Kategori: Sverige

Fortfarande kvarstår frågan varför det skjuts och sprängs så mycket i justSverige

Inget tyder just nu på att Sverige kommer att detroniseras från sin inte särskilt smickrande förstaplats bland Europas alla länder (minus Ukraina och Ryssland) vad gäller antalet skjutningar och sprängningar per capita och debatten om varför just Sverige har kommit att inta denna ”guldposition” är fortsatt genompolariserad.

Vänsterargumenten är då följande: 

Att Sverige har kommit att bli det europeiska land där flest skjutningar och sprängningar äger rum per capita beror främst på klass, på (barn)fattigdom och på (strukturell) rasism då invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena är både marginaliserade och stigmatiserade men också på att det inte satsas i miljonprogramsområdena där skolorna är undermåliga och verksamheter för barn och unga har prioriterats bort inklusive fritidsgårdar och fältassistenter. Vidare heter det att den majoritetssvenska medel- och överklassen konsumerar knark och andra illegala droger i högre utsträckning just i Sverige och jämfört med hur det ser ut i andra europeiska länder och att det därigenom är den majoritetssvenska efterfrågan på droger som både har skapat och upprätthåller denna situation.

Och högerargumenten lyder som följer: 

Att Sverige är det land i Europa där flest skjutningar och sprängningar sker per capita beror främst på kultur och konkret på en alltför stor utomeuropeisk invandring av personer som genomsyras av ett liv-eller-död-hederstänkande, en ”jag-ska-ha-allt-här-och-nu”-mentalitet och en aggressiv hypermaskulinitet, på hiphop-musikens segertåg bland landets barn och unga samt på alltför få poliser, alltför låga straff och alltför få omhändertaganden av barn i miljonprogramsområdena vilket lastas den ”mjäkiga” vänstern som sägs vägra vilja ”ta i med hårdhandskarna”.

Andra argument som hörs i debatten som nog inte enkelt går att beteckna som vare sig vänster eller höger är massiva skolmisslyckanden bland barnen och ungdomarna i miljonprogramsområdena, den av olika anledningar höga frånvaron av fäder i miljonprogramsområdena samt den likaledes höga förekomsten av ensamstående mödrar i samma stadsdelar vilka dessutom generellt har påtagligt många barn och vilka nästan alltid bor mycket trångt.

Därtill hörs ibland också argumentet att många barn och unga i miljonprogramsområdena verkar ha diagnoser som de lever med utan att få någon hjälp p g a skammen över diagnoser bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund som gör att de inte söker hjälp eller tackar nej till hjälp, p g a relativt många kusingiften eller p g a att de är icke-vita och har utvecklat exempelvis autistiska drag i det svenska klimatet (d v s kort och gott p g a vinterhalvårets mörker) och de som framför detta sistnämnda argument är fr a läkare, psykologer och barnexperter av olika slag. 

Någon enstaka gång hörs också argumentet att invånarna i Sverige har tillgång till fler vapen per capita än invånarna i de allra flesta andra europeiska länder och tillsammans med invånarna i Finland, Ryssland och något land till och allt oftare på senare tid argumentet att den svenska drogpolitiken tillhör den mest restriktiva (liksom också den svenska alkoholpolitiken) i världen, vilket har resulterat i en helt och hållet av kriminella kontrollerad narkotika- och drogmarknad just i Sverige.

Oavsett vilken sida i debatten som har rätt eller fel så verkar ingen ändå veta i slutänden varför just Sverige hamnade i denna situation: 

Antalet mord per år har ju samtidigt stadigt gått ned, andelen barn, ungdomar och unga vuxna som utövar våld verkar också ha minskat generellt, Sverige rankas regelmässigt som både ett av världens fredligaste, tryggaste, mest jämlika och mest jämställda samhällen på jorden och fr a är Sverige fortfarande ett extremt välmående och rikt land jämfört med i stort sett alla andra länder på jorden (bredvid Norge, Schweiz och några länder till) vilket bl a innebär att även fattiga människor i Sverige är mindre fattiga än fattiga i andra europeiska länder. 

Fortfarande kvarstår m a o den stora gåtan rörande varför just Sverige av alla länder i Europa (och återigen förutom Ukraina och Ryssland) har kommit att bli det land som präglas av flest skjutningar och sprängningar per capita och inte exempelvis något katolskt land i Sydeuropa med sin ökända patriarkala och även ofta våldsamma machokultur, något korrupt f d kommunistiskt central- eller östeuropeiskt land där inte bara demokratin sjunger på sista versen utan där en rad samhällsfunktioner har upphört att existera sedan länge eller något västeuropeiskt land där invånarna med utomeuropeisk bakgrund från de gamla kolonierna i många fall bor och lever i nedgångna ”getton” som majoritetssamhället har retirerat ifrån och i det närmaste övergivit sedan många år tillbaka.

Om en Sverigebild i förändring

Sedan SD:s valseger den 11 september har jag verkligen förstått hur mycket världen faktiskt bryr sig om hur det går för Sverige och svenskarna nu när omvärldsbilden av Sverige håller på att förändras över en natt från att tidigare ha framstått som världens mest progressiva land till att numera styras av en högerregering med stöd av SD. 

