Kategori: antifascism

Om det svenska antirasistiska hatet mot jämlikhetsdata

Den hypermilitanta och ultraortodoxa svenska antirasistiska och antifascistiska vreden, sorgen och nog även hatet mot riksdagsledamoten Leila Ali Elmi (MP) svämmar just nu över alla bräddar för att hon förespråkar jämlikhetsdata som påstås vara detsamma som ”rasregister” men som då nästan hela världen tillämpar i en eller annan form utom just Sverige och några länder till.
Leila.jpg
 
Att det s k svenska folket utan konkurrens är världens mest antirasistiska och antifascistiska s k folkslag på jorden står utom allt tvivel och både högern och vänstern liksom faktiskt även både den mer radikala högern och den radikala vänstern står fr a alla enade bakom den hypermilitanta och ultraortodoxa svenska färgblindheten som säger att det är fel att dela upp, kategorisera, benämna och räkna och som just tror att jämlikhetsdata är detsamma som ”rasregister”.
 
För mig är situationen fullkomligt absurd – vi saknar då just nu helt och hållet siffror, data och statistik om vilka grupper i samhället som utifrån diskrimineringsgrunderna är mest marginaliserade men trots det så kämpar de hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska svenskarna mot ett hjärnspöke som kallas ”rasregister”, och som jämlikhetsdata då inte handlar om på något sätt.
 
Den hypermilitanta och ultraortodoxa svenska antirasistiska och antifascistiska vreden och hatet mot jämlikhetsdata är inget annat än en gigantisk svensk antirasistisk och antifascistisk psykos!
 
 
”Leila Ali Elmi har nyligen i en intervju med Dagens ETC (26/2) förklarat att hennes ”hjärtefråga” är strukturell rasism och säger: ”Jag är positiv till att införa jämlikhetsdata där man registrerar människor efter deras ras”. Efter att Expressen rapporterat om saken hörde hennes pressekreterare av sig för att förtydliga att detta inte är Miljöpartiets officiella linje. Ännu.
 
I väntan på att se hur de numera rätt små gröna kommer utveckla sin raspolitik, kan vi andra göra ett lackmustest för att urskilja förslagets kvalitet. Sådana kommer att bli allt mer nödvändiga i ett landskap där politiker är representanter för identiteter mer än partiprogram. Och det är dessutom ett bra sätt att skilja person och sak åt.
 
Ponera att exakt samma sak hade utsagts av en nyinvald riksdagsledamot från Alternativ för Sverige. Att den strukturella rasismen måste bekämpas, och att Sverige därför borde införa jämlikhetsdata där man registrerar människor efter deras ras. Inte?”

Den långa versionen av Henrik Georgssons dokumentärfilm ”Mannen som lekte med elden” är nu ute

Lite speciellt att både se och höra sig själv i så stor omfattning i den långa och ”oklippta” versionen av Henrik Georgssons dokumentärfilm ”Mannen som lekte med elden” som handlar om den politiske (d v s om trotskisten och antifascisten) Stieg Larsson och som CMore ”publicerade” i veckan och som består av hela fyra 45 min.-avsnitt.
52951201_10156258350240847_7092005889288175616_o.jpg
52605179_10156258350320847_457900589573996544_o.jpg
52335228_10156258350300847_4102965017870073856_o.jpg

Om att adoptivföräldern Björklund har grusat adoptivföräldern Kristerssons statsministerdrömmar tack vare sin egen familjebakgrund och familjehistoria

Trigger warning! Alla som har svårt för biologism, essentialism och psykoanalytisk teori slutar att läsa nu:

Oavsett vad en tycker i övrigt om L (och själv är jag då verkligen inte någon ”L:are”) så går det inte att säga något annat än att adoptivföräldern Jan Björklund kommer att avgå och lämna politiken med sin antirasistiska och antifascistiska heder i behåll och han har definitivt stått vid sitt ord och hållit sitt löfte till sina två adoptivbarn från Sydkorea och hans norska mor som flydde till Sverige (från Quisling och A.H.) under kriget är sannolikt också stolt över sin son liksom hans socialistiska textilarbetarfar.

