Kategori: extremhögern

Ett urval valresultat för högerpopulistiska och högerextrema partier i Europas huvudstäder

Det brukar heta att de högerpopulistiska och högerextrema partierna har mycket svårt att hävda sig i Europas huvudstäder p g a att invånarna i huvudstäderna generellt är högutbildade höginkomsttagare liksom yngre än i landet i övrigt och kanske fr a långt mer mångfaldspräglade än invånarna i övriga landet:

I det svenska riksdagsvalet kom Stockholm att bli den svenska kommun där SD idag är allra svagast (med 10,67%) men i gårdagens val i Italien lyckades SD:s syskonparti FdI uppnå 28,45% i huvudstaden Rom. 

Här nedan hittas ett urval valresultat i ett urval av Europas huvudstäder vad gäller ett urval av kontinentens högerpopulistiska och högerextrema partier och det ”normala” verkar vara att dessa partier uppnår runt 10-15% i huvudstaden medan ett fåtal lyckas kapa åt sig mellan 20-30% av huvudstadsbornas röster.

Madrid 2021: V 9,15%
Helsingfors 2021: PS 10,2%
Stockholm 2022: SD 10,67%
Bern 2015: SVP 11,4%
Berlin 2014: AfD 14,2%
Paris 2022: RN 14,89%
Amsterdam 2019: FvD 15,1%
Aten 2014: XA 16,12%
Oslo 2003: FrP 16,5%
London 2019: BP 17,9%
Köpenhamn 2014: DF 22,1%
Warszawa 2019: PiS 27,49%
Rom 2022: FdI 28,45%
Wien 2015: FPÖ 30,79%

Italiens nya högerblock med FdI i spetsen vann igår en jordskredsseger

Idag vaknar italienarna till samma typ av valresultat som svenskarna vaknade till den 12 september under Europas ”bruna höst” (som pågår just nu): 

Ett nytt högerblock har segrat med 44,04% och Fratelli d’Italia (FdI), som är arvtagaren till Mussolinis gamla fascistparti PNF (FdI:s partisymbol står då för Mussolinis grav och minne), vann en jordskredsseger med 26,07% av rösterna och blir därmed Italiens enskilt största parti. 

Högerblocket tog hem hela Italien med undantag av Neapel och Valle D’Aosta medan FdI blev det största partiet i nästan hela norra och centrala Italien.

Tillsammans med de båda högerpopulistiska och ryssvänliga partierna Lega och Forza Italia vilka erhöll 8,88% respektive 8,28% innebär det en storseger över vänsterblocket som stannade på 26,02% och leds av socialdemokratiska PD som erhöll 18,97%. Därtill erhöll ytterligare ett antal högerpopulistiska och högerradikala småpartier tillsammans uppemot 3%.

Därmed har ett parti med ett fascistiskt ursprung vunnit ett val i Europa för första gången sedan Andra världskrigets slut och att det kan inte bli mer symboliskt att det sker i Italien – för nästan exakt 100 år sedan skedde världens första fascistiska maktövertagande just i Italien i form av Marschen mot Rom.

Högerblocket tog tyvärr även hem Italiens ”röda bälte” som sträcker sig över Toskana och Emilia-Romagna och som alltid har röstat massivt socialistiskt under efterkrigstiden även om PD knappt lyckades vinna över FdI i Toscana (med 26,39% jämfört med 25,95%) och med än mer än så i det röda Emilia-Romagna (med 28,10% jämfört med 25,02%). På ett liknande sätt lyckades ju SD tyvärr ”erövra” det röda Norrland i det svenska valet.

Högerblocket lyckades uppnå över 50% i bl a Venetien (över 55% och i Venedig med omnejd har FdI erhållit 32,24%) och i både folkrika och rika Lombardiet som är Legas stora fäste liksom i landskapet Lazio som omger Rom. I fascismens födelsestad Milano erhöll FdI 24,87% och i huvudstaden Rom tog FdI hem osannolika 29,95% av rösterna.

Möjligen kan utlandsitalienarnas röster komma att modifiera valresultatet under de kommande dagarna såsom utlandssvenskarnas röster gjorde för några veckor sedan men troligen handlar det bara om mindre justeringar.

Ett antal likheter mellan svenska SD och italienska FdI liksom mellan Jimmie Åkesson och Giorgia Meloni

Det ligger något djupt ödesmättat över Europas ”bruna höst” (som då infaller i skrivande stund):

Det finns till att börja med framför allt alltför många märkliga paralleller mellan svenska SD och italienska FdI (Fratelli d’Italia). Just nu nosar nämligen världens största parti med ett nazistiskt ursprung (d v s SD) och världens största parti med ett fascistiskt ursprung (d v s FdI) på makten på en och samma gång.

