Category: extremhögern

Några reflektioner kring varför den svenska extremhögern älskar sång och musik

Gissar att det måste finnas en anledning och en historisk förklaring till varför den svenska extremhögern har ”badat i” och excellerat i sång och musik (och nog också i dans att döma av alla extremhöger- och SD-tillställningar som genom åren har bjudit på både dansband och folkmusik med dans) och så till den grad att Sverige var (väst)världsledande på att producera och distribuera vit makt-musik på 1990-talet och att ”vi” har en sjungande och musicerande högerpopulistledare kan heller inte vara en slump (Åkesson sjunger och spelar helst s k nationella vikingarocksånger av Ultima Thule-snitt medan dennes företrädare Klarström dock föredrog klassisk musik och så klart den tyska romantiken – Klarström älskade att inleda sina ”massmöten” och ”uppmarscher” med Wagners valkyriaritt och han kunde spela Schubert och Beethoven inför en publik som mestadels bestod av skinnskallar som nog aldrig tidigare vare sig hade hört Schubert eller Beethoven annat än i olika hårdrocksversioner och som möjligen hade bekantat sig med Wagner via filmen ”Apocalypse Now”) liksom att ledande SD:are genom åren om och om igen har påkommits med att bevista och ”springa på” vit makt-musikkonserter och s k nordiska kulturfestivaler samt med att nynna på och sjunga både gamla nazistiska kampsånger och samtida vit makt-musiksånger och kanske hittas orsaken och ursprunget i närmast obetalbara sånger som dessa som sjöngs inom den svenska extremhögern på 1930- och 40-talen för musikens, sångens och även dansens magiska makt ska så klart aldrig underskattas (Hitlers chaufför och sekreterare har båda vittnat om att denne, när han trodde sig vara ensam, gärna nynnade på och sjöng sina favoritoperaarior samt att denne tydligen även hade lyckats memorera riktigt långa stycken då han ju under uppväxten och i de unga vuxenåren ”sprang på” operaföreställningar ”stup i kvarten”).

20294565_10154902839760847_586836572766520602_n.jpg

 

 

 

Om de rikaste svenska adelsfamiljerna och den svenska extremhögern

Den svenska adeln och aristokratin är som alla redan vet många gånger och kraftigt (statistiskt) överrepresenterad bland landets politiker, högre tjänstemän, chefer, högutbildade, forskare, näringslivstoppar o s v och naturligtvis även bland landets superrika och självklart kan åtminstone inte jag låta bli att börja slå i adelskalendrar (jag råkar ”sitta på” ett antal årgångar liksom på ett flertal årgångar av tyska och centraleuropeiska Almanach de Gotha och även olika västerländska versioner av ”Who’s Who”) och högerradikala matriklar och påminnas om att ett försvarligt antal av de superrika adelspersonernas föräldrar, far- och morföräldrar och nära släktingar tillhörde den svenska extremhögern ”när det begav sig” mellan ca 1925-45 när jag tar del av Expressens färska ”Sveriges rikaste adelspersoner”-lista (OBS: naturligtvis är det livs levande människor vi talar om och inte några rashundar, fullblodshästar eller rasrena katter, jättekaniner eller marsvin):

http://www.expressen.se/dinapengar/de-ar-svenska-adelns-rikaste-personer

Sedan ska en så klart inte håna de som satsade på ”fel häst” under mellankrigstiden och krigsåren och många kom ju också att göra det under Kalla kriget (rätt så många tillhörande den svenska adeln blev ju rätt så vänsterradikala särskilt på 1960-, 70- och 80-talen) liksom nog även därefter (att ha satsat på Storbritannien och USA har väl funkat fram tills alldeles nyligen men kommer kanske inte att ”löna sig” lika mycket framöver):

Familjen Uggla är nog den familj bland de superrika adelsfamiljerna som har ”framfött” och ”producerat” flest betalande medlemmar åt den svenska extremhögern med representanter både i det s k lindholmspartiet (NSAP/SSS), i Sveriges nationella förbund (SNF) och i Svensk opposition (SO) liksom en och annan krigsfrivillig såsom lindholmsnazisten Arne Uggla (som både tjänstgjorde i Finland under kriget och i Korea på 1950-talet) och ett flertal högerradikala officerare såsom den tidigare nämnde kapten Arne Uggla, kapten Bengt Uggla, kapten Bertil G:son Uggla samt ryttmästare Eric A:son Uggla.

