Kategori: bok

En preliminär översikt över min forskningsoutput sedan 2020 vad gäller frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang

Sedan 2020 har Karlstads universitet-kollegan Peter Wikström och jag Vetenskapsrådet-forskningsmedel för att undersöka användningar och förståelser av samt förhandlingar och diskussioner om frågor som rör ras och rasism i ett svenskt sammanhang och forskningsprojektet beräknas pågå tills 2023. 

Igår fick jag anledning att fundera på vad som har hänt vad gäller ”output” sedan 2020 och här nedan följer en preliminär sammanställning av vad som hittills har gjorts under totalt ett år och två månader mätt i arbetstid då jag också undervisar på halvtid samt ägnar alltför mycket dyrbar tid åt att ständigt resa mellan Stockholm och Karlstad liksom runt i landet och till andra ställen i världen.

Monografier och antologier:

+ Catrin Lundström, Vit melankoli. En analys av en nation i kris, Göteborg: Makadam förlag, 2020.

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt, Stockholm: Verbal förlag, 2021.

Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasfrågor och rasdiskussioner i Sverige 1946-1977, Stockholm: Carlsson bokförlag, 2021.

+ Catrin Lundström, Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning, Stockholm: Natur & Kultur, 2022.

Den svenska färgblindheten, Stockholm: Verbal förlag, 2022. (kommande)

+ Peter Wikström (red.), Svenska uppfattningar och förhandlingar om ras och rasism under efterkrigstiden, Karlstad: Karlstad University Press, 2022 (kommande)

+ Catrin Lundström & Peter Wikström, Race in Sweden: Racism and antiracism in the world’s first “colourblind” nation, Abingdon: Routledge, 2023 (kommande)

Artiklar i antologier och tidskrifter (OBS: populärvetenskapliga artiklar i tidningar och tidskrifter utelämnas här helt liksom debattartiklar):

”Transnational adoption and the emergence of Sweden’s progressive reproduction policy. A contribution to the biopolitical history of Sweden”. I Jenny Heijun Wills, Tobias Hübinette & Indigo Willing (red.), Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific, Ann Arbor: University of Michigan Press, 2020, sid. 223-238. 

+ Peter Wikström, ”Equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colour-blind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”, British Journal of Social Psychology no. 4 2021 (vol. 60), sid. 1154-1176. 

”Hur vet vi det vi inte kan mäta? Om svenska medievärldens paradoxala förhållande till mångfald”. I Lars Truedson & Jonathan Lundqvist (red.), Vitt eller brett – vilka får ta plats i medier och på redaktioner?, Stockholm: Institutet för mediestudier, 2021, sid. 168-180.

“‘Good Sweden’: Transracial adoption and the construction of Swedish whiteness and white antiracism”. I Shona Hunter & Christi van der Westhuizen (red.), Routledge handbook of critical studies in whiteness, Abingdon: Routledge, 2022, sid. 150-159.

”Den svenska gulinghumorn vid ett vägskäl? Svenska rasstereotyper av asiater efter Svenska nyheter-affären 2018”. I Åsa Bharathi Larsson (red.), Bilder av ras i svensk visuell kultur, Stockholm: Kungl. Vitterhetsakademien, 2022, sid. 57-72.

”Från 1940-talets proto-antirasism till 1960-talets färgblinda antirasism. Reflektioner kring den svenska antirasismens uppkomst innan 1968”. I Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky (red.), Radikalism och avantgarde. Sverige 1947-1967, Stockholm: Timbro, 2022. (kommande)

+ Peter Wikström & Johan Samuelsson, “Scientist or racist? The racialized memory war over monuments to Carl Linnaeus in Sweden during the Black Lives Matter summer of 2020”, Journal of Ethnic and Cultural Studies. (kommande)

Konferenspapers:

”An overview of the situation concerning the concept of race, ethnic and racial categories, and equality data in contemporary Sweden”, Global Race, Institut d’etudes politiques de Paris, Centre de recherches internationales, Paris, 2020-12-17.

“Revisiting the political debate between the racial pessimists and the racial optimists in 1960’s Sweden”, 8th Biennial Conference on Adoption and Culture: Engaging the Past, Imagining the Future, held virtually with assistance from Brown University, University of Winnipeg, 2021-10-23.

“Researching race in a colour-blind country. Mixed race Swedes reproducing and deconstructing Swedish colour-blindness”, Rat für Migration Jahrestagung 2021: Körper und Rasse. Konjunkturen von Rassismus in Europa, Deutschen Hygiene-Museum, Dresden, 2021-11-25. 

“Researching race in a colour-blind country: Mixed race Swedes inhabiting a third position in colour-blind Sweden”. The 2022 GoPar conference. Going beyond binary thinking: Dialogues for participation, communication and equity in contemporary societies, Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping University, 2022-04-29.

