CemFor (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet fortsätter att bete sig jävigt, korrupt och nepotistiskt även vid intervjuförfarandet

Den 14 november (d v s för tre dagar sedan) intervjuades Adrian Groglopo, Patricia Lorenzoni och Lena Sohl i Uppsala rörande den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid CemFor (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism som leds av Mattias Gardell och Irene Molina) vid Uppsala universitet och jag har tidigare rapporterat om hur (genom)korrupt, (skamlöst) jävig och (ohämmat) nepotistisk hela denna tillsättningsprocess är inklusive de sakkunnigas (Diana Mulinari och Mekonnen Tesfahuney) rankning (https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/10/31/hogskolevarlden-uppsala-antirasism-vanstern) och nu fortsätter (den gränslösa) jävssituationen även vid intervjuförfarandet.
 
Själv rankades jag då allra lägst (i den sammanvägda rankningen utifrån Mulinaris och Tesfahuneys respektive rankningar) tillsammans med Adrian Groglopo och Lena Sohl trots att jag har ett 50-tal vetenskapliga texter bakom mig och därmed är den mest meriterade av alla sökande (och därtill den både mest nationellt och internationellt erkända forskaren i sammanhanget och den mest citerade och refererade forskaren i sällskapet) men trots detta så kallades ändå Groglopo och Sohl till intervju den 14 november (d v s trots att de rankades lägst och sist tillsammans med mig) och Paula Mählck ignorerades samtidigt helt trots att hon hamnade på andraplats i den sammanvägda rankningen medan Moa Bursell har dragit tillbaka sin ansökan på egen begäran.
 
Den sammanvägda rankningen:
 
1, Patricia Lorenzoni (ca 3-4 vetenskapliga publikationer)
2, Paula Mählck (ca 15-16 vetenskapliga publikationer)
3. Moa Bursell (ca 3-4 vetenskapliga publikationer)
4. Tobias Hübinette (ca 49-50 vetenskapliga publikationer), Adrian Groglopo (ca 1-2 vetenskapliga publikationer), Lena Sohl (ca 6-7 vetenskapliga publikationer)
 
Nu har jag också gått igenom de publikationer som de tre som intervjuades den 14 november åberopar och de ser ut som följer:
 
Adrian Groglopo har skickat in sin avhandling, två antologier som han har varit redaktör för (en av antologierna innehåller f ö texter som är skrivna för rätt så länge sedan och det var ironiskt nog jag som gick igenom dem och fakta- och språkgranskade dem samt uppdaterade dem medan den andra antologin också f ö har Diana Mulinari som medredaktör), en artikel på engelska (den enda texten på engelska för Groglopos del) i en antologi, en artikel (på svenska) i en antologi samt en artikel i en statlig utredning som han var sekreterare för (utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering som leddes av Masoud Kamali). En snäll och generös bedömning säger att 2 av dessa åberopade publikationer är vetenskapliga texter.
 
Patricia Lorenzoni har skickat in sin avhandling, fyra artiklar på engelska som publicerats i antologier, en artikel på svenska i en antologi, en artikel på portugisiska i en antologi, en artikel i kulturtidskriften Glänta samt en artikel i kulturtidskriften Ord & Bild och ett temanummer av Ord & Bild som Lorenzoni var redaktör för (f ö tillsammans med Ylva Habel som är anställd som forskare vid CemFor). En snäll och generös bedömning säger att 4 av dessa åberopade publikationer är vetenskapliga texter.
 
Lena Sohl har skickat in sin avhandling, en artikel på engelska (den enda texten på engelska för Sohls del) som publicerats i en antologi, två artiklar (på svenska) i antologier, en artikel i kulturtidskriften Fronesis (som f ö är skriven tillsammans med Irene Molina vid CemFor) samt en artikel och tre recensioner i den akademiska tidskriften Sociologisk forskning. En snäll och generös bedömning säger att 6 av dessa åberopade publikationer är vetenskapliga texter.
 
Den stora ”10 000-kronorsfrågan” kvarstår med andra ord:
 
Hur kan CemFor (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet överhuvudtaget anse och bedöma att just dessa tre personer (d v s Adrian Groglopo, Patricia Lorenzoni och Lena Sohl) är de mest meriterade för tjänsten (och därför kalla dem till intervju) med sådana sparsmakade CV:n och publikationslistor och då två av dem rankades allra sist?
 