Chocken över det svenska valresultatet och fr a över SD:s valframgång har helt enkelt gått som en våg över världen och i utländska medier beskrivs SD f ö rutinmässigt som ett parti med nazistiska rötter. 

Allt detta kan jag säga då jag sedan just SD:s valseger den 11 september 2022 har blivit kontaktad av en mängd utländska medier liksom av ett stort antal utländska personer överhuvudtaget (forskare o s v) vilka har undrat över vad som egentligen händer i det land som hela världen fram tills i höstas har känt som planetens och mänsklighetens mest progressiva samhälle.

En kombinerad sökning i Mediearkivet och via Google News indikerar att jag sedan den 11 september ifjol har varit med i och omnämnts i 7-8 kinesiskspråkiga medier (och både i Taiwan-, Hongkong- och fastlands-Kinabaserade medier), i 6-7 franskspråkiga medier, i 5-6 engelskspråkiga medier, i 4-5 tyskspråkiga medier, i 2-3 portugisiskspråkiga respektive spanskspråkiga medier samt även i enstaka polska, rumänska och italienska medier och precis nu hörde tyska Deutsche Welle av sig och frågade om jag vill bli intervjuad i denna tyska tv-kanal med anledning av SD:s seger.

Det är som bekant ett faktum att inte minst vänstern i bred mening i andra västländer har idealiserat Sverige i årtionden – inte minst vänstern i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland – och detsamma gäller den utomvästerländska världen och det globala Syd vilket framgår i Svenska institutets årliga rapporter om den svenska omvärldsbilden där det bl a är tydligt att bilden av Sverige är extremt ljus i nästan hela Latinamerika, Karibien, subsahariska Afrika, Mellanöstern och Asien och i den senaste rapporten framstod kineserna som det folk i världen som antagligen hyser den mest positiva Sverigebilden.

Nu när omvärldens bild av Sverige förändras p g a SD och Kristerssons nya regering återstår det m a o att se om den positiva Sverigebilden utanför Sveriges gränser kommer att erodera bort och om en ny Sverigebild snart kommer att framträda liksom hur denna nya Sverigebild kommer att se ut när Sverige inte längre kännetecknas av västvärldens mest generösa migrationspolitik eller av att vara världens största biståndsland medan den traditionella, svenska pro-det Globala Syd-utrikespolitiken antagligen sjunger på sista versen i detta nu.

Idag debuterar ett nytt Sverige officiellt i EU-sammanhang vars regering är SD:s gisslan

Idag tar Sverige över EU:s ordförandeklubba efter Tjeckien och i europeiska medier har oro luftats för att det är ett helt nytt Sverige som EU möter fr o m idag – ett land som tidigare kännetecknades av att i stort sett alltid vara bäst i klassen vad gäller klimat- och miljöpolitik, migrations- och integrationspolitik, jämställdhet, bistånd, en pro-Globala Syd-utrikespolitik o s v är numera ett av de EU-länder som präglas av en s k klimatskepticism och inte minst av en migrationspolitik som räknas som en av EU:s mest restriktiva.

Själv har jag under hösten blivit intervjuad i en rad europeiska medier – nu senast för bara några dagar sedan i franska Sveriges Radio (d v s i Radio France) – och jag skrev också en artikel om SD:s valseger och om den nya svenska högerregeringen i det amerikanska vänstermagasinet Boston Review som igår utsågs till den sjunde mest uppskattade artikeln under året i detta magasin (min artikel ”slog” f ö en artikel författad av Angela Davis).

Igår uppmärksammade också SvD:s politiska kommentator Teresa Küchler att Sverige numera omskrivs i utländska och europeiska medier på ett nytt sätt – d v s att det just är ett helt nytt Sverige som framträder på den internationella och europeiska arenan (d v s ett land som tidigare hade en historia av att vara världens mest progressiva land men som idag är något helt annat) samt att det finns en oro över SD:s påverkan på Sveriges EU-ordförandeskap.

I en intervju, där också Magdalena Andersson och några till framträdde, använde jag ordet gisslan i sammanhanget och jag menade kort och gott att Tidöavtalet har resulterat i att den gamla, svenska borgerligheten i form av M, KD och L har hamnat i en gisslansituation för så fort Kristerssons regering enligt SD anses bryta mot avtalet så kan SD när som helst fälla regeringen. M, KD och L är därigenom kort och gott SD:s gisslan på en metaforisk-symbolisk nivå.

Küchler använder nu mitt uttryck i sin artikel och på Twitter verkar en del SD:are anse att det är Magdalena Andersson, jag och några till som är ”alarmistiska” och som enligt dem hetsar EU och omvärlden i övrigt att i onödan oroa sig över det nya Sverige som framträder under Kristerssons regering och tack vare Tidöavtalet och som idag den 1 januari 2023 gör sin officiella debut i EU-sammanhang.

Snart får EU möta ett helt nytt Sverige

Euractivs Charles Szumski rapporterar idag om att det är ett helt nytt Sverige som snart tar över ordförandeklubban i EU och som de andra EU-länderna aldrig har mött tidigare. Inom EU (liksom på en global nivå) har Sverige nämligen fram tills valet den 11 september 2022 alltid framstått som bäst i klassen vad gäller att inta en progressiv hållning inom nästan alla politikområden men så är inte längre fallet.

