Kategori: bok

Den första akademiska boken på engelska om ras och Sverige kommer ut i april nästa år

Idag blev det officiellt att den första akademiska boken på engelska (d v s en s k monografi) som handlar om ras och Sverige (och som inte handlar om den svenska extremhögern eller om den historiska svenska kolonialismen och rasbiologin) kommer ut på det brittiska akademiska bokförlaget Routledge i april 2023. Boken är samförfattad av Catrin Lundström vid Linköpings universitet, Peter Wikström vid Karlstads universitet och mig själv och handlar om hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till ras och vithet har sett ut sedan efterkrigstiden liksom hur frågor om rasism och antirasism behandlas och betraktas i dagens Sverige.

https://www.routledge.com/Race-in-Sweden-Racism-and-Antiracism-in-the-Worlds-First-Colourblind/Hubinette-Lundstrom-Wikstrom/p/book/9781032385891#

Race in Sweden is an introduction to, and a critical investigation of, the Swedish relationship to race in the post-war and contemporary era. This relationship is fundamentally shaped by an ideology of colourblindness, with any kind of race talk being taboo in public discourse and everyday language use, and in practice forbidden in official and institutional language.

A study of a country which was until recently strikingly white but has become extremely diverse, yet where the legacy of Swedish whiteness co-exists with a radical, colourblind, antiracist ideology, Race in Sweden will appeal to scholars across the social sciences and humanities with interests in race and ethnicity, whiteness and Nordic studies.

Table of Contents
Introduction

1. The modern history of Swedish whiteness and Swedish race relations

2. The emergence and development of the world’s first colourblind nation

3. The Swedish N-issue, Swedish N’s and white transracial identifications

4. Non-white adoptees and a new relationship between race and Swedishness

5. Swedish whiteness as white terror and non-white rage in antiracist Sweden

6. When colourblindness runs amok: The Swedish debate on equality data

Conclusion

Tobias Hübinette has a PhD in Korean studies and is a reader in intercultural education and a senior lecturer in intercultural studies and Swedish as a second language at Karlstad University, Sweden. He is engaged with Korean adoption studies and critical adoption studies, migration studies and Asian Swedish studies, and Swedish critical race and whiteness studies and he has published several books and other publications within these research fields both in Korean, English and Swedish.

Catrin Lundström is associate professor of sociology and professor designate in ethnicity and migration studies at the Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society (REMESO) at Linköping University. She holds a PhD in sociology from Uppsala University and has been a visiting researcher at University of Arizona and at University of California, Santa Barbara. She is the author of several books and articles within the fields of transnational migration, critical race and whiteness studies, ethnography, and gender studies.

Peter Wikström is associate senior lecturer in English Linguistics at Karlstad University, Sweden. He is a discourse analyst specialising in online and social media discourse, as well as in the areas of language and gender, language and politics, and language and ideology, in both Swedish-language and Anglophone contexts. His research has touched on topics such as race and racism, political correctness, public apologies, and metadiscourse. In addition to publishing in these areas, he teaches courses in applied linguistics and discourse analysis.

”Europeans claim that racial thinking ended in the continent after WWII, the Holocaust and decolonization. Hübinette, Lundström, and Wikström challenge this myth by examining the most extreme case of racial innocence in Europe – Sweden. Relying on an impressive array of sources, cases, and historical material, they convincingly show that behind the Swedes’ self-proclaimed color-blindness lies a white racial regime. This book serves as a clear, empirical correction to the color-blind nonsense so many in Sweden believe in.”
Eduardo Bonilla-Silva, Professor of Sociology, Duke University, US

Om att snart möjligen ha givit ut 12 böcker om ras och vithet

Sedan 2017 har jag legat bakom sammanlagt åtta böcker på svenska eller engelska och antingen egenförfattade böcker eller böcker författade tillsammans med andra alternativt böcker som jag är ensam- eller medredaktör för utöver alla andra publikationer i form av artiklar i tidskrifter och antologier, rapporter mm.

Samtliga dessa boktitlar handlar dessutom om ras och vithet i ett svenskt sammanhang och just nu hittas ytterligare fyra bokmanus ”i pipeline” som behandlar detta ämne och varav två är egenförfattade, en är en antologi på svenska som jag är medredaktör för tillsammans med Peter Wikström och en, som är på engelska och som i dagarna skickades in till Routledge för sättning och tryckning, är samförfattad tillsammans med Catrin Lundström och Peter Wikström.

Det är med andra ord möjligt att jag snart har legat bakom totalt 12 böcker om ras och vithet i relation till Sverige vilket innebär att jag med råge är den svenska forskare och den svensk överhuvudtaget som har skrivit och givit ut flest bokpublikationer i ämnet någonsin.

Sedan går det ju att fråga sig (d v s jag frågar mig helt enkelt själv det ibland) om det har varit värt allt detta extremt hårda arbete som jag har lagt ned på ras- och vithetsforskningen för det är enormt mycket arbete med att bara få ihop och få ut en enda bok, d v s har det gagnat forskningsfältet, frågan i allmänhet och mig själv.

