Den gamle nazistledaren Oredssons grav är försedd med en både nazistisk och hednisk symbol

Besökte idag Sveriges efterkrigstida nazistledares grav på Kristbergs kyrkogård utanför Motala, d v s Göran Assar Oredsson som grundade och ledde Nordiska rikspartiet (NRP) från 1956 och fram till sin död 2010 då partiet upplöstes och med undantag för perioden 1975-78 då dennes fru Vera Oredsson (som idag är bosatt i Vadstena bara några mil från sin förste mans barndomshem i Väderstad utanför Mjölby, d v s Sveriges förkrigstida och krigstida nazistledare Sven Olov Lindholm) var (Sveriges första kvinnliga) partiledare och som tillsammans med denna var bosatt i Borensberg under sina sista 15 år i livet. NRP som bl a erhöll 470 respektive 446 röster i riksdagsvalen 1985 och 1988 var landets viktigaste nazistparti efter kriget och in i modern tid och bildade bryggan mellan den förkrigstida och krigstida svenska naziströrelsen och den rörelse som är aktiv idag samt skolade flera av dem som kom att grunda och bygga upp Sverigedemokraterna 1988.
20229125_10154895355920847_1723161452456490375_n.jpg
 
Tyvärr har Kristbergs kyrka haft problem med att minnesceremonier äger rum vid den påfallande välskötta graven (som även har förärats med en keramikkatt) på årsdagen av Oredssons död och på ettårsdagen (d v s den 27 juni 2011) deltog även sonen Tord Rommel Oredsson (tillsammans med sin mor Vera) som är pastor och bosatt i Linghem utanför Linköping (och som f ö bl a har hållit gudstjänster just i Kristbergs kyrka liksom i ett flertal andra kyrkor i Västra Östergötkand) i en minnesceremoni som Nordiska nationalsocialister arrangerade och det sägs att denne ska segerhälsat (d v s ”heil:at” och antingen ha ropat ”Hell Oredsson!”, ”Hell seger!” eller ”Sieg Heil!” eller varför inte ”Hell far!” eller kanske en aning vanvördigt ”Hej farsan!”) vid faderns grav iklädd Svenska kyrkans prästskjorta.
20257927_10154895501510847_4475900105559952905_n.jpg
 
F ö en aning märkligt att en gravsten tillåts prydas med en nazistisk symbol som dessutom är en s k hednisk symbol och inte på något sätt kristen (mot bakgrund av att Svenska kyrkan ju forfarande är ett på alla sätt och vis kristet samfund), d v s ett s k solhjul, så sent som 2010 men dock var det ju trots allt för sju år sedan och dock är det ju trots allt i Östergötland och dock pågår det ju numera en uppgörelse med det förflutna inom Svenska kyrkan som bl a inbegriper hur kyrkan tidigare har behandlat s k hedningar.

Den svenska extremhögern har alltid markerat närvaro och spelar en viktig roll utanför Sveriges gränser

Många antirasister är idag smått chockerade över att så många svenskar spelar en så ledande roll inom den internationella extremhögern liksom över den stora mängden internationella högerextrema möten som numera äger rum i Sverige.
 
Att svenska högerextremister, högerpopulister och högerradikaler är ”hyperaktiva” på den internationella scenen och alltsom oftast tilldelas och spelar en ledande roll utanför Sveriges gränser har dock varit en svensk högerextrem ”tradition” och en svensk högerextrem ”paradgren” ända sedan mellankrigstiden, d v s det handlar inte bara om Kent Ekeroths ledande position inom den västerländska counterjihad-rörelsen, om Patrik Brinkmanns dito inom den västerländska högerpopulistiska rörelsen, om Henrik Palmgrens dito inom den västerländska altright-rörelsen eller om Daniel Fribergs dito inom den västerländska identitära rörelsen.
 
