Kategori: nazister

Än en gång om nazisters efterkommande

De senaste veckorna har för min del av någon anledning gått i ”barn och barnbarn till högerextremisters” tecken.

För knappt tre veckor sedan ringde en journalist från en lokaltidning mig och bekräftade min hypotes att en ledande SD:ares ena förälder var medlem i en pro-(nazi)tysk organisation under krigsåren och ungefär samtidigt noterade jag att barnbarnet till en av dem som grundade Sveriges och världens första nazistparti utanför den tysktalande världen hade gått bort, som slutade som SvD-journalist. Sedan hörde en annan gammal SvD-journalist av sig för två veckor sedan och upplyste mig om att sonen till det största svenska mellankrigstida och krigstida nazistpartiets vice partiledare (d v s det s k Lindholmspartiets andreman) som även agerade rådgivare åt SD under partiets första år, bor strax utanför Karlstad och att det ”äpplet” inte har fallit långt från trädet enligt den f d Svenskan-journalisten.

Förra veckan satt jag sedan i betygsnämnden för Sorbonne-universitetets räkning vid en disputation tillsammans med Albert Speers barnbarn fick jag veta alldeles nyligen av en kollega vid Karlstads universitet och i förrgår blev jag upplyst om att Herman Lundborgs barnbarn slutade som en av de ledande och mest centrala aktörerna inom den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Så vad vill jag då säga med denna måhända biologistiska utläggning? Ja nog inte mer än att utöver att ingen väljer sina föräldrar eller far- eller morföräldrar så lever nog ändå historien vidare över generationerna även om det ibland är svårt att säga exakt hur det går till och tar sig uttryck. Vissa barn och barnbarn till högerextremister väljer alldeles uppenbart att bryta med detta politiska familjearv eller sociala arv medan andra förhåller sig ambivalenta och ytterligare andra går i sin högerextremistiska släktings fotspår vare sig de är medvetna om det själva eller ej.

Konstnären Sixten Haage har gått bort som tillhörde den sista stora generationen av krigstida ungnazister

Konstnären Sixten Haage har gått bort, som vid sin bortgång tillhörde en av de sista av den generation svenska barn och ungdomar som attraherades av nazismen under krigsåren (han är f ö även Malou von Sivers svärfar). Haage gick under kriget och som tonåring med i det största svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS) och i dess ungdomsförbund Nordisk Ungdom (NU) med medlemsnumret 4541 och han ingick i kretsen kring den blivande fotografen Christer Strömholm och den blivande författaren Folke Nystrand vilken bl a var inblandad i att försöka få unga män att ta värvning i Waffen-SS och i att hjälpa nazistiska krigsförbrytare när kriget väl var över.

”Vi har inget jätteproblem i partiet med extremister…” sade Åkesson i SVT:s ”30 minuter”

Jag vet så klart att det egentligen är fel att sparka på den som redan ligger men jag kan faktiskt bara inte låta bli och inte minst då så många andra redan har gjort det sedan SVT:s ”30 minuter” med Anders Holmberg sändes iförrgår kväll:


Jimmie Åkesson sade då följande redan bevingade ord i gårdagens program samtidigt som Isobel Hadley-Kamptz DN-artikel projicerades i bakgrunden som listar ett urval av SD:s närmast otaliga rasskandaler bara under de senaste åren:


”Vi har inget jätteproblem i partiet med extremister…”


Och i samma program sade Åkesson dessutom att alla (underförstått svenska riksdags)partier har ett diskutabelt och mindre smickrande ursprung vilket naturligtvis är sant:


S bildades för att samla och mobilisera arbetarklassen och åstadkomma ett politiskt maktövertagande med parlamentariska medel.


M bildades för att samla och mobilisera överklassen och slå vakt om denna klass intressen samt förhindra ett demokratiskt genombrott.


L bildades för att samla och mobilisera medelklassen och slå vakt om denna klass intressen samt åstadkomma ett demokratiskt genombrott.


