Kategori: extremhögern

AfD misslyckades idag med att vinna sin första borgarmästarpost

Det är verkligen inte fel när högerpopulisterna och högerradikalerna ”stupar på mållinjen” även om skadeglädjen så klart inte är någon vacker glädje precis:
 
be686870ec2b6efe94cae894526cc8df1560707995.jpg
 
Regeringspartiet CDU:s kandidat Octavian Ursu ser ut att bli den tyska staden Görlitz nya borgmästare med 55% av rösterna medan AfD:s kandidat Sebastian Wippel, som för tre veckor sedan vann den första valomgången (med 36%), verkar ha erhållit 45%.
 
Därmed har AfD och den tyska extremhögern misslyckats med att erövra sin allra första borgmästarpost sedan 1945 även om det var riktigt ”nära ögat” att så hade kunnat ske idag.

Om några av de svenska skribenterna och forskarna som stod bakom den franska och västerländska anti-68-rörelsens tankesmedja GRECE och som skrev i Nation Europa

Att svenskar nästan alltid har varit kraftigt överrepresenterade inom den västerländska och paneuropeiska extremhögern är ju knappast något nytt och tidigare har jag bl a dokumenterat samtliga svenskar som skrev i den tyskspråkiga tidskriften Nation Europa som var den viktigaste högerextrema tidskriften under decennierna omedelbart efter kriget och nu förstår jag också, tack vare Göran Dahls bok ”Folk och identitet”, att flera svenskar även fanns representerade bakom och i den franskspråkiga s k ”anti-68-rörelsen”-organisationen GRECE och dess tidskrift Nouvelle École och bl a rörde det professor Björn Collinder vid Uppsala universitet som också var medlem i Nysvenska rörelsen (och vilket hans son medicinaren Eje Collinder f ö också var), professor Bengt Löfstedt vid University of California i Los Angeles som också var medlem i Sveriges nationella förbund, docent Bertil Lundman vid Uppsala universitet samt professor Stig Wikander vid Uppsala universitet.

 

62641037_10156517264185847_5702508961723318272_n.jpg

 

Svenska skribenter och svenska ämnen i Nation Europa 1952-2006:

 

 

1 1952

Per Engdahl: Demokratie, Diktatur, Korporativismus

 

2 1952

Sven Hedin: Gruß an die deutschen Studenten

 

4 1952

Per Engdahl: Schwedische Stimme zum Friedensangebot

 

7 1952

Lili Hamilton: Arbeit für das deutsche Brudervolk

Per Engdahl: Der Europäische Norden

Gunnar Berg: HTB

 

2 1953

Rütger Essen: Ausblick von Norwegen

 

4 1953

Rütger Essen: Demokratie und Kriegführung

 

7 1953

Nils Sonesson: Gesamteuropäische Landwirtschaftsfragen

 

12 1953

Rütger Essen: Schweden, Deutschland, Europa

GN: Schwedische Wirtschaftspolitik 1945-1953

Gunnar Prawitz: Die Bodenpolitik in Schweden

K von der Lanken: Skandinavien vom weltstrategischen Gesichtspunkt

Per Engdahl: Der wunde Punkt

Wilhelm Gumälius: Fragwürdiger Nobelpreis

C.E. Carlberg: Der gymnische Kulturgedanke

 

1 1954

C.E. Carlberg: Kinderreiche in Schwe

 

6 1954

  1. v. Üxküll: Der schreckliche MacCarthy

Gunnar Berg: Brücke der Liebe

G.B.: Schweden als Wanderziel

 

10 1954

Rütger Essen: Nordische Solidarität

Albert Henning: Fünfzehn Jahre nachher

Edvin Enqvist: Weltherrschaft der Lüge

Annie Akerhielm: Eine Erinnerungsfeier

Eric von Born: Finnland und das Zweisprachenproblem

SM: Grundzüge des schwedischen Wirtschaftslebens

Grete av Ström: Die schwedische Frau und ihre Kriegsverpflichtung

Alf Meyerhöffer: Die Verwundbarkeit der schwedischen Kommunikationen

Erik Gren: Neukonservativismus

 

12 1954

C.E. Carlberg: Dreizehn Thesen

G. Nordenswan: Schweden an der deutschen Saar

 

10 1955

Eric von Born: Skandinavismus auf der Waagschale

Georg Brandell: Kriegspsychologie

E., Lulea: ”Neutralisierung” durch Verrat?