Även familjen Bennet har bidragit till både SNF:s och SO:s medlemskadrer såsom friherren och friherrinnan Rutger och Margareta Bennet samt direktör Eric Bennet men dock inte i lika hög grad som ”ugglorna” och vilket kan bero på att de sistnämnda upptar långt fler sidor i adelskalendern än de förstnämnda.

Likaså har familjen Tham ”fött fram” både lindholmare, SNF:are och nysvenskar (SO) och även flera medlemmar i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland (såsom Allan Tham och Henry Tham) och en av dem var den våldsamme ungnazisten Wolrath Tham från Saltsjöbaden som tillsammans med två ”folkkamrater” och ”sverigevänner” och beväpnad med en pistol slog sig in på kommunistiska Ny Dags redaktion 1931 innan han brottades ned och övermannades av journalisterna där.

Familjen Douglas på Stjärnorps slott i Linköping (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/03/18/von-krusenstierna-douglas-extremhogern) liksom familjen Wachtmeister (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/01/22/extremhogern-wachtmeister och https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/06/27/kungafamiljen-hovet) och familjen Staël von Holstein har jag redan skrivit om tidigare (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/05/26/stael-von-holstein-extremhogern) och vad gäller familjen von Bahr så sticker kapten Nils von Bahr ut då han arbetade på axelmakternas ”international” Antikominterns kansli i Berlin innan och under kriget och enstaka von Bahr:are hittas numera i dagens SD.

Också familjen Klingspor har bidragit med representanter till både lindholmspartiets, SNF:s och SO:s ”rullor” och lindholmsnazisten Gustav Klingspor var även frivillig i Finska fortsättningskriget medan Kinnevikkoncernens medgrundare Wilhelm Klingspor var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Vad gäller familjen Gyllenkrok så verkar de flesta av dem ha satsat på SNF och SNF:aren överste Axel Gyllenkrok planerade t o m en högerradikal statskupp på hösten 1940 tillsammans med en s k ”junta” bestående av s k ”överklassnazistiska” officerare och varav ett flertal just var adliga såsom general Rickman von der Lancken.

”Palmstiernorna” var märkligt nog rätt få inom extremhögern och en av ett fåtal var den berömde och framlidne finansmannen Jacob Palmstiernas far Carl Palmstierna som var medlem i både SO och Riksföreningen Sverige-Tyskland.

af Petersens slutligen har lämnat enstaka ”spår” i både SO:s och SNF:s matriklar medan familjen Piper faktiskt inte dyker upp i en enda högerextrem medlemslista mellan ca 1925-45 samtidigt som det idag finns enstaka Piper:s i SD.

Sigtunastiftelsens och Sigtunaskolans grundare Stockholmsbiskopen Manfred Björkquist var organiserad i högerradikala SNF

Även den gamle Stockholmsbiskopen Manfred Björkquist som räknas som medgrundare av den s k ungkyrkorörelsen och som upphovsperson till den s k folkkyrkoidén förutom att han grundade Sigtunastiftelsen samt internatskolan Sigtunastiftelsens Humanistiska läroverk (som bl a Palme, Wallenberg:arna och kungen har gått på) var tydligen både medlem och aktivist i Sveriges nationella förbund (SNF) och vilket väl kanske inte borde förvåna (och det kan ju ha att göra med att han var gift med Rudolf Kjelléns dotter, d v s den gamla unghögerns chefsideolog) då dennes ”vapendragare” i ungkyrkorörelsen Karlstadsbiskopen J.A. ”Fädernas kyrka” Eklund också han var aktiv medlem i SNF (och åtminstone så sent som till 1938, d v s anmärkningsvärt nog ända fram till sin pensionering och vilket rent tekniskt innebär att Karlstads stift hade en högerextrem och pro-nazitysk biskop fram tills 1938).

 

20246088_10154899766415847_1478624217796117486_n.jpg

 

Det anmärkningsvärda är att Björkquist var medlem i Sveriges nationella förbund så sent som hösten-vintern 1933 (bl a deltog han i ett kombinerat läger-kurs på den högerextreme greven Gösta Hermelins Ulvåsa slott utanför Motala där han höll ett föredrag om ledarskap) när förbundet redan ståtade med sina uniformerade och paramilitära kampgrupper och när dess organ Nationell Tidning skrev (positivt) om den tyska nationalsocialismen och dess s k raspolitik och s k judepolitik i vart och vartannat nummer samtidigt som Björkquist var Sigtunastiftelsens rektor.

