Kategori: nazister

Om kungens vän nazisten Johan Lövenskiold som avled av ett vådaskott 1974

Den svenska s k nationella rörelsen har ända sedan 1920-talet innefattat ett påfallande stort antal personer som står nära kungahuset och hovet och i många fall även nära påtänkta och blivande kungar liksom regerande monarker. Bland alla dessa personer sticker en person ut vars nära vänskap med vår nuvarande konung antagligen förklarar upprinnelsen till att en läkare som jag mötte på i början på 00-talet berättade för mig att han själv med egna ögon hade sett kronprins Carl Gustaf i full Waffen-SS-mundering ”lajvandes” just SS-soldat tillsammans med en annan yngling i en skånsk skog någon gång framåt 1960-talets slut.

Kungens ”SS-soldatkamrat” bör nämligen med allra största sannolikhet ha varit baron Johan Lövenskiold, arvtagare till Borrestad slott där Magnus Gabriel De la Gardies gamla privatbibliotek f ö förvaras, och som var barnbarn till greve Pontus De la Gardie, medlem i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42.

Lövenskiold var då medlem i nazistiska Nordiska rikspartiets (NRP) Malmöavdelning och deltog bl a i valkampanjen 1973 när NRP för första gången ställde upp i riksdagsvalet samt även på partikongressen i Dalsjöfors utanför Borås i november samma år där detta foto togs där baronen syns stående i en kö beredd att motta ett diplom av den dåvarande partiledaren Vera Oredsson som belöning för att under flera år ha varit särskilt engagerad för partiet och i just Malmöavdelningen samt för att även skänka pengar till kampanjen för att frige Rudolf Hess.

I juli 1974, när Lövenskiold fortfarande var NRP-medlem vådasköts han till döds av den jämnårige norrmannen Fritz Treschow som därefter sköt sig själv av sorg och skam.

Denna synnerligen tragiska händelse som utspelade sig i en jaktstuga utanför Skien i Norge uppmärksammades stort på sin tid och i de efterföljande reportagen om Carl Gustafs vän, som ibland framställdes som en av Carl Gustafs allra närmaste vänner, framgick det att baronen inte bara var en ständig deltagare på kronprinsens vilda fester tillsammans med ett antal andra unga adelsmän vilka ibland f ö kunde uppträda i s k ”blackface” när de spexade för och tillsammans med varandra i ofta rejält påstruket skick.

Det framgick nämligen också att Johan Lövenskiold och Carl Gustaf ibland brukade umgås ensamma tillsammans på Borrestad slottsägor och bl a jaga ihop och det var troligen där som de båda åtminstone vid ett bevittnat tillfälle iklädde sig SS-uniformer. Varför de gjorde det förtäljer dock inte historien och idag är det endast konungen själv som kan svara på det och det behöver inte ha varit en politisk handling utan bara ännu ett spex på fyllan två överklassynglingar emellan.

När en efterkommande till en pro-nazist ber om ursäkt å sin familjs vägnar

Igår inträffade något tämligen unikt – i varje fall i mitt antifascistiska liv:

En person gav sig till känna som berättade att hen är efterkommande till en känd och aktad forskare som jag har ”hängt” ut som pro-nazist och att hen gjorde det då hen explicit ville be om ursäkt å hens familjemedlemmars och släktingars vägnar (d v s helt enkelt å hens familjs och släkts vägnar) då några av dem har hört av sig till mig genom åren och vid olika tillfällen och beklagat sig över det samt krävt att jag officiellt ska be hens släkt om ursäkt.

Hen ville helt enkelt dels berätta för mig att inte alla efterkommande till den respekterade forskaren ifråga är arga och ledsna på mig och anser att jag har fel samt att jag har solkat ned forskarens minne liksom familjenamnet och dels kommunicera att hen helt står på min sida, d v s att hen anser att jag faktiskt har rätt i sak vad gäller hens släkting. Hen berättade t o m att det var tack vare mig som hen överhuvudtaget fick veta och har förstått att hens släkting ifråga var pro-nazist och inte bara en aktad forskare, d v s hen uttryckte sin tacksamhet över att jag har informerat hen om att hens släkting antagligen stod på Nazi-Tysklands och axelmakternas sida ”när det begav sig”.