Har jag lyckats med det jag förutsatte mig för tio år sedan när jag 2012 grundade det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier, d v s att skapa ett svenskt ras- och vithetsforskningsfält? Har jag lyckats få till en större acceptans för frågan om ras och vithet inom akademin liksom i den svenska offentligheten? Och har jag själv fått en s k ”skjuts i karriären” på grund av alla dessa publikationer? Svaret på dessa tre frågor är inte alldeles självklara annat än att jag kan konstatera att antalet forskare som studerar ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang fortfarande är relativt litet samt att frågan om ras och vithet visserligen är närvarande på ett annat sätt än tidigare men långt ifrån helt accepterad. Däremot kan jag med säkerhet säga att mitt eget yrkesliv inte har gått framåt utan tvärtom har jag under de år då jag har givit ut dessa böcker snarare blivit alltmer isolerad p g a diverse konflikter.

Om att bevista en bokrelease på Café Opera i Stockholm anordnad av Timbro

Några anekdotliknande händelser som dyker upp ur minnet just nu efter gårdagens bokrelease på Café Opera i Stockholm för Torbjörn Elenskys och Christian Abrahamssons antologi ”Radikalism och avantgarde: Sverige 1947-1967” som Timbro ger ut och anordnade. 

Det hör då till saken att bland de många deltagarna och gästerna stod nog de flesta till höger och flera av dem som var närvarande igår kväll har jag i olika sammanhang debatterat med genom åren. 

En av dem som var med igår var Per Gudmundson som tidigare arbetade på Bulletin och innan dess på SvD och som nu är fristående SvD-skribent. Pers och mina vägar har flera gånger korsats genom åren och i olika sammanhang och när vi igår stod och samtalade med varandra kom vi inte oväntat in på valet och jag sade något i stil med ”din sida vann ju till slut” till Per. 

Per log då tillbaka och svarade sedan ungefär ”det är också du som har vunnit till slut, dina frågor är ju överallt numera” och han syftade helt enkelt på frågor som rör rasism, antirasism, ras, vithet, minoriteter, diskriminering, segregation och även adoption och någonstans har han väl rätt. 

Tidigare kunde Per liksom flertalet andra på både höger- och vänsterkanten nämligen gång på gång hänga ut mig och framställa mig (och helt och hållet negativt ska sägas) som något av den svenska offentlighetens och forskarvärldens ”enfant terrible” som i år efter år förde en envis och enveten enmansstrid för att vi måste börja tala om ras även i Sverige och därigenom sades jag vilja ”importera” en anglo-amerikansk ”rasfixering” som de allra flesta i Sverige, och återigen på både höger- och vänsterkanten, betraktar som varande genomrasistisk liksom helt och hållet essentialistisk och biologistisk och på alla sätt och vis förkastlig.

Igår kom också en person fram till mig, som möjligen var lite s k förfriskad eller åtminstone s k salongsberusad, och sken upp och sade glatt ”vi har ju setts förut på andra Timbro-evenemang!”. 

Jag har genom åren visserligen bevistat något enstaka rapport-släppevenemang som Timbro har stått bakom men jag har aldrig tidigare deltagit i något större och mer socialt Timbro-evenemang. 

Eftersom så ytterligt få asiatiska män överhuvudtaget är närvarande och aktiva i den svenska offentligheten jämfört med män som t ex har någon slags bakgrund på Balkanhalvön och i Östeuropa, i Afrika, i Mellanöstern eller i Latinamerika, vilka i samtliga fall omvänt är relativt många, så har jag försökt att ”tänka ut” vem personen ifråga kan ha misstagit mig för och jag tror att det bör vara Kvartals kulturredaktör Ola Wong, som liksom jag har bakgrund i Stillahavsasien eller Öst- och Sydostasien och som till skillnad från mig räknas som höger.

Det är möjligt att det finns fler asiatiska män i offentligheten som står till höger politiskt sett och som personen ifråga kan ha misstagit mig för men själv kan jag just nu bara komma på Ola som den mest tänkbara kandidaten ifråga.

Vidare kom en person fram till mig och berättade att han äger nästan alla tryckta bokpublikationer som Herman Lundborg författade och låg bakom och personen ville också diskutera med mig om olika sätt att se på rasbegreppet inom olika språkgemenskaper såsom i den fransktalande världen.

Ännu en person kom fram och sade något i stil med att ”vi som tillhör högern vet att du är rätt så vänster men en del av oss uppskattar dig då du tänker självständigt”.

Igår kom slutligen två för mig helt okända personer fram, och oberoende av varandra (d v s inte samtidigt), och berättade att jag har out:at deras nära släktingar som högerextremister och nazister. Ingen av dem var aggressiv utan ville bara berätta det och en av dem, som dessutom råkar tillhöra en tämligen illuster socialgrupp ett-släkt, sade att jag hade helt rätt och berättade dessutom även en anekdot om sin X som gick ut på att X helt enkelt var nazist eller åtminstone pro-nazitysk.

Några tankar kring att ha stridit mot adoptionsindustrin i decennier

Igår var det boksläpp i Stockholm för Patrik Lundbergs, Josefin Skölds och Alexander Mahmouds bok ”Adoptionerna. Ett granskande reportage”, som skildrar bakgrunden till och arbetet med DN-artikelserien ”Barn till varje pris” som under loppet av 2021 i grunden förändrade Sveriges och svenskarnas tidigare så ljusa för att inte säga romantiserande syn på internationell adoption och utlandsadopterade och högst sannolikt för alltid.

Artikelserien resulterade i att de tre DN-journalisterna tilldelades Stora Journalistpriset och Guldspaden samt att Löfvens rödgröna regering tillsatte en statlig utredning med syftet att försöka gå till botten med korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten efter att samtliga partier i riksdagen från V till SD hade krävt det och som troligen kommer att bli klar någon gång under våren 2024.

