Category: extremhögern

Om Jean-Claude Arnaults svärfar

Nu kanske jag går lite för långt för kvinnorna till alla de s k alfahane- och s k casanova-män som hängs ut i #metoo-kampanjen har det säkert redan jobbigt så det räcker just nu (liksom alla deras barn, föräldrar, syskon o s v) men jag kan inte låta bli att tänka på att Jean-Claude Arnaults (som f ö också har figurerat i Östasiensammanhang – år 2007 gav hans institution/förlag Forum ut en antologi om Kina som bl a Stig Larsson, Torbjörn Lodén, Göran Malmqvist, Chen Maiping, Maria Modig, Eva Runefelt, Göran Sommardal, Göran Sonnevi, Per Wästberg och Gao Xingjian medverkade i) fru Katarina Frostensons far var högerextremist:
 
 
Georg Frostenson var medredaktör (tillsammans med friherre Clas af Ugglas – f ö kusin till och vän med bröderna Marcus och Jacob Wallenberg liksom släkting till f d utrikesministern Margaretha af Ugglas, född Stenbeck) för fascistiska och ”överklassnazistiska” Sveriges nationella förbunds s k nationalkonservativa (och antisemitiska) tidning Fria Ord (med parti- och redaktionslokal på Kammakargatan 38 i Stockholm, d v s ett stenkast bakom ABF-huset) och därtill en flitig skribent i dess spalter på 1980-talet (bland annat hyllade han Pinochets Chile i Fria Ord).
 
Frostenson var agronom med en doktorsexamen från det amerikanska Ivy League-universitetet Cornell och arbetade under många år även för USAs ambassad i Stockholm. Frostenson var vidare nära vän till den världsberömde österrikiske aristokraten och liberalen Friedrich von Hayek och grundade med dennes välsignelse den fortfarande existerande Hayek Foundation (i Fria Ord förekom även artiklar om och intervjuer med von Hayek). Frostenson var också ledamot av Ludwig von Mises Institute, som sedan 2011 också finns representerad i Sverige som Ludwig von Mises-institutet, samt redaktionsmedlem för dess tidskrift Rampart Journal. Frostenson var fr a ett intressant och tidigt exempel på en intellektuell och en forskare som kombinerade en nyliberal hållning i ekonomiska frågor med auktoritära och reaktionära politiska åsikter och värderingar.
 
Det går att anta att har en en sådan far så utvecklar en vissa förmågor att hålla saker inom familjen.
 
F ö citerar jag gärna Horace Engdahls kärleksfulla omdöme om Jean-Claude Arnault:
 
”Som livstilsförebild framhåller Horace Engdahl sin franske vän Jean-Claude Arnault, akademiledamoten Katarina Frostensons make som driver kulturscenen Forum i Stockholm. Arnault, berättar Engdahl, har tumme med sommelieren på krogen Wasahof. Jean Claude kan utan bekymmer skaka fram två flaskor Pomerol ur ”restauratörens cave”: ”Ja, ni är ju två!”
 
– Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: Bli inte hipsters, bli gentlemen!”

Ian Wachtmeister var länken mellan den gamla s k överklassnazismen och dagens högerpopulism och länken mellan den normala högern och extremhögern

Att ingenjören, direktören, författaren, f d partiledaren, mentorn och ”gudfadern” (till Jimmie Åkesson och SD) och greven mm Ian Wachtmeister har gått bort har säkert inte undgått någon vid det här laget och nu börjar också hyllningarna strömma in från både moderater, kristdemokrater (bl a från den i övrigt antinazistiska och antirasistiska Alf Svensson som Wachtmeister hjälpte in i EU-parlamentet 2009) och sverigedemokrater, d v s från företrädare från just de tre partier som han genom åren har givit sitt stöd till (utöver sina egna partier Ny demokrati och Det nya partiet):
 
 
För antirasister och antifascister är den framlidne greve Wachtmeister af Johannishus naturligtvis mest känd som den som tillsammans med Bert Karlsson grundade och ledde Ny demokrati 1991-94 och som ledare för det egna partiet Det nya partiet som lyckades kapa åt sig anmärkningsvärda 25 276 röster i 1998 års riksdagsval och med all sannolikhet ”snuva” SD på ett antal tusen röster i samma val (så sent som 1998 erhöll SD ynka 19 624 röster).
 
