Kategori: antifascism

Om att ha varit aktiv antifascist i decennier

Blev igår intervjuad i en podd och fick bl a frågan om varför just mitt namn i stort sett alltid dyker upp på allsköns högerextrema s k dödslistor såsom på den just nu aktuella nazisten Theodor Engströms lista och drog mig då till minnes detta inlägg som härrör från någon som tillhör den svenska s k nationella rörelsen och möjligen handlar det om en SD:are som har varit med ett tag.

Detta har då varit fallet ända sedan 90-talet och därtill är mitt namn nästan alltid placerat i ”toppen”, d v s mitt namn tillhör nästan alltid de 5-6 namn som listas som de högst prioriterade s k ”legitima” målen att oskadliggöra och få tyst på och i värsta fall ta av daga. Det är också fallet med Engströms dödslista, d v s jag listas där som en av en handfull s k klass A-landsförrädare ihop med Lööf, Reinfeldt, Jackelén och något namn till vilka enligt Engström antagligen både har svikit och förstört landet allra mest. Under den pågående rättegångens i Visby första dag som inföll igår gick åklagaren f ö också igenom Engströms klass A-landsförrädarlista inklusive mitt namn.

En kvalificerad gissning (OBS: det handlar helt enkelt om min egen uppskattning) säger slutligen att antalet personer i landet som har följt den svenska s k nationella rörelsen (med SD i spetsen) nonstop och oavbrutet ända sedan 90-talet kan räknas på de båda händernas fingrar. Detta innebär kort och gott att trots att SD idag är Sveriges näst största parti så är antalet personer som verkligen förstår på djupet varifrån SD härstammar och vad SD egentligen står för ytterligt få för att uttrycka det milt.

Intervjuad om min tid som antifascist på 90-talet

Idag släppte Third Ear Studio Arvid Hallbergs podcast-dokumentär i sex delar som handlar om Fryshusets skinheadprojekt och allt det förde med sig och själv är jag intervjuad i flera avsnitt och berättar bl a om hur jag 1993 som ensam antifascist försökte stoppa Fryshusets stora Ultima Thule-konsert som samlade runt 800 skinheads.

https://play.acast.com/s/skuggland

”Third Ear Studio presenterar Skuggland: Skinnskallar och benhuvuden. 

Det här är en historia om ett mörkt decennium i Sverige präglat av våld och rasism. En berättelse om ett socialt experiment som slutade i mord, mordförsök och misshandel.

Under 80- och 90-talen är skinnskallarna i fokus. De våldsamheterna som de rakade unga männen stod för i Stockholm fick Fryshusets grundare Anders Carlberg att ta sig an den fruktade och föraktade gruppen.

År 1988 drar den tidigare kårhusockupanten, kommunisten och betongarbetaren Anders Carlberg igång skinnskalleprojektet som ett knappt decennium senare slutar i flera fall av grovt våld. 

Skinnskallar och benhuvuden en ny dokumentärserie i sex delar av Arvid Hallberg. Det är den första dokumentär som gjorts om det omstridda projektet på Fryshuset. I serien hörs skinnskallar, socialarbetare, aktivister och politiker berätta om tio år av fylla, kaos, våld, högerextremism, jungianska arketyper och drömanalys.”

Det röda och antifascistiska Italien är idag blott ett minne

SvD:s Rolf Gustavsson uppmärksammar idag att det inte bara var Italiens ”röda bälte” i Toskana och Emilia-Romagna som ”föll” för Fratelli d’Italia (FdI) i söndagens italienska parlamentsval (OBS: med några få undantag i bl a trakterna runt Bologna) utan också ”Italiens Stalingrad”, d v s den en gång så knallröda och radikala stadsdelen Sesto San Giovanni i Milano som under efterkrigstiden alltid har röstat kommunistiskt och socialistiskt och den som ”anförde” FdI, som är den direkta arvtagaren till Mussolinis gamla fascistparti PNF, var ingen mindre än Isabella Rauti som är dotter till den efterkrigstida fascistledaren Pino Rauti som i sin ungdom stred för Mussolinis sista rike den extremt brutala och blodiga Salò-republiken i Norditalien. 

