Kategori: högerpopulism

Sverige sällar sig nu till övriga Europa i relation till synen på SD efter GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken och den svenska efterkrigstida antifascistiska och antirasistiska ”cordon sanitaire”-överenskommelsens borttynande

Fram tills 2010 var Sverige ett av ett fåtal länder i Europa som fortfarande saknade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament till skillnad från inte minst de nordiska grannländerna vilka alla samtidigt härbärgerade stora högerpopulistiska partier.

Fram tills 2020 var Sverige ett av ett fåtal länder i Europa som fortfarande hade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament som var isolerat till skillnad från inte minst de nordiska grannländerna vilka alla samtidigt har haft högerpopulistiska partier som också har varit en del av det politiska etablissemanget och innehaft makten.

SvD:s Teresa Küchler skriver idag om hur övriga Europa har uppmärksammat att Sverige var ett av de sista länderna i Europa där den efterkrigstida antifascistiska och antirasistiska ”cordon sanitaire” nu har övergetts i relation till SD, som då var ett av de sista europeiska högerpopulistiska partierna att både komma in i ett parlament och att bli en del av politiska etablissemanget p g a den senfärdiga men idag genomförda GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken (och just nu f ö även ”nosa” på makten inför 2022 års val).

”Att isoleringen av SD är bruten har inte missats på kontinenten. Utvecklingen inför svenska valet 2022 är inte unik – tidigare pariastämplade partier har i land efter land bjudits in i värmen.”

https://www.svd.se/sanitar-avsparrning-borta-for-pariapartier

”Det franska och internationella begreppet ”cordon sanitaire”, som betyder ungefär ”sanitär avspärrning”, har sitt ursprung i jordbruket. 

Det beskriver det slags skyddsbarriär som skapas kring en bondgård där en smittsam sjukdom härjar bland kreaturen, för att förhindra att farsoten sprids till omkringliggande gårdar. Ingen släpps in eller ut från det infekterade området. 

I politikens värld innebär en ”cordon sanitaire” att etablerade politiker sluter en pakt om att isolera extrema partier som anses sprida skadliga åsikter bland väljarna. 

Spanien var länge immunt mot högerpopulistiska och -extremistiska partier, på grund av sin egen politiska 1900-talshistoria. 

Det stora spanska, klassiska högerpartiet Partido Popular grundades visserligen av personer som tidigare stöttat den fascistiska Francoregimen, men de var från början inställda på en demokratisk framtid. Partiet inlemmade många av de gamla frankisterna i sina led – men avväpnade dem också, åtminstone i det offentliga. 

När Vox så gjorde sitt intåg på den politiska arenan för några år sedan tvingades Partido Popular förhålla sig till krafter utanför partiet, inte inom, med åsikter långt ut på den yttersta högerkanten. Precis som högern hade måst göra i andra europeiska länder i decennier redan.

I modern tid i Europa blev uttrycket och exercisen att smälla upp en ”cordon sanitaire” kring extrema partier stort på 80-talet, i framför allt Frankrike och Belgien.” 

(…)

”Såväl franska som belgiska medier har under de senaste veckorna påpekat att Sverige kan bli ännu ett land i Europa där ett parti som länge varit otänkbart som samarbetspartner nu bjuds in i värmen av den klassiska högern, och där avspärrningarna rivs. 

“Länge var den svenska högern ett undantag i Europa, med sin vägran att samarbeta med extremhögern. Men så är inte längre fallet, när ett närmande är på gång inför valet 2022”, lydde en artikel i tidningen Le Monde nyligen.

Och den belgiska tidningen Le Soir skrev i förra veckan: ”Högern och extremhögern tar ett första steg mot en union”.

SD:s resa från pariaparti till att på allvar släppas in i den politiska värmen accelererade i början av året när Moderaternas partiledare Ulf Kristersson öppnade för såväl ett avtal med SD som för SD-tjänstemän i regeringskansliet.

I mars gick Nyamko Sabuni ut med att Liberalerna vill verka för en borgerlig regering även om den behöver stöd av Sverigedemokraterna. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna menar dock att det handlar om att samarbeta sakpolitiskt, och inte om att skapa ett nytt politiskt block tillsammans med SD.

