Kategori: bok

För ett år sedan kom Catrin Lundströms och min bok “Vit melankoli. En analys av en nation i kris” ut 

För nästan exakt ett år sedan kom Catrin Lundströms och min bok “Vit melankoli. En analys av en nation i kris” ut och snart behöver den redan nytryckas. Boken toppar fortfarande ett år senare Makadam förlags försäljningslista hos de digitala nätbokhandlarna – den ligger nästan alltid antingen etta, tvåa eller trea och ibland på fjärde plats.

Boken har dessutom hittills omnämnts och citerats i 40-talet medietexter och recenserats i 15-talet tidningar och tidskrifter plus av och i SVT (Kulturnyheterna) och ytterligare (ännu ej publicerade) anmälningar väntar.

Därtill har boken redan blivit kurslitteratur vid flera högskolekurser (och bl a i kurser som handlar om vithet och om kriser) och Catrin och jag har tillsammans hunnit presentera boken i ett flertal olika sammanhang – senast idag exempelvis presenterade vi boken och dess innehåll för Folkhälsomyndigheten.

Det ska då sägas att ”normalt” säljer akademiska böcker sällan så här bra och än mindre uppmärksammas de så här mycket i media och i offentligheten och fr a inte publikationer som handlar om ras och vithet.

Går det att ge ut 11 böcker om ras och rasism inom fem års tid? Om att vara den person i landet som har publicerat flest böcker, och antingen ensam eller tillsammans med andra, som specifikt och explicit handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang

Går det att skriva och ge ut 11 böcker om ras och rasism (liksom i två fall om internationell adoption och utlandsadopterade, som för mig också handlar om ras och rasism) inom fem års tid och antingen ensam eller tillsammans med andra?


Ja som det verkar så går det faktiskt att göra det även om det ännu inte är helt klart om de totalt fyra bokmanus som jag arbetar med just nu, och antingen ensam eller tillsammans med andra, kommer att kunna ges ut under nästa år (d v s under 2022) eller ej.


Sammantaget innebär detta att jag idag råkar ha blivit och vara den person i landet (och någonsin hittills inom den svensktalande gemenskapen men kanske inte för alltid), och både inom och utom akademin, som har publicerat flest boktitlar, och antingen ensam eller tillsammans med andra, som specifikt och explicit handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang. Därtill har jag f ö givit ut flest böcker om adoption bredvid Madeleine Kats.


Dessa titlar har jag då åstadkommit på halvtid medan jag samtidigt har undervisat på halvtid i ett flertal olika ämnen och därtill samtidigt föreläst och varit engagerad i en mängd olika sammanhang även utanför högskolevärlden, varit synnerligen aktiv i den svenska offentligheten, i mediesammanhang och i den politiska debatten samt även författat och publicerat åtskilliga andra texter utöver dessa bokpublikationer i form av rapporter, artiklar i akademiska tidskrifter och antologier samt olika texter i dagspress och magasin.


Dessa fem år, eller åtminstone fyra av de fem åren, motsvarar f ö de år som jag hade kunnat vara anställd vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet men tyvärr blev det som bekant aldrig så men i så fall hade jag ju dessutom fått forska på heltid (d v s på 100%) och inte bara på halvtid (d v s på 50%) och därtill också sluppit att pendla och resa fram och tillbaka mellan Stockholm och Karlstad (vilket har kostat enormt mycket arbetstid liksom för den delen enormt mycket pengar).


Det går m a o att forska och publicera om ras och rasism även i ett vakuum som marginaliserad, isolerad och stigmatiserad (d v s utan att vara en del av den antirasistiska forskarvärlden, som jag inte längre får vara en del av, då jag är utslängd och stämplad som en förrädare som har svikit kampen med stort K och huggit kamraterna med stort K i ryggen i form av de antirasistiska forskarna), från provinserna (d v s från Karlstads universitet, där jag arbetar) och från ”Orten” (d v s från Flemingsberg, där jag bor). Det är m a o inte nödvändigt att vara en forskare med hög status som ständigt är i centrum eller för den delen vara akademikerbarn, ha en hög lön, arbeta vid ett prestigeuniversitet och bo på en bra adress även om sådant naturligtvis underlättar betydligt för att inte säga avgör det mesta inom den svenska högskole- och forskarvärlden.


Sedan kan det väl tyckas aningen enkelspårigt att ägna sig åt samma område år efter år och just ha fokus på frågor om ras och rasism i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten men för min del har det helt enkelt handlat om att lägga grunden till och skapa ett eget svensk kritiskt ras- och vithetsforskningsfält, som inte riktigt har funnits tidigare.