På plats var bl a DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och ett flertal DN-journalister samt andra som är verksamma inom den svenska mediebranschen liksom SVT:s Uppdrag granskning-redaktions Fredrik Laurin och Lena Sundström, som låg bakom den likaledes uppmärksammade dokumentären ”De stulna barnen” som sändes i juni 2021. Även flera adopterade som förekommer i reportageserien och i boken och som på olika sätt bidrog till DN:s artikelserie var där.

Eftersom jag länge var den enda i Sverige och en av endast en handfull personer i hela världen som drev frågan om de illegala adoptionerna och om den korrupta adoptionsindustrin var det många tankar som väcktes igår för min egen del. 

Ända sedan 1990-talet har jag varit engagerad i att både avslöja de illegala adoptionerna och att motarbeta adoptionsindustrin och både i Sverige och i världen liksom både som tidigare verksam researcher i mediebranschen, som mångårig offentlig skriftställare och debattör, som politisk aktivist och senare i livet också som forskare.

Som just forskare är jag f ö internationellt känd som den som initierade och lade grunden för den postkoloniala feministiska och kritiska adoptionsforskningen och som offentlig skriftställare och politisk aktivist i frågan är jag känd inte bara i Sverige utan också i Sydkorea men det är en annan historia som inte hör hit då den inte berör medievärlden.

Jag har genom årtiondena på något sätt varit inblandad i eller legat bakom i stort sett alla svenska medieproduktioner (och av alla de slag dessutom, d v s i tv, radio, tidningar, tidskrifter och magasin o s v) som har handlat om adoptionsindustrin och jag bistod både DN och Uppdrag granskning. Jag har likaså under alla dessa år även varit synnerligen aktiv på den internationella arenan och hjälpt och bistått med kunskap, fakta och information till en mängd olika medier i både många ursprungsländer i den utomvästerländska världen liksom i många västerländska mottagarländer och jag fortsätter att göra så än idag.

Att världens mest adopterande land och folk (per capita) nu äntligen (om än senfärdigt) har orkat förstå och ta in att alltför många av de 60 000 utlandsadoptionerna som har ägt rum till Sverige och av de totalt kring en miljon utlandsadoptionerna som har ägt rum till hela västvärlden ända sedan 1950-talet och framåt inte har gått rätt till är för min egen del både en slutgiltig seger (om det nu går att använda sådana militaristiska termer i sammanhanget) liksom ett personligt erkännande att jag har haft rätt från början och hela tiden och ursäkta men nu kommer skrytet:

Av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och av världens en miljon utlandsadopterade är jag den som har bekämpat och rentav krigat (och där kom ännu en militaristisk term) mot adoptionsindustrin allra längst och allra mest och jag är inte minst den som har sagt och gjort, och skrivit och publicerat allra mest om internationell adoption och utlandsadopterade (när parametern bibliometri vägs in i sammanhanget) och både inom och utanför akademin och det är inte utan att jag idag nästan känner mig som en ärrad veteran (apropå militaristiska termer). 

Detta beror inte minst på att min enmanskorstågsliknande kamp har kostat mig alltför mycket både i privatlivet, i offentligheten och i yrkeslivet och ska sanningen fram så har mitt mångåriga krig mot adoptionsindustrin förtärt och rentav förstört mitt liv och i stort sett helt och hållet kommit att bestämma hur mitt liv ser ut idag och antagligen också hur det kommer att se ut framgent fram till dess att jag går bort.

Sedan går det ju att fråga sig varför det blev just jag som valde denna kampens väg av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och av västvärldens runt en miljon utlandsadopterade och det har jag själv inget bra svar på men hade jag inte gjort allt det jag har gjort i frågan ända sedan 1990-talet så hade möjligen någon annan förhoppningsvis haft modet och styrkan att ha gjort det och genomsyrats av den närmast anarkistiska (själv)destruktivitet som jag har gjort och som helt enkelt har krävts för att just bekämpa adoptionsindustrin. 

Efter alla dessa år frågar jag mig ibland också var mitt engagemang egentligen bottnar och grundar sig i för det finns ju flera anledningar till att bekämpa adoptionsindustrin. Som socialist går det ju att tycka att det är fel att förvaruliga människor (d v s det antikapitalistiska argumentet), som feminist går det ju att tycka att det är fel att utnyttja utsatta förstamödrar i ursprungsländerna liksom för den delen även desperata ofrivilligt barnlösa kvinnor i Väst (d v s det feministiska argumentet) och som antirasist går det ju att tycka att det är fel av Väst att fortsätta att exploatera den utomvästerländska världen och de gamla kolonierna (d v s det antikoloniala argumentet). För min egen del skriver jag mer än gärna under på alla dessa argument men det argument som väger tyngst för min del är nog ändå barnperspektiv- och barnrättsargumentet – d v s kort och gott att det är fel att behandla barn på det sätt som adoptionsindustrin gör.

I alla fall så är det numera ett faktum att närmare 30 års kamp, som under alltför lång tid handlade om att stå helt ensam vid frontlinjen (detta är nog den sista militaristiska termen), äntligen bär frukt i både Sverige och i övriga västvärlden liksom i Sydkorea och i andra ursprungsländer och för min egen del hoppas jag framöver att få hinna uppleva att det land som en gång uppfann och utvecklade hela den internationella adoptionsverksamheten och där allting en gång började på 1950-talet – d v s Sydkorea – slutar att skicka sina barn till Väst innan jag dör.

