Kategori: bok

I december 2021 utkommer ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”

In December 2021 Routledge will publish ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness” which is edited by Shona Hunter and Christi van der Westhuizen:

https://www.routledge.com/Routledge-Handbook-of-Critical-Studies-in-Whiteness/Hunter-Westhuizen/p/book/9780367403799

https://www.routledge.com/Routledge-Handbook-of-Critical-Studies-in-Whiteness/Hunter-Westhuizen/p/book/9780367403799

“This handbook offers a unique decolonial take on the field of Critical Whiteness Studies by re-historicising and re-spatialising the study of bodies and identities in the world system of coloniality.

Situating the critical study of whiteness as a core intellectual pillar in a broadly-based project for racial and social justice, the volume understands whiteness as elaborated in global coloniality through epistemology, ideology and governmentality at the intersections with heteropatriarchy and capitalism. The diverse contributions present Black and other racially diverse scholarship as crucial to the field. The focus of inquiry is expanded beyond Northern Anglophone contexts to challenge centre/margin relations, examining whiteness in the Caribbean, South Africa and the African continent, Asia, the Middle East as well as in the USA, Scandinavia and parts of Europe. Providing a transdisciplinary approach and addressing debates about knowledges, black and white subjectivities and newly defensive forms of whiteness, as seen in the rise of the Radical Right, the handbook deepens our understanding of power, place and culture in coloniality.

This book will be an invaluable resource for researchers, advanced students and scholars in the fields of Education, History, Sociology, Anthropology, Psychology, Political Sciences, Philosophy, Critical Race Theory, Feminist and Gender Studies, Postcolonial and Decolonial Studies, Security Studies, Migration Studies, Media Studies, Indigenous Studies, Cultural Studies, Critical Diversity Studies, and African, Latin American, Asian, American, British and European Studies.

Shona Hunter and Christi van der Westhuizen: Preface

1. Shona Hunter and Christi van der Westhuizen: Viral Whiteness: 21st Century Global Colonialities

Part I Onto-Epistemologies: Theory Against Whiteness

Part I Introduction 

2. Arun Saldanha: Emerging Whiteness in Early-Modern India: A Nietzschean Reading of Jan Huygen van Linschoten 

3. Sherene H. Razack: Whiteness, Christianity and Anti-Muslim Racism

4. Katalin Halász: Affects in Making White Womanhood 

5. Mark Schmitt: What Do Cultural Figurations Know About Global Whiteness?

Part II Conspiracies: Ideologies Reinforcing Whiteness 

Part II Introduction 

6. Sitara Thobani: Trans/Nationalist Convergences: Hindu Nationalism, Trump’s America and the Many Shades of Whiteness

7. Ashley A. Mattheis: TradCulture: Reproducing Whiteness and Neo-Fascism Through Gendered Discourse Online

8. Kendra Marston: Hating Meghan Markle: Drawing the Boundaries of British Whiteness Against Postfeminist Femininity

9. Mandisi Majavu: Colour-Blind Ideologies: The Whiteness of Liberalism and Socialism 

10. Ilan Pappé: Zionism as a Movement of Whiteness: Race and Colour in the Zionist Project 

Part III Colonialities: Permutations of Whiteness Over Time 

Part III Introduction 

11. Shefali Chandra: How (Not) to Become White

12. Tobias Hübinette: ‘Good Sweden’: Transracial Adoption and the Construction of Swedish Whiteness and White Antiracism

13. Yasuko Takezawa: Japan’s Modernisation and Self Construction Between White and Yellow

14. Yasuko Takezawa: The Evolution of Whiteness in Zimbabwe: Any White Will Do?

Part IV Intersectionalities: Differences (De)stabilising Whiteness

Part IV Introduction 

15. Theo Sonnekus: ‘Africa is Not for Sissies’: The Race for Dominance Between White Masculinities in South Africa

16. Katerina Deliovsky: White Femininity, Black Masculinity and Imperial Sex/Romance Tourism: Resisting ‘Whitestream’ Feminism’s Single Story

