Kategori: bok

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver idag om min nya bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver idag om min nya bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” i Borås Tidning och påminner om att Sverige (och svenskarna) genomsyrades av ett rastänkande långt in mot 1900-talets slut och att den svenska antirasismen som vi idag tar för given därigenom är en relativt ny företeelse:

”Svensk antirasism är en relativt ny företeelse.

Sommaren 1948 inträffade kravaller i Jönköping. I de östra delarna av centrum samlades en stor folkmassa och misshandlade resandefolket som bodde i slumkvarteren. Polisen stod avvaktande och stadens tidningar tog mobbens parti. “Av någon anledning har Jönköping blivit ett centrum för detta svartmuskiga blandfolk”, skrev Smålands Folkblad.


Själv uppvuxen i Jönköping hörde jag aldrig någonsin talas om händelsen. Knappt 30 år senare slogs hundratals raggare med assyriska invandrare i folkparken i Södertälje. Media beskrev det inträffade som “raskravaller” och jämförde med uppmärksammade händelser i USA.



Kravallerna i Jönköping 1948 och i Södertälje 1977 ramar in Tobias Hübinettes senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” (Carlssons). Det är en mycket ambitiös och läsvärd kartläggning av rasismen och rastänkandet i rekordårens Sverige.


De otvetydiga exemplen på rasism i offentligheten flödar över bokens drygt 400 sidor. Krögare som närmast rutinmässigt portar svarta amerikaner.


Mörkhyade adoptivbarn som blir attackerade på stan av främlingar. Välkända svenskar som förblir folkkära trots hårresande uttalanden, som när Ingemar Johansson på 1960-talet förklarar sitt ogillande av “u-landsadoptioner” med att det vore att importera rasmotsättningar: Svenska kvinnor som blir gravida med svarta män uppmuntras av så kallade “abortkuratorer” och andra myndighetspersoner att söka abort av sociala skäl.

Samtidigt är den mediala uppmärksamheten av dessa händelser förstås ett uttryck för att tiderna förändrades. Ju längre in på efterkrigstiden som vi kommer, desto mindre är toleransen för rasism och stereotypa skildringar. Fler personer hängs ut med namn.

Raskravallerna i Södertälje blev en vattendelare, skriver Hübinette. Efter den händelsen fanns en medvetenhet om existensen av rasmotsättningar i Sverige och framförallt sågs inte längre konflikter nödvändigtvis som invandrarnas ansvar. Blicken riktades istället mot nedvärderande attityder i det svenska samhället.



I veckan som kommer är det 100 år sedan riksdagen tog beslutet att grunda Statens institut för rasbiologi. Institutet är, numera, en välkänd del av vår moderna historia. Men det framställs också regelbundet som en anomali. Vetskapen om hur institutionaliserad rasläran faktiskt var i Sverige under 1920- och 1930-talen används paradoxalt nog för att ytterligare understryka det dramatiska skifte som ägde rum. Sverige blev en ledande antirasistisk nation när de som bemannat de rasbiologiska institutionerna fortfarande var kvar i yrkeslivet.


Hübinettes kartläggning visar hur trögrörlig förändringen ändå var. Långt in på 1960-talet var det oproblematiskt att använda ord som “negrer”, “lappar” och så vidare. Först senare under decenniet blir rasism och främlingshat etablerade begrepp och det är egentligen först på 1970-talet som det går att urskilja en uppgörelse med fördomar och stereotyper.


Boken är inte riktigt så lättillgänglig som den hade kunnat vara, men Tobias Hübinette har skrivit vad som bör bli ett standardverk för alla som vill veta något om rasism och rastänkande i Sverige decennierna efter att vi hade tagit farväl av rasideologin.”

En dag i Frankrikes tecken

Det är inte varje dag som en får postförsändelser med böcker från Frankrike och verkligen inte varje dag som två sådana försändelser kommer med brevbäraren på en och samma dag men för min del hände det faktiskt i fredags:

Det handlar dels om Johee Bourgains bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités” som anlände färsk från tryckeriet tillsammans med några rader från förlaget/förläggaren då jag är omnämnd i boken och då författaren tydligen uppskattar mig. Bourgain är likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist och hon anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption i boken, som är den allra första i sitt slag i Frankrike och på franska.