Och svaret på frågan är så klart att både Adrian Groglopo, Patricia Lorenzoni och Lena Sohl står mycket nära antingen Mattias Gardell och Irene Molina vid CemFor och/eller de sakkunniga Diana Mulinari och Mekonnen Tesfahuney och/eller en eller flera av de som sitter i CemFors råd (http://www.rasismforskning.uu.se/om-oss/vetenskapligt-rad) och/eller en eller flera av de som är knutna till CemFor på olika sätt (via intimrelationer, via bostadsadresser, via vänskapsband, via kollegiala band o s v).
 
Detta är också väldokumenterat i ansökningarna vilka jag också har gått igenom: Att Groglopo anger Mulinari som referensperson och att han har arbetat och verkat tillsammans med både Mulinari, Tesfahuney och Molina framgår med all önskvärd tydlighet i dennes ansökan och Sohl har arbetat och verkat tillsammans med Mulinari och Molina och hon anger liksom Groglopo också Mulinari som referensperson (Mulinari var dessutom opponent på Sohls avhandling) i sin ansökan och Lorenzoni står inte minst nära Gardell (som hon tidvis har delat bostad med) men också Mulinari och Molina. Det är m a o naturligtvis inte en slump på något sätt att Diana Mulinari rankade Patricia Lorenzoni, Lena Sohl och Adrian Groglopo som 1:a, 2:a och 3:a eftersom alla tre står henne mycket nära och är mycket lojala mot henne.
 
Att både Adrian Groglopo, Patricia Lorenzoni och Lena Sohl har nära band till Molina, Tesfahuney, Gardell och/eller Mulinari står med andra ord utom allt tvivel och alla vet också att det ENBART är detta korrupta, jäviga och nepotistiska faktum som avgör och som det handlar om och ingenting annat (d v s det handlar inte meriter på något sätt):
 
Att just dessa tre har kallats till intervju handlar därmed inte om att utveckla den svenska forskningen om ras och rasism utan enbart om att belöna just de tre som står de inblandade (d v s kretsen kring CemFor) allra närmast och just de tre som är allra mest lojala mot desamma enligt den sekt- och maffialiknande logik och stil som gäller för landets antirasistiska och antifascistiska forskarvänster.

Den nya myndigheten Delegationen mot segregation ska placeras vid Södertörns högskola i Flemingsberg

Nu är det klart att den nya statliga myndigheten Delegationen mot segregation ska förläggas till Flemingsberg och placeras vid Södertörns högskola: Visst är Flemingsberg ett rejält segregerat miljonprogramsområde som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrind (och som dessutom är ”omringat” av majoritetssvenskdominerade stadsdelar vars röstberättigade invånare röstar på SD respektive på Tullingepartiet i mycket hög utsträckning) och visst är Södertörns högskola bredvid Malmö högskola den högskola i landet med den allra högsta andelen studenter med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund (majoritetssvenskarna är i praktiken i minoritet bland högskolans studenter) men jag skulle dock inte säga att lärarna och forskarna vid Södertörns högskola vare sig är särskilt ”mångfaldspräglade” (de allra allra flesta av lärarna och forskarna vid Södertörns högskola är majoritetssvenskar även om flertalet av dem är antirasister och antifascister) eller särskilt inriktade på att undervisa om och studera (ras)segregationen i det nya Sverige.
 

Danmark detroniserar nu Sverige som EU:s mest rättvisa och jämlika land

I år efter år efter år har vi i Sverige utan konkurrens och utan jämförelse intagit guld- och topplatsen som EU:s mest jämlika land, folk och samhälle (och kanske också kultur) utifrån alla tänkbara mått och variabler: Vi i Sverige har varit allra mest arbetarvänliga, allra mest kvinnovänliga, allra mest barn/ungdoms- och pensionärs/äldrevänliga, allra mest djurvänliga, allra mest funktionsnedsattavänliga, allra mest hbtq-personervänliga OCH allra mest ”vänliga” gentemot invandrare och minoriteter men nu är det tyvärr slut på ”sötebrödsdagarna” – nu har vi för första gången någonsin rasat ned till silverplatsen och andraplatsen i Bertelsmann-stiftelsens rankning och det folk och land som nu brädar oss är då (hör och häpna!) de ”genomrasistiska” och de ”genomsexistiska” danskj-vlarna (d v s Danmark) vilka dessutom är mer klasstratifierade än vad vi i Sverige är och troligen också mer homofoba än vad vi i Sverige är och kanske inte heller jättesnälla gentemot djur (vilka danskarna ju inmundigar och förtär i enorma mängder per capita):
 