Seminariepresentationer och övriga föreläsningar (OBS – endast ett mindre urval):

+ Stellan Petersson & Emma Sköldberg, ”Om svenska rasord och bristen på en interkulturell etik”, Institutionen för svenska, flerspråkighet och språkteknologi, Göteborgs universitet 2020-10-14.

+ Peter Wikström, “Negotiations of notions of race and racism in online spaces”, Where are we and where are we heading?, Vetenskapsrådet, Stockholm, 2020-10-15.

”Ras och identitet i Sverige”, Identitet och politik – en idépolitisk kurs om socialism, liberalism och identitetspolitik, Viskadalens Folkhögskola, Borås, 2020-10-17. 

“En introduktion till frågor om ras, rasojämlikheter och behovet av jämlikhetsdata i dagens Sverige”, Globala gymnasiet, Stockholm, 2020-11-16.

“Researching race in a color-blind society”, Centrum för genusforskning, Karlstads universitet, 2020-11-18.

”Reflektioner kring frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang”, Sträva, Medicinska föreningen, Karolinska institutet, Solna, 2020-11-30.

“Some reflections on Swedish racial thinking and Swedish biopolitics”, Decolonize Global Health Educational Day, Faculty of Medicine and Master’s Programme in Public Health, Lunds universitet, 2020-12-08.

”On the concept of race and the lack of equality data in contemporary colour-blind Sweden”, Kulturpolitiska veckan, Smålands nation, Lund, 2021-01-26. 

+ Amade M’Charak, “Bridging race and migration studies”, Race and migration – scholarship in between, on and beyond the borders, Amsterdam Institute for Social Science Research (AISSR), Universiteit van Amsterdam, 2021-02-17. 

”Reflections on the conditions and limits of researching race and whiteness in a color-blind country and academia”, Research Halfday and PhD student day, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, 2021-02-18. 

+ Peter Wikström, “Equality data as ‘state race register’ and ‘postcolonial race fixation’. A case study of the Swedish debate on equality data”, English Linguistics Seminar Series, Institutionen för språk, litteratur och interkultur, Karlstads universitet, 2021-02-26.

+ Catrin Lundström, ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris”, Blå stället, Angered, Göteborgs stad, 2021-03-25. 

“White melancholia. An analysis of a nation in crisis”. Nordic Network for Norm Critical Leadership, Stockholm 2021-03-25. 

”The modern history of Swedish whiteness and Swedish racial thinking”, Utrikespolitiska föreningen, Malmö universitet, 2021-03-31.

”En presentation av boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, Adopterade koreaners förening, Stockholm 2021-04-24. 

”En återblick på 1960-talets adoptionsdebatt och vad den säger oss idag”, Transnationellt adopterades riksorganisation, Stockholm 2021-05-06. 

”En presentation av boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, Adopterade etiopiers och eritreaners förening, Stockholm 2021-05-30. 

“Om rasoptimisterna och deras vision om ett blandat, antirasistiskt och färgblint Sverige”, Studentlitteratur & Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, 2021-08-18.

”En introduktion till ras, vithet och svenskhet”, Human Rights Watch, Stockholm, 2021-09-03.

”1960-talets svenska adoptionsdebatt och vad betyder för oss idag”, Värmlands museum, Karlstad, 2021-09-08.

+ Catrin Lundström, En presentation av boken ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris”, Folkhälsomyndigheten, Stockholm, 2021-10-07.

“En presentation av det nya genomsegregerade supermångfalds-Sverige i relation till frågor om ras och identitet”, Identitet och politik – en idépolitisk kurs om socialism, liberalism och identitetspolitik, Viskadalens Folkhögskola, Borås, 2021-10-16. 

”Rasism i skolan”, Regionalt utvecklingscentrum, Karlstads universitet, 2021-10-21.

+ Catrin Lundström, ”’Vit melankoli’. Boksamtal”. VitKrit. A seminar on decoloniality, Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet, 2021-10-21.

“En presentation av svenska rasfrågor och rasdiskussioner under efterkrigstiden”, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet, 2021-10-26.

”Overseas Korean adoption and the birth of Swedish colour blindness”. Korean adoptee adoption research network, Seoul, 2021-11-10.

“Frågor om ras och rasism i Sverige under efterkrigstiden”, Kungliga biblioteket, Stockholm, 2021-11-17.

+ Paul Frigyes, Jan Inge Jönhill, Sakine Madon & Seher Yilmaz, ”Hur tänker vi om mångfald i medier?”. Institutet för mediestudier, Stockholm, 2021-11-18.

“An introduction to Swedish whiteness”, The Deleting Whiteness Symposium, Weld, Stockholm, 2021-11-20.