Aldrig tidigare i det efterkrigstida Europa har vidare ett parti med rötter i nazismen respektive i fascismen erhållit över 20% i ett fritt och demokratiskt val och dessutom med ynka tre veckors mellanrum (d v s i stort sett samtidigt).

Utan att vara numerolog så går det också att konstatera att det svenska valet ägde rum nästan exakt en månad efter att det första svenska nazistpartiet grundades för 98 år sedan (d v s den 12 augusti 1924) medan det italienska valet (som äger rum imorgon) kommer att äga rum nästan exakt en månad innan det första fascistiska maktövertagandet utspelade sig för 100 år sedan i form av Marschen mot Rom (d v s den 27 oktober 1922).

SD:s ledare Jimmie Åkesson och och FdI:s ledare Giorgia Meloni gick vidare båda med i sina respektive partier som 15-åringar (d v s märkligt nog när de var exakt lika gamla) när det ena partiet var kryptonazistiskt och det andra partiet kryptofascistiskt och leddes av en gammal nazist (d v s Anders Klarström) respektive av en gammal fascist (d v s Gianfranco Fini vars farfar f ö deltog i Marschen mot Rom 1922). 

Både Åkesson och Meloni har arbetarbakgrund och växte båda upp i en stad (d v s Sölvesborg) respektive i en stadsdel (d v s Garbatella i Rom) vilka båda traditionellt har röstat socialistiskt i decennier (d v s både Sölvesborg och Garbatella är arbetarstäder respektive arbetarstadsdelar) och de blev båda ledare för sina respektive partiers ungdomsförbund. Både Åkesson och Meloni valde sedan att som unga vuxna studera på universitet och de var båda under studentåren aktiva i sina respektive partiers studentförbund.

Både svenska SD och italienska FdI var tidigare anti-EU och ryssvänliga men har idag officiellt valt att säga nej till Svexit respektive Italexit. Samtidigt kan båda partierna inte släppa taget om sitt ursprung: Medan svenska SD envisas med att nostalgiskt hedra och manifestera sitt ursprung i den nazistiska skinheadsubkulturen genom att bl a ständigt låta Ultima Thule vara partiets inofficiella husband så envisas FdI med att nostalgiskt hedra och manifestera sitt ursprung i den italienska efterkrigstida fascistiska subkulturen genom att bl a ha bibehållit en partilogotyp som symboliserar Mussolinis grav (d v s som i praktiken är en hyllning till Mussolini).

SD erhöll slutligen den 11 september i år 20,5% av rösterna i det svenska valet och FdI kommer imorgon sannolikt att erhålla runt 23-25% av rösterna i det italienska valet och båda partierna har lierat sig med högerpartier för att kunna komma till makten.

Om likheter och skillnader mellan 1928 och 2022 års val liksom mellan gårdagens och dagens konservativa regeringar

DN:s Ewa Stenberg kommenterar idag att Sverige sannolikt snart får sin första konservativa regering på 92 år efter den mest polariserade valrörelsen sedan 1928 och ser både likheter och skillnader. 

I 1928 års val var frågan om arbetarna i fokus – d v s den s k arbetarfrågan – liksom det då kommunistiska Ryssland och Sverige skakades av ständigt återkommande arbetskonflikter, strejker och lockouter på industriorterna.

I 2022 års val var frågan om utomeuropéerna i fokus – d v s den s k invandringsfrågan – samtidigt som Rysslands invasion av Ukraina hamnade i skymundan och Sverige skakas av ständigt återkommande skjutningar, sprängningar och kravaller i miljonprogramsområdena.

Högern gjorde förenklat 1928 års val till en folkomröstning om kommunismen medan S och vänsterblocket förenklat gjorde 2022 års val till en folkomröstning om SD. 

Högern vann 1928 års ”folkomröstning” om kommunismen efter att ha skrämt väljarna med den röda faran medan vänstern förlorade 2022 års ”folkomröstning” om SD efter att ha skrämt väljarna med den bruna faran.

Det dåtida M vann vidare 1928 års val tack vare det dåtida MUF:s okonventionella och aktivistiska insatser som redan då hade börjat högerradikaliseras och orientera sig mot fascismen och 1934 valde M att bryta med sitt ungdomsförbund. 

I söndags vann dagens M 2022 års val tack vare SD:s okonventionella och aktivistiska insatser och den stora frågan är ju nu hur länge den nya (mes)alliansen mellan M och SD egentligen ska hålla – d v s kommer M att tvingas bryta med SD såsom det gamla M tvingades bryta med det dåtida MUF.

SD är nämligen i grunden ett revolutionärt och djupt ideologiskt medvetet liksom närmast fanatiskt idealistiskt och millenaristiskt parti som har som slutmål att bli Sveriges största parti vilket de facto kräver att SD fortsätter att ”krossa” och annihilera sina två huvudmotståndare M och S. 