Förra gången Sverige höll i ordförandeklubban (2009) styrdes Sverige av en regering som uppvisade EU:s mest generösa migrationspolitik och mest progressiva klimat- och miljöpolitik men idag är det precis tvärtom – numera styrs Sverige av en regering som ”tack vare” SD tävlar med länder som Ungern och Polen om att föra EU:s mest restriktiva migrationspolitik och som (återigen ”tack vare” SD) satsar på att slopa klimatmålen.

”As 2022 and the last days of the Czech Presidency of the EU Council draw to a close, Stockholm prepares to replace Prague at the Council’s rotating helm. However, experts warn that the far-right Sweden Democrats party’s domestic political sway may influence the next EU Presidency’s work on a broad range of topics, from pesticide use and climate to migration.”

Leading the charge for the first time since 2009, Stockholm will head up negotiations and compromises with the EU Parliament on key pieces of legislation. The Presidency’s priorities, as EURACTIV previously reported, will be on security, resilience, green transition and democratic values in the EU. 

September’s Swedish parliamentary elections changed the country’s political landscape, which looks set to have an impact at the EU level as the far-right Sweden Democrats (Sverigedemokraterna, SD) gained considerable power in the Scandinavian kingdom. 

“The Swedish government has this agreement now [with the far-right], and it has to honour it. Because otherwise, the Sweden Democrats will basically make the government fall. They are like hostages,” Karlstad University Professor Tobias Hübinette told EURACTIV.

The elections saw the right-wing bloc take power after eight years of Social Democratic rule, with the leading centre-right Moderates, the Christian Democrats and the Liberals forming a coalition.

But according to the coalition agreement, the far-right SD party, which got a historical 20% at the elections, was left out of government despite being the second party in Parliament after the now-opposition Social Democrats. In exchange, SD got large parts of its tough migration policy through and is consulted on predefined topics, including energy and EU affairs. 

“[The Sweden Democrats] have full and equal influence on topics covered by the cooperation programme in the same way as parties in government,” the agreement reads, including namely the “EU matters affecting the issues covered by the cooperation work”.

For Hübinette, migration is a prime example of a policy area that reflects the far-right’s new influence. 

“Sweden will now join the other countries within the European Union who are basically against refugees and migration”, he said, citing Italy, Poland and Hungary. 

While the SD party has voting patterns akin to other populist groups in the European Parliament, it is unknown exactly how these patterns will be concretely reflected in the Council’s work, Hübinette said.

According to the program of the Swedish presidency, security and migration will become a key focus, particularly the advancement of the EU’s new Pact on Migration and Asylum.

The Sweden Democrats’ influence on the workings of the EU Presidency is likely to be broader than previously anticipated, according to an unpublished appendix to the coalition agreement, revealedby the Swedish media Altinget last month and seen by EURACTIV. 

According to the document, the far-right party will be consulted on EU matters beyond those directly agreed upon in the coalition agreement, such as the Sustainable Use of Pesticides Regulation (SUR) and the Nature Restoration proposal, which aims to halt and reverse the loss of biodiversity and ecosystem services in the EU by 2030.

There is a paradox here, Niels Paarup-Petersen, Swedish MP and Centre Party spokesperson for digital and cyber, told EURACTIV. Traditionally closer to the right-wing block, his party supported a left-wing coalition during the September elections in protest against the Moderates’ announced collaboration with the far-right.

“It is no secret that Sweden Democrats are far from wanting to implement an ambitious climate policy,” he said, adding that there is not even a clear climate policy in the coalition agreement as the far-right party is not “big on climate”.

For Hübinette, the EU’s environment policy will feel the effects of the Swedish government’s shift to the right. 

“The Sweden Democrats are very critical towards what they call ‘climate alarmists’. They don’t really believe in climate change,” he said, adding that for the SD party, any attempt to develop a green economy within the European Union amounts to the bloc “wanting to have more power”.

Yet, one of the four priorities of the Swedish EU Presidency is the implementation of a green transition as a response to the “global climate challenge”, which Hübinette called “a paradox difficult to explain”.

The SD party has a history of denying climate change, with its leader Jimmie Åkesson declaring on TV that there was no scientific proof of a climate crisis, which he called a “new religion”. 

“One of the big issues domestically is the reduction of the price of fuels,” Paarup-Petersen said, adding that SD could push for changes in that area, with counterproductive effects on climate change. 

“It will be very, very interesting to see what they will actually deliver,” he said.

Sweden will hold the Presidency of the Council of the European Union from 1 January 2023 until 30 June, when it will be handed to Madrid.”

Samtal om de korrupta adoptionerna vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala

På måndag den 5 december kl. 14.15-16 anordnar Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala ett samtal om internationell adoption och problematiken med illegala adoptioner som en del i SCAS Critically urgent societal problems (CUSP)-seminarieserie. 

