Kategori: Nederländerna
Snart ska Nederländerna be om ursäkt för slavhandel och slaveriet
I veckan blev det klart att den sittande holländska regeringen ska be om ursäkt å landets vägnar för Nederländernas roll i den transatlantiska slavhandeln och i slaveriet i de båda Amerika och Karibien – holländarna hade bl a förslavade afrikaner i både dagens New York, i dagens Brasilien under de år då Nederländerna styrde över den portugisiska kolonin och i dagens Karibien. Det beräknas att holländarna tvångstransporterade åtminstone 600 000 förslavade afrikaner från olika delar av den afrikanska kontinenten till de båda Amerika och Karibien mellan cirka 1620-1814. Därtill hade holländarna även tusentals förslavade afrikaner i sina afrikanska kolonier liksom i sina olika asiatiska kolonier där även 100 000-tals asiater förslavades.
The Dutch government will make a formal apology for the Netherlands’ role in slavery on December 19 at eight different locations worldwide, sources in The Hague have told broadcaster NOS.
The apology, which has been hinted at for several months, will be made by prime minister Mark Rutte in the Netherlands and by cabinet ministers in Suriname and the six Caribbean islands which are still or used to be under Dutch rule, NOS said.
Next year it will be 150 years since the Netherlands abolished slavery. The government had earlier agreed to put €200 million into an educational fund which will focus on boosting awareness of slavery and €27 million has been allocated to a dedicated museum.
Meanwhile, new research by I&O indicates that public opposition to an apology is shrinking. At the start of last year, 31% of those polled said they backed the move, but 55% were against.
The number of supporters for an apology has now risen to 38%, while opponents are no longer in the majority at 49%. Two thirds of people with a background in Suriname or the Antilles support an apology, as a ‘sign of recognition’, I&O said. s
The Hague’s mayor Jan van Zanen was the last of the four big city mayors to apologise for slavery earlier this week. The Dutch central bank, ABN Amro bank and the cities of Rotterdam, Utrecht and Amsterdam have all apologised for their role in slavery within the past few years.
Slavery was finally abolished in the former colonies of Suriname and the Dutch Antilles on July 1,1863. However, slaves in Suriname were only fully freed in 1873, since the law stipulated that there was to be a mandatory 10-year transition period. Owners were also paid compensation of 300 guilders for every enslaved person they released.
At its height in the 1770s, slavery generated over 10% of the gross domestic product of Holland, the richest of the seven Dutch provinces which made up the republic, according to social history researchers.
The income from the tobacco trade, sugar processing and shipbuilding was boosted by the use of slave labour used to grow crops on plantations, according to researchers at the International Institute for Social History. Other professions, such as notaries and bankers, also benefited from slavery. As a whole, slavery generated some 5.2% of the Netherlands’ GDP – just slightly less than the proportion generated by Rotterdam port today.
Om Sara Sejin Changs utställning på Moderna museet
Igår kväll öppnade den holländska konstnären Sara Sejin Changs (eller Sara van der Heide) utställning och filminstallation ”Four months, four million light years” på Moderna museet i Stockholm och den black box där verket visas fylldes till brädden av besökare och i det efterföljande samtalet mellan Sara, intendenten Hendrik Folkerts och mig själv deltog runt 120 personer varav åtminstone hälften om inte fler var adopterade.




Samtalet och de efterföljande frågorna resulterade i en tät och känslomättad stämning i auditoriet då Saras verk, som visas ända fram till den 27 augusti nästa år och som Moderna museet också har köpt in, kretsar kring de koloniala aspekterna av den internationella adoptionsverksamheten.
I samtalet berättade jag bl a att koreanska förstamammor besöker shamaner för att ”tala med” sina bortadopterade barn som befinner sig i västvärlden och som de i alltför många fall har berövats p g a en genomkorrupt och brutal adoptionsindustri mot bakgrund av att Saras verk också handlar om shamanism, som fortfarande existerar än idag i det annars så moderna Sydkorea.
Och i samband med att samtalet kom in på allt som händer just nu i både ursprungs- och mottagarländer som Chile, Sydkorea, Schweiz, Nederländerna, Danmark, Sverige, Belgien och sedan i tisdags även i Frankrike i och med att Macrons regering gav klartecken till en fransk statlig utredning som ska gå till botten med alla illegala franska adoptioner kunde jag inte hålla mig från att för ett kort ögonblick bli lite personlig från scenen vilket jag annars undviker att vara då jag helst framträder i offentliga sammanhang antingen som forskare eller som aktivist.