För att SD ska kunna fortsätta att växa och just bli Sveriges största parti måste SD helt enkelt fortsätta att ”stjäla” arbetarväljare från S och medelklassväljare från M för att till slut kunna ena ”handens och hjärnans arbetare” (d v s kroppsarbetarna och ”jobbarna” och kontorsfolket, tjänstepersonerna och akademikerna) – d v s det s k svenska folket – i nationalismens tecken. Det ska här påminnas om att SD alltid har varit emot det socialistiska klasstänkandet liksom också den liberala individualismen, d v s det är bara nationalismen som gäller för SD och inget annat.

SD har m a o som sitt uttalade mål att fortsätta att decimera sin nya samarbetspartner M och det är inget SD ens hymlar om – d v s målet är att fortsätta att systematiskt ”äta upp” M (liksom S). 

SD ser sig heller inte som ett borgerligt högerparti överhuvudtaget och dess väljarkår består till övervägande delen av arbetare medan både M, KD och L har en djupt förankrad självidentitet som varande höger. 

SD har m a o ingen som helst lojalitet till M och SD:s väljare har en diametralt annorlunda klasstillhörighet och klassbakgrund än M:s väljare med allt vad det innebär. 

SD har dessutom en gås oplockad med L på grund av att det gamla L innan Pehrson och Sabuni framstod som SD:s ärkefiende på den borgerliga kanten som ständigt attackerade SD med antifascistiska och antirasistiska argument. SD har kort och gott under hela den gångna valrörelsen öppet och hämningslöst talat mycket illa om sin nya samarbetspartner L och det är inte riktigt så en ny relation brukar inledas.

Och sist men inte minst har SD en helt annan syn på både flykting- och biståndspolitiken än vad KD har. Trots att KD har förändrats rejält under Buschs ledning så finns det fortfarande spår kvar av partiets kristna humanistiska värderingar som trots allt är partiets ursprung och kärna vilket gör att inte heller SD och KD är särskilt kompatibla när det väl gäller.

M, KD och L har helt enkelt släpat in en katt bland hermeliner och dessutom en katt som inte kan uppföra sig, som vägrar att låta sig tämjas och som inte bara är passivt aggressiv på det gamla, klassiska lutherska sättet utan öppet aggressiv med permanent uppspärrade klor.

”Ulf Kristersson (M) vill bilda en regering utan Sverigedemokraterna, om valresultatet står sig. Men priset för att hålla Åkessons parti utanför kan bli högt.”

https://www.dn.se/sverige/ewa-stenberg-priset-for-att-halla-akesson-borta-kan-bli-hogt

”På måndagen såg det ut som om Sverige får sin mest högerlutande regering sedan högerledaren Arvid Lindman bildade sin minoritetsregering 1928.

Då skedde det efter den valrörelse som gått till den politiska historien som den hätskaste i Sverige, det så kallade kosackvalet. Kommunister och Socialdemokrater hade bildat en valkartell och möttes av högerns valaffischer med en vildögd ryttare och texten ”Var och en som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva”.

Den svenska valrörelse som gick i mål när vallokalerna stängde klockan åtta på söndagskvällen har inte handlat om Ryssland. Men det har varit ett hårt och högt tonläge och många ohederliga beskrivningar av de politiska motståndarna från bägge sidor.

Med knapp marginal ser det som fram till nu kallats för ”Ulf Kristersons sida av politiken”, ut att ha vunnit.

De tre borgerliga partier som ingår där tvingas nu konstatera att deras försök att få Jimmie Åkessons parti att krympa totalt har havererat. Sverigedemokraterna blir med största sannolikhet största parti i konstellationen.

Det kan tvinga Ulf Kristersson till stora politiska eftergifter om han ska kunna hålla SD utanför regeringen.

Kristersson har ofta understrukit att partier bara ska samarbeta i frågor där de är överens. Han har samtidigt framhållit att de fyra partierna på hans sida är överens om mycket.

Men Sverigedemokraterna har inte blivit borgerliga, trots samarbetet med M och KD.

”Vi har ingen lojalitet till de borgerliga partierna. Vi ska bli största parti, vi ska styra det här landet. Men just nu behöver vi samarbeta med andra.”, sade Jimmie Åkesson på ett valmöte i Eskilstuna förra veckan.”

(…)

”Det kan svida i frågor som bistånd, rättssäkerhet och asylrätt och dessutom slå undan fötterna för Moderaternas löfte om skattesänkningar. Moderaterna vill ju finansiera sina reformer delvis genom sänkt a-kassa. Det säger SD tvärt nej till.

