Kategori: nazister

Åkesson säger sig uppskatta första delen av SD:s vitbok

SvD:s Torbjörn Nilsson har i dagarna rest runt i Norrland tillsammans med Åkesson som drömmer om att ”inkassera” åtskilliga av Norrlands arbetarväljare som traditionellt alltid har röstat socialistiskt fram tills nu och som också ”tar bladet från munnen” och säger att han nöjer sig med 17% i valet den 11 september då SD på sätt och vis redan har vunnit valet och segrat rent politiskt – de gamla högerpartierna har ju redan anpassat sig till och/eller anammat SD:s problemformulering – samtidigt som att han säger att han inte riktigt litar på L som alltid har varit det högerparti som tagit strid mot SD allra mest fram tills Sabuni och Pehrson.

Åkesson uttalar sig vidare positivt om första delen av idéhistorikern Tony Gustafssons vitbok om SD och han säger sig särskilt uppskatta den del av vitboken som består av biografier över SD:s samtliga s k ”founding fathers” som grundade partiet 1988. Det var också den delen som uppmärksammades allra mest i media när den första delen av vitboken kom ut och som också fick (väl) godkänt av landets forskare, journalister och antifascister som kan SD och dess historia.

Det var då jag som bistod Tony med faktauppgifterna till dessa detaljerade politiska biografier, som Åkesson säger sig uppskatta i dagens SvD, och jag gjorde det p g a att jag kort och gott och helt enkelt anser att det är bättre att allt kommer fram såsom det faktiskt var – d v s att alla fakta helt enkelt offentliggörs och läggs på bordet en gång för alla.

Det ska också sägas att en del av de uppgifter som Tony fick av mig kan vara svåra att belägga med s k primärkällor och i några fall har Tony valt att inte nämna dessa uppgifter i vitboken just på grund av det. Det kan handla om protokoll som har förkommit i SD:s eget partiarkiv, om matriklar som har kommit på avvägar eller om mycket omfattande förundersökningar rörande brottmål som är oerhört tidsödande att gå igenom. Ändå kunde Tony som bekant, trots att han valde att utelämna vissa av uppgifterna i vitboken av hänsyn till källmaterialläget, konstatera att av de 30 personer som grundade SD kom 18 från rasideologiska BSS och en tredjedel hade en dokumenterad nazistisk och fascistisk bakgrund (och den dokumentationen bistod då jag med).

https://www.svd.se/a/BjAaag/torbjorn-nilsson-liberala-sd-hatare-stor-akesson

”Det är inte överord att säga att Sverigedemokraterna bör betraktas som en ombildning av BSS till politiskt parti”, skriver idéhistorikern Tony Gustafsson i sin första delrapport till den vitbok som partiet har finansierat. 

– Jag gillar persondelen bäst, sa Åkesson på planet och syftade på det avsnitt där Gustafsson i små biografier beskriver 30 sverigedemokratiska pionjärer, deras politiska engagemang och åsikter.

– Jag med, sa jag.

Gustafssons rapport skildrar en lång linje där Leif Zeilon är centralfigur. Zeilon, som startade Bevara Sverige Svenskt, misslyckades med Sverigepartiet och därför 1988 istället grundade Sverigedemokraterna. Skulle Jimmie Åkesson någon gång i framtiden resa staty över någon av sitt partis pionjärer – ungefär som socialdemokrater gjort med August Palm och Axel Danielsson – skulle han inte gärna kunna undvika Zeilon.

Zeilon, som rörde sig obehindrat mellan nazistiska och fascistiska organisationer. Zeilon, som hittade på bandnamnet Ultima Thule och sa åt Jimmie Åkessons favoritband att börja sjunga Engelbrektsmarschen. 

Det är originalet.”

I dagarna är det 20 år sedan som min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” gavs ut

I år firar jag (av en ren slump) två bokjubiléer och i praktiken tre jubiléer vad gäller att lyckas få till ett genombrott för tre av de frågor som jag har engagerat mig i och drivit i många år.