17. Lwando Scott: Paradoxes of Racism: Whiteness in Gay Pages Magazine

18. Neema Begum, Aurelien Mondon and Aaron Winter: Between the ‘Left Behind’ and ‘The People’: Racism, Populism and the Construction of the ‘White Working Class’ in the Context of Brexit 

Part V Governmentalities: Formations, Reproductions and Refusals of Whiteness 

Part V Introduction 

19. Amrita Pande: Assisted Reproduction and Assisted Whiteness

20. Georgie Wemyss: British Indian Seafarers, Bordering and Belonging 

21. Sarah Heinz: Making Yourself at Home: Performances of Whiteness in Cultural Production about Home and Homemaking Practices

22. Jamie Kherbaoui and Brittany Aronson: Bleeding Through the Band-Aid: The White Saviour Industrial Complex 

23. Javeria Khadija Shah: An Ecological Exploration of Whiteness: Using Imperial Hegemony and Racial Socialisation to Examine Lived Experiences and Social Performativity of Melanated Communities

Part VI Provocations: Debates and Dilemmas 

Part VI Introduction 

24. Bernard Matolino: Curtailing Imagination: Modern African Philosophy’s Struggle Against Whiteness

25. Amanpreet Ahluwalia: ‘The Feeling in My Chest’: Unblocking Space for People of Colour in Critical Whiteness Studies

26. Samantha Vice: Integrity, Self-Respect, and White Privilege

27. Phillip W. Gray: Whiteness as Resistance: The Intersectionality of the ‘Alt-Right’

28. Colleen E. Boucher and Cheryl E. Matias: An Evolutionary Terror: A Critical Examination of Emboldened Whiteness and Race Evasion 

Michelle Fine and William E. Cross Jr.: Epilogue. Reflections

Reviews:

”This collection offers, at long last, the foundation of a genuinely transnational as well as transdisciplinary conversation about whiteness. The editors have curated an extraordinary range of work from a new generation of writers who bring creative, intuitive and analytical insights to bear on a subject that has evaded sustained critique for too long. The book will infuriate those who are invested in maintaining the status quo; it will only encourage those who are determined to act together to change it.”

Vron Ware

”This handbook provides a compelling, multi-level and wide-ranging investigation of the many ways in which white supremacy has ineluctably always been central to the notion of ‘race’ and racism in its various dehumanising and ever-destructive guises. Drawing on the insights of authors from a wide range of countries, contexts, and disciplines, this insightfully curated collection of chapters makes for captivating reading and adds significantly to extant scholarship on racism. This scholarly tour de force will undoubtedly become an important reference for scholars with an interest in the field whiteness and racism and the ever-changing articulations of racism.” 

Norman DuncanProfessor of Psychology; Critical Race Scholar; Co-editor of ‘Race, Memory, and the Apartheid Archive’.

”What a wide-ranging and fiery examination of whiteness; its intersections, infusions and leaching logics across time, place and systems of colonial and racial domination. Apartheid, Hindu nationalism, indigenous genocide, oceanic colonialism and Goa, Meghan Markle, post-feminism, philosophical entrapment and Zionism are some of the topics through which authors complicate and decolonise critical whiteness studies. Drawing out theorising into activism, crucially the collection offers strategies towards a more equitable social world. A treasure trove for teachers, students and activists.”

Yasmin GunaratnamReader Goldsmiths College, author of Researching Race and Ethnicity and Death and the Migrant. 

”It is hard to think of a more necessary critical renewal of whiteness studies than that presented in this detailed, challenging and incredibly insightful book. Authoritative and innovative, the editors and authors have done a great service to the topic and our understanding of it.” 