Sedan fick jag också Jun Youn Kims avhandling ”Les pratiques de l’adoption et la famille en Corée du XVème au XXème siècle. Une approche institutionnelle et sociologique”, vari jag också är omnämnd. Jun Youn Kim besökte mig i Sverige när hon var doktorand och fick då låna och/eller kopiera av en massa empiriskt material av mig, vilket hon också tackar mig för i sin avhandling.


Och märkligast av allt är att jag tidigare på dagen intervjuades av den franska dagstidningen Le Monde angående mitt mångåriga arbete med att gräva fram och uppmärksamma korruptionen inom den globala adoptionsindustrin liksom angående min forskning inom fältet kritiska adoptionsstudier, som också är känt i Frankrike.

De tre senaste månaderna har inneburit en revansch för mig efter åratal av marginalisering, stigmatisering och konflikter på grund av att de frågor som jag har varit engagerad i under flera decennier plötsligt har hamnat på agendan

Innevarande års tre senaste månader (d v s februari, mars och april 2021) har nog varit bland de mest händelserika i mitt (yrkes)liv (åtminstone hitintills) och de har bl a bjudit på två mycket uppmärksammade bokutgivningar (såsom i form av ett stort antal recensioner och i form av flera topplaceringar på olika bokförsäljningslistor), fyra eller fem framträdanden i Sveriges Television (beroende på hur en räknar), fem eller sex framträdanden i Sveriges Radio (beroende på hur en räknar), en understreckare i SvD, en DN Debatt-artikel, ett 20-tal offentliga framträdanden och föreläsningar, ett 10-tal intervjuer i olika tidningar och tidskrifter, ett 90-tal omnämnanden i olika medier, ett 70-tal citeringar och refereringar i andras akademiska texter o s v för plötsligt har nästan alla de frågor som jag har varit engagerad i ”non-stop” under flera årtionden hamnat på den offentliga agendan såsom frågan om asiaters situation och rasism mot asiater, frågan om jämlikhetsdata och om att kartlägga, räkna, mäta och följa upp representation och mångfald, frågor som rör internationell adoption och utlandsadopterade, frågor som rör SD och extremhögern och sist men inte minst frågor som rör ras, vithet, svenskhet och rasism i allmänhet i ett svenskt sammanhang och i relation till olika minoriteter.


Inte minst har de senaste tre månaderna bjudit på reaktioner som dessa varav flertalet härrör från svenska asiater och från utlandsadopterade och är det något jag kommer att minnas i efterhand när detta för min del händelserika år väl är över så är det just att våren 2021 innebar det definitiva genombrottet för både frågan om de svenska asiaterna och rasism mot asiater och för frågan om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och de utlandsadopterades situation.


Under alltför många år har jag dessutom upplevt och uppfattat (och även andra har också gjort det och kunnat intyga det så jag har inte varit paranoid) att jag (liksom mitt namn) har varit ute i kylan och marginaliserad och något av persona non grata i offentligheten och i media och både i public service-sammanhang och i de stora tidningarna då jag har förknippats med att vara ”extremist”, ”biologist” och essentialist” (och bl a då jag har förespråkat jämlikhetsdata och att använda rasbegreppet liksom att jag har ansetts gått alltför för långt vad gäller att kritisera internationell adoption och rasstereotyper av asiater) liksom med att vara en slags enfant terrible-förrädare mot kampen mot rasism och mot SD och extremhögern p g a min uppmärksammade konflikt med den antirasistiska och feministiska forskarvärlden (som jag numera inte är en del av längre och i förlängningen med hela den antirasistiska och feministiska rörelsen, som jag likaså numera står utanför) så denna vår har slutligen inte minst varit något av en personlig revansch och ”comeback” för mig.

Intervjuad idag av SVT:s Nedjma Chaouche i SVT Forum och i dess intervjuserie ”Politik i bokhyllan” som direktsändes på SVT

Blev idag intervjuad i direktsändning (SVT2) mellan kl. 11.45-12 av SVT:s Nedjma Chaouche i samband med dagens SVT Forum-sändning och i dess program ”Politik i bokhyllan” angående min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” som redan ligger 2:a på Adlibris försäljningslista bland de 865 böcker som Carlssons bokförlag har givit ut som finns till försäljning där trots att den ännu ej har hunnit uppmärksammas någonstans i form av en recension.

https://www.svt.se/nyheter/svtforum/svensk-rasism-under-efterkrigstiden

https://www.svtplay.se/video/31047746/politik-i-bokhyllan/politik-i-bokhyllan-svensk-rasism-under-efterkrigstiden-av-thomas-hubinette

”Politik i bokhyllan: Svensk rasism under efterkrigstiden

Boken undersöker den offentliga rapporteringen om frågor som rör ras och rasism i Sverige efter kriget och fram till 1970-talet. Författaren Tobias Hübinette intervjuas av Nedjma Chaouche.”