 
Bertelsmann-stiftelsens senaste rapport gör fr a ett stort nummer av den extrema (ras)segregationen i det urbana Sverige och av den astronomiska skillnaden i att ha ett jobb eller ej mellan majoritetsssvenskarna och utomeuropéerna: Medan ej mer än 2-2,5% av majoritetssvenskarna är arbetslösa idag så är över 30% av utomeuropéerna arbetslösa och inget annat EU-land uppvisar en så extrem skillnad mellan dessa båda demografiska grupper som just Sverige.
 
Vi kan i och för sig trösta oss med att vi fortfarande ligger etta vad gäller antidiskrimineringslagstiftning och antirasistisk politik och inte minst då Sverige fortfarande är både Europas och världens enda land som styrs av antirasistisk och feministisk regering och vi ligger också fortfarande etta vad gäller (folk)hälsa, vård och omsorg liksom vad gäller omsorg om barn/unga respektive pensionärer/äldre men i övrigt så skräder Bertelsmann-stiftelsen tyvärr inte orden vad gäller hur (ras)segregerat och (ras)segmenterat dagens Sverige tyvärr är:
 
“The current labor market statistics indicate that Sweden today does not differ in any significant way from comparable capitalist economies. If anything, unemployment among youth and immigrants is higher than in other comparable countries.
 
(…)
 
Whether related to culture or differences in training and work experience, immigrants in Sweden have for a long time experienced severe problems in entering the labor market. Sweden shares this problem with a large number of countries but it has proven to be inept at addressing this aspect of integration. The large number of unemployed immigrants erodes integration policies to a great extent and this will be a major challenge for policymakers in the future. The employment ratio of foreign-born workers to native-born workers in Sweden is one of the lowest within the EU.
 
(…)
 
“During the period of review, ethnic segmentation in several suburbs of metropolitan areas in Sweden has increased. This societal fracturing remains an unsolved political challenge in contemporary Sweden. With the increased immigration in 2015 and 2016 there is an imminent risk that these challenges will be exacerbated.”
 
(…)
 
”If Sweden could previously boast an egalitarian and inclusive society, there is less justification to do so today. Reflecting on the 2014 general elections, Bo Rothstein concludes that ‘the days of Swedish exceptionalism are over.’ Not only does Sweden now have a strong anti-immigration party in its parliament, core data on Sweden’s welfare state are moving toward levels found among comparable, average-performing countries. It remains to be seen whether the current red-green government will be able to reverse this development.”

”Andrageneration:arna” fortsätter att vara de allra mest brottsutsatta i landet och och särskilt gäller det utsatthet för sexualbrott

Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2017 som publicerades idag av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar tyvärr att utsattheten för brott (siffrorna gäller 2016) bara fortsätter att öka och bland annat gäller det bedrägerier, sexualbrott och trakasserier och tyvärr så är fr a de s k ”andrageneration:arna” (d v s de som är födda i Sverige med utrikesfödda föräldrar) allra mest utsatta för brott och särskilt gäller det sexualbrott, brott mot enskild person och våldsbrott av olika slag.
 
 
Till exempel så är ”andrageneration:arna” mer utsatta för sexualbrott (7,9%) än majoritetsinvånarna och särskilt gäller det flickor och kvinnor som är mellan 16-24 år gamla. Bland samtliga flickor och kvinnor i landet som är mellan 16-24 år gamla har hela 14% utsatts för ett sexualbrott och vilket är en kraftig ökning men bland ”andragenerations”-flickorna och kvinnorna som är mellan 16-24 år så kan det tyvärr handla om osannolika 25% som har utsatts för ett sexualbrott. De allra flesta ”andragenerations”-flickor och kvinnor som idag är mellan 16-24 år gamla har utomeuropeisk bakgrund men samtidigt så är det svårt att veta om det är majoritetssvenska män eller män med utomeuropeisk bakgrund som utsätter flickorna och kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund för sexualbrott.
 