För tio år sedan år 2012 kom antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” ut som har lagt grunden till etableringen och framväxten av den svenska kritiska rasforskningen och som jag var huvudredaktör för tillsammans med medredaktörerna Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales. Boken och framför allt dess introduktionskapitel som jag i huvudsak författade tillhör en av mina mest refererade och citerade publikationer överhuvudtaget och har fram tills dags dato även sålt i 1000-tals exemplar.

Av alla de frågor som jag har varit engagerad i och drivit i den svenska offentligheten under mitt vuxna liv som politisk aktivist, allmän s k skriftställare och debattör och senare i livet i egenskap av forskare så var jag först i Sverige (d v s inom den svenskspråkiga gemenskapen) med att just aktualisera frågan om ras i relation till (dagens) svenskhet, med att förfäkta en kritisk (läs: postkolonial feministisk) syn på internationell adoption, med att väcka frågan om rasism mot asiater eller antiasiatisk rasism och slutligen också med att ”gräva fram” och fr a offentliggöra vilka de svenska nazisterna och högerextremisterna var och är genom att jag grundade Expo och på grund av att jag i dagarna för 20 år sedan (d v s i augusti 2002) gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” på Carlssons förlag (som jag f ö hittills har givit ut tre böcker hos).

Boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” lanserades av journalisten och författaren Bosse Schön i form av en DN Debatt-artikel och är än idag aktuell på bokmarknaden efter 1000-tals sålda exemplar i 20 års tid, vilket innebär att jag fortfarande årligen erhåller inkomster från förlaget för sålda böcker. 

Bosse och jag arbetade tillsammans under många år för att ”gräva upp” allt som överhuvudtaget gick att ”gräva upp” på den tiden om de svenska SS-soldaterna vilket resulterade i ett stort antal tv-dokumentärer, böcker och artiklar under över tio års tid.

Boken som kom ut för 20 år sedan listar närmare 30 000 personer som en gång var medlemmar i ett antal utvalda nazistiska och högerextrema partier och organisationer och Bosses artikel talar för sig själv samtidigt som jag inte vill sticka under stol med att boken blev totalt sågad och ”nedsablad” av den dåtida samlade svenska historiker- och forskarkåren och även av en del svenska antirasister för att vara mer eller mindre fullständigt oetisk genom att jag även ”hängde ut” antifascister och Säpo-agenter som hade skrivit in sig i partierna för att infiltrera och fr a på grund av att det ansågs ”helt och hållet fel” att ”out:a” 10 000-tals namn på svenskar som en gång valde att satsa på den förlorande sidan i Andra världskriget varav några tusen fortfarande levde år 2002.

”Där skon klämde” var nog ändå fr a att de flesta som namnges i boken tillhörde socialgrupp ett – d v s de mest högutbildade och förmögna och också mäktigaste svenskarna – och deras barn och barnbarn befolkar än idag det s k övre skiktet och SACO-kollektivet inklusive både forskarvärlden och mediebranschen.

Det sägs att runt 100 000 enskilda svenskar någon gång var medlemmar i en nazistisk och högerextrem organisation mellan cirka 1924-50 och om denna siffra stämmer så hittas närmare 30% i min bok. För den som vill botanisera i namnlistorna – se https://tobiashubinette.wordpress.com/texter/texter-om-nationalsocialism-och-fascism – och för en sammanfattning av receptionen av boken se http://www.tobiashubinette.se/presentation.pdf

