar utredaren ett specifikt problem – rådgivningen till gravida kvinnor som funderar på adoption utförs av adoptionsbyråer. Utredaren undrar:

Hur går rådgivningen till, egentligen?

Hösten 2004 upptäckte Choi Hyungsook att hon var gravid. Hon var 35 år och hade just gjort slut med sin pojkvän.

Choi Hyungsook bestämde sig för att behålla barnet. Hennes vänner tyckte att hon var ”galen” och ex-pojkvännen ville absolut inte bli pappa.

– Jag kände mig ensam och pressad. Jag kunde inte berätta om graviditeten för mina föräldrar. De skulle aldrig acceptera att jag var ogift och gravid.

Det handlar om den sydkoreanska kulturen, som bygger på hedersnormer. Att som ogift kvinna föda ett barn är bland det värsta som kan hända.

Du kan bli utkastad från skolan. Du kan förlora ditt jobb. Med stor sannolikhet bryts all kontakt med din familj.

En kväll tjatade Choi Hyungsooks rumskompis om att hon måste göra sig av med barnet. Då brast det.

– Jag förstod att jag måste lämna mitt gamla liv.

Choi Hyungsook hittade ett boende för ogifta mammor, som drevs av en kristen församling.

– Det första de frågade var om jag tänkte ge upp mitt barn för adoption. De tog bara in mammor som bestämt sig för att adoptera, så jag sa att jag inte bestämt mig än.

Hon flyttade in i sjunde månaden och träffade kvinnor i samma situation – nästan alla hade valt adoption.

– På boendet sa man genomgående två saker. Tänk på ditt barn. Det kommer bli olyckligt om du behåller det. Och, tänk på dig själv. Som ogift mamma kommer ditt liv också bli förstört.

Boendet ringde de tre största adoptionsbyråerna för rådgivning, däribland Social Welfare Society (SWS) som har samarbetat med Sverige sedan 1960-talet.

– Jag hade 30 minuters rådgivning vardera med alla tre.

Kvinnan från SWS hade en lång lista med frågor, berättar Choi Hyungsook. Kvinnan frågade om hennes och pappans utbildning och hälsa. Deras familjesituation.

Choi Hyungsook sa som det var: att hon kom från en kärnfamilj, med en far som var statstjänsteman, och att barnets pappa var utbildad vid ett av landets elituniversitet.

Rådgivaren var, enligt Choi Hyungsook, noga med att understryka hur omöjligt det skulle bli att behålla barnet.

– Du vet att det verkligen är svårt för en ogift mamma att uppfostra sitt barn utan pappa, sa hon. Det kändes som ett hot.

I nionde månaden bestämde hon sig till slut för adoption. Hon köpte en traditionell koreansk dräkt till sin son. Broderade babykläder, skrev dagbok om hur han växte. Det skulle han få med sig i ett paket.

– Jag ville visa min son att jag var lycklig när jag väntade honom. Det var inte för att jag inte älskade honom som jag lämnade honom. Det var för att ge honom ett bättre liv.

En tidig morgon födde Choi Hyungsook sin son.

– Jag höll honom. Han var jättelik mig. Sedan somnade jag. Klockan elva kom adoptionspersonalen och lät mig hålla honom en sista gång. Jag skrev på avtalet. Sedan gick de, utan mitt paket.

– Rådgivaren blev mycket nöjd. Mitt barn hade bra gener, sa hon. När är förlossningen? Äter du nyttigt? frågade hon. Det här kommer bli lätt att adoptera.

Kvinnan från SWS hade med sig ett adoptionsavtal, men Choi Hyungsook skrev inte under vid rådgivningen.

– Jag hade inte bestämt mig. Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns. Det handlade ingenting om mamman eller barnets välmående. De verkade bara intresserade av produkten de skulle sälja.

Choi Hyungsook lämnade sjukhuset samma dag, men blev ”som besatt” av sin son.