”Andrageneration:arna” är dessutom mer utsatta för misshandel (4,7%), för hot (11,8%), för trakasserier (8,7%) och för upprepad utsatthet för brott mot enskild person (13,5%) jämfört med majoritetssvenskarna och i många fall så handlar det om fördubblade överrisker.
Samtidigt så förestår regeringens utredning rörande förslag för en stärkt minoritetspolitik (del 2) som också publicerades idag (SOU 2017:88) en fortsatt skeptisk inställning till jämlikhetsdata:
 
”Sverige har av principiella skäl valt att inte använda sig av datainsamlingsmetoder som bygger på registrering av enskildas etnicitet eller språk, eller insamling av statistik om befolkningens samman­sätt­ning i sådana hänseenden, även om det skulle ske frivilligt. Utredningen konstaterar att någon form av statistik som går att följa över tid är nödvändig, om det ska vara möjligt att mäta framsteg eller bakslag för minoritetspolitiken, att göra upp­följningar och att vidta rätt åtgärder. Samtidigt konstaterar utredningen att det är svårt att åstadkomma sådan statistik med konventionella metoder, mot bakgrund av Sveriges inställning till datainsamling på området.”
 
”Jämlikhetsdata skulle som planeringsinstrument bl.a. kunna användas som underlag för att bedöma inom vilka samhällsområden det är mest angeläget med insatser, dvs. för att göra prioriteringar. De skulle även kunna användas för att utvärdera och följa upp om de nationella minoriteterna har tillgång till lika möjligheter och rättigheter som majoriteten, och om jämlikheten ökar eller minskar. Det kan handla såväl om socioekonomisk statistik, exempelvis när det gäller hälsosituationen, som uppgifter om utsatthet för diskriminering, exempelvis genom uppgifter om antal anmälningar om hatbrott.”
 
”Utredningen konstaterar att det på nationell nivå kan finnas behov av s.k. jämlikhetsdata, särskilt jämlikhetsstatistik. Sverige har enligt ramkonventionen åtagit sig att där så är nödvändigt vidta lämpliga åtgärder för att främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen. Begreppet jämlikhet förutsätter att relevanta jämförelser görs mellan situationen för majoriteten och minoriteten. För att kunna bedöma om Sverige lever upp till åtagandet, var det finns brister och om utvecklingen går åt rätt håll, krävs således faktaunderlag. Utredningen har dock inte kunnat lämna något förslag i fråga om jämlikhetsdata och jämlikhetsstatistik.”

Om den ultramilitanta och hyperradikala antirasistiska och antifascistiska vreden mot statistik om minoriteter

Återigen reagerar landets jättelika armé av 100 000-tals ultramilitanta och hyperradikala antirasister och antifascister med vrede och t o m med hat (och denna gång gentemot de genomrasistiska ”moddarna” och borgarna och gentemot genomrasistiske ”Uffe”) för femtielfte gången så fort något som helst förslag om att sätta siffror på och kartlägga minoriteter dyker upp och omnämns och som alltid heter det att för romernas och judarnas (och ibland även för samernas och transpersonernas) skull så ska vi i Sverige och vi svenskar inte ”registrera etnicitet”, ”kartlägga hudfärg” eller ”räkna religion” och det anses t o m fel i sig att ens ”dela upp så”, d v s att dela upp den svenska totalbefolkningen utifrån variabler och kategorier som ras, etnicitet, språk och religion samtidigt som just antirasisterna och antifascisterna omvänt formligen älskar och i det närmaste vältrar sig i all typ av statistik som rör klass, kön och även ålder och den enda ”etnisk-kulturella” uppdelning som landets 100 000-tals antirasister och antifascister verkar acceptera är den mellan alla vi som bor här i landet sedan en längre tid tillbaka och de som har kommit till landet under de senaste 4-5 åren, d v s de nyanlända (och som det därför blir totalt fokus på bland många antirasister och antifascister).
DOhKOq5XkAIVsQ5.jpg-large
 