 

Björklund.jpg

 

Sedan har de som är borgerliga och som står till höger självklart all rätt i världen att ifrågasätta om det var värt att slå sönder alliansen och kanske inte minst den andra adoptivförälderns statsministerdrömmar (och möjligen också L som parti) för detta antirasistiska och antifascistiska löftes skull och p g a denna kombinerade adoptivfamilj-, flyktingfamilj- och arbetarfamiljbakgrund som jag faktiskt tror har påverkat den svenska politiken på ett avgörande sätt (OBS: i alla fall efter det senaste valet och just nu i skrivande stund och fr a just det faktum att Björklund är adoptivförälder och halvnorsk).

hemsida_1280x540_2.png

Sedan kan den som vill så klart också ifrågasätta om en enskild persons sätt att reproducera sig på och bilda familj på (och i just detta fall genom internationell adoption) och om en enskild persons släkthistoria överhuvudtaget ska tillåtas få påverka ett helt lands och ett helt folks framtid och öde.

Mina reflektioner kring ”Stieg Larsson-filmen” ”Mannen som lekte med elden”

Mina reflektioner kring ”Stieg Larsson-filmen” ”Mannen som lekte med elden”:

Efter att igår ha sett den nya filmen om Stieg och Expo så vill jag bara säga att jag inte har något att anmärka på vad gäller levnads- och karaktärsbeskrivningen av Stieg eller vad gäller berättandet om och redogörandet för dennes antifascistiska livsgärning och jag medverkar då själv i filmen och står naturligtvis för det jag säger där om Stieg.

Det enda som kanske går att säga något om är alla de scener i filmen som med hjälp av skådespelare och statister återskapar Expos redaktion och där det ser ut som att Expo var en helvit redaktion: Faktum är då att utöver mig själv så var ytterligare en person som är adopterad från Sydkorea med i redaktionen och dessutom fanns det också flera svenska judar som skrev artiklar i Expo och som stod nära Expo.

Däremot så är Expos uppkomst och utveckling ett mer komplicerat ”kapitel” och då tittarna i det närmaste antagligen får uppfattningen att Expos tillkomst var en tämligen okomplicerad ”affär” så väljer jag här att berätta min version av det hela i punktform och jag väljer här att kalla de olika versionerna av Expo för Expo 1, Expo 2 o s v:

Expo 1

Stieg försökte redan i början på 1990-talet att skapa en antifascistisk tidskrift med brittiska Searchlight som blåkopia, förebild och modell men projektet stupade bl a på motsättningar mellan anarkister och trotskister vad gäller bl a synen på antifascistiska strategier.

Expo 2

Jag startade på egen hand den första tidskriften som kallade sig Expo 1995 som ett uppkopierat nyhetsbrev och jag var dess ”chefredaktör” och enda skribent men Stieg fanns hela tiden med i bakgrunden liksom ett antal anarkister och ett flertal andra som på den tiden bidrog med information om den svenska extremhögerns verksamhet. Innan jag startade nyhetsbrevet Expo hade jag börjat skriva om den svenska extremhögern i tidskriften Stoppa rasismen som Stieg hade skrivit för under många år och som var den viktigaste kanalen och avnämaren för dennes texter om den svenska extremhögern innan Expo 3 tillkom.

Expo 3

Efter att ha blivit kontaktad av en grupp Ung vänster-medlemmar och Röd press-skribenter startade jag och denna grupp liksom Stieg tillsammans den tryckta tidskriften Expo på hösten 1995. Bakom Expo 3 hittades även andra aktörer såsom Svenska kommittén mot antisemitism som var den viktigaste enskilda organisationen som bidrog till att Expo 3 kunde verka och existera mellan 1995-97 innan Expo 3 gick i konkurs. Det var då ett nummer av Expo 3 som de fyra största svenska dagstidningarna DN, SvD, AB och EP helt eller delvis återtryckte på samma dag i juni 1996 och därmed skrev svensk press- och mediehistoria efter att Expos tryckeri och återförsäljare hade utsatts för en serie hot, trakasserier och attentat.

Expo 4

Mellan 1999-2002 gavs Expo ut som en del av och som en bilaga till Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt som Kurdo hade givit ut ända sedan 1987 och som under många år var den viktigaste antirasistiska tidskriften för det nya minoritets-Sverige och vari mången framtida ”minoritetskändis” kom att debutera med sina texter.