I början av maj – några dagar före valet i Madrid – kom det första gemensamma sakpolitiska utspelet mellan M, KD, L och SD, om migrationspolitiken.

– SD har gjort samma resa som franska Nationella fronten. Från rötter i något så frånstötande – nazismen – att de inte gick att ta i, till skillnad från exempelvis norska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti som har sina rötter i klassisk välfärdsstatskritik och missnöjespolitik, till en politik som folk tänker om att ”det var ju inte så farligt”, säger den franske stadsvetaren Jean-Yves Camus. 

– Det är det Marine Le Pen gjort, många fransmän tänker i dag: ”Hon är ju inte så farlig”.

Det första land i europeisk efterkrigstid där isoleringen av extrema partier sprack och politiker från ytterkantshögern bereddes plats i en regering var Italien. 

När näringslivspampen, mediemoguln och högerledaren Silvio Berlusconi tillträdde som premiärminister 1994 omgärdade han sig med ministrar från både partiet Nationella alliansen, vars partiledare Gianfranco Fini tidigare lett ett nyfascistiskt parti och flera gånger hyllat fascistledaren Benito Mussolini, och från det separatistiska, främlingsfientliga Lega Nord. 

Under de 27 år som gått sedan dess har Italien sett regeringar med högerextrema element komma och gå. Lega Nord har blivit kort och gott Lega, och övergivit sin regionalseparatistiska profil för att i stället presentera sig som ett rikstäckande, nationalistiskt, EU-skeptiskt och invandringskritiskt parti, som långsamt närmar sig den klassiska högern.

Legas partiledare Matteo Salvini är en av Italiens mest populära politiker och förutspås en dag bli premiärminister. 

Partiskrällen med koalitioner som fått störst eko i hela Europa kom från Österrike. 1999 vann Jörg Haiders högerpopulistiska och främlingsfientliga Frihetsparti (FPÖ) tillräckligt många röster för att beredas några ministerposter. Och det trots partiledarens upprepade hyllningar av element i Nazitysklands politik – ett heligt tabu på den europeiska kontinenten. 

De då 14 andra EU-länderna fryste genast alla bilaterala relationer med Wien och satte alpnationen i en ”diplomatisk frysbox” – alltså en ”cordon sanitaire” på EU-nivå. 

Men det resulterade i sin tur i att Haider blev ännu mer populär hemma i Österrike – och sedan dess har man inte gjort om samma utfrysning inom EU. 

Frihetspartiet återvände för övrigt till en österrikisk regering år 2017, och hade säkert blivit kvar om inte den så kallade Ibiza-skandalen ägt rum: partiledaren Hans-Christian Strache filmades i ett hotellrum på den spanska semesterön, i färd med att be en rysk investerare om partibidrag, och lova henne att strypa pressfriheten i Österrike.

Även Finland, Danmark och Norge har på senare år haft regeringar som samarbetat med eller räknat med stöd från partier som tidigare räknats som otänkbara samarbetsval: Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. 

Dessa samarbeten har inte höjt på många ögonbryn inom EU-samarbetet. I dag utgör de två stora partigrupper i EU-parlamentet som samlar invandringskritiska, populistiska och nationalistiska partier tillsammans omkring 20 procent av alla parlamentariker. 

Vinnaren i regionalvalet i Madrid i förra veckan, den konservativa politiska supernovan Isabel Díaz Ayuso lyckades kamma hem hela 64 av regionalparlamentets 137 stolar i Madrid. Men utan stöd från Vox får hon och hennes parti Partido Popular inte egen majoritet i kammaren. 

Isabel Díaz Ayuso har sagt att hon inte utesluter att regera tillsammans med, eller med stöd av, Vox.”