Det ultramilitanta och hyperradikala antirasistiska och antifascistiska hatet mot alla typer av uppdelningar, benämningar och kategoriseringar som överhuvudtaget påminner om och ”luktar” ras, etnicitet, språk och religion (för då om någon gång så osäkrar verkligen landets armé av 100 000-tals ultramilitanta och hyperradikala antirasister och antifascister sina revolvrar, d v s så fort de får höra talas om statistik om minoriteter) går tillbaka till den extrema färgblinda antirasism (och antifascism) som växte fram i Sverige på 1970-talet och som slog igenom i folkdjupen på 1980- och 90-talen och som säger att alla siffror, all typ av data och alla former av statistik som rör minoriteter (och som inte handlar om kön, klass och ålder) är essentialistisk, biologistisk och t o m rasistisk och att den typ av data som nästan alla (suveräna) stater på jorden samlar in via anonyma enkäter och frågeformulär (d v s via jämlikhetsdatametoden) är fullkomligt genomrasistisk (och något som de brittiska svinen, de amerikanska asen, de brasilianska j-na, det colombianska packet, det nigerianska slöddret, de sydafrikanska idioterna, det indiska drägget, det kinesiska kloakfolket och de vidriga australiensarna och kanadensarna får ägna sig åt själva) och att Sverige och vi svenskar ska stå emot den övriga världen liksom både EU och FN (som vi är medlemmar i) vilka alla kräver att också Sverige ska börja samla in och föra statistik om ras, etnicitet, språk och religion.
 
Landets 100 000-tals ultramilitanta och hyperradikala antirasister och antifascister är inte minst fullständigt okunniga om både varifrån deras vrede och deras hat mot all typ av statistik om minoriteter (d v s siffror om ras, etnicitet, språk och religion) kommer ifrån (d v s de är så hjärntvättade av den ultramilitanta och hyperradikala svenska färgblinda antirasismen som kort och gott säger att ”det ska inte spela någon som helst roll att den och den personen ser ut som hen gör, talar det språk hen talar, praktiserar den religion hen praktiserar och tillhör den minoritet hen tillhör” o s v) och om att det är vi i Sverige som ju helt och hållet sticker ut gentemot den övriga världen vad gäller att vara registrerade. Det är f ö sällan som antirasister och antifascister står sida vid sida med staten och myndighets-Sverige men i detta fall så är det just så – den absoluta majoriteten av landets antirasister och antifascister förestår då samma typ av aversion mot statistik om minoriteter som svenska staten och myndighetsvärlden gör och som den nuvarande rödgröna antirasistiska och feministiska regeringen upprepade i sin handlingsplan mot rasism som offentliggjordes i våras (och där det står att Sverige står fast vid att inte börja samla in och föra statistik om ras, etnicitet, språk och religion trots att EU och FN kräver det och trots att regeringen vet att nästan alla andra länder på jorden gör det).
 
Det är då vi i Sverige som är registrerade (i folkbokföringsregistret) via ett helt och hållet unikt personnummer (väldigt få människor på jorden är då registrerade överhuvudtaget då väldigt få stater på jorden har ett folkbokföringsregister överhuvudtaget och än mindre ett centraliserat personnummersystem) medan nästan alla andra länder i världen omvänt vägrar att registrera sina invånare som Sverige (och ett dussintal länder till på jorden) gör och i stället frågar sina invånare om hur de själva identifierar sig utifrån exempelvis ras, etnicitet, språk och religion med hjälp av enkäter och frågeformulär (som är helt och hållet anonyma).
 
Att landets 100 000-tals ultramilitanta och hyperradikala antirasister och antifascister generellt är välutbildade och t o m i många fall högutbildade verkar heller inte hjälpa och vilket än en gång tyvärr (be)visar att kunskap och (ut)bildning inte hjälper för att bryta upp (i detta fall ultramilitanta och hyperradikala antirasistiska och antifascistiska) låsningar och blockeringar (och i detta fall nog både i huvudet, i själen och i hjärtat) som mer handlar om fullständigt irrationella (ultramilitanta och hyperradikala antirasistiska och antifascistiska) känslor och nog också i många fall (fast säkerligen omedvetet) en falsk omtanke om minoriteterna själva för att överhuvudtaget slippa att behöva ta del av (i siffror och genom statistik) hur extremt rassegregerat, rasstratifierat och rassegmenterat Sverige med all sannolikhet faktiskt är idag trots (eller tack vare, skulle jag snarare säga som då är helt och hållet för jämlikhetsdata och för statistik om minoriteter) den svenska avsaknaden av all form av statistik om ras, etnicitet, språk och religion.