Deltar gör den belgiska grecisten Gonda van Steen från King’s College i London som 2019 gav ut boken ”Adoption, memory, and Cold War Greece. Kid pro quo?” som handlar om de 3200 grekiska barn som adopterades bort till USA mellan 1949-62, Anna Singer som är professor i civilrätt med särskild inriktning på familjerätt vid Uppsala universitet och som just nu leder den pågående statliga utredningen ”Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt” som tillsattes för ett år sedan samt jag själv.

Alla är välkomna, ingen föranmälan krävs och det går också att se samtalet via Zoom (se nedan).

http://www.swedishcollegium.se/CUSP/CUSP_Panel%20discussion_221205.html

A critically urgent discussion about intercountry adoption to Sweden and what remains to be done 

Time: Monday, 5 December 2022, at 2.15 – 4.00 p.m  
Venue: Thunbergssalen, SCAS, Linneanum, Thunbergsvägen 2, Uppsala
Participants: Tobias Hübinette, Anna Singer & Gonda van Steen

International adoption has by now been with us for more than seventy years in a row. First a post-WWII and postcolonial phenomenon, then a Cold War and thereafter a globalization phenomenon, it is a movement that has placed approximately 1 million children in new geographical, cultural, religious and racial locations and has given them new names and identities. However, little critical attention was paid to this phenomenon, which therefore has been called the silent migration, until the adult adopted persons started to speak for themselves, to question the need for and the legality of their adoptions, to connect with each other transnationally across the globe, and to speak openly about the profound racial and class issues involved in the practice. 

Sweden is the country that proportionally has received the largest number of adopted children from abroad and that has now committed itself to an in-depth investigation into the corrupt aspects of international adoption. What is the Swedish investigation and other similar investigations around the world discovering? To what extent are the investigations hampered by the loss or inaccessibility of records or falsified documents? Can the sometimes unsettling results of the investigations bring resolution and reconciliation to the most affected parties? And who has crafted the previous dominating narratives surrounding international adoption?

The panel participants will each deliver some position points (15 minutes each) and then engage with the audience in a (moderated) Q&A session. The panel discussion is organized within the framework of the SCAS CUSP Series.

The event will also be available via Zoom Webinar: https://uu-se.zoom.us/j/68199629353

Om omvärldens förändrade Sverigebild

Träffade i fredags en journalist från den ansedda tyska Hamburgbaserade veckotidningen Die Zeit som arbetar på en artikel om SD:s valseger och det nya, genomsegregerade mångfalds-Sverige och som ställde ett flertal skarpa ”rakt-på-sak”-frågor i egenskap av att vara en icke-svensk person som synbarligen både bryr sig om och tycker om Sverige och svenskarna. Hen utgick ifrån den tyska bilden av Sverige som gäller bland fr a högutbildade tyskar som står till vänster och ställde mer eller mindre följande frågor rörande de genomgripande förändringar som Sverige har genomgått under loppet av lite mer än en generation (d v s sedan 1980- och 90-talen): 

Hur kunde Sverige som tidigare kännetecknades av det mest avancerade välfärdssystemet i världen sälja ut och privatisera detsamma (inklusive bostads- och skolsektorerna)?

Hur kunde SAP som tidigare var världens största och mäktigaste socialistiska arbetarparti tappa så många arbetarväljare till SD?

Hur kunde Sverige som tidigare var världens mest antirasistiska och antifascistiska land bli det land i världen där ett parti med ett nazistiskt förflutet har blivit som allra störst proportionellt sett? (för tysk del hade det varit detsamma som att NPD, som också har ett nazistiskt förflutet, idag hade varit ett av Tysklands största partier och inte AfD, som har ett mer klassiskt högerpopulistiskt ursprung)

Hur kunde Sverige gå från att ha varit världens mest klassjämlika land (ca år 1980 enligt Piketty m fl) till att bli västvärldens mest rasojämlika land?

Hur kunde Sverige bli det land i västvärlden som kom att ta emot flest flyktingar per capita (efter bl a Libanon, Jordanien, Nauru, Turkiet, Liberia och Uganda kommer nämligen Sverige vad gäller att vara det land i världen som just nu härbärgerar den högsta andelen flyktingar per capita) liksom flest invandrare överhuvudtaget proportionellt sett (20% av Sveriges befolkning är idag utlandsfödd och det ska i skrivande stund vara den allra högsta siffran i västvärlden)?

Hur kunde Sverige som en gång var ett av västvärldens mest homogena länder bli ett av västvärldens mest heterogena länder på bara 30-40 års tid (år 1980 hade ca 1% av Sveriges befolkning utomeuropeisk bakgrund att jämföra med ca 20% idag år 2022 och vad gäller demografisk heterogenitet är Sverige numera tvåa efter USA i västvärlden)?

Och hur kunde Sverige bli det land i Europa där allra flest människor per capita dödas och skadas av skjutvapen och sprängmedel?

Jag hade väl inga exakta svar att ge Die Zeit-journalisten men jag kunde åtminstone ge hen en bakgrund till hur Sverige som en vit, kristen västerländsk nation under efterkrigstiden och Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen utvecklade en helt unik relation till den utomvästerländska världen som antagligen förklarar åtminstone delar av ovanstående förändringar.

