Kategori: extremhögern

Kommer Kristerssons nya TAN-höger att kunna tämja SD: Om den svenska s k nationella rörelsens relation till den svenska borgerligheten under 1900-talet

DN:s ledarskribent Susanne Nyström varnar idag TAN-högern för att SD inte har några lojaliteter till den svenska borgerligheten och hon hade kunnat komplettera bilden med en kort historik som lyder som följer:

Dagens svenska s k nationella rörelse, som SD är ett direkt ideologiskt/idéhistoriskt och rörelse/organisationshistoriskt resultat av (och dessutom denna rörelses hittills mest framgångsrika parti), såg dagens ljus i Värmland för 97 år sedan och uppstod efter Första världskriget i opposition mot dåtidens höger och faktiskt ungefär på samma sätt som den kommunistiska rörelsen föddes efter Första världskriget i opposition mot dåtidens vänster (för att generalisera en aning).

En direkt orsak till den s k nationella rörelsen uppkomst och framväxt berodde på den parlamentariska demokratins successiva genombrott efter Första världskriget, som den s k nationella rörelsen menade att högern hade misslyckats med att förhindra och därigenom kapitulerat och gjort sig själv illegitim.

Därför kom den svenska borgerligheten och högern att bli ett minst lika stort hatobjekt för den s k nationella rörelsen som vänstern var under mellankrigstiden och visuellt framställdes den ibland som bestående av kraftigt ålderstigna, vithåriga gubbar med enorma s k kulmagar av Göring-snitt som struttade runt på sina slott och i sina våningar och pimplade konjak medan kvinnorna framställdes som högdragna ”fruntimmer” i korsett ”av den högre skolan”.

Efter kriget, när särskilt M tidvis höll på att i det närmaste smälta bort under Kalla kriget i takt med att den socialistiska välfärdsstaten växte fram under SAP:s mångåriga maktinnehav, var högern därför bara värd förakt från den s k nationella rörelsens sida. Faktum är att den s k nationella rörelsen snarare kunde uttrycka en illa dold motvillig beundran för SAP under dessa årtionden, som hade lyckats samla arbetarna och den lägre medelklassen i ett gigantiskt massparti som under hela Kalla kriget var världens mäktigaste socialistiska arbetarparti utanför kommunistvärlden, medan M symboliserade en borttynande och impotent höger.

Efter Kalla krigets slut och kommunismens fall blev den triumferande svenska borgerligheten återigen ett hatobjekt för den s k nationella rörelsen under nyliberalismens ”guldålder” när pro-invandringsfalangen inom högern i det närmaste segrade sig till döds.

Kristersson tillhörde ju själv denna falang och den kom som bekant till slut att styra landet i form av Reinfeldts två regeringar. Faktum är att den s k nationella rörelsen med SD i spetsen snarare föraktade och hatade Reinfeldts alliansregering mer än det efter Kalla kriget stadigt krympande SAP under både Persson, Sahlin och Juholt.

När nu den nya svenska TAN-högern allierar sig med SD så är det denna korta rekapitulation av den svenska s k nationella rörelsens historiska förhållningssätt till högern som den svenska borgerligheten bör ha i åtanke om TAN-högern + SD nu tar hem 2022 års val och när SD därefter börjar trilskas och fr a uppvisar en illojalitet mot borgerligheten som antagligen kommer att chockera densamma.

Så ”lycka till!” som det heter nu när den svenska borgerligheten ska försöka tämja SD och ”rida tigern” eller snarare rida den varg som en gång föddes i Värmland för 97 år sedan i form av den svenska s k nationella rörelsen:

https://www.dn.se/ledare/susanne-nystrom-akessons-styrka-ar-att-han-inte-har-nagra-lojaliteter-till-borgerligheten

”Det är inte bara Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas syn på Sverigedemokraterna som håller på att ändras: Från att aldrig samarbeta eller samtala till att Ulf Kristersson (M) ser det som ”självklart” att kunna ta stöd av Jimmie Åkesson (SD). Vidare Nyamko Sabunis (L) uttalande om att SD läser av samhällsproblemen på samma sätt som de borgerliga.

Även SD:s syn på sig själva har svängt, vilket har skett lika snabbt som de andras. 2014 släppte SD igenom alliansbudgeten med orden ”Give’em hell”. Nu säger Åkesson i en intervju i Göteborgs-Posten att partiet vill ha ett skriftligt avtal, önskar inleda sakpolitiska förhandlingar före valet och förbereder sig på ett större politiskt inflytande än någonsin.

Klart är att SD inte kommer att sälja sig billigt. Och som Arne Larsson, politikreporter på GP, skriver: ”M och KD gör just nu allt de kan för att SD ska trivas i deras sällskap”. Det senare är logiskt för partier som satsar allt på att vinna regeringsmakten med hjälp av SD.

För som Åkesson säger har han och hans parti ”inga lojaliteter till borgerligheten” och L:s krumbukter om att SD ska stödja en budget utan att vara med på riktigt ger han ingenting för: ”Vi tänker inte komma in från sidan”.”