Mitt deltagande på årets Bokmässa i Göteborg

För den som råkar vara på Bokmässan i Göteborg imorgon torsdag så deltar jag vid följande fyra tillfällen:

Mellan kl. 12.30-13 samtalar jag med Göteborgs-Postens (GP) ledarredaktör Adam Cwejman om ett decennium med identitetspolitik i GP:s monter G01:28.

”Diskussioner som rör ras, etnicitet och identitet har med jämna mellanrum dominerat den offentliga debatten under de senaste 10 åren. Tobias Hübinette har följt frågorna på nära håll och diskuterar med Adam Cwejman om vad vi kan lära oss av den här epoken i Sverige.”

Mellan kl. 13.30-13.50 samtalar jag med litteraturkritikern och författaren Torbjörn Elensky om den tidiga antirasismen i Sverige under den omedelbara efterkrigstiden i Timbros monter B07:28 mot bakgrund av mitt kapitel om ämnet i antologin ”Radikalism och avantgarde. Sverige 1947-1967” som Elensky och Christian Abrahamsson är redaktörer för och som Timbro ger ut.

Mellan kl. 15.15-15.45 samtalar jag med förlagsredaktören Niklas Gårdfeldt Leavy om Catrin Lundströms och min bok ”Den färgblinda skolan – om ras och vithet i svensk utbildning” som kom ut tidigare i år på Natur & Kultur i seminariesalen Skolspåret F4.

”Sverige härbärgerar numera västvärldens mest heterogena elevsammansättning efter USA, inte minst gällande den rasliga och etniska mångfalden, liksom religiös och språklig mångfald. Samtidigt har den svenska skolan på rekordtid utvecklats till västvärldens mest segregerade och ojämlika skola. Med utgångspunkt i boken ”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning” diskuterar Tobias Hübinette hur tvillingbegreppen ras och vithet kan hjälpa oss att förstå det nya Sverige och det genomsegregerade svenska utbildningsväsendet.”

Mellan kl. 16-16.30 samtalar jag med förläggaren och journalisten Kristian Borg om min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Verbals förlags monter B03:39 och som förlaget gav ut förra året. 

Förläggaren Tomas Fischer har avlidit som gav ut nyutgåvan av högerextremisten Arvid Fredborgs bok ”Bakom stålvallen”

Finansmannen och förläggaren Tomas Fischer gick i förrgår bort i en drunkningsolycka på den gamla svenskön Saint-Barthélemy i Karibien, som ingår i det franska s k Outre-mer-distriktet. 

Fischers förlag Fischer & Co var på 90-talet det ledande svenska bokförlaget som gav ut den typ av författare som idag skulle betecknas som konservativa såsom nationalekonomen Gunnar Adler-Karlssons skandalbok ”Superhjärnornas kamp” (1997) som bl a handlar om olika s k rasgrupper och IQ-tester, Per Lindebergs mycket uppmärksammade ”Döden är en man” (1999) som handlar om det s k styckmordet och utgörs av en frontalattack på de feminister som engagerade sig för offret Catrine Da Costa och sist men inte minst ny(prakt)utgåvan av den gamle högerextremisten Arvid Fredborgs bok ”Bakom stålvallen” (1995), som Jan Myrdal skrev förordet till och som hyllas som den svenska högerns mest kända s k antinazistiska bok och innehåller en märklig s k tabula gratulatoria innehållande namnen på åtskilliga prominenta högerpersoner och högerextremister. År 2003 gav Fischer också ut historikern Sune Perssons bok ”Vi åker till Sverige. De vita bussarna 1945” som består av en okritisk hyllning till greve Folke Bernadotte. Fischer var också av någon anledning medlem i Svensk-tyska föreningen, som åtminstone tidigare dominerades och leddes av högerextremister.

I dagarna är det 20 år sedan som min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” gavs ut

I år firar jag (av en ren slump) två bokjubiléer och i praktiken tre jubiléer vad gäller att lyckas få till ett genombrott för tre av de frågor som jag har engagerat mig i och drivit i många år.

För tio år sedan år 2012 kom antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” ut som har lagt grunden till etableringen och framväxten av den svenska kritiska rasforskningen och som jag var huvudredaktör för tillsammans med medredaktörerna Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales. Boken och framför allt dess introduktionskapitel som jag i huvudsak författade tillhör en av mina mest refererade och citerade publikationer överhuvudtaget och har fram tills dags dato även sålt i 1000-tals exemplar.

Av alla de frågor som jag har varit engagerad i och drivit i den svenska offentligheten under mitt vuxna liv som politisk aktivist, allmän s k skriftställare och debattör och senare i livet i egenskap av forskare så var jag först i Sverige (d v s inom den svenskspråkiga gemenskapen) med att just aktualisera frågan om ras i relation till (dagens) svenskhet, med att förfäkta en kritisk (läs: postkolonial feministisk) syn på internationell adoption, med att väcka frågan om rasism mot asiater eller antiasiatisk rasism och slutligen också med att ”gräva fram” och fr a offentliggöra vilka de svenska nazisterna och högerextremisterna var och är genom att jag grundade Expo och på grund av att jag i dagarna för 20 år sedan (d v s i augusti 2002) gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” på Carlssons förlag (som jag f ö hittills har givit ut tre böcker hos).

Boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” lanserades av journalisten och författaren Bosse Schön i form av en DN Debatt-artikel och är än idag aktuell på bokmarknaden efter 1000-tals sålda exemplar i 20 års tid, vilket innebär att jag fortfarande årligen erhåller inkomster från förlaget för sålda böcker. 

Bosse och jag arbetade tillsammans under många år för att ”gräva upp” allt som överhuvudtaget gick att ”gräva upp” på den tiden om de svenska SS-soldaterna vilket resulterade i ett stort antal tv-dokumentärer, böcker och artiklar under över tio års tid.

Boken som kom ut för 20 år sedan listar närmare 30 000 personer som en gång var medlemmar i ett antal utvalda nazistiska och högerextrema partier och organisationer och Bosses artikel talar för sig själv samtidigt som jag inte vill sticka under stol med att boken blev totalt sågad och ”nedsablad” av den dåtida samlade svenska historiker- och forskarkåren och även av en del svenska antirasister för att vara mer eller mindre fullständigt oetisk genom att jag även ”hängde ut” antifascister och Säpo-agenter som hade skrivit in sig i partierna för att infiltrera och fr a på grund av att det ansågs ”helt och hållet fel” att ”out:a” 10 000-tals namn på svenskar som en gång valde att satsa på den förlorande sidan i Andra världskriget varav några tusen fortfarande levde år 2002.

”Där skon klämde” var nog ändå fr a att de flesta som namnges i boken tillhörde socialgrupp ett – d v s de mest högutbildade och förmögna och också mäktigaste svenskarna – och deras barn och barnbarn befolkar än idag det s k övre skiktet och SACO-kollektivet inklusive både forskarvärlden och mediebranschen.

Det sägs att runt 100 000 enskilda svenskar någon gång var medlemmar i en nazistisk och högerextrem organisation mellan cirka 1924-50 och om denna siffra stämmer så hittas närmare 30% i min bok. För den som vill botanisera i namnlistorna – se https://tobiashubinette.wordpress.com/texter/texter-om-nationalsocialism-och-fascism – och för en sammanfattning av receptionen av boken se http://www.tobiashubinette.se/presentation.pdf

Och fortfarande 20 år senare drar jag mig till minnes att en åldrad och (super)rik norrman betalade för att buda boken till Norge samma dag som den kom ut, att alla de dåtida stora nordiska tidningarna och medierna (d v s radio och tv) skrev och rapporterade om den i positiva ordalag (till skillnad från de svenska medierna vari boken blev fullständigt sågad) liksom ett flertal av de ledande kontinentaleuropeiska (och även nordamerikanska) medierna (franska Le Monde, brittiska BBC, tyska Die Zeit, spanska El País, italienska La Stampa o s v), att en judisk antikvariatinnehavare på Södermalm berättade för Carlssons förlags ägare Tryggve att han läste boken ”från pärm till pärm”, att Expressens Cecilia Hagen blev förbjuden att skriva om alla adelsmän och överklasspersoner som förekom i boken liksom att en hel sopsäck med (materiella pappers)brev postades till mig skrivna och avsända av personer som fanns med i boken eller som var barn eller barnbarn till desamma och fortfarande än idag två årtionden senare hör anhöriga regelbundet av sig och frågar om anförvanter som förekommer i boken.

År 2002 var f ö också året då jag deltog i att ligga bakom hela fem kritiska tv- och radiodokumentärer om internationell adoption och utlandsadopterade vilka dessutom sändes inom loppet av två veckor liksom en DN Debatt-artikel som specifikt lyfte problematiken med de skyhöga självmordstalen bland de adopterade (för en genomgång av 2002 års adoptionsdebatt, som jag initierade, se http://www.tobiashubinette.se/adoptionsdebatt.pdf). 

För 20 år sedan fick jag m a o uppleva två stora genombrott – d v s kort och gott vad gäller synen på adoption och synen på extremhögern och även om jag i båda fallen stötte på rejält med patrull och fick i stort sett alla emot mig i den dåtida offentligheten så går det inte att säga något annat än att jag nog trots allt ändå har fått ett visst gehör för min syn på dessa frågor för ”trägen vinner” som det heter.

”Namnen på 28 000 medlemmar i de viktigaste svenska nazist- och fascistpartierna under åren 1931 till 1945 avslöjas i en ny bok av forskaren Tobias Hübinette.”

https://www.dn.se/arkiv/debatt/svenska-nazist-och-fascistpartier-1931-45-kartlaggs-i-ny-bok-28-000-medlemmar-namnges/

”I morgon kommer min kollega Tobias Hübinette ut med sin, skulle jag vilja påstå, banbrytande bok ”Nationalsocialismen i Sverige 1931-45. Medlemmar och sympatisörer” (Carlssons förlag). Boken innehåller namnen på 28 000 svenskar som var medlemmar i någon av de sju viktigaste och största nazist- och fascistpartierna. Han namnger också 5 000 medlemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Fram tills nu har det varit svårt att veta exakt hur många medlemmar partierna samlade.”

(…)

”Under dessa brunsvarta år, 1924-1945, fanns det i Sverige ett nittiotal nazistiska och fascistiska organisationer som spred sin propaganda via ett åttiotal olika tidningar. Även på skolgårdarna och på universiteten vimlade det av hakkorsprydda elever och studenter. Nazistpartierna hade egna ungdomsförbund, studentföreningar, fackföreningar, diskussionsklubbar för intellektuella. Kampen mot judarna var en central fråga. Nazismen var en politisk kraft att räkna med.

