Kategori: Sverige

Sverige har antagligen världsrekord i andelen barn som föds per år via olika reproduktionstekniker – år 2019 handlade om totalt hela 6% av denna årskull

Dagens DN innehåller ett stort reportage om olika reproduktionstekniker eller ”alternativa sätt att få barn på” som bl a innefattar ett ”hemma hos”-besök hos ett manligt homosexuellt par som har fått barn via surrogatmödraskap och en översikt över vad de olika riksdagspartierna tycker i just frågan om surrogatmödraskap.

DN konstaterar också att Sverige kännetecknas av att en exceptionellt hög procentandel per årskull har tillkommit via någon reproduktionsteknik – år 2019 handlade det exempelvis om 6822 barn motsvarande hela 6% av denna födelsekohort.

Faktum är att väldigt mycket för att inte säga allt tyder på att Sverige och svenskarna har världsrekord i att få barn via någon reproduktionsteknik och så här såg statistiken ut för 2019 – tidigare fanns det enbart adoption att tillgå som reproduktionsteknik men fr o m det senare 1900-talet har allt fler tekniker tillkommit tack vare den medicinska forskningens landvinningar.

Det paradoxala i sammanhanget är då att tidigare under stora delar av 1900-talet var Sverige omvänt antagligen det land i världen där flest invånare per capita förhindrades att få reproducera sig och att ha barn via bl a steriliseringar, tvångsaborter och tvångsomhändertaganden av barn men efter den s k 68-revolutionen slog en pro-natalism igenom på bred front i Sverige som idag är normen – d v s inställningen att alla har rätt att få reproducera sig och få barn oavsett bakgrund.

antal barn som föddes 2019 och som tillkom via någon reproduktionsteknik: 6822 barn motsvarande 6% av hela denna årskull

12 barn som föddes efter en livmoderstransplantation (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 2014)

96 barn som föddes med donerade ägg (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1985)

215 utrikes födda surrogatbarn (det första barnet som invandrade till Sverige efter ett surrogatmödraskapsarrangemang gjorde det ca 1995)

376 utrikes födda adoptivbarn (det första barnet som invandrade till Sverige efter ett adoptionsarrangemang gjorde det 1957)

416 barn som föddes med donerade spermier (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1985)

5707 barn som föddes med hjälp av IVF (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1982)

Sverige är det land inom EU där skillnaden i barnfattigdom är som allra störst mellan minoritets- och majoritetsbarnen: Nästan 45% av alla barn med utländsk bakgrund växer idag upp med socioekonomisk utsatthet

Idag har Rädda barnen publicerat en rapport som visar att Sverige är det land inom EU där skillnaden i risk för fattigdom och exkludering är som allra störst mellan minoritets- och majoritetsbarnen.

23,1% av alla barn i Sverige växer idag upp i risk för fattigdom och exkludering, vilket är den högsta siffran i Norden och på nivå med EU-medlemsstaterna i det postkommunistiska Central- och Östeuropa. I Västeuropa sticker annars Danmark ut som det land som uppvisar den lägsta andelen (13,2%) och Nordirland som en region som uppvisar en mycket hög andel (23%).

Att nästan en av fyra av samtliga barn i Sverige växer upp i risk för fattigdom och exkludering beror på att en så hög andel av samtliga barn i dagens Sverige har utländsk bakgrund (och inräknat även de inrikes födda barnen som har en inrikes född och en utrikes född förälder) – det handlar om 40-45% totalt sett (om inte fler än så numera).

43,7% av alla barn i Sverige med utländsk bakgrund (och inräknat även de inrikes födda barnen som har en inrikes född och en utrikes född förälder) växer idag upp i risk för fattigdom och exkludering och med socioekonomisk utsatthet jämfört med 7,3% av de majoritetssvenska barnen, vilket är den allra största klyftan i EU. Därtill växer 58% av alla barn som har en ensamstående förälder med utländsk bakgrund upp med socioekonomisk utsatthet.

Tyvärr tyder allt på att bland landets barn med specifikt utomeuropeisk bakgrund som bor och lever i miljonprogramsområdena så uppgår andelen som växer upp med socioekonomisk utsatthet till långt över 50% och kanske t o m till närmare 60%.