Förra veckan publicerades slutligen också en totalöversikt över samtliga 523 studier om ras och rasism som publicerades mellan mellan januari 2016 och maj 2021 och som gav vid handen att av totalt 15 böcker som har kommit ut under denna tidsperiod så har jag stått bakom fyra av dem varav tre som ensamförfattare och en tillsammans med Catrin Lundström (även bl a Mattias Gardell, Stefan Jonsson och Benjamin Teitelbaum har givit ut böcker under samma tidsperiod).

forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet publikationer mellan januari 2016 och maj 2021 (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra publikationer – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):

Magnus Dahlstedt: 12

Tobias Hübinette: 12

Diana Mulinari: 11

Alireza Behtoui: 8

Mattias Gardell: 6 

Rickard Jonsson: 6

René León Rosales: 6

Anders Neergaard: 6

Sayaka Osanami Törngren: 6

Carl-Ulrik Schierup: 5

May-Britt Öhman: 5

Emma Arneback: 4

Leila Brännström: 4

Martin Ericsson: 4

Erik Hansson: 4

Jan Jämte: 4

Catrin Lundström: 4

Markus Lundström: 4 

Paula Mulinari: 4

Ov Cristian Norocel: 4

Fanny Pérez Aronsson: 4

Intervjuad i Flammans ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”

(Den ärevördiga tidningen) Flammans (d v s gamla Norrskensflamman) nya chefredaktör Leonidas Aretakis intervjuar och samtalar med mig i Flammans nya podcast ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste (tegelstens)bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”. 

Leonidas och jag dyker tillsammans ned i den omedelbara svenska efterkrigstiden för att försöka förstå hur dagens svenska syn på ras och dagens debatter om rasism är ett direkt resultat av det som hände under denna tidsperiod vad gäller frågor om ras och rasism.

Leonidas ställer vidare rejält svåra frågor (till mig) om bl a varför jag menar att vi behöver använda rasbegreppet (vilket ju knappt några andra svenska forskare anser och än färre antirasister i övrigt), om vad som egentligen är problemet med internationell adoption (som ju faktiskt ändå innebär att familjer bildas över de s k rasgränserna), om vad jag egentligen menar med vithet i ett svenskt sammanhang, om hur rastänkandet följde med in i välfärdsstaten (mot bakgrund av att Sverige under Kalla kriget kom att utveckla världens mest avancerade välfärdssystem utanför den kommunistiska världen), om varifrån den svenska antirasismen egentligen emanerar, om varför den rådande och dominerande färgblindheten är problematisk (trots dess goda intentioner), om den komplexa relationen mellan klass och ras liksom om varför landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena har kommit att bli de fattigaste och mest marginaliserade i det samtida Sverige.

”Tobias Hübinette är forskare och antirasistisk aktivist, aktuell med boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden”. Där berättar han om diskriminering av och våldsamheter mot vad han kallar icke-vita, och hur Sverige gradvis börjar prata om olikheter på ett färgblint sätt. Han driver den kontroversiella tesen att vi måste prata om ras för att förstå vår tids konflikter om invandring och segregation.”

Här nedan följer ett kort utdrag ur avsnittet:

”Leonidas Aretakis (LA): I boken skriver du att föreställningen om svenskarna som en raslig elit kom att prägla välfärdsstaten. Är det inte tvärtom? Att välfärdsstatens universella anspråk är vad som förflyttade landet från 30-talets rasbiologiska värderingar till den solidariska perioden, och att detta på många sätt är en bragd.

Tobias Hübinette (TH): Rastänkandet följde med in i välfärdsstaten, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det på. Idén om välfärdsstaten började ju formuleras när rastänkandet nådde sin kulmen på 1920- och 30-talen, när även delar av arbetarrörelsen och vänstern var en del i det här. Då uppstod ett märkligt giftermål mellan rastänkandet och den progressiva välfärdsstaten. Men sedan blir det ju något annat efter kriget. På 60-talet är Sverige ett helt annat land, som lämnar rastänkandet bakom sig. Det är det Sverige vi känner i dag, som vi också är väldigt stolta över, världens ledande biståndsland som dessutom länge hade västvärldens mest generösa invandringspolitik. 

LA: Finns det inte en paradox här? Var det homogeniteten i Sverige som gjorde att välfärdsbygget kunde gälla alla, till skillnad från i USA där rassegregationen byggdes in i ”the new deal”? Kan den långa homogeniteten delvis förklara Sveriges starka antirasism? 

TH: Helt klart är det så. Det var också väldigt närvarande i den tidens socialdemokrati, som öppet sade att homogenitet var en förutsättning för att skapa världens mest avancerade välfärdsstat. En av hjärnorna bakom välfärdsprojektet, Gunnar Myrdal, var väldigt tydlig med det. Så när Sverige blev allt mer heterogent var han en av dem som tog avstånd från att Sverige tog in invandrare i en allt större utsträckning. Inte för att han var rasist, utan för att han var så övertygad om att homogeniteten hade möjliggjort hela projektet. Men han blev därmed också en alltmer marginell figur inom socialdemokratin.  

LA: Han skrev väl också en rapport om rasrelationerna i USA?