Wachtmeister har dock rört sig fram och tillbaka mellan den normala borgerligheten (såsom just M och KD) och den högerradikala scenen under många decennier och framför allt gäller det den s k anti-68-rörelsen som uppstod som en reaktion på framväxten av den nya vänstern och radikaliseringen av socialdemokratin och arbetarrörelsen på 1960- och 70-talen såsom Sune Lyxells Operation Sverige-rörelse och kretsen kring tidskriften Contra som var en fortsättning på Demokratisk allians och själv såg jag med egna ögon hur greven besökte Enighetskyrkans (d v s den högerextrema sydkoreanska s k Moon-kyrkan vars medlemmar gärna studerade koreanska vid Stockholms universitet) dåvarande kontor och församlingslokal vid Tegnérlunden i Stockholm kring 1995 (jag hade då en period i livet när jag var rätt så besatt vid och även ibland kunde ”förfölja” vissa högerradikala personligheter för att undersöka vad de företog sig under sin vakna tid).
 
Att så många högerradikala anti-68-aktivister och högerpopulister gick med i Ny demokrati mellan åren 1991-94 är därför inte på något sätt en slump då de redan ingick i grevens nätverk och vänskapskrets (och knappast då i Karlssons nätverk) såsom Tommy Hansson från Enighetskyrkan och Contra (som sedermera blev chefredaktör för SD:s Samtiden), Leif Bergdahl från Centrumdemokraterna, Erling Rudkilde från Nysvenska rörelsen, Conny Prisell och Sten Söderberg från Framstegspartiet samt Tage Tallqvist från Radio Islam m fl.
 
Från dess grundande 1988 engagerade sig Wachtmeister också i stiftelsen och tankesmedjan Den nya välfärden vars värderingar han ”saluförde” och spred genom sina bästsäljande böcker och det var också i stort sett Den nya välfärdens idéer som kom att ”realiseras” i Ny demokratis partiprogram. Likt många andra inom både adeln och näringslivet så verkade dock Wachtmeister gärna utan att synas (även om han samtidigt paradoxalt nog älskade att synas och mer än de flesta andra av landets aristokrater och näringslivstoppar: 1991 dansade han till Paul Paljetts och Ny demokratis kampsång ”Häng med, häng med” och staplade berg av ölbackar som symboliserade och representerade antalet invandrare, 1993 deltog han på Ultima Thules stora skinhead- och nazistkonsert på Fryshuset som sponsrades av Stockholms stad och 1998 hyrde han en blåsorkester som marscherade fram och tillbaka på Stadion i Stockholm spelandes marschmusik för att lansera Det nya partiet) och vilket gör det svårt att i detalj redogöra för vad denne egentligen har betytt för den svenska extremhögern och högerpopulismen genom alla decennier.
 
Min egen förhoppningsvis någorlunda ”kvalificerade gissning” säger dock att Ian Wachtmeister både var något av länken mellan den gamla svenska s k överklassnazismen och dagens högerpopulism samt länken mellan den normala högern och extremhögern under det sena 1900-talet och åtminstone fram tills att han tog steget in i SD på 2010-talet samtidigt som han var något av en solitär i båda dessa sammanhang, d v s jag kan inte komma på några andra namn som går att jämföra med greven (förutom möjligen greve Carl Boris Staël von Holstein och greve Magnus Stenbock men ingen av dem går ändå att jämföra med Ian Wachtmeister ifråga om ”output” och politisk verksamhet).
 