Och fortfarande 20 år senare drar jag mig till minnes att en åldrad och (super)rik norrman betalade för att buda boken till Norge samma dag som den kom ut, att alla de dåtida stora nordiska tidningarna och medierna (d v s radio och tv) skrev och rapporterade om den i positiva ordalag (till skillnad från de svenska medierna vari boken blev fullständigt sågad) liksom ett flertal av de ledande kontinentaleuropeiska (och även nordamerikanska) medierna (franska Le Monde, brittiska BBC, tyska Die Zeit, spanska El País, italienska La Stampa o s v), att en judisk antikvariatinnehavare på Södermalm berättade för Carlssons förlags ägare Tryggve att han läste boken ”från pärm till pärm”, att Expressens Cecilia Hagen blev förbjuden att skriva om alla adelsmän och överklasspersoner som förekom i boken liksom att en hel sopsäck med (materiella pappers)brev postades till mig skrivna och avsända av personer som fanns med i boken eller som var barn eller barnbarn till desamma och fortfarande än idag två årtionden senare hör anhöriga regelbundet av sig och frågar om anförvanter som förekommer i boken.

År 2002 var f ö också året då jag deltog i att ligga bakom hela fem kritiska tv- och radiodokumentärer om internationell adoption och utlandsadopterade vilka dessutom sändes inom loppet av två veckor liksom en DN Debatt-artikel som specifikt lyfte problematiken med de skyhöga självmordstalen bland de adopterade (för en genomgång av 2002 års adoptionsdebatt, som jag initierade, se http://www.tobiashubinette.se/adoptionsdebatt.pdf). 

För 20 år sedan fick jag m a o uppleva två stora genombrott – d v s kort och gott vad gäller synen på adoption och synen på extremhögern och även om jag i båda fallen stötte på rejält med patrull och fick i stort sett alla emot mig i den dåtida offentligheten så går det inte att säga något annat än att jag nog trots allt ändå har fått ett visst gehör för min syn på dessa frågor för ”trägen vinner” som det heter.

”Namnen på 28 000 medlemmar i de viktigaste svenska nazist- och fascistpartierna under åren 1931 till 1945 avslöjas i en ny bok av forskaren Tobias Hübinette.”

https://www.dn.se/arkiv/debatt/svenska-nazist-och-fascistpartier-1931-45-kartlaggs-i-ny-bok-28-000-medlemmar-namnges/

”I morgon kommer min kollega Tobias Hübinette ut med sin, skulle jag vilja påstå, banbrytande bok ”Nationalsocialismen i Sverige 1931-45. Medlemmar och sympatisörer” (Carlssons förlag). Boken innehåller namnen på 28 000 svenskar som var medlemmar i någon av de sju viktigaste och största nazist- och fascistpartierna. Han namnger också 5 000 medlemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Fram tills nu har det varit svårt att veta exakt hur många medlemmar partierna samlade.”

(…)

”Under dessa brunsvarta år, 1924-1945, fanns det i Sverige ett nittiotal nazistiska och fascistiska organisationer som spred sin propaganda via ett åttiotal olika tidningar. Även på skolgårdarna och på universiteten vimlade det av hakkorsprydda elever och studenter. Nazistpartierna hade egna ungdomsförbund, studentföreningar, fackföreningar, diskussionsklubbar för intellektuella. Kampen mot judarna var en central fråga. Nazismen var en politisk kraft att räkna med.

Tobias Hübinette är den förste som systematiskt letat efter material som kan ge oss upplysningar om medlemmarna i de sju viktigaste partierna. Med boken raseras, vilket också är motivet bakom utgivningen, myten om att de var så få och att de saknade inflytande. Ute på landsbygden och i småorter var det i själva verket samhällets så kallade stöttepelare, överheten, som företrädde nazismen: skolläraren, församlingsprästen, läkaren, fabriksingenjören och den lokale advokaten.

Att publicera namnen på 28 000 nazister är inte bara osvenskt, det är en nödvändig provokation för att tvinga oss att en gång för alla gör upp med vår egen historia och sluta med skönmålningen av det som en gång utspelades. Männen och kvinnorna som förfäktade de brunsvarta idéerna var ingen historisk parantes. Boken kommer att väcka debatt och starka känslor.”

