Kategori: högerpopulism

Igår gick AfD bakåt i det tyska förbundsdagsvalet och därmed går det att konstatera att Europas samlade högerpopulister och högerradikaler har gått bakåt i samtliga europeiska val som hittills har ägt rum under pandemins andra år

Högerradikala AfD gick bakåt från 12,6% till 10,4% i gårdagens tyska förbundsdagsval medan vänsterradikala Die Linke, som en gång i tiden erhöll över 11% (i 2009 års förbundsdagsval) ser ut att misslyckas med att uppnå den 5%-spärr som gäller för att ta plats i det tyska parlamentet.

AfD är dock fortsatt det enskilt största partiet i Sachsen och Thüringen och även i stora delar av storstaden Dresden gjorde partiet bra ifrån sig med 18-19%. F d Karl-Marx-Stadt, som Chemnitz hette under DDR-tiden, är symboliskt nog nästan den enda röda (SPD-)ön som är kvar i just Sachsen. AfD är också det näst största partiet i större delen av f d DDR och lyckades bl a uppnå 17% i stadsdelen Marzahn i huvudstaden Berlin. Även i vissa delar av det katolska Sydtyskland gick det relativt bra för AfD med resultat som ibland pendlar mellan 12-14%. Tysklands gamla högerextrema parti NPD erhöll slutligen endast 0,1% i gårdagens val.

Igår var det inte bara det tyska högerradikala partiet AfD som gick bakåt i den tysktalande världen utan även det österrikiska högerpopulistiska partiet FPÖ i lokalvalet i Graz, som ägde rum i skuggan av det tyska förbundsdagsvalet, d v s i Österrikes näst största stad där Österrikes (reformerade) kommunistparti KPÖ i stället gick framåt rejält och t o m blev det största partiet.

Det var just i den utpräglade arbetarstaden Graz (d v s ”Österrikes Göteborg”) som FPÖ ”skrällde” en gång i tiden i 1978 års val och erhöll hela 25% av rösterna (ett rekordresultat som partiet sedan slog 1998 genom att erhålla nästan 27%) på samma sätt som att det var i Dreux som franska Fronten (d v s Front national, d v s dagens RN) en gång skrällde 1983 genom att erhålla 17%, d v s FPÖ:s valnederlag i Graz är därmed ganska så symboliskt.

Därmed har de högerpopulistiska partierna gått bakåt i samtliga val i Europa hittills i år och under det andra pandemiåret inklusive det annars ständigt växande och till synes alltid framgångsrika svenska SD. Under det första pandemiåret var det mer oklart om Europas högerpopulister och högerradikaler skulle ”tjäna” på pandemin eller ej men nu står det i det närmaste klart att de har förlorat på densamma:

ett urval av europeiska val som har ägt rum under 2021 där olika högerpopulistiska och högerradikala partierna har gått bakåt:

AfD i det tyska förbundsdagsvalet: 10,4% (-2,1%)

SD i svenska kyrkovalet: 7,79% (-1,48%)

LDPR i ryska dumavalet: 7,55% (-5,59%)

FrP i norska stortingsvalet: 11,6% (-3,6%)

PVV i nederländska representanthusvalet: 10,8% (-2,3%) (dock gick FvD framåt i detta val på bekostnad av PVV, så FvD blir väl ”undantaget som bekräftar regeln”)

RN i franska regionvalet: 19,02% (-8,71%)

Kan danska S komma att bli en förebild för svenska S och den svenska arbetarrörelsen och vänstern vad gäller att ta tillbaka de högerpopulistiska arbetarväljarna?

Den danska journalisten och författaren Carsten Jensen skriver idag i DN om danska S som är det enda av de en gång så mäktiga, traditionella socialistiska arbetarpartierna i Europa (vilka under större delen av 1900-talet alltid erhöll mellan 35-50% av rösterna, och vilka fr a mobiliserade och samlade den allra största delen av de olika ländernas arbetarklass) som har lyckats med att ta tillbaka de arbetarväljare som tidigare röstade högerpopulistiskt (d v s på DF i Danmarks fall) och som därför numera ligger på närmast osannolika 30% i de danska opinionsundersökningarna.