Jag sade då bl a att allt detta aldrig hade hänt utan de adopterades egna, globala politiska rörelse och aktivism som jag själv har varit med och skapat samt att jag har blivit rejält illa åtgången i både privat- och yrkeslivet liksom i offentligheten och i praktiken fått mitt liv förstört p g a att jag ända sedan 90-talet har bekämpat adoptionsindustrin i både Sverige och Sydkorea och världen över och att det därför idag i det närmaste känns som att jag har varit med i ett krig (d v s ett krig mot adoptionsindustrin och mot alla de ursprungs- och mottagarstater som har understött denna) i flera decennier.
Saras utställning på Moderna museet är den första någonsin som en adopterad konstnär står bakom på museet och av en ren slump visas samtidigt den första utställningen någonsin på museet som en sydostasiatisk konstnär står bakom – nämligen den thailändske konstnären Korakrit Arunanondchais utställning “From dying to living” som visas fram till den 9 april nästa år.
Kort och gott har konstnärer med (öst- och sydost)asiatisk bakgrund aldrig någonsin varit så närvarande på Moderna museet eller överhuvudtaget på ett svensk konstmuseum och konstgalleri som just nu i och med Saras och Korakrits båda utställningar.
Den nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och den globala adoptionsindustrin talar för sig själv
”Saxat” ur den nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och den globala adoptionsindustrin, som med rätta har uppmärksammats världen över och som har resulterat i att även den svenska regeringen kommer att tillsätta en förhoppsningsvis liknande utredningen.


Den nederländska utredningen genomförde även en omfattande enkätundersökning som närmare 3500 vuxna utlandsadopterade i Nederländerna deltog i och som gav vid handen att den absoluta majoriteten av respondenternas adoptioner inte har gått rätt till och att desammas adoptionsdokument till den övervägande delen är falska, manipulerade eller ofullständiga, vilket tyder på att det sätt som respondenterna adopterades på både var korrupt och illegalt och att jämställa med trafficking och människohandel – det är då det som figurerna illustrerar.

“Based on the investigation, the Committee has distinguished eight types of abuse in adoptions to the Netherlands. Usually, several types of abuse occurred within one adoption case. An example of this is child theft associated with document forgery and profiteering. In other words, abuses usually took place in conjunction with one another.
The following types of abuse have emerged in the research material
1. Absence of documents and/or personal data;
2. Document forgery;
3. Failure to perform duties in accordance with general principles of good administration and associated rules and procedures;
4. Fraud and corruption: Wilfully misleading and deceiving something or someone or misusing authority or power for personal gain.
5. Concealment of status: Deliberately making a person’s parentage and true descent ambiguous or uncertain.
6. Child theft: deliberate and illegal removal of minors from parents or legal guardians.
7. Child trafficking: transporting, recruiting or trafficking minors for the purpose of exploitation.
8. Baby farms: places where women (whether or not forced, and/or for a fee) are made pregnant, or where they stay to give birth; to then give up their new-born child for intercountry adoption.
In the five countries studied (Bangladesh, Brazil, Colombia, Indonesia and Sri Lanka), serious intercountry adoption abuses occurred in the period of 1967-1998. There were also adoption abuses before 1967, after 1998 and in other countries.
• Abuses occurred in all five countries surveyed during the period of 1967-1998. Although the nature and extent of the abuses identified varied over time and between countries, abuses appear to be an almost permanent and systematic problem.
• The identified abuses concern both activities that have taken place in violation of applicable laws and regulations, and unethical acts.
Examples of illegal activities are: corruption; making it impossible or more difficult to find out the origin and identity of adoptees by forging documents; deliberately stating incorrect information in documents such as age; relinquishment of children for payment or under duress; child trafficking, theft and kidnapping; baby farming and concealment of status.
Examples of unethical acts include: relinquishing children under false pretences or moral pressure; the abuse of poverty or other social and cultural circumstances of birth mothers such as war, disasters and social taboos; inadequate archiving, inaccuracies in recording data and a lack of transparency in documentation.
The Committee has established that similar abuses also took place before 1967 and after 1998, and in other countries. The pattern of adoption abuses in those countries shows striking similarities with the five countries studied in depth. Regardless of the different contexts, abuses in intercountry adoption seem to occur everywhere to this day. The most important conservation factors in this are the demand for children and the financial incentive-driven intercountry adoption market where socio-economic inequality, poverty and making children tradable commodities come together.