Extremhögern gick bakåt i gårdagens parlamentsval i Bulgarien

I gårdagens (pandemi-)parlamentsval i Bulgarien gjorde de olika högerpopulistiska och högerextrema partierna dåligt ifrån sig och erhöll tillsammans runt 10% av bulgarerna röster, vilket visar att pandemin kan slå olika mot denna brokiga partifamilj runtom i Europa. Bäst gick det för IMRO, Vŭzraždane och Volya–NFSB med 3,58%, 2,92% respektive 2,44% medan det tidigare så stora partiet Ataka (d v s Attack), som erhöll 9% i 2017 års parlamentsval, fick nöja sig med ynka 0,5%.

https://www.svd.se/borissovs-parti-vinner-valet-i-bulgarien

Sedan 2017 har Bulgarien letts av en koalitionsregering under ledning av landets största parti högerpartiet Gerb varinom IMRO, Volya–NFSB och Ataka också ingår med fyra ministerposter och det finns nu en risk att Gerb kommer att fortsätta att behöva dessa högerpopulistiska och högerextrema partier i den nya regeringen som bildas efter gårdagens val om partiet fortsätter att styra landet p g a att Gerb har förlorat omkring 10% av sitt stöd sedan 2017 års val.

Den högerradikaliserade sociologen Alf Ronnby har gått bort

I februari i år gick sociologen och docenten Alf Ronnby bort och idag skriver två kända socialt arbete-professorer vid och från Socialhögskolan vid Lunds universitet om denne i DN:


Ronnby är en av alla de svenska forskare på vänsterkanten som kom att högerradikaliseras under 2010-talet och han var fram till sin död skribent för och krönikör i högerradikala Nya Tider.


Ronnby var under sin yrkeskarriär en produktiv forskare och publicerade ett flertal fackböcker liksom även ett antal romaner och på senare år också några högerradikala skrifter. På 90- och 00-talen var Ronnby f ö en av dem på vänsterkanten som i den färgblinda antirasismens namn kritiserade ordet ras och som t o m tyckte att ordet ”rasism” borde användas med försiktighet då denna -ism-term ju bygger på ordstammen ras. Varför så många forskare med just vänsterbakgrund har kommit att högerradikaliseras under 2010-talet och nog än mer nu under 2020-talet är dock svårt att veta.

Om den högerextreme von Möllers slott Skottorp

Sedan 1990-talet har jag systematiskt ”jagat”, sökt efter, hittat och samlat på matriklar (d v s bevarade listor med namn som förtecknar betalande medlemmar i olika organisationer och partier) tillhörande den svenska extremhögern eller den svenska s k nationella rörelsen som den benämner sig själv (d v s det är då denna politiska rörelses endonym eller självbeteckning) och under 1920-, 30- och 40-talen var det helt enkelt riktigt gott om slottsägare (och slott som postadresser dit diverse högerextrema eller s k nationella tidningar, tidskrifter och partiorgan skulle sändas) i de högerextrema eller s k nationella matriklarna.


Expressens Cecilia Hagen skrev en gång att min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002, som listar nästan 30 000 medlemmar i ett flertal högerextrema eller s k nationella organisationer och partier, innehåller ”halva adelskalendern” och även om Hagen överdrev så tyder en del på att kring en femtedel av den svenska adeln någon gång var medlemmar i en högerextrem eller s k nationell organisation.


I senaste numret av Gods & Gårdar hittas då ett reportage från ett av dessa många högerextrema eller s k nationella slott som en gång beboddes av en högerextrem eller s k nationell slottsherre.


Det handlar om Skottorps slott i Halland som en gång beboddes av ryttmästare Gustaf ”Gösta” von Möller som var gift med friherrinnan Carin Tersmeden och där kung Karl XI en gång gifte sig med prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark 1680.


Baron von Möller var Skottorps slottsherre mellan 1932-64 och han var bl a medlem i Sveriges nationella förbund, Svensk opposition och Riksföreningen Sverige-Tyskland och det går inte att säga något annat än att han bodde magnifikt.


Jag har då besökt rejält många svenska (liksom utländska) slott ”i mina dar” (d v s fram tills dags dato) inklusive åtskilliga slott som hittas i alla de högerextrema eller s k nationella matriklarna som jag har hittat och lyckats lokalisera sedan 90-talet (och även i flera fall sovit över på) och jag kan därför säga (d v s mot bakgrund av att jag just har besökt och även bott på många slott) att den gamla högerextrema eller s k nationella ryttmästaren von Möllers halländska slott verkligen inte går ”av för hackor”.

Den gamle Göteborgsnazisten, SD:aren och mördaren Daniel Karlsson misstänks för en mordbrand i Glava utanför Arvika

Så har en av SD Göteborgs gamla medlemmar Daniel Karlsson som har minst två mord på sitt samvete gjort sig bemärkt i Värmland på sistone och närmare bestämt utanför Arvika genom att i lördags bränna ned HVB-hemmet Hillringsbergs rehabcenter i Glava till grunden:

Karlsson dömdes 1990 till sex års fängelse för mord efter att i Göteborg ha dödat en 32-årig homosexuell man på en parkeringsplats i närheten av RFSL:s lokal i staden med 50-talet hugg med en bajonett. 

År 1995 dömdes Karlsson återigen till fängelse för mord och denna gång i åtta år för att ha dödat den 60-årige förmodade homosexuelle konstnären Per Skoglund på Nya Allén i närheten av Järntorget i Göteborg tillsammans med sonen till en av Göteborgspolisens högsta polischefer som också han möjligen var SD:are.

