Kategori: antifascism

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist:

Den 11 mars 1995 inleddes den svenska s k nationella rörelsens mest blodiga år hittills räknat i antalet dödade personer: Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson dödades då i Västerås av en medlem i Westra Aros SA (stormavdelning) med hela 64 knivhugg, som tillhörde stadens på den tiden mycket stora (nazi)skinheadsubkulturmiljö. Efteråt kom talet ”64” att användas av den svenska extremhögern som ett slags kombinerat hotmeddelande och en kodad hyllning till Karlssons mördare.

Då i början av 1995 var det ingen som såg ett mönster och inte heller när mord efter mord inträffade – under året skulle sammanlagt sju personer falla offer för nazister och högerextremister varav John Hron i Kungälv kom att bli det mest kända offret.

Själv var jag på den tiden närmast besatt av att försöka få Sverige att fatta att landet just då härbärgerade västvärldens kanske mest dynamiska extremhöger och som den enda personen i landet samlade jag därför systematiskt och närmast fanatiskt på samtliga förundersökningar och domar som rörde de många högerextrema och rasideologiska morden och våldsdåden i allmänhet vilka jag dokumenterade, kronologiserade och analyserade.

Även när skinheadgäng efter skinheadgäng dök upp i landets kommuner – bara i min lilla hemstad Motala kunde ibland 40-talet skinheads samlas tillsammans i olika sammanhang (bl a var de nära att dränka och döda en tjeckisk invandrarpojke som hade gått i samma klass som min syster och som blev invalidiserad för livet därefter) – var tyvärr inställningen på den tiden bland det s k etablissemanget att ”de är våra grabbar och tjejer och de är inte några riktiga rasister eller nazister utan mest bara lite förvirrade”. 

Den synen kolporterades tyvärr inte minst av representanter för den gamla 70-talsvänstern såsom bl a av Anders Carlberg och Jan Guillou m fl. Det var f ö ETC:s (med)grundare Timo Sundberg som introducerade mig till alla namn inom den svenska 68-rörelsen då han delade min kritik av de av hans egna gamla vänsterkamrater som värnade om skinnskallarna, vilket gjorde att Timo och jag ”hängde” med varandra på den tiden.

Jag var själv så besatt av den svenska extremhögern och uppfylld av en ”sense of urgency” p g a att ingen verkade fatta vad som höll på att hända då trots att alla egentligen satt på första parkett och såg vad som hände men blundade och vägrade se mönstret att jag på den tiden var (ö)känd som den där ettrige och hyperaktive adopterade killen från Sydkorea (OBS: på den tiden var mediebranschen extremt homogen) som ständigt sprang runt på och ”terroriserade” de stora redaktionerna i Stockholm och hade kontakt med ett stort antal journalister och ständigt tjatade och pratade om den svenska s k nationella rörelsen för att försöka få alla att fatta och fr a hjälpte alla och envar med faktauppgifter, research, tips och uppslag. 

Vid ett tillfälle hjälpte jag ärkerivalerna Expressen och Aftonbladet på en och samma gång, vilket då inte anses okej i medievärlden, och trots att jag själv kom från vänstern hade jag inga problem med att även bistå moderater eller högertidningar med information om den svenska extremhögern.

Jag brukade f ö alltid gå runt i kostym och väst på den tiden (och föregrep väl därmed Mattias Karlsson antar jag) samt hade alltid med mig en svart attachéväska full med namnlistor, researchsammanställningar, högerextrem press, SD-trycksaker och vit makt-musik-CD-skivor mm som jag ständigt visade upp och lånade ut till intresserade.

Jag hade vidare på egen hand startat Expo ett år dessförinnan som ett nyhetsbrev och byggt upp ett eget mycket omfattande arkiv om den svenska s k nationella rörelsen och senare under 1995 kom det första numret av den tryckta tidskriften ut och tog på alla sätt och vis Sverige med storm: 

Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige (och inte bara i t ex USA eller i Tyskland) men 1995 förändrades denna inställning i grunden och närmast över en natt tack vare min research och det första numret av Expo vars huvudartikel var författad av Stieg Larsson och mig, och som i detalj gick igenom de sju högerextrema morden inklusive mordet på Karlsson och presenterade det mönster som ingen hade velat se fram tills dess. 

I efterhand visar alla befintliga (text)databaser att 1995 verkligen är det stora genombrottsåret och vattendelaren vad gäller det s k etablissemangets syn på både rasism och nazism i Sverige. Efter det första numret av Expo och efter 1995 var ingenting längre sig likt i Sverige vad gäller bevakningen av och diskussionen om extremhögern (inklusive SD) och även i olika vetenskapliga studier som behandlar denna tidsperiod framhålls regelmässigt 1995 som året då allting vände och då det svenska samhället äntligen började ta in på allvar att den dåvarande svenska s k nationella rörelsen faktiskt var en politisk rörelse att räkna med och inte minst med ett våldskapital som överträffade alla andra högerextrema rörelser i västvärlden på den tiden undantaget möjligen den amerikanska och tyska och möjligen brittiska extremhögern.