For many of those involved, the consequences of their adoption are drastic. Due to the way in which their adoption was conducted, many adoptees are unable to find out their identity. Not knowing their origins and having to live with unanswered questions cause anger, pain and sorrow, regardless of how they fare in the Netherlands. Birth parents, birth families and adoptive parents also experience the drastic consequences of the adoption abuses.
The birth families, often single mothers with several children, are the least visible and heard of those involved. The birth mothers are first of all victims, and experience feelings of loss, sadness and isolation due to the loss of their child. They were sometimes pressured to give up their child, the concept of “adoption” as used in the Western world was unknown to them, and in the worst case their child was stolen. •
A number of adoptive parents who adopted a child in good faith and according to the rules out of good intentions, or a deep desire to have children now (sometimes) feel guilty, because the adoption appears to be surrounded by abuse, or the transition from another culture has led to major problems. Some adoptive parents also feel like victims.
Adoptees face all kinds of problems in their youth to a greater extent than a comparable group of non-adoptees. For some adoptees, such problems are permanent, while for others the problems are temporary.
Many adoptees are partly or completely unable to find out their identity. Not knowing their origin and having to live with unanswered questions cause anger, pain and sadness.
The vast majority of adoptees want recognition from the Dutch government for the loss that is partly caused by the actions or negligence of the government, and which has damaged confidence in the government.
In addition to recognition, adoptees need more specialised psychological help and support in tracing their origins, such as making archives accessible, making DNA research available and facilitating searches.
The established abuses cannot be reversed. The Committee therefore wants to ensure that the consequences of the abuses receive sufficient attention and that they are prevented in the future. This concerns abuses in intercountry adoption, but care must also be taken to prevent abuses occurring in new forms of family formation, such as commercial surrogacy.
The Committee points to the need for the government to restore its violated relationship with adoptees, adoptive parents and birth parents and family. One condition for this is the recognition by the government that it has failed to combat adoption abuses. An attitude of openness and transparency towards those who want to retrieve information from the past is appropriate in this respect.
The current system of intercountry adoption with private elements cannot be maintained. The Committee has serious doubts whether it is possible to design a realistic public law system in which the identified abuses no longer occur. Pending decision-making, the Committee recommends to suspend the implementation of intercountry adoptions
Provide an independent national Expertise Centre in which knowledge in the field of identity questions, root searches and aftercare is bundled so that adoptees are facilitated in accessing their files, the search for their birth parents, finding suitable psychosocial help and legal support.
Factors of ‘supply and demand’ led to the creation of an international ‘adoption market’ motivated by financial incentives. The large sums paid out as compensation for adoptions had a corrupting effect, especially considering the standard of living in the States of origin.
The positive image of intercountry adoption, which was sustained for a long time, was very influential. In spite of growing evidence to the contrary, this image caused intercountry adoption to be identified as the best solution for a child who could not be cared for at home. The dominant impression was one of ‘needy orphans’ and adoptive parents who wanted to help. Adoption was identified with ‘doing good’ by benefactors and aid providers.
For a long time, the Dutch government saw adoption as a purely private matter, relying on Dutch intermediaries and overseas authorities despite frequent reports of abuses. The Dutch government failed to take action internationally, partly so as not to frustrate the adoption process and partly out of a desire not to damage diplomatic relations with the States of origin.
The adoption system had almost no structure of checks and balances. The Dutch government itself was both operator and inspector, it maintained a close relationship with intermediaries who often also had political connections, the monitoring was inadequate, there was insufficient oversight, and the government barely enforced the rules. In terms of intercountry adoption, therefore, the government was a passive follower and did not act even when it had good reason to take action. This created a sense of impunity around abuses, both in the Netherlands and in the States of origin.
The Dutch intermediaries saw their primary task as meeting the demand for children. It was difficult to combine this priority with a critical attitude towards the States of origin. Although some intermediaries reported abuses, in general they – like the government – preferred to look the other way. In practice, this meant that the intermediaries were a factor in permitting abuses to continue. The pressure from adoptive parents was high, the waiting lists were long and the competition was fierce. Intermediaries’ documentation and archiving of adoption files often left a lot to be desired.
Dutch politics has shown an interest in intercountry adoption since the 1960s. The Committee established that, although politicians did raise reports of abuses, they primarily served the interests of adoptive parents and not those of adoptees or their birth families. Politicians barely exercised control when it came to abuses.
All in all, the government and intermediaries did not set sufficient boundaries for abuses, either through procedural regulations or through oversight and control. Even today, the interests of the child are still subservient, because the system is not robust enough to protect them.”