C bildades för att samla och mobilisera den jordägande (bonde)klassen och slå vakt om denna klass intressen samt skydda landsbygden.


V bildades för att samla och mobilisera arbetarklassen och åstadkomma ett politiskt maktövertagande med revolutionära medel.


KD bildades för att samla och mobilisera de kristna och slå vakt om den lutherska läran samt skydda kristendomsundervisningen.


MP bildades för att samla och mobilisera alternativrörelsen och slå vakt om naturen samt stoppa miljöförstörelsen.


SD bildades för att samla och mobilisera den s k nationella rörelsen och slå vakt om den rasliga homogeniteten samt stoppa den icke-vita invandringen.

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


Igår blev jag för första gången kontaktad av polisen angående att jag förekommer i en högerextrem kartläggning

Genom åren har jag, liksom även andra svenska antifascister, varit föremål för svenska nazisters och högerextremisters olika kartläggningar och listats på olika s k dödslistor många gånger om och det är väl helt enkelt antagligen så att jag nog är en av de 3-4 personer i landet som är allra mest kartlagd, omskriven, uthängd och omnämnd (liksom både hatad och hotad) av och inom den svenska s k nationella rörelsen inklusive inom SD-lägret.

För bara några år sedan ”toppade” jag t ex en gigantisk s k dödslista på en hemsida som listade 1000-tals s k ”landsförrädare” tillsammans två personer som tidigare tillhörde den idag nedlagda antifascistiska Researchgruppen.

Och för några år sedan fanns jag med, med fotografi, personnummer, postadress o s v, på en namnlista som hade beslagtagits hemma hos en NMR-aktivist i Västsverige där jag listades under någon slags kategori som benämndes som ”Döda 1”, vilket åtminstone jag tolkar som de personer som ska tas av daga eller åtminstone oskadliggöras allra först.

Vid samtliga dessa tillfällen när det har uppdagats att jag har förekommit i olika högerextrema kartläggningar har jag informerats om det av andra antifascister och aldrig av polisen. 

Igår hände dock det som aldrig har hänt tidigare – jag fick ett mejl från polisen som upplyste mig om att jag figuerar i ännu en förmodad högerextrem kartläggning och s k dödslista:

”I en pågående förundersökning har det anträffats ett flertal dokument innehållande listor med namn på främst offentliga personer som är eller varit verksamma som journalister, jurister, politiker, debattörer, artister och myndighetsföreträdare. Personerna på listorna har inte bedömts vara målsägande, men eftersom ditt namn förekommer i utredningsmaterialet i dokument som misstänkt själv skapat och sammanställt, vill vi informera dig på detta sätt.

Förundersökningen är för närvarande pågående och beslut i åtalsfrågan har ännu inte fattats. Ett sådant beslut kan dock förväntas inom kort vilket är skälet till att du nu informeras om förekomsten av ditt namn i utredningsmaterialet. 

Den misstänkte är för närvarande häktad. Han är på sannolika skäl misstänkt för brott mot lagen om sprängämnesprekursorer, grovt brott, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott samt förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott.

Med vänliga hälsningar

XX

RUE Stockholm/Utredningssektionen/Grova brott 4

Polismyndigheten

106 75 STOCKHOLM”

När Svenska Dagbladet som den första tidningen i landet uppmärksammade att Sverige hade fått sitt första nazistparti genom att skämta om värmlänningar

I dagarna är det 97 år sedan som världens första nazistparti utanför den tysktalande delen av Europa bildades under ledning av de värmländska bröderna Furugård, vilka också började ge ut Sveriges första nazisttidning en tid därefter.

Jag har nu hittat den antagligen allra första svenska tidningsartikeln som överhuvudtaget noterar och omnämner denna (inför framtiden) på alla sätt och vis historiska händelse. 

