Kategori: extremhögern

Om den andra stora högerradikaliseringsvågen bland pojkar och unga män

SvD:s Karin Thurfjell skriver om att den andra stora högerradikaliseringsvågen bland unga män (i ålderskategorin 18-29 år och högst sannolikt gäller denna högerradikaliseringsvåg också bland tonårspojkarna) äger rum just nu efter den första stora högerradikaliseringsvågen som inträffade under 1990-talet.

Långt över 60% av de unga männen skulle rösta på den nya TAN-högern (d v s på antingen SD, M, KD eller L) om det hade varit val idag och hela 4,2% stödjer också andra partier och fr a gäller det AfS och MED. Denna andra högerradikaliseringsvåg började inledas 2016 i kölvattnet efter det s k flyktingkrisåret och har därefter gradvis växt i styrka.

Då på 1990-talet slutade det med att 10 000-tals pojkar och unga män (och tyvärr också en del flickor och unga kvinnor) började lyssna på Ultima Thule och vit makt-musik och 1000-tals pojkar och unga män (och tyvärr också en del flickor och unga kvinnor) valde också att bli skinheads. Idag innebär den andra stora högerradikaliseringsvågen bl a att SD dominerar på Facebook och Twitter liksom på Instagram och Youtube vad gäller genomslag samt att 10 000-tals pojkar och unga män (och tyvärr också en del flickor och unga kvinnor) tittar på, läser och följer de SD-anknutna alternativmedierna och SD har för första gången någonsin även lyckats bygga upp en studentrörelse bland unga män (och tyvärr också bland en del unga kvinnor) som studerar vid landets högskolor.

Då på 1990-talet slutade det dessutom också med ett stort antal våldsdåd, attentat och mord och idag på 2020-talet har den andra stora högerradikaliseringsvågen redan resulterat i flera våldsdåd och mord i fr a skolsammanhang och även om dagens högerradikaliseringsvåg kanske inte når upp till 1990-talets extremt våldsamma högerradikaliseringsvåg så blir det alltid problem både på kort och på lång sikt när en hög andel pojkar och unga män högerradikaliseras. De som var pojkar och unga män på 1990-talet utgör idag t ex SD:s kärnväljare – d v s många av dem har behållit sina politiska åsikter från tonåren och ungdomen – och det tål att påminnas om att ledningen för dagens SD en gång i tiden hittade till partiet just på 1990-talet när de själva var högerradikaliserade pojkar och unga män.

Det kan i sammanhanget också vara värt att nämna att allt tyder på att också pojkarna och de unga männen med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund hyser värderingar som är åt det traditionalistiska, auktoritära, konservativa och även nationalistiska hållet och åtskilliga av dem röstar på SD eller på något av de andra TAN-högerpartierna medan en del antagligen också sympatiserar med det likaledes konservativt lagda partiet Nyans.

”Jag har en bild utav mitt Sverige, i mitt sinne, vackra Sverige, utan mångkultur”

Alternativ för Sveriges (AFS) kampanjsångs klämkäcka melodi blir en skarp kontrast mot låten som spelades innan: ”Rivers of blood” med Xurouis, en ödesmättad tonsättning till en inspelning av den brittiske konservative parlamentsledamoten Enoch Powells tal ”Rivers of blood” från 1968. I talet, som skapade stor kontrovers och splittring i Storbritannien, säger Powell att om invandring från landets forna kolonier fortsätter kommer det oundvikligen leda till en våldsam sammandrabbning mellan svarta och vita. Powell förespråkar också återvandring.

Det står poliser i torghörnen och på taken, och i början och slutet av AFS torgmöte i Västerås står en liten grupp unga människor med en megafon och skanderar ”inga rasister på våra gator”. Ändå är stämningen närmast loj. Talen om ”förnedringsrån” och ”mass­invandring” ljuder över de soliga uteserveringarnas lunchgäster och över torghandlarna som kränger frukt och bär.

Publiken består av ett pensionärsgäng, och några män som står en och en. Det verkar vara minst lika många flygbladsutdelare som besökare.

Ingen av de två yngre män som kommit vill prata med SvD. ”Jag är inte intresserad”, avfärdar en kille i vit skjorta och jeans som delar ut flygblad.

Men det kan vara just unga män som är det lilla ytterhögerpartiets kärnväljare.