Vissa citeringar väger tyngre än andra
Via en (gratis) ”alert”-mejl-tjänst som Google Scholar tillhandahåller får jag sedan flera år tillbaka åtminstone ett mejl per dygn som listar och länkar till nyutkomna publikationer där mitt namn förekommer – d v s när en akademisk publikation som jag står bakom är citerad och refererad till i en annan publikation.

I det senaste mejlet upptäcker jag att jag dels är refererad i den (världs)uppmärksammade nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin och dels är refererad i en ny omfattande s k metastudie publicerad i den akademiska tidskriften Du Bois Review som går igenom en mängd akademiska studier som handlar om vardagsrasism – det handlar då om en artikel som Carina Tigervall och jag har stått bakom som behandlar erfarenheter av vardagsrasism bland adopterade och adoptivföräldrar och som är en av endast två svenska studier som förekommer i artikeln och antagligen då så få svenska forskare intresserar sig för ras som en konkret kroppslig upplevelse.

Den nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin har översatts till engelska
Nu har den i hela världen uppmärksammade nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin översatts till engelska i sin helhet – den s k Joustra-utredningen som den kallas i Nederländerna – som publicerades i början av året och som sände chockvågor genom hela (den adopterande) västvärlden (liksom även i ursprungsländerna i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Central- och Östeuropa och Oceanien).
Den s k Joustra-utredningen resulterade bl a i att den nederländska regeringen bad om ursäkt till landets 40 000 utlandsadopterade och stoppade alla fortsatta och framtida utlandsadoptioner till landet p g a den omfattande korruptionen som utredningen kom fram till hade varit systemisk och institutionaliserad sedan den internationella adoptionens barndom på 60-talet och fram tills dags dato.
Sedan 1950- och 60-talen och fram tills idag har över en miljon barn adopterats av västerlänningarna varav över 200 000 härrör från Sydkorea och Sverige har stått för 60 000 av dessa adoptioner medan Norden tillsammans har förestått kring 100 000 utlandsadoptioner.
Den nederländska utredningen menar att hela den internationella adoptionsverksamheten från början till slut de facto har handlat om människohandel, trafficking och barnarov av gigantiska mått och att offren kan räknas i miljontal – förstaföräldrarna och biofamiljerna/släktingarna i ursprungsländerna, de västerländska adoptivföräldrarna och inte minst de adopterade själva liksom deras eventuella partners och barn.
Svenskarna (liksom de övriga nordborna) har då adopterat från exakt samma ursprungsländer som holländarna och har i många fall t o m använt sig av exakt samma kontakter i ursprungsländerna för att initiera och facilitera utlandsadoptionerna så allt tyder på att den nederländska utredningens slutsatser helt enkelt även gäller för den svenska internationella adoptionsverksamheten samt att den kommande svenska statliga utredningen om de illegala och korrupta adoptionerna kommer att komma fram till samma sak som den nederländska utredningen gjorde.
Den den holländska högerpopulismen och extremhögern är större än någonsin tidigare trots pandemin
Det står nu tyvärr utom allt tvivel att den holländska högerpopulismen och extremhögern mår bättre än någonsin tidigare i holländsk politisk historia (samtidigt som holländarna själva liksom alla andra på jorden ju inte mår särskilt bra alls just nu p g a viruset) sedan den parlamentariska demokratin infördes i Nederländerna:
https://www.telegraaf.nl/nieuws/1434918452/88-stemmen-geteld-vvd-35-zetels-bij1-toch-in-de-kamer

För trots pandemin och trots ett rekordhögt valdeltagande och trots en numera mycket låg (utomeuropeisk) invandring till landet har nu hela tre högerpopulistiska och högerradikala partier i form av PVV, FvD och JA21 tagit sig in i det holländska parlamentet i gårdagens val och lyckats kapa åt sig närmare 20% av holländarnas röster.
PVV är dessutom det enskilt största partiet i flera av Nederländernas valdistrikt och regioner såsom i den nordvästra delen (t ex i Emmen med närmare 19%) och i den sydvästra delen av landet runt Maastricht.
Om pågående adoptionsutredningar
Det är svårt att veta varför det kan bli så här men ibland händer verkligen allting på en och samma gång…:
I början av december förra året bad Danmarks statsminister Mette Fredriksen 22 grönländska adopterade om ursäkt vilka transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit. Därefter har en uppgörelse med adoptionerna av grönländska barn till majoritetsdanska familjer dragit igång som bl a har medfört att det nu har blivit känt att kring 160 grönländska barn har adopterats till Danmark på oegentliga grunder fram tills 1979.