I Sesto San Giovanni vann FdI och Rauti i söndags med närmast osannolika 45,4% att jämföra med DP:s och Emanuele Fianos 30,8% och symboliken blir knappast mindre av att Emanuele Fiano är en av landets mest framträdande judar i den italienska offentligheten och att hans far Nedo deporterades till Auschwitz och även om han överlevde så var han den ende i sin släkt som fick uppleva krigsslutet 1945 när Salò-republiken föll och när Isabella Rautis far Pino flydde till Francos Spanien.

Det röda och antifascistiska Italien är m a o ej mer på samma sätt som att det röda Norrland ”föll” för SD i det svenska valet och som det ”röda bältet” runt Paris har ”fallit” för Le Pen, den ”röda muren” i England för ett högerradikaliserat Tories, det ”röda Wien” för FPÖ och den vita amerikanska arbetarklassen i ”rostbältet” och Mellanvästern för de högerradikaliserade Republikanerna.

”Efter den överväldigande valframgången för Giorgia Meloni går mina tankar till Federico Fellini. Med karikatyrens tydlighet fångade han mästerligt de burleska överdrifterna i det italienska samhället.

I Rom finns det tre industrier, förklarade en gång Fellini. Vatikanen, regeringen och filmen. Alla tre bearbetar samma råvara: illusioner.

I den industrigren som kallas politik genereras illusionerna av folks misstro mot de styrande. Nu blir det Melonis uppgift att vända vrede till varaktigt förtroende.”

(…)

”Resultatet av årets nyval innehåller kontraster som de vore hämtade ur en film av Federico Fellini. Den allra tydligaste finner man i Sesto San Giovanni, en industriell förstad till Milano. Detta var en gång i tiden ett sådant rött fäste att staden kom att kallas Italiens Stalingrad. Här fanns den mest prosovjetiska falangen av det en gång så starka italienska kommunistpartiet (PCI). I enmansvalkretsens val till senaten ställdes två huvudkandidater mot varandra: Emanuele Fiano mot Isabella Rauti.

Emanuele Fiano, som tillhör vänstern och det Demokratiska partiet (DP), har under många år varit en mycket framträdande judisk aktivist. Hans far deporterades men överlevde Förintelsen.

Isabella Rauti, som tillhör Italiens bröder, är dotter till Pino Rauti, en grundare och ledande profil i det nyfascistiska MSI. Hon har i huvudsak följt sin faders hårda linje.

Det faktum att Isabella Rauti vann överlägset över Emanuele Fiano i det röda Sesto San Giovanni belyser vilken omvandling som skett i Italiens politiska landskap. Den gamla tradition som alltid åberopat antifascism som bärande värde i den italienska republiken verkar nu definitivt tillhöra det förflutna. ”

Så minns jag Gerald Nagler

Gerald Nagler har i dagarna gått bort i en ålder av 92 år, som 1982 grundade Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter som sedan 2009 heter Civil Rights Defenders (CDR). Ursprungligen stöttade kommittén och organisationen dissidenter och demokratiaktivister i det fortfarande kommunistiska Östeuropa och Ryssland och snart också i övriga världen och på senare tid har både jag och andra som genom åren har engagerat sig antirasistiskt och i och för olika minoriteter i Sverige lärt känna CDR som en kämpande organisation som bl a har drivit frågan om den svenska polisens register över svenska romer, problemet med rasprofilering i miljonprogramsområdena samt de svenska samernas rättigheter. Nagler var därtill också medgrundare av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 1983 liksom av organisationen Judisk kultur i Sverige.

Tillsammans med sin fru Monica Nagler Wittgenstein, som är brorsondotter till Ludwig Wittgenstein, var Gerald en av dem som valde att öppet ge sitt stöd till Expo i ett tidigt skede av tidskriftens historia. Detta skedde redan från och med hösten 1995 när det första tryckta numret av Expo kom ut trots att de båda var väl införstådda med att jag själv hade en vänsterradikal bakgrund.

Paret Gerald och Monica uttryckte alltid på ett tydligt sätt hur oroade de var över 90-talets framväxt av en nymornad svensk extremhöger med SD i spetsen och inte minst på grund av deras egen familjebakgrund och släkthistoria i den gamla habsburgska dubbelmonarkins huvudstad Wien. Jag minns hur Expos första chefredaktör Andreas Rosenlund och jag regelbundet kom att träffa paret Gerald och Monica i olika sammanhang under Expos första två dramatiska och intensiva år och för min egen del var det också personligen mitt första möte med och introduktion till en svunnen, högborgerlig, centraleuropeisk och mångkulturell värld som inte fanns mer då och än mindre idag.