Redan mellan 1922-24 träffade bröderna Furugård och fr a Birger och Sigurd Furugård både Hitler, Goebbels och Himmler och under 1920-talets senare del var ett flertal svenska högerextremister på plats i samband med flera av partidagarna i Nürnberg och det är inte en slump att världens första nazistparti utanför den tysktalande världen råkar ha varit ett svenskt sådant som bildades redan 1924 och redan året dessförinnan bildades en svensk antisemitisk organisation som i sin tur var den första högerradikala organisationen utanför den tysktalande världen som använde sig av hakkorset som organisationssymbol.
 
1934 skickade svenskarna en representant (fil dr Rütger Essén) till den av Italien (och Comitati d’Azione per l’Universalità di Rom) sammankallade internationella fascistkongressen i Montreux i Schweiz som representerade både Sveriges nationella förbund och Nationalsocialistiska blocket och som f ö entusiastiskt röstade för den trots allt i sammanhanget och sällskapet kontroversiella antisemitiska och rasideologiska resolutionen (för var det någon/några som på den tiden kunde något om den s k rasfrågan och om den s k judefrågan efter tyskarna så var det ju svenskarna) och när Antikomintern bildades av Tyskland och Japan 1936 spelade en svensk adelsman (friherre Nils von Bahr som f ö hade varit aktiv inom Entente internationale anticommuniste sedan 1920-talet och bl a deltog i att organisera dess kongress i Feldafing 1933) en nyckelroll både i organiserandet av de internationella högerextrema kongresser som följde därpå och vid Antikominterns högkvarter och kansli i Berlin.
 
Efter kriget var det svenska ”överklassnazistiska” pengar (tillsammans med högerextrema svenska prästers dito) som i hög grad finansierade både de s k ”råttlinjerna” (d v s de nazistiska och högerextrema europeiska flyktingarnas och krigsförbrytarnas flykt till Latinamerika, Mellanöstern och Spanien och skapandet av ett nytt liv för dessa där) och återuppbyggandet av den organiserade västerländska extremhögern. Detta skedde dels via den svenska grevinna (Lili Hamilton) som ledde Hjälpkommittén för Tysklands barn samt via den svenske officerare (överste Arthur G Nordenswan) som organiserade Tyska officershjälpen och tack vare Nysvenska rörelsen (fil lic Per Engdahl, direktör Ingvar Kamprad m fl) som byggde upp den s k Europeiska Sociala Rörelsen (ESB) med tidskriften Nation Europa som nav, d v s den allra viktigaste teoretiska och ideologiska panvästerländska högerextrema tidskriften under efterkrigstiden och Kalla kriget (som gavs ut ända fram tills 2009 och vari svenska skribenter var kraftigt överrepresenterade).
 
Under Kalla kriget var dessutom även den svenska avdelningen av World Anti-Communist League (jur dr Åke J Ek, fil dr Birger Hagård m fl) synnerligen aktiv på både den internationella och europeiska scenen och särskilt mellan 1968-98 och på 1990-talet och en bit inpå 2000-talet var Sverige vidare ett epicentrum för den panvästerländska nazistiska skinheadsubkulturen och den världsledande producenten och distributören av vit makt-musik (direktör Lars Magnus Westrup, Erik Blücher m fl).
 
Att SD var värd för den alleuropeiska högerpopulistiska och högerextrema kongressen på Grand Hôtel i Stockholm i november 2016, att den första internationella kongressen för counterjihad-rörelsen ägde rum i Stockholm 2012 och att Sverige dessutom har varit platsen och ”värden” för den internationella identitära konferensen Identitär idé sedan 2010 är därför ingen slump: Svenskarna har ända sedan bröderna Furugårds tid på 1920-talet varit rejält överrepresenterade på den globala arenan mot bakgrund av hur litet Sverige ändå är i jämförelse med de allra flesta andra västländer och den svenska extremhögern har onekligen en stolt internationell historia och internationaliserad tradition att bygga vidare på inför framtiden.