+ Kehinde Andrews & Catrin Lundström, “Intersections of white privilege, gender and racism in ethnically diverse societies. A dialogue on whiteness and gender in Sweden and the UK”. IMISCOE’s (International Migration Research Network) Anti-Racism Working Group’s (ARWG) webinar series, 2022-01-25.

”Overseas Korean adoption and the birth of Swedish colour blindness”, Korean migration in Europe: Challenges and interactions, Koreastudien, Goethe-Universität, 2022-01-29.

+ Yasuko Takezawa, & Mandisi Majavu, “Colonialities: A presentation of the chapter ”’Good Sweden’”: Transracial adoption and the construction of Swedish whiteness and white antiracism in Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”, Carnegie School of Education, Leeds Beckett University, 2022-02-16. 

”Att bildsätta och iscensätta ras och vithet i ett svenskt sammanhang”. Kungliga konsthögskolan, Stockholm, 2022-03-25. 

”Representation och rum: Om jämlikhetsdata”. Institutionen för konst, kultur och kommunikation, Malmö universitet och Malmö stad, 2022-03-28.

“An introduction to researching race and whiteness in Sweden”. The Colonial encounters seminar and the Master Programme of Colonial and Postcolonial Studies, Centre for Concurrences in Colonial and Postcolonial Studies, Linnéuniversitetet, 2022-04-08. 

Om en ny bok om rasism mot asiater i Sverige

I januari i år bestämde jag mig för att försöka hitta och spåra upp samt läsa och gå igenom samtliga svenskspråkiga originaltexter som en svensk asiat har skrivit eller som handlar om svenska asiater vilka antingen har offentliggjorts i bokform eller i tryckta tidningar och tidskrifter och vilka på något sätt kretsar kring frågan om rasism mot asiater i Sverige – d v s kort och gott samtliga svenskspråkiga offentliga och (pappers)tryckta texter vilka behandlar svensk antiasiatisk rasism.

Sagt och gjort: Efter att ha hittat, läst och tematiserat totalt ett 100-tal bokpublikationer författade av asiater i Sverige och runt 900 antologi-, tidnings- och tidskriftstexter där svenska asiaters röster, erfarenheter, åsikter och perspektiv hörs och framkommer på något sätt håller för närvarande en ny bok sakta men säkert på att växa fram som kommer att bli den första i sitt slag som handlar om asiater i Sverige och svensk antiasiatisk rasism och hittills har jag preliminärt färdigställt två av fem planerade kapitel vilka sammantaget undersöker olika aspekter av att vara asiat i dagens Sverige.

I boken kommer både invandrare (varav de flesta har invandrat från Thailand, Kina, Vietnam eller Filippinerna), adopterade (varav de flesta har majoritetssvenska adoptivföräldrar), blandade (varav de flesta har en asiatisk mor och en vit far) och andragenerationare (varav de flesta är inrikes födda med två föräldrar som är födda i Kina eller Vietnam) att komma till tals och flertalet har ursprung i Sydkorea, Kina, Filippinerna eller Vietnam och en del även i Japan, Indonesien, Malaysia, Hongkong, Laos, Taiwan eller Singapore.

Till skillnad från invånarna i landet med bakgrund i Latinamerika, Karibien, Mellanöstern och Afrika vilka numerärt och proportionellt domineras av pojkar eller män så domineras de svenska asiaterna av flickor eller kvinnor och flertalet av texterna som rör asiater i Sverige och antiasiatisk rasism handlar också om asiatiska flickor eller kvinnor.

Filmvetaren Hynek Pallas skriver om den nya antologin ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” 

Filmvetaren Hynek Pallas skriver utförligt om Shona Hunters och Christi van der Westhuizens antologi ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” i dagens Expressen.

Antologin är den första på mycket länge inom fältet kritisk vithetsforskning och definitivt den största hittills (414 tättryckta sidor) och samlar kritiska vithetsforskare från hela världen (såsom från Sverige – jag är då den enda svenska och nordiska forskaren som har ett bidrag med i antologin).

””Routledge handbook of critical studies in whiteness” är den första gedigna antologin om kritiska vithetsstudier på många år. Hynek Pallas hoppas på uppgörelse och förnyelse men ser ett fält som målar in sig i ett farligt hörn.”

https://www.expressen.se/kultur/hynek-pallas/vithetsstudier-ar–ett-falt-i-fritt-fall

”För tio år sedan publicerade jag avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989–2010”. Kritiska vithetsstudier var ett okänt fält i Sverige och folk var förbryllade. Vadå vithet? Att det handlade om den sociala och ideologiska konstruktionen av ras, om att rikta blicken mot osynliga normer, gjorde få klokare.

Internationellt var vithetsstudier redan ifrågasatta. Vissa såg en aktivistisk disciplin där svaren var givna på förhand. Andra, även rasismforskare, menade att det bara gav vita möjlighet att prata på om sitt favoritämne – sig själva.