Skoglund troddes vara homosexuell och utsattes för en mycket grov misshandel innan han dog – de båda nazisterna hoppade på hans huvud och ansikte, flera inre organ var kraftigt skadade, ena lungan hade punkterats av upprepade sparkar i liggande ställning och flera ben var krossade.

Polischefens son frikändes för mordet då den tekniska bevisning som hade funnits i form av en tårgassprej försvann på ett mystiskt sätt på och från Polishuset i samband med utredningen.

Den s k nationella scenen i Göteborg runt SD Göteborg var på 1980- och 90-talen synnerligen brutal och våldsam. Den blivande Ace of Base-världsstjärnan Ulf Ekberg var t ex en av grundarna av SD Göteborg och Ace of Base:s debutskiva ”Happy Nation” som är det bäst säljande debutalbumet någonsin inom den västerländska populärmusikens historia producerades av en SD Göteborg-medlem.

Och Ekbergs allra första ”hit” var då inte ”Wheel of Fortune” utan den inom dåtidens SD Göteborg-kretsar kultförklarade våldsdyrkande sången ”Vit makt, svartskalleslakt!” som bl a innehåller stroferna ”Män i vita kåpor på vägen tågar. Vi njuter när vi huvudena av n-a sågar. Svartskalle, vi hatar dig! Ut, ut, ut, ut! Nordens folk, vakna nu! Skjut, skjut, skjut, skjut!” och ”Där n-a finns, följer fattigdom, svält och kulturellt mörker. Där de vita finns, följer civilisation, upplysning och välstånd. Vit makt, svartskalleslakt! Vit makt, svartskalleslakt!”.

”De boende på HVB-hemmet var ute för att hälsa på en nyanländ klient. Då upptäckte en i personalen att det brann inne i byggnaden. 

– Oturligt nog stod ett fönster uppe, därför lyckades elden sprida sig till taket, säger föreståndaren Karolina Midböe. Nu är en man i 50-årsåldern misstänkt för grov mordbrand.

De boende och personalen på HVB-hemmet Hillringsbergs rehabcenter i Glava utanför Arvika var ute på gårdsplanen vid 19-tiden på lördagen för att hälsa en ny person välkommen till hemmet.

Men plötsligt larmade en i personalen och en boende om att det kom rök från byggnaden.

De tog sig snabbt in i det timrade huset och hämtade ut den enda person som då fortfarande var kvar i byggnaden. I samband med det öppnades en dörr och i och med att ett fönster också stod öppet blev det korsdrag.

– En sådan här brand skulle egentligen inte vara möjlig, vi trodde aldrig att det skulle gå så här illa. Men på grund av korsdraget tog elden sig ut genom ett fönster och tog tag i taket, säger Karolina Midböe.

Byggnaden blev snabbt övertänd och på söndagsmorgonen fanns ingenting kvar av det timrade huset.

Karolina Midböe fick larm om branden kort efter att 112 larmats på lördagen. Hon åkte omedelbart till HVB-hemmet där de boende snabbt kunde placeras om i en annan byggnad på området.

– Alla är trygga och lugna nu även om det finns någon som är lite mer ledsen och har förlorat familjefoton och sådant i branden, säger hon.

HVB-hemmet har åtta lägenheter för män med missbruksproblem och psykisk ohälsa. Hemmet var inte fullbelagt när branden bröt ut.”

(…)

”En man i 50-årsåldern greps på plats under lördagskvällen och är nu anhållen misstänkt för grov mordbrand.” See less

Den den holländska högerpopulismen och extremhögern är större än någonsin tidigare trots pandemin

Det står nu tyvärr utom allt tvivel att den holländska högerpopulismen och extremhögern mår bättre än någonsin tidigare i holländsk politisk historia (samtidigt som holländarna själva liksom alla andra på jorden ju inte mår särskilt bra alls just nu p g a viruset) sedan den parlamentariska demokratin infördes i Nederländerna:

https://www.telegraaf.nl/nieuws/1434918452/88-stemmen-geteld-vvd-35-zetels-bij1-toch-in-de-kamer

För trots pandemin och trots ett rekordhögt valdeltagande och trots en numera mycket låg (utomeuropeisk) invandring till landet har nu hela tre högerpopulistiska och högerradikala partier i form av PVV, FvD och JA21 tagit sig in i det holländska parlamentet i gårdagens val och lyckats kapa åt sig närmare 20% av holländarnas röster.

PVV är dessutom det enskilt största partiet i flera av Nederländernas valdistrikt och regioner såsom i den nordvästra delen (t ex i Emmen med närmare 19%) och i den sydvästra delen av landet runt Maastricht.

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist:

Den 11 mars 1995 inleddes den svenska s k nationella rörelsens mest blodiga år hittills räknat i antalet dödade personer: Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson dödades då i Västerås av en medlem i Westra Aros SA (stormavdelning) med hela 64 knivhugg, som tillhörde stadens på den tiden mycket stora (nazi)skinheadsubkulturmiljö. Efteråt kom talet ”64” att användas av den svenska extremhögern som ett slags kombinerat hotmeddelande och en kodad hyllning till Karlssons mördare.