Alternativ för Sverige bildades i mars 2018 av medlemmar som uteslutits ur Sverigedemokraterna i samband med att partiet la ner sitt dåvarande ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom.

I valet 2018 trodde partiets ordförande Gustav Kasselstrand att Alternativ för Sverige skulle landa över 1 procent, han vågade till och med hoppas på upp mot 2 procent. Men när rösterna i september 2018 var räknade stod det klart att det nya partiet inte lockat fler än 0,3 procent av väljarkåren

Alternativ för Sverige särredovisas inte i opinionsmätningarna, och gruppen ”övriga partier” för en tynande tillvaro med sammanlagt 1,7 procent av rösterna I SvD/ Sifos junimätning.

Tittar man på vilka partier som angetts som frisvar bland de som sagt att de kommer att rösta på något annat parti än de åtta som redan har mandat i riksdagen finns det inget som märkbart dominerar. Alternativ för Sverige finns där men trängs med bland andra Medborgerlig Samling, Piratpartiet och Djurens rätt, enligt Sifos opinionschef Toivo Sjörén.

Men bland unga män är andelen som angett att de ska rösta på ett parti i kategorin ”övriga” betydligt högre än i andra grupper. I SvD/ Sifos Slaget om väljarna i juni anger 4,2 procent av män mellan 18 och 29 år att de skulle rösta på ett parti utanför riks­dagen om det var val idag. Bland kvinnor i samma ålder tänker bara 1,1 lägga sin röst på ett parti utanför riks­dagen. Också här döljer sig en mängd olika partier i frisvaren, men Alternativ för Sverige är relativt vanligt förekommande liksom Medborgerlig samling.

Det är inte enbart Alternativ för Sverige som döljer sig i de unga männens svar, men en del är det. Den typen av parti attraherar mer unga män och rätt få kvinnor, säger Toivo Sjörén.

Generellt sympatiserar män i högre grad med partier åt höger och kvinnor väljer partier åt vänster.”

Extremhögern skrällde i valen i både Frankrike och i Italien

Marine Le Pens högerpopulistiska parti RN erövrade igår hela 89 mandat i den franska nationalförsamlingen från att tidigare endast ha innehaft 8 mandat och tillsammans med ytterligare två högerextrema mandat (som Debout la France vann – Zemmours Reconquête lyckades dock inte vinna ett enda mandat) innebär det fler mandat än någonsin tidigare i den franska radikalhögerns historia och mer än dubbelt så många som den högerpopulistiska Poujade-rörelsen lyckades vinna på 1950-talet samt tre gånger så många mandat som RN:s föregångare Front National innehade på 80-talet.



RN ”tog hem” större delen av Nordfrankrike, Sydfrankrike med rivieran och valkretsarna längs Garonne-floden liksom stora delar av centrala Frankrike.



För en vecka sedan hölls också lokalval i Italien i skuggan av den första omgången av det franska parlamentsvalet (som då avgjordes igår) och där lyckades högerextrema Fratelli d’Italia (FdI), som är den direkta arvtagaren till Mussolinis gamla parti PNF, åstadkomma en liknande närmast osannolik valframgång och fr a visa att ett högerextremt parti som FdI faktiskt kan bli större än Italiens annars dominerande högerpopulistiska parti Lega i flera av landets kommuner.



Bland anmärkningsvärda för att inte säga obehagliga resultat (jfr om AfS skulle erhålla 10-20% i flera svenska kommuner och där bli större än SD) för FdI kan nämnas 23,22% i Novara, 20,47% i L’Aquila, 12,63% i Como, 11,94% i Verona, 10,1% i Palermo, 9,33% i Genua, 8,27% i Padua och 7,46% i Parma.

Reflektioner kring den nyligen bortgångne Johan Cullberg och hans far John Cullberg med avseende på de svenska socialgrupp ett-familjernas politiska preferenser

Författaren och psykiatrikern Johan Cullberg har nyligen gått bort, som var ännu en av åtskilliga (för att inte säga mängder) av ”socialgrupp ett:are” vars föräldrar var pro-tyska innan och under kriget men som själv blev vänster efter kriget. Hela denna generation som hade högutbildade och förmögna föräldrar liksom andra äldre släktingar som innan och under kriget stöttade Nazi-Tyskland och vilka själva sedan orienterade sig åt vänster i olika grad som barn, ungdomar och unga vuxna har som bekant satt djupa spår i den svenska efterkrigstiden ända sedan 1960-talet och framåt och i det närmaste dominerat densamma.