Extremhögern gick bakåt i gårdagens parlamentsval i Bulgarien

I gårdagens (pandemi-)parlamentsval i Bulgarien gjorde de olika högerpopulistiska och högerextrema partierna dåligt ifrån sig och erhöll tillsammans runt 10% av bulgarerna röster, vilket visar att pandemin kan slå olika mot denna brokiga partifamilj runtom i Europa. Bäst gick det för IMRO, Vŭzraždane och Volya–NFSB med 3,58%, 2,92% respektive 2,44% medan det tidigare så stora partiet Ataka (d v s Attack), som erhöll 9% i 2017 års parlamentsval, fick nöja sig med ynka 0,5%.

https://www.svd.se/borissovs-parti-vinner-valet-i-bulgarien

Sedan 2017 har Bulgarien letts av en koalitionsregering under ledning av landets största parti högerpartiet Gerb varinom IMRO, Volya–NFSB och Ataka också ingår med fyra ministerposter och det finns nu en risk att Gerb kommer att fortsätta att behöva dessa högerpopulistiska och högerextrema partier i den nya regeringen som bildas efter gårdagens val om partiet fortsätter att styra landet p g a att Gerb har förlorat omkring 10% av sitt stöd sedan 2017 års val.

Den den holländska högerpopulismen och extremhögern är större än någonsin tidigare trots pandemin

Det står nu tyvärr utom allt tvivel att den holländska högerpopulismen och extremhögern mår bättre än någonsin tidigare i holländsk politisk historia (samtidigt som holländarna själva liksom alla andra på jorden ju inte mår särskilt bra alls just nu p g a viruset) sedan den parlamentariska demokratin infördes i Nederländerna:

https://www.telegraaf.nl/nieuws/1434918452/88-stemmen-geteld-vvd-35-zetels-bij1-toch-in-de-kamer

För trots pandemin och trots ett rekordhögt valdeltagande och trots en numera mycket låg (utomeuropeisk) invandring till landet har nu hela tre högerpopulistiska och högerradikala partier i form av PVV, FvD och JA21 tagit sig in i det holländska parlamentet i gårdagens val och lyckats kapa åt sig närmare 20% av holländarnas röster.

PVV är dessutom det enskilt största partiet i flera av Nederländernas valdistrikt och regioner såsom i den nordvästra delen (t ex i Emmen med närmare 19%) och i den sydvästra delen av landet runt Maastricht.

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra?

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra, d v s de partier som tillsammans fick över 18% i 2018 års riksdagsval?

Ja det verkar inte bättre/sämre när alternativmedierna nu ser ut att ha utvecklats till den svenska s k nationella rörelsens ”we-are-family”-kitt: 

Exakt24:s Luai Ahmed, Swebbtv:s Katerina Janouch och MED:s Emmie Mikaelsson framträder nu tillsammans i SD:s tv-kanal Riksstudios.

Att den s k nationella rörelsen alltid har varit incestuös organisationshistoriskt sett (OBS: jag vill inte förringa incest) samtidigt som att den har präglats av både matricid/patricid och filicid, d v s att utbrytargrupper försöker ”döda” (OBS: jag vill inte förringa föräldramord) moderpartiet eller att fadershuset försöker ”döda” ättelägget ifråga (OBS: jag vill inte förringa barnamord) är väl bekant ända sedan denna politiska rörelse uppstod i Värmland för 97 år sedan (se t ex https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/07/07/sverigedemokraterna-extremhogern-nazister) men sedan SD och alternativmedierna tillsammans stod upp för Swebbtv mot Youtube under den senaste julhelgen och därefter efter nyår för Trump mot Twitter så har kampen mot de amerikanska techjättarna tillsammans med den gamla kampen mot s k ”vänstervridna” public service-media och mot de s k ”vänsterliberala” medierna på rekordtid kommit att ena i stort sett hela den vildvuxna svenska alternativmedievärlden.

”Tillsammans är vi starka” som Nyheter idag, Samnytt/Samhällsnytt, Exakt24, Nya tider och Fria tider uttryckte det när de gick samman tillsammans med både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) för att stå upp för Swebbtv i december förra året.

Eftersom både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) är helt beroende av alternativmedierna och sociala medier-plattformarna, och kanske särskilt SD som är väl medvetet om att partiet aldrig hade kunnat växa och bli så stort som SD är idag utan alternativmedierna, vilka varje dygn numera tävlar med och utmanar de s k gammelmedierna om störst genomslag på internet liksom på både Facebook, Youtube och Twitter (d v s om vilken nyhet som det s k svenska folket läser om och sprider i sociala medier allra mest per dygn), så är det slutligen också uppenbart att SD just nu och sedan Riksstudios sjösattes i november 2020 försöker knyta hela den svenska s k nationella rörelsen till sig inför 2022 års val via just alternativmedierna.