De traditionella socialistiska arbetarpartierna runtom i Europa är då annars numera antingen i det närmaste utraderade eller så ”harvar” de på med runt 15-25% i opinionsundersökningarna och i de olika valen – d v s de är helt enkelt numera ”blott en skugga av sitt forna jag” (d v s i jämförelse med 1900-talet och även med 00-talet) då de högerpopulistiska och högerradikala partierna har tagit deras arbetarväljare.

Också i Sverige finns det röster och krafter inom svenska S liksom inom den svenska arbetarrörelsen och vänstern i allmänhet som ser danska S som en ideologisk förebild och som ser danska S väg och vänsterpopulismen som den enda vägen framåt för vänstern för att ta tillbaka alla de svenska arbetare som idag röstar på SD. 

En del av dem hittas i och runt tankesmedjan Tiden, d v s arbetarrörelsens gamla tankesmedja, medan andra som står till vänster om både S och V redan har ”bildat eget”, d v s det finns idag en mindre vänsterpopulistisk flora av lokalpartier och mindre partier till vänster om S och V som har anammat samma retorik som danska S står för varav flera valdes in i olika kommunfullmäktigeförsamlingar i 2018 års val.

Det ska dock sägas att den svenska vänstern i bred mening antagligen är mer antifascistisk och antirasistisk än i något annat europeiskt land och inte minst beror det på att både S och V har valt att stå emot SD på ett sätt som nog inga andra motsvarande partier har gjort runtom i Europa. Om detta mest bara beror på partiledarna och partiledningen eller inte är svårt att veta men det är ett faktum att både de före detta och nuvarande partiledarna för S och V har varit och är mycket tydligt emot SD. Inte minst har svenska S nuvarande ledare Stefan Löfven om och om igen upprepat utan att vare sig blinka eller rynka pannan att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.

Det är dock tyvärr samtidigt ett faktum att SD har stulit 100 000-tals och åter 100 000-tals arbetarväljare (och även lägre medelklassväljare) från S under de senaste åren även om det på sistone mest verkar vara f d M-(medelklass)väljare som numera gör att SD fortsätter att växa och inte f d S-(arbetar)väljare (åtminstone inte i samma utsträckning som tidigare).

https://www.dn.se/kultur/carsten-jensen-danska-s-har-blivit-populisternas-arvtagare/

”En ny storhetstid tycks ha inletts för den danska socialdemokratin. Den bygger på en robust folklig tradition och hyllar välfärdsstaten, men har noll tolerans för invandring. Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik, skriver Carsten Jensen.

Danmark har de senaste årtiondena varit ett politiskt laboratorium i Europa, där nya politiska idéer provats ut. Under 1990-talet berodde det på Dansk Folkeparti, det första högerpopulistiska partiet i Europa som kombinerade motstånd mot invandring med ett försvar för välfärdsstaten, den som gjort Danmark till internationell förebild.

Partiets framgångsrecept var inte bara Danmark åt danskarna utan också, vilket var långt mer slagkraftigt, att den danska välfärdsstaten skulle vara etnisk och förbehållen danskarna. Det var inte bara vid gränsen det skulle vara tillträde förbjudet för utlänningar. Det skulle det vara också i dörren till danska sjukhus.

Nu är Danmark åter igen ett politiskt laboratorium. Den danska socialdemokratin har blivit den mest livskraftiga i Europa, där socialismen annars överallt tycks vara i kris. Vore det val i morgon skulle socialdemokraterna efter två år vid makten vinna stort med över 30 procent av rösterna, siffror partiet inte har nått upp till sedan 1998. Vilket annat socialistparti i Europa har ett sådant stöd?

Har de danska socialdemokraterna hittat receptet på säker succé? Bör partiet vara en förebild för Europas krisdrabbade socialistpartier? Partiets eget svar är ett eftertryckligt ja: Och receptet är detsamma som Dansk Folkepartis: Noll flyktingar och en hård, konfrontativ linje mot invandrare.

Den danska välfärdsstaten har skapats av arbetarrörelsen. Under större delen av 1900-talet var den danska socialdemokratins dominans ojämförlig. Så började erosionen. Sedan millennieskiftet har partiet bara haft makten under sex år, men nu tycks en ny storhetstid ha inletts.