Idag publicerades första delen av SD:s vitbok

Idag publicerades första delen av SD:s vitbok, som jag har bidragit med faktauppgifter till:   Av de 30 som grundade SD 1988 kom 18 från BSS och 10 har en dokumenterad nazistisk och fascistisk bakgrund.  

Och idag intervjuar också SvD:s Karin Thurfjell  Mattias Karlsson om vitboken, som säger att han fortfarande uppskattar SD:s första partiprogram från 1989, som skrevs av denna krets, men också att han och dagens partiledning inte är stolt över denna bakgrunds- och grundandehistoria.

Saxat ur vitboken, som idéhistorikern Tony Gustafsson har författat:

”I detta sammanhang kan inledningsvis konstateras att av de 30 beskrivna personerna i grundargenerationen har bakgrunden kunnat identifieras hos 22 personer. Av dessa hade elva varit aktiva inom BSS. Ytterligare fyra personer anslöt sig under den korta Sverigepartitiden och valde därefter att följa med BSS-falangen in i Sverigedemokraterna. Ytterligare tre personer hade inte denna bakgrund, utan kom istället från föreningen Gjallarhornet med sin koppling till just BSS-falangen. Det betyder att 18 av 22 identifierade personer – direkt eller indirekt – hade sin bakgrund inom BSS. Detta förhållande bekräftar därigenom den bild som framträdde i den föregående delstudien: till den organisatoriska kontinuitet som där konstaterades förbinda BSS med Sverigedemokraterna kan alltså läggas en mycket stark personkontinuitet.”

(…)

”Ett annat mönster som framträder och som bör lyftas fram i detta sammanhang är den politiska och ideologiska bakgrunden hos en betydande del av Sverigedemokraternas grundargeneration. I denna generation fanns nämligen hela 1980-talets nationella rörelse representerad i hela sin bredd. Två personer hade sin bakgrund i 1930- och 1940-talets nationalsocialistiska partier: Nationalsocialistiska Arbetarepartiet/Svensk Socialistisk Samling (Bergquist och Ekström). Från Nordiska rikspartiet, som utgjorde den förmedlande länken mellan krigstidens nationalsocialism och 1980- och 1990-talets nynazistiska grupper, återfanns tre personer (Klarström, Wikström och Håkansson). Dessa hade antingen varit medlemmar i NRP eller varit aktiva i samma kretsar. 

Till denna grupp kan eventuellt läggas Zeilon, beroende på hur man värderar de motstridiga uppgifterna om hans kontakter med NRP under perioden från andra halvan av 1970-talet fram till 1980-talets första år. En av personerna som intog centrala poster inom såväl BSS, Sverigepartiet som Sverigedemokraterna hade sin bakgrund inom Per Engdahls fascistiska Nysvenska rörelsen (Davidsson). Om ytterligare tre personer (Berg, Ranshede och Ekberg) är känt att de hade sin bakgrund inom naziskinheadsmiljön. Detta innebär att av de 22 personer som ingick i grundargenerationen och vars politiska bakgrund har kunnat fastställas så hade nio eller tio personer sin bakgrund i nationalsocialistiska eller fascistiska organisationer eller kunde uppvisa kopplingar till naziskinsmiljön. Mot detta kan ställas att det endast finns en person av gruppen vars tidigare politiska engagemang är känt och vars bakgrund står att finna i någon av dåtidens riksdagspartier (Krantz).”

Om att ha upprättat den ursprungliga listan över högerextrema mord

I anslutning till det uppmärksammade mordet på Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i Visby som utfördes av en f d NMR-aktivist har flera listor över högerextrema mord figurerat i olika sammanhang liksom flera siffror rörande antalet dito.

Det var då jag som började upprätta denna högerextrema mordlista redan i början på 90-talet när jag systematiskt samlade på mig samtliga domar och förundersökningar som rörde mord (liksom dråp och grova misshandelsfall som senare ledde till döden) som nazister och högerextremister hade begått i Sverige och både bakåt i tiden och i ”realtid” (d v s under 90-talet).