TH: Ja, 1944 kommer han ut med boken ”An American dilemma”, som var dåtidens kanske viktigaste studie om rasrelationerna i USA. Där vände han på steken och sade att det inte var de svarta amerikanernas fel att de var så marginaliserade, utan att det var det vita Amerika som upprätthöll segregationen, och inte efterlevde värderingarna i den amerikanska konstitutionen.

LA: Det är ju en antirasistisk hållning. 

TH: Ja, helt klart.  

LA: Ändrade han sig eller menade han att heterogenitet är fel för då reagerar vita som de gjorde i USA? 

TH: Han var rädd för det och menade, liksom Tage Erlander, att homogeniteten gjorde att de allra flesta i Sverige gick med på uppbyggnaden av välfärdsstaten, som ju var jättedyr att bygga upp. Och när allt fler invandrare kom till Sverige, framför allt från länder utanför Norden och Europa, så fanns det en farhåga att det som senare blev SD skulle komma att växa fram. Man hade då sett att liknande rörelser hade växt fram i Storbritannien bland den vita arbetarklassen. Så det här är ju svåra frågor, som har direkt bäring på det politiska läget av idag.”

Blir Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i krig” den analys som förankrar 2020-talets samtal om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang?

Hynek Pallas skriver i dagens ETC om 2010-talets genompolariserade rasismdebatter och om sin (för den svenska vithetsforskningens del banbrytande) avhandling ”Vithet i svensk spelfilm 1989-2010” samt efterlyser en teoretisk och politisk analys om vithet som specifikt handlar om Sverige, svenskarna och svenskheten och i det sammanhanget hoppas han att Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i krig” ska komma att bli den analys som förankrar 2020-talets samtal om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang:

”Sårigheten hos allt som rör rasismen skapar bitter polarisering. Hynek Pallas ser tillbaka på de tio år av svensk antirasistisk debatt som följt på Ruben Östlunds omstridda film ”Play”.

(…)

”Har rasistbegreppet förändrats? Man brukar påstå att rasismen skiftade skepnad efter Förintelsen. Att den sen kom att formuleras i form av kodord, förklädd till påståenden om avvikande kulturer. Det är lite missvisande eftersom både kodord och kultur alltid varit del av rasismen. Men det stämmer att biologisk rasism – skallmätande – omöjliggjordes i möblerade rum. Tyvärr frös därför begreppet i det allmänna medvetandet också fast i ett historiskt ögonblick. Främjades från sin långa historia. Blev främst fråga om att vara en ond, dålig person. Enbart applicerbart på skinheads och folk i nazistuniform.

Allt detta spelar roll i de debatter som har pågått under 2010-talet – som också är en kamp om vad rasism är. Är det en struktur? Gäller det alla vita? Är det ett begrepp som bör frikopplas från individens dåliga moral? Eller är det tvärtom bara en fråga om några ruttna äpplen? Är det som vissa kallar för växande rasism bara rimliga reaktioner på ökad invandring?

Idag kan ”Play”-debatten ses som symboliskt startskott på det här decenniet.

Filmen gestaltar rasismens väsen. Hur svarta ungdomar av sin omgivning – det omgivande samhället och den globala kulturen – lär sig att de uppfattas som farliga. Hur vita ingår i samma diskurs men sällan tvingas reflektera över sin roll. ”Blicken hos en pojke som alltid har haft allt och har en självklar framtidstro” som en debattdeltagare i Göteborg sa om skillnaden mellan filmens svarta och vita barn. Hur det diffusa begreppet privilegier inte enbart handlar om (men i filmens spel knyts till) något materiellt.”

(…)

”Rasistbegreppets känslighet och historia kräver nyanserade samtal. Dess sårighet ger oftare debatter där nyansering ses som motstånd mot inkludering. Till och med som rasism. Jag tror, möjligen överraskande för en filmkritiker, till exempel att den under 2010-talet allt populärare representationsdebatten riskerar att leda fel. Om rasism är den främsta förklaringen när kultur- och mediavärlden diskuteras så missar man grunden för mycket snedrekrytering. Det finns en anledning till att andra generationens invandrare inte söker utbildningar som leder till otrygga anställningar. (”Inga snabba cash” 12/12/14 Expressen). Individuella förändringar blir ett bekvämt fikonlöv över branschers avgörande strukturella problem.

Sammanfattningen i min avhandling skrevs samma vecka som Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. Jag menade att det var viktigt att svensk rasism efter det inte uteslutande projicerades på föreställningen om dåliga SD-röstande lantisar. Att rasism spelade lika stor roll för Stockholms segregering. Att vi måste förstå rasismens historia i en nationell kontext – och den roll den smärtsamma förlusten av ett homogent folkhem och god svensk självbild spelar i den – och diskutera detta i relation till klass.

Nog har nation och klass kopplats ihop med vithet sedan dess. Men från ett annat håll.

För tio år sedan var folkutbytesteorier – att vita västerlänningar genom invandring ersätts med mörka invandrare – något som marginaliserade högerextremister pratade om. Och ingen nämnde vit arbetarklass som en hotad grupp det var synd om. Under 2010-talet flyttade detta in i mainstreampolitiken. 