Då i början av 1995 var det ingen som såg ett mönster och inte heller när mord efter mord inträffade – under året skulle sammanlagt sju personer falla offer för nazister och högerextremister varav John Hron i Kungälv kom att bli det mest kända offret.

Själv var jag på den tiden närmast besatt av att försöka få Sverige att fatta att landet just då härbärgerade västvärldens kanske mest dynamiska extremhöger och som den enda personen i landet samlade jag därför systematiskt och närmast fanatiskt på samtliga förundersökningar och domar som rörde de många högerextrema och rasideologiska morden och våldsdåden i allmänhet vilka jag dokumenterade, kronologiserade och analyserade.

Även när skinheadgäng efter skinheadgäng dök upp i landets kommuner – bara i min lilla hemstad Motala kunde ibland 40-talet skinheads samlas tillsammans i olika sammanhang (bl a var de nära att dränka och döda en tjeckisk invandrarpojke som hade gått i samma klass som min syster och som blev invalidiserad för livet därefter) – var tyvärr inställningen på den tiden bland det s k etablissemanget att ”de är våra grabbar och tjejer och de är inte några riktiga rasister eller nazister utan mest bara lite förvirrade”. 

Den synen kolporterades tyvärr inte minst av representanter för den gamla 70-talsvänstern såsom bl a av Anders Carlberg och Jan Guillou m fl. Det var f ö ETC:s (med)grundare Timo Sundberg som introducerade mig till alla namn inom den svenska 68-rörelsen då han delade min kritik av de av hans egna gamla vänsterkamrater som värnade om skinnskallarna, vilket gjorde att Timo och jag ”hängde” med varandra på den tiden.

Jag var själv så besatt av den svenska extremhögern och uppfylld av en ”sense of urgency” p g a att ingen verkade fatta vad som höll på att hända då trots att alla egentligen satt på första parkett och såg vad som hände men blundade och vägrade se mönstret att jag på den tiden var (ö)känd som den där ettrige och hyperaktive adopterade killen från Sydkorea (OBS: på den tiden var mediebranschen extremt homogen) som ständigt sprang runt på och ”terroriserade” de stora redaktionerna i Stockholm och hade kontakt med ett stort antal journalister och ständigt tjatade och pratade om den svenska s k nationella rörelsen för att försöka få alla att fatta och fr a hjälpte alla och envar med faktauppgifter, research, tips och uppslag. 

Vid ett tillfälle hjälpte jag ärkerivalerna Expressen och Aftonbladet på en och samma gång, vilket då inte anses okej i medievärlden, och trots att jag själv kom från vänstern hade jag inga problem med att även bistå moderater eller högertidningar med information om den svenska extremhögern.

Jag brukade f ö alltid gå runt i kostym och väst på den tiden (och föregrep väl därmed Mattias Karlsson antar jag) samt hade alltid med mig en svart attachéväska full med namnlistor, researchsammanställningar, högerextrem press, SD-trycksaker och vit makt-musik-CD-skivor mm som jag ständigt visade upp och lånade ut till intresserade.

Jag hade vidare på egen hand startat Expo ett år dessförinnan som ett nyhetsbrev och byggt upp ett eget mycket omfattande arkiv om den svenska s k nationella rörelsen och senare under 1995 kom det första numret av den tryckta tidskriften ut och tog på alla sätt och vis Sverige med storm: 

Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige (och inte bara i t ex USA eller i Tyskland) men 1995 förändrades denna inställning i grunden och närmast över en natt tack vare min research och det första numret av Expo vars huvudartikel var författad av Stieg Larsson och mig, och som i detalj gick igenom de sju högerextrema morden inklusive mordet på Karlsson och presenterade det mönster som ingen hade velat se fram tills dess. 

I efterhand visar alla befintliga (text)databaser att 1995 verkligen är det stora genombrottsåret och vattendelaren vad gäller det s k etablissemangets syn på både rasism och nazism i Sverige. Efter det första numret av Expo och efter 1995 var ingenting längre sig likt i Sverige vad gäller bevakningen av och diskussionen om extremhögern (inklusive SD) och även i olika vetenskapliga studier som behandlar denna tidsperiod framhålls regelmässigt 1995 som året då allting vände och då det svenska samhället äntligen började ta in på allvar att den dåvarande svenska s k nationella rörelsen faktiskt var en politisk rörelse att räkna med och inte minst med ett våldskapital som överträffade alla andra högerextrema rörelser i västvärlden på den tiden undantaget möjligen den amerikanska och tyska och möjligen brittiska extremhögern.

Är ett genombrott faktiskt på gång för jämlikhetsdatafrågan utöver det genombrott som nu sker i både adoptionsfrågan och i frågan om rasism mot asiater liksom möjligen vad gäller svensk kritisk rasforskning?

I Sverige brukar det heta att det kan ta mycket långt tid att få till en förändring i en viss fråga och den som är tidigast ute i en viss fråga blir oftast motarbetad och ibland t o m ”nedsablad” och ofta hårt marginaliserad och stigmatiserad men när förändringen väl sker så går det ibland fort just i Sverige och detta sägs då handla om den historiska svenska konsensus – och homogenitetskulturen.