Imorgon sjösätts den svenska utredningen om korruptionen inom adoptionsindustrin som kommer att ledas av professor Anna Singer

Idag meddelade socialminister Lena Hallengren på en pressträff att imorgon sjösätts den statliga utredningen av korruptionen inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet efter alla år av oavbruten kamp för sanning och upprättelse (och försoning) som så många adopterade har stått bakom och stöttat och fr a Chileadoption.se tillsammans med olika allierade i form av inte minst Vänsterpartiet.

Utredningen ska pågå fram tills den 7 november 2023 och kommer att ledas av juridikprofessorn Anna Singer och dess uppdrag handlar om att försöka gå till botten med korruptionen inom den internationella adoptionsindustrin som har slagit sönder livet i grunden för så många människor i såväl ursprungs- som mottagarländerna efter att liknande utredningar har genomförts i bl a Schweiz, Nederländerna, Belgien, Irland och Danmark (och förhoppningsvis kommer även Macrons regering att snart tillsätta en liknande utredning i Frankrike).

Min förhoppning är naturligtvis att utredningen och Anna Singer kommer att hörsamma samtliga adopterades föreningar och organisationer liksom samtliga riksdagspartier förutom de två regeringspartierna vilka har begärt att alla ursprungsländer samt alla år utreds och inte bara exempelvis Chile fram tills enbart 1990-talets början eller Kina vilket tidigare har varit på tal.

För min egen del innebär detta att en kamp som jag själv initierade redan på 1990-talet, och på den tiden i form av ett slags enmanskrig mot adoptionsindustrin (i Sydkorea, i Sverige och i världen i övrigt) och inte minst mot världens näst största adoptionsförmedlare genomkorrupta Adoptionscentrum, nu är till ända och åtminstone dess alltför långa första etapp.

Det är f ö inte lite symboliskt att en person som är invandrad från Chile tittade på pressträffen i morse liksom den person som var den som ursprungligen grävde fram kunskapen om och avslöjade de korrupta adoptionerna från Chile i sin examensuppsats i journalistisk, och som följde pressträffen från Chile. Den invandrade personen var då min kollega på Nordisk film och han var på den tiden tillsammans med personen ifråga i Chile, som gjorde att allt till slut uppdagades. Nordisk film producerade på den tiden både programmet Spårlöst och flera kritiska SVT-dokumentärer om adoption som jag i båda fallen var inblandad i och det var via den invandrade kollegan från Chile som jag fick veta om allt detta och det var också via denne som Adoptionscentrum fick vetskap om uppsatsen och resten är historia som det heter.

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/10/utredning-av-sveriges-internationella-adoptionsverksamhet

”Regeringen tillsätter en utredning som ska kartlägga och analysera hur regelverk, organisering och processer inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet har fungerat tillbaka i tiden fram till i dag. Till särskild utredare utses professorn Anna Singer. Lärdomarna ska ge vägledning för utvecklingen framåt av Sveriges internationella adoptionsverksamhet.

–Utgångspunkten vid en internationell adoption är barnets bästa och barnets rättigheter. Staten måste så långt som möjligt garantera att varje adoption sker på ett lagligt och etiskt sätt och att barnets bästa och rättssäkerheten säkerställs i varje del av adoptionsprocessen, säger socialminister Lena Hallengren.

Syftet med uppdraget är att klargöra förekomsten av eventuella oegentligheter inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet och hur regeringen, berörda statliga myndigheter, kommuner, auktoriserade sammanslutningar, ideella organisationer och andra privata aktörer agerat och förhållit sig till eventuella oegentligheter utifrån respektive aktörs ansvar och roll.

Adopterades olika erfarenheter av adoptionen kan påverka dem genom livet och dess olika skeden. Olika livshändelser kan därför medföra att adopterade är i behov av anpassat adoptionsspecifikt stöd. Utredningen ska utreda behov av adoptionsspecifikt stöd och föreslå vilka hjälp- och stödinsatser som bör erbjudas.

Utredningens lärdomar ska ge vägledning för utvecklingen av Sveriges internationella adoptionsverksamhet genom att föreslå hur nuvarande regelverk, organisering och processer kan förändras och förstärkas i syfte att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten.