Vikten av vit nationell identitet spökade i Brexit och driver på det republikanska partiets radikalisering i USA. Svenska högerskribenter som hånflinade när jag skrev en avhandling om vithet har introducerat ytterhögerakademikern Eric Kaufmanns bok ”Whiteshift” (2018). Kaufmann menar att det inte är rasistiskt att försvara ”vit kultur” genom att inte släppa in mörka invandrare – det är ”rasmässigt självintresse” i en ”demografisk” förändring. Bara häromveckan upprepades dessa teorier av författarinnan Lionel Shriver i den engelska tidningen The Spectator (28/8).

Varför ser vi sådana reaktioner? 2011 formulerade forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström i artikeln ”Sweden after the recent election” liknande tankar om svensk historia och självbild som jag gör i min avhandling. Sådana teorier om sorgen efter en homogen nation borde ha blivit grunden för 2010-talets rasistdebatt. 

Jag slutar inte hoppas: ”Vit melankoli”, den bok där Hübinette och Lundström ifjol utvecklade tankegångarna, bör blir det för 2020-talet. För debatten saknar en fast idéhistorisk grund med nödvändig lokal kontext.”

Historikern Olof Bortz skriver om mina två senaste böcker ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946–1977” i senaste numret av Respons

Historikern Olof Bortz skriver om mina två senaste böcker ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946–1977” i senaste numret av tidskriften Respons (4 2021):

”Tobias Hübinettes två böcker är sammantaget en utmärkt genomlysning av den svenska rasismens historia. Med önskvärd tydlighet visas rasbegreppets starka närvaro i efterkrigstidens samhällsliv och hur adopterade barn blev brickor i ett politiskt spel.”

http://tidskriftenrespons.se/recension/svensk-rasism-i-blixtbelysning

”Hur diskuterades frågor om ras och rasism i svensk press under efterkrigstiden, från 1940-talets andra hälft till slutet av 1970-talet? I vilka sammanhang och på vilka vis figurerade ordet ras i nyhetsartiklar, ledartexter och debattinlägg? Hur förstods svensk rasism av svenska kommentatorer och av invandrare eller besökare från andra länder? Vad spelade föreställningar om ras för roll i den debatt om internationell och i synnerhet utomeuropeisk adoption under 1960- och 1970-talet som ledde fram till att Sverige blev världens största adoptionsland per capita? 

Dessa frågor utgör utgångspunkten för två nyligen utkomna böcker av Tobias Hübinette, forskare vid Karlstad universitet och specialist på frågor som har med ras, rasism och vithet att göra. Båda böcker är mycket välskrivna, erbjuder tankeväckande perspektiv både på det förflutna och på dagsaktuella frågor och av allt att döma resultatet av gedigna undersökningar. 

”Adopterad” är en analytisk genomgång av adoptionsfrågans roll i debatten i relation till föreställningar om ras och svenskhet, på grundval av ett brett urval av källor. ”Svensk rasism under efterkrigstiden” är mer av en översikt och kartläggning av debatten i press och tidskrifter som framställer efterkrigstidens svenska diskussioner om rasism i blixtbelysning. Den tematiska uppdelningen leder till upprepning som hade kunnat undvikas, men detta är en randanmärkning. Även om denna bok tar upp adoptionsdebatten och i viss utsträckning citerar samma material som ”Adopterad” kan dessa böcker med fördel läsas tillsammans. Båda böcker innehåller ett stort antal citat, varav vissa är långa blockcitat. Citaten, som skulle kunna inverka menligt på texten, ter sig som påfallande väl valda och ger en av allt att döma representativ inblick i dåtidens debatt.

Hübinette konstaterar att Sverige fram till 1980-talet var ett ur etnisk, eller om man så vill rasmässig, synvinkel ytterst homogent land. Förvisso hade Sverige sedan länge haft inhemska minoriteter som samer, romer och judar, och även om antalet människor med syd- eller utomeuropeiskt ursprung ökade under 1960- och 1970-talet, utgjorde så kallade synliga minoriteter en försvinnande liten del av befolkningen. Diskussionerna som författaren granskar kan därför sägas ha som utgångspunkt hur svenskar reagerade först på tillfälliga besökare, sedan på arbetskraftsinvandrare, blandade och adopterade barn och flyktingar, och hur den svenska offentligheten i sin tur reagerade på dessa reaktioner.

Författaren tar upp alltifrån våld, trakasserier och rasistiska tillmälen till det svenska stirrandet, fascinationen inför det nya och olikartade, exotiseringen och den överdrivna och inställsamma vänligheten. Från 1940- till 1970-talet uppmärksammades en lång rad så kallade rasskandaler, som bestod i att afrikaner, afroamerikaner och svenska romer nekades rum på hotell och bord på restaurang samt på andra vis diskriminerades på bostads- och arbetsmarknad eller antastades. Dessa incidenter, och inte minst diskrimineringen av och rasismen mot romer, ledde till frågan om Sverige också, likt den afroamerikanska sociologen W.E.B. Du Bois bevingade uttryck, hade en colour line. Var Sverige, som gjorde nyhetsstoff av diskriminering, verkligen så annorlunda jämfört med länder som USA och Sydafrika, vars institutionaliserade och officiella rasism kritiserades av svenska politiker och intellektuella?