20246220_10154899769080847_1632685610412997365_n20245935_10154899811220847_1500889527592331064_n

 

 

Möjligen förklarar SNF-medlemskapet att Björkquist också gick med i högerradikala Försvarsfrämjandet 1940 som bildades av försvarsvänner och militarister tillhörande SNF (Försvarsfrämjandet och dess medlemmar övervakades därför av dåvarande Säpo och vilket innebär att det bör finnas en akt på den berömde Björkquist i Säpo-arkivet) samt att han prenumererade på Per Engdahls Vägen Framåt under krigsåren (det var det i och för sig många som gjorde) och så sent som 1976 var han även medlem i Svensk-Finlands vänner som också grundades och drevs av personer knutna till Sveriges nationella förbund ända in på 2000-talet.

 

Så frågan är nu hur länge Björkquist egentligen kvarstannade i SNF och eftersom han stod så nära biskopen i Karlstad så kanske han också var kvar i partiet ända fram till 1938?

 

F ö var det just med hjälp av ett citat av Björkquist som Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén för ett år sedan försvarade Nya Tiders rätt att få vara med på Bokmässan i Göteborg: ”Vi måste vara toleranta mot de intoleranta”. Karén betecknade även Nya Tider som en ”invandringskritisk” tidskrift som enligt denne helt enkelt bara råkar ha som ”affärsidé” att ”skriva negativt om invandrare och flyktingar”, d v s han vägrade att skriva att Nya Tider är en högerextrem tidskrift med antisemitiska och nazistiska kopplingar.

Ett JO-beslut kan komma att tvinga bibliotek att köpa in alltmer högerradikal och högerextrem litteratur

I slutet av juni i år gav JO både Botkyrka kommun och Falköpings kommun bakläxa p g a att folkbiblioteken där har förvägrat personer att få låna Karl-Olov Åke Arnstbergs och Gunnar Sandelins (kioskvältare) ”Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid” och Lars Hedegaards ”Muhammeds flickor. Våld, mord och våldtäkter i islams hus” respektive Julia Caesars (d v s Barbo Jöbergers bästsäljare) ”Världsmästarna. När Sverige blev mångkulturellt”:
 
 
JO ställer sig i sitt beslut i praktiken på de ”försmådda” låntagarnas sida och understryker att ”så länge ett yttrande inte är brottsligt finns det däremot inte något utrymme för ett folkbibliotek att ta hänsyn till de värderingar och åsikter som förs fram” och vilket dels slår undan benen på det interkulturella värdegrundsarbete som Botkyrka kommun har påbörjat och dels öppnar upp (åtminstone i teorin) för rena rama massinköpen (åtminstone i teorin) av högerpopulisternas och högerextremisternas alla favoritböcker som har givits ut ända sedan ”Sions vises protokoll” (1903) och Lothrop Stoddards ”The Rising Tide of Color Against White World-Supremacy” (1920) och via Jean Raspails ”Le Camp des Saints” (1973) och Arthur Butz ”The Hoax of the Twentieth Century” (1976) till identitära Arktos förlags utgivning (t ex Aleksandr Dugins böcker) och den s k sverigevänliga SD-sfärens alla favorittitlar (t ex Karl-Olov Arnstbergs övriga böcker).

Om diverse slott (och adelsfamiljer) som figurerat i den svenska extremhögerns historia

Noterar idag (bland DN:s dödsannonser) att greve Magnus von Essen på Rydboholms slott i Österåker har gått bort, son till det högerradikala och pro-nazityska greveparet Eric och Louise von Essen:
20228852_10154895459365847_6426214115382958363_n
 
Just Rydboholm var då ett av ett flertal slott som under mellankrigstiden och krigsåren ”host:ade” och var värd åt högerextrema paramilitära träningsläger, högerextrema barn- och ungdomsläger samt högerextrema kurser, möten och middagar (liksom bl a baron Gösta Hermelins Ulvåsa slott i Motala och grevinnan Ebba Mörners Torönsborgs slott i Söderköping) och slottsherren var vid denna tid greve Eric von Essen, kapten i pansartrupperna samt bl a medlem i Svensk opposition, och gift med Louise som var född Tamm och som bl a var medlem i Svensk-tyska föreningen.
 