Omnämnd som kritiker av den svenska ”gulinghumorn” i det senaste avsnittet av podcasten Haveristerna

I avsnitt 99/senaste avsnittet av den antifascistiska podcasten Haveristerna gör sig Axel Luo Öhman, Henrik Johansson och Sanna Fielding lustiga över att jag anser att rasstereotyper av (sydost/nordost)asiater är utbredda i Sverige och kanske fr a att det skulle handla om rasism.


Bakgrunden och kontexten står då att hitta i att alltför många icke-asiater i Sverige tenderar att ha kul åt och göra sig lustig över (sydost/nordost)asiater vilket är ett alltför utbrett fenomen som går bortanför höger- och vänsterskalan och majoritets- och minoritetsinvånarna och detta fenomen (d v s rasstereotyper av asiater) har jag då både forskat om, skrivit och publicerat om och debatterat om och fr a kritiserat i allehanda sammanhang i mängder av år och dessutom har jag myntat termen ”gulinghumor” för att ge detta på alla sätt och vis kulturellt institutionaliserade och socialt accepterade fenomen ett namn och en benämning:


Axel: Nordkorea är ju en nekrokrati där dom hyllar den senaste, jag vet inte ens vad deras efternamn är, är det Un som är efternamnet – Kim Jong-un – eller Jong.

Sanna (entusiastiskt): Kim, Kim!

Axel: Kim i efternamn, just det dom tar ju det först ja. Förlåt. Gud vad pinsamt!

Sanna (glatt): Ha ha, lite.

Axel (låtsat skuldmedvetet och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): Tobias Hübinette kommer bli så j-vla arg på mig.

Henrik (hånskrattandes och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): He he he he he, ha ha ha ha ha ha ha ha.


Haveristerna är då en av Sveriges mer populära poddar i kategorierna ”Samhälle och kultur” samt ”Komedi och humor” och jag kan måhända ”bjuda på” att det måhända trots allt är lite kul att (sydost/nordost)asiater gör allt ”upp och ner”/”tvärtom” utifrån ett västerländskt perspektiv och att jag måhända har gått för långt ibland när jag attackerar icke-asiater ”på löpande band” för att ge uttryck för s k ”gulinghumor” och sprida rasstereotyper av asiater och kanske särskilt när jag attackerar svenska socialister, antirasister och antifascister för att förestå ”gulinghumor”.

Stefan Löfven är fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef

Stefan Löfven är i sanning fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef (vilket jag i alla fall tror grundar sig i hans egen biologiska familjebakgrund):
Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur Sverige hade varit och sett ut idag om inte just Löfven hade varit landets statsminister sedan 2014 och fram tills dags dato, d v s efter det s k flyktingkrisåret när den svenska politiken slutligen lämnade 1900-talets klassbaserade höger/vänster-uppdelning bakom sig och GAL-TAN:iserades, d v s när kulturkriget till slut nådde Sverige (som då har gällt i våra grannländer och i större delen av övriga västvärlden bra mycket längre än hos oss men vi i Sverige brukar ju på gott och ont ofta vara ”sist på bollen” vad gäller att lämna det högmodernistiska 1900-talet med allt vad det innebar bakom oss).


I åtskilliga europeiska länder har de gamla, traditionella, socialistiska och arbetarklassbaserade masspartierna antingen smällt bort i det närmaste fullständigt eller anammat en högerpopulistisk retorik och även politik i flera västländer men detta har då ännu ej hänt i Sverige i någon större utsträckning och antagligen tack vare Löfven som hittills exempelvis har hållit kretsen runt Tankesmedjan Tiden relativt kort.
Ingen annan västerländsk regeringschef talar heller mig veterligen öppet om landets i fråga högerpopulistiska parti som varande rasistiskt och Löfven säger då t o m regelbundet att SD har en rasideologisk och nazistisk bakgrund och inget annat västland än Sverige har heller mig veterligen institutionaliserat en nationell plan mot strukturell rasism som ett stort antal myndigheter arbetar med/efter och som miljontals kronor har spenderats på. Under och efter sommarens BLM-rörelse har Löfvens regering t o m intensifierat arbetet mot rasism som ofta just benämns som strukturell rasism och allokerat ännu mer medel från statsbudgeten till att bekämpa rasism (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/09/10-miljoner-till-arbetet-mot-rasism).