Ett bottenläge nåddes under socialdemokraternas förra regeringsperiod, från 2011 till 2015, fyra fatala år som resulterade i en dånande valförlust och en stormande framgång för Dansk Folkeparti. Det var inte invandringspolitiken som avgjorde valet, det var välfärdsstaten. 

Den politiskt oerfarna socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt förklarade att välfärdsstaten avlösts av den så kallade konkurrensstaten, där anpassning till globaliseringen och världsmarknaden var det centrala. Resultatet blev att den yttersta högerflanken stärktes och plötsligt framstod som välfärdsstatens sista trovärdiga försvarare.

Socialdemokraterna nämnde aldrig mer konkurrensstaten. I stället återintroducerade de gamla socialdemokratiska värderingarna. Partiets nya ledare, Mette Frederiksen, inkarnerar bejakandet av en robust folklig tradition, som i hennes tolkning också rymmer mot¬vilja mot invandrare. För att återvinna arbetarröster som förlorats till den yttersta högern ska äkta socialdemokrater från och med nu tala och låta som den yttersta högern.”

(…)

”Socialdemokraterna samtyckte till att Danmark från 2017 och fram till 2020 inte tog emot en enda av FN:s kvotflyktingar, trots att FN rekommenderar Danmark att ta emot 500 per år. Under 2020 togs 30 kvotflyktingar emot. En lag har just antagits som gör det möjligt att skicka asylsökare till länder utanför Europa, där de i läger kan vänta på svaret på sina ansökningar. Med sikte på ett framtida avtal har socialdemokratiska ministrar under våren besökt Rwanda, som på 1990-talet var skådeplats för ett bestialiskt folkmord.

Sedan 2015 har det bara givits tillfälliga uppehållstillstånd till asylsökare. Det är också därför det nu finns planer på att skicka hem 500 syriska flyktingar till Damaskus-området, som Danmark som enda europeiskt land har förklarat vara säkert.”

(…)

”Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik. Kritik utifrån kommer enligt partiet bara att öka dess popularitet bland de högerpopulistiska väljare som tidigare röstade på Dansk Folkeparti.

Och vilka är då de arbetarväljare som socialdemokraterna friar till? Väljarundersökningar visar att de framför allt är äldre outbildade arbetare från landsorten. Storstädernas unga och den utbildade medelklassen, grupper som historiskt sett också alltid varit en del av socialdemokratins bas, har lämpats åt sidan i en kortsiktig fokusering på makt, där mål och medel förväxlas.

Så om Danmark ännu en gång blir en förebild och ett modelland så kommer det att vara i en framtid när EU befinner sig i upplösning och ett isolationistiskt, splittrat Europa förlorar all politisk betydelse. Danmark först betyder Europa sist. Det är den danska socialdemokratins politik under kommande år: Nej till unga väljare som är engagerade i klimatet och framtiden. Ja till dem som vill sätta klackarna i marken och rösta för ett etniskt rent Danmark.”

I gårdagens andra och sista omgång av det franska regionalvalet lyckades högerpopulistiska RN inte erövra makten i någon fransk region

I gårdagens andra och sista omgång av det franska regionalvalet lyckades högerpopulistiska RN (Rassemblement national) inte erövra makten i en enda fransk region och inte ens i Provence-Alpes-Côte d’Azur (med storstäderna Marseille och Nice som annars är starka fästen för RN) där partiets resultat stannade på 42,7%. 

I Hauts-de-France stannade RN:s valresultat på 25,65%, i Grand-Est på 26,3%, i Bourgogne-Franche-Comté på 23,78%, i Normandie på 19,52%, i Nouvelle-Aquitaine på 19,11%, i Occitanie på 24%, i Centre-Val de Loire på 22,24% och i Ile-de-France på ej mer än 10,79%. 

I Marseille stannade RN:s valresultat på 37,02%, i Avignon på 38,96%, i Cannes på 42,09%, i Nice på 40,16% och i Toulon på 40,11%.

Däremot lyckades RN bli det största partiet i ett antal departement – i Pas-de-Calais med 30,03%, i Aisne med 33,25%, i Pyrénées-Orientales med 33,72%, i Hérault med 28,3%, i Vaucluse med 37,88% samt i Var med 36,11%.