I mitten av december 2020 bad den sittande schweiziska regeringen om ursäkt för att landet har varit involverat i kring 900 illegala adoptioner från Sri Lanka från 1960-talet och fram tills 1990-talet med anledning av en ännu pågående utredning rörande korrupta utlandsadoptioner till Schweiz.
I mitten av januari 2021 publicerade den irländska Mother and Baby Homes Commission of Investigation en gigantisk rapport på närmare 3000 sidor som bl a avslöjade att Irland har varit inblandat i 1000-tals illegala adoptioner ända sedan självständigheten från Brittiska imperiet på 1920-talet och fram tills 1990-talet varav flertalet rör inhemska, nationella adoptioner men också adoptioner av irländska barn till katolska familjer i USA.
I början på februari 2021 offentliggjordes den holländska statliga rapporten om korruptionen inom den holländska internationella adoptionsverksamheten från 1960-talet och fram tills 2018 som bl a ledde till att den holländska regeringen bad om ursäkt till Nederländernas 40 000 utlandsadopterade och på obestämd tid stängde landets gränser för fortsatta utlandsadoptioner.
I slutet av februari i år inledde DN artikelserien ”Barn till varje pris” som sedan dess har fått socialminister Lena Hallengren att lova att även Sverige ska tillsätta en utredning någon gång innan 2022 års val som förhoppningsvis kommer att gå till botten med de korrupta utlandsadoptionerna till Sverige och alla oegentligheter som har ägt rum inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den internationella adoptionens barndom på 1960-talet och fram tills idag.
I april månad i år slutligen väntas en dansk rapport publiceras, som primärt handlar om de illegala adoptionerna från Chile till Danmark men som antagligen också kommer att ta upp oegentligheter inom den danska internationella adoptionsförmedlingen i allmänhet.
Om de korrupta adoptionerna från Sri Lanka till Väst
Brittiska BBC rapporterar om adoptionerna från Sri Lanka till västvärlden: Närmare 3500 barn har genom årtiondena adopterats från Sri Lanka till Sverige och ett stort antal av dem misstänks ha adopterats hit på illegala och korrupta grunder av bl a svenska expat-damer som bodde på Sri Lanka och vilka förmedlade adoptioner till Sverige liksom av de svenska adoptionsorganisationerna Adoptionscentrum och Sri Lanka Barnens Vänner.
När korruptionen inom adoptionsverksamheten på Sri Lanka avslöjades på 1980-talet blev åtminstone en av de svenska expat-damerna utvisad ur landet. 1000-tals av de adopterade från Sri Lanka som idag bor och lever i västvärlden i länder som Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Belgien, Norge, Schweiz, Danmark och Tyskland har med all sannolikhet fått sina ursprungsidentiteter raderade för alltid och deras bakgrundshistorier till varför de blev adopterade är med stor säkerhet manipulerade och påhittade för att dölja brotten och människohandeln. Det innebär att de aldrig kommer att kunna återknyta banden till och hitta sina förstamödrar och förstafamiljer på Sri Lanka samt att många av dem tror att de har övergivits av förstamödrar som i adoptionsdokumenten beskrivs som oansvariga eller promiskuösa kvinnor som inte förtjänade att någonsin få bli föräldrar.
”Thousands of Sri Lankan babies were put up for adoption between the 1960s and 1980s – some of them sold by ”baby farms” to prospective parents across Europe. The Netherlands, which accepted many of those infants, has recently suspended international adoptions following historical allegations of coercion and bribery. As that investigation unfolds, families who never stopped thinking about the children who vanished hope they will be reunited.”
(…)
“Up to 11,000 children may have been sold to European families, with both parties being given fake documents. About 4,000 children are thought to have ended up with families in the Netherlands, with others going to other European countries such as Sweden, Denmark, Germany and the UK.”
“Tharidi Fonseka, who has researched the adoptions for more than 15 years, says there were indications some influential and powerful people might have cashed in on the predicaments of desperate women. Hospital workers, lawyers and probation officers all profited, according to Andrew Silva, a tourist guide in Sri Lanka who has helped reunite about 165 adopted children with their biological mothers.
He started to help people in 2000 after a Dutch national donated some kits to the football team he played for. They became friends and the Dutch man asked Andrew whether he could help some of his friends in the Netherlands find their birth mothers. Since then, Andrew has also been approached by Sri Lankan mothers.
”I heard from some mothers that certain hospital workers were involved in selling those babies,” he says.
”They were looking for vulnerable, young mothers and offered their ‘help’ to find a better home for their babies. ”Some mothers told me that some lawyers and court officials kept babies in certain places until one of them could act as a magistrate to issue the adoption orders.”