Bakgrunden är att jag ända sedan 1990-talet systematiskt har ”grävt” fram 10 000-tals och åter 10 000-tals namn på svenskar vilka en gång i tiden var medlemmar i ett flertal olika högerextrema och nazistiska partier och organisationer och publicerat dessa namn på olika sätt och inte minst i min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002 men också i mediesammanhang liksom i konstnärliga och akademiska sammanhang mm.

Det är då mycket vanligt att barn eller barnbarn eller släktingar i övrigt till personer som jag anses ha ”hängt” ut hör av sig regelbundet till mig på olika sätt (via brev, via telefon, via e-post, via ombud, via plötsliga ”påhopp” på stan och i det offentliga rummet o s v) och beklagar sig och i många fall är de både ledsna och t o m vreda och i vissa fall faktiskt hatiska mot mig så den person som hörde av sig till mig idag sticker därmed verkligen ut och helt och hållet i positiv mening.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag nog tidigare faktiskt inte förstod kraften i ordspråket ”blod är tjockare än vatten” och att jag därför inte har förstått att människor i gemen generellt älskar sina föräldrar och far- och morföräldrar eller för den delen sina barn, barnbarn och efterkommande oavsett deras politiska åsikter och gärningar. Det troliga är ju att är det något en människa av idag (läs: dagens svenskar) är beredd att dö för eller t o m att döda för så är det faktiskt för ens egen familjs skull – t ex för ens egna föräldrars eller för ens egna barns skull – snarare än exempelvis för nationen, landskapet, staden, Huset Bernadotte, religionen, ideologin, organisationen, företaget, klassen, könet eller rasen.

Denna tidigare oförmåga att förstå att blodsband kanske är det sista som betyder något på riktigt i vår tid (läs: allt) har högst sannolikt att göra med att jag är adopterad, vilket har resulterat i att jag antagligen inte tänker på, känner och upplever livet, historien och verkligheten på samma sätt som alla ”biomänniskor” gör (OBS: uppemot 98% av alla människor växer upp med en eller två av sina bioföräldrar eller åtminstone med någon av sina biosläktingar i deras omedelbara närhet – d v s den absoluta majoriteten av alla människor är helt enkelt ”biomänniskor” och inte adopterade och tur är väl det).

Denna från min sida tidigare totala respektlöshet för biologins och blodets oerhörda (för att inte säga fruktansvärda) kraft förklarar nog varför jag har kunnat vara så hämningslös och hänsynslös gentemot särskilt Sveriges socialgrupp ett-släkter och elitfamiljer vad gäller att publicera alla dessa 10 000-tals namn (varav åtskilliga just tillhör den övre medelklassen och överklassen) utan att ens tänka på att barnen, barnbarnen och släktingarna i övrigt skulle kunna ta illa vid sig och må dåligt och än mindre kontakta mig, polisanmäla mig eller kräva både pekuniära ersättningar och offentliga ursäkter.

Idag har jag dock lärt mig min dyrköpta läxa men samtidigt är det kanske lite försent för det är ändå ett faktum att jag i snart 30 års tid har ägnat mig åt att offentliggöra namnen på ett försvarligt antal av (och en försvarlig andel av) samtliga svenskar som var organiserade i högerextrema och nazistiska partier och organisationer mellan cirka 1920-1945 (det dåtida Säpo uppskattade att totalt runt 100 000 svenskar kom att passera genom den svenska s k nationella rörelsens alla matriklar mellan dessa år och av dem har jag själv kanske hittat runt 35 000).

Drottningen jämför skamlöst sin egen tyska nazistfamiljs flykt till Brasilien efter 1945 med dagens ukrainska flyktingar

Avdelningen Bernadotte:arnas tondöva för att inte säga okänsliga, hämningslösa och sist men inte minst skamlösa bisarrerier:

Drottningen jämför nu den situation som rådde i det sönderfallande Nazi-Tyskland 1945 när hennes föräldrar (fadern var då nazistpartimedlem och tillika fabrikör och krigsprofitör) flydde från Tyskland till Brasilien med situationen i Ukraina och med de ukrainska flyktingarna.

