Kategori: extremhögern

Under efterkrigstiden har minst tre svenska skolministrar haft en fascistisk och nazistisk bakgrund

Judisk Krönikas f d redaktör Roland Loefler berättar idag i DN om hur termen ”Förintelsen” kom till Sverige via den amerikanska tv-serien ”Holocaust” som fick heta just det på svenska och som SVT sände 1979 trots att det till en början fanns ett motstånd inom SVT att göra så. 

Loefler berättar också om hur han i samband med att tv-serien visades besökte gymnasieskolor runtom i landet och att det på i stort sett varenda skola kom fram lärare under pauserna som diskret berättade för denne att de en gång hade varit nazister. 

Loefler skriver vidare om hur han 1982, i samband med att tv-serien repriserades av SVT, blev uppkallad till den dåvarande moderata skolministern Britt Mogård som berättade för denne att hon hade varit nazist i sin ungdom, vilket är en uppgift som jag inte kände till sedan tidigare.

Av alla de 50-talet efterkrigstida svenska riksdagsledamöter som någon gång hade varit medlemmar i en nazistisk och högerextrem organisation innan och under kriget (varav 45 var moderater, 4 centerpartister, 3 folkpartister och 3 socialdemokrater och flera av dem blev också efterkrigstida ministrar) har mig veterligen nämligen bara någon enstaka av dem talat om det i efterhand. 

Britt Mogård verkade som skolminister 1976-78 och 1979-81 och därmed både föregick och efterträdde hon folkpartisten Birgit Rodhe på samma post. Rodhe var medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen åtminstone mellan 1933-38, i högerextrema Sveriges nationella förbund åtminstone 1939 samt i högerradikala Riksförbundet kvinnlig samhällstjänst vid ungefär samma tid.

Det innebär konkret att de två skolministrar som företrädde den svenska borgerlighetens olika regeringar under 1970-talet – d v s Mogård och Rodhe – otroligt nog båda hade en nazistisk och högerextrem bakgrund och dessutom var de båda kvinnor. Jag har tidigare fått höra av en gammal folkpartist, som idag är avliden, att överläkaren och folkpartisten Nils Brage Nordlander var tilltänkt som minister i en av 70-talets borgerliga regeringar men att han aldrig fick bli det då det var känt redan på den tiden att han hade en nazistisk bakgrund och det kan ha varit Per Ahlmark som stoppade Nordlander från att bli minister. Att både Mogård och Rodhe fick bli ministrar vid samma tid tyder m a o på att det inte var känt att de hade en fascistisk och nazistisk bakgrund på den tiden för annars hade de troligen också stoppats från att bli ministrar såsom Nordlander blev.

Ytterligare en skolminister, som på sin tid bar titeln ecklesiastikminister, och som hade samma typ av bakgrund var socialdemokraten Ragnar Edenman som var verksam som det vi idag skulle kalla skolminister mellan 1957-67 och som i sin ungdom hade varit medlem i både Sveriges fascistiska kamporganisation och i Nysvenska rörelsen. Edenman hann naturligtvis uträtta mycket mer än Mogård och Rodhe, vilka båda var kortvariga som ministrar, och fr a kom Edenman att implementera världens första enhetsskola under sin tid som minister.

Därtill hade även Torsten Husén, Sveriges mest berömde pedagogikforskare genom tiderna som var själva hjärnan bakom den svenska enhetsskolan och därmed dagens svenska skolsystem, en pro-nazistisk bakgrund: År 1941, när Nazi-Tyskland stod på höjden av sin makt, var Husén knuten till ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland och skribent i dess tidskrift Sverige-Tyskland.

Husén var (pedagogik- och psykologi-)professor John Landquists doktorand (d v s Elin Wägners man) som f ö även han var pro-nazist, och via sina FN-uppdrag (i UNESCO) och via sitt engagemang i IEA (International evaluation of Educational Acheivement) grundlade och utvecklade Husén under efterkrigstiden den internationella komparativa studie av olika länders skolresultat som numera skapar så stora rubriker och som idag är känd som Pisa-undersökningen.