Det bar korn av sanning. Det störde mig redan då att termen ”vit överhöghet”, som innebär att alla vita deltar i och tjänar på rasismen, betraktas som en oprövbar självklarhet. Eller att detta orsakas av ”kapitalism” och ”nyliberalism”. Och visst var många forskare vita. Men ofta invandrare och minoriteter – erfarenheter som var grund till en skarp blick på nationella konstruktioner av vithet.

I dag är vithetsstudier välkända. Den amerikanska vithetsföreläsaren Robin DiAngelo hör till senare års bäst säljande författare i det antirasistiska facket. Redan innan hennes bok ”Vit skörhet” publicerades på svenska förra vintern började fältet bli utskällt även här. Kritikerna menar att om man uppmärksammar vithet så står det i konflikt med idealet om ”färgblind” antirasism. I ett land som inte för statistik på basis av ras, knappt ens använder ordet, betraktas det med misstänksamhet.

Faktum är att vi aldrig har pratat så här mycket om vithet. Populister uppvaktar ”vit arbetarklass”. Viktor Orbán påstår att ”kristen europeisk vithet” är hotad. Och ”vita privilegier” har blivit ett begrepp i Black lives matter-protesternas kölvatten. Även termen ”vit skörhet” är ett exempel på synliggörande: den betyder att vita upplever sådant obehag när de ska prata om rasism att de agerar irrationellt.

Vithetsfältet har därmed anledning att ompröva gamla sanningar och ställa nya frågor. Vad händer till exempel när ”vit” omvandlas till en identitet bland andra? Det har skett i händerna på ytterhögerns favoritforskare Eric Kaufmannsom i boken ”Whiteshift” (2018) avfärdar rasism som ”vitt självintresse” (20/6/19 GP Kultur). Och är det rimligt att arbeta med en tes som ”vit skörhet” när den omöjliggör individuell agens baserad på hudfärg? Eller att som DiAngelo mena att vita judar aldrig har ”tvingats reflektera” över rasens betydelse? (Expressen 10/2/21)

Jag ser därför fram emot intellektuell rannsakan och utmaning när jag öppnar ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” – den första stora översiktsantologin på länge i vithetsfältet.

Att redaktörerna Shona Hunter och Christi van der Westhuizen, rasforskare från England respektive Sydafrika, har samlat en bred skara skribenter bortom det USA som så ofta dominerar frågan är lovande. Liksom att deras introduktion slår fast att den som är vit fram tills nyligen kunde leva ett liv utan särskild påminnelse om detta. Men att vithet för andra personer eller i andra länder – som Sydafrika – inte har varit osynlig.

Detta skifte mot synliggjord vithet går som en röd tråd genom antologins 27 bidrag. Här finns analyser av antimuslimska tendenser i evangelisk kristendom, den brittiska tabloidpressens reaktioner på Meghan Markle, vithet i sionismen samt bristande representation på omslag till Sydafrikanska gaytidningar. Svenske Tobias Hübinette kombinerar på ett intressant sätt adoption med konstruktionen av vår antirastiska självbild.

En analys av sociologiska studier av sexturism i Karibien bjuder på en nödvändig varning om vad som sker när akademiker biter sig fast i ideologi. Så sent som 1995 kunde sådan forskning utgå ifrån en färgblind, radikalfeministisk tanke om alla mäns överordning. De kunde inte köpas av vita kvinnor, och forskarna kallade dessa sexresor för ”romantisk turism”.

Det kunde man ju ha dragit lärdom av i handboken. För tyvärr sätts tonen och den ideologiska linjen tvärt i redaktörernas introduktion. Språket är svårgenomträngligt även för en som har disputerat i ämnet. När någon av de återkommande fraserna inte anses tillräcklig så kombineras den med ett extra prefix. ”Nyliberal” (”neoliberal”) är ett favoritbegrepp – 108 förekomster på 414 sidor – men exakt vad ”ny-nyliberal” betyder förblir oklart. Gränsen mellan liberal och extremhöger grumlas, och ”vit överhöghet” sägs underhållas av ”raskapitalism”.

I stället för att se hur utvecklingen på senare år även har inneburit antirasistisk medvetenhet utgår man ifrån misstänksamhet. Vita personers sorg och ilska efter mordet på George Floyd påstås vara ”en förskjutning av deras verkliga känslor för rasifierade”. Något som är en ”börda” för svarta. I likhet med DiAngelos tes om ”vit skörhet” – som hyllas i antologin – antyder resonemanget att vita progressiva är rasister som gör skada.