X: Schweden zwischen Ost und West

Rütger Essen: Ein halbes Jahrhundert skandinavischer Illusionspolitik

C.E. Carlberg: Neuer Imperativ

Annie Akerhielm: Blick auf Argentinien

Alf Meyerhöffer: Die Barriere wird zur Angriffsbasis

Lili Hamilton: ”Gefährliche Lektüre”

 

10 1956

C.E. Carlberg: Europäer!

C.E. Carlberg: Den Erziehern

Rütger Essen: Die ”Demokratie” und ihre Taten

Georg Brandell: Die Gleichheitspropaganda

 

10 1957

Holger: Furcht vor Europa

Thorolf: Beispiel ”Schwedische Neutralität”

Erik L.Bremberg: Auch in Norwegen: Rechts, ”berichtigung”

Sven Tyskvänlig: ”Ein Schifflein sah ich fahren”

Sven Helleström: Gefahren auch in der Demokratie

 

11 1957

John Hultström: Das baltische Exempel

 

12 1957

C.E. Carlberg-Stiftung: Appell Rudolf Heß

 

2 1958

Oswald Pirow & E. Bremberg: Zuschriften zum Bamberger Prozeß

Axel v. Gadolin: Weitere Zuschriften

 

12 1958

C.E. Carlberg-Stiftung: Kundgebung für Rudolf Heß

 

9 1961

Anders Olsson: Bedrohtes schwedisches Bauerntum

 

3 1962

Lili Hamilton: Fünf Tage in Berlin

E. Carlberg +

 

11 1962

Arthur Ehrhardt: Lili Hamilton +

Rütger Essen: Der Norden, Schweden und Europa

J. Caprivi: Letztes Gespräch mit Sven Hedin

 

8 1963

J. Caprivi: Sven Hedin sah Amerika

 

9 1965

Hans Georg Rydberg: Der europäische Norden. Ein Leserbrief als Vorwort

Elof Stålberg: Schweden – ein Modell?

Sven Almquist: Schwedens System-”Gotha”

Fria Ord: Schwedischer Boykott gegen Südafrika

Udo Walendy: Versorgungsstaat Schweden

L. Flansen & M. Burger: Schwedisch-südafrikanischer Dialog

 

5 1968

Aftonbladet: Raubzüge — israelisches Freizeitvergnügen

 

4 1972

Gunnar Berg: Dr. phil. Rüttger Essén

 

6 1973

Theo Tannert: Wohlfahrtsdiktatur als Modell

Heinz Findelsberger: Keine Freiheit ohne Lebensrisiko

Dieter Wintertaler: Machtwechsel in Sicht ?

Sunday News: Lästige US-Deserteure

Fria Ord: Sozialistische Kriminalität

S Knut Wallquist: Schwedens Gastarbeiterproblem

Bengt Olov Ljungberg: Geschichte. Europas Wächter im Norden

Konrad Windisch: Schwedische Lyrik

 

1 1974

Bengt Elge: Schweden. Zwischen Angst und Erneuerung

 

2 1974

Bengt Elge: Schweden

 

10 1974

Karl Gustaf Ströhm: Solschenizyns ”Preußische Nächte”

 

11 1974

Sven Holmberg: Die skandinavische Linke

 

8 1975

Carl-Gustav von Hackzell: Schweden — rechts

 

9 1976

Bengt Löfstedt: Zum amerikanischen Judenproblem

 

2 1978

Sven Holmberg: Regionalismus und Europa

 

10 1979

Sven Holmberg: One-World-Planer Brzezinski

 

5 1980

Sven Holmberg: Grenzland. Zwei Volksabstimmungen 1920

Carl Gustav von Hackzell: Katyn oder das unheimliche Schweigen

 

6 1981

Carl Gustav von Hackzell: Der politische Charakter des deutschen Ostkrieges

 

10 1981

Frithjof Hallman: Kreuzzug der ”Moral Majority”

 

8 1982

Karl Spiess: Schweden an der Wegscheide

Bengt Olov Ljungberg: Ein unentschlossenes Volk vor der Entscheidung

Christopher Jolin: Warum Schweden Terroristen finanziert

Frithjof Hallman: Schwedische Wegweiser aus dem Kollektivismus

Rolf Wintertaler: Reisenotizen aus Schweden

Formanek: Verwaltete Solidarität ohne die menschliche Dimension

 

3 1985

Frithjof Hallman: Aufmarsch im hohen Norden

 

10 1985

Frithjof Hallman: Ist die Sowjetunion dekadent?

 

4 1986

Frithjof Hallman: Olof Palme, der Weltrevolutionär

 

3 1987

Frithjof Hallman: Dänemark drosselt Ausländerstrom

 

2 1992

Frithjof Hallman: Wer fürchtet sich vor Solschenizyn?