Intervjuad i podcasten Haveristerna

Intervjuad i podcasten Haveristerna, som Henrik ”Henko” Johansson, Axel Luo Öhman och Sanna Fielding står bakom och som ska vara en av de svenskspråkiga poddar som står till vänster som antagligen är mest populär. 

https://shows.acast.com/haveristerna/episodes/avsnitt-154-med-tobias-hubinette-del-1

I avsnittet berättar jag bl a om min uppväxt i ett (rasligt) homogent Motala, om mina tidiga vuxenår som antifascist i Uppsala, om Expos tillkomst, om min tid i mediebranschen, om att vara (utlands)adopterad och om den adoptivkoreanska rörelsen, om hur sydkoreaner ser på adopterade i Sverige och i Väst samt om varför många antirasister på både vänster- och högerkanten upplever och uppfattar mig som kontroversiell och ”extremistisk” och kanske t o m som ”helt fel” eftersom jag bl a använder mig av ordet ras och förespråkar jämlikhetsdata.

Dessutom berättar jag också om varför jag är så besatt av blod, socialgrupp ett:arna, högborgerligheten, överklassen, furstehusen och aristokratin – d v s om vem som är barn till vem, vem som är syskon eller kusin till vem, vem som har varit gift med vem, vem som ”går i säng med vem” (och både bland heteros och homos naturligtvis) o s v – i relation till att jag ”hängde ut” nästan 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i nazistiska och högerextrema organisationer under mellankrigstiden och krigsåren i form av en bok för 20 år sedan. Slutligen säger jag något om kungafamiljens och hovets olika kopplingar till nazismen och extremhögern.

Mitt minne av den nyligen bortgångne Thorbjörn Larsson

Mitt minne av den nyligen bortgångne Thorbjörn Larsson är kort följande:

Under våren 1996 försökte nazisterna i Stockholm, som på den tiden var organiserade i Nationella alliansen (NA) med tidskriften Info-14 som organ och med Christopher Rangne som ledare, att en gång för alla krossa och tysta Expo, som då hade existerat i ett år som en tryckt tidskrift och som antagligen upplevdes ha förstört mycket för den dåvarande svenska s k nationella rörelsen. 

NA-aktivister slog bl a sönder rutorna på återförsäljarnas butiker, hotade systematiskt de som stöttade Expo samt attackerade även Expos tryckeri som då valde att säga upp avtalet med Expo.

Det var helt enkelt nära att Expo hade gått omkull – jag minns fortfarande än idag hur desperata vi på Expo kände oss i det ögonblicket när tryckeriet ringde och sade att de inte längre vågade trycka tidskriften.

Då ringde en närmast överentusiastisk Larsson, som på den tiden var chefredaktör på Aftonbladet, liksom även Expressens dåvarande chefredaktör Christina Jutterström och erbjöd oss på Expo att trycka hela nästa nummer av Expo som en gratisbilaga i de båda kvällstidningarna. 

Även Svenska Dagbladets Mats Svegfors och Dagens Nyheters Hans Bergström ”hakade” på och tryckte stora delar av nästa nummer av Expo i ”sina” respektive tidningar och därmed skrev Larsson tillsammans med de andra tre chefredaktörerna svensk mediehistoria: 

Den 10 juni 1996 trycktes Expo i den största (pappers)upplagan som en periodisk skrift någonsin har tryckts i – i över 800 000 exemplar och om DN och SvD också räknas in kanske i närmare två miljoner exemplar.

Den engelske antifascisten Ray Hill har gått bort

Idag gick den engelske antifascisten Ray Hill bort i en ålder av 83 år. Hill var under många år en ledande aktivist inom den brittiska extremhögern och deltog bl a i att grunda British National Party (BNP) men på 1980-talet bytte han sida och valde att bli informatör åt den antifascistiska tidskriften Searchlight som han sedan kom att skriva för och 1988 gav han ut boken ”The Other Face of Terror” som behandlar hans tid inom den på sin tid mycket våldsamma brittiska extremhögern.