Om den koreanska närvaron i den svenska vardagen

Utöver Japan och de stora utomvästerländska länderna (t ex Indien, Kina, Mexiko, Brasilien, Sydafrika, Turkiet, Iran o s v) så finns det nog inget annat utomvästerländskt land vars kultur (populärkultur, mat mm) har fått ett sådant stort och fr a vardagligt genomslag i Väst och i Sverige som Sydkorea och fr a på så (otroligt) kort tid. 

När jag växte upp var Korea utan tvekan det minst kända landet i Stillahavsasien som de allra flesta mest bara kopplade till Koreakriget och adoptivbarn och innan den sydkoreanska filmens, popmusikens, tv-dramaseriernas och matens genombrott kunde många svenskar knappt ens skilja mellan Nord- och Sydkorea och än mindre urskilja vad som är koreanskt från det som är japanskt eller kinesiskt. Och tidigare fanns det dessutom knappt några svenskar alls som hade besökt Sydkorea utöver gamla sjömän, missionärer, läkare och sjuksköterskor samt en del officerare och affärsmän men numera åker fr a unga svenskar inte bara till Thailand, Vietnam, Filippinerna, Kina eller Japan utan också till Sydkorea.

Den första akademiska boken på engelska om ras och Sverige kommer ut i april nästa år

Idag blev det officiellt att den första akademiska boken på engelska (d v s en s k monografi) som handlar om ras och Sverige (och som inte handlar om den svenska extremhögern eller om den historiska svenska kolonialismen och rasbiologin) kommer ut på det brittiska akademiska bokförlaget Routledge i april 2023. Boken är samförfattad av Catrin Lundström vid Linköpings universitet, Peter Wikström vid Karlstads universitet och mig själv och handlar om hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till ras och vithet har sett ut sedan efterkrigstiden liksom hur frågor om rasism och antirasism behandlas och betraktas i dagens Sverige.

https://www.routledge.com/Race-in-Sweden-Racism-and-Antiracism-in-the-Worlds-First-Colourblind/Hubinette-Lundstrom-Wikstrom/p/book/9781032385891#

Race in Sweden is an introduction to, and a critical investigation of, the Swedish relationship to race in the post-war and contemporary era. This relationship is fundamentally shaped by an ideology of colourblindness, with any kind of race talk being taboo in public discourse and everyday language use, and in practice forbidden in official and institutional language.

A study of a country which was until recently strikingly white but has become extremely diverse, yet where the legacy of Swedish whiteness co-exists with a radical, colourblind, antiracist ideology, Race in Sweden will appeal to scholars across the social sciences and humanities with interests in race and ethnicity, whiteness and Nordic studies.

Table of Contents
Introduction

1. The modern history of Swedish whiteness and Swedish race relations

2. The emergence and development of the world’s first colourblind nation

3. The Swedish N-issue, Swedish N’s and white transracial identifications

4. Non-white adoptees and a new relationship between race and Swedishness

5. Swedish whiteness as white terror and non-white rage in antiracist Sweden

6. When colourblindness runs amok: The Swedish debate on equality data

Conclusion

Tobias Hübinette has a PhD in Korean studies and is a reader in intercultural education and a senior lecturer in intercultural studies and Swedish as a second language at Karlstad University, Sweden. He is engaged with Korean adoption studies and critical adoption studies, migration studies and Asian Swedish studies, and Swedish critical race and whiteness studies and he has published several books and other publications within these research fields both in Korean, English and Swedish.

Catrin Lundström is associate professor of sociology and professor designate in ethnicity and migration studies at the Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society (REMESO) at Linköping University. She holds a PhD in sociology from Uppsala University and has been a visiting researcher at University of Arizona and at University of California, Santa Barbara. She is the author of several books and articles within the fields of transnational migration, critical race and whiteness studies, ethnography, and gender studies.

Peter Wikström is associate senior lecturer in English Linguistics at Karlstad University, Sweden. He is a discourse analyst specialising in online and social media discourse, as well as in the areas of language and gender, language and politics, and language and ideology, in both Swedish-language and Anglophone contexts. His research has touched on topics such as race and racism, political correctness, public apologies, and metadiscourse. In addition to publishing in these areas, he teaches courses in applied linguistics and discourse analysis.

”Europeans claim that racial thinking ended in the continent after WWII, the Holocaust and decolonization. Hübinette, Lundström, and Wikström challenge this myth by examining the most extreme case of racial innocence in Europe – Sweden. Relying on an impressive array of sources, cases, and historical material, they convincingly show that behind the Swedes’ self-proclaimed color-blindness lies a white racial regime. This book serves as a clear, empirical correction to the color-blind nonsense so many in Sweden believe in.”
Eduardo Bonilla-Silva, Professor of Sociology, Duke University, US

Om ”Varning för rasrisk”-skylten

Sådana här varningsskyltar är det av förklarliga skäl gott om just nu i Stockholm och för mig som forskar om ras- och vithetsfrågor så reagerar jag på samma sätt varje år när jag ser dessa skyltar ”skrika” ut sitt budskap i den vita stadsbilden – d v s när snön täcker marken och när snö och is ansamlas på taken.