I alla fall vad gäller ”mina” frågor som jag har ägnat mig åt i åratal och ibland t o m sedan 90-talet har 2020-talet sannerligen gått i genombrottets tecken.

För det första verkar det som att ett genombrott håller på att inträffa vad gäller frågan om jämlikhetsdata och statistik om minoriteter. I början av året fick jag fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata, just nu bearbetar jag myndigheten Sida att göra detsamma och igår på Internationella kvinnodagen gick Allbrights Amanda Lundeteg ut i media och deklarerade att Allbright nu ska försöka få det svenska näringslivet och industrin att också göra det. 

När Märta Stenevi tillträdde som nytt språkrör för MP i början av året deklarerade även hon att hon är för jämlikhetsdata vilket jag tolkar som att MP numera är det officiellt och inte bara den miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali Elmi, som länge stod ensam i partiet vad gäller att förespråka jämlikhetsdata. Jag intervjuades f ö också av Bulletins Ivar Arpi i början av året, som även han uttalade sig rätt så positivt om jämlikhetsdata.

Vidare antog Umeå kommun nyligen ett beslut som säger att kommunen ska börja pröva jämlikhetsdata efter att Västerbottens-Kuriren rapporterade om att endast 2% av de 500 kommunala cheferna i Norrlands största kommun har någon form av utomnordisk bakgrund. Tidigare har jag lyckats få både Malmö och Stockholms kommuner att börja arbeta med jämlikhetsdata liksom Botkyrka kommun och jag har vid flera tillfällen försökt att bearbeta Göteborg att även göra det och nu sällar sig Umeå därmed till denna skara av svenska kommuner.

Vad gäller adoptionsfrågan så har den som bekant exploderat på sistone och frågan om illegala och korrupta utlandsadoptioner liksom ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption har jag då drivit sedan 90-talet liksom frågan om de utlandsadopterades utsatta situation i Sverige och i västvärlden i övrigt.

Under pandemin har också frågan om rasism mot (nordost/sydost)asiater (tyvärr) aktualiserats mer än någonsin tidigare i både Sverige och i Väst i allmänhet och för första gången i svensk historia har ett flertal svenska asiater trätt fram i media och i offentligheten och vittnat om rasism mot asiater. 

Den 4 mars förra veckan anordnades vidare det största arrangemanget hittills i Sverige om rasism mot asiater – ett digitalt arrangemang på Clubhouse som samlade hela 350 deltagare varav ett stort antal var just svenska asiater. Även denna fråga har jag då både forskat om och varit engagerad i sedan 90-talet och under många år som rätt så ensam att göra det och det som gläder mig är fr a att en ung generation av både asiatiska s k ”andrageneration:are”, blandade eller mixade asiater och adopterade asiater numera är aktiva i frågan.

På senare år har jag också märkt av en helt annan attityd till mina kunskaper om den svenska extremhögern. När jag 2002 gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som listade 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i en högerextrem organisation hette det från historiker- och forskarhåll liksom från medie- och journalisthåll att jag var oseriös och bara ville skvallra om och hänga ut några av landets bästa hjärnor och finaste familjer men på sistone har allt fler begagnat sig av min hjälp och mina kunskaper om den svenska extremhöger, som jag med mycket stor säkerhet kan säga att de aldrig hade nedlåtit sig att kontakta mig 2002.

Slutligen har den svenska forskningen om ras i ett specifikt svenskt sammanhang som inte enbart handlar om extremhögern eller om rasism i USA, Frankrike eller Storbritannien verkligen kommit igång på allvar nu och på ett sätt som åtminstone jag vågar påstå inte har inträffat tidigare. 

Svenska forskare skydde under åratal allt som hade med ras att göra som pesten men den tiden när utländska forskare som forskade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang nästan var fler än antalet svenska forskare som gjorde det och när utländska forskare bara fick träff på ett 15-tal tidskriftsartiklar på engelska i engelskspråkiga akademiska tidskrifter när de sökte efter artiklar som handlade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang är förhoppningsvis nu äntligen förbi. 

När jag grundade och drev Sveriges första nationella forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier på 2010-talet och inom nätverket gav ut tre antologier med akademiska texter om ras i ett specifikt svenskt sammanhang var den övervägande delen av medlemmarna antingen Master-studenter, doktorander eller nydisputerade juniorforskare men just nu känns det som att det verkligen börjar hända saker vad gäller svensk forskning om ras i ett specifikt svenskt sammanhang även om motståndet mot rasbegreppet fortfarande är tämligen kompakt inom den svenska högskole- och forskarvärlden. I höstas gav också Centrum för genusforsknings vid Karlstads universitet Sveriges första högskolekurs i kritisk rasteori.


Slutligen fortsätter Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas att sälja bra och den ligger fortfarande etta, två eller trea på försäljningslistorna på Bokus och Adlibris vad gäller Makadams 320-talet utgivna böcker som finns till försäljning där.

Så kanske är det ändå så att trägen vinner, som det heter, och även mot den svenska konsensus – och homogenitetskulturen även om det ibland kan ta flera decennier att få till ett genombrott och en förändring.