Och på tal om just psykoanalytisk teori – Johan Cullberg var ju en av Sveriges mest kända psykoanalytiker inom läkarkåren – så undrar en (en = jag, d v s en person som är rejält intresserad av sykooch kanske även har någorlunda skaplig koll på just de svenska ”socialgrupp ett:arnas”, den svenska övre medelklassens och högborgerlighetens och landets elit- och överklassfamiljers politiska preferenser) ju ibland i sitt stilla sinne om inte detta (d v s den politiska generationskonflikt inom socialgrupp ett-familjerna som jag beskrev här ovan) utgör den egentliga och ”hemliga” historien om Sveriges vänsterlutande efterkrigstid.

Och mest fascinerande rent psykoanalytiskt blir det ju i de fall när barnen, som gick åt vänster under efterkrigstiden, aldrig någonsin fick veta att deras föräldrar var högerextremister och pro-nazister eller t om nazister. Och om möjligt än mer fascinerande, och återigen utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv, blir det väl om föräldrarna, som en gång var högerradikala, senare i livet också orienterade sig åt vänster för sådana exempel finns det nämligen också.

Och nu undrar säkert någon ”vän av ordning” om jag inte ska ”hänga ut” Cullbergs far så då gör jag väl det och utan att på något sätt hävda att det kastar en skugga över den nyligen avlidne sonen: Johans far John var biskop i Växjö och registrerades av det dåtida Säpo, d v s av Allmänna säkerhetstjänsten, som pro-(nazi)tysk och som inskriven och betalande medlem i ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren. 

Detta faktum kan nog innebära att Johan aldrig fick veta detta och pappa biskopen, som sannolikt själv inte visste att svenska staten hade registrerat honom, har mig veterligen heller aldrig blivit ”uthängd” som pro-(nazi)tysk. 

Jag hade slutligen själv heller aldrig kontakt med Johan Cullberg när denne levde för annars hade jag nog berättat detta om hans far för honom men nu är det försent att kunna göra det.

I den första omgången av det franska parlamentsvalet lyckades den samlade franska extremhögern få ihop 24,12%

I gårdagens första omgång av det franska parlamentsvalet lyckades Mélenchons omtalade vänsterallians NUPES, som även innefattar det gamla Socialistpartiet, bli störst med 26,1% och därefter kom Macrons liberala allians Ensemble med 25,81% och Le Pens RN med 18,67% medan högerextremisten Zemmours Reconquête fick nöja sig med 4,25% och den gamla franska högern lyckades slutligen samla 11,31%.

Den franska radikalhögern lyckades igår sammanlagt få ihop 24,12% inräknat ytterligare några högerradikala småpartier men då det franska valsystemet bygger på att ”vinnaren tar allt” så går det inte att proportionellt ”översätta” dessa procentsiffror i antal mandat. Samtidigt var valdeltagandet rekordlågt (under 50%) och det är högst troligt att det fr a har missgynnat Le Pens RN vars väljare i hög grad består av arbetare.

Om att bli anklagad för att gynna Putins Ryssland

Den aktuella ryska utomhusreklamkampanjen som gör gällande att Per Albin Hanssons samlingsregering stod på Nazi-Tysklands sida samt att både kung Gustaf V, Ingmar Bergman, Ingvar Kamprad och Astrid Lindgren var pro-tyska bygger till vissa delar på faktauppgifter som bl a jag har hittat och varit med och grävt fram. 

Just på grund av det vill nu diverse företrädare för den svenska s k nationella rörelsen låta påskina att jag skulle gå Putins ärenden och vara pro-rysk då det enligt dem skadar Sverige och gynnar Ryssland att både gräva i och offentliggöra kända svenskars eventuella nazistkopplingar och att s k ”brunsmeta” TAN-högern (d v s M, SD, KD och L).

När en efterkommande till en pro-nazist ber om ursäkt å sin familjs vägnar

Igår inträffade något tämligen unikt – i varje fall i mitt antifascistiska liv:

En person gav sig till känna som berättade att hen är efterkommande till en känd och aktad forskare som jag har ”hängt” ut som pro-nazist och att hen gjorde det då hen explicit ville be om ursäkt å hens familjemedlemmars och släktingars vägnar (d v s helt enkelt å hens familjs och släkts vägnar) då några av dem har hört av sig till mig genom åren och vid olika tillfällen och beklagat sig över det samt krävt att jag officiellt ska be hens släkt om ursäkt.