Uppdraget ska redovisas senast den 7 november 2023. Till särskild utredare utses Anna Singer. Anna Singer är professor i civilrätt med fokus på familjerätt, vid Uppsala universitets juridiska fakultet.”

Om adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien

Fick i veckan hem det senaste numret av den akademiska tidskriften Adoption & Culture (Ohio State University Press), vari jag har en text som försöker sammanfatta hur situationen ser ut för adoptionsforskningen och fr a för den kritiska adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien.

Tyvärr är adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien för det första inte särskilt omfattande alls, vilket är synnerligen problematiskt (och rent ut sagt tragiskt) p g a att Sverige och Skandinavien är världens mest adopterade land och region per capita.

Den adoptionsforskning som finns och bedrivs i Sverige och i Skandinavien är därtill mestadels mainstream – d v s den kritiska adoptionsforskningen är med några undantag inte särskilt närvarande just i Sverige och i Skandinavien, d v s forskning om adoption, adopterade, adoptivföräldrar och adoptivfamiljer som t ex tar avstamp i postkolonial, feministisk eller queerteori.

I min text pläderar jag slutligen också för att den kritiska adoptionsforskningen behöver bli mindre USA-centrerad och mer Europa-fokuserad samt att adoptionsforskningen överlag skulle tjäna på att öppna upp sig mot den forskning som bedrivs om andra reproduktionstekniker och om andra icke-normativa familjebildningar.

Än en gång om svenskarnas syn på blandrelationer

Intressanta jämförande siffror från den senaste s k eurobarometern som rör frågor om diskriminering (d v s kort och gott frågor om minoriteter av olika slag):

Svenskarna är som alltid nästan alltid mest eller näst mest s k toleranta i Europa inför s k blandrelationer medan öst- och sydeuropéerna nästan alltid är mest s k intoleranta inför s k blandrelationer och i båda fallen antagligen av både hetero- och homosexuell art.

Det heter ibland att Sverige är västvärldens demografiska paradis för s k blandrelationer (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) vilket Aftonbladet nyligen uppmärksammade (se bl a intervjun med mig om just Sverige, svenskarna, de s k blandrelationerna och de s k blandade eller mixade: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/AljJ85/barn-till-mixade-existerar-inte-i-vare-sig-statistik-eller-forskning) och det är också ett faktum att bortsett från flykting- och arbetskraftsinvandringen, som det ju är allra mest fokus på i dagens (migrations- och integrations)debatt, så har den s k kärleksinvandringen alltid varit omfattande till just Sverige.

Det finns därför flera invandrargrupper som knappt hade existerat i landet utan den s k kärleksinvandringen och de s k blandrelationerna och varinom en majoritet av alla invandrade har invandrat för att ingå en s k intimrelation (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) med en majoritetssvensk eller åtminstone med en svensk medborgare.

Sedan är den s k kärleksinvandringen också mycket könad – män från MENA-regionen och subsahariska Afrika invandrar t ex för att gifta sig med svenska kvinnor medan kvinnor från Öst- och Sydostasien t ex invandrar för att gifta sig med svenska män.

Rekommenderar Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism”

Rekommenderar läsning av Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” (Natur & Kultur) som på ett pedagogiskt, nyanserat och välinformerat sätt blandar egna upplevelser från barndomen och yrkeslivet med siffror och data om den svenska rassegmenteringen inom fr a arbetsmarknaden för att argumentera för att dagens Sverige genomsyras av rasojämlikheter lika mycket som av köns- och klassorättvisor.


I boken framhåller Seher bl a att det var ett stort misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet och att tabuisera själva ordet ras, att även vi i Sverige behöver praktisera jämlikhetsdata såsom de flesta länder på jorden redan gör samt att vi svensktalande har mycket lättare att tala om ojämlikheter och orättvisor när det gäller kön än när det gäller ras.


Vidare kritiserar Seher det myckna talet om s k identitetspolitik som ett sätt att säga att det räcker med att tala om klass och kön (och därmed inte om ras) just i Sverige och hon skärskådar hur den allmänna (majoritets)svenska hyllningen till mångfald ofta stannar vid retorik medan det samtidigt ofta finns en stark motvilja mot att ens försöka mäta hur representationen egentligen ser ut (annat än utifrån kön och klass).