Om den enda romanen där svenska asiater har huvudrollen

Ola Wong är antagligen den ende minoritetsförfattaren som överhuvudtaget har skrivit en roman (som existerar under två olika titlar, d v s det är samma roman i två olika utgåvor) där en (öst- och sydost)asiat och (öst- och sydost)asiater både innehar huvudrollen och birollerna även om romanen naturligtvis också ”bjuder på” mängder av majoritetssvenska karaktärer (det är ju trots allt en svensk roman och Wong är också en svensk författare).
20156052_10154883928835847_6712248092708285402_n.jpg
 
Idag finns det gott om litterära verk där afrosvenskar, svenska latinos/as, svenska muslimer, olika minoriteter från Mellanöstern (kurder, kristna m fl) samt iranier, araber, turkar o s v är huvudkaraktär/er och där de allra flesta andra karaktärer är detsamma men vad gäller asiater, och både sydasiater och sydost- och östasiater, så finns mig veterligen bara Wongs roman att tillgå än så länge trots att antalet sydost- och östasiater idag motsvarar antalet afrosvenskar och trots att gruppen t o m är större än antalet svenska latinos/as.
 
Sedan är Wongs roman kanske inte den mest ”höglitterära” och den andragenerationskinesiska som är huvudkaraktären är möjligen aningen stereotypt skildrad (hon är fullständigt besatt av vita svenska män som intimrelationspartners samt av att utseendemässigt hela tiden tävla mot vita svenska kvinnor som hon känner sig underlägsen gentemot och hon distanserar sig från både miljonprogramsområdena och från andra icke-vita i sin ständiga jakt på svenskhetskapital) men samtidigt är Wongs roman än så länge unik inom den samtida svenska minoritetslitteraturen och gissningsvis lär det dröja länge innan nästa (och därmed den andra) litterära text utkommer som centrerar och mer eller mindre enbart handlar om svenska asiater.

Hans Åkerhielm som vigde kungaparet och döpte kungabarnen deltog på ett högerextremt Karl XII-firande på Restaurang Rosenbad den 30 november 1943

Hans Åkerhielm deltog på ett högerextremt 30 november-firande 1943 på Restaurang Rosenbad som drevs av Agnar Meurling, landets och huvudstadens ”krögarkung” under mellankrigstiden och fram till sin död 1944 och som f ö var prenumerant på antisemitiska Nationen, men det var det i och för sig många som var, och möjligen fick Nationen helt enkelt bara ligga framme i herrarnas rökrum på Rosenbad (d v s det var inte mer med det s a s).
20139989_10154884328900847_6372372701184881265_n.jpg
 
Åkerhielm kom sedermera som överhovpredikant att viga vårt nuvarande kungapar samt döpa alla kungabarnen och även ge ut en bönebok tillsammans med kronprinsessan och det var under Åkerhielms tid på Stockholms slott och vid hovet (som varade från 1960-talet och ända in på 1990-talet) som ”överklassnazisterna” i Sveriges nationella förbund (återigen) bjöds in till och fick husera i de svenska kungarnas gravkyrka Riddarholmskyrkan varje år den 30 november, som den nykrönta drottningen började skicka tackkort till Nordiska rikspartiet, Sveriges nationella förbund och Nysvenska rörelsen efter att ha erhållit gratulationer av dessa, som flera högerextremister (återigen) blev anställda vid Kungl. Hovstaterna och vid de kungliga slotten och som den nykrönte kungen började agera ständig beskyddare åt ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen (och allt detta skedde då under det ”röda” 1970-talet och fortsatte långt in på 1990-talet och t o m in på 2000-talet).
 
Åkerhielm gravsatte även 100-tals nazister och högerextremister (om inte tusentals) ända från krigsåren och fram till sin egen bortgång 2003: Svenska finlandsfrivilliga som hade deltagit i Finlands alla krig, svenska SS-frivilliga som hade kämpat både i öst och i väst (liksom i Italien och i f d Jugoslavien) liksom också kungens mor pro-nazisten och prinsessan Sibylla. 