Expo 5

Från och med 2003 återföddes Expo som en egen tidskrift men Stieg hann då bara vara chefredaktör för Expo 5 under ett år då han avled 2004. Expo 5 är då i praktiken det Expo som existerar idag och mellan 1995-2018 har av naturliga skäl ett försvarligt antal personer någon gång arbetat för Expo och kanske så många som ett 100-tal vid det här laget.

image001.jpg
 
DOk.jpg
 
Expo.jpg

Adoptivföräldern, antirasisten och antifascisten Hans ”Hasse” Alfredson har gått bort

Regissören, författaren, adoptivföräldern, antirasisten, antifascisten och anarkosyndikalisten Hans ”Hasse” Alfredson har gått bort:
På 1960-talet engagerade sig Alfredson starkt i den s k adoptionsfrågan och han tillhörde då det avantgardistiska, vänsterliberala och antirasistiska läger som bekämpade det gamla etablissemanget och eliten inom dåvarande Socialstyrelsen, forskarvärlden och läkarkåren som fortfarande drev linjen att icke-vita människor inte borde få invandra till och bosätta sig permanent i Sverige i större mängd och genom adoption då de i förlängningen skulle ”förstöra” den s k ”nordiska rasen” då det i en statlig utredning hade prognoserats att i stort sett alla av adoptivbarnen (som s k könsmogna vuxna) skulle komma att reproducera sig med vita svenskar (och därmed få s k blandrasbarn vilka på 1960-talet bedömdes vara s k ”mindervärdiga”) och 1968 valde Alfredson själv att adoptera ett barn, d v s samma år som utlandsadoptionerna tog fart på allvar i Sverige och fullkomligen exploderade i antal i samband med den s k 68-revolutionen.
På 1970-talet fortsatte Alfredson att engagera sig i adoptionsfrågan och 1974 valde han att gå ut i media och provokativt och explicit uppmana och ”utmana” svenska folket att ”föröka er genom adoption” för att hjälpa och stödja Tredje världen och (de icke-vita) människorna i de gamla kolonierna. På 1980- och 90-talen engagerade sig Alfredson mot rasismen och han berättade gärna i media att hans egen utlandsadopterade dotter behandlades annorlunda p g a att hon såg annorlunda ut rent fysiskt-kroppsligt. År 1996 slutligen publicerade Alfredson romanen ”Attentatet i Pålsjö skog” som hängde ut mängder av svenska högerextremister med namn och som indirekt inspirerade mig själv att publicera min ”namnbok” ett antal år därefter (d v s ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” som kom ut 2002).

Löfven berättar om sin biologiska morfar som var nazist

Stefan Löfven fortsätter att föra den fullständigt världsunika svenska antirasismen och antifascismen in i framtiden genom att offentliggöra att en ny antirasistisk (och antifascistisk) kampanj ska sjösättas samt att en ny internationell konferens om Förintelsen ska äga rum i Sverige 2020 och berättar även i dagens DN om att en av hans drivkrafter bakom sitt antirasistiska och antifascistiska engagemang är hans biologiska morfar den värmländske högerextremisten Ludvig ”Ludde” Löfven (även Löfvens biologiska mor och mormor var f ö inskrivna som medlemmar i det nazistiska lindholmspartiet) som förekommer i min ”namnbok” (d v s i ”Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931-45” och vari journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson hittade uppgiften när de skrev ”Humlan som flyger” som bl a handlar om Löfvens familjebakgrund) och som var något av en ”profil” inom Stor-Stockholms extremhöger då han var aktiv inom den s k nationella rörelsen i decennier och ända fram till sin död 1953 och då han sägs ha räddat flera högerextrema tidningar från undergång genom att under flera år i stort sett vara den ende högerextreme grafikern och tryckaren i huvudstaden (den svenska extremhögern hade ständiga problem med socialistiska och antifascistiska grafiker och tryckare vilka gång efter annan störde och i flera fall också förstörde extremhögerns tidningsutgivning genom bojkotter, blockader, sabotage o s v):
 
 
”Även Löfven har personliga berö­ringspunkter till den här historiska skamfläcken. För några år sedan fick han nämligen reda på att hans morfar var nazist. Ludvig Löfven lockades av idé­erna i 30­-talets Värmland, där agi­tatorer som Birger Furugård och Sven Olov Lindholm var aktiva, och jobbade senare för det tryckeri som bland annat gav ut tidningen Den svenske nationalsocialisten. För att stödja rörelsen ekono­miskt brukade Ludvig varje år be­tala in en julhälsning i tidskriften – under rubriken ”God Julhelg och ett gott nytt kampår” underteck­nade han sina meddelanden ”L. Löfven m. familj”.
 