Hen ville helt enkelt dels berätta för mig att inte alla efterkommande till den respekterade forskaren ifråga är arga och ledsna på mig och anser att jag har fel samt att jag har solkat ned forskarens minne liksom familjenamnet och dels kommunicera att hen helt står på min sida, d v s att hen anser att jag faktiskt har rätt i sak vad gäller hens släkting. Hen berättade t o m att det var tack vare mig som hen överhuvudtaget fick veta och har förstått att hens släkting ifråga var pro-nazist och inte bara en aktad forskare, d v s hen uttryckte sin tacksamhet över att jag har informerat hen om att hens släkting antagligen stod på Nazi-Tysklands och axelmakternas sida ”när det begav sig”.

Bakgrunden är att jag ända sedan 1990-talet systematiskt har ”grävt” fram 10 000-tals och åter 10 000-tals namn på svenskar vilka en gång i tiden var medlemmar i ett flertal olika högerextrema och nazistiska partier och organisationer och publicerat dessa namn på olika sätt och inte minst i min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002 men också i mediesammanhang liksom i konstnärliga och akademiska sammanhang mm.

Det är då mycket vanligt att barn eller barnbarn eller släktingar i övrigt till personer som jag anses ha ”hängt” ut hör av sig regelbundet till mig på olika sätt (via brev, via telefon, via e-post, via ombud, via plötsliga ”påhopp” på stan och i det offentliga rummet o s v) och beklagar sig och i många fall är de både ledsna och t o m vreda och i vissa fall faktiskt hatiska mot mig så den person som hörde av sig till mig idag sticker därmed verkligen ut och helt och hållet i positiv mening.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag nog tidigare faktiskt inte förstod kraften i ordspråket ”blod är tjockare än vatten” och att jag därför inte har förstått att människor i gemen generellt älskar sina föräldrar och far- och morföräldrar eller för den delen sina barn, barnbarn och efterkommande oavsett deras politiska åsikter och gärningar. Det troliga är ju att är det något en människa av idag (läs: dagens svenskar) är beredd att dö för eller t o m att döda för så är det faktiskt för ens egen familjs skull – t ex för ens egna föräldrars eller för ens egna barns skull – snarare än exempelvis för nationen, landskapet, staden, Huset Bernadotte, religionen, ideologin, organisationen, företaget, klassen, könet eller rasen.

Denna tidigare oförmåga att förstå att blodsband kanske är det sista som betyder något på riktigt i vår tid (läs: allt) har högst sannolikt att göra med att jag är adopterad, vilket har resulterat i att jag antagligen inte tänker på, känner och upplever livet, historien och verkligheten på samma sätt som alla ”biomänniskor” gör (OBS: uppemot 98% av alla människor växer upp med en eller två av sina bioföräldrar eller åtminstone med någon av sina biosläktingar i deras omedelbara närhet – d v s den absoluta majoriteten av alla människor är helt enkelt ”biomänniskor” och inte adopterade och tur är väl det).

Denna från min sida tidigare totala respektlöshet för biologins och blodets oerhörda (för att inte säga fruktansvärda) kraft förklarar nog varför jag har kunnat vara så hämningslös och hänsynslös gentemot särskilt Sveriges socialgrupp ett-släkter och elitfamiljer vad gäller att publicera alla dessa 10 000-tals namn (varav åtskilliga just tillhör den övre medelklassen och överklassen) utan att ens tänka på att barnen, barnbarnen och släktingarna i övrigt skulle kunna ta illa vid sig och må dåligt och än mindre kontakta mig, polisanmäla mig eller kräva både pekuniära ersättningar och offentliga ursäkter.

Idag har jag dock lärt mig min dyrköpta läxa men samtidigt är det kanske lite försent för det är ändå ett faktum att jag i snart 30 års tid har ägnat mig åt att offentliggöra namnen på ett försvarligt antal av (och en försvarlig andel av) samtliga svenskar som var organiserade i högerextrema och nazistiska partier och organisationer mellan cirka 1920-1945 (det dåtida Säpo uppskattade att totalt runt 100 000 svenskar kom att passera genom den svenska s k nationella rörelsens alla matriklar mellan dessa år och av dem har jag själv kanske hittat runt 35 000).