Om att engagera sig i adoptionsfrågor i högerpopulismens tid

Fascinerande (och helt och hållet på ett negativt sätt – d v s helt enkelt jobbigt) att det inte ens går att uttala sig om och vara engagerad i adoptionsfrågor numera och längre utan att högerpopulister och SD:are ”avbryter” (på Twitter) och kommer med sina högerpopulistiska SD-perspektiv:


Från vänster till höger handlar det i det första fallet om någon som tycker att jag ska skickas tillbaka/hem till mitt födelse/ursprungsland ”Nordkorea”. Det händer att svenskar i gemen har problem att skilja på/mellan Nord- och Sydkorea och för oss adopterade från Sydkorea är frågan ”är du från Nord- eller Sydkorea?” då en s k ”klassiker”.


I det andra fallet handlar det om någon som tror att bara för att den f d SS-frivillige Ragnar Linnér råkade ”chef:a” över Stockholms stads adoptionsbyrå (det har då jag f ö grävt fram) så låg just han (vilket inte stämmer men däremot var det antagligen Gerhard Bungerfeldt som gjorde det, som märkligt nog liksom Linnér också hade nazistbakgrund) bakom att Stefan Löfven adopterades bort och eftersom Löfven har två bioföräldrar som var högerextremister (det har då jag f ö grävt fram) så skulle det betyda att SAP på något sätt är kopplat till nazismen.


Det tredje och sista exemplet handlar helt enkelt om QAnon-konspirationen – d v s att t ex svenska Adoptionscentrum förmedlar adoptioner till den svenska s k vänsterliberala eliten och att dessa adoptivbarn utnyttjas sexuellt av de högutbildade höginkomsttagare som generellt adopterar internationellt.
Det är nästan att en faktiskt saknar de där vänsterrösterna som tidigare alltid skulle säga att det är en god och solidarisk gärning att adoptera när en tar del av SD:arnas märkliga ”inspel” vad gäller adoptionsfrågorna.

Är den italienska situationen med ett SD och ett AfS som tillsammans samlar 40% av väljarkåren även övriga Europas framtid?

DN:s Björn Wiman skriver idag om den speciella och inte minst oroväckande politiska situationen i dagens Italien mot bakgrund av att det var där allting började både 1922 med fascismen och efter Kalla kriget med den klassiska höger-vänster-skalans kollaps (vilket öppnade upp för populismen) – d v s det som händer i Italien händer tyvärr ibland i övriga Europa några år därefter.

Det politiska landskapet präglas numera av ett högerpopulistiskt parti – Matteo ”Il Capitanos” Salvinis Lega (ca 25%) – som kan sägas motsvaras av svenska SD OCH av ett högerextremt parti som är direkt arvtagare till Mussolinis parti PNF via efterkrigstida MSI – d v s Giorgia Melonis Fratelli d’Italia (ca 15%) som kan sägas motsvaras av svenska AfS.

Paradoxalt nog har SD dock snarare och inte minst på sistone under pandemin haft kontakt med högerextrema Fratelli d’Italia – bl a har Åkesson och Meloni samtalat med varandra om den svenska respektive italienska pandemipolitiken – medan AfD ”omvänt” har haft kontakt med högerpopulistiska Lega och åtminstone under 2018 års valkampanj när en representant från Lega talade på AfS avslutande valmöte i Kungsträdgården i Stockholm.

https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-du-kommer-att-bli-chockad-over-hur-det-kan-handa-har

”Fyra partier dominerar det politiska landskapet: ett ansvarsbärande men tynande liberalt/socialdemokratiskt parti (PD), ett högerextremistiskt parti (Lega), ett parti av etablissemangskritiska missnöjespopulister (Femstjärnerörelsen) och så – på starkast frammarsch av dem alla – ett parti som bildats med hjälp av renodlade fascister (Italiens bröder). Det sistnämnda har i dag stöd av var sjätte italienare.