Den nationella podden Vita pillret kommenterar debatten om den svenska internationella adoptionsverksamheten

Så har den f d riksdagsledamoten (SD) Christoffer Dulny tagit upp den just nu pågående uppmärksamheten kring den svenska internationella adoptionsverksamheten i det senaste avsnittet av podcasten Vita pillret. Christoffer Dulny talar mestadels medan två andra personer kommenterar ibland och deras inlägg är här nedan försedda med parenteser.

Det är alldeles uppenbart att den svenska s k nationella rörelsen i bred bemärkelse sedan länge har varit smått besatt av frågan om utlandsadoptionerna och om de utomeuropeiska adopterade och nyligen blev jag f ö också approcherad av SD:s tv-kanal Riks som bad om att få intervjua mig i denna fråga – d v s SD ville intervjua mig om internationell adoption och utlandsadopterade.

”Hela insikten om vad adoptionsfrågan gick ut på är ett svart piller för att rötan går ned till den absoluta botten. Jag undrar hur många svenskar på 60-, 70-, 80- och 90-talen som ens övervägde vad konsekvensen av ett mångrasligt Sverige skulle bli och som var emot det.

Tillåt mig att citera Tobias Hübinette, grundare av Expo. Han är adopterad från Korea och han är professor vid Karlstads universitet idag. Han har fått ganska mycket att säga till om, dels i hela vithetsdebatten som vi pratade om i föregående Vita pillret. 

Sedermera så har det uppstått en debatt om adoptioner till Sverige. Och hör och häpna, det visar sig nu att mycket av den här adoptionen inte styrdes av rationella beslut utan den styrdes av en artificiell efterfrågan. Det kanske aldrig var ett så panikartat läge såsom man framställde det som. Folk tror ju att man gick och hämtade svältande barn från någon hydda och sedan helikopter:ade dem till Sverige och så fick dom ligga på intensiven i två veckor.

Vad man gjorde i Sverige var att man skapade en artificiell efterfrågan som sedan fylldes av marknaden i sk-th-lsländer. Och det intressanta är att alla i Sverige var med på det här när det väl satte igång. Politiska partier, myndigheter, svenskarna själva i allra högsta grad. Ju mer man gräver i det här så går det inte att friskriva Sverige och svenskarna som folk från det här.

En längre artikel som Tobias Hübinette har författat i SvD försöker svara på frågan hur. 

Det har då uppstått en stor debatt om att många av dom har barnen har rövats bort och dom har sålts och myndigheter har varit medvetna om det här i Sverige och i andra länder och det kan röra sig om 10 000-tals barn. Det kan typ vara alla, vem vet? Vi har adopterat 10 000-tals till Sverige.

Hur blev Sverige det land som har adopterat flest barn i världen per capita? Det är också någonting, om folk inte visste det, att Sverige är världsledande när det gäller adoptioner. 

Det handlade inte om adoptioner från närområdet ska sägas då utan i Sverige gjorde man genom lagar det närmast omöjligt att adoptera inom Sverige. Man talade om barnets bästa och möjligheten att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Men det förstår ju vem som helst att det finns ju folk som absolut aldrig borde bli få föräldrar.

(…)

Men vad var det som hände då? Man styrde om adoptionen från inhemsk till utomeuropeisk, alltså inte från Europa utan från länder lååångt bort. Poängen var att barnen inte skulle vara vita. Och SD har därmed fått rätt för SD hade ju tidigare samma argument som på 60-talet när en del vettiga röster argumenterade mot adoptionerna, för SD motsatte sig ju tidigare utomeuropeiska adoptioner.

(…)

Det fanns två läger i adoptionsdebatten under 60-talet när debatten rasade. Det första lägret benämner Hübinette som raspessimisterna. Och de bestod faktiskt av myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och dom menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för diskriminering och oroade sig för att den rasliga homogenitet som då rådde i Sverige skulle luckras upp.

Sedan fanns det ett annat läger som han benämner som rasoptimisterna och dom bemötte pessimisternas farhågor med att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med hjälp av dom icke-vita adoptivbarnen samt att den homogena svenska befolkningssammansättningen behövde blandas upp. 

Så vad vi hade här var att i princip en del, alltså den djupa sossestaten, insåg att det här är troligen ingen särskilt bra idé, för dom hade ändå koll på läget. Å sedan fanns det en annan rörelse, tyvärr ska sägas, som representerades av kultur-Sverige naturligtvis såsom av författaren Eva Moberg. Hon gick ut och krävde att någonting skulle göras för att underlätta för utomeuropeiska adoptioner och regeringen valde då att tillsätta utredningen Adoption av utländska barn. Och det här optimistiska lägret ville då att Sverige skulle bli internationellt och att svenskarna skulle bli världsmedborgare och att Tredje världen i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Det gick helt enkelt inte att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag” som Richard Sterner uttryckte det.

(…)

Det fanns en livlig diskussion på 60-talet som var väldigt färgad av diskussionen om afroamerikanernas emancipation i USA, som Sverige var besatt av. Någonstans ville dom här personerna ha dom konflikterna även i Sverige, dom ville ha ett mångrasligt Sverige helt enkelt, det var explicit anledningen till att man drev igenom den generösa adoptionslagstiftningen.

Media var med på banan. Hübinette skriver bland annat att optimisternas önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige ledde till hyllande reportage om adoptivfamiljer i pressen. 