När det första tryckta pappersnumret av Expo kom ut på hösten 1995 bildade vi som startade tidskriften Hill-stiftelsen som den juridisk-ekonomiska entitet som ägde tidskriften och namnet kom att kvarstå fram tills 1999. Nästan alla inom den dåtida svenska extremhögern och inte minst SD men också många inom den dåvarande vänstern trodde att vi därigenom hyllade den legendariske svensk-amerikanske syndikalisten Joe Hill men det var då Ray Hill som vi valde att uppkalla stiftelsen efter. Jag träffade själv Hill vid åtminstone ett tillfälle och minns honom som en både karismatisk och dedikerad person.

Om att erhålla ett diplom

Igår erhöll jag ett klassiskt diplom av Per Han, som ligger bakom podden Osvenskheter (https://www.osvenskheter.se), ”för långt och ihärdigt arbete för Sverige och svenskhet då, nu och i framtiden” vilket gjorde mig både rörd och glad. Per (vars mor är från Sydkorea) har liksom jag ursprung i Sydkorea och därför har det tjusiga diplomet försetts med både Sydkoreas och Sveriges flaggor.

Enligt Per har jag bidragit väsentligen till att förändra Sveriges och svenskarnas syn på (internationell) adoption (d v s vad adoption egentligen innebär och hur fenomenet uppstod och vidmakthålls inklusive korruptionen inom adoptionsindustrin) och adopterade (d v s hur det går för de adopterade, hur de kan förstås teoretiskt-politiskt o s v) och på den svenska extremhögern och nazismen (genom att bl a ha grundat Expo och genom att ha kartlagt och publicerat namnen på 10 000-tals och åter 10 000-tals svenska högerextremister och nazister) och jag har också fått upp frågan om rasism mot (öst- och sydost)asiater och rasstereotyper av asiater på agendan i den svenska offentligheten liksom bidragit till att grunda och bygga upp ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och även driva jämlikhetsdatafrågan i relation till bl a svenska muslimer och afrosvenskar.

Tack Per för diplomet och uppskattningen!

Termen blåbrun/a har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung inom den svensktalande gemenskapen och går tillbaka till 1994

Termen blåbrun/a, som just nu diskuteras ”som aldrig förr”, har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung – åtminstone inom den svensktalande gemenskapen att döma av vad som går att finna i medietextdatabaserna:


För den som ”går till läggen”, som framlidne Jan Myrdal alltid uppmanade till att göra (d v s att gå till primärlitteraturen/källorna), så är det tydligt att termen blåbrun/a i (parti)politisk mening använt i ett specifikt svenskt sammanhang verkar ha myntats av Gudrun Schyman 1994 som ett svar på Carl Bildts dåvarande tal om en ”rödgrön röra”. Detta skedde i september 1994 när Schyman höll tal på ett möte i Stockholm som TT rapporterade ifrån på följande sätt:


”Skratt och applåder fick hon för sitt försök att härma Carl Bildts halländska skorrande då han talar om den rödgröna röran – det vill säga en majoritet efter valet för S, V och Miljöpartiet.


– Men det är mycket värre med den blåbruna soppa som han har administrerat i tre år och som gått ut även över miljön, fastslog Schyman.”


Schyman syftade då på att Bildts högerregering som styrde landet mellan 1991-94 hade stöd av högerpopulistiska Ny demokrati. Innan 1994 kunde termen ibland användas på svenska för att beteckna andra länders partipolitiska allianser såsom t ex när norska M samarbetade med Fremskrittspartiet. Sedan 1994 har termen ökat rejält i omfattning vad gäller dess förekomst i svenskspråkiga medietexter och fr a under och efter 2014 när GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken inleddes på allvar och när blåbrun utsågs till ett nyord av Språkrådet.

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist:

Den 11 mars 1995 inleddes den svenska s k nationella rörelsens mest blodiga år hittills räknat i antalet dödade personer: Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson dödades då i Västerås av en medlem i Westra Aros SA (stormavdelning) med hela 64 knivhugg, som tillhörde stadens på den tiden mycket stora (nazi)skinheadsubkulturmiljö. Efteråt kom talet ”64” att användas av den svenska extremhögern som ett slags kombinerat hotmeddelande och en kodad hyllning till Karlssons mördare.

Då i början av 1995 var det ingen som såg ett mönster och inte heller när mord efter mord inträffade – under året skulle sammanlagt sju personer falla offer för nazister och högerextremister varav John Hron i Kungälv kom att bli det mest kända offret.