Stockholms stads ca 2000 chefer är fortfarande en extremt homogen grupp

För 3-4 år sedan hängde DN ut Stockholms stad ”efter noter” (och i siffror) genom att helt sonika redovisa andelen kommunala chefer i huvudstaden utifrån geografisk bakgrund.

Namnlös.jpg

Av kommunens närmare 2000 chefer var sammanlagt ynka 2% födda i Afrika, Asien och Latinamerika år 2013 trots att denna demografiska subgrupp utgör över 20% av Stockholms befolkning. Därefter valde Stockholms stad (paradoxalt nog) att i den militanta svenska antirasismens och antifascismens namn sluta att föra statistik om kommunens chefer uppdelad på geografisk bakgrund för att inte stigmatisera och ”hänga ut” de få chefer med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika som finns i Stockholms stad. Den militanta antirasistiska och antifascistiska utgångspunkten var helt enkelt att de få chefer som till exempel har bakgrund i Chile, Argentina, Somalia, Etiopien, Turkiet och Iran skulle må dåligt om de ”pekades ut” (visserligen helt anonymt) i siffror och därför skulle Stockholms stad sluta att redovisa den typen av siffror för att skydda och värna om sina (få) utomeuropeiska chefer så att dessa inte skulle må dåligt och känna sig obekväma.

Nu har dock kommunen vänt i frågan om att redovisa statistik över andelen chefer som har bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och i en ny rapport så framkommer det att hela 20,5% av Stockholms stads samtliga anställda idag har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika men trots det så har endast mellan 2,5-3,5% av kommunens samtliga chefer bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och vilket är en extrem underrepresentation som dessutom blir än värre (och därmed än mer extrem) mot bakgrund av att snart närmare en tredjedel av alla stockholmare har någon form av utomeuropeisk bakgrund.

Stockholms stads närmare 2000 chefer är med andra ord till överväldigande delen en ”öronbedövande” homogen grupp och endast kring 65-70 av cheferna i landets största kommun (som därtill är rikets huvudstad) har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika. Allt tyder tyvärr på att det ser likadant ut i landets övriga kommuner och att det tyvärr inte finns något statistiskt samband alls mellan att inhysa en hög procentandel invånare med utomeuropeisk bakgrund och att kunna uppvisa en åtminstone någorlunda skaplig representation och förekomst av chefer med utomeuropeisk bakgrund (och vad jag har förstått så ser det t o m än mer homogent ut bland de kommunala cheferna i t ex Göteborg och Malmö).

År 2026 kommer närmare 2/3 av alla invånare i Stockholms län att ha någon form av utländsk bakgrund

Idag har redan över 50% av alla invånare i den svenska huvudstadsregionen utländsk bakgrund och uppemot en tredjedel av alla storstockholmare har idag utomeuropeisk bakgrund och år 2026 (d v s om 14-15 år) så kommer närmare 2/3 av alla invånare i Stockholms län att ha någon form av utländsk bakgrund (och fr a utomeuropeisk bakgrund) och av västvärldens samtliga huvudstadsregioner så kommer den svenska huvudstadsregionen att utgöra den mest mångfaldspräglade år 2026 bredvid London, Paris, Amsterdam och Washington:
Ålder.jpg
 
Redan idag har en majoritet (och just nu antagligen kring 55%) av den svenska huvudstadsregionens (d v s Stor-Stockholm eller Stockholms län) 2,3 miljoner invånare någon form av utländsk bakgrund och vilket numera är det ”normala” i nästan alla större och mer ”avancerade” västländers huvudstadsregioner, d v s minoritetsinvånare dominerar idag även bl a Stor-Amsterdam, Stor-Paris, Stor-London, Stor-Bryssel och Stor-Washington o s v och ofta dominerar minoritetsinvånare numera även ett visst (större och mer ”avancerat”) västlands andra och tredje största stad (invånare med någon form av utländsk bakgrund utgör exempelvis idag den absoluta majoriteten i Stor-Malmö och sannolikt även majoriteten av alla invånare i Stor-Göteborg).
 