Ian Wachtmeisters föräldrar greve Shering Wachtmeister och grevinnan Adrienne De Geer var intressant nog mig veterligen inte aktiva inom den svenska s k överklassnazismen under mellankrigstiden och krigsåren (även om han har släktingar som var det såsom den moderate riksdagsledamoten Hans Wachtmeister som innan och under kriget var pro-nazitysk – greve Hans Wachtmeister var f ö även den som fick äran att agera chaufför åt och köra A.H.:s närmaste man Rudolf Hess till Grand Hôtel i Stockholm 1935 och även köra runt denne i min egen hembygd Västra Östergötland när Hess ville bese de magnifika fornminnen som finns där i samband med Sverigebesöket samt visitera ”nationalskalden” Heidenstam på Övralid utanför Motala) och Ian Wachtmeister var naturligtvis inte på något sätt någon nationalsocialist eller någon fascist men han representerade ändå någonstans genom sin adliga härkomst, sin överklassbakgrund och sin näringslivsposition åtminstone någon slags fortsättning på den svenska s k överklassnazismen i en högerpopulistisk anti-68- och anti-socialdemokraterna-tappning.
 
Det faktum att Ian Wachtmeister igår gick bort som en sverigedemokrat och som Åkessons mentor och i kraft av sin ålder som något av den svenska radikalhögerns ”mästare”, ”padrino” och ”éminence grise” innebär i varje fall för mig inte bara en obruten linje tillbaka till 1970-, 80- och 90-talens anti-68-rörelse och högerpopulism utan också till den gamla svenska s k överklassnazismen.

Dagens biblioteksfynd: En dedikation signerad den f d högerextremisten, asienforskaren och diplomaten Gunnar Jarring

Det lönar sig verkligen att frekventera bibliotek och att stanna till en stund och ”besiktiga” de utgallrade böckerna som skänks bort gratis eller som finns till försäljning för en spottstyver:
22886158_10155161586255847_3834604952031288481_n.jpg
 
Hittade nyss ett exemplar av första delen av antologin ”Under Lundagårds kronor” från 1991 som innehåller artiklar författade av Lundaforskare och ”kändisar” som en gång i tiden har studerat vid Lunds universitet (såsom Hans Alfredson) och som innehåller en handskriven dedikation på försättsbladet signerad den världsberömde språkvetaren, turkologen (d v s han forskade om turkiska språk) och asienforskaren docent Gunnar Jarring som själv skriver i antologin och som är tillägnad fil lic Torbjörn Norman (Jarring omnämner i dedikationen ”det märkliga 30-talet, i staden där mitt historiejag föddes och utvecklades”).
 
Jarrings efterlämnade bibliotek hittas f ö idag på min gamla asienforskningsinstitution vid Stockholms universitet där den s k Jarringsamlingen förvaras tack vare Johann ”Iprenmannen” Neumann som också han hyste ett stort intresse för Asien.
 
Jarring var medlem i fascistiska Sveriges nationella förbund (SNF) på 1930-talet under student- och doktorandtiden och även som forskare liksom i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) och han var under kriget knuten till den svenska militära underrättelsetjänsten och gjorde därefter UD-karriär och slutade sedermera som svensk ambassadör i både Washington, Moskva och FN medan Norman som Jarring har dedikerat boken till och som var knuten till Södertörns högskola bl a har försvarat Jarrings gamle partikamrat historieprofessor Sture Bolin (d v s han var också medlem i SNF) precis som historieprofessor Birgitta Odén har gjort (d v s både Odén och Norman har försökt att i historierevisionistisk anda ärerädda Bolin från kanske fr a alla anklagelser om antisemitism och rastänkande).
 
Bland antologins övriga författare hittas utöver Jarring flera andra f d högerextremister såsom teol lic Inge Löfström som också han var medlem i RST samtidigt som teol dr Bertil Block ironiskt nog berör extremhögern i Lund på 1930- och 40-talen i sitt antologibidrag.
 