Snart kommer väl konungen att referera till sin morbror (som konungen därtill är uppkallad och döpt efter då morbrodern var något av släktens krigshjälte) som ironiskt nog stupade i Ukraina när han försvarade det tyskockuperade och etniskt-rasligt rensade (medelst folkmord) Ukraina mot ryssarna liksom till sin morfar nazistledaren som fick se sitt slott bli bombskadat och som sattes i ett läger 1945 av de allierade som varande krigsförbrytare vilket gjorde att konungens familj på mödernet fick lida och utstå umbäranden.

https://t.co/5iCj3WmNlm

”Låt mig få vrida tillbaka tiden en aning. Min mor dog 1997 och när vi skulle tömma hennes våning hittade vi många pärmar med brev. Breven skrevs av drottningens pappa Walther Sommerlath under andra världskriget. Drottningen beskrev läsningen som intressant och fruktansvärd på samma gång.

– Det påminner mycket om Ukrainas situation idag. Hunger, katastrof, förstörelse, ingenting fungerade och det var fruktansvärt.

Hon berättade att familjen planerade att fly från Tyskland och bosätta sig i Brasilien vid krigets slut.”

Än en gång om nazisters efterkommande

De senaste veckorna har för min del av någon anledning gått i ”barn och barnbarn till högerextremisters” tecken.

För knappt tre veckor sedan ringde en journalist från en lokaltidning mig och bekräftade min hypotes att en ledande SD:ares ena förälder var medlem i en pro-(nazi)tysk organisation under krigsåren och ungefär samtidigt noterade jag att barnbarnet till en av dem som grundade Sveriges och världens första nazistparti utanför den tysktalande världen hade gått bort, som slutade som SvD-journalist. Sedan hörde en annan gammal SvD-journalist av sig för två veckor sedan och upplyste mig om att sonen till det största svenska mellankrigstida och krigstida nazistpartiets vice partiledare (d v s det s k Lindholmspartiets andreman) som även agerade rådgivare åt SD under partiets första år, bor strax utanför Karlstad och att det ”äpplet” inte har fallit långt från trädet enligt den f d Svenskan-journalisten.

Förra veckan satt jag sedan i betygsnämnden för Sorbonne-universitetets räkning vid en disputation tillsammans med Albert Speers barnbarn fick jag veta alldeles nyligen av en kollega vid Karlstads universitet och i förrgår blev jag upplyst om att Herman Lundborgs barnbarn slutade som en av de ledande och mest centrala aktörerna inom den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Så vad vill jag då säga med denna måhända biologistiska utläggning? Ja nog inte mer än att utöver att ingen väljer sina föräldrar eller far- eller morföräldrar så lever nog ändå historien vidare över generationerna även om det ibland är svårt att säga exakt hur det går till och tar sig uttryck. Vissa barn och barnbarn till högerextremister väljer alldeles uppenbart att bryta med detta politiska familjearv eller sociala arv medan andra förhåller sig ambivalenta och ytterligare andra går i sin högerextremistiska släktings fotspår vare sig de är medvetna om det själva eller ej.

Konstnären Sixten Haage har gått bort som tillhörde den sista stora generationen av krigstida ungnazister

Konstnären Sixten Haage har gått bort, som vid sin bortgång tillhörde en av de sista av den generation svenska barn och ungdomar som attraherades av nazismen under krigsåren (han är f ö även Malou von Sivers svärfar). Haage gick under kriget och som tonåring med i det största svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS) och i dess ungdomsförbund Nordisk Ungdom (NU) med medlemsnumret 4541 och han ingick i kretsen kring den blivande fotografen Christer Strömholm och den blivande författaren Folke Nystrand vilken bl a var inblandad i att försöka få unga män att ta värvning i Waffen-SS och i att hjälpa nazistiska krigsförbrytare när kriget väl var över.