– Jag hade förnimmelser av honom, det kändes som om han låg i min mage. Vad hade jag gjort? Det kändes som om jag slängt honom i papperskorgen.

Dagen därpå ringde hon adoptionsbyrån och krävde att få tillbaka sin son, berättar hon.

– Nu förstörde jag byråns arbetsprocess, sa de. Men jag fick mitt barn.

Efter händelserna valde Choi Hyungsook att hjälpa andra gravida singelkvinnor och var involverad i utformningen av den nya adoptionslagen.

Året var 2012 och ”Special adoption act” skulle göra adoptionerna mer rättssäkra.

DN:s granskning visar att oegentligheterna har fortsatt även efter den nya lagen.

När utredaren på Mfof frågar vidare får han vetskap om grova överträdelser. Åren efter att lagen klubbades förmedlade adoptionsbyrån SWS 41 barn vars mammor hade fått skriva på adoptionsavtal redan innan de hade fötts.

Det strider mot Haagkonventionen, som Sverige har ratificerat, och det strider mot den nya lagen.

Information från den svenska ambassaden tyder på att barnen förmedlades till Sverige.

SWS kom undan med en skriftlig varning.

Rådgivningen ska ha blivit mer objektiv efter ”Special adoption act”, intygar det sydkoreanska socialdepartementet i ett mejl som DN har läst.

Utredaren på Mfof ställer även frågor om rådgivningen till adoptionsbyrån SWS. En av byråns tjänstemän berättar att de utför flera intervjuer med kvinnorna: de får berätta om sin livssituation och får därefter detaljerad information om adoption, men även om möjligheten att behålla sina barn.

Även Adoptionscentrum beskriver, i sin ansökan, en rådgivning där adoption framställs som ett sista alternativ.

Alla instanser som Mfof:s utredare kontaktar medger att det inte är optimalt att rådgivningen utförs av samma adoptionsbyrå som sedan förmedlar adoptionen – men att inget tyder på att rådgivningen i sig inte är objektiv.

DN kan nu avslöja motsatsen.

Första gången Kim Seulgi blev gravid gick hon sista året på gymnasiet. Det var 2015, hon var 19 år. Hon och hennes pojkvän var osäkra på hur de skulle göra.

I sjätte månaden kunde hon inte längre dölja magen. Hon hoppade av skolan och berättade för sina föräldrar.

De svarade: du måste adoptera bort barnet.

Kim Seulgis föräldrar och lärare hittade ett katolskt boende för ogifta mammor.

Hon berättar att 27 blivande mammor levde tillsammans på boendet.

– De flesta var yngre och av dem valde nästan alla adoption. Bland de äldre försökte ungefär hälften behålla sina barn. Men det slutade nästan alltid med adoption.

Boendet hade en rutin. När de gravida kvinnorna checkade in fick de information om de tre största adoptionsbyråerna, däribland SWS.

Kim Seulgi fick rådgivningen av SWS över telefon. Hon berättar att kvinnan som ringde enbart ställde personliga frågor.

– Hur träffades jag och min pojkvän? Vad har barnets pappa för hudfärg? Hur ser han ut? Någon allergi? Vilken blodgrupp? Jag kände mig obekväm av frågorna.

Rådgivaren uppgav att SWS helst vill ha flickor. Eftersom Kim Seulgi väntade en son skulle det komma ”att ta längre tid”, men när adoptionen är genomförd går det inte att ångra sig.

Efter en kvart var samtalet över.

– Jag ville verkligen behålla min son, men under tiden på boendet hade jag börjat förstå att jag måste lämna bort honom. Mina föräldrar ville klippa kontakten med mig.

När Kim Seulgi hade fött sitt barn svimmade hon, kunde varken se eller höra sin son. Efter ett par dagar fick hon äntligen hålla honom i sin famn.

– Först då förstod jag innebörden av att få barn. Jag kunde inte sluta gråta. På boendet var regeln att hålla isär mamma och barn för att inte öka smärtan vid separationen. Det var bara när han sov som jag fick titta på honom. Under hösten 2020 blir Kim Seulgi gravid igen. Den här gången är pappan en man som hon dejtar.