Tobias Hübinette är den förste som systematiskt letat efter material som kan ge oss upplysningar om medlemmarna i de sju viktigaste partierna. Med boken raseras, vilket också är motivet bakom utgivningen, myten om att de var så få och att de saknade inflytande. Ute på landsbygden och i småorter var det i själva verket samhällets så kallade stöttepelare, överheten, som företrädde nazismen: skolläraren, församlingsprästen, läkaren, fabriksingenjören och den lokale advokaten.

Att publicera namnen på 28 000 nazister är inte bara osvenskt, det är en nödvändig provokation för att tvinga oss att en gång för alla gör upp med vår egen historia och sluta med skönmålningen av det som en gång utspelades. Männen och kvinnorna som förfäktade de brunsvarta idéerna var ingen historisk parantes. Boken kommer att väcka debatt och starka känslor.”

Förhandsinfo om min kommande bok som går till botten med den svenska antirasismens uppkomst och utveckling

Boken är den 8:e i ordningen på 5 år som jag ger ut och som handlar om ras i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten, d v s som inte handlar om rassegregationen i den amerikanska Södern, om den nazi-tyska rasstaten, om rastänkandet i Brittiska imperiet eller om apartheid-Sydafrika – d v s jag är en av ytterst få svenska forskare som studerar rasfrågorna i just en svensk nutidskontext (p g a att de allra flesta svenskar på både höger- och vänsterkanten och inklusive de svenska forskarna är emot ordet ras i sig och det är just det faktumet jag försöker förstå i denna bok):

”Under 1990- och 2000-talen städades ordet ras målmedvetet ut ur svenska språket på en statlig nivå och i det offentliga samtalet. Sverige skulle bli världens första antirasistiska statsbildning och alla svenskar skulle bli antirasister. Men i samband med avståndstagandet från det tidigare rastänkandet blev kampen för att avskaffa ett ord kanske viktigare än att bekämpa själva rasismen.

I Den svenska färgblindheten granskar Tobias Hübinette framväxten av den svenska antirasismen och dess dominerande ideologi färgblindheten. Hur har kritiken mot rasbegreppet uttryckts sedan 1960-talet och till idag? Och varför har just Sverige kommit att bli det land i världen som har investerat allra mest i antirasism?

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Han har bland annat skrivit böcker som Att skriva om svenskheten (2019), Svensk rasism under efterkrigstiden (2021), Adopterad (2021) samt (med Catrin Lundström) Vit melankoli (2020) och Den färgblinda skolan (2022).”

Boken ges ut på Verbal förlag i oktober i år och undersöker när, hur och varför Sverige kom att bli det land i världen som har gått allra längst vad gäller att utveckla ett färgblint förhållningssätt till ras.

Utgångspunkten är att Sverige under stora delar av 1900-talet var ett av de länder i Europa där rastänkandet fick som mest utrymme och att Sverige från och med 1900-talets slut därefter har kommit att bli det mest färgblinda landet i världen och syftet är att spåra den svenska färgblindheten bakåt i tiden för att utröna dess uppkomst och därefter följa dess utveckling under tidsperioden 1962-2015.

En preliminär översikt över min forskningsoutput sedan 2020 vad gäller frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang

Sedan 2020 har Karlstads universitet-kollegan Peter Wikström och jag Vetenskapsrådet-forskningsmedel för att undersöka användningar och förståelser av samt förhandlingar och diskussioner om frågor som rör ras och rasism i ett svenskt sammanhang och forskningsprojektet beräknas pågå tills 2023. 

Igår fick jag anledning att fundera på vad som har hänt vad gäller ”output” sedan 2020 och här nedan följer en preliminär sammanställning av vad som hittills har gjorts under totalt ett år och två månader mätt i arbetstid då jag också undervisar på halvtid samt ägnar alltför mycket dyrbar tid åt att ständigt resa mellan Stockholm och Karlstad liksom runt i landet och till andra ställen i världen.

Monografier och antologier:

+ Catrin Lundström, Vit melankoli. En analys av en nation i kris, Göteborg: Makadam förlag, 2020.

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt, Stockholm: Verbal förlag, 2021.

Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasfrågor och rasdiskussioner i Sverige 1946-1977, Stockholm: Carlsson bokförlag, 2021.

+ Catrin Lundström, Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning, Stockholm: Natur & Kultur, 2022.

Den svenska färgblindheten, Stockholm: Verbal förlag, 2022. (kommande)

+ Peter Wikström (red.), Svenska uppfattningar och förhandlingar om ras och rasism under efterkrigstiden, Karlstad: Karlstad University Press, 2022 (kommande)

+ Catrin Lundström & Peter Wikström, Race in Sweden: Racism and antiracism in the world’s first “colourblind” nation, Abingdon: Routledge, 2023 (kommande)

Artiklar i antologier och tidskrifter (OBS: populärvetenskapliga artiklar i tidningar och tidskrifter utelämnas här helt liksom debattartiklar):

”Transnational adoption and the emergence of Sweden’s progressive reproduction policy. A contribution to the biopolitical history of Sweden”. I Jenny Heijun Wills, Tobias Hübinette & Indigo Willing (red.), Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific, Ann Arbor: University of Michigan Press, 2020, sid. 223-238. 