”Vi har inget jätteproblem i partiet med extremister…” sade Åkesson i SVT:s ”30 minuter”

Jag vet så klart att det egentligen är fel att sparka på den som redan ligger men jag kan faktiskt bara inte låta bli och inte minst då så många andra redan har gjort det sedan SVT:s ”30 minuter” med Anders Holmberg sändes iförrgår kväll:


Jimmie Åkesson sade då följande redan bevingade ord i gårdagens program samtidigt som Isobel Hadley-Kamptz DN-artikel projicerades i bakgrunden som listar ett urval av SD:s närmast otaliga rasskandaler bara under de senaste åren:


”Vi har inget jätteproblem i partiet med extremister…”


Och i samma program sade Åkesson dessutom att alla (underförstått svenska riksdags)partier har ett diskutabelt och mindre smickrande ursprung vilket naturligtvis är sant:


S bildades för att samla och mobilisera arbetarklassen och åstadkomma ett politiskt maktövertagande med parlamentariska medel.


M bildades för att samla och mobilisera överklassen och slå vakt om denna klass intressen samt förhindra ett demokratiskt genombrott.


L bildades för att samla och mobilisera medelklassen och slå vakt om denna klass intressen samt åstadkomma ett demokratiskt genombrott.


C bildades för att samla och mobilisera den jordägande (bonde)klassen och slå vakt om denna klass intressen samt skydda landsbygden.


V bildades för att samla och mobilisera arbetarklassen och åstadkomma ett politiskt maktövertagande med revolutionära medel.


KD bildades för att samla och mobilisera de kristna och slå vakt om den lutherska läran samt skydda kristendomsundervisningen.


MP bildades för att samla och mobilisera alternativrörelsen och slå vakt om naturen samt stoppa miljöförstörelsen.


SD bildades för att samla och mobilisera den s k nationella rörelsen och slå vakt om den rasliga homogeniteten samt stoppa den icke-vita invandringen.

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


Igår blev jag för första gången kontaktad av polisen angående att jag förekommer i en högerextrem kartläggning

Genom åren har jag, liksom även andra svenska antifascister, varit föremål för svenska nazisters och högerextremisters olika kartläggningar och listats på olika s k dödslistor många gånger om och det är väl helt enkelt antagligen så att jag nog är en av de 3-4 personer i landet som är allra mest kartlagd, omskriven, uthängd och omnämnd (liksom både hatad och hotad) av och inom den svenska s k nationella rörelsen inklusive inom SD-lägret.

För bara några år sedan ”toppade” jag t ex en gigantisk s k dödslista på en hemsida som listade 1000-tals s k ”landsförrädare” tillsammans två personer som tidigare tillhörde den idag nedlagda antifascistiska Researchgruppen.

Och för några år sedan fanns jag med, med fotografi, personnummer, postadress o s v, på en namnlista som hade beslagtagits hemma hos en NMR-aktivist i Västsverige där jag listades under någon slags kategori som benämndes som ”Döda 1”, vilket åtminstone jag tolkar som de personer som ska tas av daga eller åtminstone oskadliggöras allra först.

Vid samtliga dessa tillfällen när det har uppdagats att jag har förekommit i olika högerextrema kartläggningar har jag informerats om det av andra antifascister och aldrig av polisen. 

Igår hände dock det som aldrig har hänt tidigare – jag fick ett mejl från polisen som upplyste mig om att jag figuerar i ännu en förmodad högerextrem kartläggning och s k dödslista:

”I en pågående förundersökning har det anträffats ett flertal dokument innehållande listor med namn på främst offentliga personer som är eller varit verksamma som journalister, jurister, politiker, debattörer, artister och myndighetsföreträdare. Personerna på listorna har inte bedömts vara målsägande, men eftersom ditt namn förekommer i utredningsmaterialet i dokument som misstänkt själv skapat och sammanställt, vill vi informera dig på detta sätt.

Förundersökningen är för närvarande pågående och beslut i åtalsfrågan har ännu inte fattats. Ett sådant beslut kan dock förväntas inom kort vilket är skälet till att du nu informeras om förekomsten av ditt namn i utredningsmaterialet. 

Den misstänkte är för närvarande häktad. Han är på sannolika skäl misstänkt för brott mot lagen om sprängämnesprekursorer, grovt brott, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott samt förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott.