20245342_10154895520565847_5977463594957483980_n.jpg
På Rydboholms slott avhölls bl a i augusti 1934 ett välbesökt s k ”nationellt sommarting” som arrangerades av Sveriges nationella förbund och som rapporterades ha varit ”storstilat” i partitidningen. Utöver Magnus fick paret Eric och Louise även dottern Elisabeth som idag är gift med greve Gustaf Douglas på Stjärnorps slott i Linköping, d v s ett av Sveriges absolut rikaste (miljardärs)par, och även Stjärnorps slott är f ö en rätt så flitigt förekommande byggnad och plats i den svenska extremhögerns dramatiska och just ”storstilade” (mot bakgrund av alla adelsfamiljer som har varit aktiva inom rörelsen) men fortfarande för de allra flesta okända annaler.

Den gamle nazistledaren Oredssons grav är försedd med en både nazistisk och hednisk symbol

Besökte idag Sveriges efterkrigstida nazistledares grav på Kristbergs kyrkogård utanför Motala, d v s Göran Assar Oredsson som grundade och ledde Nordiska rikspartiet (NRP) från 1956 och fram till sin död 2010 då partiet upplöstes och med undantag för perioden 1975-78 då dennes fru Vera Oredsson (som idag är bosatt i Vadstena bara några mil från sin förste mans barndomshem i Väderstad utanför Mjölby, d v s Sveriges förkrigstida och krigstida nazistledare Sven Olov Lindholm) var (Sveriges första kvinnliga) partiledare och som tillsammans med denna var bosatt i Borensberg under sina sista 15 år i livet. NRP som bl a erhöll 470 respektive 446 röster i riksdagsvalen 1985 och 1988 var landets viktigaste nazistparti efter kriget och in i modern tid och bildade bryggan mellan den förkrigstida och krigstida svenska naziströrelsen och den rörelse som är aktiv idag samt skolade flera av dem som kom att grunda och bygga upp Sverigedemokraterna 1988.
20229125_10154895355920847_1723161452456490375_n.jpg
 
Tyvärr har Kristbergs kyrka haft problem med att minnesceremonier äger rum vid den påfallande välskötta graven (som även har förärats med en keramikkatt) på årsdagen av Oredssons död och på ettårsdagen (d v s den 27 juni 2011) deltog även sonen Tord Rommel Oredsson (tillsammans med sin mor Vera) som är pastor och bosatt i Linghem utanför Linköping (och som f ö bl a har hållit gudstjänster just i Kristbergs kyrka liksom i ett flertal andra kyrkor i Västra Östergötkand) i en minnesceremoni som Nordiska nationalsocialister arrangerade och det sägs att denne ska segerhälsat (d v s ”heil:at” och antingen ha ropat ”Hell Oredsson!”, ”Hell seger!” eller ”Sieg Heil!” eller varför inte ”Hell far!” eller kanske en aning vanvördigt ”Hej farsan!”) vid faderns grav iklädd Svenska kyrkans prästskjorta.
20257927_10154895501510847_4475900105559952905_n.jpg
 
F ö en aning märkligt att en gravsten tillåts prydas med en nazistisk symbol som dessutom är en s k hednisk symbol och inte på något sätt kristen (mot bakgrund av att Svenska kyrkan ju forfarande är ett på alla sätt och vis kristet samfund), d v s ett s k solhjul, så sent som 2010 men dock var det ju trots allt för sju år sedan och dock är det ju trots allt i Östergötland och dock pågår det ju numera en uppgörelse med det förflutna inom Svenska kyrkan som bl a inbegriper hur kyrkan tidigare har behandlat s k hedningar.

Den svenska extremhögern har alltid markerat närvaro och spelar en viktig roll utanför Sveriges gränser

Många antirasister är idag smått chockerade över att så många svenskar spelar en så ledande roll inom den internationella extremhögern liksom över den stora mängden internationella högerextrema möten som numera äger rum i Sverige.
 