 

3 1993

NE: Dokumentation. Sven Hedin an Knut Hamsun

 

11-12 2002

Werner Baumann: Hedin. Erforscher Asiens, Freund der Deutschen

Om Ola Vinberg – den svenske anarkisten som var först med att teoretisera kring den svenska arbetarlitteraturen och som fick Göring att ta ”hem” sin svenska fru Carins lik till Tyskland och som även deltog i att värva SS-soldater

Gårdagens besök på Judiska museet fick mig att återigen minnas (för i alla fall mitt minne är nog vid det här laget alltför överlastat och nedtyngt med namn, årtal, siffror, titlar, referenser och faktauppgifter) att påfallande många frihetliga socialister (anarkister och syndikalister) verkar ha slutat i extremhögern under mellankrigstiden och krigsåren och tyvärr gäller denna tendens möjligen även idag (en del f d frihetliga socialister hittas numera t ex i SD):

64513421_455720418592466_6334568525234962432_n (kopia).jpg

Det handlar om en reproduktion av en 1930-talsaffisch som hittas på Judiska museet och som kallade till ett antisemitiskt möte i Stockholm med den gamle anarkisten Ola Vinberg (1885-1952) som huvudtalare.

Vinberg tillhörde Sveriges första generation av arbetarungdomar som både utvecklade ett starkt klassmedvetande, en utpräglad subkultur med en egen livs- och klädstil som närmast kan liknas vid en slags bohemstil och en egen vital motkultur i form av fr a egna författare och vilken just lockades till anarkismen som i Sverige brukade kallas ungsocialism för lite mer än 100 år sedan. Ungsocialisterna var organiserade i det första SSU som till slut kom att bryta med moderpartiet SAP p g a motsättningen mellan den revolutionära anarkismen och den reformistiska socialismen eller socialdemokratin.

Tack vare den i sammanhanget alltid lika kunnige Kristian Falk och Karl Fernströms klassiker ”Ungsocialismen” går det nu bl a att konstatera att Vinberg, som också var författare, 1908 bl a dömdes till tre månaders straffarbete för antimilitaristisk verksamhet efter att ha deltagit i att sprida en skrift skriven av den ryske författaren och anarkisten Tolstoj. Intressant nog dömdes även Vinbergs anarkistiska författarkollega Henning von Melsted samtidigt för samma handling liksom bröderna Ture och Einar Nerman och både Henning von Melsted och Einar Nerman liksom de svenska anarkisternas dåtida ”poète maudit” Leon Larsson liksom den blivande skådespelaren och anarkisten Charlemil ”Charlie” Almlöf skulle då alla sluta som antisemiter och högerradikaler.

Vinberg fortsatte under 1910- och 20-talen att vara aktiv som frihetlig socialist i fackförbundet SAC-Syndikalisterna och i Anarkistiska propagandaförbundet. 1918 reste Vinberg runt i revolutionens Ryssland och rapporterade om vad han såg i anarkisternas tidning Brand, 1920 inhyste han den finske socialistledaren Kuusinen i sin lägenhet i Stockholm när denne bl a besökte svenska LO och de svenska arbetarledarna och 1920 rapporterade han om de italienska fabriksockupationerna.

1927 skrev Vinberg den första texten någonsin som talade om en existensen av en svensk arbetarlitteratur eller proletärdiktning i tidskriften Edda och vilket bl a litteraturvetarna Lennart Bohman och Magnus Nilsson har framhållit och lyft fram.

getxinfo.jpeg

Någon gång därefter verkar Vinberg ha dragits till antisemitismen och 1933 gav han t ex ut pamfletten ”Epajuden, en merkantil bofink” och därefter verkar han ha varit en flitigt anlitad talare på antisemitiska möten som vände sig till fr a en arbetarpublik.

På hösten 1933 tyder det mesta på att Vinberg var den som provocerade fram att Göring kom att ta ”hem” sin svenska fru Carins lik från kyrkogården på Lovön utanför Stockholm.

19340620.Carinhall.Goering_Hitler.Gruft_-460x285.gif

carin1-460x254.jpg

I oktober 1933 besökte Göring sina svenska släktingar och han avlade även ett besök på Lovö kyrkogård och placerade en blomsterkrans i form av ett hakkors på Carins grav. Några dagar senare visade det sig att någon hade avlägsnat hakkorskransen och lämnat en lapp på Carins grav med texten ”Vi några svenskar, känna oss förolämpade på grund av tysken Görings gravskändning. Vile hans f.d. hustru i frid, men förskone oss från tysk propaganda på hennes gravvård.” och allt tyder på att det var Vinberg som låg bakom detta för att svenska antifascister skulle få skulden för det hela.