Professor Nasar MeerUniversity of Edinburgh, Editor of Whiteness and Nationalism

”Our world is in turmoil. We in live in the accumulated pain and emboldened geopolitical violence of 500 years of colonial history. This volume does not offer any balm for white wounds. Rather it is an insurgent call for racial justice. Bringing together a breadth of voices from across the Global North and South, the editors ask readers to critically reflect upon the connections and separations of the world through the varied formations of whiteness. This extraordinary volume is a provocation, a challenge, and a conversation, offering new constellations of possibilities to approach the field of critical whiteness studies; to interrogate whiteness within the calculated balances and sacrificial structures of the world; and to consider whiteness in relation, a method of working through the interpersonal. The chapters rumble with a thoughtful intensity that both activists and intellectuals require to carry forth visions of radical change, especially in these times when events in one part of the world cascades in another.” 

Nalini MohabirConcordia University, co-editor of The Fire that Time: Transnational Black Radicalism and the Sir George Williams Occupation

Nu finns min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” också som talbok

I dagarna har min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” kommit ut som talbok och jag kan därmed konstatera att tre bokpublikationer som jag genom åren har stått bakom ensam eller tillsammans med andra, som handlar om ras och vithet i ett svenskt sammanhang (d v s i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten), nu finns som talböcker.

Om Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte”

Av alla litterära skildringar av Österrike-Ungerns undergång, som ägde rum på hösten 1918, står den österrikiske författaren Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte” från 1934 antagligen i en klass för sig.


Romanen skildrar hur en kavalleriofficer försöker rädda sitt regementes standar från att falla i fiendens händer under dubbelmonarkins sista skälvande dygn. General Fochs franska armé är i full färd med att erövra Balkanhalvön och t o m tränga in i den ungerska rikshalvan och för att rädda K.u.K.-arméns och Huset Habsburgs heder och ära måste standaret till varje pris föras till Wien för att där förstöras ceremoniellt innan det hamnar i Ententens händer.


Romanen filmatiserades 1977 av den tyske regissören Ottokar Runze ett år efter Lernet-Holenias död och filmen, som var en påkostad österrikisk-västtysk-spansk samproduktion, utgörs av en oförblommerat nostalgisk hyllning till dubbelmonarkin och inte minst till dess både hedersbesatta officerskår och mångkulturella armé.


Alexander Lernet-Holenia, vilken som ung författare var lärjunge åt Rilke och som under sin storhetstid sades vara något av Schnitzlers arvtagare jämfördes ibland med både Zweig och Roth och överlevde inte minst dem alla. Ryktet sade att han var biologisk son till ärkehertig Karl Stephan, amiral i den en gång så stolta K.u.K.-flottan, och ödet ville att han mellan 1952-76 tilläts bo i en sidoflygel i Habsburgarnas gamla slott Hofburg i Wien.


I och genom sina många och på sin tid populära romaner höll Lernet-Holenia Mitteleuropa- och Habsburg-myten vid liv och han odlade livet ut en aristokratisk och ärkekonservativ stil både i sina litterära verk och som person, vilket gjorde att han kom att hamna i konflikt med den österrikiska 68-vänstern på 60- och 70-talen och innan han gick bort 1976.

Under nästa år deltar jag i att ge ut tre nya böcker om ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang

Efter en för min del synnerligen intensiv vår där några av ”mina” frågor har varit i det närmaste ”all over” i media, i offentligheten och i politiken (d v s frågor om rasism mot asiater/svenska asiater, om internationell adoption/utlandsadopterade samt om ras/rasism och vithet/svenskhet inklusive frågor om jämlikhetsdata, mångfald och representation) och efter att ha publicerat tre (svenskspråkiga – det blev då egentligen fyra böcker totalt men en är på engelska) böcker inom cirka ett halvår ensam eller tillsammans med andra (läs: Catrin Lundström – vår gemensamma bok ”Vit melankoli” är tydligen den bok som bokförlaget Makadam har gett ut som har sålt allra bäst/mest på snabbast/kortast tid) så står det nu klart att jag kommer att delta i att ge ut tre (svenskspråkiga) böcker även under nästa år (d v s år 2022):