Den franska radikalhögern med Marine Le Pen i spetsen gjorde igår sitt bästa val någonsin och erhöll en tredjedel av fransmännens röster

Marine Le Pen slog igår sitt (och sin fars) tidigare rekord och erhöll 23,15% trots ett lågt valdeltagande (vilket alltid missgynnar högerpopulister då det i huvudsak är arbetarna som avstår från att rösta, vilka annars hade röstat högerpopulistiskt) även om Macron kom före Le Pen med 27,84% i den första omgången av det franska presidentvalet och hade inte högerextremisten Zemmour ställt upp och erhållit 7,07% så hade Le Pen blivit större än Macron. Zemmour erhöll f ö hela 17,48% i Paris 16:e arrondissement, som räknas som något av den franska huvudstadens motsvarighet till Stockholms Östermalm.

Den 24 april äger den andra och avgörande omgången av valet rum och både Zemmour och den högerradikala kandidaten Dupont-Aignan, som igår erhöll 2,06%, har uppmanat sina väljare att rösta på Le Pen vilket innebär att Le Pen kan räkna med minst en tredjedel av rösterna och det är därtill mycket troligt att åtskilliga av vänsterpopulisten Mélenchons väljare också kommer att rösta på Le Pen. 

Tillsammans tog den franska radikalhögern hem runt 33% av fransmännens röster, de kandidater som innan den ryska invasionen stödde Putin vann runt 55% av rösterna och de tre gamla partierna Republikanerna, Socialistpartiet och Franska kommunistpartiet ej mer än runt 8%.

Den franska valkretskartan visar att Le Pen (den bruna färgen) tyvärr tog hem och segrade i större delen av norra och östra Frankrike liksom som alltid i Sydfrankrike samt även på sina ställen i den sydvästra delen av landet och bl a erhöll hon följande resultat i följande regioner, departement och städer (OBS: nedanstående valresultat är ännu högre om även Zemmours röster räknas in):

39,27% i Aisne

38,68% i Pas-de-Calais

36,6% i Haute-Marne

35,11% i Meuse

34,6% i Haute-Saône

33,35% i Hauts-de-France 

32,95% i Aube

32,81% i Somme

32,74% i Pyrénées-Orientales 

32,3% i Oise

32,22% i Vosges

32,29% i Eure

30,61% i Var

30,56% i Marne

30,37% i Moselle

30,14% i Aude

29,54% i Grand-Est

29,43% I Vaucluse

29,34% i Gard

29,27% i Nord

28,93% i Tarn-et-Garonne

27,59% i Provence-Alpes-Côte D’Azur 

27.39% i Perpignan

27,35% i Bourgogne-Franche-Comté

27,32% i Lot-et-Garonne

27,14% i Normandie

26,64% i Alpes-Maritimes

26,29% i Jura

26,25% i Bouches-du-Rhône

25,95% i Hérault

25,86% i Centre-Val De Loire

25,28% i Toulon

24,62% i Occitanie 

22,39% i Nice

22,34% i Reims

20,89% i Marseille

Om de adliga adopterade

Aftonbladets Ingalill Mosander intervjuar den 92-åriga journalisten och författaren Yvonne De Geer, som är aktuell med självbiografin ”Är det nåt särskilt med dig?” som är en uppföljare till De Geers debutbok ”Aldrig en av oss” som hon gav ut som 87-åring. 

Det finns ett antal hundra personer som tillhör den svenska adeln, som sammantaget räknar runt 30 000 ”medlemmar”, vilka är adopterade. De allra flesta av dem är utlandsadopterade men en del av fr a de äldre adopterade är i likhet med Yvonne De Geer svenskadopterade, d v s de är inrikes födda majoritetssvenskar. Jag har själv träffat flera av dessa adliga adopterade, och både de som är utrikes och inrikes födda, och bl a en Hamilton-grevinna som likt De Geer också var nationellt adopterad och som även hade lyckats spåra upp sin biofar eller förstafar som bodde och levde i Motala av alla ställen (d v s i min egen hemstad) och var svetsare (som min egen adoptivpappa dessutom). Jag minns hur denna adopterade grevinna en gång berättade för mig hur hennes biopappa eller förstapappa i Motala hade velat krama henne hela tiden när de möttes för första och kanske enda och därmed också sista gången och hur hon upplevde det som ”påfluget” och obekvämt då hon hade uppfostrats att inte ta så mycket i och på varandra inom familjen. Detta är också något som De Geer berättar i sin nya bok – hon skriver där att hon fick max tre kramar i hela livet av sin adoptivfar baron Jacob De Geer innan baronen gick bort då det inte var ett ”beteende” som var brukligt inom adeln.