Jag påminns dels om att det etymologiskt möjligen kan vara så att detta är en ledtråd till ordet ras ursprungsbetydelse. Den dominerande hypotesen säger att ordet kommer från arabiskan men en annan hypotes säger att det ursprungligen var ett ord som bl a hittades i fornnordiskan och som betydde ström eller något som faller. Om detta stämmer så har denna grundbetydelse bevarats i nutidssvenskan i verbet rasa liksom i substantivet ras och kopplingen är då att det går att föreställa sig att rastänkandet från början emanerar från en idé om hur blodet (d v s arvet, utseendet o s v) strömmar eller faller över generationerna. 

Och alla som har svenska som förstaspråk kan ju utan några som helst problem skilja mellan det närmast tabubelagda ordet ras och ordet ras såsom det framträder på denna skylt men möjligen finns det då en koppling mellan dessa båda ord.

Jag påminns även om att jag för tio år sedan var med och producerade den på sin tid mycket uppmärksammade utställningen ”Varning för ras!” på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum som just lekte med denna typ av varningsskylt och det närmast tabubelagda r-ordet samtidigt som jag var huvudredaktör för en bok som kom ut under samma år – ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” – tillsammans med Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales. I efterhand går det med fog att hävda att utställningen och boken inledde den första debatten om ras i Sverige som inte handlade om nazism eller om den historiska rasbiologin utan om ras- och vithetsfrågor i relation till dagens Sverige.

Jag påminns slutligen om att det faktiskt ligger något i varningen i den meningen att Sverige befinner sig i fritt rasligt fall och har gjort det under åtminstone de senaste tio åren – ”Varning för alla de risker som det innebär att Sverige numera är västvärldens mest rassegregerade land” säger m a o denna skylt.

Om det icke-vita Sveriges tidiga historia och om de första spåren av ett svenskt rastänkande

Jag har nu äntligen ”plöjt” igenom släktforskaren Eva Engbloms gigantiska magnum opus ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900” som kom ut i höstas på eget förlag och som på närmare 400 sidor och i storformat redogör för samtliga svarta, icke-vita och utomeuropeiska invandrare som kom till Sverige innan förra sekelskiftet som det så här i efterhand går att hitta (skriftliga) spår av. 

Det handlar om totalt 600 afrikaner och svarta personer inklusive deras barn och barnbarn samt ett stort antal andra icke-vita personer såsom turkar, kurder, araber, berber, kineser, indier, japaner, indonesier, thailändare m fl vilka av en mängd olika anledningar hamnade i Sverige innan år 1900 varav en del kom att kvarstanna här permanent och även reproducera sig.

Tack vare att Sverige kan ståta med världens äldsta folkbokföringssystem, som Svenska kyrkan tidigare ansvarade för och som Skatteverket numera administrerar, kan Engblom konstatera i sin bok att av de svarta invandrare som ankom till Sverige innan cirka 1880 finns det idag levande ättlingar till åtminstone fem av dem.

Det finns exempelvis ett 40-tal personer i landet som heter Zamore i efternamn och de är då ättlingar till Antoine Zamore som föddes i Algeriet runt 1736 som förslavad afrikan och invandrade till Sverige 1770 i sällskap med Gustav III:s bror hertig Karl, som sedermera blev kung som Karl XIII, och som hade träffat Zamore i Paris dit han på något sätt hade förts av franska slavhandlare. Zamore deltog i kriget mot Ryssland 1788-90 som pukslagare och var fram till sin död 1814 i den höga åldern av 78 år ägare av en gård i Runby i nuvarande Upplands-Väsby där en kulle fortfarande är uppkallad efter denne – Zamores kulle.

Därtill finns det än idag ättlingar till en blandad eller mixad person vid namn John Bull, som föddes 1807 i den svenska karibiska kolonin Saint-Barthélemy och som hade en vit svensk far – baron Carl Gustaf Koskull – och en svart förslavad mor som föräldrar. När baron Koskull återvände hem till Sverige 1817 tog han med sig sin blandade eller mixade son John som frigavs så fort han satte sin fot på svenskt territorium då slaveriet hade avskaffats i själva kungariket Sverige 1335 av kung Magnus Eriksson. 

Bull slutade som målare i Växjö och gifte sig med en majoritetssvensk kvinna vid namn Lena Östergren och det är deras ättlingar som lever än idag och som bär efternamnet Bull. Idag finns det runt 200 just nu levande personer som bär efternamnet Bull men inte alla av dem är ättlingar till just John Bull. 

De Bull:are som är det är samtidigt sannolikt de enda invånarna i dagens Sverige som kan spåra sitt direkta ursprung till de svenska förslavade afrikanerna på Saint-Barthélemy och därmed är de också de enda kända specifikt svenska slavättlingarna som finns i landet. 

Ytterligare två blandade eller mixade personer i betydelsen ”halvsvarta” personer som ankom till Sverige innan cirka 1900 har efterlämnat ättlingar som lever än idag. 