Till exempel ska Barnombudsmannen kartlägga hur landets barn och unga upplever rasism (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/11/uppdrag-att-ta-fram-kunskap-om-barns-och-ungas-utsatthet-for-rasism), länsstyrelserna runtom i landet ska arbeta med att bekämpa rasism och hudfärgsbaserad diskriminering i arbetslivet (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/09/uppdrag-att-utveckla-lansstyrelsernas-arbete-mot-rasism-pa-arbetsmarknaden) och Forum för levande historia ska undersöka hur invånare i Sverige erfar rasism i kontakt med myndigheterna och all form av offentlig verksamhet såsom i relation till välfärdstjänster av olika slag (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/11/kunskap-om-rasism-i-kontakt-med-myndigheter-ska-kartlaggas) och antagligen kommer snart ett förslag till ett förbud mot rasideologiska och nazistiska organisationer och särskilt de som kan kopplas direkt till våldshandlingar.

Om receptionen av det första tryckta numret av Expo som kom ut för 25 år sedan

Det är ytterst sällan som någon människa får vara med och skriva/skapa historia och de flesta människor får väl aldrig uppleva det under sin levnad antar jag men själv har jag haft förmånen att ha fått göra det åtminstone vid några enstaka tillfällen varav ett inföll för 25 år sedan:


För lite mer än 25 år sedan i oktober 1995 kom första numret av ”riktiga” tryckta Expo ut som innan dess hade existerat som ett uppkopierat nyhetsbrev (som jag själv gav ut på egen hand) och bara för det har jag roat mig med att i sisådär femton minuters tid snabbkartlägga receptionen (d v s det mediala mottagandet) av detta första nummer som på alla sätt och vis tog Sverige med storm på sin tid: Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige men 1995 förändrades då denna inställning i grunden tack vare första numret av Expo.


Allra först ut att rapportera om detta första nummer var GP (och redan den 9/10 1995) och antagligen Per Nygren som jag hade frekvent kontakt med på den tiden och som var mycket kunnig på Göteborgs och Västsveriges s k nationella scen och tidigare i år återknöt Per och jag märkligt nog kontakten i samband med att han sökte information om Lasse Didings i Varberg far som var aktiv nazist.


På 1990-talet intog TT (Tidningarnas Telegrambyrå) fortfarande en central roll i medie-Sverige och vårt första nummer renderade otroligt nog hela två TT-texter bara under oktober månad – dels en nyhet som rörde en nazistgrupp som kallade sig Smålands SA (som senare gick in ”mangrant” som en avdelning i Nationalsocialistisk front) som var osedvanligt våldsam och som bestod av ett 20-tal aktivister i småländska Nybro och dels en nyhet om en högerradikal präst som också han av en ren slump var smålänning.


Även Björn Sandmark som då skrev för Expressen, och som idag är chef för Göteborgs Stadsteater och som jag hade kontakt med senast för någon vecka sedan, och Stefan Jonsson på DN (som idag är professor vid Linköpings universitet och som jag tyvärr inte har någon kontakt med alls längre) samt Mats Deland som ofta skrev för Aftonbladet och som idag är lärare och forskare vid Södertörns högskola var tidiga med att uppmärksamma Expos första nummer och även Jan Guillou kom någon månad därefter att göra det om än med sin typiska maoist-marxistiska analys – ”skinnskallarna är söner till den svenska arbetarklassen och därmed våra arbetargrabbar och de är därför egentligen inte några riktiga nazister”.

Germanisten Gustav Korlén är ännu ett exempel på en f d högerextremist som blev antifascist efter kriget

”Upptäckte” i veckan att den mycket kände och respekterade germanisten Gustav Korlén, professor i tyska vid Stockholms universitet i hela fyra decennier ”på raken” och in till sin död 2014 skribent i Språktidningen mm, också han ingår i det märkliga svenska mönstret att ha haft en högerradikal bakgrund innan kriget men att därefter, under efterkrigstiden, inta en mycket tydlig antirasistisk och antifascistisk hållning:


Korlén, som bl a låg bakom en lång och inte minst ilsken kulturessä i Sydsvenskan år 2000, där han hårt kritiserade hur rastänkandet hade satt sig i språket och hur vissa av det klassiska rastänkandets termer hade överlevt in i vår tid, sällar sig därmed till ett synnerligen illustert sällskap av svenskar som såsom historieprofessorn och den antirasistiska forskarlegenden Åke Holmberg, som räknas som den som grundlade den moderna svenska Afrikaforskningen (Holmberg försvarade då nationalsocialismen när han var aktiv i Sveriges kristliga gymnasiströrelse under mellankrigstiden), historikern och språkvetaren (och greven) Magnus Mörner, som räknas som den som grundlade den moderna svenska Latinamerikaforskningen, minoritetsforskaren och språkvetaren Nils-Erik Hansegård, som räknas som den som grundlade den moderna svenska fler- och andraspråksforskningen och som dessutom banade väg för den banbrytande hemspråksreformen i Sverige 1977 genom sina studier om tornedalingarna och samerna, Gunnar Myrdal, som räknas som den som grundlade den samhällsvetenskapliga forskningen om ras/rasism och minoriteter och därmed bröt naturvetarnas ”monopol” på allt som hade med ras att göra, Gunnar Helander, som räknas som den som grundlade den moderna svenska antirasistiska rörelsen samt Caleb J. Anderson, som räknas som den som stod bakom socialdemokraternas antikoloniala, antirasistiska och antiimperialistiska vändning under Palmes tid m fl.