Totalt erhöll RN 19,02% av de avgivna rösterna.

Högerpopulistiska RN backade i första omgången av gårdagens franska regionalval

I första omgången av det franska regionalvalet, som ägde rum igår, har Marine Le Pens högerpopulistiska RN (Rassemblement national) som väntat tagit hem åtminstone en region – Provence-Alpes-Côte d’Azur med 36,38% av rösterna (och med städerna Marseille och Nice) – men i övrigt verkar RN:s sammanlagda valresultat ha stannat på runt 19-20% vilket är lägre än vad partiet hade väntat sig.


I bl a Hauts-de-France lyckades RN erhålla 24,37%, i Bourgogne-Franche-Comté 23,19%, i Occitanie 22,61%, i Centre-Val-de-Loire 22,24%, i Seine-et-Marne 21,15% och i Grand-Est 21,12%, I Normandie 19,86% och i Nouvelle-Aquitaine 18,21%.

Sannfinländarna gick kraftigt framåt i det finska kommunvalet

Perussuomalaiset (PS) eller Sannfinländarna (Sannf.) gjorde tyvärr mycket bra ifrån sig i det finska kommunvalet och erhöll 14,5% och 1350 mandat och även utbrytarpartiet Blå framtid lyckades ta hem fyra mandat.
Medan nästan alla andra partier backade jämfört med 2017 års kommunval så gjorde PS sitt bästa kommunval någonsin i partiets historia och blev det enskilt största partiet i bl a Kankaanpää, Orimattila, Kihniö, Hamina, Ylöjärvi och Hämeenkyrö samt i tre områden i Stor-Helsingfors – i Tapanila/Mosabacka, Kivikko/Stensböle och Jakomäki/Jakobacka. Högerpopulistiska partier har annars ”normalt” mycket svårt att bli det enskilt största partiet i de olika europeiska huvudstadsregionernas valkretsar och stadsdelar. PS eller Sannf. blev slutligen det näst största partiet i ett flertal finska kommuner (se den gula färgen). Den stora frågan om pandemin har hjälpt eller stjälpt den alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern är dock antagligen fortfarande inte möjlig att besvara med bestämdhet.

Sverige sällar sig nu till övriga Europa i relation till synen på SD efter GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken och den svenska efterkrigstida antifascistiska och antirasistiska ”cordon sanitaire”-överenskommelsens borttynande

Fram tills 2010 var Sverige ett av ett fåtal länder i Europa som fortfarande saknade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament till skillnad från inte minst de nordiska grannländerna vilka alla samtidigt härbärgerade stora högerpopulistiska partier.

Fram tills 2020 var Sverige ett av ett fåtal länder i Europa som fortfarande hade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament som var isolerat till skillnad från inte minst de nordiska grannländerna vilka alla samtidigt har haft högerpopulistiska partier som också har varit en del av det politiska etablissemanget och innehaft makten.

SvD:s Teresa Küchler skriver idag om hur övriga Europa har uppmärksammat att Sverige var ett av de sista länderna i Europa där den efterkrigstida antifascistiska och antirasistiska ”cordon sanitaire” nu har övergetts i relation till SD, som då var ett av de sista europeiska högerpopulistiska partierna att både komma in i ett parlament och att bli en del av politiska etablissemanget p g a den senfärdiga men idag genomförda GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken (och just nu f ö även ”nosa” på makten inför 2022 års val).

”Att isoleringen av SD är bruten har inte missats på kontinenten. Utvecklingen inför svenska valet 2022 är inte unik – tidigare pariastämplade partier har i land efter land bjudits in i värmen.”

https://www.svd.se/sanitar-avsparrning-borta-for-pariapartier

”Det franska och internationella begreppet ”cordon sanitaire”, som betyder ungefär ”sanitär avspärrning”, har sitt ursprung i jordbruket. 

Det beskriver det slags skyddsbarriär som skapas kring en bondgård där en smittsam sjukdom härjar bland kreaturen, för att förhindra att farsoten sprids till omkringliggande gårdar. Ingen släpps in eller ut från det infekterade området. 

I politikens värld innebär en ”cordon sanitaire” att etablerade politiker sluter en pakt om att isolera extrema partier som anses sprida skadliga åsikter bland väljarna. 