 
Det urbana Sverige och det urbana västvärlden (d v s Sveriges och Västs storstäder) är idag m a o redan mer eller mindre minoritetsdominerade och i framtiden kommer Stor-Stockholm (liksom Stor-Göteborg och Stor-Malmö) att bli än mer dominerade av invånare med bakgrund i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Karibien. Faktum är att av västvärldens storstäder så tillhör Stor-Malmö redan idag en av de mest mångfaldspräglade storstäderna överhuvudtaget och detsamma gäller också Stor-Stockholm – uppemot en tredjedel av alla invånare i både Stor-Malmö och Stor-Stockholm har idag bakgrund i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Karibien och vilket motsvarar de nivåer som gäller i exempelvis Stor-Marseille, Stor-Rotterdam, Stor-Birmingham, Stor-Toronto och Stor-Sydney.
 
Då den infödda majoritetsbefolkningen i Stor-Stockholm (medelåldern bland majoritetssvenskarna är idag långt över 50 år medan medelåldern bland utomeuropéerna ligger på kring 35 år) är betydligt äldre än stockholmarna med utomeuropeisk bakgrund så kommer andelen invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund att öka kraftigt under de närmaste 14-15 åren. Det ska dock nämnas att bland de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund så är överdödligheten tyvärr mycket hög, d v s alltför många s k ”andrageneration:are” med bakgrund i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Karibien dör i förtid medan majoritetssvenskarna omvänt lever mycket länge.
Fruktsamhet.jpg
 
År 2016 föddes exempelvis 34% av alla nyfödda i Stockholms län av en utrikes född mor (och varav den absoluta majoriteten härrörde från Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Karibien) och tillsammans med alla ”andragenerationsmödrar” som utgjorde 6% av alla mödrar under 2016 och alla s k blandade mödrar som utgjorde uppemot 6-7% av alla mödrar år 2016 så innebar det att uppemot 50% av alla nyfödda stockholmare som föddes år 2016 föddes av en moder som har någon form av utländsk bakgrund och de allra flesta av dem har då utomeuropeisk bakgrund. Det ska dock nämnas att även om de s k fruktsamhetstalen är betydligt högre bland invandrade kvinnor och fr a bland kvinnor med bakgrund i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Karibien så är fruktsamhetstalen bland de s k ”andragenerationskvinnorna” lägre än bland de majoritetssvenska kvinnorna.
 
Redan år 2013 passerade antalet utrikes födda antalet utomlänsfödda i Stockholms län (d v s invandrarna och de utrikes födda gick då om de ”falska” och de ”icke-autentiska” stockholmarna som har flyttat in till Stor-Stockholm från övriga landet) och av alla som flyttade till Stockholms län år 2016 var till exempel 89% utrikes födda (och de allra flesta av dem hade bakgrund i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Karibien) och 7% återvändande Stockholmare (och varav åtskilliga också hade utländsk bakgrund) och endast 4% var födda i Sverige utanför länet (d v s t ex östgötar, skåningar och värmlänningar som flyttar till huvudstadsregionen).
Invandring.jpg
 
År 2026 beräknas huvudstadsregionen härbärgera 2,6 miljoner invånare varav hela 30% kommer att vara utrikes födda och varav majoriteten kommer att vara födda i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Karibien och tillsammans med den s k ”andragenerationen” och den snabbt växande ”tredjegenerationen” (som förra året uppgick till hela 6% av Stockholms läns totalbefolkning och de allra flesta av de s k ”tredjegeneration:arna” har då utomeuropeisk bakgrund) så kommer uppemot 2/3 av alla storstockholmare att ha någon form av utländsk bakgrund år 2016 och en majoritet av dem kommer att ha någon form av bakgrund i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Karibien.
 
År 2026 så kommer den svenska huvudstadsregionen m a o att utgöra den mest mångfaldspräglade huvudstadsregionen i västvärlden tillsammans med London, Paris, Amsterdam och Washington och fr a gäller det andelen invånare som ser visuellt och fysiskt-kroppsligt annorlunda ut jämfört med den infödda majoritetsbefolkningen.