– Han lämnade pengar till abort, sedan såg jag honom aldrig mer.

Men abort är inte allmänt accepterat i Sydkorea. Här anses barnet leva redan från befruktningen. Abort blev lagligt först under 2020.

Tre veckor före förlossningen ringer hon adoptionsbyrån SWS igen, samma kvinna svarar. De stämmer träff för rådgivning.

– Kvinnan ställde samma frågor som förra gången. Var dejtade ni? Vad har pappan för hudfärg?

Kim Seulgi bestämmer sig för att behålla barnet.

– Jag kände mig skeptisk. Jag tänkte att det här är bara information de vill ha för försäljning.

Nu lever hon som ensamstående mamma i ett land som inte accepterar ensamstående mammor. Men hon har fått ”oväntat stort stöd från olika håll”.

– Föreståndaren på min äldsta sons förskola samlade ihop en förskottsavgift så att jag kunde hyra en lägenhet. Jag fick bidrag från regeringen för att vidareutbilda mig inom vården. Jag får föräldrastöd för att ta hand om mitt andra barn. Så nu kan jag njuta som andra mammor.

En månad efter förlossningen kom SWS och hämtade sonen. Nunnorna insisterade på att Kim Seulgi personligen skulle lämna över honom.

– Jag grät så mycket att jag kräktes och svimmade. Ambulans och läkare kom. Allt blev kaotiskt. Till slut överlämnade jag min son. De satte sig i bilen och åkte iväg.

Även Kim Seulgi ångrade sig. Hon åkte till SWS och hämtade sonen.

DN har varit i kontakt med ett tiotal sydkoreanska kvinnor som har adopterat bort sina barn. Även de vittnar om pressen att välja adoption. På grund av rädsla vill de inte framträda i tidningen.

En av kvinnorna skriver i ett sms:

”Jag vill glömma mitt förflutna, eftersom det var en svår tid. Nu är jag rädd för att det ska komma ut. Men jag kommer aldrig att glömma mitt barn, det stannar i mitt hjärta.”

Kim Do Hyun är landets mest kända adoptionskritiker. När han arbetade i Schweiz i början av 1990-talet begick en schweizisk kvinna, adopterad från Sydkorea, självmord. Efter sig lämnade hon ett meddelande: ”Nu ska jag träffa min biologiska mamma.”

Hennes öde berörde Kim Do Hyun djupt. Han skrev sin doktorsavhandling om adopterade och biologiska mammor, flyttade hem till Seoul och startade organisationen Koroot, som arbetar med ensamstående kvinnor vill behålla sina barn.

Kim Do Hyun har skrivit flera brev till Mfof:s utredare och till den svenska ambassaden i Seoul, med förhoppning om att Sverige ska avbryta adoptionerna från Sydkorea.

Till DN säger han att SWS rådgivning inte alls är objektiv. Han anser att byråns huvuduppdrag är att ”få in så många barn som möjligt”.

– De rekryterar barn och är därför inte intresserade av barnets bästa. När den gravida mamman kommer till rådgivningen möter hon en socialarbetare vars huvudfokus är att få henne att adoptera bort sitt barn.

Kim Do Hyun uppger att adoptionsbyrån enbart vill ha de hälsosamma, söta och välutvecklade barnen som äter och sover bra.

– Det är business, säger han.”

Ett referat av dagens unika debatt i riksdagen om korruptionen inom adoptionsindustrin

Mellan cirka kl. 18.30-19.40 ägde en unik och historisk debatt idag rum i riksdagen med anledning av Socialutskottets förslag att tillsätta en utredning om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten som alla partier utom S och MP har ställt sig bakom och som ska innefatta alla år från 1960-talet och fram tills idag.