Själv var jag på den tiden närmast besatt av att försöka få Sverige att fatta att landet just då härbärgerade västvärldens kanske mest dynamiska extremhöger och som den enda personen i landet samlade jag därför systematiskt och närmast fanatiskt på samtliga förundersökningar och domar som rörde de många högerextrema och rasideologiska morden och våldsdåden i allmänhet vilka jag dokumenterade, kronologiserade och analyserade.

Även när skinheadgäng efter skinheadgäng dök upp i landets kommuner – bara i min lilla hemstad Motala kunde ibland 40-talet skinheads samlas tillsammans i olika sammanhang (bl a var de nära att dränka och döda en tjeckisk invandrarpojke som hade gått i samma klass som min syster och som blev invalidiserad för livet därefter) – var tyvärr inställningen på den tiden bland det s k etablissemanget att ”de är våra grabbar och tjejer och de är inte några riktiga rasister eller nazister utan mest bara lite förvirrade”. 

Den synen kolporterades tyvärr inte minst av representanter för den gamla 70-talsvänstern såsom bl a av Anders Carlberg och Jan Guillou m fl. Det var f ö ETC:s (med)grundare Timo Sundberg som introducerade mig till alla namn inom den svenska 68-rörelsen då han delade min kritik av de av hans egna gamla vänsterkamrater som värnade om skinnskallarna, vilket gjorde att Timo och jag ”hängde” med varandra på den tiden.

Jag var själv så besatt av den svenska extremhögern och uppfylld av en ”sense of urgency” p g a att ingen verkade fatta vad som höll på att hända då trots att alla egentligen satt på första parkett och såg vad som hände men blundade och vägrade se mönstret att jag på den tiden var (ö)känd som den där ettrige och hyperaktive adopterade killen från Sydkorea (OBS: på den tiden var mediebranschen extremt homogen) som ständigt sprang runt på och ”terroriserade” de stora redaktionerna i Stockholm och hade kontakt med ett stort antal journalister och ständigt tjatade och pratade om den svenska s k nationella rörelsen för att försöka få alla att fatta och fr a hjälpte alla och envar med faktauppgifter, research, tips och uppslag. 

Vid ett tillfälle hjälpte jag ärkerivalerna Expressen och Aftonbladet på en och samma gång, vilket då inte anses okej i medievärlden, och trots att jag själv kom från vänstern hade jag inga problem med att även bistå moderater eller högertidningar med information om den svenska extremhögern.

Jag brukade f ö alltid gå runt i kostym och väst på den tiden (och föregrep väl därmed Mattias Karlsson antar jag) samt hade alltid med mig en svart attachéväska full med namnlistor, researchsammanställningar, högerextrem press, SD-trycksaker och vit makt-musik-CD-skivor mm som jag ständigt visade upp och lånade ut till intresserade.

Jag hade vidare på egen hand startat Expo ett år dessförinnan som ett nyhetsbrev och byggt upp ett eget mycket omfattande arkiv om den svenska s k nationella rörelsen och senare under 1995 kom det första numret av den tryckta tidskriften ut och tog på alla sätt och vis Sverige med storm: 

Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige (och inte bara i t ex USA eller i Tyskland) men 1995 förändrades denna inställning i grunden och närmast över en natt tack vare min research och det första numret av Expo vars huvudartikel var författad av Stieg Larsson och mig, och som i detalj gick igenom de sju högerextrema morden inklusive mordet på Karlsson och presenterade det mönster som ingen hade velat se fram tills dess. 

I efterhand visar alla befintliga (text)databaser att 1995 verkligen är det stora genombrottsåret och vattendelaren vad gäller det s k etablissemangets syn på både rasism och nazism i Sverige. Efter det första numret av Expo och efter 1995 var ingenting längre sig likt i Sverige vad gäller bevakningen av och diskussionen om extremhögern (inklusive SD) och även i olika vetenskapliga studier som behandlar denna tidsperiod framhålls regelmässigt 1995 som året då allting vände och då det svenska samhället äntligen började ta in på allvar att den dåvarande svenska s k nationella rörelsen faktiskt var en politisk rörelse att räkna med och inte minst med ett våldskapital som överträffade alla andra högerextrema rörelser i västvärlden på den tiden undantaget möjligen den amerikanska och tyska och möjligen brittiska extremhögern.