Slutligen skriver Seher om vad bristen på representation och rasliga (skönhets)förebilder egentligen gör med icke-vita svenskars självbild och om varför så många icke-vita svenskar föredrar vita intimrelationspartners som en följd av detta.

Sverige fortsätter att hamna i topp bland världens länder vad gäller behandlingen av invandrare och minoriteter

Sverige fortsätter att hamna i topp och ligga etta i de index som mäter hur olika länder på jorden tar emot invandrare och behandlar invandrare och minoriteter med avseende på integrationspolitik, antidiskrimineringspolitik o s v.

2020 års Migrant Integration Policy Index (MIPEX) skriver bl a följande om Sverige:

“Nearly all non-EU immigrants are guaranteed in law and in practice the same rights as Swedish citizens in economic, social, family and democratic life. Residents in SE are most likely to reunite together and become permanent residents, voters and citizens. More people in Sweden are informed of their rights as potential victims of discrimination and using these rights to take the 1st steps to access justice. Sweden’s integration policies help to explain Sweden’s internationally high levels of public acceptance, awareness of discrimination and rights as well as high levels of immigrant political participation, naturalisation, life satisfaction, sense of belonging and trust.”

Och Commitment to Development Index (CDI) för 2020 skriver i sin tur följande om Sverige:

“It welcomes more migrants per head of population than any other CDI country (when weighted by migrants’ origin countries’ incomes) and is second only to Turkey in the number of refugees that it hosts—24.4 per 1,000 population, compared to a CDI average of 4.4. Sweden also demonstrates stronger policy efforts to integrate migrants into its economy and society than any other CDI country.”

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land: 

Idag talar 28,6% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år ett annat språk än svenska som förstaspråk enligt statistik som publicerades i dagarna (denna procentsiffra är f ö än högre än så bland alla barn i åldrarna 0-6 år) och i storstadsregionerna handlar det om runt 45%.

USA sägs ofta vara västvärldens allra mest mångspråkiga land men frågan är om inte Sverige nu faktiskt har gått om USA: 

Idag talar runt 23% av samtliga invånare i USA som är 5 år eller äldre ett annat språk än engelska i hemmet och bland barn och ungdomar i skolåldern gäller siffran 25% och denna siffra är m a o lägre än den som numera gäller i Sverige. Även Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien är numera också utpräglat mångspråkiga länder men de når antagligen inte upp till vare sig de amerikanska eller de svenska mångspråkighetsnivåerna.

Den svenska mångspråkigheten är vidare också unik på åtminstone tre andra sätt: 

Dels handlar det om ett extremt stort antal olika språk (vilket det inte alltid gör i de andra mångspråkiga västländerna), dels handlar det numera om fr a utomeuropeiska språk och dels handlar det om att Sverige har kommit att bli så här utpräglat mångspråkigt på mycket kort tid och egentligen inom en enda generation (vilket inte alltid är fallet i de andra mångspråkiga västländerna).

År 2020 var 28,6% av samtliga grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning (d v s samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år) och denna procentandel har aldrig varit så stor som under ”pandemiåret” 2020 (år 1994 handlade det t ex om 12,2%). 

andel elever som är berättigade till modersmålsundervisning under verksamhetsåret 2020 (OBS endast ett urval kommuner där procentsiffran överstiger 33%):

Södertälje 66,8%

Botkyrka 60%

Malmö 59%

Burlöv 54,2%

Sundbyberg 54,1%

Flen 51%

Upplands-Bro 48,8%

Järfälla 48,7%

Solna 48,1%

Sigtuna 47,5%

Lessebo 47,5%

Göteborg 45,2%

Perstorp 44,1%

Landskrona 44,1%

Helsingborg 42,4%

Olofström 42,2%

Gnosjö 42%

Huddinge 41,8%

Högsby 40,1%

Katrineholm 39,2%

Stockholm 38,9%

Gislaved 38,5%

Borås 37,3%

Hultsfred 36,6%

Västerås 36,5%

Borlänge 36,1%

Trollhättan 35,9%

Eskilstuna 35,2%

Örebro 35%

Kristianstad 34,7%

Nyköping 34,2%

Ronneby 34,1%

Ludvika 33,4%

Älmhult 33%

Föreställningstips: Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer”

Föreställningstips:


Tipsar varmt om Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer” (ca 50 min.), som hade premiär på Östgötateatern i Norrköping i februari 2020 och som nu går att se digitalt för alla som vill.


regi: America Vera-Zavala

filmregi och filmproducent: Salad Hilowle


Se föreställningen via:


https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/471
eller via:


https://www.youtube.com/watch?v=w9aLKvHVE2Y


”I sitt uppmärksammade sommarprat 2019 berättade lyssnarnas sommarvärd Madeleine In Hwa Björk om sitt sökande efter sig själv. Hon vet vem hon är. Men på papper finns det en mängd olika versioner. Hon vill ta reda på vilka papper som finns, hur många uppdiktade sanningar som har hittats på, och för att dölja vad? Madeleine söker inte efter sanningen, hon söker efter förklaringar till varför människor har ljugit om hennes ursprung för att lättare kunna adoptera henne till Sverige.


Bland de många tagna lyssnarna fanns dramatikern och regissören America Vera-Zavala, som direkt kände att hon ville lyfta upp Madeleines berättelse till teaterscenen. Resultatet blev en så kallad performance lecture på X-scenen i Norrköping i februari 2020, precis innan pandemin pausade all scenkonst.

På grund av pandemin kunde Ingenting av det jag vet om mig stämmer aldrig ges i Linköping, men istället för att lägga ner produktionen valde teaterledningen att göra om den till film för Östgötateaterns digitala scen.

Madeleine In Hwa Björk arbetar idag som socionom och är bosatt på Vikbolandet utanför Söderköping. Hon adopterades som ettåring från Sydkorea och när hon sökte sina rötter upptäckte hon att hennes ursprungsberättelse inte stämmer. I jakten på upprättelse möter hon en korrupt adoptionsindustri där barn behandlas som varor.


Under våren har Dagens Nyheter granskat Sveriges roll i de internationella adoptionerna och hittat en rad allvarliga brister. Berättelserna är många om hur svenskar i vuxen ålder fått uppgifter om att de lämnats till adoption mot sina biologiska föräldrars vilja. Madeleine är en av dem som intervjuats i tidningen. Hon är själv inte ett dugg förvånad över det som skrivits och berättar om hur tongångarna gått i adoptionsaktivistkretsar:


– Man tycker att det är jättebra att DN lyft upp det, men det framstår som ett gräv som gjorts och det är inte sant. Det här har många vetat i flera år, men inte fått gehör för. Det är inget nytt, det är bara nu som folk lyssnar. Det var samma med mitt sommarprat.


Madeleine efterlyser en statlig offentlig oberoende utredning – och bara några dagar efter intervjun får hon gehör. Regeringen har nu meddelat att man kommer att tillsätta en utredning som ska se över adoptioner till Sverige från andra länder, särskilt från Chile och Kina.


– Utredningen behöver leda till upprättelse för oss som drabbats. Men hur det ska ske tycker jag är så himla svårt att säga.”

Den 20 juli 2021 inleds den svenska mångkulturella politikens långsamma och utdragna död som sedan den infördes 1975-77 har utgjort västvärldens mest radikala och progressiva politik gentemot invandrare och minoriteter

DN:s Saeed Alnahhal påminner idag om den nya svenska migrationslagen som röstades igenom i riksdagen under förra veckan i skuggan av den pågående regeringskrisen och som är det direkta slutresultatet av den extremt polariserade debatt om invandring/invandrare som har gällt nonstop i Sverige sedan det s k flyktingkrisåret 2015 när Sverige tog emot flest flyktingar per capita i hela västvärlden.

Efter 2015 började SD växa explosionsartat liksom alternativmedierna och SD:s dominans i de sociala medierna och det nya konservativa höger-TAN-blocket började ta form. Den nya svenska migrationslagen som börjar gälla om några veckor den 20 juli 2021 är visserligen inte lika radikal som den som SD har krävt och drömmer om men den är ändå en på alla sätt och vis revolutionerande förändring för Sveriges del och mot bakgrund av den svenska nutidshistorien.

Sverige var nämligen länge det enda landet i västvärlden som tillämpade PUT (permanent uppehållstillstånd), som i sin tur de facto garanterade svenskt medborgarskap för alla som ville bli svenska medborgare. Sverige är vidare fortfarande ett av en handfull länder i Väst som ännu inte kräver att invandrare måste göra ett (medborgarskaps)test eller svära en (trohets)ed för att erhålla ett svenskt medborgarskap.