Göring blev mycket uppbragt när han fick höra om vad som hade hänt och såg därefter till att Carins lik fördes till hans gods Carinhall under pompa och ståt och där gravlades hon under ett magnifikt mausoleum i närvaro av A.H. och nazieliten och till tonerna av Wagners ”Siegfrieds Trauermarsch”.

Någon gång på 30-talet flyttade Vinberg till ”det nya Tyskland” och till Berlin och 1938 närvarade han bl a vid NSDAP:s partidagar i Nürnberg. Under kriget var Vinberg knuten till SS-Hauptamt och inblandad i värvningen av fr a de finska SS-soldaterna och 1944 var han även involverad i evakueringen av estlandssvenskarna och därefter vet jag inte vad som hände med honom men antagligen lyckades han ta sig tillbaka till Sverige, och möjligen med greve Bernadottes vita bussar, och 1953 gick han slutligen bort efter ett uppenbarligen dramatiskt liv.

Samma områden där den svenska extremhögerns allra första valkampanj var framgångsrik 1932 är idag SD-fästen

Fascinerande liksom obehagligt att konstatera att nästan alla de orter i Värmland och Dalsland som Sveriges gamle nazistledare Sven Olov Lindholm framhöll som platser där lyckade och välbesökta möten ägde rum under det s k ”Värmlandskriget” 1932, d v s under Svenska nationalsocialistiska partiets valkampanj i Värmland och Dalsland på sommaren och hösten 1932 som inalles innefattade 179 offentliga möten (och som f ö den tyske nazigreven och författaren Thilo von Trotha även deltog i), numera är rejäla SD-fästen såsom Östmark, Gunnarskog och Brålanda liksom också Furugårds gamla hemort Deje – samtliga är då valdistrikt där SD numera erhåller mellan 25-30% av rösterna.

 

Brålanda.jpg

Så förs de högerradikala idéerna vidare in i vår tid

‪Läser Göran Dahls bok ”Folk och identitet” som handlar om den identitära alternativhögern och noterar att den högerradikala skribenten Anton Stigermark (Tidningen Kulturen, Motpol, Samtiden, Nya Tider, Palaestra media, Arktos förlag mm) hade den smått högerradikala statsvetarprofessorn Johan Tralau vid Uppsala universitet som handledare, d v s den svenska radikalkonservatismens gamle chefsideolog Arvid Fredborgs barnbarn, och på så sätt förs nu mellankrigstidens och efterkrigstidens högerradikala idéer vidare in i vår tid.
 

Filmen ”30 november” är en nyttig påminnelse om hur SD och SD:arna kunde skildras på film år 1995

malmc3b6-1994-sdavtw-6fceaikxhs-largesdu.jpg

Jimmie-Åkesson 2Jimmie-Åkesson

image.pngUlf Ekberg 2

Igår ”slötittade” jag på SF-Kanalens (tablå)sändning av den gamla spelfilmen ”30 november” från 1995 samtidigt som jag läste studentuppsatser och påmindes då om att år 1995, d v s när Åkesson och större delen av SD:s nuvarande toppskikt anslöt sig till och gick med i SD, så var det fullt normalt och helt accepterat att skildra dåtidens SD (och dåtidens SD:are) som ett mer eller mindre öppet nazistparti och detta måste ju Åkesson och SD:s ledargarnityr mycket väl ha känt till och vetat om, d v s det kan inte ha undgått någon att så var fallet på 1990-talet och det är i ärlighetens namn svårt att skilja på ovanstående autentiska bilder och nedanstående fiktiva bilder.

 

62449769_10156511006115847_933133266267930624_n.jpg

 

62599650_10156511005950847_9142526321253941248_n.jpg

62604797_10156511005875847_2229585491211059200_n.jpg

64305338_10156511005890847_7571011484298248192_n.jpg

64527535_10156511005970847_7464350446858010624_n.jpg

64225854_10156511006010847_2417361066255187968_n.jpg

 

64688927_10156511006060847_3766922292685176832_n.jpg

Några korta reflektioner kring ett fotografi som föreställer den allra första högerextrema manifestationen i det offentliga rummet i Stockholm

Några korta reflektioner kring ett fotografi som föreställer den allra första högerextrema manifestationen i det offentliga rummet i Stockholm:
62498724_10156495886195847_7382620449030537216_n.jpg
 
Detta fotografi, som är taget utanför Riddarhuset i Stockholm den 30 maj 1926, kan sägas vara det direkta ursprunget till dagens svenska s k nationella rörelse även om den första svenska nazistorganisationen hade bildats redan 1924 av de värmländska bröderna Furugård.
 