Att svenska högerextremister, högerpopulister och högerradikaler är ”hyperaktiva” på den internationella scenen och alltsom oftast tilldelas och spelar en ledande roll utanför Sveriges gränser har dock varit en svensk högerextrem ”tradition” och en svensk högerextrem ”paradgren” ända sedan mellankrigstiden, d v s det handlar inte bara om Kent Ekeroths ledande position inom den västerländska counterjihad-rörelsen, om Patrik Brinkmanns dito inom den västerländska högerpopulistiska rörelsen, om Henrik Palmgrens dito inom den västerländska altright-rörelsen eller om Daniel Fribergs dito inom den västerländska identitära rörelsen.
 
Redan mellan 1922-24 träffade bröderna Furugård och fr a Birger och Sigurd Furugård både Hitler, Goebbels och Himmler och under 1920-talets senare del var ett flertal svenska högerextremister på plats i samband med flera av partidagarna i Nürnberg och det är inte en slump att världens första nazistparti utanför den tysktalande världen råkar ha varit ett svenskt sådant som bildades redan 1924 och redan året dessförinnan bildades en svensk antisemitisk organisation som i sin tur var den första högerradikala organisationen utanför den tysktalande världen som använde sig av hakkorset som organisationssymbol.
 
1934 skickade svenskarna en representant (fil dr Rütger Essén) till den av Italien (och Comitati d’Azione per l’Universalità di Rom) sammankallade internationella fascistkongressen i Montreux i Schweiz som representerade både Sveriges nationella förbund och Nationalsocialistiska blocket och som f ö entusiastiskt röstade för den trots allt i sammanhanget och sällskapet kontroversiella antisemitiska och rasideologiska resolutionen (för var det någon/några som på den tiden kunde något om den s k rasfrågan och om den s k judefrågan efter tyskarna så var det ju svenskarna) och när Antikomintern bildades av Tyskland och Japan 1936 spelade en svensk adelsman (friherre Nils von Bahr som f ö hade varit aktiv inom Entente internationale anticommuniste sedan 1920-talet och bl a deltog i att organisera dess kongress i Feldafing 1933) en nyckelroll både i organiserandet av de internationella högerextrema kongresser som följde därpå och vid Antikominterns högkvarter och kansli i Berlin.
 
Efter kriget var det svenska ”överklassnazistiska” pengar (tillsammans med högerextrema svenska prästers dito) som i hög grad finansierade både de s k ”råttlinjerna” (d v s de nazistiska och högerextrema europeiska flyktingarnas och krigsförbrytarnas flykt till Latinamerika, Mellanöstern och Spanien och skapandet av ett nytt liv för dessa där) och återuppbyggandet av den organiserade västerländska extremhögern. Detta skedde dels via den svenska grevinna (Lili Hamilton) som ledde Hjälpkommittén för Tysklands barn samt via den svenske officerare (överste Arthur G Nordenswan) som organiserade Tyska officershjälpen och tack vare Nysvenska rörelsen (fil lic Per Engdahl, direktör Ingvar Kamprad m fl) som byggde upp den s k Europeiska Sociala Rörelsen (ESB) med tidskriften Nation Europa som nav, d v s den allra viktigaste teoretiska och ideologiska panvästerländska högerextrema tidskriften under efterkrigstiden och Kalla kriget (som gavs ut ända fram tills 2009 och vari svenska skribenter var kraftigt överrepresenterade).
 
Under Kalla kriget var dessutom även den svenska avdelningen av World Anti-Communist League (jur dr Åke J Ek, fil dr Birger Hagård m fl) synnerligen aktiv på både den internationella och europeiska scenen och särskilt mellan 1968-98 och på 1990-talet och en bit inpå 2000-talet var Sverige vidare ett epicentrum för den panvästerländska nazistiska skinheadsubkulturen och den världsledande producenten och distributören av vit makt-musik (direktör Lars Magnus Westrup, Erik Blücher m fl).
 
Att SD var värd för den alleuropeiska högerpopulistiska och högerextrema kongressen på Grand Hôtel i Stockholm i november 2016, att den första internationella kongressen för counterjihad-rörelsen ägde rum i Stockholm 2012 och att Sverige dessutom har varit platsen och ”värden” för den internationella identitära konferensen Identitär idé sedan 2010 är därför ingen slump: Svenskarna har ända sedan bröderna Furugårds tid på 1920-talet varit rejält överrepresenterade på den globala arenan mot bakgrund av hur litet Sverige ändå är i jämförelse med de allra flesta andra västländer och den svenska extremhögern har onekligen en stolt internationell historia och internationaliserad tradition att bygga vidare på inför framtiden.