Husén var även starkt engagerad i den svenska folkbildningen och vuxenutbildningen liksom en pionjär inom både den svenska ungdoms(subkultur)forskningen och den militära psykologin. Han grundlade i praktiken den svenska ungdomsforskningen samt populariserade bl a termen psykologisk krigföring liksom även termen begåvningsreserven och utöver att han är Sveriges mest internationellt kände pedagogikforskare som har fostrat mängder av doktorander och pedagoger vilka sedermera blev docenter och professorer så är han allra mest känd som motorn och ideologen bakom formulerandet och införandet av dagens svenska grundskola och den svenska enhetsskolan, som var det första helt och hållet enhetliga skolsystemet i världen när den började införas successivt redan från och med 1949 och slutgiltigt ersatte folkskolorna, privatskolorna (med tre undantag) och alla de s k parallellskolsystemen efter 1972.

https://www.dn.se/kultur/sa-gick-det-till-nar-forintelsen-kom-till-sverige

”En särskild omständighet vid skolbesöken, som vi därför ville förbereda de överlevande på under träningsdagarna, var att det ofta kom fram lärare i pauser eller under lunchmåltiden för att berätta (bekänna?) att de hade sympatiserat med – eller till och med varit medlemmar i – ungnazisterna under 1930- och 40-talet. ”Jag förstod inte bättre”, var förklaringen. 

Första gången jag fick höra det blev jag imponerad över uppriktigheten. Det var ju starkt att tillstå något sådant. Däremot blev jag beklämd över att få höra samma sak i så gott som varje skola under nästan ett år. Det hade jag inte förutsett. I dag är jag kanske inte lika förvånad längre. 

1982 visades tv-serien i repris i SVT. En ny grupp elever hade då börjat gymnasiet, så vi upprepade informationsarbetet från de judiska församlingarna. Det var då lättare på alla sätt. Begreppet Förintelsen var känt. Budget gick att uppbringa utan svårigheter. Regeringen var än en gång stödjande. Den dåvarande skolministern kallade upp mig för att tala om att även hon som barn hade låtit sig förledas av nazistpropagandan och vurmat för de svenska ungnazisterna.”

Försvarsfrämjandets siste ordförande Åke Sagrén har gått bort

Sveriges f d arméchef generallöjtnant Åke Sagrén har gått bort i en ålder av 87 år.Sagrén, som härrör från Motala, verkade som mörkblåa Försvarsfrämjandets siste ordförande från 2001 och fram till 2004 när organisationen upplöstes. 

Försvarsfrämjandet hade bildats 1939 av officerare och s k ”överklassnazister” som fr a tillhörde högerradikala Sveriges nationella förbund och organisationen fortsatte att befolkas av den typen av medlemmar även under efterkrigstiden – exempelvis hade Sagréns företrädare på ordförandeposten överläkare S Gunnar Edlund en bakgrund i Sveriges nationella förbund.

För ett antal år sedan blev jag polisanmäld av Sagrén liksom av ett flertal andra högre officerare för förtal, förtal av avliden samt brott mot personuppgiftslagen efter att överstelöjtnant Stellan Bojerud hade uppmanat ett mycket stort antal officerare att göra så (d v s att polisanmäla mig). 

Orsaken till detta stod att hitta i att jag hade publicerat boken ”Nationalsocialismen i Sverige. Medlemmar och sympatisörer 1931-45”, som namnger nästan 30 000 personer varav uppskattningsvis 800 är officerare, samt postat en lista bestående av runt 1000 namngivna svenska officerare (levande som döda och tillhörande samtliga försvarsgrenar) på min dåvarande hemsida vilka hade det gemensamt att de någon gång i livet hade varit medlem i en högerradikal organisation och dit räknade jag också Försvarsfrämjandet.

Bojerud, som också var historiker och SD:are, menade att jag hade förtalat Sagrén m fl och han fick denne och kanske ett 50-tal andra högre officerare att polisanmäla mig och bland prominenta officerare som jag ansågs ha ”hängt ut” hittades bl a den f d marinchefen viceamiral Bengt Lundvall, den f d flygvapenchefen generallöjtnant Sven-Olof Olsson, den f d f arméchefen generallöjtnant Carl-Eric Almgren samt överste Stig B:son Tarras-Wahlberg. 

De många polisanmälningarna ledde dock inte till något åtal men samtidigt blev jag ett illa omtyckt namn inom den svenska officerskåren p g a att jag hade publicerat boken och namnlistan som många fr a högre officerare menade ”vanhedrade” den svenska armén, flottan och flyget (d v s kort och gott Försvarsmakten).

Igår skrev SD historia – aldrig tidigare har en representant för den svenska s k nationella rörelsen företrätt en svensk regering men igår hände det för första gången någonsin

Igår kallade Kristerssons nya regering till presskonferens på Rosenbad i Stockholm och för första gången i SD:s historia sedan partiet bildades 1988 deltog partiet på en pressträff i Regeringskansliet.

Konkret handlade det om att migrationsminister Maria Malmer Stenergard offentliggjorde nya myndighetsdirektiv till Migrationsverket som går ut på att dra in alla uppehålls- respektive arbetstillstånd och ”studentvisum” för de flyktingar, arbetskraftsinvandrare och gäststudenter som anses ha ljugit eller uppgivit falska uppgifter. 