Med vänliga hälsningar

XX

RUE Stockholm/Utredningssektionen/Grova brott 4

Polismyndigheten

106 75 STOCKHOLM”

När Svenska Dagbladet som den första tidningen i landet uppmärksammade att Sverige hade fått sitt första nazistparti genom att skämta om värmlänningar

I dagarna är det 97 år sedan som världens första nazistparti utanför den tysktalande delen av Europa bildades under ledning av de värmländska bröderna Furugård, vilka också började ge ut Sveriges första nazisttidning en tid därefter.

Jag har nu hittat den antagligen allra första svenska tidningsartikeln som överhuvudtaget noterar och omnämner denna (inför framtiden) på alla sätt och vis historiska händelse. 

Det handlar om en smått ”putslustig” liten notis i Svenska Dagbladet som publicerades i oktober 1924 i samband med att det första numret av partitidningen ”National-socialisten” hade utkommit (med postadress i Molkom i Värmland – tidningen utgavs då från Birger Furugårds hem). Svenskan skrev bl a följande om 1924 års införande av nationalsocialismen som ideologi och av den nationalsocialistiska rörelsen i Sverige och troligen med vetskap om att den tyska rörelsen i hög grad var en rörelse för barn, ungdomar och unga vuxna:

”Få se nu om den svenska ungdomen vill dansa den nya politiska Jössehäradspolskan.”

När nazismen väl kom till Sverige i augusti 1924 (Sverige var då återigen det första icke-tysktalande landet i världen att ”föräras” med ett nazistparti liksom med en nazisttidning) var det m a o knappt någon som uppmärksammade det förutom SvD som mest gjorde sig lustig över denna händelse genom att skämta om värmlänningar.

Det går med fog att fråga sig varför just Sverige fick ett nazistparti och en nazisttidning så tidigt som 1924. En av Furugårdsbröderna – Sigurd Furugård, som slutade som en på sin tid känd polis (1:e kommissarie) i Stockholm och bl a utredde både Olle Möller- och Marianne Granell-fallen (som Peter Englund har skrivit en bok om) – hade redan 1922 kommit i kontakt med det tyska högerradikala Deutschvölkische Freiheitspartei och några av dess ledande medlemmar i form av Erich Ludendorff, Ernst Röhm och Gottfried Feder och i augusti 1923 deltog han i den högerextrema s k Germanentag på Rügen då han också träffade Hitler och några av dennes närmaste män och det var antagligen då han blev ”biten” av nazismen. 

I november 1923 deltog sedan Sigurd och dennes bror Birger i att grunda Svenska antisemitiska föreningen som hade sitt säte i Göteborg där dess organ Vidi gavs ut och som bl a räknade Hermann Göring som en av sina medlemmar under dennes tid i Sverige. Föreningen var den första högerextrema eller s k nationella organisationen i Sverige som använde sig av hakkorset som föreningssymbol.

I augusti 1924 valde sedan bröderna Sigurd, Birger och Gunnar Furugård att bilda eget i form av Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet med tidningen National-Socialisten som partiorgan och bland de åtta grundarna av partiet hittades utöver den värmländska brödratrion bl a rektor (och lektor) Elias Laurell, löjtnant Einar Andersson samt fil dr Severin Solders, författare till den klassiska ”Grekisk skolgrammatik”, som mellan 1940-56 var rektor för Beskowska skolan i Stockholm, som räknades som en av landets bästa (elit)skolor på sin tid.

SD-sfären ljuger om att Löfvens biologiske far var nazist

SD-lägret i bred mening har i flera år (mass)spridit uppgiften att Löfvens båda förstaföräldrar var högerextremister och har direkt eller indirekt hänvisat till ”mina” högerextrema matriklar som jag publicerade 2002 i boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45”, som listade närmare 30 000 namn som en gång var knutna till den historiska svenska extremhögern.

Igår ägnade jag någon timme eller två åt att gå till botten med denna uppgift, som antagligen har hunnit ställa till med stor skada i många år i SD-kretsar (”men vad f-n – svetsar’n ska inte säga något om oss SD:are, hans båda biologiska föräldrar var ju nassar för h-lv-t-”), och jag vill nu härmed med all säkerhet och bestämt ”dementera” att Löfvens biologiske far disponent Karl Alvar ”Kalle” Hedberg var medlem i högerradikala Svensk opposition under krigsåren. 

