Kategori: finlandssvenskar

Om en mångkulturdebatt på Åland

På sistone har jag oförhappandes (OBS: jag har då ingenting med ålänningarna och de svensktalande i Finland att göra annat än att jag har besökt Åland någon gång och borde kanske just därför inte säga så mycket som jag säger i denna intervju) hamnat i ett åländskt (och därmed även finlandssvenskt) sammanhang: En politisk diskussion pågår just nu om Åland är mångkulturellt eller ej och vad det i så fall betyder om så är fallet.
ÅLAND.jpg
 
Dagstidningen Nya Åland har bl a intervjuat mig och ett antal andra om vad mångkultur/mångkulturalism/det mångkulturella egentligen betyder som begrepp och tillstånd liksom om likheter och skillnader mellan Sverige och Finland. Både jag och den åländske historikern Dan Nordman har bl a försökt att påminna om och lyfta fram att Finland fram tills för ungefär 100 år sedan ingick i ett genommångkulturellt imperium, d v s Tsarryssland, men samtidigt är det ett faktum att det svensktalande Finland eller Svenskfinland (inklusive Åland) fram tills nyligen utgjorde och väl fortfarande utgör den sannolikt mest homogena svensktalande delen i världen sett till befolkningssammansättningen och fram tills för bara några år sedan möttes alla besökare på Ålands museum i Mariehamn av en informationstext som explicit beskrev ålänningarna som ett synnerligen rasligt homogent folk. Denna relativa homogenitet har bl a fått till följd att enstaka (riks)svenska högerextremister t o m har valt att emigrera till och bosätta sig på Åland och/eller i andra delar av Svenskfinland.
 
På Åland finns då mer eller mindre samma typ av partier som i både Sverige och Finland och även Åland har sitt SD i form av partiet Åländsk demokrati samt andra partier som inte så gärna vill erkänna att Åland idag är ett mångkulturellt land och även om de är beredda att medge det så vill de fr a se att den svensktalande finlandssvenska majoritetsbefolkningen fortsätter att dominera detta självstyrande örike som erhöll sin nuvarande status efter Första världskrigets slut och tack vare dåvarande Nationernas förbunds ingripande och medling efter att Sverige åtminstone indirekt hade försökt att ”kapa” åt sig Åland under och i samband med Ryska inbördeskriget i form av den s k Ålandsaktionen 1918 (året därpå röstade dessutom över 95% av ålänningarna för att tillhöra Sverige i en folkomröstning men det hela slutade då med att Åland blev en autonom del av Republiken Finland).

Artikel om min bok ”Att skriva om svenskheten” i senaste numret av Nya Argus

De flesta s k akademiska monografier (inräknat avhandlingar och antologier) recenseras numera aldrig i vare sig dagstidningar eller i tidskrifter och jag är därför mycket glad och tacksam över att det senaste numret av den ärevördiga (den är då inne på sin etthundratolfte årgång) finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus innehåller en hela femsidig artikel om min nya bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” som är författad av litteraturvetaren Peter Berglund.

 

SISTA.jpg

 

SID 1'.jpg

SID 2.jpg

Ny avhandling om synen på finsktalande i svenskspråkiga läroböcker visar att rastänkandet höll i sig fram tills 1960-talet

I Lina Spjuts färska avhandling ”Att (ut)bilda ett folk. Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866-2016” framgår det med all önskvärd tydlighet att generationer av svenskspråkiga barn och ungdomar i Sverige (och i Finland) blev ”hjärntvättade” i skolan att tro och tänka att finnarna och de finsktalande tillhörde en annan ras (liksom än mer samerna) samt var kopplade till Asien och därmed var de inte helt vita och fr a var de ”per definition” underlägsna de ”supervita” svenskarna.
 
Det framgår bl a (för den som är intresserad av frågor om ras) att rasbegreppet användes i undervisningen ända inpå 1960- och 70-talen i relation till finnar och finskspråkiga (och antagligen ännu längre fram i tiden i relation till samer). Finnarna beskrevs genom rasstereotyper och negativa drag i skolböckerna och knöts till den s k mongoliska rasen (och vilken då samerna kopplades till än mer) medan de s k nordiskt vita germanska svenskarna framställdes som den renaste, förnämsta och mest framstående s k rasen eller rasgruppen i världen.
 
Så sent som 1960 publicerades exempelvis en lärobok som innehöll en mer eller mindre fullständig rasbiologisk översikt och i boken förekom bilder på ”folktyperna i Norden” med beskrivningar av olika utseendedrag, kroppsmått och egenskaper.
 
Rasbegreppet förekom explicit i svenska historieläroböcker och geografiläroböcker ända fram tills 1960-talet i relation till specifikt finnar och finsktalande – det sista exemplet från 1968 skriver följande (i relation till utomeuropeiska s k folkslag användes rasbegreppet sannolikt långt senare än så):
 
”Finnarna tillhör den ostbaltiska rastypen och har troligen invandrat söderifrån. Typiska drag för denna rastyp är bl. a. något kortare växt än den nordiska rasens och mörkare hår. […] Visserligen är flertalet rasdrag nuförtiden nästan försvunna på grund av vår tids starka folkblandning, men i Norden finns det fortfarande många med typiskt nordiska drag; t ex blont hår, blå ögon, ovalt ansikte och en lång kroppsväxt.”
 
Vad gäller läroboksförfattarna så har dessa i första hand utgjorts av högutbildade vilka i många fall har varit disputerade och vilket mer eller mindre gäller än idag. En av läroboksförfattarna som förekommer i avhandlingen och som skrev om ras är f ö Herman Lundborgs bror Ragnar Lundborg.
Namnlöst.jpg
 
Från och med 1960- och 70-talen börjar slutligen också en mer medvetet antirasistisk hållning att lyftas fram i vissa läroböcker i samhällskunskap som verkar ha varit det mest s k progressiva ämnet jämfört med geografi och historia och denna ”statliga antirasism” slår sedan igenom med full kraft på 1990- och 00-talen och är idag det som lärs ut i skolan.

Ska de (riks)svenska finlandssvenskarna bli landets sjätte nationella minoritet?

Regeringen har nu beslutat om utreda den finlandssvenska gruppens ställning i Sverige samt överväga om den ska erkännas som den i så fall sjätte nationella minoriteten i landet.
 
 
 
Många skulle nog säga att det snarare är exempelvis afrosvenskarna eller de arabisktalande och kanske inte just de svenska finlandssvenskarna som behöver ett särskilt nationellt minoritetsskydd och som har behov av att uppnå en nationell minoritetsstatus med allt vad det innebär av ett särskilt skydd mot diskriminering och olika former av särskilda rättigheter mot bakgrund av att allt tyder på att de svenska finlandssvenskarna sannolikt är Sveriges mest framgångsrika invandrar- och minoritetsgrupp (och t ex nog långt mer framgångsrik än de finsktalande invånarna i Sverige, d v s sverigefinnarna och tornedalingarna) och kanske t o m presterar bättre rent socioekonomiskt än vad de infödda majoritetssvenskarna gör.
 
Samtidigt betyder så klart inte dessa indikationer att de svenska finlandssvenskarna (inklusive den rätt så välrepresenterade finlandssvenska adeln och finlandssvenska högborgerligheten i landet) själva känner sig inkluderade i (riks)svenskheten och att många av dem kanske t o m känner sig marginaliserade och därmed i behov av en nationell minoritetsstatus.