Det handlar om en smått ”putslustig” liten notis i Svenska Dagbladet som publicerades i oktober 1924 i samband med att det första numret av partitidningen ”National-socialisten” hade utkommit (med postadress i Molkom i Värmland – tidningen utgavs då från Birger Furugårds hem). Svenskan skrev bl a följande om 1924 års införande av nationalsocialismen som ideologi och av den nationalsocialistiska rörelsen i Sverige och troligen med vetskap om att den tyska rörelsen i hög grad var en rörelse för barn, ungdomar och unga vuxna:

”Få se nu om den svenska ungdomen vill dansa den nya politiska Jössehäradspolskan.”

När nazismen väl kom till Sverige i augusti 1924 (Sverige var då återigen det första icke-tysktalande landet i världen att ”föräras” med ett nazistparti liksom med en nazisttidning) var det m a o knappt någon som uppmärksammade det förutom SvD som mest gjorde sig lustig över denna händelse genom att skämta om värmlänningar.

Det går med fog att fråga sig varför just Sverige fick ett nazistparti och en nazisttidning så tidigt som 1924. En av Furugårdsbröderna – Sigurd Furugård, som slutade som en på sin tid känd polis (1:e kommissarie) i Stockholm och bl a utredde både Olle Möller- och Marianne Granell-fallen (som Peter Englund har skrivit en bok om) – hade redan 1922 kommit i kontakt med det tyska högerradikala Deutschvölkische Freiheitspartei och några av dess ledande medlemmar i form av Erich Ludendorff, Ernst Röhm och Gottfried Feder och i augusti 1923 deltog han i den högerextrema s k Germanentag på Rügen då han också träffade Hitler och några av dennes närmaste män och det var antagligen då han blev ”biten” av nazismen. 

I november 1923 deltog sedan Sigurd och dennes bror Birger i att grunda Svenska antisemitiska föreningen som hade sitt säte i Göteborg där dess organ Vidi gavs ut och som bl a räknade Hermann Göring som en av sina medlemmar under dennes tid i Sverige. Föreningen var den första högerextrema eller s k nationella organisationen i Sverige som använde sig av hakkorset som föreningssymbol.

I augusti 1924 valde sedan bröderna Sigurd, Birger och Gunnar Furugård att bilda eget i form av Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet med tidningen National-Socialisten som partiorgan och bland de åtta grundarna av partiet hittades utöver den värmländska brödratrion bl a rektor (och lektor) Elias Laurell, löjtnant Einar Andersson samt fil dr Severin Solders, författare till den klassiska ”Grekisk skolgrammatik”, som mellan 1940-56 var rektor för Beskowska skolan i Stockholm, som räknades som en av landets bästa (elit)skolor på sin tid.

SD-sfären ljuger om att Löfvens biologiske far var nazist

SD-lägret i bred mening har i flera år (mass)spridit uppgiften att Löfvens båda förstaföräldrar var högerextremister och har direkt eller indirekt hänvisat till ”mina” högerextrema matriklar som jag publicerade 2002 i boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45”, som listade närmare 30 000 namn som en gång var knutna till den historiska svenska extremhögern.

Igår ägnade jag någon timme eller två åt att gå till botten med denna uppgift, som antagligen har hunnit ställa till med stor skada i många år i SD-kretsar (”men vad f-n – svetsar’n ska inte säga något om oss SD:are, hans båda biologiska föräldrar var ju nassar för h-lv-t-”), och jag vill nu härmed med all säkerhet och bestämt ”dementera” att Löfvens biologiske far disponent Karl Alvar ”Kalle” Hedberg var medlem i högerradikala Svensk opposition under krigsåren. 

Den Karl Hedberg som listas som medlem i Svensk opposition i min bok är en helt annan person – han var skogschef i Ångermanland och inget annat. ”Kalle”, som officiellt gick bort barnlös 1959, var i sin tur västmanlänning och ägde och drev en fruktaffär i Årsta centrum i Stockholm (som visserligen gick i konkurs 1958) och han hade mig veterligen inga som helst kopplingar till extremhögern någon gång i sitt liv.