Om SD:s ”chefsideolog” Rudolf Kjellén, rastänkandet och antisemitismen

Sedan SD successivt övergav nationalsocialismen för socialkonservatismen efter det senaste sekelskiftet (och vilket även som bekant har gett rejäl utdelning i form av röster från ynka 0,5-1% till förra valets 13% och dagens 20%-opinionssiffror) så har den svenska socialkonservatismens och den s k unghögerns ”urfader” Rudolf Kjellén varit partiets ideologiska ledstjärna (bredvid andra socialkonservativa tänkare som Pontus Fahlbeck, Harald Hjärne, Adrian Molin och Teodor Holmberg) och vilket inte minst är tydligt om en tar del av ett flertal artiklar i SD:s partiorgan Samtiden liksom om en följer partitoppens olika tal och uttalanden under de senaste åren och det hävdas gärna att Kjellén som var först med att både mynta och teoretisera kring senare välkända termer som folkhemmet (Per-Albin Hansson), biopolitik (Michel Foucault), geopolitik (Samuel P. Huntington) samt livsrum och nationalsocialism (Karl Haushofer och Adolf Hitler) inte var anfrätt av sin tids annars mer eller mindre fullständigt normaliserade rastänkande utan faktiskt som ett av få undantag stod fri från denna.
 
På 1940- och 50-talen hävdade även företrädare för dåvarande Moderaterna, som på den tiden fortfarande var ett konservativt parti som betraktade sig som den ideologiska och organisatoriska arvtagaren till Kjellén och unghögern (visserligen i konkurrens med sitt f d ungdomsförbund Sveriges nationella förbund som också gjorde anspråk på att vara en fortsättning på Kjellén och unghögern), att Kjellén ej hade förestått något rastänkande och bl a sades det i artiklar i Svensk tidskrift.
Rudolf Kjelléns skrift ”Ett program: Nationella Samlingslinjer” från 1908 som allmänt betraktas som den svenska unghögerns politiska program och som ett uttryck för det som Kjellén och även Teodor Holmberg (en annan av dagens SD:s inspiratörer) kallade en svensk nationaldemokrati, innehåller dock, upptäckte jag precis nyss, följande stycke under det avsnitt som (så klart) handlar om den s k befolkningsfrågan, och som helt och hållet var en rasfråga på den tiden, och det är ganska uppenbart vilken minoritet och vilken typ av invandrare som Kjellén syftade på när han skrev följande:
 
”Dessa främlingar synas icke i något hänseende göra vårt land nytta, om man ej dit skall räkna de underpanter utav smutsigt blod, som stannar kvar efter dem här och där inom vår ariska folkstam. De öka icke våra nationella värden och den nationella produktionen. Däremot störa de mången gång vårt samhällslugn, rubba vår lojala handelsrörelse, försämra vår handelsmarknad och bereda oss understundom rätt stora internationella obehag.”

Idag fyller Jan Myrdal 90 år: Skrev 68-vänsterns chefsideolog i en pro-nazistisk tidning hösten 1943?

Kanske inte helt etiskt (eller ens mänskligt) okej att ”hänga ut” någon som fyller år och kanske just inte någon som fyller 90 idag och kanske just inte den svenska 68-vänsterns ”Mästare” men när personen ifråga antyder sitt stöd till Trump på DN:s familjesida liksom att personen ifråga både är skribent för högerradikala Nya Tider och har uttryckt stöd för Breivik, franska Fronten och SD liksom för både maoister, polpot:ister, kimilsung:ister, castro:ister och asaad:ister och för historierevisionister, antisemiter och förintelseförnekare (liksom att han skrev förordet till den gamle antisemiten och extremnationalisten Arvid Fredborgs klassiker ”Bakom stålvallen” när boken nyutgavs 1995 och även har tagit antisemiten och extremnationalisten Fredborg i försvar i andra sammanhang därefter då han sin vana trogen alltid stöder antiimperialistiska, anti-amerikanska och anti-ryska nationalister i alla läger) och själv alldeles nyligen har uttryckt sig både smått revisionistiskt och konspiracistiskt (genom att bl a skriva att ”detta massmord varken var det enda eller det största under Andra världskriget och än mindre i historien. Ordvalet ”förintelsen” är alltså felaktigt och används för dunkla politiska syften”) och inte minst då personen ifråga i dagens DN säger att hans ”linje” är densamma som den som gällde under tonåren och att det är andra som är ”blinda” och inte ser ”sammanhanget” så kan jag bara inte hålla mig ifrån att påminna om åtminstone min sommars mer ”upphetsande” arkivfynd – d v s den gode Jan får helt enkelt ”skylla sig själv” att han säger det han säger i DN och därmed ”triggar” mig:

20182659_10154880540160847_1206833942_n.jpg

Jag har under den senaste månaden nämligen råkat ”springa på” två artiklar i form av recensioner i den pro-tyska och fr a antiimperialistiska, antikapitalistiska, anti-angloamerikanska och anti-sovjetryska dagstidningen Folkets Dagblad från hösten 1943 som är undertecknade av en viss ”Jan M” och som faktiskt både påminner om den Myrdal som just blir ”Mästaren”, profeten, ikonen, sanningssägaren, oraklet och (den visserligen okrönte) chefsideologen för både den svenska och västerländska 68-revolutionen (via sin internationella bästsäljare ”Rapport från en kinesisk by” från 1963 som så här i efterhand har visat sig vara rena revisionistiska propagandaskriften som inte minst förnekade massvälten i Kina under Mao och det s k Stora språnget men som samtidigt utgjorde något av startskottet för den unga västerländska vänsterns orientering mot Tredje världen och maoismen) vad gäller det antikapitalistiska och antiimperialistiska förakt för USA och den marxistiska och socialistiska vrede mot Sovjet som uttrycks i de båda artiklarna liksom om den linje som kom att gälla för den radikala vänstern på 1970- och 80-talen vad gäller folkligt tilltal.
Både pro-tyska Folkets Dagblad och stora delar av 70-talsvänstern försökte då skriva på ett ”proletärt” och folkligt sätt (d v s utifrån en slags vänsterpopulism) och liknar intressant nog därmed den stilnivå och den smått vulgära retorik (OBS: att vara proletär betyder självklart inte nödvändigtvis att vara vulgär) som gäller för dagens högerpopulistiska alternativmedier såsom Avpixlat och Nya Tider vilka ju också försöker att uttrycka sig på ett folkligt sätt, och det är nog inte en slump Myrdal numera känner sig hemma i den ”folkliga” och ”proletära” högerradikala miljön som han idag både stöder och publicerar sig inom.

 

20206289_10154880540135847_441555262_n.jpg

Kanske ska jag trots allt våga mig på att kontakta Myrdal nu idag på hans 90-årsdag och ”rakt ut” fråga om det faktiskt var han som skrev de två recensionerna av den folklige s k skandalförfattaren Gustaf Ericssons ”Högförräderi mot Sodom City” (som f ö även skrev manus till långfilmen ”Panik!” från 1939) samt av liberalen Gunnar T:son Pihls bok ”Tyskland går sista ronden” som Myrdal intressant nog ibland har ”återvänt” till (d v s om det nu var han som recenserade boken 1943) och refererat till genom åren (d v s därefter – d v s om det nu var han som recenserade boken 1943) när han bodde i Karlstad på hösten 1943 och allvarligt eller lekfullt enligt uppgift umgicks med tanken på att bli nazist efter att möjligen ha kommit i kontakt med några av stadens och Värmlands högerextremister av det mer intellektuella slaget och vilka just var skribenter i Folkets Dagblad OCH nog snarare var socialister mer än nationalister men samtidigt utan tvivel nationella socialister och vilka fr a hade en förkärlek för just både antikapitalistiskt och antiimperialistiskt USA- och Sovjet-hat (jag tänker här fr a på en viss friherre som var bosatt i Kristinehamn och som just var en regelbunden Folkets Dagblad-skribent samtidigt som Myrdal bodde i Värmland).
 