Korlén hade då en bakgrund i Nationalsocialistiska arbetarepartiet och var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren och just bland landets germanister var Korlén sannerligen inte ensam om att ha en högerradikal bakgrund – det gällde då även bl a tyskaprofessorerna Ernst Löfstedt, Lars Hermodsson, Erik Rooth, John Holmberg, Ernst Kock, Axel Lindqvist och Erik Wellander m fl.
På 1950-talet blev dock Korlén alldeles uppenbart en glödande antifascist och tillsammans med litteraturvetaren och Tysklandskännaren Vilhelm Scharp försökte han t o m skapa en ny och antifascistisk svensk-tysk vänskapsförening som skulle konkurrera med ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen – d v s det Svensk-tyska sällskapet som hade västtyska ambassadens stöd men som trots det ändå aldrig lyckades ”flyga” utan till slut upplöstes efter några års existens, d v s Korlén och Scharp lyckades tyvärr helt enkelt inte med att ”slå sönder” det svenska ”överklassnazistiska” nätverket bland svenska akademiker och andra Tysklandsvänner.

Om Mona Sahlins första fysiska möte med Expo

Ann Charlott Altstadts anmälan av Mona Sahlins självbiografi ”Makt-Lös” i Aftonbladet är väl inte precis den snällaste av alla recensioner av Sahlins mycket uppmärksammade bok som jag själv hittills har läst och jag har väl inte så mycket att säga om Altstadts huvudargument att Sahlin närmast systematiskt ljuger och fabulerar och nästan ägnar sig åt ren historierevisionism annat än att jag kan bidra med mina minnen som då tyvärr inte överensstämmer med Sahlins dito – åtminstone inte sådana de är återgivna i boken.

Det var då jag som grundade Expo vars redaktion var inhyst på en rad olika Stockholmsadresser under åren 1994-97 och som i flera fall sammanföll med min egen bostad (såsom en villa i Mälarhöjden och Alfred Nobels gamla grindstuga i Vinterviken där jag i båda fallen bodde inneboende och varifrån jag författade och utgav de första numrena av Expo när den utgjorde ett uppkopierat nyhetsbrev) såsom Bysistorget på Södermalm där jag bodde under en period och där Expo samtidigt hade sin redaktion (efter två kortare sejourer på Lundagatan respektive på Färgargårdstorget).

I samband med och efter den s k Expo-affären 1996 som bl a ledde till att landets fyra största dagstidningar åter/tryckte delar av eller hela Expo blev vi på dåvarande Expo kontaktade av ett stort antal personer, partier, organisationer och aktörer som åtminstone jag på den tiden kopplade samman med det s k etablissemanget och med kändisskap (d v s rika och mäktiga och kända högutbildade höginkomsttagare kort och gott) och som på olika sätt ville hjälpa oss.

Det hela slutade med att Mona Sahlin, som just då var ute i kylan sedan den s k Toblerone-affären, 1996 besökte Expo och min bostad på Bysistorget på Söder som bestod av en s k våning (d v s en mycket stor lägenhet med många rum och högt i tak och med flera toaletter/badrum o s v) som en idag avliden vän och jag hyrde i andrahand och där Expos redaktion och arkiv också var inhyst under cirka två års tid (ironiskt nog låg SD:s dåvarande partihögkvarter faktiskt inte särskilt långt därifrån på Magnus Ladulåsgatan). Förutom Sahlin deltog även den idag avlidne artisten Rikard Wolff och dennes partner som på mötet, vilka båda kom i sällskap med Sahlin. Det var också Wolffs partner som hade anordnat mötet då han hade haft kontakt med Expos dåvarande chefredaktör.

Under mötet och fikastunden hörde Sahlin sig för om hur det gick för oss på Expo och hon ville också veta vem av oss i redaktionen som hade en bakgrund som (dömd) antifascist då det ansågs mycket kontroversiellt på den tiden (och vilket då var jag – så jag gav mig till känna och erkände s a s omedelbart att det just var jag – på den tiden var det då bara jag och en person till som arbetade på Expo dagligdags och jag bodde då som sagt samtidigt på Expo).