Varför? Antologin igenom syns låsningen som uppstår när man utgår ifrån att vita tjänar på vit överhöghet och strukturell rasism. Att populister medvetet bollar med begreppet ”vit arbetarklass” – i Brexit, valet av Trump och röster på Sverigedemokrater – har skapat tankeoreda i vithetsfältet.

Redan 1935 formulerade sociologen W. E. B. DuBois begreppet ”psykologisk lön”. Det förklarar hur vita arbetare i ett rasistiskt samhälle får en slags ersättning i form av att de kan uppleva sig som förmer än den som inte är vit. DuBois begrepp var en grundpelare som kritiska vithetsstudier stod på.

2022 tycks ingen våga säga att detta spelar roll i populistiska reaktioner, att vit arbetarklass kan tycka sig ha tappat status och att upplevd förlust är farlig. Och om även vita arbetare kan vara samhällsförlorare – då skulle man kanske behöva hålla igen om deras ”vita privilegier”?

I stället anfaller man dem som gör sådana analyser. I ett kapitel om Brexit får vi veta att det är ”anti-intersectional intersectionality and an anti-identity politics identity politics” – vilket producerar ”artificiellt offerskap”, legitimerar fascisters ärenden och ”approprierar svarta feministers verktyg”.

Det finns bra vithetsforskning världen över. Just nu är det företrädare för fältets färska etablering i Öst- och centraleuropa som visar hur flyende ukrainska romer särbehandlas negativt (en region jag saknar i antologin). Vithetens roll i svensk självförståelse och rasism har briljant avhandlats av Tobias Hübinette och Catrin Lundström i boken ”Vit melankoli” (2020).

”Routledge handbook of critical studies in whiteness” innehåller lyckade bidrag om allt från vithet i Zimbabwe till ytterhögerns syn på vithet. Men den genomgående oviljan att rucka på förgivettagna sanningar om maktstrukturer avtäcker ett fält i kris. Rädslan för att rasera en förklaringsmodell där alla problem beror på rasism leder till mindre öppenhet och mer extremism. Routledge är världens största förlag för akademisk litteratur, och handboken kommer användas brett i universitetsstudier om rasism – något som gör vissa bidrag direkt olämpliga. Som när hudfärgens signifikans för individens tänkande dras obehagligt långt. Ett kapitel om ”vitt frälsarkomplex” inleds med att forskaren förklarar att hon på grund av sin hudfärg har livslång avprogrammering av sin mentalitet framför sig. Det är en direkt parallell till hur borgerlighet på 70-talet skulle drivas ur individer i sektvänstern. Vilket inte slutade särskilt bra.

Den som i en tid av växande vit identitetspolitik väljer att ägna sig åt påhittade fiender i stället för att bygga bred antirasistisk front – även med vita liberaler – den kommer att få ett lika hårt uppvaknande.”

Om Cecilia Garmes och Katarina Barrlings nya bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”

Statsvetarna Cecilia Garmes och Katarina Barrlings nya bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”, som på sistone har rönt mycket stor uppmärksamhet i offentligheten och även omskrivits på flera ledarsidor, skildrar den djupa saknad efter 1900-talets Sverige som väldigt många majoritetssvenskar, och både de som står till höger och till vänster, känner och uttrycker på olika sätt och det är troligt att boken därmed också har hittat många läsare att döma av att den just nu tillhör en av de mest sålda (sakprosa)böckerna inom kategorin samhälle/politik.

Garme och Barrling lyfter i boken fram Charlotte Hyltén-Cavallius och min studie av vita majoritetssvenskar från 2014, som George Soros stiftelse Open Society Foundations finansierade, och som fortfarande ska vara den empiriskt sett största vithetsstudien någonsin (eller i varje fall hittills) av just vita svenskar i Sverige. 

Vår studie, som bygger på fokusgruppsamtal med ett 90-tal vita majoritetsinvånare i södra Botkyrka, var på många sätt och alldeles uppenbart långt före sin tid och en del har t o m uttryckt att vår studie faktiskt ”förutsåg” (d v s vår studie var helt enkelt ”profetisk”) SD:s explosionsartade tillväxt under 2010-talets senare hälft genom att den satte fingret på samma sorg och saknad som Garme och Barrling skriver om i sin bok. 

Idag går det inte minst att konstatera att studien lyckades fånga och sätta ord på den känslostruktur och det affektiva tillstånd som sedan dess har blommat ut till fullo bland flertalet majoritetssvenskar i landet vare sig de tillhör det antirasistiska eller det ”rasistiska” lägret: En outtalad och outsäglig känsla av sorg och förlust över att något för alltid har gått förlorat och aldrig kommer att komma igen, en gnagande oro och en tilltagande stress över att Sverige liksom världen i övrigt är i gungning och en djup ångest och en närmast panisk skräck inför att allt i det närmaste håller på att rasa samman.