Under pressträffen deltog SD officiellt i form av partiets vice ordförande och gruppledare i riksdagen Henrik Vinge som flankerade Malmer Stenergard som om SD är ett av regeringspartierna och på regeringens hemsida uppges dessutom SD:s presschef Oskar Cavalli-Björkman som en av kontaktpersonerna, vilket inte heller har hänt tidigare.

Allt detta beror då på Tidöavtalet och på det inre kabinett som har upprättats efter regeringsskiftet, som överser att den nya regeringen efterföljer avtalet och där SD (i form av sin s k äntringsstyrka) har flest företrädare på det s k samordningskansliet (som består av företrädare för M, KD, L och SD)

Det nya direktivet till Migrationsverket handlar om att dra in alla uppehålls- och arbetstillstånd i efterhand för invandrare som anses ha uppgivit falska uppgifter och inte minst gäller det personer som studerar på de svenska högskolorna men egentligen arbetar samt personer som har ingått s k skenäktenskap eller som har åberopat att de har en släkting i Sverige på falska grunder. 

Därtill ska alla som har uppehållstillstånd kontinuerligt kontrolleras framöver – t ex ska alla flyktingar som besöker sitt ursprungsland betraktas som att de har uppgivit falska uppgifter och flyktingar som inte längre anses behöva skydd enligt svenska UD:s bedömning ska också utvisas.

Igår var m a o en triumfens dag för SD när partiet skrev historia och Vinge sade bl a följande till media:

”– Äntligen! Nu är vi här och kan äntligen få på plats en ansvarsfull migrationspolitik i Sverige. På sätt och vis är det här första steget.”

Och SvD:s Henrik Torehammar kommenterar idag att SD skrev historia igår:

https://www.svd.se/a/9zB4JM/torehammar-detaljen-som-visar-att-sd-har-lyckats

”Partiet som hela tiden väckt så starka känslor att en stor del av 10-talets politik gick ut på hur de andra partierna skulle hindra partiet att få inflytande står nu i maktens hjärta och genomför sin politik. 

I sak är ju Tidöavtalet och vad som blir de faktiska effekterna av pressträffen viktigare. Men nu har vi bilden. Sverigedemokraterna i Regeringskansliet, i själva rummet där Sveriges politik kommuniceras. SD har lyckats.”

(…)

”Det var väldigt viktigt för Sverigedemokraterna att få med pressträffar i Tidöavtalet. ”Alla partier som ingår i samarbetet ska ha synlighet och kunna vara avsändare vid beslut om reformer” står det på sidan tre. 

Det kanske verkar som fåfänga men är framför allt förståelse för medielogik. Som Jimmie Åkesson själv sa i SVT-dokumentären ”Maktspelet”: ”Vi hade kommit överens om att ingen skulle peta sig i ansiktet så att jag fick låta svetten rinna.” Man kan beundra stoicismen i fingerkontroll men faktum är att en enda hand i ansiktet hade kunnat bli bildsättningen för varje kommande krisrubrik. En Jimmie som desperat smetar bort desperationssvett med fumliga labbar hade fungerat till allt från dåliga opinionssiffror till nya rasistskandaler.”

Om att berätta för efterkommande att deras föräldrar eller far- och morföräldrar var högerextremister

Det slår verkligen aldrig fel: 

Varje gång jag avslöjar att jag råkar känna till en viss persons föräldrar, syskon, partners, barn, familj och släkthistoria blir personen ifråga alltid lika förvånad och ganska så ofta också smått förnärmad och fr a lite paranoid vilket måhända nog är en både förståelig och inte minst sund reaktion.

För ett tag sedan träffade jag en forskare som jag ganska så snart förstod var X till professor X som möjligen sympatiserade med Nazi-Tyskland som så många andra svenska akademiker en gång i tiden gjorde innan och under kriget. 

Detta sade jag också till slut – d v s jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att säga det – varvid forskaren ifråga blev rejält ställd över att jag för det första ens visste om hens s k ”pedigree” och genetiska blodsanförvant och fr a att jag kände till den specifika faktauppgiften att hen är X till professor X (”men hur sjutton kan du veta det – det är ingen som vet det annars?” utbrast personen ifråga) och för det andra att jag överhuvudtaget visste om att professor X en gång i tiden möjligen hade stöttat A.H.:s regim nere på kontinenten (”det visste jag faktiskt inte” lät den perplexa reaktionen).

Och nyligen kunde jag bara inte hålla mig från att avslöja att jag råkar veta att ingenjör Ove Tollerz, som är en av tyvärr alltför många SACO-kollektivet-medlemmar som på sistone har högerradikaliserats (för numera är det ju inte bara byggare, lastbilschaffisar och undersköterskor som högerradikaliseras utan också alltför många läkare, jurister, lärare, docenter och inte minst ingenjörer), är son till direktör Carl-Herman Tollerz och dennes fru Kajsa. 