+ Peter Wikström, ”Equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colour-blind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”, British Journal of Social Psychology no. 4 2021 (vol. 60), sid. 1154-1176. 

”Hur vet vi det vi inte kan mäta? Om svenska medievärldens paradoxala förhållande till mångfald”. I Lars Truedson & Jonathan Lundqvist (red.), Vitt eller brett – vilka får ta plats i medier och på redaktioner?, Stockholm: Institutet för mediestudier, 2021, sid. 168-180.

“‘Good Sweden’: Transracial adoption and the construction of Swedish whiteness and white antiracism”. I Shona Hunter & Christi van der Westhuizen (red.), Routledge handbook of critical studies in whiteness, Abingdon: Routledge, 2022, sid. 150-159.

”Den svenska gulinghumorn vid ett vägskäl? Svenska rasstereotyper av asiater efter Svenska nyheter-affären 2018”. I Åsa Bharathi Larsson (red.), Bilder av ras i svensk visuell kultur, Stockholm: Kungl. Vitterhetsakademien, 2022, sid. 57-72.

”Från 1940-talets proto-antirasism till 1960-talets färgblinda antirasism. Reflektioner kring den svenska antirasismens uppkomst innan 1968”. I Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky (red.), Radikalism och avantgarde. Sverige 1947-1967, Stockholm: Timbro, 2022. (kommande)

+ Peter Wikström & Johan Samuelsson, “Scientist or racist? The racialized memory war over monuments to Carl Linnaeus in Sweden during the Black Lives Matter summer of 2020”, Journal of Ethnic and Cultural Studies. (kommande)

Konferenspapers:

”An overview of the situation concerning the concept of race, ethnic and racial categories, and equality data in contemporary Sweden”, Global Race, Institut d’etudes politiques de Paris, Centre de recherches internationales, Paris, 2020-12-17.

“Revisiting the political debate between the racial pessimists and the racial optimists in 1960’s Sweden”, 8th Biennial Conference on Adoption and Culture: Engaging the Past, Imagining the Future, held virtually with assistance from Brown University, University of Winnipeg, 2021-10-23.

“Researching race in a colour-blind country. Mixed race Swedes reproducing and deconstructing Swedish colour-blindness”, Rat für Migration Jahrestagung 2021: Körper und Rasse. Konjunkturen von Rassismus in Europa, Deutschen Hygiene-Museum, Dresden, 2021-11-25. 

“Researching race in a colour-blind country: Mixed race Swedes inhabiting a third position in colour-blind Sweden”. The 2022 GoPar conference. Going beyond binary thinking: Dialogues for participation, communication and equity in contemporary societies, Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping University, 2022-04-29.

Seminariepresentationer och övriga föreläsningar (OBS – endast ett mindre urval):

+ Stellan Petersson & Emma Sköldberg, ”Om svenska rasord och bristen på en interkulturell etik”, Institutionen för svenska, flerspråkighet och språkteknologi, Göteborgs universitet 2020-10-14.

+ Peter Wikström, “Negotiations of notions of race and racism in online spaces”, Where are we and where are we heading?, Vetenskapsrådet, Stockholm, 2020-10-15.

”Ras och identitet i Sverige”, Identitet och politik – en idépolitisk kurs om socialism, liberalism och identitetspolitik, Viskadalens Folkhögskola, Borås, 2020-10-17. 

“En introduktion till frågor om ras, rasojämlikheter och behovet av jämlikhetsdata i dagens Sverige”, Globala gymnasiet, Stockholm, 2020-11-16.

“Researching race in a color-blind society”, Centrum för genusforskning, Karlstads universitet, 2020-11-18.

”Reflektioner kring frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang”, Sträva, Medicinska föreningen, Karolinska institutet, Solna, 2020-11-30.

“Some reflections on Swedish racial thinking and Swedish biopolitics”, Decolonize Global Health Educational Day, Faculty of Medicine and Master’s Programme in Public Health, Lunds universitet, 2020-12-08.

”On the concept of race and the lack of equality data in contemporary colour-blind Sweden”, Kulturpolitiska veckan, Smålands nation, Lund, 2021-01-26. 

+ Amade M’Charak, “Bridging race and migration studies”, Race and migration – scholarship in between, on and beyond the borders, Amsterdam Institute for Social Science Research (AISSR), Universiteit van Amsterdam, 2021-02-17. 

”Reflections on the conditions and limits of researching race and whiteness in a color-blind country and academia”, Research Halfday and PhD student day, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, 2021-02-18. 

+ Peter Wikström, “Equality data as ‘state race register’ and ‘postcolonial race fixation’. A case study of the Swedish debate on equality data”, English Linguistics Seminar Series, Institutionen för språk, litteratur och interkultur, Karlstads universitet, 2021-02-26.

+ Catrin Lundström, ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris”, Blå stället, Angered, Göteborgs stad, 2021-03-25. 

“White melancholia. An analysis of a nation in crisis”. Nordic Network for Norm Critical Leadership, Stockholm 2021-03-25. 

”The modern history of Swedish whiteness and Swedish racial thinking”, Utrikespolitiska föreningen, Malmö universitet, 2021-03-31.

”En presentation av boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, Adopterade koreaners förening, Stockholm 2021-04-24. 

”En återblick på 1960-talets adoptionsdebatt och vad den säger oss idag”, Transnationellt adopterades riksorganisation, Stockholm 2021-05-06. 