På talarlistan hittades Yasmine Bladelius (S), Nicklas Attefjord (MP), Acko Ankarberg Johansson (KD), Camilla Waltersson Grönvall (M), Linda Lindberg (SD), Martina Johansson (C), Jon Thorbjörnson (V) som är den som har tagit initiativ till Socialutskottets förslag, Juno Blom (L) och Lorena Delgado Varas (V).

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/internationella-adoptioner_H801SoU12?fbclid=IwAR2JTZn530kDhRMX8stPzbqK0QE9PmV3VGEa_I09PnsiO8n9roAqFrMbFVI

Medan Bladelius (S) mest bara rutinmässigt redogjorde för den internationella adoptionsverksamhetens historik och nuvarande status så nämnde Attefjord (MP) att självmordsfrekvensen och den psykiska ohälsan är alltför utbredd bland landets utlandsadopterade och Ankarberg Johansson (KD) krävde att alla adoptioner från alla ursprungsländer måste utredas med inspiration från den nederländska adoptionsutredningen och hon ställde sig också frågan om dagens internationella adoptionsverksamhet kanske också präglas av oegentligheter.

Waltersson Grönvall (M) tackade V för att ha initierat utskottsinitiativet och menade att utredningen måste gå till botten med alla oegentligheter för både de adopterades, förstaföräldrarnas och adoptivföräldrarnas skull hur smärtsamt det än kommer att bli. Waltersson Grönvall påminde också om att hennes partiordförande Kristerssons har föreslagit en vitbok om utlandsadoptionerna efter modell från Vanvårdsutredningen. Waltersson Grönvall varnade också för att dagens surrogatmödraindustri är lika oreglerad idag som adoptionsverksamheten var under 1900-talet och underströk hur långt ofrivilligt barnlösa personer är beredda att gå för att få reproducera sig.

Lindberg (SD) nämnde att SD redan 2019 uppmärksammade de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och läste även upp citat ur den chilenska parlamentariska utredningen om desamma. Lindberg talade om hur ”child finders” lurade förstamödrarna att deras nyfödda barn eller småbarn falskeligen hade dött samt att utländsk media har rapporterat om korruptionen inom adoptionsverksamheten i många år utan att ingenting har hänt i Sverige och från svensk sida. Lindberg kritiserade också att adoptionsförmedlarna tilldelas statliga medel utifrån antalet adoptioner som de genomför och att detta riskerar att vara ett incitament för att prioritera organisationens intäkter före barnets bästa.

Johansson (C), som tidigare har motionerat i frågan om den korrupta adoptionsverksamheten, påminde om att under större delen av 1900-talet var utlandsadoptioner det enda sättet att kunna reproducera sig på för ofrivilligt barnlösa svenskar. De 10 000-tals svenska adoptivföräldrarna handlade sannolikt alla i god tro, menade Johansson, och kunde inte föreställa sig att verksamheten var korrupt. Johansson underströk att hela den internationella adoptionsverksamheten måste utredas från 1900-talets mitt och fram tills idag och inte bara fram tills 1990 som socialminister Hallengren har talat om. Johansson avslutade med att säga att det gäller många ursprungsländer, ja kanske t o m alla, och inte bara Chile, och att alltför lång tid har gått då den svenska regeringen har avvaktat med att tillsätta en utredning trots att tre år har passerat sedan Chile-adoptionerna uppmärksammades i svensk media.

Thorbjörnson (V), som är den som har kämpat allra mest i riksdagen ända sedan 2018 för frågan och som är den som ligger bakom utskottets förslag, påminde om att så många människor runtom på jorden i ursprungsländerna väntar på att Sverige nu måste agera och han blev så rörd när han höll sitt anförande att han flera gånger föll i tårar. Han tackade alla utlandsadopterade som har kämpat i åratal för att sanningen om korruptionen inom adoptionsverksamheten äntligen ska kunna komma fram och han frågade sig varför en svensk utredning har tagit så många år att få till samt räknade upp ursprungsländer som Sri Lanka, Kina, Sydkorea, Etiopien och Colombia som också har konstaterats vara involverade i illegala adoptioner. Thorbjörnson påminde också om att många mottagarländer i Väst nu har inlett uppgörelser med korruptionen såsom bl a Nederländerna och Schweiz och han menade att den internationella adoptionsverksamheten har handlat om en profithungrig människohandel som har exploaterat fattiga människor världen runt samt avslutade med att utbrista ”No más silencio!”.