Hur har det blivit så? Hur har fascismen, som drev hundratusentals italienare i döden, kunnat återuppstå med en sådan kraft i det land där den en gång fick sitt namn? En av förklaringarna är just bristen på nationell självuppgörelse. Också i Italien är det chockerande hur mycket som aldrig tycks ha hänt. Landet där diktatorn Benito Mussolini på 1920-talet blev föregångare för de tyska nazisterna och visade hur en våldsam minoritet kan få den politiska makten har aldrig varit i närheten av att göra upp med sitt svarta förflutna.

I stället etablerades efter kriget den officiella bilden att italienarna varit skyddslösa offer för de tyska nazisterna. Man klamrade sig fast – som författaren Géraldine Schwarz skriver i boken ”Medlöparna” – vid de nazistiska brottens monstruösa karaktär för att glömma sina egna. De blodiga kolonialkrigen med kemiska stridsmedel i Libyen och Etiopien, som vissa historiker jämställer med folkmord, förträngdes och tystades ner. Massakrer på civila i Grekland och Jugoslavien sopades under mattan. I Italien hölls aldrig någon motsvarighet till Nürnbergprocessen, där de fascistiska brottslingarna blev dömda.

I stället beviljades de straffrihet och gjorde karriär. Också den neorealistiska filmen, som förvisso fördömer den totalitära ideologin, frikänner den ”vanliga” italienarens roll under fascismen. Först senare med Ettore Scola och Pier Paolo Pasolini kom en ansats till verklig självreflektion. I dag blir det en allt vanligare uppfattning att raslagarna, som infördes på ett ganska sent stadium, visserligen var förfärliga men att fascismen utan dem skulle ha varit inte bara acceptabel, utan rent av bra. Det är därför man i dag ser Mussolinisouvenirer i vanliga affärer och ledande politiker som får pluspoäng när de citerar Il Duce.

Men om Italien hade gjort sitt minnesarbete – hade då så många italienare relativiserat och till och med hyllat extremism och fascism? Om de ansvariga hade ställts till ansvar, hade då inte dagens generationer varit bättre rustade för att stå emot föraktet för demokratin och dyrkan av våldet? Samma fråga kan ställas på många platser. En nation som inte har modet att skapa klarhet kring sitt förflutna kommer aldrig att vara rustad för att möta framtiden.”

På knappa två veckor har de sista av den svenska borgerlighetens cordon sanitaire-fördämningar brustit och högern har både hunnit med konststycket att kasta sig i famnen på SD och anamma SD:s retorik

Under de senaste 12 dygnen har den svenska högern anammat en retorik som tidigare bara hördes i alternativmedierna och från SD:s sida och kvar är nu mest bara Dagens Nyheter, Eskilstuna-Kuriren och några tidningar till som explicit kritiserar att M och KD arbetar för att bilda en gemensam regering med stöd av SD efter 2022 års val.


I samband med och efter Förintelsens minnesdag den 27 januari, som även SD f ö numera deltar i, publicerade ett flertal borgerliga tidningars ledarsidor (såsom bl a Svenska Dagbladet) hårda angrepp på liberaler och socialister som anklagades för att politiskt profitera på och exploatera Förintelsen och de sista överlevande som ännu är i livet för att attackera M och KD ”bara” för att M och KD numera samarbetar med SD och vill regera med stöd av SD efter 2022 års val.


Efter att Ulf Kristersson tog ”bladet från munnen” och uttalade i SVT på bästa sändningstid att han idag är beredd att just bilda regering ihop med KD och med stöd av SD har uppslutningen i det närmaste varit total från högerns sida och flera högerledarsidor (såsom bl a Göteborgs-Posten) har därefter försäkrat att SD numera är ett seriöst och normalt parti.


I samband med att flera socialdemokratiska ministrar i Löfvens regering och flera både liberaler och socialister kritiserade Kristersson inför och under årsdagen av Hitlers maktövertaganden den 30 januari och Kristerssons försäkran att SD numera är ett seriöst och moget parti samt Kristerssons påstående att SD särskilt under pandemin har skruvat ned sin retorik har sedan ett stort antal borgerliga röster och ledarsidor (såsom bl a Dagens Industri) attackerat ministrarna ifråga, Löfvens regering och liberaler och socialister i allmänhet för att ”brunsmeta” Kristersson och M.