– Jag minns att min mamma hör­de av sig och sa att hon måste berät­ta någonting. Vi brukade ju träffas och äta middag, jag och mamma, men det här var något speciellt. Din morfar, sa hon, han var så elak. Han var bara elak liksom. En elak män­niska, säger barnbarnet Löfven.”
 
Mer berättade inte mamma Mar­gareta, och eftersom Stefan Löfven blev bortadopterad som barn träf­fade han heller aldrig sin morfar. Det var först senare, när ett par journalister grävde fram de där gamla tidningarna, som bitarna föll på plats för honom.
 
– Då fick jag ihop att, jaha, det var det mamma hade försökt säga! Jag blev förfärad. Hemskt.””

Den antirasistiska svenska vreden och skräcken inför glosan ras är numera om möjligt än mer upptrissad

På senare tid och särskilt efter den brittiska folkomröstningen och det amerikanska presidentvalet har allt fler antirasistiska och antifascistiska röster om möjligt blivit alltmer avoga mot glosan ras: Ras översätts antingen med etnicitet eller sätts inom citattecken eller undviks överhuvudtaget och det är trist att även den antirasistiska (och antifascistiska) tidskriften Mana väljer att (fortsätta att) använda citattecken runt den så (på svenska och för svensktalande) förkättrade (och fruktade) glosan ras även om jag naturligtvis förstår varför. På samma sätt har senaste numret av Expo en längre artikel som handlar om att dekonstruera och förkasta rasbegreppet och vilket jag återigen samtidigt har respekt för.

namnlost

Även i senaste numret av Språktidningen hörs nu starka antirasistiska och antifascistiska röster mot rasbegreppet:

http://spraktidningen.se/artiklar/2016/12/antirasister-tvistar-om-ordet-ras

Det antirasistiska och antifascistiska (d v s svenska eftersom alla svenskar i det närmaste per automatik är antirasister och antifascister genom att just vara svenskar, d v s det förklarar att både den svenska högern och den svenska vänstern är emot ordet ras inklusive och faktiskt både huvudparten av den radikala högern och den radikala vänstern) skräcken och vreden inför glosan ras i det land som var först i världen med att avskaffa rasbegreppet och som aktivt försöker få andra suveräna statsbildningar på jorden att göra detsamma i egenskap av att styras av världens första och hittills enda antirasistiska regering (d v s den antirasistiska utrikespolitiken går bl a ut på att stolt och sturskt likt homo sapiens och planetens antirasistiska elit och avantgarde gå emot genomrasistiska FN, EU och Europarådet vilka envisas med att använda ordet ras trots att den svenska forskarvärlden har bevisat att ras är en social konstruktion och därför inte finns som den svenska regeringen sade för några år sedan när Sverige fick kritik av FN för att ha avskaffat begreppet) fortsätter att svämma över alla bräddar och löpa amok:
 

Samtidigt är termer som rasism, rasifiering och rasifierade numera i stort sett på allas (svensktalande) läppar och dessa ord används idag utan att blinka, rynka pannan, slå ned blicken, rodna eller göra citattecken med fingrarna och dyker gång efter annan upp i ledartexter i både höger- och vänstertidningar och i nyhetssändingar i tv och radio och den svenska forskarvärlden har nyligen visat den övriga världen (som envisas med att bruka rasbegreppet och kanske särskilt de vidriga amerikanerna, de äckliga britterna, de dumma australiensarna, de obehagliga kanadensarna och de läskiga sydafrikanerna) vägen framåt genom att med buller och bång (statsministern, utbildningsministern, kulturministern, Göteborgs och Uppsala universitet, Vetenskapsrådet, Mångkulturellt centrum, Forum för levande historia m fl m fl) sjösätta och institutionalisera sitt eget solitärt svenska (och därmed militant antirasistiska och antifascistiska) forskningsområde som går under namnet rasismforskning (racism research eller racism studies) och vars forskare benämner sig som rasismforskare (racism researchers) medan ordet ras som ju är samtliga dessa glosors själva ordstam uppenbarligen ska fördömas och förkastas samt utrangeras och utmönstras för gott och för evigt och de av oss (visserligen ytterst ytterst ytterst få) svensktalande som föredrar att både börja i och med och att bruka och operationalisera rasbegreppet fortsätter att stämplas som rasifierande och rasistiska och rasfixerade och rasbesatta biologister, essentialister och primordialister.