Inför mötet hade jag ”plockat” fram och samlat ihop olika exempel på hur den dåvarande svenska extremhögern skrev om Sahlin och som jag minns det kopierat upp dessa exempel åt henne som bestod av olika tidskriftsartiklar, pamfletter och annat propagandamaterial. För oss på dåvarande Expo var just det en slags metod att försöka få stöd bland s k kändisar – d v s att uppmärksamma dem på vad t ex SD skrev om dem på den tiden.

Detta var då det första fysisk-kroppsliga mötet mellan Expo och Sahlin och därefter fortsatte Sahlin att ha viss kontakt med Expo medan vi på Expo fortsatte att kontinuerligt men aningen oregelbundet informera henne om vad extremhögern titt som tätt skrev om Sahlin.

OBS: Att Sahlin minns fel i sin bok förtar naturligtvis inte på något sätt hennes mångåriga kamp för hbtq-personer och mot rasism.

https://www.aftonbladet.se/a/X8g5W7?fbclid=IwAR21ttsUr8dX1ISgQaWt5R7JCJYS_7vjOO4tF5xYv1pwLmT6n_2N-Kzh30c

”Sahlin var också enligt sig själv en tidigt engagerad antirasist. Men kan det verkligen stämma att Stieg Larsson ringde henne redan på 80-talet för att berätta att hon var SD:arnas och nazisternas främsta hatobjekt? Partiet bildades först 1988 och hon hade väl knappast utmejslat en antirasistisk profil under det decenniet.

I en DN-artikel från 2011 berättar Sahlin att Stieg Larsson i ett brev upplyst henne om hatet mot henne på nätet. Hon var då helt oförberedd och förklarar det med sin kamp mot rasism, för de homosexuellas rättigheter och att hon var feminist.

Kontakten med Larsson kan alltså knappast ha skett på 80-talet för då fanns inget nät och 1995 kallar hon sig för nybakad feminist i tidskriften Reporter. Om detta verkligen hänt så är 2001 ett troligare årtal. Då skriver Aftonbladet att Passagen just stängts ner och Stieg Larsson kommenterar nazisternas aktiviteter på nätsajten och Sahlin berättar att hon blivit ”smädad”.”

Antifascisten och antirasisten Håkan Holmberg har gått bort

Den antifascistiska och antirasistiska journalisten, historikern och politikern Håkan Holmberg har gått bort i en ålder av 69 år som bl a var f d chefredaktör för Upsala Nya Tidning (UNT), d f d riksdagsledamot för FP/L samt f d ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (och i den rollen var han mycket aktiv i debatten om och rättegångarna rörande antisemitiska Radio Islam) plus att han doktorerade på den svenska kommuniströrelsen och demokratifrågan.

jpeg.jpeg

https://unt.se/bli-prenumerant/artikel/wjvopkol

 

Holmbergs sista bok handlade symtomatiskt nog om SD – ”Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild” (2018) – och själv minns jag Holmberg som just en alltid lika pålitlig och kunnig antifascist och antirasist av det klassiska socialliberala snittet som det alltid gick att kontakta och ställa frågor till.

 

När jag en gång kom över ett antal ”halvhemliga” matriklar som listade en försvarlig mängd s k namnkunniga s k prominenta s k högborgerliga s k socialgrupp ett-svenskar såsom varandes medlemmar i ett antal mer eller mindre högerradikala sällskap och klubbar var Håkan mycket behjälplig i att gå igenom dessa namn med mig. Håkan var också den som hade ”järnkoll” på f d nazister och högerextremister som efter kriget gjorde karriär inom bl a FP/L men också inom C och M. Jag minns att Håkan bl a berättade för mig att den gamle Uppsala(över)läkaren Nils Brage Nordlander aldrig fick bli minister i någon av 1970-talets borgerliga regeringar p g a att han innan och under kriget hade varit medlem i Sven Olov Lindholms parti Nationalsocialistiska arbetarpartiet. En annan framliden f d riksdagsledamot och legendarisk antifascist och antirasist – den gamla kommunisten och läkaren John Takman – berättade f ö att Nordlander hade varit iklädd en slags paramilitär uniform i samband med den antisemitiska studentdemonstrationen i Stockholm i början av 1939.

 

Och naturligtvis kände Håkan också till att Sveriges mesta/värsta/bästa s k varulv (d v s en nazist som efter kriget gick in i det s k etablissemanget och gjorde karriär där) Åke J Ek som figurerar i Palmeutredningen (om än i alltför liten grad) också han var medlem i FP/L.