När sedan det första tryckta numret av Expo gavs ut på hösten 1995 var de sju mord som hade ägt rum under det året (d v s just år 1995) själva huvudnyheten. Artikeln som behandlade de sju morden skrevs av Stieg Larsson och mig och utgjorde detta första nummers huvudartikel. Stieg formulerade också den dramatiska rubriken ”Vem är det som mördar våra barn?” medan jag stod för en kortfattad men detaljerad beskrivning av varje enskilt mords förlopp och detaljer.

Wieselgren var som bekant på väg mot pensionsåldern men på 90-talet var flera av offren tonåringar eller personer i den tidiga 20-årsåldern vilket förklarar Stiegs val av rubrik. 

Det var också denna huvudartikel som sannolikt gjorde att Expo fick en sådan stor uppmärksamhet redan i samband med debutnumret då det dåtida Sverige chockerades djupt över att den svenska s k nationella rörelsen var så extremt våldsam som ett resultat av Ultima Thules genombrott och skinheadungdomssubkulturens popularitet liksom det dåvarande SD:s radikalisering. 

Jag fortsatte sedan att ha ”stenkoll” på de mord som svenska nazister och högerextremister låg bakom en bra bit in på 2000-talet innan jag slutade att systematiskt samla på mig den typen av information. Därefter har andra antifascister uppdaterat denna mordlista som numera figurerar i olika versioner och vilka alla kommer fram till ett 50-tal mord inräknat det senaste mordet i Visby.

Om kungens vän nazisten Johan Lövenskiold som avled av ett vådaskott 1974

Den svenska s k nationella rörelsen har ända sedan 1920-talet innefattat ett påfallande stort antal personer som står nära kungahuset och hovet och i många fall även nära påtänkta och blivande kungar liksom regerande monarker. Bland alla dessa personer sticker en person ut vars nära vänskap med vår nuvarande konung antagligen förklarar upprinnelsen till att en läkare som jag mötte på i början på 00-talet berättade för mig att han själv med egna ögon hade sett kronprins Carl Gustaf i full Waffen-SS-mundering ”lajvandes” just SS-soldat tillsammans med en annan yngling i en skånsk skog någon gång framåt 1960-talets slut.

Kungens ”SS-soldatkamrat” bör nämligen med allra största sannolikhet ha varit baron Johan Lövenskiold, arvtagare till Borrestad slott där Magnus Gabriel De la Gardies gamla privatbibliotek f ö förvaras, och som var barnbarn till greve Pontus De la Gardie, medlem i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42.

Lövenskiold var då medlem i nazistiska Nordiska rikspartiets (NRP) Malmöavdelning och deltog bl a i valkampanjen 1973 när NRP för första gången ställde upp i riksdagsvalet samt även på partikongressen i Dalsjöfors utanför Borås i november samma år där detta foto togs där baronen syns stående i en kö beredd att motta ett diplom av den dåvarande partiledaren Vera Oredsson som belöning för att under flera år ha varit särskilt engagerad för partiet och i just Malmöavdelningen samt för att även skänka pengar till kampanjen för att frige Rudolf Hess.

I juli 1974, när Lövenskiold fortfarande var NRP-medlem vådasköts han till döds av den jämnårige norrmannen Fritz Treschow som därefter sköt sig själv av sorg och skam.

Denna synnerligen tragiska händelse som utspelade sig i en jaktstuga utanför Skien i Norge uppmärksammades stort på sin tid och i de efterföljande reportagen om Carl Gustafs vän, som ibland framställdes som en av Carl Gustafs allra närmaste vänner, framgick det att baronen inte bara var en ständig deltagare på kronprinsens vilda fester tillsammans med ett antal andra unga adelsmän vilka ibland f ö kunde uppträda i s k ”blackface” när de spexade för och tillsammans med varandra i ofta rejält påstruket skick.