För det första handlar det om en egen bok, som går till botten med och undersöker den svenska färgblinda antirasismens ursprung och utveckling, för det andra om en akademisk antologi som min Karlstads universitet-kollega Peter Wikström och jag tillsammans står bakom som innehåller bidrag som enbart behandlar frågor om ras/rasism under efterkrigstiden och för det tredje om en lärobok om ras- och vithetsfrågor som Catrin Lundström och jag har samförfattat och som adresserar skolans värld.

Därtill kommer jag antagligen att bidra med kapitel till åtminstone tre andra akademiska antologier som utkommer 2022 samt med artiklar i åtminstone två akademiska tidskrifter såsom det ser ut just nu och som alltid numera handlar samtliga dessa texter om ras/rasism i ett svenskt sammanhang då jag fortsätter att dra mitt lilla strå till stacken och bidra till att skapa och upprätthålla ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält.

Om egna böcker som används som kurslitteratur

Kul att kunna konstatera att en hel del av de böcker som jag genom åren har samskrivit, samutgivit eller varit ensamförfattare för numera används som kurslitteratur vid landets olika högskolor: Campusbokhandeln, som ägs av Adlibris och som har fysiska butiker på ett 10-tal campusområden inklusive i Karlstad, säljer just nu dessa böcker och det är rätt så uppenbart att den röda tråden vad gäller alla dessa titlar heter ras/rasism.

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”

Om Johan Brännströms nya roman ”Röd signal”

Jag har sedan många år tillbaka tappat räkningen på alla bokpublikationer som jag har hjälpt till med vad gäller faktauppgifter mm i form av romaner, diktsamlingar, faktaböcker mm (och på samma sätt har jag sedan många år tillbaka tappat räkningen på alla rörlig bild-produktioner som jag har hjälpt till med vad gäller faktauppgifter mm i form av dokumentärer, tv-program, konstfilmer mm).


I alla fall så fick jag nyligen i min hand Johan Brännströms nya roman ”Röd signal” som tematiserar internationell adoption och utlandsadopterade och närmare bestämt en adopterad kvinna vid namn Kim som kommer från Korea (och mer säger jag inte för annars avslöjar jag för mycket av handlingen).


Det ska också sägas att jag alltför ofta inte avtackas alls vare sig i de böcker (d v s i för- eller efterordet) eller i de filmer (d v s i eftertexterna) som jag har hjälpt till med men ibland händer det och Brännström gör just det.

Johan Brännströms nya bok ”Röd signal” ansluter sig slutligen också till den redan relativt stora samlingen av svenska/(original)svenskspråkiga fiktionstitlar som innehåller en fiktiv karaktär (och i huvudrollen eller som bikaraktär) som är utlandsadopterad.

Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” fortsätter att leva sitt eget liv och delar av den har nu blivit inläst av Johan Rabaeus

Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas fortsätter att leva sitt eget liv:

https://podcasts.apple.com/se/podcast/inläst-vit-melankoli/id1447122576?i=1000523426699

I veckan hörde en student vid Göteborgs universitet av sig som utgår från Catrins och min teoretisering och temporalisering av den svenska vithetens och de svenska rasrelationernas moderna historia i sin uppsats, nyligen stötte jag på en person som berättade att en avhandling också ska ha gjort det för ett tag sedan, fortfarande efter flera månader är boken den mest sålda av Makadam förlags cirka 330 böcker som finns till försäljning hos nätbokhandlarna och nu har skådespelaren Johan Rabaeus läst in ett stycke ur vår bok för Kvartals räkning.