Spanien var länge immunt mot högerpopulistiska och -extremistiska partier, på grund av sin egen politiska 1900-talshistoria. 

Det stora spanska, klassiska högerpartiet Partido Popular grundades visserligen av personer som tidigare stöttat den fascistiska Francoregimen, men de var från början inställda på en demokratisk framtid. Partiet inlemmade många av de gamla frankisterna i sina led – men avväpnade dem också, åtminstone i det offentliga. 

När Vox så gjorde sitt intåg på den politiska arenan för några år sedan tvingades Partido Popular förhålla sig till krafter utanför partiet, inte inom, med åsikter långt ut på den yttersta högerkanten. Precis som högern hade måst göra i andra europeiska länder i decennier redan.

I modern tid i Europa blev uttrycket och exercisen att smälla upp en ”cordon sanitaire” kring extrema partier stort på 80-talet, i framför allt Frankrike och Belgien.” 

(…)

”Såväl franska som belgiska medier har under de senaste veckorna påpekat att Sverige kan bli ännu ett land i Europa där ett parti som länge varit otänkbart som samarbetspartner nu bjuds in i värmen av den klassiska högern, och där avspärrningarna rivs. 

“Länge var den svenska högern ett undantag i Europa, med sin vägran att samarbeta med extremhögern. Men så är inte längre fallet, när ett närmande är på gång inför valet 2022”, lydde en artikel i tidningen Le Monde nyligen.

Och den belgiska tidningen Le Soir skrev i förra veckan: ”Högern och extremhögern tar ett första steg mot en union”.

SD:s resa från pariaparti till att på allvar släppas in i den politiska värmen accelererade i början av året när Moderaternas partiledare Ulf Kristersson öppnade för såväl ett avtal med SD som för SD-tjänstemän i regeringskansliet.

I mars gick Nyamko Sabuni ut med att Liberalerna vill verka för en borgerlig regering även om den behöver stöd av Sverigedemokraterna. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna menar dock att det handlar om att samarbeta sakpolitiskt, och inte om att skapa ett nytt politiskt block tillsammans med SD.

I början av maj – några dagar före valet i Madrid – kom det första gemensamma sakpolitiska utspelet mellan M, KD, L och SD, om migrationspolitiken.

– SD har gjort samma resa som franska Nationella fronten. Från rötter i något så frånstötande – nazismen – att de inte gick att ta i, till skillnad från exempelvis norska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti som har sina rötter i klassisk välfärdsstatskritik och missnöjespolitik, till en politik som folk tänker om att ”det var ju inte så farligt”, säger den franske stadsvetaren Jean-Yves Camus. 

– Det är det Marine Le Pen gjort, många fransmän tänker i dag: ”Hon är ju inte så farlig”.

Det första land i europeisk efterkrigstid där isoleringen av extrema partier sprack och politiker från ytterkantshögern bereddes plats i en regering var Italien. 

När näringslivspampen, mediemoguln och högerledaren Silvio Berlusconi tillträdde som premiärminister 1994 omgärdade han sig med ministrar från både partiet Nationella alliansen, vars partiledare Gianfranco Fini tidigare lett ett nyfascistiskt parti och flera gånger hyllat fascistledaren Benito Mussolini, och från det separatistiska, främlingsfientliga Lega Nord. 

Under de 27 år som gått sedan dess har Italien sett regeringar med högerextrema element komma och gå. Lega Nord har blivit kort och gott Lega, och övergivit sin regionalseparatistiska profil för att i stället presentera sig som ett rikstäckande, nationalistiskt, EU-skeptiskt och invandringskritiskt parti, som långsamt närmar sig den klassiska högern.

Legas partiledare Matteo Salvini är en av Italiens mest populära politiker och förutspås en dag bli premiärminister. 

Partiskrällen med koalitioner som fått störst eko i hela Europa kom från Österrike. 1999 vann Jörg Haiders högerpopulistiska och främlingsfientliga Frihetsparti (FPÖ) tillräckligt många röster för att beredas några ministerposter. Och det trots partiledarens upprepade hyllningar av element i Nazitysklands politik – ett heligt tabu på den europeiska kontinenten. 