Fotografiet föreställer Sveriges fosterländska kamporganisations första propagandaaktion i den svenska offentligheten som bestod i att åka runt i en bil i Stockholms innerstad och sälja antisemiten Elof Erikssons tidning Nationen samt inte minst i att försöka värva fler medlemmar till den nybildade miniorganisationen som då på våren 1926 bara bestod av 5-6 medlemmar vilka samtliga befann sig i bilen som syns på bilden.
 
En av dem som anslöt sig till organisationen just denna vår efter att ha uppmärksammat bilen, som spelade s k fosterländska sånger och vars passagerare ropade ”Köp Nationen, Sveriges enda fascisttidning!”, var den blivande svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm. Organisationen hade då sitt kontor på Grev Turegatan på Östermalm i Stockholm men kom snart att flytta till Valhallavägen 126 som fungerade som partihögkvarter under de första tre åren.
62017146_10156495889125847_3452886498888646656_n.jpg
 
På sommaren 1926 bytte Sveriges fosterländska kamporganisation namn till Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) som i oktober samma år också började ge ut sin egen tidning Spöknippet och medlemmarna var då iklädda svartskjortor i italiensk stil och iförda blågula armbindlar och de bar även ibland stålhjälmar. Den 31 mars 1927 avhöll SFKO sitt första offentliga möte på Jakobs gamla realskola på Regeringsgatan 28 i Stockholm som slutade i slagsmål med vänsteraktivister men också i 20-30 nya medlemmar (liksom i att SFKO-aktivisterna kom att engagera sig i den s k Munckska kåren – se https://tobiashubinette.wordpress.com/category/horst-von-pflugk-harttung). Den 5 maj 1929 hölls sedan det första offentliga mötet i Göteborg som ägde rum på Hvitfeldtska skolan och i november samma år hölls de första mötena i Skåne i Malmö respektive i Lund och framåt 1929 års slut räknade SFKO kring 1000 medlemmar varav merparten fortfarande hittades i huvudstadsregionen.
 
Någon gång 1928 eller 1929 besökte två tyska s k handelsresande på besök i Stockholm SFKO:s partihögkvarter på Valhallavägen 126 och berättade om den växande nazistiska rörelsen i Tyskland för svenskarna som fortfarande klädde sig i svartskjortor. Det tyska besöket resulterade sedermera i att fem SFKO-medlemmar, den tidigare nämnde Lindholm, SFKO:s dåvarande ledare Konrad Hallgren, Gustaf Bjerkander från Göteborg, Erik Bjurhovd från Malmö samt antingen en viss köpman Smith eller en viss löjtnant Ström som ska ha agerat chaufför, bjöds in att besöka NSDAP:s partidagar i Nürnberg den 1-4 augusti 1929 tillsammans med en grupp österrikiska, engelska och italienska nazister och fascister.
62072321_10156495886205847_4385072376975458304_n.jpg
 
På 1929 års partidagar i Nürnberg utmärkte sig svenskarna genom att fortfarande bära svartskjortor (liksom de besökande engelsmännen och italienarna) medan 70 000 tyska SA-män genomförde en s k uppmarsch iförda brunskjortor och när de långa, stiliga och gängliga svenskarna defilerade förbi folkmassan tillsammans med de andra besökande högerextremisterna från olika länder ska en del Nürnbergbor ha vrålat ”Heil Schweden”.
62042270_10156495886300847_7998177756053504000_n.jpg
 
Efter att bl a ha fått träffa Julius Streicher, Gregor Strasser, Alfred Rosenberg, Joseph Goebbels, prins August Vilhelm av Preussen och självaste A.H. på dennes ”stamhotell” Deutscher Hof som lyckönskade svenskarna i ”kampen” och efter att även ha blivit upplysta av tyskarna om att ännu en svensk faktiskt hade bevistat 1929 års partidagar – nämligen Birger Furugård – så bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet på SFKO:s första partikongress som ägde rum i en lokal på Brunkebergstorg i Stockholm den 24-26 oktober 1929 (som nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl f ö även bevistade) som avslutades med ett offentligt möte på Kungl. Musikaliska Akademien och svartskjortorna byttes därefter ut mot brunskjortor i tysk stil.
 
Under påskhelgen den 20-21 april 1930 besökte sedan Birger Furugård Stockholm och efter två dagars förhandling kom det gamla SFKO-gänget i Stockholm överens om att slå sig samman med Furugårds värmländska nazister och resten är historia som det heter för därefter började den svenska extremhögern att försöka skapa ett rikstäckande parti och också att ställa upp i val.