Däremot stämmer det att Löfvens förstamor Margareta Löfven var inskriven som medlem i Lindholms nazistparti SSS (Svensk socialistisk samling) 1939 som tonåring och hon tillhörde därmed partiets ungdomsorganisation Nordisk ungdom (NU). Även Margaretas bror Clarence var likaså inskriven i SSS och NU och möjligen också även de andra syskonen – d v s Sif och Mildred – och det är mycket troligt att det enbart hade att göra med att deras far, d v s Löfvens biologiske morfar den värmländske typografen Ludvid ”Ludde” Löfven var en hängiven nazist.

Om Margareta och Clarence var det är dock högst oklart – i mellankrigstidens Sverige var det då mycket vanligt att ”pater familias” skrev in både sin fru och sina barn i det parti som han själv var medlem i och även beordrade desamma att rösta på samma parti som han själv röstade på.

”Ludde” blev antagligen nazist när han var bosatt i Karlstad på 1920- och/eller 1930-talen och det är mycket troligt att han anslöt sig till sin ”landsman” den värmländske veterinären Birger Furugårds nazistparti för att sedan, efter att dennes parti hade upplösts 1936, ansluta sig till Lindholms parti. ”Ludde” var f ö smått ökänd på sin tid i Karlstad då han ”på fyllan” hade kört ihjäl en tvåbarnsmor på Östra bron (d v s den gamla stenbron över Klarälven – kvinnan ifråga hamnade i vattnet och flertalet av dåtidens svenskar kunde inte simma, inte heller hon, så hon drunknade samtidigt som att hon antagligen också hade blivit skadad av påkörningen) i november 1926.

Under 1930-talets andra hälft flyttade ”Ludde” till Stockholm där han anställdes som landets antagligen ende nazistiske typograf av Lindholms nazistparti SSS på partiets tryckeri på Luntmakargatan 27 och han ingick också i styrelsen för (parti)tryckeriets aktiebolag när det grundades 1939.

När ”Ludde” fyllde 50 år i maj 1946 hyllades han i partiorganet Den svenske folksocialisten som en av SSS verkliga trotjänare. Dessutom arbetade ”Ludde” även på det högerradikala partiet Sveriges nationella förbunds (SNF) tryckeri Valkyrian på Kammarkargatan 38 i Stockholm, som trycktes på den franska tidningen L’Humanités gamla tryckpress (som tyskarna hade exproprierat under ockupationen av Frankrike och därefter skänkt till SNF).

Efter krigsslutet 1945 och ända fram tills sin död 1953 var det otroligt nog ”Ludde” som mer eller mindre ensam ombesörjde att den svenska extremhögerns olika periodiska skrifter och trycksaker i övrigt överhuvudtaget kom ut p g a att (det röda) Svenska typografförbundet bojkottade dessa båda tryckerier (denna antifascistiska tryckeribojkott varade faktiskt ända tills 1954).

Mellan 1945-50 sägs det t o m att ”Ludde” först arbetade på SSS tryckeri på dagtid och sedan gick över till SNF:s tryckeri där han arbetade vidare under kvällstid (det är f ö inte särskilt långt mellan Luntmakargatan och Kammakargatan, vilket väl var ”tur” för ”Luddes” del i varje fall).

Så nu har ännu en av SD-kretsens alltför många lögner om SAP och allehanda socialdemokrater punkterats och jag har samtidigt passat på att redovisa mer eller mindre allt jag vet om ”Ludde” (liksom om dennes barn inklusive Löfvens förstamor) så att inga vilda rykten om denne (eller om denna) börjar komma i svang (såsom att ”Ludde” var en av Lindholms närmaste män och att Margareta var ”ungnazistledare” eller något liknande) som ställer till med ännu mer skada framöver.