Det är i varje fall inte varje dag som en kommer över en handskriven dedikation och en autograf av en världsberömd svensk (asien)forskare och (topp)diplomat och tillika (f d) högerextremist som dessutom en gång i tiden (1942) tilldelades och mottog den nazityska utmärkelsen Tyska örnens orden eller Verdienstorden vom Deutschen Adler (dock utan svärd för Jarrings del) av självaste Adolf Hitler (Jarring fick dock finna sig i att avstå från att bära den tjusiga hakkorsprydda kraschanen när han besökte Tyskland efter kriget då det är förbjudet att offentligt bära Tyska örnens orden där).

Efter helgens isländska alltingsval har nu samtliga nordiska länder ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament

Nu kan tyvärr även Islands allting (d v s Islands parlament) ”ståta” med ett högerpopulistiskt parti efter helgens alltingsval:
 
 
Flokkur fólksins eller Folkets parti som leds av Inga Sæland lyckades erhålla hela 6,9% och vilket ger partiet 4 mandat i alltinget. Tidigare var Sverige och Island de stora undantagen i Norden (liksom även i Europa tillsammans med Tyskland och ett antal sydeuropeiska länder) vad gäller att inte ha ett högerradikalt parti i sitt parlament men sedan 2010 respektive 2017 så gäller inte detta längre vare sig för Sveriges eller för Islands del.
 
Helgens isländska alltingsval bekräftar därmed ”en gång för alla” att Norden är den paneuropeiska högerpopulismens och extremhögerns epicentrum tillsammans med Centraleuropa.

Var skaparen av den ”samiska” barnbokskaraktären Plupp en f d högerextremist?

Var skaparen av den ”samiska” barnbokskaraktären Plupp en f d högerextremist?
Plupp_pa_flotte.jpg
DN Kultur skriver idag om den i dagarna bortgångna konstnären och författaren Inga Borg som skapade den folkkära barnbokskaraktären Plupp:
 
 
Då Borg (först) var gift med Ulf Grubbström, författare till flera böcker om jakt och fiske, som under kriget var aktiv nazist och då Borg även var vän med författaren, Svenska Akademien-ledamoten och riksdagsledamoten (c) Per Olof Sundman som också han var f d nazist så har jag alltid undrat över Borgs egen (politiska) bakgrund då det inte var ovanligt att (f d) högerextremister gifte sig med varandra. Dessutom har påfallande många (f d) högerextremister intresserat sig och engagerat sig för samerna genom åren.
 
Borg och Grubbström blev i varje fall ett par när de båda studerade vid Kungl. Konsthögskolan (d v s vid ”Mejan”) i Stockholm och de förlovade sig ironiskt nog på fredsdagen 1945 och det var Grubbström som dessutom introducerade både Borg och Sundman till Norrland, fjällvärlden och samerna. År 2005 när Borg fyllde 80 berättade hon bl a i DN:
 
”Fredsdagen, den 8 maj 1945, firade Inga på Kungsgatan i Stockholm och deltog i den allmänna glädje­yran. Hon passade också på att förlova sig med Ulf Grubbström som tog med henne till fjällen.
 
– På sommaren gick vi vilse i Härjedalen och hamnade i ett lappläger. Vi fick låna en ödefäbod och bodde där en hel sommar med 7 km till landsväg och tre mil till affären. Vi levde på fiske och hjortron.
 
Där tecknade hon renar, ripor, lämlar och fjäll i långa banor. Det gav material till böckerna om Plupp långt innan han var påtänkt. Sedan dess återvänder hon gärna till fjällen. Till vildmarken och stillheten.”
 
Detta är i varje fall vad som är känt om Grubbström (eller kanske snarare vad jag ”råkar” känna till om denne):
 
Borgs första man Grubbström var under kriget medlem i det nazistiska s k lindholmspartiet och tillhörde de svenska högerextremister som valde att strida på Norges sida mot tyskarna på våren 1940. I juni 1942 var Grubbström en av grundarna av Sällskapet Unggöterna som hade Per Olof Sundman som ledare. I februari 1943 var Grubbström inblandad i en vapenaffär tillsammans med bl a Christer Strömholm, Ulf Blumenberg och Sundman och i maj 1943 var han inblandad i SS illegala värvningscentral på Grev Turegatan 18 i Stockholm tillsammans med ett ”gäng” unga högerextremister som senare skulle göra sig bemärkta i livet i efterkrigs-Sverige (såsom inom kulturlivet och vid hovet).
 
