Kategori: extremhögern

Är judar och icke-vita numera välkomna inom den svenska extremhögern?

Några korta reflektioner kring det faktum att Katerina Janouch, som både är invandrad från f d Tjeckoslovakien och judinna, var en av huvudtalarna på två högerextrema möten på raken i Stockholm i lördags och lördagen dessförinnan samt att en del som tillhör den svenska s k nationella rörelsen verkar ha reagerat negativt på detta:
Jan.jpg
 
Under många decennier var den svenska s k nationella rörelsen sannolikt en av västvärldens allra mest etniskt-rasligt, kulturellt, språkligt och religiöst homogena högerextrema miljöer och vilket antagligen avspeglade det faktum att Sverige var ett av västvärldens allra vitaste länder sett till befolkningssammansättningen långt in på 1970-talet.
 
Det innebar i praktiken att nästan alla som ingick i den svenska extremhögern på 1920-, 30- och 40-talen utgjordes av infödda majoritetssvenskar även om det naturligtvis alltid har funnits enstaka finsktalande och enstaka resande inom miljön liksom enstaka tornedalingar, samer och invandrare från andra västländer.
 
Det var dock egentligen först på 1950-talet och än mer på 1960- och 70-talen som invandrare från fr a Danmark, Balticum, Norge, Ungern, Tyskland och f d Jugoslavien började ”synas” mer märkbart i den svenska s k nationella rörelsens matriklar och först på 1980- och 90-talen började sverigefinnarna låta höra talas om sig i större antal och inte minst inom skinheadsubkulturscenen och sedermera även i SD-sammanhang.
 
Utomeuropéer och framför allt judar men också romer har dock ”av hävd” och av ”naturliga” skäl (läs: av rasliga och ideologiska skäl) inte varit särskilt välkomna inom den svenska s k nationella rörelsen och anekdoter om att manliga medlemmar inom scenen har tvingats (be)visa att de inte är s k omskurna har florerat under efterkrigstiden och det var först med Radio Islam och Ahmed Rami på 1980- och 90-talen som icke-vita och icke-kristna började förekomma inom rörelsen även i mer offentliga sammanhang.
 
Dock kunde det räcka med att ha en fru från Latinamerika, Asien, Afrika eller Mellanöstern (såsom t ex Jerker ”Jerka” Magnusson) eller ett adoptivbarn från Indien, Colombia, Etiopien eller Sydkorea (såsom t ex Kenneth Sandberg) för att bli ”tråkad” inom SD-miljön på 1990- och 2000-talen och det var egentligen först när ”öppen svenskhet”-doktrinen och ”nolltolerans mot rasism”-linjen började gälla inom SD (åtminstone officiellt) som icke-vita började accepteras alltmer inom SD och den s k nationella rörelsen. Under 2014 års valkampanj figurerade t ex flera utlandsadopterade i SD-sammanhang och under 2018 års valkampanj turnerade Jimmie Åkesson runt i landet tillsammans med Jonas Chongera som har bakgrund i Kongo-Kinshasa (liksom i Värmland) och som verkade som en slags konferencier och s k ”sidekick”.
 
Samtidigt är det en helt annan sak att vara en av huvudtalarna på ett offentligt möte som anordnas av den svenska extremhögern såsom Janouch just nyligen var under två lördagar på raken och vilket Ahmed Rami fick känna av när han på 00-talet talade på ett offentligt möte i Stockholm som anordnades av den s k Dresdenkommittén och vilket föranledde flera av mötesdeltagarna att avlägsna sig i protest mot att en invandrad berbisk s k ”rasfrämling” från Nordafrika just tilläts vara en av huvudtalarna.
 
Så frågan är nu hur långt den svenska s k nationella rörelsen är beredd att sträcka sig framöver vad gäller att inkludera både icke-vita och judar? Att både icke-vita och judar numera är välkomna inom SD-miljön är ju i praktiken ett faktum idag även om de kanske fortfarande får finna sig i att bli ”tråkade” ibland men därutöver så är väl frågan om valet av Janouch som en av huvudtalarna på de två senaste högerextrema mötena i Stockholm kanske var att gå över gräns för en del av de s k nationella som ser sig som mer radikala än SD?

Idag skrev SD Uppsala historia i den svenska s k nationella rörelsens historia genom att inleda ett samarbete med de fyra borgerliga partierna

Tre borgerliga partier (M, KD och C) i Uppsala har idag inlett ett samarbete med SD Uppsala. Uppsala är då inte någon mindre sydsvensk eller västsvensk kommun ”på vischan” utan landets fjärde största stad och något av Nordens ”lärdomsstad” (d v s idag skrevs svensk politisk historia på flera olika plan):
 
 
”Under måndagens kommunfullmäktige valde Sverigedemokraterna att rösta på den så kallade Uppsala-Alliansen bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Centern valde att inte motsätta sig att SD röstade på grupperingen. Därmed ingick de fyra partierna ett formellt samarbete.”
 