De då 14 andra EU-länderna fryste genast alla bilaterala relationer med Wien och satte alpnationen i en ”diplomatisk frysbox” – alltså en ”cordon sanitaire” på EU-nivå. 

Men det resulterade i sin tur i att Haider blev ännu mer populär hemma i Österrike – och sedan dess har man inte gjort om samma utfrysning inom EU. 

Frihetspartiet återvände för övrigt till en österrikisk regering år 2017, och hade säkert blivit kvar om inte den så kallade Ibiza-skandalen ägt rum: partiledaren Hans-Christian Strache filmades i ett hotellrum på den spanska semesterön, i färd med att be en rysk investerare om partibidrag, och lova henne att strypa pressfriheten i Österrike.

Även Finland, Danmark och Norge har på senare år haft regeringar som samarbetat med eller räknat med stöd från partier som tidigare räknats som otänkbara samarbetsval: Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. 

Dessa samarbeten har inte höjt på många ögonbryn inom EU-samarbetet. I dag utgör de två stora partigrupper i EU-parlamentet som samlar invandringskritiska, populistiska och nationalistiska partier tillsammans omkring 20 procent av alla parlamentariker. 

Vinnaren i regionalvalet i Madrid i förra veckan, den konservativa politiska supernovan Isabel Díaz Ayuso lyckades kamma hem hela 64 av regionalparlamentets 137 stolar i Madrid. Men utan stöd från Vox får hon och hennes parti Partido Popular inte egen majoritet i kammaren. 

Isabel Díaz Ayuso har sagt att hon inte utesluter att regera tillsammans med, eller med stöd av, Vox.”

Extremhögern gick bakåt i gårdagens parlamentsval i Bulgarien

I gårdagens (pandemi-)parlamentsval i Bulgarien gjorde de olika högerpopulistiska och högerextrema partierna dåligt ifrån sig och erhöll tillsammans runt 10% av bulgarerna röster, vilket visar att pandemin kan slå olika mot denna brokiga partifamilj runtom i Europa. Bäst gick det för IMRO, Vŭzraždane och Volya–NFSB med 3,58%, 2,92% respektive 2,44% medan det tidigare så stora partiet Ataka (d v s Attack), som erhöll 9% i 2017 års parlamentsval, fick nöja sig med ynka 0,5%.

https://www.svd.se/borissovs-parti-vinner-valet-i-bulgarien

Sedan 2017 har Bulgarien letts av en koalitionsregering under ledning av landets största parti högerpartiet Gerb varinom IMRO, Volya–NFSB och Ataka också ingår med fyra ministerposter och det finns nu en risk att Gerb kommer att fortsätta att behöva dessa högerpopulistiska och högerextrema partier i den nya regeringen som bildas efter gårdagens val om partiet fortsätter att styra landet p g a att Gerb har förlorat omkring 10% av sitt stöd sedan 2017 års val.

Den den holländska högerpopulismen och extremhögern är större än någonsin tidigare trots pandemin

Det står nu tyvärr utom allt tvivel att den holländska högerpopulismen och extremhögern mår bättre än någonsin tidigare i holländsk politisk historia (samtidigt som holländarna själva liksom alla andra på jorden ju inte mår särskilt bra alls just nu p g a viruset) sedan den parlamentariska demokratin infördes i Nederländerna:

https://www.telegraaf.nl/nieuws/1434918452/88-stemmen-geteld-vvd-35-zetels-bij1-toch-in-de-kamer

För trots pandemin och trots ett rekordhögt valdeltagande och trots en numera mycket låg (utomeuropeisk) invandring till landet har nu hela tre högerpopulistiska och högerradikala partier i form av PVV, FvD och JA21 tagit sig in i det holländska parlamentet i gårdagens val och lyckats kapa åt sig närmare 20% av holländarnas röster.

PVV är dessutom det enskilt största partiet i flera av Nederländernas valdistrikt och regioner såsom i den nordvästra delen (t ex i Emmen med närmare 19%) och i den sydvästra delen av landet runt Maastricht.

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra?

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra, d v s de partier som tillsammans fick över 18% i 2018 års riksdagsval?