(…)

Adoptionen, den har ju varit lite av en doldis när vi analyserar. Alltså när man tänker på svensk migrationspolitik, då går man direkt från biståndspolitikens hjälp på plats till att dom ska få komma hit och få hjälp men adoptionen kom emellan de båda.

(…)

(Att det var en del av förbrunandet av Sverige, att det var medvetet, den tagningen har jag inte ens hört förut.)

(Men taktiken har ju fungerat ganska bra. Jag tänker nu på mina gamla vänner. Anledningen till att man inte kan tänka sig att minska invandringen är ju ofta adoptivungar, att ”då hade ju min kompis bla bla bla aldrig kommit till Sverige och han är ju så j-la skön och ändå svensk”. Det är en himla vanlig förevändning så den här politiken uppfyllde ju sin tilltänkta roll.)

Precis, den normaliserade ju allting som kom därefter. Det intressanta är ju att detta var det väldigt explicita syftet. Alltså det kom före idén om hjälptanken. Hjälptanken var ju det man sedan sålde in till Karin Knutby och Pelle Plankstek, det var ju typ det sista steget. Men på en högre nivå var det ju dom här argumenten som i slutänden var ledande för att genomföra den här förändringen. 

(…)

Man bör ha lite siffror här i huvudet. Alltså 1960, innan den här adoptionen kom igång fanns det bara 5000 utomeuropeiskt födda här i landet. Och även så sent som 1970 så handlade det om 0,2 procent som hade någon form av utomeuropeisk bakgrund. Och svenskar hade ju knappt träffat eller sett en svart, en indier eller en kines – bara 0,2 procent – dom fanns ju inte i Sverige. Och jämför sedan 1970 med 1980 – det handlar om en explosion.

Optimisterna menade ju att blotta närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja svenskarna vid att acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. 

(…)

Så Sverige hade själv lanserat en idé om att vi skulle lösa rasproblemen i hela världen genom att vi skulle visa att det här fungerade. Och tanken var, såväl i biståndspolitiken såväl som i adoptionspolitiken, att vi skulle visa resten av världen hur det skulle gå till.

Och vad som hände på slutet av debatten det var ju att när den här utredningen Adoption av utländska barn kom med ett betänkande 1967 och gav optimisterna rätt så gick luften helt ur pessimisterna. Och året därpå började man med internationella adoptioner i större skala och det här nådde sin kulmen under 70- och 80-talen. En till två procent per årskull utgjordes av utländska adoptivbarn.

År 1980 hade de icke-vita adoptivbarnen förändrat den svenska befolkningssammansättningen i grunden och runt år 2000 var dom adopterade en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare. 

Det här är så intressant med Hübinette, jag vet att det finns mycket kritik mot honom och sådär, men snubben skriver ju verkligen och säger som det är, det kan man inte anklaga honom för att inte göra. 

För tack vare den antirasistiska ideologin kastade sig Sverige in i det internationella adoptionsprojektet med hull och hår och det kom att uppfattas som en nationell angelägenhet och både UD och Sida har genom åren bistått med tusentals adoptioner. Vilket vi nu vet har utgjort den kanske största internationella människohandeln, det återstår att se.

(…)

Vad som hände efter 1967 var att alla gick ihop och drog åt samma håll vilket innebär att alla är skyldiga. Och den utredning som nu ska tillsättas, även om det naturligtvis inte kommer att bli så mycket med den, och den skada som har skett här för alla inblandade, alla barn som har kommit hit, deras familjer som har fått sina barn stulna. Jag kan faktiskt sympatisera med föräldrarna för ingen förtjänar att få sina barn stulna och bli transporterade till en annan kontinent där dom egentligen inte hör hemma. 

Det här har skapat enormt mycket lidande och det här har gynnat antirasister, godhetsknarkare och människohandlare och det här möjliggjordes, som Hübinette skriver, tack vare den antirasistiska överideologin. När man ser att resultatet inte leder till någonting positivt för alla inblandade, hur kan man fortfarande vara en del av den här antirasistiska ideologin. Den enda förklaringen jag kan se är att man inte vill att vita ska få ha sina egna länder. Jag vet dock inte var Hübinette står i den frågan.

Det här är ändå ett intressant tredje ben i hela folkutbytet.

(Det är klart det är j-vl-igt smart att ha en brun eller gul människa i varje klass i skolan för att påverka resterande 25-50 ungar genom att normalisera dom. ”Hon är väl precis som vi”, liksom. Det är en j-vl-igt smart grej.)

(Dessutom så finns det säkert en anledning att ta typ koreaner och börja där, för då har man någonstans i den unga hjärnan, då kan man bryta ned kategorierna svensk – asiat. För det vet ju alla hur adoptivkoreaner är liksom – de klarar sig bäst av alla icke-vita i den svenska skolan – och då har man ”in before:at” senegalesen som kommer 2015. Och i och med att minnet av den asiatiska adoptivungen finns kvar i huvet så har man planterat det och kategorin är trasig – kategorin svensk och icke-svensk har blivit blur:ad – det är dj-v-lskt smart.)

Och dom hade kommit undan med det om det inte var för den här ettrige koreanske professorn i Karlstad.”