SD Uppsala, som enligt den f d SD-riksdagsledamoten Pavel Gamov hade åtminstone ett 80-tal betalande medlemmar för något år sedan, är då inte vilken SD-avdelning som helst utan en partiavdelning som enligt både min och Gamovs bedömning bör vara den mest högutbildade SD-avdelningen i landet (och möjligen då bredvid SD Lund och kanske även SD Bromma-Kungsholmen) liksom en avdelning som även innefattar ett antal medlemmar som var med redan under de s k ”kampåren” på 1980- och 90-talen (och t o m i något enstaka fall under den gamla klassiska BSS-tiden).
 
SD Uppsala grundades en gång i tiden av en grupp ”naziskins” och ”gammelnazister” och på grundandemötet som ägde rum i en byggnad och i en sal som (som sig bör) tillhör Uppsala universitet deltog bl a Uppsalas dåvarande inofficiella skinheadledare (som f ö även deltog på AfS avslutande valmöte i Kungsträdgården i Stockholm i höstas) liksom Uppsalas dåvarande ledande vit makt-musikdistributör (som idag dock är avliden) och flera äldre högerextremister tillhörande ”det gamla gardet” som hade varit med i den s k nationella rörelsen under krigsåren och efterkrigstiden.
 
Till SD Uppsala som bl a anordnade flera vit makt-musikkonserter anslöt sig sedermera ett antal f d nydemokrater och vissa Förintelseförnekande antisemiter liksom flera inflyttade nazister från andra länder (Uppsala är då liksom Lund en utpräglat internationell stad) och tyvärr även då just en hel del högutbildade såsom SD:s allra första disputerade medlem och ett antal andra fr a humanioraforskare.
 
Idag existerar det rätt så täta band mellan vissa medlemmar i SD Uppsala och den allmänna (gammal)konservativa miljö som alltid har existerat just i Uppsala (tidigare på 1990- och 2000-talen hade exempelvis Konservativa sällskapet sitt säte just i Uppsala) och som bl a manifesteras i den alltmer högerradikaliserade Föreningen Heimdal.
 
Redan på 1920- och 30-talen hade bl a Sveriges fascistiska kamporganisation och Sveriges nationella förbund relativt starka och fr a rejält aktiva partiavdelningar just i Uppsala där även Nysvenska rörelsen en gång grundades men ingen av de s k nationella som var aktiva i staden på den tiden hade nog kunnat drömma om att Uppsalas s k nationella rörelse en gång i framtiden (d v s 80-90 år senare, d v s just idag) skulle komma att gå så långt som SD Uppsala har gjort just idag.

Några reflektioner kring varför så många arbetarmän verkar attraheras av SD mot bakgrund av att SD nu har gått om SAP som det parti som de förvärvsarbetande facklärda arbetarmännen sympatiserar mest med

Apropå att SD nu har gått om SAP som det parti som de förvärvsarbetande facklärda arbetarmännen sympatiserar mest med enligt SCB:s färska partisympatiundersökning samt att det just nu står mycket jämnt mellan SD och SAP bland samtliga arbetarmän som har ett arbete:
 
ej facklärda förvärvsarbetande arbetarmän: SD 25,1%, SAP 32,6% (M 15,2%)
facklärda förvärvsarbetande arbetarmän: SD 33,8%, SAP 27,4% (M 19,2%)
förvärvsarbetande arbetarmän: SD 29,4%, S 30,1% (M 17,1%)
 
Den som ”kan sina arbetare” och specifikt hur den västerländska arbetarklassens sympatier för extremhögern i bred mening såg under mellankrigstiden och krigsåren vet att i stort sett samtliga rörelser som idag oftast går under beteckningen de fascistiska rörelserna dominerades av (den övre) medel- och överklassen medan de arbetare som lockades till fascismen i exempelvis Tyskland, Italien och Sverige antingen bestod av arbetslösa och oorganiserade arbetare eller av facklärda arbetare.
 
De icke-facklärda organiserade arbetarna och också en del facklärda arbetare lockades under mellankrigstiden lika mycket eller mer av både anarkosyndikalismen eller av kommunismen som av socialdemokratin som de allra flesta facklärda arbetarna sympatiserade med och tillhörde.
 
Idag är nästan alla högerpopulistiska och högerextrema rörelser i stället ”omvänt” dominerade av arbetarklassen och den lägre medelklassen med något enstaka undantag i något enstaka västland och det är i stället den övre medelklassen och överklassen som inte i någon större utsträckning attraheras av de högerpopulistiska och högerextrema partierna (i varje fall än så länge).
 