Ny postkolonial feministisk bok om internationell adoption i Frankrike

Tipsar gärna om Johee Bourgains kommande bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités”, som likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist samt anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption.

Frankrike är det land i världen som i absoluta tal har adopterat flest barn från andra länder efter USA liksom från just Sydkorea – det handlar om åtminstone 75 000 barn varav 15 000 härrör från Sydkorea – och merparten av utlandsadoptionerna härrör från det gamla Franska kolonialimperiet.

Den idag korruptionsdömde Sarkozy var mycket aktiv i adoptionssammanhang och tillsatte t o m en statlig utredning för att få Frankrike och fransmännen att adoptera ännu fler utländska barn och det var just Sarkozy som förespråkade att Frankrike skulle satsa på att adoptera från sina f d kolonier som ett sätt att utnyttja en ”komparativ fördel” och därmed konkurrera med USA och med de andra stora västerländska adoptionsländerna såsom Spanien och Italien då efterfrågan på adoptivbarn alltid har varit större än tillgången på s k adopterbara barn i ursprungsländerna.

Utredningen leddes av Sarkozys vän Le Mondes redaktör Jean-Marie Colombani som f ö även kontaktade mig i egenskap av svensk forskare under utredningens gång och bad om information om den svenska adoptionsvärlden.

L’adoption internationale, mythes et réalités

”À quoi pensez-vous quand vous entendez « adoption internationale » : à un acte d’amour, un geste qui sauve un·e orphelin·e ? Joohee Bourgain analyse les pratiques et les enjeux de l’adoption internationale dans une perspective antiraciste, anticapitaliste et décoloniale. À partir d’une critique des rapports asymétriques de pouvoir entre le Nord et le Sud, l’autrice déconstruit un par un les mythes qui entourent l’adoption – le mythe de l’abandon, de l’orphelin·e misérable, ou de l’adoption comme acte non-raciste, pour ne citer qu’eux.

Car si cette mythologie n’est jamais questionnée, n’est-ce pas parce que l’on entend rarement les personnes adoptées s’exprimer sur ce sujet ? L’autrice témoigne à partir de sa propre expérience d’adoptée sud-coréenne, fait le lien avec le vécu d’autres minorités, et appelle à la politisation pour que la prise de conscience individuelle soit suivie d’une organisation collective.

Joohee Bourgain, enseignante dans le secondaire, est également militante antiraciste et féministe. Persuadée de la nécessité de rendre visible un discours critique sur l’adoption internationale et de reconsidérer l’adoption du point de vue des adopté·es, elle souhaite par ce livre libérer la parole et porter ce sujet dans le débat public.”

Det senaste numret av BTJ-häftet bjuder på en affektiv recension av min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Det senaste numret av BTJ-häftet, som ges ut av Bibliotekstjänst som fortfarande besitter en mycket stor makt vad gäller att styra de svenska (folk)bibliotekens inköp av böcker (d v s vilka böcker som bör eller inte bör köpas in), bjuder på en trist och synnerligen affektiv recension av min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som delvis känns igen från andra recensioner av boken.


Kort och gott borde jag ha framträtt mer som egen person i boken, redovisat mina egna åsikter och framför allt tagit avstånd från 1960-talets svenskars tal om ras. DN:s Lars Linder efterlyste då också min egen person och mina åsikter i sin recension av boken och Arbetarens Josephine Askegård chockerades likaså av 60-talets tal om ras.
Recensenten är alldeles uppenbart mäkta upprörd över allt tal om ras som var legio bland 1960-talets svenskar och är närmast chockerad över att det helt öppet kunde talas om t ex den s k rasblandningens väl och ve på t o m ledarsidorna under detta årtionde.


Framför allt så efterlyser den djupt indignerade recensenten att jag själv borde ha trätt fram mer i boken och fördömt den fullfjädrade rasvokabulär som existerade bland dåtidens svenskar, som t o m benämns som ”ond”, och redovisat mina egna åsikter om saken.