Om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige

Några noteringar om den osannolika (livs)historien om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige och som bl a spelade i den första Pippi Långstrump-filmen samt gifte sig med ”Europas starkaste dam” och fick en son som också han kom att bli skådespelare och bl a spela Starke Adolf i SVT:s klassiska Pippi Långstrump-tv-serie:


I dagarna publicerades en BRÅ-rapport som undersöker hatbrotten mot bl a afrosvenskar mellan 2013-18, vilka tyvärr överlägset dominerar alla hatbrott med rasistiska motiv, och bl a redovisas statistik över uppklaringsfrekvensen och i rapporten konstateras det att en betydande del av just de antisvarta hatbrotten utgörs av fysiskt våld.


Jag tror mig nu ha hittat det första hatbrottet i modern tid som drabbade en afrosvensk person. Det troligen första svenska antisvarta hatbrottet av våldsamt slag under åtminstone de senaste 100 åren ägde antagligen rum i samband med att Dramaten 1932 satte upp den amerikanske författaren Marc Connellys pjäs ”Guds gröna ängar” som byggde på Gamla testamentet och som var den första stora amerikanska scenkonstföreställningen som hade en helsvart ensemble när den hade premiär på Broadway i New York 1930.


Då pjäsen uppfattades som både blasfemisk och antirasistisk valde sju medlemmar av det nazistiska s k Furugårdspartiet Svenska nationalsocialistiska partiet att i samlad trupp och iklädda paramilitära uniformer besöka föreställningen i oktober 1932 och störa densamma genom att bl a bua och skrika samt kasta tomater och stinkbomber mot scenen och skådespelarna, vilka f ö alla var majoritetssvenskar som spelade i blackface.


På grund av att pjäsen hade svarta amerikaner som huvudtema hade Dramaten valt att tillfälligt anställa en svart man som vaktmästare vid namn George Sylvan, som också gick under namnet Joe Sylvain, och som tog emot de majoritetssvenska besökarna i foajén. Detta grepp kan svenska scener f ö än idag använda sig av – jag minns själv att Kungl. Operan satte upp Händels Xerxes för ett antal år sedan och i foajén möttes publiken av en iransk man som jag tror var tillfälligt anställd i samband med uppsättningen samtidigt som inga av sångarna på scenen var iranier.


De sju nazisterna leddes av Stockholms dåvarande SA-ledare Joel Lindkvist och ungnazisten Gösta Hallberg-Cuula som senare skulle komma att bli de svenska nazisternas krigshjälte i Finland efter att 1942 ha omkommit vid fronten som krigsfrivillig i Finska fortsättningskriget. Efter själva intermezzot mitt under föreställningen på Dramatens stora scen attackerade tre av nazisterna Sylvain när denne ensam var på väg hem från nationalscenen. Sylvain blev så illa slagen att han hamnade på sjukhus samtidigt som att han försvarade sig rätt väl enligt den dåtida pressrapporteringen då han var gammal boxare.


Sylvain föddes 1899 och hans far tros ha varit en svart amerikansk musiker eller sjöman medan hans mor var en vit svenska och hans föräldrar sägs ha träffat varandra i Karlstad.


Fram tills 1945 fanns det ytterst få permanent boende svarta och icke-vita invånare i Sverige men det var inte ovanligt att fr a svarta amerikaner besökte Sverige av olika anledningar under denna tid och ibland i samband med att de tillhörde olika kringresande cirkus- eller teatersällskap. Ett exempel på en sådan person är Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Hood som besökte Sverige på 1880-talet i egenskap av att vara en svart amerikansk cirkusdirektör.


Sylvain växte upp i Västsverige som fosterbarn till sin morbror och han bodde länge i Göteborg samt hade flera förhållanden och fick flera barn. Han försörjde sig bl a som kock och boxare och 1932 flyttade han till Stockholm där han då under samma år fick tillfälligt ”påhugg” som vaktmästare på Dramaten i samband med att pjäsen ”Guds gröna ängar” sattes upp och pågick.


I Stockholm gifte han sig med ”Europas starkaste dam” eller ”Världens starkaste mamma” som kallade sig ”Miss Arona” som artistnamn när hon turnerade land och rike runt på 1930- och 40-talen och böjde järnstänger, och som egentligen hette Ester Nygren.

I Stockholm fick Sylvain också smak på skådespelarbranschen och han kom under 1930- och 40-talen att spela i flera svenska filmer såsom i ”Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr” från 1932 och i den första Pippi Långstrump-filmen från 1949. Det är sannolikt att George Sylvan a.k.a. Joe Sylvain därmed var och är den svenska filmkonstens och filmindustrins första svarta och icke-vita svenska skådespelare som växte upp i Sverige.


Tillsammans fick Sylvain och ”Miss Arona” sonen Ramon Sylvan som också han slutade som skådespelare och som bl a spelade Starke Adolf i 1969 års klassiska Pippi Långstrump-tv-serie samt Mästerbrottaren i ”Bombi Bitt och jag” och under många år spelade han även sheriffen i High Chaparral i Småland. Sylvain gick bort 1955, ”Miss Arona” 1984 och deras son Ramon Sylvan 2012. George Sylvan eller Joe Sylvain och Ester Nygren eller ”Miss Arona” fick också dottern Ramona Sylvan som lever än idag.