Ett av otaliga uppmärksammade exempel var den etiopiske kejsaren Haile Selassies barnbarn Merid Beyene som jagades och misshandlades då han påfanns i sällskap med en vit kvinna i Stockholm 1951. Många svenskar verkar ha uppfattat möjligheten till kontakter över rasgränserna, blandäktenskap och sexuella förbindelser som ett allvarligt problem. Under denna tid existerade fortfarande ett ideal om raslig renhet och föreställningar om den svenska rasen som särskilt ren och därför värd att bevara. Barn av blandat ursprung och deras ofta ensamstående mödrar verkar regelmässigt ha utsatts för trakasserier. De pressades av sin omgivning till att lämna sina barn till barnhem eller tilläts göra abort med hänvisning till faderns hudfärg och antagandet att barnen skulle fara illa genom sitt avvikande utseende.

Hübinette fäster stor vikt vid de ord som användes i debatten och de ord som svenskar använde i möten med människor av utomeuropeiskt ursprung. Under 1940- och 1950-talet tilltalades och omtalades dessa individer inte oväntat på vis som i dag framstår som grovt rasistiska. Först under 1960-talet började svenska intellektuella att ifrågasätta bruket av nedsättande benämningar på grupper som svarta, romer och samer. Under denna tid kom också alltfler individer särskilt av afroamerikanskt och afrikanskt ursprung till tals i svenska dagstidningar och kunde ge sin syn på hur de bemöttes i Sverige. 

Ifrågasättandet av dessa nedsättande ord och deras rasistiska karaktär gick hand i hand med ifrågasättandet av rasbegreppet som sådant och föreställningar om ras över huvud taget. Utifrån uppfattningen att raser var en förlegad fiktion om att vissa fysiska skillnader människor emellan var viktigare än andra eller kopplade till karaktärsdrag, förklarade debattörer att de eventuella problemen vid svenskars möte med ”de andra” inte hade med ras utan med fördomar, okunskap och rädsla att göra, som om användandet av ordet ras reproducerade den fördom som skulle bekämpas. De som argumenterade i denna riktning menade att idealet var att fostra svenskarna, och i första hand barn och unga, till färgblindhet, det vill säga att så kallade rasskillnader inte skulle uppfattas som mer anmärkningsvärda än andra fysiska skillnader människor emellan.

Det är i detta sammanhang, och i relation till det växande svenska engagemanget för och solidariteten med förtryckta grupper på andra kontinenter och den antikoloniala kampen i Afrika och Asien, som debatten om utomeuropeisk adoption kommer in i bilden. Eftersom intellektuella och konstnärer redan konstaterat att problemet inte låg hos den person som nekades bord vid en restaurang på grund av att hen var rom eller den afrikanska student som tittades ut eller tilltalades med n-ordet – än mindre hos den ”ras” dessa individer representerade i den svenska omgivningens ögon – var frågan hur man skulle komma tillrätta med svenskarnas fördomar. En väg som förordades var upplysning, information och undervisning, särskilt för barn och unga, om det felaktiga och farliga med denna typ av fördomar. En annan var helt enkelt att göra precis det som den svenska rasbiologins och rasstolthetens företrädare hade varnat för under decennier, nämligen att blanda upp det svenska folket. Att göra Sverige mer heterogent skulle enligt denna tanke vänja svenskar vid att människor ser olika ut.

Under 1960- och 1970-talet skulle barn från andra kontinenter bli brickor i det rasbiologiskt politiska spel som Hübinette analyserar. Det var med målet att blanda upp den svenska befolkningen i åtanke som en rad debattörer under 1960-talet började kritisera Sveriges restriktiva hållning i frågan om internationell adoption. Myndigheter och företrädare för hjälporganisationer avrådde vid denna tid för utomeuropeisk adoption med hänvisning till de svårigheter som skulle drabba avvikande barn i en för dem främmande miljö. Hübinette tolkar denna debatt som en diskussion mellan två läger som då det begav sig beskrevs som raspessimister och rasoptimister. Enligt de rasoptimistiska kritikerna levde förlegade föreställningar om ras kvar hos svenska myndigheter som ville fortsätta att hålla isär olika folkgrupper.