Garme och Barrling omnämner f ö även Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” från 2020, som likt deras bok också har sålt mycket bra, uppmärksammats stort i offentligheten och likaså omnämnts på ledarsidor, och det är slående att alla vi fyra kommer fram till samma typ av analyser och slutsatser i våra respektive böcker men från rätt så olika politiska utgångspunkter och teoretiska perspektiv för det är då ingen hemlighet att Garme och Barrling står till höger medan Catrin och jag står till vänster.

Bilden utgörs dels av ett sidutdrag ur Garmes och Barrlings aktuella bok och dels av en av många reportage och artiklar som genom åren har uppmärksammat Charlottes och min vithetsstudie.

För tio år sedan kom boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” ut som lade grunden till framväxten av den svenska kritiska rasforskningen

För tio år sedan 2012 kom boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” ut som jag var huvudredaktör för tillsammans med medredaktörerna Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales och som får sägas vara rena ”kioskvältaren” vad gäller antalet sålda böcker – närmare 3500 exemplar, vilket är väldigt mycket för en fackbok av detta slag – och mot bakgrund av antalet gånger som bokens introduktionskapitel har laddats ned enligt Researchgate (över 6000 gånger) och därtill har boken citerats och refererats av andra forskare i närmare 150 olika publikationer.

Boken som gavs ut av min f d arbetsplats Mångkulturellt centrum kan sägas ha utgjort startskottet för uppkomsten och framväxten av ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och samtidigt som boken kom ut bildades också ett nationellt forskarnätverk för svensk kritisk ras- och vithetsforskning. Då för tio år sedan var det närmast skandal och chockartat att en bok om ras kunde komma ut i Sverige och på svenska som dessutom enbart handlade om dagens Sverige och boken sågades därför av många recensenter p g a den rådande svenska färgblinda antirasismen som fördömer och t o m tabuiserar allt tal om ras.

Den enda bok som jag har givit ut och som överhuvudtaget kan ”tävla” med denna bok är i så fall ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002, som också har sålt i 1000-tals exemplar och som listar namnen på närmare 30 000 svenskar som en gång var knutna till olika högerextrema partier och organisationer.

Om att vara väl företrädd i ett antal olika folkbiblioteks bestånd

Jag upptäckte idag att huvudbiblioteket i Huddinge, som är den största (folkrikaste) kommunen i huvudstadsregionen efter Stockholms stad och där jag är skriven, tydligen har sammanlagt fem av mina böcker i sitt bestånd vilka står uppradade under signumet Ohe (Minoriteter) tillsammans med böcker författade av bl a Sara Ahmed, Lisa Bjurwald, Mattias Gardell, Robin DiAngelo, Stefan Jonsson, Reni Eddo-Lodge, Ibram X. Kendi, Mariama Jobe, Per Wirtén, Lena Sundström och Sven Lindqvist men det verkar bara vara jag som företräds med fler än två böcker på Ohe-hyllan.

Även på stadsbiblioteken i min hemstad Motala och i Karlstad, där jag arbetar, är jag av någon anledning väl företrädd i samlingarna och jag har ibland undrat om det kanske kan ha att göra med att någon bibliotekarie som styr över bokinköpen möjligen har valt att köpa in så många av just mina böcker till dessa tre bibliotek (d v s i Huddinge, Motala och Karlstad) på grund av att jag på olika sätt är kopplad till dessa kommuner.

Eller så är det helt enkelt bara ”normalt” att huvudbiblioteket i en viss kommun i landet har fem av mina böcker i sitt bestånd för en sökning på mitt namn som författarnamn ger bl a vid handen att exempelvis stadsbiblioteket i Haninge har hela 9 av mina böcker och Södertäljes huvudbibliotek likaså medan Täby huvudbibliotek har 7 av mina böcker i sina samlingar och jag har då ingen som helst koppling till några av dessa kommuner.

Att finnas med i Lisa Wool-Rim Sjöbloms nya grafiska roman ”Den uppgrävda jorden”

Speciellt och inte minst fint att få vara med som karaktär och bli (av)porträtterad i Lisa Wool-Rim Sjöbloms nya grafiska och dokumentära roman ”Den uppgrävda jorden” som gavs ut i dagarna på Galago och som handlar om de tusentals illegala utlandsadoptionerna till Sverige och om alla vi vuxna adopterade i Sverige som genom alla år har kämpat för upprättelse, sanning, rättvisa och försoning och både i närmast total motvind och för min egen del med raserandet av mitt eget yrkes- och privatliv som en konsekvens av min egen kamp mot den genomkorrupta adoptionsindustrin.