I alla fall så tycker åtminstone jag att Myrdals antiamerikanska, antikapitalistiska och antiimperialistiska retorik möjligen känns igen när han skriver om Pihls rapportering om det som vi idag kallar Förintelsen:
”På tal om judeproblemet översvämmar författaren i ruskigheter. Tre miljoner trehundranittiotusen judar har egenhändigt likviderats av tyskarna med gas i förseglade järnvägsvagnar med kulsprutemejning framför av dem själva grävda gravar, genom uppgrävning av minor ur marken och andra ruskigheter. De förbundna staterna har likviderat 945 000 judar – summa 4 335 000 slaktade judar – enligt Pihlska multiplikationstabellen. Vanvettet i dessa greuelhistorier förstår man först inte – men saken är lättförklarlig om man återgår till Pihls förord. Boken är skriven för amerikansk publik och den vill ha saftiga och mustiga saker. De som är vana vid negerlynchningar och revolverlagstiftning, upplopp, Frankensteinmonsterfilmer och halvnakna Hollywoodfrunns som ”regementets mascot” etc. behöver ha lite saft mellan raderna om det skall vattnas tillräckligt för att en bestseller skall halka fram.”
 
Dessutom talar Myrdal öppet om sitt förakt för de liberala och borgerliga ”mainstreammedierna” i dagens DN (Myrdal tycker helt enkelt att Trump gör rätt som just nu försöker tysta och kanske t o m krossa de amerikanska ”mainstreammedierna”) och vilket möjligen känns igen i recensionen av Ericssons roman från 1943 som just handlar om de etablerade mediernas makt över människorna:
 
”Men det är inte bokens syftemål att kittla sensationslystnaden hos läsarna utan att försöka väcka dem till insikt om de starka kapitalistiska krafter som håller världen fången i tusentals polyparmar som obarmhärtigt stryper var och en som ger sig i kast med den vågsamma uppgiften att skära av några av dem. Få har väl besannat detta som Gustaf Eriksson, mannen som jagats, smutskastats hetsats och utestängts från all mänsklig rättvisa. Det är endast hans flammande patos som har kunnat piska honom genom alla dessa öden och samtidigt hjälpt honom att fortsätta sitt författarskap trots alla de hinder som de stora bokdiktatorerna och tidningstrusterna lagt i hans väg.”
 
Så om det nu råkar vara den tonårige Karlstadbon Myrdal som ironiskt nog (mot bakgrund av att Folkets Dagblad eller Renmin ribao också är namnet på Kinas kommunistpartis officiella organ vari Myrdal också har förekommit åtskilliga gånger) har skrivit de båda recensionerna i pro-tyska Folkets Dagblad så är det nog bara han själv som kan bekräfta det innan han går bort och om det nu är så så är det är ju inte utan att en måste hålla med om och instämma i att Myrdal faktiskt och för en gång skull har rätt – nämligen i sin egen självanalys:
 
Myrdal har helt enkelt inte ändrat sin linje sedan tonåren (och sedan tiden i Karlstad) som han just säger i DN och han står än idag fast vid sin antikapitalism och antiimperialism parad med en nationell socialism som gör att han var beredd att ”gå i säng” med pro-tyska Folkets Dagblad 1943 samt med den maoistiska vänstern på 1960-, 70- och 80-talen och numera på 2010-talet med extremhögern och högerpopulismen.

Vilka svenskar uppvaktade Hitler i Berlin på dennes 50-årsdag 1939 och vilka svenskar träffade Hitler flest gånger?

Dagens understreckare i SvD är författad av Ulf Zander och handlar om den svenska Karl XII-kulten samt omnämner både att SD:s favoritförfattare Verner von Heidenstam också var en av Hitlers (svenska) favoritförfattare och att en grupp svenskar uppvaktade Hitler på dennes 50-årsdag:

 

 

När Hitler fyllde 50 år den 20 april 1939, d v s en månad efter annekteringen av ”rest-Tjeckien” (d v s det som kom att kallas Riksprotektoratet Böhmen och Mähren), var det många svenskar som ville fira och gratulera det nya s k Grossdeutschlands ledare.

20108492_10154877211555847_6429705022702096903_n.jpg

 

20121265_10154877211380847_3700420094344074722_o.jpg

 

20108258_10154877245725847_1052783473911270722_n.jpg

 

Tyska ambassaden i Stockholm som då låg på Hovslagargatan 2 på Blasieholmen i den byggnad som idag är Lydmar Hotel ska ha anordnat ett födelsedagsfirande som bl a bevistades av kungens pro-nazistiska mor och som möjligen åtminstone delvis utspelade sig i alternativt ”spillde över” till Kungsträdgården i Stockholm (eller så handlade det om en halvofficiell födelsedagsmiddag på Café Opera alternativt på Grand Hôtel vilka ju båda är belägna i anslutning till både dåvarande ambassaden och Kungsträdgården).