 

Under Håkans tid som UNT:s chefredaktör uppmärksammade han och tidningens dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s kulturchef) att jag vid hela tre tillfällen fick tre inbokade föreläsningar inställda i Uppsala (d v s jag avplattform:erades och råkade ut för den s k cancel-kulturen) och inte för att jag vare sig är högerradikal eller rasist utan för att Uppsala universitet respektive Statens lantbruksuniversitet fick för sig att jag var alltför kontroversiell i allmänhet.

Den norska antifascisten Tor Bach har gått bort

Så nås jag av ännu ett sorgligt bud om att en gammal antifascist och antirasist har gått bort – nämligen norrmannen Tor Bach som alldeles nyligen avled i en ålder av 55 år.
117817998_10157760138685847_8927773061537475239_o.jpg
 
Bach var under flera årtionden ett välkänt namn inom den norska antifascistiska och antirasistiska rörelsen och bl a grundade och drev han Monitor – d v s en gång i tiden Norges motsvarighet till Expo – och han var också tidigare Expos (och min) kontakt i Norge och första gången jag själv besökte Norge bodde jag just hemma hos Tor i hans lägenhet i Oslo.
 
Jag minns Tor som en person som hade ”stenkoll” på den norska rasideologiska, högerpopulistiska och högerextrema scenen och när jag för många år sedan var involverad i en svensk debatt om FrP:s (d v s Fremskrittspartiet) kopplingar till nazistiska och rasideologiska aktivister så var det Tor som ”räddade” mig i samband med den debatten genom att generöst dela med sig av och förse mig med faktauppgifter som i efterhand visade sig stämma till ”100 procent”.

Stefan Löfven kommenterar BLM-rörelsen och DN:s reportage om den svenska antisvarta rasismen

Statsminister Stefan Löfven har nyligen kommenterat den svenska afrofobin och antisvarta rasismen med anledning av DN:s och Niklas Orrenius stora reportage om att vara afrosvensk och svart i dagens Sverige.
Löfven.jpg
 
Löfven är då fortfarande åtminstone västvärldens enda regeringschef (bredvid möjligen Kanadas dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om diskriminering och rasism) som öppet och explicit talar om både strukturell diskriminering och om vardagsrasism och som har sjösatt en nationell handlingsplan mot strukturell rasism, diskriminering, hatbrott och rasideologiska grupperingar och han leder fortfarande världens första och enda regering som sedan hans tillträde 2014 självidentifierar sig som en feministisk liksom antirasistisk regering.
 
Vidare är Löfven antagligen västvärldens mest antifascistiska regeringschef (bredvid möjligen Tysklands och Frankrikes dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om fascism och nazism) vilket sannolikt åtminstone bl a bottnar i att hans biologiska föräldrar/familjer var högerextremister (Löfven som då är svenskadopterad har i stort sett själv sagt att det beror på det, så jag biologiserar och essentialiserar honom inte här) och sedan 2014 har det inte bara handlat om att Löfven gång på gång har kallat SD för ett rasistiskt parti med fascistiska och nazistiska rötter utan också om att han om och om igen har allokerat miljontals och åter miljontals kronor till antirasistisk verksamhet av olika slag och både på myndighetsnivå och på civilsamhällesnivå liksom till forskning om rasism och inte minst har Löfvens rödgröna regering 1+2 satsat mycket stora summor på miljonprogramsområdena.
 
Jag har då själv som den enda forskaren i Sverige vid två tillfällen på raken erhållit Löfvens rasismforskningspengar vilket har möjliggjort att jag just nu ”peak:ar” i yrkeslivet vad gäller s k ”output” (d v s forskning och publikationer) och jag är väl medveten om att ”après Löfven le déluge” för åtminstone min egen del för aldrig mer kommer en regering som Löfvens att styra landet igen mot bakgrund av den konservativa och högerpopulistiska orkan som just nu råder och alla vi antirasistiska forskare som har ”tjänat” på Löfven-åren har då tyvärr ingen ljus framtid att vänta utan tvärtom kommer åtminstone min egen s k karriär att snart gå fullständigt utför.
 
 
”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”, skriver statsministern.
 
De intervjuade i DN-reportaget sade att för dem handlar Black lives matter främst om hur de behandlas i Sverige, inte vad som pågår USA. Enligt Stefan Löfven krävs det ett systematiskt och djupgående arbete för att radera ut den diskriminering som många utsätts för varje dag.
 
I inlägget nämner han att länsstyrelserna fått i uppdrag att ”öka kunskapen och medvetenheten bland aktörer på arbetsmarknaden om rasism, med fokus på afrofobi”.
 
Ett växande problem är den våldsbejakande högerextremismen, enligt statsministern som hänvisar till en utredning som tillsattes förra året som ska se över ett eventuellt förbud mot och ett särskilt straff för medlemskap i rasistiska organisationer.
 
”Detta innebär inte bara ett ökat hot om attentat och grova våldsbrott, det är ett hot mot vår demokrati”, skriver Löfven.
 