Om att ge ut 9-10 böcker om ras och rasism på 4-5 år – och om en utebliven forskartjänst som gjorde att ett (mitt) liv i det närmaste gick till spillo

Fint att få ge ut böcker på Sveriges just nu vassaste och piggaste bokförlag som står till vänster (OBS: jag säger inte att Piratförlaget, Leopard, Ordfront, Arena/Atlas, Tankekraft, Glänta och några förlag till med vänsterprofil skulle sakna ”cutting edge”-samtidsanknytning men ändå…):

Verbal förlag gav förra året ut min mycket uppmärksammade, (sakprosa)kritikerrosade och omdebatterade bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och senare i år kommer Verbal att ge ut min bok ”Den svenska färgblindheten” med den preliminära undertiteln ”Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” som går till botten med både när, hur och varför Sverige och svenskarna kom att bli världens utan konkurrens mest (färgblinda) antirasistiska land och folk på jorden och sannolikt även i historien.

Och på tal om böcker så påbörjade jag skrivandet av en ny bok under den gångna veckan som handlar om asiater i Sverige och antiasiatisk rasism liksom om de svenska asiaternas plats, ”roll” och situation i det nya genomsegregerade supermångfalds-Sverige som bygger på samtliga publicerade (original)texter på svenska som en svensk asiat har skrivit liksom på medietexter vari svenska asiater kommer till tals i form av intervjuer och reportage mm. Om jag framöver lyckas färdigställa denna bok och ta den i mål, som bygger på ett 90-tal bokpublikationer och runt 1000 artiklar hämtade från en mängd olika tidningar och tidskrifter, så blir det i så fall den första boken någonsin om de svenska asiaterna.

Sedan har jag ytterligare två bokmanus på gång ensam eller tillsammans med andra och bl a på det brittiska akademiska humaniora-förlaget Routledge utöver X antal artiklar i olika akademiska tidskrifter och antologier.

Så om allt vill sig väl så har jag givit ut 9-10 böcker (ensam eller tillsammans med andra men mestadels ensam) mellan 2019-23 (d v s på fyra år och innan 2023 års utgång) och därutöver har jag under samma tidsperiod hunnit publicera ett 15-tal andra akademiska texter i akademiska tidskrifter och antologier men det ironiska för att inte säga tragiska i sammanhanget är att jag hade kunnat göra allt detta som anställd vid Uppsala universitet.

Jag sökte nämligen för några år sedan en fyraårig forskartjänst i rasismforskning på heltid (d v s 100% forskning och 0% undervisning) vid Cemfor (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet som hade varit aktuell för min del mellan just 2019-23.

Tyvärr ansåg de sakkunniga Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet och Diana Mulinari vid Lunds universitet att jag överhuvudtaget inte var meriterad för tjänsten och i stället rankades jag som tillhörande den s k bottengruppen och kallades därför inte ens till anställningsintervju vilket tre personer sammanlagt gjorde som rankades mycket högre än mig.

Inte heller ansåg Cemfors dåvarande föreståndare Per-Erik Nilsson och båda vetenskapliga ledare Mattias Gardell och Irene Molina att jag på något sätt var kompetent nog för tjänsten trots att jag idag är den mest publicerade svenska forskaren som studerar ras och rasism och vid det här laget antagligen också den mest citerade och refererade svenska forskaren som studerar ras och rasism.

Dee tre är samtliga utbytta idag p g a att de inte anses ha lett Cemfor på ett adekvat och kompetent sätt och inte publicerat sig tillräckligt eller sträckt ut en hand till andra forskare utanför den egna kretsen enligt en internutredning vid Uppsala universitet. Jag minns att Mattias en gång sade till mig något i stil med att det vore fint att sluta sitt yrkesliv med att gå i pension som ledare för ett forskningsinstitut om rasism men så blev det m a o inte och bl a p g a min överklagan och allt den ledde till.

Därtill ansåg inte heller Uppsala universitets förra rektor Eva Åkesson att jag var tillräckligt meriterad och kompetent för tjänsten i en skrivelse där hon försäkrade att den som fick tjänsten var långt mer meriterad och kompetent än mig och Åkesson fick t o m den dåtida ordföranden för Uppsala studentkår liksom ett flertal andra s k ”tunga” dignitärer vid universitet att underteckna denna försäkran.

Jag valde att överklaga tjänstetillsättningsprocessen, sakkunnigförfarandet och anställningsbeslutet med hänvisning till jäv och korruption och vann också denna överklagan så till vida att den nämnd som avgör sådana ärenden för högskolevärldens del gav mig rätt och Uppsala universitet ”bakläxa”.

Samtidigt blev jag tyvärr hårt stämplad som den kanske mest ökända ”kniv-i-ryggen”-huggaren och förrädaren mot den antirasistiska och antifascistiska kampen i landet och särskilt av, inom och mot den antirasistiska och antifascistiska forskarvärlden liksom den antirasistiska rörelsen generellt (OBS: det finns några förrädare till såsom enstaka antirasistiska och antifascistiska forskare som har blivit SD:are men jag har då inte blivit SD:are på något sätt) och som ett resultat därav åkte jag ”över en natt” ut från densamma ”med buller och bång” efter att i åratal ha tillhört denna värld och rörelse och inte minst varit synnerligen lojal mot och hängiven (för att inte säga fanatisk gentemot) densamma.