Dels handlar det om den blandade eller mixade Joseph Marino från dagens Colombia (som möjligen var född i dagens Kuba) som invandrade till Sverige 1827 i sällskap med den svenske kaptenen Carl August Gosselman och som sedermera kom att bli fabrikör och uppfinnare och den förste personen i landet att 1849 ta patent på uppförandet av en rutschbana med tillhörande fordon för ”luståkning”, d v s kort och gott på Sveriges första berg- och dalbana, och senare i livet fick han under några år patent på den ”luktfria klosetten”, d v s vår tids vattenklosett, i hela det dåtida danska kungariket innan han gick bort 1863 och idag finns det ett flertal personer runtom i Sverige som bär efternamnet Marino och som är ättlingar till Sveriges allra första icke-vita entreprenör.

Dels handlar det också om den blandade eller mixade John Hood (ca 1854-1908) som själv påstod sig vara barn till en vit holländsk kolonialguvernör i nuvarande Indonesien och en svart kvinna men som i själva verket sannolikt var en blandad eller mixad svart amerikan från New York. 

Hood besökte Sverige vid ett flertal tillfällen mellan 1879-91 i egenskap av cirkusdirektör och s k impressario och han var något av en skojare och visade bl a upp zulukrigare i Stockholm vilka i själva verket var utklädda svarta amerikaner som låtsades komma från dagens Sydafrika. En av dem knivhögg Hood i ett slagsmål som utspelades sig 1880 i närheten av Oxtorget i Stockholm p g a en dispyt om pengar då Hood också var en vidlyftig s k kvinnokarl som spenderade stora belopp på ett flertal kvinnor i Stockholm. Hood tilldrog sig flera djupa skärsår och lades för en tid in på Sabbatsbergs sjukhus och en Stockholmstidning skrev om denna på sin tid uppmärksammade händelse som ”n-g-rkravaller”. 

Det är oklart hur många barn Hood egentligen fick med sina många älskarinnor i Stockholm men 1882 födde i varje fall Emma Dorotea Reinfeldt, som var invandrare och tillhörde den tysktalande minoriteten i nuvarande Lettland, den s k ”oäkta” sonen John som blev stamfader till familjen Reinfeldt och som idag räknar runt 40 personer varav den mest kända är Hoods barnbarnsbarnbarn den f d statsministern Fredrik Reinfeldt.

Slutligen kan Engblom konstatera att det första dokumenterade (och återigen i skriftliga källor) kända utbrottet av ”främlingsfientlighet” (eller om en så vill rasism) i Sverige som riktade sig mot icke-vita personer som då bodde i landet permanent antagligen ägde rum på 1770-talet. Innan dess finns det helt enkelt inga åtminstone skriftliga indikationer som tyder på att icke-vita personer utsattes för diskriminering i det dåtida Sverige annat än att de naturligtvis uppmärksammades för att deras kroppar såg annorlunda ut rent utseendemässigt sett.

Redan vid 1700-talets slut fanns det 10 000-tals svarta personer i Europa p g a att den transatlantiska slavhandeln ”peak:ade” under just 1700-talet och enbart i London ska det ha bott runt 10 000 svarta personer vid denna tid, i Paris antagligen ungefär lika många om inte fler än så och likaså fanns det många svarta personer även i Nederländerna, Spanien och Portugal varav en del var fria och andra var förslavade. ’

I Köpenhamn fanns det uppskattningsvis 100-tals svarta personer på 1770-talet och en del svarta personer bodde också i Oslo (som ju då ingick i det som var kvar av den gamla Kalmarunionen) och för svensk del är det känt att ett dussintal svarta personer var permanent boende enbart i Stockholm såsom bl a den tidigare nämnde Antoine Zamore liksom den mest berömda afrosvensken av dem alla under tidigmodern tid Gustav Badin som egentligen hette Kwasi eller Couchi.

Innan 1770-talet hade endast en enda svart person i Sverige ingått i en s k intimrelation över de s k rasgränserna (OBS: återigen enligt bevarade skriftliga källor), d v s personen i fråga hade gift sig med en vit majoritetssvensk. 

Det handlade om den svarte mannen Thomas Berg som troligen hade invandrat från Karibien på 1670-talet och som 1704 ingick äktenskap med Karin Eriksdotter och fick två döttrar med denna. Detta äktenskap är då den allra första dokumenterade s k intimrelationen över de s k rasgränserna och som därtill också bevisligen resulterade i blandade eller mixade barn. De två döttrarna som Thomas och Karin fick tillsammans är m a o de första dokumenterade blandade eller mixade barnen som föddes i Sverige.

På 1770-talet ingicks dock minst fem äktenskap mellan svarta män och vita kvinnor och på 1780- och 90-talen följde sedan närmare tio äktenskap varav ett var Badins förmälning med Elisabeth Svart 1782 och därefter efter den första hustruns bortgång med Eleonora Norell 1799 (Badin dog dock barnlös).