I februari nästa år ska utredningen redovisas.”

Ett sista och ordentligt avsked till min gamla vän Mattias Flyckt

Äntligen får jag säga adjö till dig Mattias efter att i min sedvanliga språngmarschstil, som du hade känt väl igen om du hade sett mig, ha sprungit systematiskt mellan gravarna och till slut efter 6-7 minuter ha hittat din grav på kyrkogården i Klockrike på södersidan av en av vår gamla, kära östgötaslätts mest ståtliga och pampiga kyrkor.

116068553_868048273688172_2647847554880711808_n.jpg

115804398_10157704415810847_8206345048408763966_n.jpg

Vi var fyra Motalakillar som tillsammans och mer eller mindre samtidigt flyttade till Uppsala efter gymnasiet – jag flyttade först tillsammans med Anders och Magnus och du kom en termin senare och flyttade in hos mig som inneboende hemma hos den serbiska kvinnan i miljonprogramsområdet/”invandrarområdet” Gränby i Uppsala – hon som behandlade mig som sin son trots att jag är adopterad från Sydkorea och hon var en servitris från f d Jugoslavien och som sedan tog väl hand även om dig så länge vi båda bodde kvar hemma hos henne.
 
Du började läsa tyska, jag iriska och Magnus senare ryska då vi alla tre hade gått i samma gymnasieklass på Platenskolan i Motala och alla tre hade valt och tillsammans tagit oss igenom den helklassiska varianten av den humanistiska linjen medan Anders som var ett år äldre än oss började på juristlinjen och blev aktiv i Östgöta nation i Uppsala samtidigt som jag själv blev och var bibliotekarie där under två terminer och bl a höll i olika bok- och studiecirklar.
 
Jag fick dig inte bara att bryta upp från Östergötland och flytta till Uppsala och börja studera liksom att flytta in hos mig – jag fick dig också att göra vapenfri tjänst medan jag själv gick ännu längre, för det vet du ju också att jag alltid gjorde – d v s alltid gick allra längst i radikalitet och både i tanke och i handling, och totalvägrade och dömdes för det.
 
Tillsammans odlade vi både vår antimilitarism och vårt långt-före-vår-tid-ekoanarkistiska miljöengagemang både när vi upplevde att vi var Platenskolans enda anarkister och när vi tillsammans startade och organiserade vår egen under flera år mycket livaktiga och relativt stora anarkistmiljö i Uppsala kring vår aktions- och affinitetsgrupp Sine qua non och vår anarkistiska tidskrift Kaos och café/pub/programverksamhet på Upplands nation som ju f ö den blivande SvD-ledarskribenten Per Gudmundson också deltog i ibland.
 
Du och jag kom f ö att bo ihop vid många tillfällen – under sammanlagt tre om inte fyra gånger och perioder eller kanske t o m fem beroende på hur en räknar – och bl a bodde du och jag tillsammans ihop med den blivande riksbekanta f d doktoranden i Umeå Karolina Matti i en villa som vi hyrde av en gammal dam i Björklinge strax norr om Uppsala där jag tyvärr och ”så klart” kom i konflikt med de lokala nazisterna och SD:arna och hamnade i bråk med dem.
 
Idag lever märkligt och ledsamt nog bara jag och Magnus, som jag återknöt kontakten med i samband med din bortgång och tanken var att Magnus och jag skulle åka ned tillsammans till din begravning men det blev då i stället Magnus och Fredrik som kom ned från Stockholm till Östergötland för att bevista gravsättningen av dig i Klockrike.
 
Anders var också där men kort därpå begick han tragiskt nog självmord efter en längre tids upprepade depressioner men Anders hann i alla fall innan dess berätta utförligt för mig om din begravning och om alla som var där – några av våra gamla klasskamrater från Platenskolan i Motala, några av våra gamla anarkistiska och syndikalistiska kamrater från Uppsala och från Sine qua non- och Kaos-tiden, några av våra gamla antifascistiska kollegor från Expo-tiden och andra namn som vi båda kände och umgicks med tillsammans en gång i tiden.
 
Jag vet ju att du inte var jude, du var lika mycket kulturell lutheran som jag samtidigt som vi ju både var antimilitarister liksom antimonarkister och ”antikristna”, men du sade några gånger till mig att du hade en antagligen konverterad jude någon generation eller två bakåt i din familjehistoria. Därför valde jag att idag göra som judarna traditionellt gör, d v s lägga en liten sten på din vackra gravsten i Klockrike som så tydligt kommunicerar att du både hade ett varmt hjärta, var en fantastisk gitarrist och musiker samt en antimilitarist och ekoanarkist in i det sista.
 