Att anklaga liberaler och socialister för att utnyttja Förintelsen och de överlevande i politiska syften och att anklaga de förstnämnda för att ”brunsmeta” högern är då i båda fallen ett retoriskt grepp som alternativmedierna och SD har använt sig av i åratal.


Som om inte detta vore nog så har alternativmediernas och SD:s tal om att den tyska nationalsocialismen i själva verket var vänster under de senaste dygnen letat sig in på högerns ledarsidor (såsom bl a Kristianstadsbladet) och även kolporterats av riksdagsledamöter och andra politiker som numera inte bara tillhör SD utan även M och KD.


Fakta i sak är då att de allra flesta av de överlevande är emot att M och KD har inlett ett samarbete med SD och vill bilda regering med stöd av SD och vidare är sanningen den att SD har radikaliserats rejält under pandemin och särskilt i relation till de högerradikala alternativmedierna och slutligen var vare sig den italienska fascismen eller den tyska nationalsocialismen vänster.


Det är faktiskt inte utan att en längtar tillbaka till både Reinfeldt och Bildt liksom till Hägglund och Svensson och kanske t o m till ”Amiralen” som då var av ett helt annat virke än ”Adoptivpappan” (d v s Kristersson), d v s till den svenska högerns legendariske ledare under mellankrigstiden Arvid Lindman som på ett möte på Ulvåsa slott utanför Motala i juli 1934 en gång för alla tog avstånd från den dåvarande svenska extremhögern inför 2500 församlade östgötamoderater.


”Amiralens” tal ägde då rum efter de s k Långa knivarnas natt när vänsterfalangen inom den tyska naziströrelsen oskadliggjordes. Den dåvarande svenska extremhögern valde efter denna händelse att inte ta avstånd från A.H., vilket chockade den dåvarande svenska högern, d v s att den svenska extremhögern inte tog avstånd från A.H.


I samband med att Trump systematiskt försökte undergräva den amerikanska statsapparaten inifrån efter att valförlusten var ett faktum och efter stormningen av Kapitolium fortsatte SD och den svenska extremhögern ändå att stötta Trump men trots detta har Kristersson valt att öppet inleda ett samarbete med SD och även försäkra både sina egna väljare och svenska folket att SD numera är ett normalt parti som har tonat ned sin tidigare radikala retorik.


Nu är kanske inte De långa knivarnas natt och Kapitolium-stormningen jämförbara händelser men det är i varje fall ett faktum att 1934 valde dåtidens M och dess ledare ”Amiralen” att ta avstånd från den dåvarande svenska extremhögern på grund av att densamma fortsatte att stötta A.H. medan dagens M och dess ledare ”Adoptivpappan” i stället väljer att göra precis tvärtom trots att SD har fortsatt att stötta Trump.

Sedan Kristersson i veckan öppnade slussportarna på vid gavel för SD har SD fortsatt att radikaliseras liksom vissa moderater

Efter att Ulf Kristersson i veckan ”kom ut” som ”jag vill bli Sveriges statsminister efter 2022 års val och leda en M-KD-regering som har stöd av SD då SD inte längre är ett radikalt parti utan ett normalt parti som numera är konstruktivt och seriöst och vars retorik på sistone och särskilt under pandemin har förändrats” efter att fram tills dess gång på gång ha försäkrat bl a Förintelseöverlevande att han aldrig kommer att leda en regering som har stöd av SD har bl a Staffanstorps ”starke man” Christian Sonesson framträtt i SD:s tv-kanal Riks och antagligen då han uppfattar att det numera är fritt fram för både moderater och kristdemokrater att delta i SD-sammanhang. Kristdemokrater har då redan deltagit i SD:s tv-kanal men så var ju ändå Busch före Kristersson vad gäller att sträcka ut en hand till Åkesson.