Ja det verkar inte bättre/sämre när alternativmedierna nu ser ut att ha utvecklats till den svenska s k nationella rörelsens ”we-are-family”-kitt: 

Exakt24:s Luai Ahmed, Swebbtv:s Katerina Janouch och MED:s Emmie Mikaelsson framträder nu tillsammans i SD:s tv-kanal Riksstudios.

Att den s k nationella rörelsen alltid har varit incestuös organisationshistoriskt sett (OBS: jag vill inte förringa incest) samtidigt som att den har präglats av både matricid/patricid och filicid, d v s att utbrytargrupper försöker ”döda” (OBS: jag vill inte förringa föräldramord) moderpartiet eller att fadershuset försöker ”döda” ättelägget ifråga (OBS: jag vill inte förringa barnamord) är väl bekant ända sedan denna politiska rörelse uppstod i Värmland för 97 år sedan (se t ex https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/07/07/sverigedemokraterna-extremhogern-nazister) men sedan SD och alternativmedierna tillsammans stod upp för Swebbtv mot Youtube under den senaste julhelgen och därefter efter nyår för Trump mot Twitter så har kampen mot de amerikanska techjättarna tillsammans med den gamla kampen mot s k ”vänstervridna” public service-media och mot de s k ”vänsterliberala” medierna på rekordtid kommit att ena i stort sett hela den vildvuxna svenska alternativmedievärlden.

”Tillsammans är vi starka” som Nyheter idag, Samnytt/Samhällsnytt, Exakt24, Nya tider och Fria tider uttryckte det när de gick samman tillsammans med både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) för att stå upp för Swebbtv i december förra året.

Eftersom både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) är helt beroende av alternativmedierna och sociala medier-plattformarna, och kanske särskilt SD som är väl medvetet om att partiet aldrig hade kunnat växa och bli så stort som SD är idag utan alternativmedierna, vilka varje dygn numera tävlar med och utmanar de s k gammelmedierna om störst genomslag på internet liksom på både Facebook, Youtube och Twitter (d v s om vilken nyhet som det s k svenska folket läser om och sprider i sociala medier allra mest per dygn), så är det slutligen också uppenbart att SD just nu och sedan Riksstudios sjösattes i november 2020 försöker knyta hela den svenska s k nationella rörelsen till sig inför 2022 års val via just alternativmedierna.

Om att engagera sig i adoptionsfrågor i högerpopulismens tid

Fascinerande (och helt och hållet på ett negativt sätt – d v s helt enkelt jobbigt) att det inte ens går att uttala sig om och vara engagerad i adoptionsfrågor numera och längre utan att högerpopulister och SD:are ”avbryter” (på Twitter) och kommer med sina högerpopulistiska SD-perspektiv:


Från vänster till höger handlar det i det första fallet om någon som tycker att jag ska skickas tillbaka/hem till mitt födelse/ursprungsland ”Nordkorea”. Det händer att svenskar i gemen har problem att skilja på/mellan Nord- och Sydkorea och för oss adopterade från Sydkorea är frågan ”är du från Nord- eller Sydkorea?” då en s k ”klassiker”.


I det andra fallet handlar det om någon som tror att bara för att den f d SS-frivillige Ragnar Linnér råkade ”chef:a” över Stockholms stads adoptionsbyrå (det har då jag f ö grävt fram) så låg just han (vilket inte stämmer men däremot var det antagligen Gerhard Bungerfeldt som gjorde det, som märkligt nog liksom Linnér också hade nazistbakgrund) bakom att Stefan Löfven adopterades bort och eftersom Löfven har två bioföräldrar som var högerextremister (det har då jag f ö grävt fram) så skulle det betyda att SAP på något sätt är kopplat till nazismen.


Det tredje och sista exemplet handlar helt enkelt om QAnon-konspirationen – d v s att t ex svenska Adoptionscentrum förmedlar adoptioner till den svenska s k vänsterliberala eliten och att dessa adoptivbarn utnyttjas sexuellt av de högutbildade höginkomsttagare som generellt adopterar internationellt.
Det är nästan att en faktiskt saknar de där vänsterrösterna som tidigare alltid skulle säga att det är en god och solidarisk gärning att adoptera när en tar del av SD:arnas märkliga ”inspel” vad gäller adoptionsfrågorna.