Ulf Kristersson kan förstås sätta hårt mot hårt, och behandla Jimmie Åkesson som Stefan Löfven hanterade Vänsterledaren Jonas Sjöstedt efter det förra valet. Sverigedemokraterna har ju inget bra alternativ till att samarbeta med Moderaterna och Kristdemokraterna.

Men även om Sverigedemokraterna inte vill se en Anderssonregering aktar sig nog partiet för att utmålas som en dörrmatta.

SD är mycket större än Vänsterpartiet varit och har inte varit ängsligt inför att driva fram ett extraval tidigare.”

(…)

”Högerledaren Arvid Lindman lyckades inte få till stånd något samarbete med de partier som i dag heter Liberalerna 1928. Han regerade i minoritet och gjorde sig känd för att rensa ut nazister och fascister ur partiet. Lindmans efterträdare inleder samarbete med ett parti som sagt sig ha gjort upp med sina rötter i nazism och rasism. Ändå har valrörelsen kantats av skandaler med lokala kandidater som inte alls gjort det.

Kommande år kan det också bli Ulf Kristerssons huvudvärk.”

Ska SD:s ungdomsförbund än en gång lyckas förstöra för moderpartiet? 

Ända sedan SD grundade sitt första ungdomsförbund 1993, som tidigare hette SDU och numera heter Ungsvenskarna, har SD gång på gång tvingats tampas med att förbundet radikaliseras och därmed ”sabbar” för moderpartiet. 

Detta är då ett slags förbannelse som den svenska s k nationella rörelsen har fått leva med ända sedan mellankrigstiden. 

Sveriges största nazistparti Nationalsocialistiska arbetarpartiet, som leddes av Sven Olov Lindholm, tvingades flera gånger upplösa och ombilda sitt ungdomsförbund Nordisk ungdom på 1930- och 40-talen p g a att dess ledning och ledande medlemmar radikaliserades och började ägna sig åt olaglig verksamhet och i vissa fall åt rent spioneri. 

År 1938 bröt sig delar av Nordisk ungdoms ledning exempelvis in hos Clarté och stal organisationens medlemsmatrikel liksom namnlistor över judiska och antifascistiska flyktingar från kontinenten vilka överlämnades till tyska ambassaden i Stockholm. Nordisk ungdoms ledare tvingades efter denna händelse att avgå och två personer som deltog i inbrottet blev f ö sedermera världsberömda – nämligen fotografen Christer Strömholm och Tom Nerman, som är den pojke som avbildas på Swedish Matchs logotyp, d v s den s k ”solstickepojken”.

SD tvingades redan 1995 upplösa sitt tvååriga ungdomsförbund efter att tre av styrelseledamöterna, varav en var SDU:s ordförande, antagligen försökte döda V:s dåvarande ledare Gudrun Schyman med en handgranat. Den uteslutne SDU-ordföranden bildade därefter Stockholms unga nationalsocialister (SUNS) som kom att ägna sig åt närmast terroristisk verksamhet och kretsen runt SUNS kom även att stå bakom ett mord.

Två år senare var det dags igen – den ungdomsorganisation som de facto fungerade som det andra SDU valde att lämna SD och ansluta sig till det som idag är NMR. Och år 2015 uteslöts hela det dåvarande SDU och bildade några år senare det som idag är AfS. 

Under innevarande valrörelse har ledande medlemmar i dagens SDU, d v s Ungsvenskarna, återigen gått över gränsen vid ett flertal gånger och bl a påkommits med att sprida högerextrema budskap och propaganda och dess ledare Tobias Andersson, som också är SD:s justitieministerkandidat, har orsakat flera skandaler med sina smått gränslösa utspel i sociala medier. 

Senast idag avslöjade ETC att Ungsvenskarna har försökt att infiltrera den milijöaktivistiska scenen och fotat miljöaktivister och därefter hängt ut dem samt lånat ut sina medlemmar från olika delar av landet, vilka tidvis har övernattat på britsar i SD:s lokaler vid Slussen på Södermalm i Stockholm, för att trakassera feminister och antirasister i sociala medier och det är inte utan att en nu hoppas på en rejäl skandal från Ungsvenskarnas sida under de kommande dygnen som kommer att påverka valutgången, d v s förhoppningsvis slår den svenska s k nationella rörelsens förbannelse snart till igen.

Sedan är det utan tvivel ett faktum att SD:s ungdomsförbunds medlemmar både har bytt klädstil och frisyr men utöver den ytliga aspekten kvarstår förhoppningsvis förbannelsen ifråga.

SD återvänder i denna valkampanj till partiets idéhistoriska rötter

Under innevarande valkampanj har Åkesson valt att ”tala ur skägget” i flera av de intervjuer han har gett som om han inte längre bryr sig om att dölja något längre – d v s nu får det ”bära eller brista” för SD:s del den 11 september i år.