Om jag hade fått tjänsten, som i stället gick till en till Cemfors dåvarande ledning närstående person, hade jag m a o fått forska på 100% i fyra års tid ”non-stop” och därmed hunnit långt långt mer än vad jag har hunnit med under de senaste åren samt fr a sluppit att ha utgifter på 80-90 000 kr per år för dubbelt boende och tågresor till och från Stockholm-Karlstad och sluppit att ägna enorma mängder outnyttjad tid på att ständigt vara på resande fot och mitt liv hade i övrigt dessutom varit långt mer stabilt och rikt livskvalitetmässigt sett med en permanent bas i huvudstadsregionen och Mälardalen.

Slutligen hade jag haft en skaplig chans att kunna hålla mig kvar vid Uppsala universitet medelst externmedel för under samma tidsperiod (d v s 2019-23) har jag mot alla odds trots allt lyckats erhålla externa forskningsmedel vid två tillfällen och jag hade sist men inte minst haft en åtminstone skaplig chans att kunna bli professor innan 50 men så blev det nu inte och så kommer det aldrig heller att bli, vilket jag kan sörja idag (OBS: jag är verkligen ingen karriärist som ”jagar” pengar, kvinnor, status, titlar och makt såsom flertalet manliga heterosexuella seniorforskare gör men det hade samtidigt inte varit fel att bo stort och s k ”bra” och att haft en skapligt hög s k SACO-lön o s v).

Om svenska asiaters bokproduktion och demografiska komposition

Förra året och början på innevarande år har sannerligen varit en produktiv period vad gäller svenska asiaters bokproduktion.

Förra året kom Mara Lee ut med två böcker – ”Främlingsfigurer. En bok om kärlek och hat” samt “Loving others, othering love. On a few tropes and emotions that shape the image of the stranger” – liksom jag själv: “Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och “Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”.

Under förra året kom Ted Stenström även ut med sin debutroman ”Drömmegården” medan Li Li gav ut de båda diktsamlingarna ”Där blicken stannar” och ”Från sömnlös till ursprunget. Reviderade dikter 1988-2007. Och 2022 har hittills bjudit på Lap-See Lams bok ”Dreamers’ Quay, Dreamers’ Key” och Lisa Wool-Rim Sjöbloms nya album ”Den uppgrävda jorden” som är en uppföljning på den uppmärksammade debutboken ”Palimpsest” från 2016.

Sedan 1974 och fram tills mars månad 2022 har de svenska asiaterna sammanlagt legat bakom 94 boktitlar om jag nu har räknat rätt och innefattande allt från kok-, hand- och träningsböcker till diktsamlingar, romaner och självbiografier. 

Till skillnad från de andra utomeuropeiska minoriteternas samlade bokproduktion, som domineras av män och av invandrare samt av andragenerationare, så dominerar kvinnorna de svenska asiaternas bokproduktion liksom de adopterade och de blandade, vilket korresponderar väl med att den svenska asiatiska minoriteten i mycket hög grad är en kvinnodominerad minoritet samt att en hög andel svenska asiater just är adopterade och blandade medan andragenerationarna är relativt få.

Den 31 december 2021 fanns det totalt 232 167 invånare i landet som hade någon slags bakgrund i Öst- och Sydostasien varav flertalet härrörde från Thailand, Kina, Vietnam, Filippinerna och Sydkorea.

andel utrikes födda asiater: 65,74% (och 66,22% av de invandrade asiaterna var kvinnor)

andel adopterade bland de utrikes födda asiaterna: 12,69% (och 60,86% av de adopterade var kvinnor)

andel inrikes födda asiater: 34,26%

andel inrikes födda med två föräldrar som är födda i samma födelseland (d v s de s k andragenerationarna – t ex en person som är född i Sverige med två föräldrar som är födda i Japan) bland de inrikes födda: 20,69% 

andel blandade med en inrikes född förälder (d v s de s k mixade – t ex en person som är född i Sverige med en mor från Laos och en svenskfödd far) bland de inrikes födda: 62,27% (och 82,14% av dem har en asiatisk mor och en svenskfödd far)

De resterande 17,4 procenten inrikes födda har två utrikes födda föräldrar från olika länder och är därmed också blandade eller mixade – t ex kan det handla om en person som är född i Sverige med en mor från Thailand och en far från Finland eller Norge men det kan ibland också handla om en person som är född i Sverige med en mor från Filippinerna och en far från Sydkorea.