Tidigare gick de adopterade inte att hitta i Adelskalendern och räknades strikt talat inte som ”riktiga” aristokrater då de av naturliga skäl saknar en biogenetisk blodskoppling men 1983 lyckades en grupp adliga adopterade få igenom att alla adopterade skulle få upptas i Adelskalendern. Den svenska adelns högsta beslutande församling Adelsmötet gick med på detta på villkor att de adopterade markeras med ”adopt.” i Adelskalendern så att alla kan se att de inte är ”av blodet” och inga eventuella barn till adliga adopterade fick heller stå med i kalendern. År 2001 valde dock Adelsmötet att riva upp detta beslut vilket innebär att alla som adopterats av adliga personer sedan 2001 inte finns med i Adelskalendern men däremot får de som kom med mellan 1983-2001 fortsätta att stå med tills de går bort men deras eventuella barn kommer fortsättningsvis aldrig att tas med i kalendern.

Yvonne De Geer berättar bl a i sin nya bok om att hennes adoptivfar var medlem i antinazistiska Tisdagsklubben under kriget och efter kriget höll han distans till sin egen familj som han menade till stora delar hade varit tyskvänlig och pro-nazistisk under krigsåren och han valde t o m att flytta från Östermalm till Södermalm då han upplevde att Östermalm ”kryllade” av gamla protyska pro-nazister. Även om den gamla antinazistiska baronen Jacob De Geer är död sedan länge, d v s Yvonne De Geers adoptivfar, så kan jag dock intyga att han hade rätt – minst nio De Geer:are (och samtliga ”av blodet” f ö) var tyskvänliga pro-nazister eller nazister innan och under kriget:


Carl De Geer, Hemmestavik – aktieägare i Dagsposten 1941-42

Erik De Geer, Stockholm – medlem i Svensk socialistisk samling 1942-43

Gerard De Geer – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Gustaf De Geer, Stockholm – aktieägare i Dagsposten 1941-43 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Jan C De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1942 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Kristina De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941

Sigrid De Geer, Hemmestavik – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1941-42 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Thomasine De Geer, Järna – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Wilhelm De Geer, Norrköping, Järna – medlem i Sveriges nationella förbund 1936 samt i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/OrA2p1/slakten-visade-tydligt-att-jag-inte-horde-till

”- Jag godtogs varken av arbetarklassen eller överklassen.


Hon har tidigare skrivit en memoarbok om sin uppväxt i en av Sveriges mest blåblodiga släkter med den talande titeln ”Aldrig en av oss”.


Att adoptera ett barn var otänkbart inom högadeln, blodsband betydde allt. Men för friherre Jacob De Geer och hans hustru Ingrid blev adoptionen en väg ut ur sorgen efter flera missfall och en son som dog i späd ålder.


Så Yvonne De Geer, född Ejvor Jonsson, flyttade ut från barnhemmet våren 1931 och in i ett 1700-talshus i Drottningholmsbyn Kanton.


– Det var först när jag var tio år som min pappa berättade för mig att jag var adopterad. 

Jag hade anat att det var något annorlunda med mig. Jag blev väldigt rädd för att de skulle lämna tillbaka mig så jag spelade rollen som duktig flicka och försökte uppföra mig fint.




Fadern förklarade också att hon under inga omständigheter fick berätta för någon utomstående hur det verkligen förhöll sig.


– Men släkten visste och visade tydligt att jag inte var en del av dem.


Hennes föräldrar bekymrade sig däremot inte det minsta över vad deras släktingar tyckte. De var glödande antinazister, Ingrid skrev flammande dikter och Jacob utrikespolitiska artiklar i GHT i Torgny Segerstedts anda.


– Pappa tyckte att hela släkten var halvnassar och flyttade från Östermalm till Söder. Han betonade alltid att man aldrig fick se ner på folk men inte heller upp till någon. Den inställningen tog jag till mig och hade nytta av i mitt framtida jobb som journalist.