Dessutom har SD:s tv-kanal Riks nyligen tagit upp att det idag råkar finnas över två miljoner utrikes födda i landet (OBS – det har det då gjort ett tag nu – redan vid 2020 års utgång fanns det 2 019 733 utrikes födda i landet varav f ö 57 280 var adopterade) och lyft fram att SD likaledes nyligen har dammat av SD:s radikala repatrierings/återvandringslinje som gällde under SD:s rasideologiska (och antisemitiska) 90-talsår och som passar som ”hand i handske” med SD:s och alternativmediernas nuvarande folkutbytesdiskurs (d v s att majoritetssvenskarna snart sägs vara i minoritet i Sverige).

Intervjuad i dagens ETC om varför SD fortsätter att stödja Trump

ETC:s Karin Annebäck försöker idag förstå varför svenska SD fortsätter att stödja Trump även efter stormningen av Kapitolium till skillnad från större delen av den övriga paneuropeiska högerpopulismen och intervjuar Brit Stakston och mig själv:

”Politiker från vitt skilda håll världen över har den senaste veckan tagit avstånd från Donald Trump. Men Sverigedemokraterna tycker fortfarande att han förtjänar fredspriset – och är starkt kritiska till att han stängs av från sociala medier.

Även efter stormningen av Kapitolium fortsätter flera ledande Sverigedemokrater att stötta Donald Trump – och upprörs över att hans konton stängts av från såväl Twitter som Facebook.”

https://www.etc.se/utrikes/darfor-fortsatter-sverigedemokrater-att-stotta-trump

”Den senaste veckan har politiker från vitt skilda håll världen över förfasats över händelserna och över Donald Trumps agerande. Även tidigare supportrar som franska Marine Le Pen, brittiske Nigel Farage och norska Fremskrittspartiet tar avstånd.

I Sverige har Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson visserligen fördömt attacken mot Kapitolium och Trumps agerande, men samtidigt står han fast vid att det hade varit bättre med Trump som president än Joe Biden. Likaså förtjänar den amerikanska presidenten fortfarande fredspriset.

Tobias Hübinette, som bland annat forskar i kritiska ras- och vithetsstudier, menar att Sverigedemokraterna stöd till Trump är smått unikt.

– Deras politiska motsvarigheter runtom i Europa har i hög grad tagit avstånd. Att SD inte gör det är lite av en gåta, kanske har det att göra med deras mer radikala ursprung. Samtidigt har de också tajta band med de amerikanska republikanerna. Bara en sådan sak som att Mattias Karlsson och en hel SD-delegation var över och träffade Trump-administrationen och Republikanerna förra hösten säger något, säger han.

Både Åkesson och hans riksdagskollegor har snarare än att diskutera frågor som den amerikanska presidentens ansvar – vad hat, polarisering och misstroende mot medierna kan leda till – försökt flytta fokus till frågan om yttrandefrihet. Att Trump stängts av från såväl Twitter som Facebook upprör många av de högst uppsatta Sverigedemokraterna.

Tobias Andersson, gruppledare för SD i Näringsutskottet och en av dem som var med och träffade Trumps medarbetare i september 2019, twittrar till exempel:

”Det är dags för alla att välja mellan yttrandefrihet och big techs censur och maktfullkomlighet. Det går inte att stödja både yttrandefrihet och Twitters blockering av Trump. Välj sida och förbered dig för strid.”

I efterföljande tweet påpekar han att han inte menar någon fysisk strid. Men han menar ändå att det höga tonläget från SD är motiverat:

– Jag, partikollegor och andra som stöttar yttrandefrihet och demokrati har reagerat på censureringen av USA:s president av den enkla anledningen att det hotar det fria ordet. Om plattformar med oligopol kan censurera ledaren för den fria världen kan vem som helst drabbas, även svenska politiker och andra som inte delar plattformarnas politiska ståndpunkt, skriver han i en kommentar till Dagens ETC.

Hur han ser på ansvar och Trumps agerande i sociala medier svarar han dock inte på.

Brit Stakston, mediestrateg och expert på yttrandefrihet, har inte mycket till övers för Anderssons och Sverigedemokraternas resonemang. Hon menar att plattformarna agerat för att de var tvungna.