The idea that influential people were involved in the adoption ring is not uncommon in these women’s stories. When Kariyapperuma Athukorale Don Sumithra became pregnant with her third child in 1981, she and her husband knew they could not keep her and turned to a local pastor in Colombo.
She says he arranged the adoption of their baby, who was born in November, and gave them 50,000 Sri Lankan rupees (approximately $2,600 at the time). But they were not given any documents. ”We didn’t have anywhere to live and no particular income. Together we decided to give our daughter away, she was about two or three weeks old,” says Sumithra.
”When I asked the pastor he always said, ‘don’t worry, your child is fine,’ but I don’t know anything about her.”
Sumithra had another son afterwards but says thinking about her daughter causes her constant pain. The 65-year-old, who lives in Kaduwela, desperately wants to find her child, but she lost the only photos she had of her in a flood and she no longer has contact details for the pastor.
”My second daughter tells me, ‘Let’s go and find that pastor’. My only request is please help me find my daughter.”
Andrew Silva has tried to help Sumithra, but so far his efforts have failed. He says his search is often hampered by the fact women were given forged documents and false details. The adopted children often find it just as hard to trace their biological families and even if they are successful, the outcome can be heartbreaking.”
Om dagens DN Debatt-artikel som samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat och som består av en kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas
Dagens DN Debatt-artikel består av en på alla sätt och vis rättmätig och legitim kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas med den holländska utredningen som förebild och med syftet att en gång för alla få fram sanningen om vad som har hänt sedan 1960-talet och om möjligt sätta stopp för alla nuvarande och framtida korrupta utlandsadoptioner.
DN Debatt-artikeln är unik så till vida att samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat den, vilket inte har hänt sedan 2002 i samband med en annan DN Debatt-artikel som handlade om självmordsproblematiken och den utbredda psykiska ohälsan bland adopterade.
Detta är f ö min fjärde DN Debatt-artikel: År 2002 skrev jag just artikeln om att de adopterade uppvisar skyhöga självmordstal, 2014 skrev jag en artikel om antisvart rasism i Sverige och om afrosvenskarnas utsatta situation ihop med Samson Beshir och Victoria Kawesa och 2016 skrev jag tillsammans med bl a Madeleine Leijonhufvud och Yvonne Hirdman en artikel som krävde ett svenskt förbud mot surrogathandeln med barn. Därtill har jag också sedan 1997 författat ett flertal repliker på andras DN Debatt-artiklar eller svar på andras repliker på egna DN Debatt-artiklar.

”Företrädare för adopterades föreningar: Vi begär nu att regeringen genomför utredningen på samma sätt som man gjort i Nederländerna. Regeringen har nu lovat att utreda de oegentligheter i adoptionsverksamheten som DN har granskat i en artikelserie. Vi ser den nederländska utredningen som en förebild i sammanhanget.”
https://www.dn.se/debatt/sa-vill-vi-adopterade-att-utlandsadoptionerna-utreds/
”Under riksdagens interpellationsdebatt den 2 mars lovade socialminister Lena Hallengren att regeringen ska göra en översyn av hur den svenska internationella adoptionsförmedlingen har gått till från 1960-talet och fram till 1990-talet. Regeringen ska tillsätta en utredning som ska gå till botten med alla de oegentligheter i adoptionsverksamheten som DN har granskat i artikelserien Barn till varje pris. DN:s artikelserie har lett till att samtliga riksdagspartier nu ställer sig bakom kravet på en sådan utredning. Ett krav som Vänsterpartiet har drivit ända sedan nyheten om de illegala Chileadoptionerna nådde Sverige 2018. Det råder med andra ord numera konsensus i riksdagen om att Sverige helt enkelt måste utreda utlandsadoptionerna.”
(…)
”Det som gör svenska statens inblandning i den internationella adoptionsverksamheten än mer unik är att staten dessutom agerade adoptionsförmedlare från 1960-talet och fram tills 1980 genom Socialstyrelsen och dess avdelning Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Genom åren kom svenska staten att arrangera tusentals utlandsadoptioner, vilka logistiskt genomfördes med hjälp av SAS som under årtiondena har transporterat 10.000-tals utländska adoptivbarn från långt över 100 olika ursprungsländer till både Sverige, Norge och Danmark.
Därtill inhyser Sverige världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum som har stått bakom närmare hälften av alla adoptioner. Utöver statens, Adoptionscentrums och de andra adoptionsförmedlande adoptionsorganisationernas alla utlandsadoptioner har också tusentals svenskar adopterat privat sedan 1960-talet. Dessutom har Svenska kyrkan och de olika svenska frikyrkorna likaså varit mycket aktiva i adoptionsverksamheten genom sina utsända missionärer och biståndsarbetare i ett stort antal ursprungsländer.”