Den (klass)statistik som finns att tillgå verkar dessutom tyda på att de arbetare som attraheras av de högerpopulistiska och högerextrema rörelserna idag främst är de facklärda arbetarna medan de icke-facklärda arbetarna verkar vara fortsatt trogna socialdemokratin i högre utsträckning än de förstnämnda (i varje fall än så länge).
 
En mycket generaliserande tolkning av ovanstående skillnader mellan mellankrigstiden och samtiden brukar väl förklara skillnaderna med att under mellankrigstiden så var det medelklassen och den gamla högborgerligheten, överklassen och aristokratin som drabbades hårdast av dåtidens globalisering och dess ekonomiska konsekvenser men idag så är det arbetarklassen och den lägre medelklassen som gör det.
 
Att det verkar vara de facklärda arbetarna som dominerade bland de arbetare som attraherades av mellankrigstidens fascism och som idag dominerar inom de högerpopulistiska rörelserna är väl i så fall den enda (arbetar)klasslikheten som föreligger mellan mellankrigstiden och vår samtid.

Det högerextrema våldet ökar enligt ”Global Terrorism Index 2018”

SvD:s Frida Svensson om den nya rapporten ”Global Terrorism Index 2018” som bl a konstaterar följande:
 
”The threat of far-right political terrorism is on the rise. There were 66 deaths from terrorism caused by far-right groups and individuals from 113 attacks for the years from 2013 to 2017. Of those, 17 deaths and 59 attacks occurred in 2017 alone. In Western Europe, there were 12 attacks in the UK, six in Sweden, and two each in Greece and France. In the US, there were 30 attacks in 2017 which resulted in 16 deaths. The majority of attacks were carried out by lone actors with far-right, white nationalist, or anti-Muslim beliefs.”
 
Far.jpg
 
”Det finns flera positiva nyheter att hämta från rapporten ”Global Terrorism Index 2018”, som publicerades på onsdagen och redovisar hur antalet terrorattacker och dödsfall förändrats under förra året.
 
Under 2017 sjönk antalet dödsfall globalt med 27 procent, jämfört med året innan. Förändringarna är störst i Irak, där 5 000 färre dödsfall, registrerades. Även i Syrien dog betydligt färre, vilket kan förklaras med att terrorsekten IS tappat mark och de flesta IS-anhängarna tvingats bort och ut i ökenområden.”
 
(…)
 
”Rapportens författare beskriver en radikal förändring i Europa där antalet dödsfall minskade med 75 procent. Anledningarna är flera, bland annat bättre övervakningsmöjligheter, förebyggande arbete samt att IS inte längre har samma möjligheter att koordinera attacker i andra länder.
 
Preliminär data från det här året vittnar om att trenden kommer att hålla i sig, då mindre än tio dödsfall i västra Europa registrerats mellan januari och oktober 2018.”
 
(…)
 
”Men det som beskrivs som ”en växande oro” av rapportförfattarna är våldet som begås av personer från vit makt-miljön. Antalet döda efter attacker från högerextremister har ökat från bara tre 2014 till 17 under 2017.
 
Under förra året skedde 59 attacker – varav sex inträffade i Sverige, enligt databasen.”

Om familjen De Geer, slavhandeln och extremhögern

DN:s Birgitta Rubin skriver om konstnären Carl Johan De Geers pågående utställning ”Släkten och slavarna” på Norrköpings konstmuseum som handlar om dennes förfader Louis De Geer som var den som initierade den svenska transatlantiska slavhandeln med afrikaner.

 

Och bara för att ”lägga sten på börda” – härmed följer ett urval De Geer:are vilka utöver Jonas De Geer på ett eller annat sätt har gjort sig bemärkta inom den svenska extremhögern:

 

Carl De Geer, Hemmestavik – aktieägare i Dagsposten 1941-42

Erik De Geer, Stockholm – medlem i Svensk socialistisk samling 1942-43

Gerard De Geer – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Gustaf De Geer, Stockholm – aktieägare i Dagsposten 1941-43 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Jan C De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1942 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Kristina De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941

Sigrid De Geer, Hemmestavik – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1941-42 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Thomasine De Geer, Järna – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Wilhelm De Geer, Norrköping, Järna – medlem i Sveriges nationella förbund 1936 samt i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42

 

https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-carl-johan-de-geer-gor-upp-med-slaktens-slavagarhistoria

 

””Släkten och slavarna” är Carl Johan De Geers mentala och konstnärliga bearbetning av det omskakande mötet med denna mörka familjehistoria; ett projekt som nu blivit en utställning på Norrköpings konstmuseum. Den ryms i en sal, med sju symboliskt gestaltade tablåer eller skulpturinstallationer, uppbyggda av möbler, tyger och bilder.”

 

(…)

 

”Carl Johan De Geer beskriver hur han som ung och radikal på 60-talet ville avskaffa all världens orättvisor, från militärdiktaturer till kolonialism, krig och klassamhälle. Att ägna sig åt familjen i stället för kollektivet ansågs förkastligt och det är först på äldre dar som han tillåtit sig att borra i sin adliga härkomst.