Yvonnes stora intresse under uppväxten var att läsa böcker och att skriva.


– Jag var så ensam och det var en form av överlevnad, jag gick in i en egen värld där ingen kunde nå mig.


Hon lyckades få en dikt publicerad i Svenska Dagbladet.


– Det kändes märkligt att det jag skrivit kunde läsas av andra människor.




Hennes pappa tyckte hon borde skaffa sig ett yrke och föreslog att hon skulle bli journalist.


– Att skriva var min hobby. Tanken att jag kunde få betalt för det var fantastisk.


Yvonne började på Poppius journalistskola, den enda utbildning som då fanns.


– Jag fick ett stipendium som innebar två års volontärtjänstgöring på en landsortstidning.


Det här var i slutet på 1940-talet och början på 50-talet och kvinnliga nyhetsreportrar fanns knappast.


– Jag var den första kvinnan som anställdes på Smålands Allehanda. Redaktionen var oerhört trevlig och blev som en familj för mig. I egenskap av reporter fick jag träffa människor jag aldrig annars skulle ha mött och hamnade i de mest olika miljöer.




Yvonne skulle så småningom även bli första kvinnliga nyhetsreportern på Expressen och Dagens eko.


– Jag hade inget problem med mina manliga kollegor. Under alla år upplevde jag aldrig något tafsande. Kanske var tidsandan annorlunda. Men mitt namn provocerade flera av mina chefer. Särskilt Sigge Ågren, den legendariske redaktionschefen på Expressen. 

Varje dag skulle reportrarna rada upp sig framför hans bord för att få olika uppdrag. De jag fick var hopplösa och till slut fick jag inga alls.


Hon minns exakt vad han en gång sa till henne: ”Noblessen kan gå hem och äta praliner på schäslongen idag! Finns inga jobb i hennes klass. Men kolla för fan att det inte finns nån ärta under madrassen!”


– Aldrig hade jag varit så nära att bryta mitt löfte till pappa och avslöja min verkliga identitet.


Många år senare mötte hon Sigge Ågren igen. Han hade växt upp i en fattig proletär miljö i Göteborg. Han var yngst av tio syskon och lyckades mot alla odds få studera fem år vid Göteborgs högskola.


– Han erkände att han varit för jävlig mot mig men att det berodde på att han uppfostrats med klasshat. Det slutade med att vi omfamnade varandra.”

Orbáns högerradikala maktparti Fidesz segrade i gårdagens ungerska parlamentsval

Tyvärr lyckades Orbán och hans högerradikala maktparti Fidesz (som flera SD:are har hyllat genom åren) vinna gårdagens val i Ungern och återigen erhålla egen majoritet (53,12%) även om oppositionens koalitionsparti bestående av samtliga större partier (från den radikala högern till den radikala vänstern) segrade i större delen av huvudstaden Budapest liksom i några andra städer men i övrigt är de ungerska valdistrikten fortsatt fullständigt dominerade av Fidesz.

Tyvärr lyckades också det högerextrema partiet Mi Hazánk (OBS – inte Jobbik som i stället ingår i den samlade oppositionens koalitionsparti) för första gången ta sig in i det ungerska parlamentet med 6,18%.

Och tyvärr vann även den sittande högerpopulistiska presidenten Aleksandar Vučić och dennes maktparti SNS en liknande jordskredsseger i gårdagens kombinerade president- och parlamentsval i Serbien och flera högerradikala och högerextrema partier lyckades tillsammans kapa åt sig över 10% av serbernas röster.

Nästa stora kraftmätning för stödet för högerpopulisterna och högerextremisterna runtom i Europa äger rum i Frankrike i helgen och just nu ser det ut som att Le Pen och Zemmour tillsammans erhåller runt 30% i den första valomgången och att Le Pen kan komma att erhålla rekordhöga 45-47% i den andra valomgången, d v s det ser allt jämnare ut mellan Macron och Le Pen.

Under innevarande år har den alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern tyvärr hittills gjort alltför bra ifrån sig: I Portugal blev högerextrema Chega det tredje största partiet i landet i januari i år, i den spanska regionen Kastilien-León ökade Vox med 800% och blev likaså det tredje största partiet i februari med hela 17,6% och i tyska Saarland lyckades högerextrema AfD tyvärr hålla sig kvar i delstatsparlamentet i mars.