(…)
”Var det kanske så att det var svenskarnas efterfrågan på utländska adoptivbarn som gjorde att korruptionen inom adoptionsverksamheten både uppstod, utvecklades och med åren blev i det närmaste permanentad när gigantiska pengasummor till slut var i omlopp inom den globala adoptionsverksamheten? I ursprungsländerna konkurrerade svenskarna dessutom med de andra västländerna om att hitta så kallade adopterbara barn.
I dag vet vi att det faktum att efterfrågan på adoptivbarn från Sveriges och Västs sida under flera decennier alltid översteg tillgången har inneburit alltför många tragedier för förstaföräldrarna och förstafamiljerna i ursprungsländerna liksom för de adopterade vars ursprungsidentiteter i många fall har utraderats för alltid och även för de svenska och västerländska adoptivföräldrarna vilka handlade i god tro.
Vi som står bakom denna artikel företräder alla de föreningar som finns i Sverige för adopterade. Nu när det står klart att regeringen kommer att utreda oegentligheter inom adoptionsverksamheten liksom illegala och korrupta adoptioner begär vi av regeringen att denna utredning genomförs på samma sätt som den nederländska utredningen, som vi ser som en förebild i sammanhanget.
Visserligen hade den nederländska utredningen, som sammantaget var verksam i tre års tid, till en början i uppdrag att enbart undersöka adoptionerna från fem olika ursprungsländer och endast de adoptioner som ägde rum fram tills 1990-talet. Under resans gång insåg dock den nederländska utredningskommittén att problemet med korruptionen inom adoptionsförmedlingen var större än så. Till slut kom adoptionerna från över 20-talet ursprungsländer att inkluderas, vilka sammantaget representerar uppemot 90 procent av Nederländernas 40.000 utlandsadopterade, liksom samtliga utlandsadoptioner från den internationella adoptionens barndom på 60-talet och fram tills 2018.
● Vi menar att det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt och att Sverige därför redan från början bör utreda utlandsadoptionerna från samtliga ursprungsländer, vilka för övrigt i praktiken är exakt samma länder som holländarna har adopterat ifrån, liksom alla adoptioner till Sverige från 1960-talet och fram tills 2010-talets slut.
● Vidare vill vi att utredningen ska vara oberoende och självständig så som den nederländska utredningen var i den meningen att inga kommittémedlemmar får ha någon som helst koppling till någon adoptionsförmedlande adoptionsorganisation.
● Slutligen vill vi att den svenska utredningen engagerar landets experter och forskarkompetenser inom området precis som den nederländska utredningen gjorde. Sammantaget kom den att involvera femtontalet personer varav ett flertal var jurister, historiker och forskare med den expertkunskap som krävs för att genomföra en fullständig genomlysning av den internationella adoptionsverksamheten.
● Utöver att vi vill att alla ursprungsländer och alla år utreds vill vi även att utredningen, som måste ges ordentliga resurser såväl personellt såsom finansiellt och som måste få arbeta så länge som det behövs, särskilt undersöker svenska statens roll i den svenska adoptionsförmedlingen utöver de olika adoptionsförmedlande organisationernas adoptioner och privatadoptionerna.
● Vidare vill vi att utredningen lämnar förslag på åtgärder för att säkerställa att dagens adoptioner sker på ett rättssäkert sätt och att dagens adoptionsförmedling kvalitetssäkras och följs upp på ett rigoröst sätt.
● Alltför många adoptionsskandaler har uppdagats även på 2000- och 2010-talen i ett flertal ursprungsländer som Sverige fortfarande adopterar ifrån vilket indikerar att utredningen både måste undersöka adoptionerna som har ägt rum efter 90-talet och säkerställa att korruption inte förekommer i samband med dagens adoptioner.