För någon vecka sedan blev Åkesson exempelvis intervjuad av Alexander Pärleros i dennes Framgångspodden, som är en av de största svenskspråkiga poddarna, och han sade då att SD inte vill att ”vi infödda svenskar och de som är nytillkomna ska integreras tillsammans inom en mångkultur av något slag” och att integration aldrig någonsin har varit på agendan för SD:s del. ”Det är väl det grundläggande problemet med integration, att vi inte har bett om det, och vi är inte intresserade av det”, sade Åkesson bland annat till Pärleros.

I stället förespråkar SD numera öppet i årets valkampanj en kombination av repatriering eller återvandring och just assimilering liksom ett totalstopp för utomeuropeisk invandring – d v s tre rejält radikala krav som SD inte vågade ställa i 2018 års valkampanj.

Och i en intervju i Expressen häromdagen talade Åkesson än mer ideologiskt klarspråk genom att deklarera att SD aldrig har sett sig som ett högerparti och inte på något sätt tillhör den svenska borgerligheten, vilket också i förlängningen innebär att SD inte känner någon slags lojalitet eller affinitet med M, KD och L, utan SD ser sig (som alltid) som ett nationalistiskt och s k socialkonservativt parti som vare sig är höger eller vänster.

I stället vill SD enligt Åkesson ”överbrygga klyftan mellan arbete och kapital”, d v s den ekonomiska klassuppdelning och klassmotsättning som har legat till grund för den traditionella höger- och vänsterskalan ända sedan industrialismens genombrott, genom att förena hela svenska folket bakom folkhemsidén, d v s den svenska versionen av en folkgemenskap bortanför de s k klasskrankorna.

Eftersom SD:s väljare till allra största delen består av arbetare ser sig SD i första hand som SAP:s arvtagare eller som ”den naturliga arvtagaren till den gamla socialdemokratin” som Åkesson öppet säger i Expressen. SD:s största och viktigaste konkurrent i partipolitiken är m a o inte M utan SAP – d v s det har alltid varit SD:s mål att detronisera SAP som landets största parti för arbetarna och den lägre medelklassen och därmed också som landets största enskilda parti överhuvudtaget.


I grunden hittas SD:s idéhistoriska rötter i den gamla s k unghögern, som ursprungligen myntade folkhemsbegreppet och använde sig av termen för att illustrera och propagera för en s k socialkonservativ framtidsvision av Sverige bortanför de dåtida klassmotsättningarna innan SAP under Per Albin Hansson vred det ur händerna på unghögern och gjorde det till sitt (och vilket i sin tur gjorde att SAP lyckades baxa igenom världens mest avancerade välfärdssystem med stöd av både arbetar- och medelklassen men det är en annan historia), liksom i den s k nationella rörelsen som alltid har talat om att överbrygga klyftan mellan arbete och kapital och ena alla svenskar oavsett klassbakgrund eftersom nationalismen anses trumfa och stå över både vänsterns socialism och högerns liberalism.

Ända sedan 1920-talet har nämligen de olika s k nationella partierna i Sverige från Furugårds och Lindholms nazistpartier till Engdahls nysvenska rörelse och Sveriges nationella förbund liksom Oredssons NRP och SD:s företrädare BSS talat om att en gång för alla lösa upp och överbrygga klyftan mellan arbete och kapital, sagt nej till ”klasstänkandet” och ”klassupplösningen” och nej till den ”samhällsupplösande klasskampen” liksom även nej till den svenska högerns och borgerlighetens likaledes ”samhällsupplösande marknadsdyrkan” som splittrar svenska folket i olika samhällsklasser och nu säger Åkessons helt enkelt detsamma i Expressen.

Den svenska s k nationella rörelsen fortsätter att vara en ”family business”-rörelse

Den svenska s k nationella rörelsen fortsätter att vara en ”family business”-rörelse: SD:s okrönta drottning Louise Erixon som växte upp med en mor som var SD-medlem och som tidigare var tillsammans med SD:s ledare Jimmie Åkesson är numera tillsammans med Peter Lundén som själv växte upp med en far som har varit medlem i både NRP, SNF och SD.

Samtidigt fortsätter Åkesson att hålla sig till kvinnor från ungdomsorganisationen vars föräldrar eller åtminstone mödrar är SD:are: Även Åkessons nya partner Matilda Kärnerups mor (och antagligen också far) är nämligen SD:are sedan många år tillbaka. Åkessons nya ”svärfarmor” har vidare tidigare utretts internt inom partiet då hon riskerade att uteslutas efter att på Facebook ha uppmanat att bussa kamphundar på stökande ungdomar som vintertid kastar snöbollar på fönsterrutor.

Och på ett liknande sätt som att Erixons nya partner tidigare var medlem i Åkessons band Bedårande barn så är Åkessons nya partners farmor kommunfullmäktigeledamot i Sölvesborg där Erixon styr.