Nätbokhandeln Bokus har valt ut mina två senaste böcker på temat att den parlamentariska demokratin fyller 100 år i Sverige

Kul att notera att nätbokhandeln Bokus har valt ut mina två senaste böcker med anledning av att den parlamentariska demokratin fyller 100 år i Sverige i år:

Det handlar dels om ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som ingår i kategorin mångfaldsfrågor och dels om ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946-1977” som ingår i kategorin svensk politisk historia och mina båda böcker är sannerligen i gott sällskap (de andra 40-talet böcker som Bokus har valt ut är då författade av bl a Per T Ohlsson, Sverker Oredsson, Åsa Wikforss, Sofia Näsström, Kjell Östberg, Olle Wästberg, Martin Gelin, Lisa Pelling och Sven Lindqvist):

https://www.bokus.com/demokrati

”Demokratin i Sverige 100 år I år firar Sverige 100 år av allmän och lika rösträtt och det uppmärksammar vi genom att erbjuda nyheter och favoriter om demokrati till extra bra priser. Erbjudandet gäller från den 17 maj till den 13 juni 2021.”

Författaren Aase Berg recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Författaren och kritikern Aase Berg recenserar idag min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Borås Tidning och finner att min bok inte bara handlar om den internationella adoptionens uppkomst och de svenska rasrelationernas förändring utan också om den majoritetssvenska efterkrigstida medelklassens utveckling:

”Tobias Hübinettes bok om adoptionsfrågan ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” berättar inte bara om adoptionernas historia utan om den svenska medelklassens utveckling.”

”När Hasse Alfredson år 1974 ska adoptera ett utomeuropeiskt barn vägrar han kryssa i önskad hudfärg på blanketten. Han anger inte heller sin egen hudfärg som ”white”, utan skriver istället ”pinkish” (skäraktig). Det är en nyckelscen i Tobias Hübinettes undersökning av adoptionsfrågan: ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”.


Boken bygger på artiklar, böcker och riksdagsdebatter, och handlar om hur utlandsadoptionerna lägger grunden för vår tids syn på ras, vithet och svenskhet. Debatten var som hetast på 1960-talet, och övergick sen i en diskussion om de uppväxande adopterades situation på 70- och 80-talen.



Motståndet kom från raspessimister med rötter i rasbiologi och idéer om ett homogent Sverige, medan rasoptimisterna såg på de adopterade som ”ett slags bebådare av ett framtida, mångfaldspräglat, uppblandat” samhälle, och det Hübinette menar har resulterat i ”den färgblinda antirasism som gäller som norm i dagens Sverige”.


Man kan i och för sig diskutera det sociologiska begreppet ”färgblindhet”, eftersom ordet i sin bokstavliga betydelse signalerar en negativ defekt och inte ett värderingslöst tillstånd. Och kan hudfärg, utseende och ursprung betraktas som något neutralt i en tid när alla förväntas definiera sig själva in i minsta nyans, inte minst på färg- och genusskalan, just för att uppnå färgblindhet?


Man kan också fundera över om frågorna om själva adoptionsförfarandet drunknade i sextiotalets debatt om rasdebatt. Det blir förstås extra aktuellt om man kopplar Tobias Hübinettes bok till DN:s pågående adoptionsgranskning Barn till varje pris, om barnhandel, oegentligheter och svek.



Av någon anledning känns sextiotalets raspessimister mer igenkännbara, om än inte mer acceptabla, än rasoptimisterna. Åsikter som vi idag skulle kalla rasistiska har inte förändrats nämnvärt det senaste seklet. Även myndigheterna, till exempel Socialstyrelsen, anpassade sig efter dem.


Rasoptimisternas utspel framstår som vrickade på att annat sätt. Adoption användes ofta som ett slags aktivism med de färgade barnen som redskap: de skulle blandas med vita för att bekämpa rasfördomar och sågs som glada ”färgklickar” i det svenska folkhavet. Uttalanden som detta var inte ovanliga: ”Som en strimma choklad i svensk vanilj smälter de nya barnen in i bilden”.