”En presentation av boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, Adopterade etiopiers och eritreaners förening, Stockholm 2021-05-30. 

“Om rasoptimisterna och deras vision om ett blandat, antirasistiskt och färgblint Sverige”, Studentlitteratur & Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, 2021-08-18.

”En introduktion till ras, vithet och svenskhet”, Human Rights Watch, Stockholm, 2021-09-03.

”1960-talets svenska adoptionsdebatt och vad betyder för oss idag”, Värmlands museum, Karlstad, 2021-09-08.

+ Catrin Lundström, En presentation av boken ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris”, Folkhälsomyndigheten, Stockholm, 2021-10-07.

“En presentation av det nya genomsegregerade supermångfalds-Sverige i relation till frågor om ras och identitet”, Identitet och politik – en idépolitisk kurs om socialism, liberalism och identitetspolitik, Viskadalens Folkhögskola, Borås, 2021-10-16. 

”Rasism i skolan”, Regionalt utvecklingscentrum, Karlstads universitet, 2021-10-21.

+ Catrin Lundström, ”’Vit melankoli’. Boksamtal”. VitKrit. A seminar on decoloniality, Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet, 2021-10-21.

“En presentation av svenska rasfrågor och rasdiskussioner under efterkrigstiden”, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet, 2021-10-26.

”Overseas Korean adoption and the birth of Swedish colour blindness”. Korean adoptee adoption research network, Seoul, 2021-11-10.

“Frågor om ras och rasism i Sverige under efterkrigstiden”, Kungliga biblioteket, Stockholm, 2021-11-17.

+ Paul Frigyes, Jan Inge Jönhill, Sakine Madon & Seher Yilmaz, ”Hur tänker vi om mångfald i medier?”. Institutet för mediestudier, Stockholm, 2021-11-18.

“An introduction to Swedish whiteness”, The Deleting Whiteness Symposium, Weld, Stockholm, 2021-11-20.

+ Kehinde Andrews & Catrin Lundström, “Intersections of white privilege, gender and racism in ethnically diverse societies. A dialogue on whiteness and gender in Sweden and the UK”. IMISCOE’s (International Migration Research Network) Anti-Racism Working Group’s (ARWG) webinar series, 2022-01-25.

”Overseas Korean adoption and the birth of Swedish colour blindness”, Korean migration in Europe: Challenges and interactions, Koreastudien, Goethe-Universität, 2022-01-29.

+ Yasuko Takezawa, & Mandisi Majavu, “Colonialities: A presentation of the chapter ”’Good Sweden’”: Transracial adoption and the construction of Swedish whiteness and white antiracism in Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”, Carnegie School of Education, Leeds Beckett University, 2022-02-16. 

”Att bildsätta och iscensätta ras och vithet i ett svenskt sammanhang”. Kungliga konsthögskolan, Stockholm, 2022-03-25. 

”Representation och rum: Om jämlikhetsdata”. Institutionen för konst, kultur och kommunikation, Malmö universitet och Malmö stad, 2022-03-28.

“An introduction to researching race and whiteness in Sweden”. The Colonial encounters seminar and the Master Programme of Colonial and Postcolonial Studies, Centre for Concurrences in Colonial and Postcolonial Studies, Linnéuniversitetet, 2022-04-08. 

Om en ny bok om rasism mot asiater i Sverige

I januari i år bestämde jag mig för att försöka hitta och spåra upp samt läsa och gå igenom samtliga svenskspråkiga originaltexter som en svensk asiat har skrivit eller som handlar om svenska asiater vilka antingen har offentliggjorts i bokform eller i tryckta tidningar och tidskrifter och vilka på något sätt kretsar kring frågan om rasism mot asiater i Sverige – d v s kort och gott samtliga svenskspråkiga offentliga och (pappers)tryckta texter vilka behandlar svensk antiasiatisk rasism.

Sagt och gjort: Efter att ha hittat, läst och tematiserat totalt ett 100-tal bokpublikationer författade av asiater i Sverige och runt 900 antologi-, tidnings- och tidskriftstexter där svenska asiaters röster, erfarenheter, åsikter och perspektiv hörs och framkommer på något sätt håller för närvarande en ny bok sakta men säkert på att växa fram som kommer att bli den första i sitt slag som handlar om asiater i Sverige och svensk antiasiatisk rasism och hittills har jag preliminärt färdigställt två av fem planerade kapitel vilka sammantaget undersöker olika aspekter av att vara asiat i dagens Sverige.

I boken kommer både invandrare (varav de flesta har invandrat från Thailand, Kina, Vietnam eller Filippinerna), adopterade (varav de flesta har majoritetssvenska adoptivföräldrar), blandade (varav de flesta har en asiatisk mor och en vit far) och andragenerationare (varav de flesta är inrikes födda med två föräldrar som är födda i Kina eller Vietnam) att komma till tals och flertalet har ursprung i Sydkorea, Kina, Filippinerna eller Vietnam och en del även i Japan, Indonesien, Malaysia, Hongkong, Laos, Taiwan eller Singapore.

Till skillnad från invånarna i landet med bakgrund i Latinamerika, Karibien, Mellanöstern och Afrika vilka numerärt och proportionellt domineras av pojkar eller män så domineras de svenska asiaterna av flickor eller kvinnor och flertalet av texterna som rör asiater i Sverige och antiasiatisk rasism handlar också om asiatiska flickor eller kvinnor.