Företrädarna för den rasbiologiska hållning som började bli alltmer obsolet kunde alltså slå vakt om barnens bästa med hänvisning till svenska fördomar, samtidigt som adoptionsivrarna, som i vilket fall såg det som en god gärning att rädda barn från deras ursprungsländers fattigdom och nöd, menade att en införsel av utomeuropeiska barn var det bästa sättet att komma tillrätta med just dessa fördomar, som ett slags vaccinering eller tillvänjningsbehandling av fobier. Denna föreställning byggde på tanken att ju mer svenskar skulle exponeras för mångfald, desto mer skulle de komma att betrakta det som något på samma gång självklart och irrelevant. Hübinette visar att utomeuropeisk adoption blev en hjärtefråga för en rad olika kulturpersonligheter, däribland Hasse Alfredson, och att det formerades ett slags politisk konsensus, från höger till vänster i denna fråga.

Hur reagerade då adoptivföräldrar på den rasism som mötte deras barn? Vissa tog denna fråga på allvar, förstod hur illa det drabbade barnen, och menade att samhället måste ta krafttag mot fördomar i alla dess former. Andra bagatelliserade frågan och menade att rasistiska tillmälen förvisso antingen var beklagliga eller inte värre än annat som barn får utstå av sina kamrater, men att barnen i vilket fall hade det bättre i Sverige än i sina hemländer. Åter andra, som Margareta Blomkvist, grundaren av Adopptionscentrum, försökte vid mitten av 1970-talet vänja sina barn från Etiopien och Sydkorea vid det svenska samhällets rasism genom att kalla dem för ”’neger’ och ’kines’ för att liksom avdramatisera själva orden”. Mindre remarkabelt men likväl talande för de förväntningar som vilade på adoptivbarnens axlar var att de skulle ha det internationella sinnelag och intresse för ”rasfrågan” som många svenskar ansågs sakna.

Hübinette visar också hur annorlunda adopterade utomeuropeiska barn behandlades i relation till invandrare och svenska blandade barn. Att adoptera utomeuropeiska barn sågs i den allmänna debatten och av många människor som en god och osjälvisk gärning, trots den rasism som samtidigt drabbade dessa barn. Att som vit svenska få barn med en svart utlänning betraktades däremot som ”slarv” och ett tecken på dålig karaktär. Samma barn kunde därför ännu på 1970-talet bemötas på diametralt olika vis, beroende på om det uppfattades som adopterat eller fött av en svensk mor. Ett adopterat barn med annan hudfärg än sina vita föräldrar gav positiva associationer till vit paternalistisk godhet i en familjekonstellation där raserna trots allt fortfarande var åtskilda, medan ett barn av blandat ursprung i stället förde tankarna till rasblandning och den svarte mannen som sexuell konkurrent. Dessutom kunde förespråkarna för adoption acceptera kritiken av invandring genom att argumentera att små barn, till skillnad från invandrade vuxna och familjer, inte kunde anklagas för att ta jobb och bostäder och dessutom blev svenska på direkten.

Frågan om utomeuropeisk adoption föll inte i god jord i samtliga politiska läger. Ur ett klassiskt rasbiologiskt perspektiv var det en befängd tanke att en pojke från exempelvis Etiopien skulle kunna bli svensk genom att växa upp i en svensk familj. Den svenska extremhögern kunde knappast se den av adoptionsförespråkarna förespeglade blandningen av det svenska folket med blida ögon och höll också länge hårdnackat fast vid motståndet mot utomeuropeisk adoption. Partier som Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Bevara Sverige svenskt och Sverigedemokraterna, menade från 1960- till 1990-tal att det inhemska behovet av barn att adoptera skulle täckas genom en mer restriktiv abortpolitik. De adopterades svenskhet blev något av en knäckfråga för dessa partier och när Sverigedemokraterna 2014 inkluderade två adopterade partimedlemmar i en valfilm med antirasistiskt budskap visade de enligt Hübinette hur långt de var villiga att gå för att göra sig av med den rasbiologiska stämpeln.

Undersökningen i ”Svensk rasism under efterkrigstiden” tar 1977 års raskravaller, i bland annat Södertälje, när gäng av svenska raggare attackerade och misshandlade assyrier och syrianer i staden, som slutpunkt. Efter det året blev ordet ras mindre och mindre vanligt förekommande i Sverige för att enligt Hübinette i dag vara helt frånvarande. Det figurerar varken i myndigheternas terminologi eller i den allmänna debatten, annat än som del i begreppet rasism. En av flera förtjänster med dessa två böcker är att de med all önskvärd tydlighet visar hur centralt detta ord var under den långa efterkrigstid som ledde fram till det Hübinette kallar dagens färgblinda antirasism, en period som var allt annat än blind för färg och ras. Det går svårligen att betrakta dagens debatter om svensk rasism med samma ögon efter att ha läst dessa två böcker.”

Fackförbundet Vision skriver om Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris”

Kul att notera att fackförbundet Vision skriver om Catrin Lundströms och min redan mycket uppmärksammade bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” i senaste numret av medlemstidningen med samma namn som går ut till runt 200 000 medlemmar och vår bok är dessutom också i gott sällskap:

”Det var bättre förr!” 