Den svenska s k nationella rörelsens manliga heteroledare (vad jag vet har de i varje fall alla varit heteros) har genom åren och ända sedan 1920-talet kännetecknats av ett både rikt och ofta ”vilt” intimrelationsliv. Rörelsens förste ledare Birger Furugård var en s k kvinnokarl och fick ”barn på bygden” (d v s hemma i Värmland) och det faktum att Anders Klarström avgick 1995 berodde inte bara på att han var slutkörd utan på att han hade blivit tillsammans med NRP Uppsalas kvinnliga ledare och enligt uppgift spenderat delar av SD:s valkampanjkassa på s k romantiska hotellvistelser och likaledes s k romantiska middagar. Symptomatiskt nog är f ö protokollet från SD:s årsmöte där Klarström avgick och ersattes av Mikael Jansson förkommet…

Det ”omvända” perspektivet tål väl slutligen också att nämnas – d v s den s k nationella rörelsens manliga ledares olika kvinnliga partners. De flesta av dem har då genom decennierna haft en relativt tillbakadragen roll och har fått finna sig att deras män har rest land och rike runt på talar- och valkampanjturnéer och både har varit otrogna och fått s k u.ä.-barn och därtill alltsom oftast mer eller mindre suputer.

Erixon är dock ett tydligt undantag i sammanhanget liksom Vera Oredsson, som bör vara den äldsta kandidaten som ställer upp i årets val som 94-åring (i kommunvalet i Ludvika och på NMR:s lista). Oredsson var nämligen Sveriges första kvinnliga partiledare under en tid på 70-talet när hon ledde NRP och hon har varit gift med både Sven Olov Lindholm och Göran Assar Oredsson.

Åkesson säger sig uppskatta första delen av SD:s vitbok

SvD:s Torbjörn Nilsson har i dagarna rest runt i Norrland tillsammans med Åkesson som drömmer om att ”inkassera” åtskilliga av Norrlands arbetarväljare som traditionellt alltid har röstat socialistiskt fram tills nu och som också ”tar bladet från munnen” och säger att han nöjer sig med 17% i valet den 11 september då SD på sätt och vis redan har vunnit valet och segrat rent politiskt – de gamla högerpartierna har ju redan anpassat sig till och/eller anammat SD:s problemformulering – samtidigt som att han säger att han inte riktigt litar på L som alltid har varit det högerparti som tagit strid mot SD allra mest fram tills Sabuni och Pehrson.

Åkesson uttalar sig vidare positivt om första delen av idéhistorikern Tony Gustafssons vitbok om SD och han säger sig särskilt uppskatta den del av vitboken som består av biografier över SD:s samtliga s k ”founding fathers” som grundade partiet 1988. Det var också den delen som uppmärksammades allra mest i media när den första delen av vitboken kom ut och som också fick (väl) godkänt av landets forskare, journalister och antifascister som kan SD och dess historia.

Det var då jag som bistod Tony med faktauppgifterna till dessa detaljerade politiska biografier, som Åkesson säger sig uppskatta i dagens SvD, och jag gjorde det p g a att jag kort och gott och helt enkelt anser att det är bättre att allt kommer fram såsom det faktiskt var – d v s att alla fakta helt enkelt offentliggörs och läggs på bordet en gång för alla.

Det ska också sägas att en del av de uppgifter som Tony fick av mig kan vara svåra att belägga med s k primärkällor och i några fall har Tony valt att inte nämna dessa uppgifter i vitboken just på grund av det. Det kan handla om protokoll som har förkommit i SD:s eget partiarkiv, om matriklar som har kommit på avvägar eller om mycket omfattande förundersökningar rörande brottmål som är oerhört tidsödande att gå igenom. Ändå kunde Tony som bekant, trots att han valde att utelämna vissa av uppgifterna i vitboken av hänsyn till källmaterialläget, konstatera att av de 30 personer som grundade SD kom 18 från rasideologiska BSS och en tredjedel hade en dokumenterad nazistisk och fascistisk bakgrund (och den dokumentationen bistod då jag med).

https://www.svd.se/a/BjAaag/torbjorn-nilsson-liberala-sd-hatare-stor-akesson

”Det är inte överord att säga att Sverigedemokraterna bör betraktas som en ombildning av BSS till politiskt parti”, skriver idéhistorikern Tony Gustafsson i sin första delrapport till den vitbok som partiet har finansierat. 

– Jag gillar persondelen bäst, sa Åkesson på planet och syftade på det avsnitt där Gustafsson i små biografier beskriver 30 sverigedemokratiska pionjärer, deras politiska engagemang och åsikter.

– Jag med, sa jag.