Reflektioner kring det första offentliga fotografiet på en svensk fascist, ett överklassnazistiskt bröllopsfoto med Göring som hedersgäst samt ett fotografi som visar vår nuvarande kungs båda föräldrar festandes tillsammans med Rudolf Hess

”En bild säger mer än tusen ord” må vara ett uttjatat talesätt men ibland är det nog ändå så. Hittade idag ett antal fotografier (i gamla tidningsnummer) som nog trots allt faktiskt visar just det:

1, Det första fotografiet någonsin på en svensk fascist som publicerades i en svensk dagstidning och närmare bestämt i Dagens Nyheter i början av augusti 1926. 

Fotot togs på den första svenska fascistorganisationen Sveriges fascistiska kamporganisations (SFKO) första högkvarter på Grev Turegatan 15 på Östermalm i Stockholm (något år senare skulle SFKO sedan flytta sitt högkvarter till Valhallavägen 126 som då också ligger på Östermalm) kort efter det att SFKO hade bildats på våren 1926. En av de gamla SFKO-medlemmarna hann f ö delta i att grunda SD på 80-talet innan han gick bort.

Fotot föreställer SFKO:s andreledare Frithiof Bjurquist som efter att ha blåst upp sig och poserat och teatraliskt ”lajvat” någon slags italienare för DN:s förbluffade fotograf bl a berättade att SFKO just då räknade 16 lokalavdelningar runtom i landet samt att Stockholmsavdelningen inkluderade några direktörer och en disponent i medlemsmatrikeln men också ett antal arbetare (”tre spårvägare” bl a) och kontorister (d v s lägre medelklass).

2, Två bröllopsbilder från 1933 föreställande den överklassnazistiska familjen von Rosen och Hermann Göring (m fl svenska aristokrater) i samband med att den gamla SFKO-medlemmen Birgitta von Rosen, dotter till greve Eric von Rosen, herre till Rockelstad slott i Södermanland, gifte sig med tysken Albert Nestler (deras gemensamma son lever f ö än idag – jag träffade honom för några år sedan i Stockholm och han slutade då som en s k RAF-Sympathisant på 70-talet).

Bröllopet ägde rum i en sörmländsk kyrka och var helt igenom nazistiskt till sin karaktär. Horst Wessel-sången spelades t ex på kyrkorgeln av den svenske kantorn (och bl a då Birgitta hade översatt NSDAP:s bästsäljande bok om Horst Wessel från tyska till svenska) och till parets ära hade en s k äreport rests framför von Rosens slott prytt med ett hakkors. 

A.H. bekostade personligen en överdådig blomsterkrans medan Göring, som hade flugit till Sverige via Tullgarns slott, gav bort en mycket dyr Mercedes-bil i bröllopspresent som fortfarande ska existera i sinnevärlden någonstans om jag har förstått det rätt (OBS: jag kan ha fel om bilen).

3, Två fotografier föreställande vår nuvarande konungs båda föräldrar arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla på Grand Hôtel i Stockholm vilka togs i samband med att Nazi-Tysklands dåvarande andreman (”Hitlers vikarie” kallade en svensk tidning denne) Rudolf Hess besökte Sverige 1935 på inbjudan av bl a greve Folke Bernadotte och överklassnazistiska Svensk-tyska föreningen. 

I reportaget framgår det att Sveriges dåvarande kung Gustav V gav en personlig audiens åt Hess innan denne återvände hem till alla brådskande ärenden i Berlin – d v s de ska ha träffats på ”tu man hand” i en av salarna på Stockholms slott och därefter intagit en middag tillsammans på slottet och möjligen även i närvaro av fursten av Wied. 