Det framgick nämligen också att Johan Lövenskiold och Carl Gustaf ibland brukade umgås ensamma tillsammans på Borrestad slottsägor och bl a jaga ihop och det var troligen där som de båda åtminstone vid ett bevittnat tillfälle iklädde sig SS-uniformer. Varför de gjorde det förtäljer dock inte historien och idag är det endast konungen själv som kan svara på det och det behöver inte ha varit en politisk handling utan bara ännu ett spex på fyllan två överklassynglingar emellan.

När en efterkommande till en pro-nazist ber om ursäkt å sin familjs vägnar

Igår inträffade något tämligen unikt – i varje fall i mitt antifascistiska liv:

En person gav sig till känna som berättade att hen är efterkommande till en känd och aktad forskare som jag har ”hängt” ut som pro-nazist och att hen gjorde det då hen explicit ville be om ursäkt å hens familjemedlemmars och släktingars vägnar (d v s helt enkelt å hens familjs och släkts vägnar) då några av dem har hört av sig till mig genom åren och vid olika tillfällen och beklagat sig över det samt krävt att jag officiellt ska be hens släkt om ursäkt.

Hen ville helt enkelt dels berätta för mig att inte alla efterkommande till den respekterade forskaren ifråga är arga och ledsna på mig och anser att jag har fel samt att jag har solkat ned forskarens minne liksom familjenamnet och dels kommunicera att hen helt står på min sida, d v s att hen anser att jag faktiskt har rätt i sak vad gäller hens släkting. Hen berättade t o m att det var tack vare mig som hen överhuvudtaget fick veta och har förstått att hens släkting ifråga var pro-nazist och inte bara en aktad forskare, d v s hen uttryckte sin tacksamhet över att jag har informerat hen om att hens släkting antagligen stod på Nazi-Tysklands och axelmakternas sida ”när det begav sig”.

Bakgrunden är att jag ända sedan 1990-talet systematiskt har ”grävt” fram 10 000-tals och åter 10 000-tals namn på svenskar vilka en gång i tiden var medlemmar i ett flertal olika högerextrema och nazistiska partier och organisationer och publicerat dessa namn på olika sätt och inte minst i min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002 men också i mediesammanhang liksom i konstnärliga och akademiska sammanhang mm.

Det är då mycket vanligt att barn eller barnbarn eller släktingar i övrigt till personer som jag anses ha ”hängt” ut hör av sig regelbundet till mig på olika sätt (via brev, via telefon, via e-post, via ombud, via plötsliga ”påhopp” på stan och i det offentliga rummet o s v) och beklagar sig och i många fall är de både ledsna och t o m vreda och i vissa fall faktiskt hatiska mot mig så den person som hörde av sig till mig idag sticker därmed verkligen ut och helt och hållet i positiv mening.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag nog tidigare faktiskt inte förstod kraften i ordspråket ”blod är tjockare än vatten” och att jag därför inte har förstått att människor i gemen generellt älskar sina föräldrar och far- och morföräldrar eller för den delen sina barn, barnbarn och efterkommande oavsett deras politiska åsikter och gärningar. Det troliga är ju att är det något en människa av idag (läs: dagens svenskar) är beredd att dö för eller t o m att döda för så är det faktiskt för ens egen familjs skull – t ex för ens egna föräldrars eller för ens egna barns skull – snarare än exempelvis för nationen, landskapet, staden, Huset Bernadotte, religionen, ideologin, organisationen, företaget, klassen, könet eller rasen.

Denna tidigare oförmåga att förstå att blodsband kanske är det sista som betyder något på riktigt i vår tid (läs: allt) har högst sannolikt att göra med att jag är adopterad, vilket har resulterat i att jag antagligen inte tänker på, känner och upplever livet, historien och verkligheten på samma sätt som alla ”biomänniskor” gör (OBS: uppemot 98% av alla människor växer upp med en eller två av sina bioföräldrar eller åtminstone med någon av sina biosläktingar i deras omedelbara närhet – d v s den absoluta majoriteten av alla människor är helt enkelt ”biomänniskor” och inte adopterade och tur är väl det).