 

205669.jpg

 

0a913dce-42b0-4950-b2c4-77a848576493.JPG

 

Samtidigt vid 17.30-tiden på kvällen samma dag besökte tio svenskar Rikskansliet på Wilhelmstrasse 78 i Berlin under ledning av den svenske ambassadören Arvid Richert för att gratulera Hitler och trakteras med té och kakor i det magnifika Marmorgalleriet.

 

chancel-night.jpg

 

2-Geheimnisvolle-Orte-Hitlers-Reichskanzlei-NICHT-KOPIEREN.jpg

 

På plats i Berlin var förutom ambassadören generallöjtnant Olof Thörnell, chef för Försvarsstaben som några månader senare skulle utses till Sveriges ÖB, viceamiral Fabian Tamm, chef för svenska flottan och Marinen, generallöjtnant Helge Jung, chef för Arméstaben som också han sedermera skulle komma att bli svensk ÖB, samt kapten och friherre Gustaf Magnus ”Gösta” von Stedingk som sedermera kom att bli regementschef för Kungl. Svea Livgarde och vilka hade rest ned till Tyskland i sällskap med en högerextrem och pro-tysk delegation från Samfundet Manhem och Svensk-tyska föreningen som bestod av generallöjtnant Henri de Champs, överstelöjtnant Emil Fevrell, professor Herman Nilsson-Ehle, hovstallmästaren greve Clarence von Rosen och Svenska Dagbladets chefredaktör Carl Trygger. Thörnell var f ö också medlem i Svensk-tyska föreningen och både Thörnell, Tamm, Jung, Fevrell och de Champs skulle alla komma att föräras med Tyska örnens orden av Hitler under krigsåren.

Unknown.jpeg

 

 

Den svenska delegationen bodde alla på Hotel Adlon ett stenkast från Brandenburger Tor där både Zarah Leander och Sven Hedin brukade ta in när de var i Berlin och träffade Goebbels, Hitler och de andra ledarna och de festade även tillsammans sent inpå natten efter mottagningen i Rikskansliet och efter att ha bevistat en galaföreställning av Glada änkan (några av de entusiastiskt födelsedagsfirande och hårt ”partajande” ”överklassnazistiska” svenskarna ska ha kommit i säng först vid 4-”snåret” på morgonen den 21 april).

88e56c46e50e7e28c467c2702dbe61e6--king-charles-karl.jpg

 

I samband med ”audiensen” på Rikskansliet överlämnade antisemitiska och rasideologiska Samfundet Manhem som fr a samlade akademiker och forskare och Svensk-tyska föreningen som samlade den pro-nazityska svenska eliten, aristokratin och överklassen en bronsstatyett av Karl XII som hade bekostats av ingenjör C-E Carlberg och försetts med följande ingraverade budskap (tyvärr har jag inte lyckats utröna vilken svensk pro-nazistisk skulptör som hade formgett statyetten som möjligen togs fram av berömda Meyers konstgjuteri men det finns ett antal namn att välja mellan):

 

”Carolus XII Rex Suecia von dankbaren Schweden Adolf Hitler zu seinem fünfzigsten Geburtstag 20. April 1939 gewidmet.”

 

Till statyetten som Hitler ska ha blivit så förtjust och begeistrad i att han placerade den på en central plats i Rikskansliet och där den antagligen förstördes av de allierades senare bombningar och i samband med slutstriden och slaget om Berlin tillfogades en hälsning som löd:

 

”Till ledaren Adolf Hitler den 20 april 1939. Svenska män och kvinnor, som i den tyske ledaren och folkkanslern Adolf Hitler se Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda, vilken vi svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande. Samfundet Manhem: Ernst B Almquist, C-E Carlberg. Svensk-tyska föreningen: Henri de Champs. För enskilda svenska folkkamrater: H Möllman-Palmgren, O Ziegler, J Åstrand.”