Det berättas att när den stilige och spänstige Hess gjorde storstilad entré i Vinterträdgården till tonerna av Horst Wessel-sången ska den församlade överklassnazistiska svenska publiken bestående av över 500 personer (och inklusive kungens båda föräldrar liksom alla generaler, överstar, professorer, docenter, läkare, ingenjörer, advokater, domare, präster, direktörer, fabrikörer och andra som tillhörde den svenska eliten) ha rest sig upp som en kvinna/man smittade av entusiasm och trallat/nynnat med i den sprittande sången. Hess anlände f ö till hotellet i en stor Mercedes som kördes av den blivande moderate riksdagsledamoten greve Hans Wachtmeister och dagarna innan evenemanget hade Hess i största hemlighet ”sightsee:at” i västra Östergötland och bl a sovit över en natt på anrika Vadstena klosterhotell.

Enligt uppgift ska Hess bejublade föredrag på Grand Hôtel med efterföljande filmvisning (det var Leni Riefenstahls avantgardistiska och banbrytande film ”Triumph des Willens” som visades i den med nazistfanor dekorerade Vinterträdgården, som m a o hade Sverigepremiär just på Grand Hôtel) middag och dans till levande orkester ha slutat sent på natten (och för vissa partysugna och hårt supande svenska överklassnazister antagligen först morgonen därpå) då den stenrike Sager ska ha bjudit de som ville ”hänga på” på en rejält blöt s k Nachspiel eller ”efterfest” (läs: en outsinlig flod av champagne, konjak och Rhenviner plus ett överflöd av cigarrer) i sitt spatiösa privatpalats ett stenkast från hotellet efter att det reguljära programmet var över.

Historien om när Bruno Liljefors tilldelades A.H.:s stora konstpris som dessutom delades ut av Sverigevännen Göring

Den märkliga historien om när Bruno Liljefors tilldelades A.H.:s stora konstpris som dessutom delades ut av Sverigevännen Göring:

Att ett flertal svenskar var mäkta populära i Nazi-Tysklands (arieserade) kulturliv har ju varit känt sedan länge: 

Inom populärkulturen var ”Karlstads stora dotter” Zarah Leander (som t o m fick sjunga för A.H.) den största populärmusikikonen av dem alla vars talrika hitsånger sägs ha sjungits av både lägerfångar och lägervakter i de tyska koncentrationslägren (d v s så otroligt populär var ”Die Leander” innan och under kriget om nu denna uppgift stämmer), i filmens värld var både Leander och Kristina Söderbaum två av de allra största stjärnorna, inom operans och konstmusikens värld gjorde Kungl. Operans blivande chef Set Svanholm (som t o m fick sjunga för A.H.) liksom Jussi Björling (som bl a sjöng för nazitopparna på det påkostade 2-årsjubiléet av den tyska invasionen av Danmark och Norge i Berlin den 9 april 1942 och ropades in hela femton gånger efter att det reguljära konsertprogrammet var över – dock ska hans landsmaninna Leander ha slagit det – hon ska ha ropats in osannolika 30 gånger efter en fullkomligt bejublad konsert i Berlin som doktor Goebbels m fl nazistledare närvarade på) enorm succé och inom litteraturen var både Verner von Heidenstam, Sven Hedin och Selma Lagerlöf oerhört populära och så till den grad att bl a ”Herr Arnes penningar” distribuerades gratis i massupplaga (på tyska) till de tyska Wehrmacht-soldaterna vid de olika fronterna (OBS: frågan är väl dock hur många av de tyska soldaterna som ens orkade bemöda sig om att läsa om 1500-talets bohuslänningar mellan det eviga ”pangandet” och ”fajtandet”…).

Mindre känt är nog dock att svenska konstnärer också älskades och hyllades i Nazi-Tyskland och särskilt gällde det Bruno Liljefors som på Reichsjägermeister Hermann Görings stora internationella jakt(konst)utställning i Berlin i november 1937 tilldelades det finaste priset av dem alla – ”der grosse Preis Adolf Hitlers”.