 

Mest uppmärksammad hittills är hans film ”Mormor, Hitler och jag” (2001), där han frågar sig om man kan älska en barnkär mormor, som samtidigt visar sig vara nazist.

 

Att han nu valt Norrköping som platsen för den nya utställningen ger projektet ytterligare styrka – men kan säkert också uppfattas som en provokation. Anfadern Louis De Geer (1587-1652) var en nederländsk-vallonsk finansman som bosatte sig i Norrköping 1627, ansedd som stadens store man med ett konserthus och en skola uppkallade efter sig. Sedan 1945 står han staty på centrala Gamla torget – en imposant herreman skulpterad i svart granit av Carl Milles.”

 

(…)

 

”Det Carl Johan De Geer ältar är hur den omvittnat gudfruktige, rättskaffens och frikostige Louis De Geer samtidigt kunde vara ond. I ”Släkten och slavarna” ger han ett möjligt svar genom att återge ett parti ur Herman Lindqvists bok ”Våra kolonier. De vi hade och de som aldrig blev av” (2015): ”De svarta betraktades inte som riktiga människor /…/ Mot denna bakgrund fanns det ingen motsättning för 1600-talspersonligheter som Louis De Geer, att å ena sida betrakta sig som varmt religiösa, goda människor /…/ och å andra sidan organisera omänskliga slavtransporter och låta tortera slavar.””

 

(…)

 

”Ja, denna historia är fortfarande okänd i bredare folklager och finns inte i vår självförståelse som svenskar, lika lite som förbrytelserna mot samerna.

 

I boken nämner Carl Johan De Geer också Louis De Geers palats på Götgatan, numera Nederländernas ambassad, där han fantiserar om att sätta upp en plakett med texten ”Detta hus byggdes med slavpengar”. 2012 kom ett förslag om att ära den svenska slavhandelns offer med ett monument, vilket avslogs. ”Släkten och slavarna” aktualiserar saken och nog är Carl Johan De Geers som gjord för uppdraget.”

 

Astrid Cleve var ingen ”uttalad nazist”

Gång efter annan och om och om igen så heter det numera i media att professor Astrid Cleve var ”uttalad nazist” (d v s att Cleve var en svensk nationalsocialist) men jag tror faktiskt inte att det stämmer och det säger jag inte för att jag vill försvara Cleves eftermäle eller hennes efterkommandes heder (mot bakgrund av att Calle Schulman en gång kontaktade mig och var mycket uppbragt över att jag enligt honom har ”hängt ut” flera av hans släktingar och anförvanter inklusive Astrid Cleve – Schulman skrev då bl a att ”jag antar att du inte bryr dig om vad enskilda människor känner” och han menade att jag t o m hade begått ”ett lagbrott”, d v s som jag förstår det så hade familjen Schulman tagit illa vid sig av det hela) utan för att det ibland kan vara lite tröttsamt att alla som står långt till höger alltid ska kallas nazister (eller fascister och/eller rasister).

 

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/namnbyte-foreslas-for-gata-vid-karolinska

 

Astrid Cleve var då knuten till de på alla sätt och vis högborgerliga, akademiska och överklass:iga organisationerna Riksföreningen Sverige-Tyskland, Svensk opposition, Sveriges nationella förbund och Svensk-tyska föreningen och hon var utan tvivel antisemit, rasideolog och Förintelseförnekare men då inte någon ”uttalad nazist” mig veterligen.

 

Innebar gårdagens regionval i Andalusien den spanska extremhögerns slutgiltiga parlamentariska genombrott?

Igår ”skrällde” det högerextrema partiet Vox i regionvalet i Andalusien genom att erhålla hela 11% av rösterna (och mångmångmångdubbla sin väljarbas) och vilket ska jämföras med att partiet endast erhöll 1,57% i 2014 års EU-val (och endast 1,2% i Andalusien), ej mer än ynka 0,2% i 2016 års parlamentsval till det spanska cortes och ej mer än 0,46% i det senaste andalusiska regionvalet (som ägde rum 2015) och i opinionsundersökningarna innan gårdagens val låg Vox på mellan 5-6%.
cval.jpg
 
Det återstår nu att se om Vox exceptionella och närmast osannolika och surrealistiska valframgång (för något annat går inte att säga när ett högerextremt parti går från 0,5% till 11% i Spaniens största region Andalusien) förblir en just exceptionell engångsföreteelse som bara gäller i Andalusien eller om gårdagens valresultat nu innebär det (i så fall på alla sätt och vis) historiska genombrottet för den spanska extremhögern bland de spanska väljarna sedan den parlamentariska demokratin (åter)infördes i Spanien på 1980-talet.