Jag har naturligtvis all förståelse för att vi svensktalande som råkar leva just idag inte talar om ras längre och för att vi därför uppfattar 1960-talets svenskspråkiga texter som genomrasistiska och jag kan också förstå att jag kan uppfattas som oansvarig och oetisk som reproducerar 1960-talets svenska sätt att tala om ras på utan att ta avstånd ifrån detsamma och utan att ha en egen åsikt om 1960-talets svenskars sätt att tala om ras på.


Däremot måste det vara möjligt att kunna studera 1960-talets synsätt på ras utan att behöva framträda som egen person med egna åsikter om dåtidens svenskar och framför allt måste det få vara möjligt att göra det som den kritiska rasforskare jag är, som studerar hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till frågor om ras har uttryckts och förändrats över tid.


”Författaren Tobias Hübinette är forskare och bland annat engagerad i frågor kring rasism och adoption. Han ligger bakom ett flertal böcker, till exempel Att skriva om svenskheten (2019) och Adoption med förhinder (2008).
I Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt har han studerat hur internationella adoptioner från ickeeuropeiska länder påverkat hur man i dagens Sverige ser på sådant som ras och vithet. Han urskiljer några olika perioder under 1900-talet, men fokuserar på sextiotalets debatt kring huruvida det var bra eller dåligt att adoptera barn från framför allt Asien och Afrika.


Här kan man ta del av en mängd häpnadsväckande och förfärande uttalanden från såväl myndighetspersoner som kändisar och adoptivföräldrar. Barnens perspektiv är frånvarande. Av urvalet att döma tycks det ha varit helt okej att uttrycka rasistiska värderingar, oavsett om man ansåg att barnen var gulliga och kunde medverka till att riva rasbarriärer och inskränkthet i Sverige, eller om man ansåg att de var av en lägre stående ras. De onda exemplen haglar, men de mer resonerande analyserna är färre.


Jag har svårt att riktigt urskilja författarens åsikt om det som tas upp i boken, förutom att han anser att adoptionerna varit viktiga i svenskarnas fostran till mer toleranta antirasister. Kanske är det så.”

Nu har Göteborgs stads publicerat inspelningen av Catrin Lundströms och min presentation ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris”

Nu har Göteborgs stads kulturförvaltning publicerat inspelningen av Catrin Lundströms och min (digitala) (bok)presentation ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris” som ägde rum på Blå stället i Angered den 25 mars i år. 

Detta innebär att jag nu är med i ett 20-tal Youtube-filmer:

Min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” har redan börjat sälja skapligt

Inte illa ändå att hamna på plats 12 på Adlibris försäljningslista vad gäller böcker som Carlssons har gett ut och som finns till försäljning trots att min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” kom ut officiellt för bara fem dygn sedan och trots att inga recensioner eller omnämningar ännu har publicerats.

Samtidigt ligger böcker jag har givit ut ensam eller tillsammans med andra på plats 1 vad gäller böcker som Makadam och Verbal förlag har gett ut och som finns till försäljning, på plats 1 respektive på plats 3 vad gäller böcker som Mångkulturellt centrum har gett ut och som finns till försäljning och på plats 4 vad gäller böcker som Arx förlag har gett ut och som finns till försäljning.

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som han ger både ris och ros och hans artikel utmynnar i ett slags försvar för den svenska färgblinda antirasismen (och eftersom den svenska kulturvärlden är så liten så ska det också sägas att Linder själv kommer från den 70-talsvänster och kulturradikala värld som omhuldade just de idéer som jag skriver om i boken och som Linder idag finner kväljande):

”Det finns lätt kväljande inslag i historien om adoptioner av utomeuropeiska barn under rekordåren. Forskaren Tobias Hübinette hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt”. Det handlade långtifrån alltid om barnens bästa. Lars Linder läser ”Adopterad”.”

https://www.dn.se/kultur/adopterad-till-de-fargblindas-land

”De ska bli små färgklickar i det vita! Strimmor av choklad i den svenska vaniljen! Det finns lätt kväljande inslag i den leende välviljan bland dem som ville uppmuntra till adoption av utomeuropeiska barn på 1960- och 70-talen. 