Fler verk av Liljefors visades enligt uppgift på utställningen i Berlin än någonsin tidigare utanför Sveriges gränser (d v s fram tills dess) och Liljefors var så populär i Nazi-Tyskland att Göring personligen hade skrivit förordet till den tyska översättningen och upplagan av dennes bästsäljande bok ”Det vildas rike”.

I den svenska paviljongen i Berlin visades även fotografier, teckningar, skulpturer och tavlor av bl a Bengt Berg, Axel Borg, Carl Skånberg, Helmer de Verdier, Leander Engström, Axel Sjöberg, Albert Engström, Bror Hjorth, Arvid Knöppel och Rolf Mellström och Sveriges paviljong tilldelades som helhet staden Berlins finaste pris Ehrenpreis der Stadt Berlin (medan den polska paviljongen vann utställningens förstapris). 

De olika tavlorna och konstverken liksom andra föremål som ställdes ut med jakttema såsom en ståtlig krona från en hjort som ”kraftkarlen” Karl XI en gång i tiden hade nedlagt hade lånats ut av bl a Livrustkammaren, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Thielska galleriet. Jägmästare Folke Broomé var sedan den som stod för det (natur)vetenskapliga innehållet i svenskarnas fullmatade paviljong – Broomé stod bakom en omfattande geografisk-statistisk översikt över de svenska djuren (d v s vilka de var, hur många de uppskattades vara, hur de betedde sig och var någonstans de bodde i landet).

Sveriges paviljong ska ha varit den största efter värdlandets paviljong och hela 28 personer ingick i det utskott som hade stått bakom den svenska paviljongen – det största antalet av alla deltagande länders olika utskott vilket väl skvallrar om vilka resurser Sverige som land hade lagt ned för att kunna delta i denna (nazi)tyska utställning och därmed skänka heder och ära åt den dåtida svenska konstvärlden.

Utskottet leddes slutligen av greve Oscar Douglas och utställningen bevistades bl a av den högerextrema greven Clarence von Rosen och arvfursten Gustaf Adolf, d v s vår nuvarande konungs pro-nazistiske far, liksom av ett flertal pro-tyska brittiska aristokrater. Samma dag som Göring öppnade utställningen bjöds de finaste gästerna (läs: furstarna och adelsmännen och deras fruar, såvida de ens hade följt med till Berlin) på en överdådig privat lunch med Göring och bl a var just Bernadotte:arnas Gustaf Adolf en av dessa hedersgäster tillsammans med bl a lord Halifax.

Ett senfärdigt besök på Norrköpings Stadsmuseums utställning ”Medlöperi och motstånd. Nazismen i Norrköping då och nu”

Besökte igår Norrköpings Stadsmuseum, som blev Årets museum 2021, för att äntligen få se den så omdebatterade utställningen som SD avskyr och antagligen t o m hatar – nämligen den eminenta faktaspäckade och pedagogiska utställningen ”Medlöperi och motstånd. Nazismen i Norrköping då och nu” som kan ses ända fram tills den 22 augusti (d v s hela sommaren ut för den som råkar ha vägarna förbi östgötarnas land).


Jag hjälpte till med författandet av utställningstexterna och var också inbjuden att föreläsa på museet i anslutning till utställningen men pandemin kom emellan och under flera månader i sträck har museet därför tvingats hålla helt stängt.


I princip all information och kunskap om den lokala naziströrelsen och extremhögern i Norrköping med omnejd som redovisas i utställningen har Johan Perwe stått bakom och för den som vill veta mer om ämnet rekommenderas Perwes bok ”Mörkläggning. Nazismen och motståndet i Norrköping 1933-1945” från 2016 som också finns till försäljning i museibutiken.


Och att SD avskyr och t o m verkar hata just denna riksuppmärksammade utställning beror naturligtvis på att SD med rätta framställs som ett parti som är direkt (organisations)organiskt och (idé)historiskt sprunget ur den svenska naziströrelsen.