Denna från min sida tidigare totala respektlöshet för biologins och blodets oerhörda (för att inte säga fruktansvärda) kraft förklarar nog varför jag har kunnat vara så hämningslös och hänsynslös gentemot särskilt Sveriges socialgrupp ett-släkter och elitfamiljer vad gäller att publicera alla dessa 10 000-tals namn (varav åtskilliga just tillhör den övre medelklassen och överklassen) utan att ens tänka på att barnen, barnbarnen och släktingarna i övrigt skulle kunna ta illa vid sig och må dåligt och än mindre kontakta mig, polisanmäla mig eller kräva både pekuniära ersättningar och offentliga ursäkter.

Idag har jag dock lärt mig min dyrköpta läxa men samtidigt är det kanske lite försent för det är ändå ett faktum att jag i snart 30 års tid har ägnat mig åt att offentliggöra namnen på ett försvarligt antal av (och en försvarlig andel av) samtliga svenskar som var organiserade i högerextrema och nazistiska partier och organisationer mellan cirka 1920-1945 (det dåtida Säpo uppskattade att totalt runt 100 000 svenskar kom att passera genom den svenska s k nationella rörelsens alla matriklar mellan dessa år och av dem har jag själv kanske hittat runt 35 000).

Drottningen jämför skamlöst sin egen tyska nazistfamiljs flykt till Brasilien efter 1945 med dagens ukrainska flyktingar

Avdelningen Bernadotte:arnas tondöva för att inte säga okänsliga, hämningslösa och sist men inte minst skamlösa bisarrerier:

Drottningen jämför nu den situation som rådde i det sönderfallande Nazi-Tyskland 1945 när hennes föräldrar (fadern var då nazistpartimedlem och tillika fabrikör och krigsprofitör) flydde från Tyskland till Brasilien med situationen i Ukraina och med de ukrainska flyktingarna.

Snart kommer väl konungen att referera till sin morbror (som konungen därtill är uppkallad och döpt efter då morbrodern var något av släktens krigshjälte) som ironiskt nog stupade i Ukraina när han försvarade det tyskockuperade och etniskt-rasligt rensade (medelst folkmord) Ukraina mot ryssarna liksom till sin morfar nazistledaren som fick se sitt slott bli bombskadat och som sattes i ett läger 1945 av de allierade som varande krigsförbrytare vilket gjorde att konungens familj på mödernet fick lida och utstå umbäranden.

https://t.co/5iCj3WmNlm

”Låt mig få vrida tillbaka tiden en aning. Min mor dog 1997 och när vi skulle tömma hennes våning hittade vi många pärmar med brev. Breven skrevs av drottningens pappa Walther Sommerlath under andra världskriget. Drottningen beskrev läsningen som intressant och fruktansvärd på samma gång.

– Det påminner mycket om Ukrainas situation idag. Hunger, katastrof, förstörelse, ingenting fungerade och det var fruktansvärt.

Hon berättade att familjen planerade att fly från Tyskland och bosätta sig i Brasilien vid krigets slut.”

Än en gång om nazisters efterkommande

De senaste veckorna har för min del av någon anledning gått i ”barn och barnbarn till högerextremisters” tecken.

För knappt tre veckor sedan ringde en journalist från en lokaltidning mig och bekräftade min hypotes att en ledande SD:ares ena förälder var medlem i en pro-(nazi)tysk organisation under krigsåren och ungefär samtidigt noterade jag att barnbarnet till en av dem som grundade Sveriges och världens första nazistparti utanför den tysktalande världen hade gått bort, som slutade som SvD-journalist. Sedan hörde en annan gammal SvD-journalist av sig för två veckor sedan och upplyste mig om att sonen till det största svenska mellankrigstida och krigstida nazistpartiets vice partiledare (d v s det s k Lindholmspartiets andreman) som även agerade rådgivare åt SD under partiets första år, bor strax utanför Karlstad och att det ”äpplet” inte har fallit långt från trädet enligt den f d Svenskan-journalisten.