De på den tiden nya idéerna om att hämta barn från u-ländernas fattigdom till en bättre tillvaro i välfärdslandet mötte stor entusiasm, särskilt hos många barnlösa par i Sverige – men också, åtminstone till en början, segt motstånd från etablissemanget. Det var ett motstånd som delvis bottnade i ren rasbiologi och som i tidens anda bara måste brottas ner. 

Tidens kulturradikaler gick därför i spetsen för en brokig skara av politiska opinionsbildare som förkunnade alla de välsignelser utlands adoptioner skulle medföra. Världen var ju överbefolkad, fattiga barn for illa och det modernt upplysta Sverige kunde nu göra en storslagen insats. 

En på tusen sätt hedervärd ambition, men idealiteten var bitvis av det nyfrälsta slaget, komplikationerna sållades gärna bort och en del argument framstår i efterhand som direkt stötande. 

Det räckte liksom inte att de importerade barnen skulle få en bättre framtid i Sverige – de förväntades också axla uppgiften att tjäna som små murbräckor mot våra fastgjutna rasfördomar. 

De skulle, som någon skrev, sticka upp sina huvuden och långsamt vänja ”oss” vid att alla inte ser likadana ut. Med andra ord: lära de inskränkta svenskarna en läxa. 

Stackars barn.

Den nu halvsekelgamla debatten om utlandsadoptioner refereras i en ny bok av forskaren och författaren Tobias Hübinette, undertiteln hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt” i betydelsen att begreppet ”ras” i dess bokstavliga mening knappast använts sedan dess. 

Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan. Han har velat se hela idén att ta över andra länders barn som ett slags förlängning av kolonial maktutövning. 

Den nya boken är stramare hållen, den har snarast en ton av neutral forskningsrapport och begränsar sig i stort sett till att referera debatten så som den då fördes i medier, rapporter och böcker. 

Lite synd, kan jag tycka, det hade varit lättare att få syn på särdragen i den om han kommenterat diskussionen tydligare, kanske också placerat den i ett större sammanhang. Det var ju långtifrån bara i Sverige som frågan var aktuell (mer i förbigående påpekar han att adoptioner varit ett inte helt ovanligt tema i internationell populärkultur: såväl Babar, Nicke Nyfiken som Paddington är alla charmigt ”exotiska” importbarn). 

Men boken kastar ändå ett fascinerande, lite snett ljus över dåtidens samtal om adoptioner, indirekt också över synen på Sveriges roll i världen i stort. Det handlade nämligen långtifrån alltid om barnens bästa, det rörde alltifrån svensk identitet till rasblandningens välsignelse. 

”Gör Sverige svartare!” som tidskriften Ord & Bild förkunnade. 

Nyligen har Dagens Nyheter uppmärksammat den ibland traffickingliknande brottslighet som omgett den internationella adoptionsindustrin. Barn har stulits och sålts för att sedan överlämnas till omisstänksamma föräldrar tillsammans med en hjärtknipande historia om en svältande mor som tacksamt sett sitt barn räddas till ett bättre liv i Europa. 

Man anar ett samband mellan den dåtida debattens ibland yviga idealism och de cyniska realiteterna på marknivå. Lite som med u-landsbiståndet: kombinationen av dåligt välståndssamvete, ädla syften och mycket pengar kan ge stort rörelseutrymme åt cyniska aktörer i fattiga länder med mer eller mindre korrupta styren. 

På kort sikt, kan man säga, vann de progressiva debattörerna en förkrossande seger. Dittills hade man gärna talat om landets homogenitet som något att värna, ofta i termer som i dag skulle uppfattas som djupt suspekta. 

Nu förändrades i grunden den invanda synen på Sverige som ett ”rasrent” land.

Men dessutom, menar Hübinette, var det just debatten om adoptioner som kom att forma hela den svenska inställningen till ras och rasrelationer så som den sett ut nästan ända fram till i dag. Han kallar den ”färgblindhet”: den något troskyldiga uppfattningen att utseende inte spelar någon roll alls. 

Problemet är ju bara – att det gör det. Och kanske kan man säga att det är rasismens långsiktiga triumf: den ger sig inte, den hämtar ständigt nytt syre till sitt hat ur världens skavande maktförhållanden, och om tillräckligt många envisas med att göra skillnad och tala om ras så tvingas alla göra det. 

Så nu är det adoptionsdebattens hoppfulla rasoptimism som tonar bort i fjärran medan färgblindheten, sorgligt nog, blivit ännu en av alla utopier som riskerar att hamna på historiens sophög.”