PUT-systemet infördes 1976 som en del av införandet av västvärldens mest progressiva och radikala mångkulturella politik, som senare har kompletterats med världens mest progressiva och radikala integrationspolitik, antisegregationspolitik och antidiskrimineringspolitik och inte minst antirasistiska politik. Sedan 1970-talet har Sverige också tagit emot allra flest invandrare från den utomeuropeiska världen per capita i form av både flyktingar och anhöriga till flyktingarna som ett resultat av det mångkulturella reformpaket som infördes 1975-77.

På samma sätt infördes förenklade regler för att erhålla svenskt medborgarskap vid samma tid och som en del av samma mångkulturella politik, som i sin tur var ett resultat av den s k Invandrarutredningen (som f ö hade sjösatts under det symboltyngda året 1968), och som gjorde att Sverige på den tiden var det andra landet i västvärlden att deklarera sig som ett mångkulturellt land efter Kanada och bredvid Australien.

Den svenska mångkulturella politiken var dock mer långtgående, radikal och progressiv än den som infördes i Kanada och Australien vid samma tid då den bl a innebar och fortfarande innebär att alla invandrare i landet får rösta i kommun- och regionval och även de som inte är svenska medborgare.

Denna mångkulturella rösträttsreform är f ö fortfarande tämligen unik och gäller endast i ett fåtal länder till på jorden. Undersökningar har också visat att invandrarna och minoriteterna känner ett starkare band till och lojalitet med Sverige än vad invandrarna och minoriteterna gör gentemot mottagar- och värdlandet i andra västländer och högst sannolikt tack vare decennier av mångkulturell politik.

Den 20 juli 2021 går därmed på sätt och vis den svenska mångkulturalismen i graven även om rätten till modersmålsundervisning, rätten till tolkhjälp, rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag och ytterligare några andra ”ingredienser” från västvärldens mest progressiva och radikala politik gentemot invandrare och minoriteter fortfarande kvarstår.

Snart kommer som bekant dock också något slags medborgarskapstest att införas även i Sverige och även modersmålsundervisningen lever under mycket starkt hot idag från SD:s och den nya TAN-högerns sida liksom rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag.

Det kommer m a o troligen aldrig att gå att säga exakt när den svenska mångkulturalismen går i graven till fullo då det snarare handlar om en långsam och utdragen död än om en plötslig sådan men den 20 juli 2021 är definitivt ett avgörande datum i sammanhanget.

”Sverige har alltid haft modet att gå sin egen väg i känsliga och avgörande frågor. Landet var först i EU att erkänna den palestinska staten och ensamma om att garantera ett nytt hemland för asylsökande.”

(…)

”Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

https://www.dn.se/kultur/saeed-alnahhal-med-den-nya-migrationslagen-forlorar-sverige-sin-sarstallning

”Den nya utlänningslagen gör tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställer högre krav på att utlänningen försörjer anhöriga som kommer hit och innebär att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Utöver detta ska regeringen återkomma med ett förslag om att införa kunskapskrav i svenska och samhällskunskap som utlänningen måste klara för att få permanent uppehållstillstånd, och senare medborgarskap.

Lagändringarna börjar gälla den 20 juli 2021. De tillfälliga begränsningarna av möjligheten till uppehållstillstånd som infördes 2016 blir då permanenta. Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln.

Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi. Medan andra länder har reagerat konservativt, har Sverige gett ett effektivt och generöst stöd åt personer som behöver det. Sverige har ju även tidigare visat prov på ett sällsynt mod i andra frågor som rör människor med rötter i Mellanöstern. Det var till exempel det första EU-land som erkände Palestina, 2014.

Generösa migrationsregler har inte fått flyktingar att slappna av och sluta kämpa. Min erfarenhet och min kunskap om de som kommit hit under de senaste åren gör att jag känner mig säker på att reglerna har lönat sig.

Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sveriges är deras nya land. På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni, som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed. Inte heller måste själva beslutet om medborgarskap undertecknas av kungen, vilket är fallet i exempelvis Nederländerna. Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.

Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”