Tobias Hübinette gestaltar alltså även själva tidsandan. Att många var härliga hippies visste vi redan, och att tillsammanskollektivismen var ett livsstilsideal, men att strategierna mot utfrysning av avvikare var så annorlunda, det kommer nog som en överraskning för många läsare.


När pessimisterna förde fram risken för mobbning som ett argument mot adoption, svarade optimisterna med att bagatellisera mobbningen. Man skilde mellan ”allmän retning” och mobbning och menade att det inte var svårare att ha en annan hudfärg än att till exempel ”skela, att vara rödhårig, att prata skånska”. Vissa föräldrar använde dessutom själva rasord mot sina egna barn, för att avdramatisera skällsorden. Eller, som vi skulle säga idag, reclaima dem. Det gick sådär.



Dessutom, menar Hübinette, fanns det även hos optimisterna en rashierarki under ytan, som kan avläsas i siffrorna över önskemål om ursprungsländer för adoptivbarn. ”Det faktum att adopterande svenskar uppenbarligen undvek och valde bort svarta barn, var med andra ord något som betydde mer än vad flertalet av dåtidens rasoptimister antagligen ville erkänna”. Alla betedde sig inte som Hasse Alfredson, som i en stort uppslagen artikel i Expressen uppmanade alla att ”föröka sig” genom adoption och inte lägga någon vikt vid hudfärg.



Parallellt fanns dessutom ett förakt mot svenska kvinnor med biologiska blandbarn. Tobias Hübinette skriver: ”Att allmänhetens syn på blandbarn var mer negativ än synen på adoptivbarn /…/ kan förstås som ett resultat dels av att de blandade barnens fäder ofta var svarta, föräldrarna ofta ogifta och mödrarna tenderade att vara unga och ensamstående, dels av att de sistnämnda faktiskt hade blandat upp sig rent konkret till skillnad från adoptivföräldrarna – trots allt rasoptimistiskt tal om att blanda sig genom adoption.”


Det handlar förstås om klassrelaterade familjenormer. För att citera en av artiklarna i DN:s granskning: ”Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj”.


Adoptivbarnen skolades in i medel- och överklassen. Barnfamiljen är ju själva navet i den marknadsekonomi som senare skulle explodera, med den välbärgade familjen som viktigaste byggsten och konsumtionsenhet. Man var tvungen att visa upp en solid lyckadhet för att få adoptera. Auran som omgav adoptivfamiljer när jag själv var barn och tonåring på 70-80-talet var extremt prydlig och ordentlig. Inga skelett i garderoben där inte. Adoptivbarnet garanterade att familjen var noggrant genomlyst.



Idag handlar denna genomlysning, som då utfördes av myndigheter och organisationer, snarare om att familjer som vill framstå som lyckade måste belysa sig själva. Strålkastarljuset styrs genom konsumtion. Den djupare fråga Hübinette väcker, och som är mer aktuell idag än förr, är alltså vem som tjänar på att samhället byggs kring kärnfamiljsnormen. Ingen social konstellation idag är så känslig som barnfamiljen när det gäller att putsa fasaden med hjälp av pryl- och upplevelseuppvisning.



Detta blir inte minst tydligt i Sverigedemokraternas inställning, som skiljer sig från deras och de högerextrema föregångarnas tidigare synsätt. Nuförtiden anser SD att de adopterade, till skillnad från invandrare, har genomgått en lyckad assimilering i ”svenskheten”, det vill säga ett samhälle byggt på uppstyrda kärnfamiljer med jobbskatteavdrag. De adopterade betraktas som ett slags hederssvenskar, eftersom de har koll på hur man dansar runt både julgranen och midsommarstången.


Vad Tobias Hübinettes bok visar är alltså inte bara adoptionernas historia i Sverige, utan också en underliggande berättelse om den svenska medelklassens utveckling. Det är både klargörande och kusligt.”