Grubbström tillhörde den militanta, våldsamma och radikala fraktionen inom lindholmspartiets ungdomsrörelse kring Arne Clementsson som bl a gjorde sig skyldig till inbrott hos familjen Wallenberg på Lovön liksom på dåvarande Clartés kontor i Gamla stan (och varvid Clartés matrikel stals för att sannolikt överlämnas till tyska ambassaden).
 
På våren 1945 när Grubbström och Borg redan var ett par var han inblandad i gömmandet av nazistiska flyktingar i Stockholm och förhördes bl a i samband med det s k Viktorgruppen-målet. På hösten 1945 umgicks Grubbström (och möjligen också Borg) intensivt med nazisterna Folke Nystrand, Åke Regnell, Gunnar von Gegerfelt och Sundman m fl vilka alla var inblandade i att hjälpa och gömma nazistiska SS-soldater och krigsförbrytare som hade flytt till Sverige och flera av dem hade också under krigsåren själva varit frivilliga i SS. Därefter verkar det som att Grubbström (och då möjligen också Borg) lämnade den svenska extremhögern bakom sig även om han fortsatte att ha kontakt med Sundman också efter skilsmässan med Borg.
 
Så är det möjligen någon som vet om Inga Borg också hade en högerextrem bakgrund eller var hon bara en av 1000-tals fruar, ”flickvänner” och intimrelationspartners som befann sig i utkanten av den s k nationella rörelsen utan att själv vara politiskt medveten?

 

Gunnar Helander än en gång

Igår hörde en person av sig angående den legendariske antirasisten och domprosten Gunnar Helander och som var minst lika ilsken som grevinnan Oxenstierna var och som en viss släkting till en eventuell svensk SS-frivillig (som f ö även kan räkna anor från den normandiska adelsfamiljen Beauvais) också var för en vecka sedan (och som godsägare Svante Påhlsons förmodade släkting även var för två veckor sedan – denne skickade mig hela sju mejl på raken inom en timmes tid med mängder med ilskna frågor om den gamle herren till Rottneros i Värmland och dennes son som stupade i Norge 1940 och vars lik/skelett ligger begravd och ”jordad” för evigt i slottsträdgården och i den berömda skulpturparken utanför Sunne):
 
Teol lic Gunnar Helander, missionär, författare och domprost i Västerås (som f ö gick bort för bara några år sedan) samt framför allt en mångårig antirasist som var djupt engagerad i den svenska antikoloniala och antiimperialistiska solidaritetsrörelsen och som var en av grundarna av den svenska antiapartheidrörelsen samt ordförande i den svenska regeringens Sydafrikakommitté, var under studentåren i Lund (likt en hel del andra blivande svenska celebriteter och aktade medborgare i efterkrigs-Sverige) medlem i Nationalsocialistiska arbetarepartiet eller den s k lindholmsrörelsen men nu hävdar personen som hör av sig att Helander ”ABSOLUT ALDRIG VARIT NATIONALSOCIALIST” (detta står då med versaler i mejlet som jag nyss fick) och hen tipsar även om att jag borde läsa Helanders bok ”Åk hem, Li Fong!” som handlar om en adopterad koreansk flicka som bor i apartheid-Sydafrika tillsammans med sina svenska adoptivföräldrar och som ”handlar om den apartheid som även drabbade koreaner” som hen uttrycker det i mejlet.
 