Den Karl Hedberg som listas som medlem i Svensk opposition i min bok är en helt annan person – han var skogschef i Ångermanland och inget annat. ”Kalle”, som officiellt gick bort barnlös 1959, var i sin tur västmanlänning och ägde och drev en fruktaffär i Årsta centrum i Stockholm (som visserligen gick i konkurs 1958) och han hade mig veterligen inga som helst kopplingar till extremhögern någon gång i sitt liv.

Däremot stämmer det att Löfvens förstamor Margareta Löfven var inskriven som medlem i Lindholms nazistparti SSS (Svensk socialistisk samling) 1939 som tonåring och hon tillhörde därmed partiets ungdomsorganisation Nordisk ungdom (NU). Även Margaretas bror Clarence var likaså inskriven i SSS och NU och möjligen också även de andra syskonen – d v s Sif och Mildred – och det är mycket troligt att det enbart hade att göra med att deras far, d v s Löfvens biologiske morfar den värmländske typografen Ludvid ”Ludde” Löfven var en hängiven nazist.

Om Margareta och Clarence var det är dock högst oklart – i mellankrigstidens Sverige var det då mycket vanligt att ”pater familias” skrev in både sin fru och sina barn i det parti som han själv var medlem i och även beordrade desamma att rösta på samma parti som han själv röstade på.

”Ludde” blev antagligen nazist när han var bosatt i Karlstad på 1920- och/eller 1930-talen och det är mycket troligt att han anslöt sig till sin ”landsman” den värmländske veterinären Birger Furugårds nazistparti för att sedan, efter att dennes parti hade upplösts 1936, ansluta sig till Lindholms parti. ”Ludde” var f ö smått ökänd på sin tid i Karlstad då han ”på fyllan” hade kört ihjäl en tvåbarnsmor på Östra bron (d v s den gamla stenbron över Klarälven – kvinnan ifråga hamnade i vattnet och flertalet av dåtidens svenskar kunde inte simma, inte heller hon, så hon drunknade samtidigt som att hon antagligen också hade blivit skadad av påkörningen) i november 1926.

Under 1930-talets andra hälft flyttade ”Ludde” till Stockholm där han anställdes som landets antagligen ende nazistiske typograf av Lindholms nazistparti SSS på partiets tryckeri på Luntmakargatan 27 och han ingick också i styrelsen för (parti)tryckeriets aktiebolag när det grundades 1939.

När ”Ludde” fyllde 50 år i maj 1946 hyllades han i partiorganet Den svenske folksocialisten som en av SSS verkliga trotjänare. Dessutom arbetade ”Ludde” även på det högerradikala partiet Sveriges nationella förbunds (SNF) tryckeri Valkyrian på Kammarkargatan 38 i Stockholm, som trycktes på den franska tidningen L’Humanités gamla tryckpress (som tyskarna hade exproprierat under ockupationen av Frankrike och därefter skänkt till SNF).

Efter krigsslutet 1945 och ända fram tills sin död 1953 var det otroligt nog ”Ludde” som mer eller mindre ensam ombesörjde att den svenska extremhögerns olika periodiska skrifter och trycksaker i övrigt överhuvudtaget kom ut p g a att (det röda) Svenska typografförbundet bojkottade dessa båda tryckerier (denna antifascistiska tryckeribojkott varade faktiskt ända tills 1954).

Mellan 1945-50 sägs det t o m att ”Ludde” först arbetade på SSS tryckeri på dagtid och sedan gick över till SNF:s tryckeri där han arbetade vidare under kvällstid (det är f ö inte särskilt långt mellan Luntmakargatan och Kammakargatan, vilket väl var ”tur” för ”Luddes” del i varje fall).

Så nu har ännu en av SD-kretsens alltför många lögner om SAP och allehanda socialdemokrater punkterats och jag har samtidigt passat på att redovisa mer eller mindre allt jag vet om ”Ludde” (liksom om dennes barn inklusive Löfvens förstamor) så att inga vilda rykten om denne (eller om denna) börjar komma i svang (såsom att ”Ludde” var en av Lindholms närmaste män och att Margareta var ”ungnazistledare” eller något liknande) som ställer till med ännu mer skada framöver.