Gustafssons rapport skildrar en lång linje där Leif Zeilon är centralfigur. Zeilon, som startade Bevara Sverige Svenskt, misslyckades med Sverigepartiet och därför 1988 istället grundade Sverigedemokraterna. Skulle Jimmie Åkesson någon gång i framtiden resa staty över någon av sitt partis pionjärer – ungefär som socialdemokrater gjort med August Palm och Axel Danielsson – skulle han inte gärna kunna undvika Zeilon.

Zeilon, som rörde sig obehindrat mellan nazistiska och fascistiska organisationer. Zeilon, som hittade på bandnamnet Ultima Thule och sa åt Jimmie Åkessons favoritband att börja sjunga Engelbrektsmarschen. 

Det är originalet.”

I dagarna är det 20 år sedan som min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” gavs ut

I år firar jag (av en ren slump) två bokjubiléer och i praktiken tre jubiléer vad gäller att lyckas få till ett genombrott för tre av de frågor som jag har engagerat mig i och drivit i många år.

För tio år sedan år 2012 kom antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” ut som har lagt grunden till etableringen och framväxten av den svenska kritiska rasforskningen och som jag var huvudredaktör för tillsammans med medredaktörerna Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales. Boken och framför allt dess introduktionskapitel som jag i huvudsak författade tillhör en av mina mest refererade och citerade publikationer överhuvudtaget och har fram tills dags dato även sålt i 1000-tals exemplar.

Av alla de frågor som jag har varit engagerad i och drivit i den svenska offentligheten under mitt vuxna liv som politisk aktivist, allmän s k skriftställare och debattör och senare i livet i egenskap av forskare så var jag först i Sverige (d v s inom den svenskspråkiga gemenskapen) med att just aktualisera frågan om ras i relation till (dagens) svenskhet, med att förfäkta en kritisk (läs: postkolonial feministisk) syn på internationell adoption, med att väcka frågan om rasism mot asiater eller antiasiatisk rasism och slutligen också med att ”gräva fram” och fr a offentliggöra vilka de svenska nazisterna och högerextremisterna var och är genom att jag grundade Expo och på grund av att jag i dagarna för 20 år sedan (d v s i augusti 2002) gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” på Carlssons förlag (som jag f ö hittills har givit ut tre böcker hos).

Boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” lanserades av journalisten och författaren Bosse Schön i form av en DN Debatt-artikel och är än idag aktuell på bokmarknaden efter 1000-tals sålda exemplar i 20 års tid, vilket innebär att jag fortfarande årligen erhåller inkomster från förlaget för sålda böcker. 

Bosse och jag arbetade tillsammans under många år för att ”gräva upp” allt som överhuvudtaget gick att ”gräva upp” på den tiden om de svenska SS-soldaterna vilket resulterade i ett stort antal tv-dokumentärer, böcker och artiklar under över tio års tid.

Boken som kom ut för 20 år sedan listar närmare 30 000 personer som en gång var medlemmar i ett antal utvalda nazistiska och högerextrema partier och organisationer och Bosses artikel talar för sig själv samtidigt som jag inte vill sticka under stol med att boken blev totalt sågad och ”nedsablad” av den dåtida samlade svenska historiker- och forskarkåren och även av en del svenska antirasister för att vara mer eller mindre fullständigt oetisk genom att jag även ”hängde ut” antifascister och Säpo-agenter som hade skrivit in sig i partierna för att infiltrera och fr a på grund av att det ansågs ”helt och hållet fel” att ”out:a” 10 000-tals namn på svenskar som en gång valde att satsa på den förlorande sidan i Andra världskriget varav några tusen fortfarande levde år 2002.

”Där skon klämde” var nog ändå fr a att de flesta som namnges i boken tillhörde socialgrupp ett – d v s de mest högutbildade och förmögna och också mäktigaste svenskarna – och deras barn och barnbarn befolkar än idag det s k övre skiktet och SACO-kollektivet inklusive både forskarvärlden och mediebranschen.

Det sägs att runt 100 000 enskilda svenskar någon gång var medlemmar i en nazistisk och högerextrem organisation mellan cirka 1924-50 och om denna siffra stämmer så hittas närmare 30% i min bok. För den som vill botanisera i namnlistorna – se https://tobiashubinette.wordpress.com/texter/texter-om-nationalsocialism-och-fascism – och för en sammanfattning av receptionen av boken se http://www.tobiashubinette.se/presentation.pdf

Och fortfarande 20 år senare drar jag mig till minnes att en åldrad och (super)rik norrman betalade för att buda boken till Norge samma dag som den kom ut, att alla de dåtida stora nordiska tidningarna och medierna (d v s radio och tv) skrev och rapporterade om den i positiva ordalag (till skillnad från de svenska medierna vari boken blev fullständigt sågad) liksom ett flertal av de ledande kontinentaleuropeiska (och även nordamerikanska) medierna (franska Le Monde, brittiska BBC, tyska Die Zeit, spanska El País, italienska La Stampa o s v), att en judisk antikvariatinnehavare på Södermalm berättade för Carlssons förlags ägare Tryggve att han läste boken ”från pärm till pärm”, att Expressens Cecilia Hagen blev förbjuden att skriva om alla adelsmän och överklasspersoner som förekom i boken liksom att en hel sopsäck med (materiella pappers)brev postades till mig skrivna och avsända av personer som fanns med i boken eller som var barn eller barnbarn till desamma och fortfarande än idag två årtionden senare hör anhöriga regelbundet av sig och frågar om anförvanter som förekommer i boken.