– För det första passerade händelserna i Washington och Trumps agerande den senaste tiden alla gränser. Ingen av de här stora plattformarna vill bidra till att det skulle urarta ännu mer. På nätet ryktas det om fler attacker, och även FBI varnar för det. Man vill inte vara den plattform som möjliggjort till att organisera eventuellt kommande attacker, säger hon.

Enligt Stakston är det uppenbart att det inte handlar om att utesluta vissa politiska ståndpunkter.

– Plattformarnas syfte är att få så många som möjligt att använda deras tjänster. Att de har satt upp regler är dels för att användare ska vilja vara där, och dels för att följa lagstiftning gällande sexhandel och upphovsrätt till exempel, säger Brit Stakston.

Flera av Sverigedemokraternas ledamöter drar också paralleller till Sverige, och varnar för att censuren slår även här. Riksdagsledamoten Dennis Dioukarev skriver på Twitter:

”Jag tror man bör förbereda sig på att det kommer bli svårare att bedriva oppositionspolitik i Sverige. Kan ledaren av den fria världen bli censurerad så kan vem som helst bli det.”

Tobias Hübinette är inte särskilt förvånad över att Sverigedemokraterna mer än några andra just nu hävdar att det fria ordet är hotat.

– Stödet till Trump och talet om att stå upp mot censuren handlar egentligen om svensk politik. De är livrädda för att själva förlora tillgången till de här plattformarna, för att de stora, svenska SD-anknutna alternativmedierna ska stängas ute.

Han tror också att Sverigedemokraterna på sikt kan vinna på att misstron mot de etablerade medierna ökar än mer.

– Jag tror att det är deras långsiktiga strategi. De har under lång tid sänt ut en massa tvivel kring etablerad media och framför allt public service-media, för att det gynnar dem i längden. Tyvärr verkar inte de dramatiska händelserna i USA ha fått dem att ändra sina metoder. På sikt är det otäcktaste att SD fortsätter att undergräva förtroendet för etablerad media.”

Igår framträdde Bert Karlsson i SD:s tv-kanal Riks och därmed är hela den svenska högerpopulistiska cirkeln sluten

Igår framträdde Bert Karlsson i SD:s tv-kanal Riks (Riksstudios) och därigenom är hela den svenska högerpopulistiska cirkeln sluten:

Både i 1991 års val, när Karlssons och Ian Wachtmeisters högerpopulistiska parti Ny demokrati (NyD) kom in i riksdagen som det första svenska högerpopulistiska partiet att lyckas med det, och i 1994 års val ”stal” NyD den högerpopulistiska ”showen” för SD trots att SD hade bildats tre år innan NyD. Det var därför först i 1998 års val som SD fick fler röster än NyD men inför 1998 års val hade Wachtmeister bildat sitt egna högerpopulistiska parti Det nya partiet som ”snuvade” SD på åtskilliga tusen röster så egentligen var det först i 2002 års val när SD fick 1,44% som SD för första gången var ohotade ”herren” på den svenska högerpopulistiska täppan även om både Sveriges pensionärers intresseparti, Nationaldemokraterna, Ny framtid och Skånepartiet ”stal” åtskilliga röster från SD i det valet.

Både Karlsson och Wachtmeister, som gick bort för tre år sedan, ska under 2000-talet ha sympatiserat med, stöttat och/eller röstat på KD snarare än med och på SD och Karlsson deltog även i KD:s valturné tillsammans med Ebba Busch i 2018 års val. Från och med 2010 års val när SD kom in i riksdagen för första gången valde sedan Wachtmeister att bli och agera personlig coach och rådgivare åt Jimmie Åkesson och nu och sedan igår är också Karlsson uppenbarligen ”i mål” – d v s nu har även Karlsson ”hittat hem” till SD såsom hans partiledarkollega gjorde innan han avled.

Även i andra länder har gamla ”konkurrenter” gjort samma ”cirkeln är sluten”-resa – d v s äldre ledare, kärnaktivister och ideologer som en gång ledde och tillhörde historiska högerpopulistiska partier som tidigare var stora och som därefter antingen har lagts ned eller helt enkelt bara har ”smällt bort” har dykt upp i dagens högerpopulistiska partier vilka i vissa fall en gång var konkurrenter till de förstnämnda men som idag är de helt dominerande partierna i respektive land.