 

Ernst B Almquist var då en KI-professor, John Åstrand var kapten och en (ö)känd Karlstadsnazist samt f d ledare för det s k furugårdspartiets ungdomsorganisation Vikingarna, Holger Möllman-Palmgren var en känd nazistisk publicist och utgivare och redaktör för ett flertal högerextrema tidningar och Otto Ziegler var konsul och också han en (ö)känd värmlandsnazist som var bosatt i Säffle.

 

adolf50.jpg

 

Greve Clarence von Rosen, som också var Svenska Fotbollförbundets förste ordförande och efter vilken von Rosens pokal kom att uppkallas, ska ha tryckt Hitlers hand med båda sina blåblodiga (och rejält förmögna) händer och sett denne djupt i ögonen med sina egna högadliga ögon och utbrustit ”Mein Führer!” medan en annan av svenskarna inte kunde hålla sig från att slå ihop klackarna, gå upp i enskild ställning och segerhälsa och utbrista ”Sieg Heil!” (och vilket idag ju hade renderat denne ett åtal för hets mot folkgrupp såvida de övriga svenskarna i delegationen hade ställt upp som vittnen): Om det var Svenska Dagbladets chefredaktör, den berömde lundaprofessorn från Svalöv eller någon av officerarna som bara inte kunde låta bli att ”heil:a” när han både fick se och ta i Ledarens fysisk-materiella kropp är dock oklart.

 

67d48510-57f2-4cff-9b78-54a1fbd5141a.jpeg

 

Hitler som hade ”tvingats” hälsa på 100-tals utländska gäster under dagen från 21 olika länder sade mer eller mindre rutinmässigt ”Freue mich sehr ihre bekanntschaft zu machen!” till var och en som han tog i hand men när den svenska delegationen dök upp och överlämnade statyetten sken denne upp och sade spontant och ”utanför protokollet” ”Ganz grossartig!” till svenskarna.

gustav-adolf-gering-gustav-v-1939-2.jpg

 

1939 var de svenska besöken f ö många till det nya Tyskland: Den 2 februari 1939 hade även kungens far pro-nazisten och arvfursten Gustaf Adolf, som kom att träffa Hitler ett flertal gånger innan och under kriget, och självaste kung Gustaf V i eget högt majestät (som i brev ”tilltalade” Hitler med ”Mein Lieber Reichskanzler!”) träffat Hitlers närmaste man Hermann Göring på svenska ambassaden i Berlin, som bara tre månader dessförinnan hade orkestrerat och organiserat den s k Rikskristallnatten, för att utnämna denne till riddare av svenska Svärdsorden och kungen och Göring förde därefter ett enskilt samtal som pågick i närmare en timme och den 25 augusti 1939, d v s bara några dagar innan krigsutbrottet, besökte pro-nazisten, ryttmästaren och greven Gilbert Hamilton, d v s den s k piptobaksgreven som ligger bakom greve Gilbert Hamiltons blandning, Berlin och Hitler i Rikskansliet som då utnämnde denne till generalmajor i den tyska krigsmakten då den svenske greven hade slagits på tysk sida under Första världskriget.

 

20108432_10154877245800847_7990010351943631027_n20108657_10154877245805847_302761367892305639_n.jpg

 

c1b196b5a7261bc8acab4ffda0a4a48c--gustav-adolf-concentration-camps.jpg

 

CNo_sXsUwAAs1TI.png

 

e39c8d4f18d1c02a4fe95881b62f4817--med-berlin.jpg

 

Slutligen: Självklart existerade det inte någon tävling bland dåtidens svenskar vad gäller att ha träffat Hitler allra flest gånger innan denne begick självmord men om nu en sådan tävling hade existerat så bör Sven Hedin och kungens far ha hamnat på guld- och silverplats medan ambassadör Richert ”bara” ska ha fått träffa Hitler vid totalt tre tillfällen.

 

original.jpg