Blom (L) inledde med att tacka V och fr a Thorbjörnson för dennes kamp för att driva frågan om korruptionen inom adoptionsverksamheten och liksom tidigare talare underströk Blom att den svenska utredningen måste få utreda alla år samt alla ursprungsländer och inte bara 1970- och 80-talen och Chile. Blom sade också att det har handlat om inget annat än människohandel och att det måste sägas och hon menade också att Nederländernas utredning bör stå modell för den svenska utredningen samt att alla inblandade nu behöver få upprättelse och de har rätt att få veta sanningen. Blom menade också att det är helt oacceptabelt att landets 60 000 utlandsadopterade fram tills nu har lämnats ensamma med att bearbeta de illegala adoptionerna och att alltför många av dem har blivit stulna och sålda.

Delgado Varas (V) slutligen, som liksom sin partikamrat Thorbjörnson också har kämpat med frågan i flera år, berättade att hon själv kommer från den del av Chile som har drabbats hårdast av adoptionsindustrin p g a att urfolket mapuche bor där som är den fattigaste och mest utsatta gruppen i Chile. Hon påminde om att samma mönster gäller i land efter land såsom i Kina, Sydkorea, Etiopien och Indien – det är de fattigaste och mest utsatta som alltid drabbas allra mest av adoptionsindustrin. Även Delgado Varas tackade de adopterade som har kämpat för att sanningen ska komma fram och avslutade med att säga ”utred alla adoptioner hur obekvämt det än blir för Sveriges självbild – no más silencio!”. 

Sverige ligger numera i topp i Europa vad gäller dödligt våld p g a skjutvapen och tillhör även toppen vad gäller dödligt våld överhuvudtaget

BRÅ:s nya rapport om det dödliga skjutvapenvåldet som jämför detsamma med nivån i andra europeiska länder kommer tyvärr fram till att det är riktigt illa just i Sverige och sedan 2013 när dagens våg av både skjutningar och sprängningar drog igång på allvar.


Fram tills nyligen tillhörde Sverige ett av de länder i Europa där det dödliga våldet var som allra lägst per capita men numera är det tyvärr inte längre fallet. Sedan 2013 ligger genomsnittet vad gäller årligt antal offer för dödligt våld i Europa på 8 personer per miljon invånare men i Sverige uppnådde ”vi” osannolika 12 personer per miljon invånare under ”pandemiåret” 2020 då det sköts och bombades mer än någonsin tidigare i fredstid (och sedan det sista svenska fälttåget ägde rum mot/i Norge 1814).


Sverige ligger vidare numera i topp vad gäller att dö av ballistiska orsaker i Europa – genomsnittet ligger på 1,6 offer per miljon invånare men i Sverige handlar det numera om otroliga 4 offer per miljon invånare per år.


Sverige toppar fr a vad gäller 20-29-åringar som faller offer för dödligt skjutvapenvåld och även om nivåerna är relativt höga även i Nederländerna, Belgien och i vissa Balkan-länder såsom i Serbien och Kroatien så är Sverige exceptionellt och unikt i ett komparativt europeiskt sammanhang vad gäller den dramatiska ökningen (sedan 2013).


Varför svenskarna dödar eller försöker döda varandra i så hög utsträckning medelst både skjutvapen och sprängmedel att vi nu ligger i topp i Europa per capita är fortfarande inte helt klart och orsakerna är sannolikt många och stavas bl a extrem fattigdom bland landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena och en miniarmé av tonåriga och unga vuxna UVAS/NEET:are som har misslyckats fullständigt i skolan och för vilka brottslighet är den ”enda” karriärvägen.