Nu säger jag till slut hej då till dig Mattias, tack för din vänskap och för alla år tillsammans och jag bifogar här nedan det jag skrev ned i all hast i augusti 2019 så fort jag fick höra att du hade gått bort.
116115546_727421668042201_3580875872792096567_n
Den 21 augusti i år gick Mattias Flyckt från Borensberg i Motala bort som jag lärde känna under gymnasieåren när vi tillsammans gick det som då kallades humanistisk linje och den s k helklassiska varianten/inriktningen (själv läste jag bl a engelska, franska, ryska, latin och grekiska – d v s jag hade en s k utökad skolgång) på Platenskolan i Motala.
 
 
”Jag blev en s k självidentifierad anarkist redan i mellanstadiet när jag i 6:an för första gången läste Daniel Guérins klassiska bok ”Anarkismen” och när jag sedan träffade och blev kompis med Mattias under gymnasieåren så blev vi båda medlemmar i SAC-Syndikalisterna (eller så var jag medlem SAC redan under högstadiet – jag minns inte riktigt det idag och jag har f ö fortsatt att vara SAC-medlem sedan dess) och vi läste tillsammans regelbundet den anarkistiska tidskriften Brand och den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom flera andra vänsterperiodica som gavs ut på den tiden.
 
Vi valde också båda att bli vegetarianer (själv blev jag det redan i 6:an eller i 7:an) samt att vägra vapen under våra gemensamma gymnasieår även om jag totalvägrade redan under mönstringen i Karlstad (och sedermera dömdes till ett fängelsestraff för det) medan Mattias valde att göra vapenfri tjänst om jag inte minns fel och vilket var det lagliga alternativet på den tiden och som den absoluta majoriteten av alla som inte ville göra reguljär militärtjänst valde att göra.
 
Mattias flyttade till Uppsala ett halvår efter att jag själv hade gjort det (och direkt efter gymnasiet för att studera keltiska språk efter att under 40 dagar ha cyklat 400 mil genom Skottland, Irland och Wales för att besöka och bese 100-tals fornminnen) och vi bodde då ihop som inneboende hos en serbisk kvinna i miljonprogramsområdet Gränby.
 
Därefter bodde vi i olika men närliggande studentkorridorer i Flogsta i Uppsala samtidigt som vi grundade och var aktiva i anarkistgruppen Sine qua non och grundade och gav ut den anarkistiska tidskriften Kaos. Sedermera kom vi att dela bostad igen under en period i ett kollektivboende i Svartbäcken i Uppsala medan vi båda var aktiva i Uppsala LS och i SUF Uppsala och i det som skulle komma att bli AFA Uppsala innan vi tillsammans flyttade till Stockholm och deltog i att grunda tidskriften Expo.
 
Expos tredje redaktionslokal (eller fjärde om en även räknar in min egen bostad i form av ett rum i en villa i Mälarhöjden där jag under en tid bodde inneboende och där Expo såg dagens ljus som ett uppkopierat nyhetsbrev) var en s k spatiös våning på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och där bodde Mattias och jag tillsammans för tredje gången, d v s Mattias och jag bodde helt enkelt på Expo innan våra vägar till slut skildes åt.
 
Jag minns Mattias som en varm och social människa som alltid stod upp för orättvisor av alla de slag och som fr a alltid var lojal ”in i döden” mot sina närmaste vänner och ett minne som jag än idag kan återkalla rör när 3-4 (för mig okända) vita svenska män i Uppsala ropade s k rasord (typ ”kines” och ”tjing tjong” o s v) åt mig ”på stan” varvid Mattias, som på den tiden gärna klädde sig i läderjacka och nästan såg ut som en s k biker, vände sig om och skällde ut dem efter noter och vilket inte var särskilt vanligt på den tiden (d v s det var sällan som mina dåtida vita vänner sade ifrån när jag utsattes för vardagsrasistiska handlingar såsom jag minns det idag i varje fall – OBS: på den tiden var då den radikala vänstermiljön extremt homogen).
 
Efter att Stieg Larsson postumt kom ut med sin berömda trilogi om Lisbeth Salander, som ju idag är några av världshistoriens mest sålda böcker någonsin, så har jag alltid tänkt att huvudkaraktären bär spår av alla oss som arbetade på Expo och tillsammans med Stieg och Mattias ”spår” handlar då om Lisbeth Salanders IT-kunskaper och tekniska förmåga att kunna hacka och ta sig in i datasystem av alla de slag.
 
Mattias var helt enkelt den bästa av oss alla på Expo vad gäller just detta med dator- och IT-färdigheter och jag minns hur han bl a lyckades (för)störa, manipulera och ta sig in i åtskilliga nazisters, högerextremisters och SD:ares hemsidor och hämta ut värdefull information.
 
Även om vi inte har varit vänner på många år så hoppas jag att du nu får vila i frid Mattias!”