År 2002 var f ö också året då jag deltog i att ligga bakom hela fem kritiska tv- och radiodokumentärer om internationell adoption och utlandsadopterade vilka dessutom sändes inom loppet av två veckor liksom en DN Debatt-artikel som specifikt lyfte problematiken med de skyhöga självmordstalen bland de adopterade (för en genomgång av 2002 års adoptionsdebatt, som jag initierade, se http://www.tobiashubinette.se/adoptionsdebatt.pdf). 

För 20 år sedan fick jag m a o uppleva två stora genombrott – d v s kort och gott vad gäller synen på adoption och synen på extremhögern och även om jag i båda fallen stötte på rejält med patrull och fick i stort sett alla emot mig i den dåtida offentligheten så går det inte att säga något annat än att jag nog trots allt ändå har fått ett visst gehör för min syn på dessa frågor för ”trägen vinner” som det heter.

”Namnen på 28 000 medlemmar i de viktigaste svenska nazist- och fascistpartierna under åren 1931 till 1945 avslöjas i en ny bok av forskaren Tobias Hübinette.”

https://www.dn.se/arkiv/debatt/svenska-nazist-och-fascistpartier-1931-45-kartlaggs-i-ny-bok-28-000-medlemmar-namnges/

”I morgon kommer min kollega Tobias Hübinette ut med sin, skulle jag vilja påstå, banbrytande bok ”Nationalsocialismen i Sverige 1931-45. Medlemmar och sympatisörer” (Carlssons förlag). Boken innehåller namnen på 28 000 svenskar som var medlemmar i någon av de sju viktigaste och största nazist- och fascistpartierna. Han namnger också 5 000 medlemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Fram tills nu har det varit svårt att veta exakt hur många medlemmar partierna samlade.”

(…)

”Under dessa brunsvarta år, 1924-1945, fanns det i Sverige ett nittiotal nazistiska och fascistiska organisationer som spred sin propaganda via ett åttiotal olika tidningar. Även på skolgårdarna och på universiteten vimlade det av hakkorsprydda elever och studenter. Nazistpartierna hade egna ungdomsförbund, studentföreningar, fackföreningar, diskussionsklubbar för intellektuella. Kampen mot judarna var en central fråga. Nazismen var en politisk kraft att räkna med.

Tobias Hübinette är den förste som systematiskt letat efter material som kan ge oss upplysningar om medlemmarna i de sju viktigaste partierna. Med boken raseras, vilket också är motivet bakom utgivningen, myten om att de var så få och att de saknade inflytande. Ute på landsbygden och i småorter var det i själva verket samhällets så kallade stöttepelare, överheten, som företrädde nazismen: skolläraren, församlingsprästen, läkaren, fabriksingenjören och den lokale advokaten.

Att publicera namnen på 28 000 nazister är inte bara osvenskt, det är en nödvändig provokation för att tvinga oss att en gång för alla gör upp med vår egen historia och sluta med skönmålningen av det som en gång utspelades. Männen och kvinnorna som förfäktade de brunsvarta idéerna var ingen historisk parantes. Boken kommer att väcka debatt och starka känslor.”

Har Patrik Engellau hittat hem nu?

Nu har stiftelsen Den nya välfärdens och nätpublikationen Det goda samhällets Patrik Engellau till synes nått vägs ände och hittat hem och den högerextrema bokmässan är då en mer radikal miljö än SD (för den som inte vet det).

Engellau köper till och från helsidesannonser i bl a DN tack vare goda annonsinkomster och han har namnkunniga skribenter som Lena Adelsohn Liljeroth och Krister Thelin knutna till sig tack vare sitt respekterade renommé men frågan är väl kanske hur det blir med det framöver. 

Engellau kan sägas ha gjort en ideologisk resa från socialist (han skrev bl a i syndikalistiska Arbetaren på 70-talet) till nyliberal (han anses ha legat bakom högerpopulistiska Ny Demokratis partiprogram på 90-talet) och på senare tid och fr a efter det s k flyktingkrisåret 2015 har han blivit kraftigt högerradikaliserad.