På 1770-talet hade det moderna rastänkandet ännu inte slagit igenom och Stockholms folkmängd uppgick till runt 70 000 invånare varav endast runt 0,17% var svarta och icke-vita men trots det så inkom 1772 en skrivelse från Stockholms stad och Maria Magdalenas församling till kung Gustav III som protesterade mot att Antoine Zamore skulle gifta sig med en vit svensk kvinna:

”…hermed detta giftermål i synnerhet beträffar, så företar sig… någon betänklighet, i anseende til släktens fortplantande i Riket, emedan Antoine Zamore är morian, och will gifta sig med en swensk qvinna.” (OBS: ursäkta 1700-talssvenskan men den är ju ändå skapligt förståelig än idag)

Gustav III valde dock att ignorera protesten och välsigna äktenskapet och när Zamores första barn föddes 1774, den blandade eller mixade sonen Charles, agerade hertig Karl (d v s återigen kungens bror och sedermera den siste holstein-gottorpska kungen som kom att adoptera den förste Bernadotte-monarken Jean Baptiste Bernadotte) fadder åt pojken.

År 1772 höll även den dåvarande biskopen av Strängnäs ett tal inför prästståndet i Stockholm där han anmärkte på att hertig Karl (d v s återigen Gustav III:s bror och den blivande Karl XIII) hade låtit inhysa Sveriges antagligen första lagligt vigda icke-vita par Gustaf Phaeton, som sades komma från Etiopien, och Ulrika Sophia Alsir från Algeriet i Tessinska palatset i Gamla stan i Stockholm som idag fungerar som residens för landshövdingen i Stockholms län och som hertigen disponerade över vid denna tid. Strängnäsbiskopen tyckte antagligen att det inte passade sig att inhysa det icke-adliga paret Phaeton och Alsir i palatset – i ”detta präktiga hus”, som han uttryckte det – och som enligt biskopen inte borde få bebos av ”flerehanda slags folk”.

År 1776 protesterade dessutom även Stockholms prästerskap mot att Petter Watkins Montese, som var en svart man som hade invandrat från London till Sverige, skulle gifta sig med Lovisa Dorothea Sundberg men änkedrottningen Lovisa Ulrika, som hade varit fostermor till Badin, såg till att äktenskapet till slut kom till stånd. Stockholms präster menade i en skrivelse att detta s k blandäktenskap över de s k rasgränserna skulle leda till barn och avkommor som ”i flera generationer” skulle präglas av ”besvärligt och okynnigt sinnelag”.

Det är så här i efterhand naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att veta varför dessa protester inkom till kungen och hovet men det går att tänka sig att en del av dåtidens stockholmare kanske upplevde att det dussintal svarta och icke-vita invånare som fanns i staden på 1770-talet favoriserades av kungahuset (d v s av Huset Holstein-Gottorp). Strängnäsbiskopen verkar till exempel inte ha irriterat sig uttryckligen över att just icke-vita personer bodde i Tessinska palatset utan snarare var han sur över att hertig Karl hade låtit ”kreti och pleti” få bo i ett ståtligt palats där endast adliga personer borde få bo (OBS: det är i varje fall min tolkning av biskopens skrivelse).

Dock tyder ändå talet om ”besvärligt och okynnigt sinnelag” på åtminstone ett proto-rastänkande – d v s den inom det s k ”vetenskapliga” rastänkandet så klassiska idén om att blandade eller mixade personer (d v s kort och gott ”halvvita” personer) blir ”obalanserade” och kort och gott ”konstiga” – och t o m över generationerna – verkar ju faktiskt spöka när Stockholms prästerskap 1776 protesterade mot att en svart person skulle gifta sig med en vit person och möjligen går det därför att faktiskt betrakta denna skrivelse som något av den moderna, svenska rasismens urtext (OBS: återigen kan vi idag år 2022 enbart uttala oss om det som finns bevarat i skriftliga källor då människorna som levde i 1770-talets Sverige och Stockholm är döda sedan länge).

Det icke-vita Sveriges tidigmoderna historia bjuder i övrigt på en rad märkliga levnadsöden och några av dem kretsar kring greve Johan Henrik Rosenschütz i Göteborg som ärvde en stor förmögenhet från sin far som hade varit direktör för svenska Ostindiska kompaniet. År 1798 köpte greven herrgården Marieberg i nuvarande Kungälv som han ”renoverade” om och dekorerade som ett slags utomeuropeisk ”exotisk” fantasivärld. Greve Rosenschütz ”beställde” och ”importerade” därefter flera kinesiska och afrikanska betjänter via kompaniet som han lät klä upp i egenhändigt designade fantasiuniformer och på herrgården höll han sedan överdådiga fester som enligt dåtida vittnesmål kännetecknades av inmundigandet av enorma mängder alkohol och troligen också av allehanda droger från Asien och där lättklädda kvinnor s k ”betjänade” den dåvarande (manliga) Göteborgselitens mest extrema festprissar. 

Den bisarre greve Rosenschütz, som lät titulera sig ”kommendant”, blev t o m portad från att få delta i kungens och hovets fester i Stockholm med omnejd p g a att han var så skandaliserad på sin tid och det mesta tyder på att han helt enkelt blev ”biten av” och besatt av den utomeuropeiska världen. Det hela slutade med att Rosenschütz kom på obestånd då han ”partajade” upp hela sin förmögenhet och han tvingades till slut även sälja herrgården men det är oklart vad som sedermera hände med hans icke-vita betjänter annat än att de har avsatt vissa fragmentariska spår i olika besvarade skriftliga källor.