Förra veckan satt jag sedan i betygsnämnden för Sorbonne-universitetets räkning vid en disputation tillsammans med Albert Speers barnbarn fick jag veta alldeles nyligen av en kollega vid Karlstads universitet och i förrgår blev jag upplyst om att Herman Lundborgs barnbarn slutade som en av de ledande och mest centrala aktörerna inom den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Så vad vill jag då säga med denna måhända biologistiska utläggning? Ja nog inte mer än att utöver att ingen väljer sina föräldrar eller far- eller morföräldrar så lever nog ändå historien vidare över generationerna även om det ibland är svårt att säga exakt hur det går till och tar sig uttryck. Vissa barn och barnbarn till högerextremister väljer alldeles uppenbart att bryta med detta politiska familjearv eller sociala arv medan andra förhåller sig ambivalenta och ytterligare andra går i sin högerextremistiska släktings fotspår vare sig de är medvetna om det själva eller ej.

Konstnären Sixten Haage har gått bort som tillhörde den sista stora generationen av krigstida ungnazister

Konstnären Sixten Haage har gått bort, som vid sin bortgång tillhörde en av de sista av den generation svenska barn och ungdomar som attraherades av nazismen under krigsåren (han är f ö även Malou von Sivers svärfar). Haage gick under kriget och som tonåring med i det största svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS) och i dess ungdomsförbund Nordisk Ungdom (NU) med medlemsnumret 4541 och han ingick i kretsen kring den blivande fotografen Christer Strömholm och den blivande författaren Folke Nystrand vilken bl a var inblandad i att försöka få unga män att ta värvning i Waffen-SS och i att hjälpa nazistiska krigsförbrytare när kriget väl var över.

”Vi har inget jätteproblem i partiet med extremister…” sade Åkesson i SVT:s ”30 minuter”

Jag vet så klart att det egentligen är fel att sparka på den som redan ligger men jag kan faktiskt bara inte låta bli och inte minst då så många andra redan har gjort det sedan SVT:s ”30 minuter” med Anders Holmberg sändes iförrgår kväll:


Jimmie Åkesson sade då följande redan bevingade ord i gårdagens program samtidigt som Isobel Hadley-Kamptz DN-artikel projicerades i bakgrunden som listar ett urval av SD:s närmast otaliga rasskandaler bara under de senaste åren:


”Vi har inget jätteproblem i partiet med extremister…”


Och i samma program sade Åkesson dessutom att alla (underförstått svenska riksdags)partier har ett diskutabelt och mindre smickrande ursprung vilket naturligtvis är sant:


S bildades för att samla och mobilisera arbetarklassen och åstadkomma ett politiskt maktövertagande med parlamentariska medel.


M bildades för att samla och mobilisera överklassen och slå vakt om denna klass intressen samt förhindra ett demokratiskt genombrott.


L bildades för att samla och mobilisera medelklassen och slå vakt om denna klass intressen samt åstadkomma ett demokratiskt genombrott.


C bildades för att samla och mobilisera den jordägande (bonde)klassen och slå vakt om denna klass intressen samt skydda landsbygden.


V bildades för att samla och mobilisera arbetarklassen och åstadkomma ett politiskt maktövertagande med revolutionära medel.


KD bildades för att samla och mobilisera de kristna och slå vakt om den lutherska läran samt skydda kristendomsundervisningen.


MP bildades för att samla och mobilisera alternativrörelsen och slå vakt om naturen samt stoppa miljöförstörelsen.


SD bildades för att samla och mobilisera den s k nationella rörelsen och slå vakt om den rasliga homogeniteten samt stoppa den icke-vita invandringen.