”Forskarna Lundström och Hübinette ger sig på att gräva i det mentala tillståndet i ett splittrat, segregerat och nostalgiskt Sverige. Både rasister och antirasister verkar sörja något som gått förlorat, ett homogent vitt land där det var enklare både att vara rasbiolog och självutnämnt världssamvete, menar de. Deras sätt att beskriva och vända på företeelser jag känner igen är kyligt, nyktert och precis lagom obekvämt för att sätta fart på tankarna.”

Min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” har kommit att visa sig vara den mest uppmärksammade boken som jag hittills har gett ut efter ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-45”

Min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” har med (hittills) 41 recensioner och omnämnanden i svenskspråkiga tidningar och tidskrifter kommit att visa sig vara den mest uppmärksammade boken som jag hittills har författat och publicerat efter ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” som anmäldes och behandlades i 76 tidningar och tidskrifter under dess utgivningsår 2002 och som f ö gavs ut just i augusti månad för 19 år sedan.

Bl a skrev både Jan Guillou och Jan Myrdal om boken liksom Svenskans Gustaf von Platen och Expressens Cecilia Hagen som bl a skrev följande (se nedan).

Även min avhandling “Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (2005) blev f ö också skapligt uppmärksammad för att vara en avhandling (och dessutom på engelska) inom ett av Sveriges allra minsta ämnen koreanska eller Koreas språk och kultur (Korean studies), som bara hittas vid Stockholms universitet. 

Journalisten, författaren och prästen Kerstin Vinterhed skrev t ex om avhandlingen i DN och jag intervjuades även om min avhandling i SVT.

Vidare har Catrin Lundströms och min gemensamma bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (2020) också blivit rejält uppmärksammad och även bl a i SVT och slutligen har jag också blivit intervjuad i SVT om min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” (2021).

Cecilia Hagen i Expressen i augusti 2002:

”Sammantaget blev det 28 000 namn. På personer som i de flesta fall är döda, men som har nära släktingar och vänner i livet. Det är det hela. Ett kort förord och så namn, namn, namn. 

543 tätt tryckta sidor med folk som inte kan försvara sig. Som inte visste vad de gjorde. I vars förflutna ingen borde tillåtas rota. För alla dessa människors skamliga bakgrund är deras ensak. Hur skulle vi själva tycka om det var oss det gällde? I just det här sammanhanget är detta den gängse åsikten. Detta tycker uppenbarligen en överväldigande majoritet utav oss. I endast och enbart detta sammanhang. Nästan aldrig annars.

Ingen fråga är så känslig som denna, den om hur vi har det med vårt nationalsocialistiska förflutna. Att gräva i det betraktas som likskändning, som hädelse, som snaskigare än snaskigt. Det är bara verkliga hyenor som bökar i just den här bråten. Men min inre hyenaunge kan inte riktigt låta bli att peta runt en smula med nosen i dyngan.”

(…)

”Som alltså inte tog avstånd från Hitlers ras- och kultursyn. Som måste ha känt till Kristallnattens pogromer och de nürnbergska raslagarna. Men som ändå stod fast vid vänskapen med broderlandet och därmed dess regim. 

Visst, det är klart att det går att ursäkta dem. De höll sig kanske inte så informerade. De slog dövörat till. De tyckte inte att allt det där var så mycket att bråka upp, vem kräver av alla att de ska ha ett hett politiskt engagemang och ett patos och en glödande humanistisk människosyn? Vad har inte alla vi struntat i under vår levnad? Vad kommer inte vi att kunna bli anklagade för av kommande generationer? Kan man hävda. 

Men jag läser och jag läser som läste jag ett skvallerreportage i den högre skolan.”

(…)

”…alla de gamla nazistanstuckna kulturpersonligheterna finns där. Halva adelskalendern och stora delar av hovet. Godsägare i parti och minut. Gods och gårdar, Östermalm och Djursholm. Här får man sina fördomar bekräftade. Och tandläkare och ryttmästare tycks ha varit särskilt tyskvänliga under krigsåren. 

Om jag hittar några egna bekanta? Jovisst. Gamla skolkamraters föräldrar. Vänner till släkten. Tack och lov ingen nära anförvant. Vilken läsning. 

Skriver en spalt i ämnet, med många namns nämnande. Det pirrar lite oroligt i magen när jag gör det, men inte tillräckligt starkt. Artikeln stoppas. Och jag inser att jag bör vara tacksam. 

För att det finns de som kan hålla huvudet kallt även när värmen ligger som en dyvåt filt över hela staden och halva mig. Och får mig att tappa mitt redan usla omdöme helt. 

Man gör inte så. Man hänger inte ut de halvdöda och döda. Som inte kan säga att de inte visste vad de gjorde, som inte kan tala om att de var förvillade och vilseledda och inte anade vad som komma skulle. Inte i just detta sammanhang har jag förstått. Det värsta man kan beskylla en människa för i dag, det är att ha varit nazist eller nazistsympatisör. Det känns betryggande.”