Maria Dexborg, Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR)
Katarina Grahn, Världsgruppen för adopterade
Enrica Hanell, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn (AFO)
Li Hansson Bejarano, nätverket Adopterad från Colombia
Tobias Hübinette, adopterad från Sydkorea och lärare och forskare vid Karlstads universitet
Hanna Sofia Johansson, Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN)
Rose Larsson, nätverket Adopterad från Indien
Clas Lindholm, Chileadoption.se
Pia Ninche, Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF)
Simon Nordangård, Vuxen internationellt adopterad (VIA)
Teresa Norman, nätverket Adopterade från Bolivia (AFB)
Martin Svensson, Föreningen för adopterade thailändare (FFAT)
Petra Wester, Adopterade koreaners förening (AKF)”
Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF vill nu att regeringen tillsätter en liknande utredning som den holländska för att gå till botten med alla korrupta adoptioner
Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF vill nu att regeringen Löfven och socialminister Lena Hallengren tillsätter en liknande utredning som den holländska dito för att utreda och gå till botten med Sveriges alla korrupta och illegala utlandsadoptioner. Det förvånar dock inte att genomkorrupta och genomfalska Adoptionscentrum, världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt, som bevisligen har gjort sig skyldig till 1000-tals korrupta adoptioner från bl a Kina, Sydkorea, Thailand och Chile till Sverige kritiserar att Nederländernas regering i veckan stoppade alla utlandsadoptioner till Nederländerna samt skyller på de privata adoptionerna som enskilda holländare liksom svenskar genomförde fram tills 1990-talet.
Medan holländarna har adopterat 40 000 barn från andra länder sedan 1960-talet har svenskarna adopterat hela 60 000 barn från andra länder sedan 1960-talet varav Adoptionscentrum har stått för hälften av dem så en sådan svensk utredning skulle bli mycket omfattande och inte minst då dokumentationen som rör dessa 60 000 utlandsadoptioner är i adoptionsförmedlarna ägo – d v s idag kan t ex ingen journalist som händelsevis skulle vilja göra det gå in i och undersöka Adoptionscentrums gigantiska arkiv som förvaras på Riksarkivet i Stockholm och som innehåller handlingar som rör de 30 000 adoptioner som Adoptionscentrum har stått bakom under decennierna.
”Nederländerna frös i veckan adoptioner från utlandet sedan en regeringskommission upptäckt att barn stulits från deras biologiska föräldrar. En liknande utredning bör tillsättas även i Sverige, anser både Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) och Adoptionscentrum.”
https://www.svd.se/myndighet-oegentligheter-vid-adoptioner-bor-utredas
”Det bör utredas hur Sverige ska hantera uppgifter om oegentligheter av det här slaget, anser Per Sundberg, kommunikationsstrateg på MFoF.
– Vi som myndighet har varit väldigt tydliga med det gentemot socialdepartementet.
Den statliga kunskapsmyndigheten MFoF – som sorterar under socialdepartementet – ansvarar bland annat för att internationella adoptioner till Sverige ska ske på ett lagligt och etiskt godtagbart sätt.
”Adoptioner får endast genomföras om de är till barnets bästa och aldrig med ett vinstintresse”, heter det på myndighetens sajt. Per Sundberg framhåller att det finns ett behov av klarhet.
– Vi har kontakt med många vuxna adopterade som är oroliga över uppgifter om oegentligheter. Och vi har full förståelse för det. Det är i många fall förfärliga uppgifter som kommer fram, säger han.
Ur ett svenskt perspektiv är Chile det exempel som varit mest omtalat de senaste åren. En pågående brottsutredning i landet har hittills visat att över 600 misstänkta offer för illegala adoptioner mellan 1970- och 1990-talet hamnat i Sverige.
”Det är ett faktum att hundratals barn i Chile har ryckts från sina föräldrar och blivit bortadopterade till utlandet. Det är en sanning som inte kan motsägas och som styrkts av vittnesmål från alla de personer som kallats att delta i målet”, skrev MFoF i en rapport från myndighetens besök i landet i maj 2018.
Nyligen kom en rapport från Statskontorets utredning av den internationella adoptionsverksamheten i Sverige. I den bedöms att nuvarande organisering är bäst lämpad för ändamålet och att internationella adoptioner har blivit säkrare. Samtidigt framkommer det att det finns risker och att det är ”svårt att fullt ut garantera rättssäkerheten och barnrättsperspektivet i varje enskilt adoptionsfall.”
Adoptionscentrum, Sveriges största förmedlare av internationella adoptioner, välkomnar en oberoende utredning. Däremot förvånas verksamhetschefen, Kerstin Gedung, över det beslut som fattats av den nederländska regeringen. Utredningen har tittat på fall från 1960-talet och framåt, understryker hon.
– Det handlar i stor utsträckning om enskilda, oreglerade adoptioner som vid den tiden var vanliga, både i Nederländerna och Sverige. Det är förvånande att landet stoppar adoptioner i dag som genomförs av reglerade och icke-vinstdrivande organisationer, baserat på oegentligheter som förekom före Haagkonventionen, säger hon.
Haagkonventionen för internationella adoptioner antogs 1993. I Sverige trädde den i kraft 1997.”