Särskilt på 1950-, 60- och 70-talen var Helander mycket aktiv i den offentliga debatt som på den tiden kallades ”rasfrågan” (då begreppet ”rasism” inte var i bruk i någon större utsträckning i svenska språket på den tiden). På ett välbesökt offentligt debattmöte om just den s k rasfrågan som anordnades av Svenska FN-förbundet, ABF och LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) och som ägde rum i Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm i januari 1959 kunde den stridbare och passionerade Helander exempelvis säga ”i Sverige vill vi inte veta av något sådant som rastänkande” när han sin antikolonialism, antiimperialism, antirasism och antifascism trogen kritiserade både Brittiska imperiet, Franska imperiet, Portugisiska imperiet, Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidsystemet i Sydafrika liksom den svenska extremhögern på en och samma gång.
 
Denna nemesisaktiga månad (”october is the cruelest month” månne?) som hittills för min del har bjudit på ett 10-tal arga och även ledsna efterkommande släktingar till svenska högerradikaler tillhörande de övre skikten börjar verkligen kännas som den månad då jag (”äntligen” skulle nog många säga) straffas för och får ”sona” för alla de 1000-tals socialgrupp 1-, överklass- och elitsvenskar som jag har ”hängt ut” genom alla år som högerradikala på ett eller annat sätt. En dyrköpt läxa och lärdom för min del är väl i varje fall efter att denna månad är till ända att rätt så många som tillhör landets s k fina och s k bra familjer (d v s de högutbildade och förmögna släkterna i landet) faktiskt i det närmaste är beredda att gå i döden för att till varje pris återupprätta, rentvå och skydda familjenamnet och släktens heder inför både historien, omvärlden och framtiden.

Om att bli hotad en 87-årig grevinna

Fick i måndags ett telefonsamtal från Wien och från den 87-åriga operasångerskan och grevinnan Gabriella Oxenstierna som på ytterst välartikulerad och överlägsen ”överklassvenska” uttryckte att hon och hela hennes släkt (d v s Huset Oxenstierna) är mäkta upprörd över att hennes syssling (om jag förstod det rätt) fil dr, arkeologen, författaren och greven Erik Oxenstierna är ”uthängd som nazist” på min blogg då han var knuten till SS-Ahnenerbe innan och under krigsåren (https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/02/03/erik-oxenstierna-nazister-tyskland).
 
Grevinnan berättade att hon ämnar besöka Stockholm snart och hon sade att hon då vill träffa mig personligen och att hon då kommer att introducera mig till grevens son (om jag förstod det rätt) som i det närmaste är beredd att slå ihjäl mig (återigen om jag förstod det rätt): Grevinnan sade bl a att jag skulle förbereda mig med kniv och/eller yxa inför mötet och jag vet inte om hon skämtade eller ej men det lät nästan som om grevens son och jag ska duellera någonstans i Stockholmstrakten i december i år.
 
Grevinnans far var kommendör av 1:a graden, svensk militärattaché i London samt svensk guldmedaljör vid sommar-OS i Los Angeles 1932 och själv är hon barnbarnsbarn till grundaren av Wallenbergsfären och Skandinaviska Enskilda Banken (SEB) och hon hotade med att hela släkten Oxenstierna kommer att agera emot mig för att jag har ”hängt ut” greven. Grevinnan menade även att jag borde tillskriva Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter och offentligen be om ursäkt ”inför hela svenska folket” till ätten Oxenstierna (under telefonsamtalet så hörde jag en röst i bakgrunden som talade på samma ”överklassiga” vis som grevinnan gjorde – möjligen var det hennes bror som satt bredvid grevinnan när hon talade med mig och som flera gånger upprepade ”han ska be om ursäkt, han ska be om ursäkt”).
 
De senaste dygnen har märkligt nog ett flertal släktingar och efterkommande tillhörande den s k socialgrupp 1 hört av sig och uttryckt missnöje med att jag har skrivit om deras släktingar såsom bl a en förmodad släkting till den stenrike mångmiljonären, företagsledaren och godsägaren Svante Påhlson som en gång i tiden var herre till Rottneros i Sunne i Värmland (https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/25/extremhogern-svante-pahlson-rottneros).