Rekommenderar Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism”

Rekommenderar läsning av Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” (Natur & Kultur) som på ett pedagogiskt, nyanserat och välinformerat sätt blandar egna upplevelser från barndomen och yrkeslivet med siffror och data om den svenska rassegmenteringen inom fr a arbetsmarknaden för att argumentera för att dagens Sverige genomsyras av rasojämlikheter lika mycket som av köns- och klassorättvisor.


I boken framhåller Seher bl a att det var ett stort misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet och att tabuisera själva ordet ras, att även vi i Sverige behöver praktisera jämlikhetsdata såsom de flesta länder på jorden redan gör samt att vi svensktalande har mycket lättare att tala om ojämlikheter och orättvisor när det gäller kön än när det gäller ras.


Vidare kritiserar Seher det myckna talet om s k identitetspolitik som ett sätt att säga att det räcker med att tala om klass och kön (och därmed inte om ras) just i Sverige och hon skärskådar hur den allmänna (majoritets)svenska hyllningen till mångfald ofta stannar vid retorik medan det samtidigt ofta finns en stark motvilja mot att ens försöka mäta hur representationen egentligen ser ut (annat än utifrån kön och klass).


Slutligen skriver Seher om vad bristen på representation och rasliga (skönhets)förebilder egentligen gör med icke-vita svenskars självbild och om varför så många icke-vita svenskar föredrar vita intimrelationspartners som en följd av detta.

Studentlitteratur bjuder in till en digital, offentlig bokrelease om svensk vithetsforskning

Onsdagen den 18 augusti mellan kl. 15-17 arrangerar bokförlaget Studentlitteratur en bokrelease med anledning av att konstvetaren Jeff Werner utkommer med boken ”Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik” som totalt fyra forskare deltar i utöver författaren, vilka presenterar sin forskning om ras och vithet.  

Alla är välkomna att delta och ingen föranmälan krävs:

https://www.studentlitteratur.se/om-oss/om-studentlitteratur/kurslitteratur/evenemang/release-kritvit/

Vad avses egentligen med vithet när det används inom akademisk forskning och samhällsdebatt? Och hur kan vithet som analytiskt begrepp användas i studier av Sverige och svenska företeelser, i nutiden och i historien? Vad, som annars är svårupptäckt, kan synliggöras genom kritiska vithetsperspektiv. Detta slags teoretiska, metodologiska och praktiska problem står i fokus i Kritvit? Boken introducerar kritisk vithetsteori anpassad efter svenska förhållanden. Den prövar i ett antal konkreta tillämpningar hur vithetsperspektiv kan användas för att studera bland annat skönhetstävlingar och fototeknik, antik konst och modern design, reklamfilm och anatomiundervisning, förorter och tv-serier, bilder av kungar och gjuteriarbetare, ungdomsböcker och film. Boken vänder sig i första hand till studenter inom humaniora och samhällsvetenskap men passar också som introduktion för alla som vill orientera sig om kritiska vithetsperspektiv.

Program:

15.00-15.10 Introduktion av Jeff Werner

15.10-15.30 Jeff Werner talar om kapitlet Djungelpojkens vithet

15.30-15.50 Therese Svensson talar om Lubbe Nordström och vithet

15.50-16.10 Håkan Blomqvist talar om vit socialism

16.10-16.30 Tobias Hübinette talar om vita rasoptimister

16.30-16.50 Catrin Lundström talar om vit melankoli

16.50-17.00 Frågor från publiken

Praktupplagan av ”Viribus unitis. Das Buch vom Kaiser” från 1898

En mycket märklig bok som stundtals påminner om den typ av drömska illustrationer som ibland hittas i moderna fantasyböcker eller varför inte i en gammal klassisk sagobok:


Praktupplagan i jätte(folio)format av ”Viribus unitis. Das Buch vom Kaiser” från 1898 som väger runt 6 kilo och som gavs ut som en (semi)officiell publikation på tyska och på ungerska i samband med att kejsar Franz Joseph firade 50 år på Donaumonarkins tron.


Som det verkar har bara Kungliga biblioteket i Stockholm denna gigantiska bok i sina samlingar – d v s det finns nog bara ett enda exemplar av denna publikation på ett svenskt (offentligt) bibliotek – och för några år sedan sålde Bukowskis ett exemplar av boken som antagligen en gång hade ägts av en gammal K.u.K.-undersåte och centraleuropeisk invandrare.


Illustrationerna framställer det dåtida Österrike-Ungern som ett slags sagoland och Habsburgimperiet som något av en teaterkuliss eller varför inte som en melodramatisk Wienoperett och säger något om det dåtida Europas näst största och tredje folkrikaste lands självbild.


Ett flertal av de personer som förekommer på bild är vidare namngivna i boken och ska vara skapligt porträttlikt avbildade och det handlar inte minst om representanter för sådana i centraleuropeisk historia illustra släkter som Kinsky, Schwarzenberg, Badeni, Ostrowski, Odescalchi, Serényi, Clam-Gallas, Andrassy, Czernin, Starhemberg, Hötzendorf, Sayn-Wittgenstein och Wodzicki m fl centraleuropeiska adelsfamiljer.