Jag har dock hitintills besparat Ove kunskapen om att hans båda föräldrar var inskrivna som betalande partimedlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och det mesta tyder på att de var aktiva i Gävles livaktiga SNF-avdelning ända fram till krigets vändpunkt 1942-43 (d v s fram till och en bit efter slagen vid Stalingrad, El Alamein, Guadalcanal och Midway).

Att som jag vara smått fixerad vid Sveriges socialgrupp ett:are på ett intergenerationellt, biogenetiskt och därmed kanske måhända också aningen essentialistiskt sätt är kanske inte helt sunt men jag får skylla på att det nog är en s k yrkesskada för jag har nämligen ”grävt” i de svenska elitfamiljernas (d v s kort och gott den svenska aristokratin och högborgerligheten) högerextrema ”göranden och låtanden” i decennier och med tiden fastnar väl helt enkelt en del socialgrupp ett-namn i minnet utan att jag kan rå för det (d v s jag är ju helt enkelt rejält yrkesskadad).

En enda gång har f ö en person försökt att påskina och kanske också ”avslöja” (eller åtminstone hotat med att ”hänga ut”) att jag skulle vara släkt med en högerextrem person av socialgrupp ett-snitt. 

Det handlade om en äldre, högutbildad och i övrigt mycket påläst och bildad man i Göteborg som en gång ringde mig då jag enligt denne hade ”hängt ut” hans X som nazist. ”Tänk om någon skulle avslöja att du är X till kirurgen Samuel Hybbinette som omvittnat trallade på Horst Wessel-sången när han opererade på Sabbatsbergs sjukhus?”, sade personen ifråga. 

Jag är dock inte släkt med gamle professor Hybbinette (som därtill var tenor) vilket jag också upplyste mannen ifråga om men om jag nu hade varit det så hade jag inte på något sätt dragit mig för att i så fall själv ta upp det – d v s att Samuel Hybbinette verkar ha ”hejat” på A.H. och hans anhang.

Det fria Sveriges podcast Radio Svegot tog idag upp den svenska ”gulinghumorn” och de korrupta adoptionerna

Den högerradikala organisationen Det fria Sveriges podcast Radio Svegots senaste avsnitt, som släpptes idag, handlar bl a om den svenska s k ”gulinghumorn” och rasstereotyper av asiater med anledning av att Chinateatern i Stockholm nyligen bytte ut sin gamla logo (efter åratal av kritik från svenska asiaters sida för att envist ha hållit fast vid densamma fram tills alldeles nyligen) samt om korrupta utlandsadoptioner mot bakgrund av DN:s färska reportage om Ulf Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum och om hur Sveriges nye statsminister underlät att göra något åt misstanken om att adoptionerna från Kina inte alltid gick rätt till. 

I reportaget omnämns både serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom p g a av att Lisa nyligen intervjuades i SVT:s Kulturnyheter med anledning av Chinateaterns beslut att byta ut sin logotyp, DN:s Patrik Lundberg som står bakom reportaget om Kristersson tillsammans med kollegan Josefin Sköld samt jag själv (och vi råkar alla tre vara adopterade från Sydkorea).

De inom den svenska extremhögern välkända veteranerna Magnus Söderman och Dan Eriksson säger i avsnittet bl a att de är på min sida vad gäller min mångåriga kritik av internationell adoption samtidigt som de raljerar länge och väl över att asiater i Sverige (såsom Lisa, Patrik och jag själv) kritiserar den svenska s k ”gulinghumorn”.

”Här är vi allierade med Hübinette” utbrister de entusiastiskt och underförstått menar de att i i stort sett alla andra frågor är den svenska extremhögern och jag oense och kort och gott ideologiska fiender med varandra men vad gäller just min kritik av internationell adoption så håller Söderman och Eriksson med mig.

Därefter ondgör de sig över att svenska kvinnor enligt dem är så lättlurade p g a att de vill ta hand om svaga grupper som i detta fall handlar om latinamerikanska, afrikanska och asiatiska barn och de talar fr a om att de utlandsadopterade har utnyttjats för att ”vänja” svenskarna vid ”mångkultur”. 

En av dem säger vidare att de adopterade beter sig helt och hållet som svenskar, att de enbart talar svenska samt att de t o m ”rör sig som svenskarna” rent kroppsligen (och underförstått till skillnad från invandrarna) och Eriksson berättar att när han växte upp i Huddinge på 90-talet så var de adopterade enbart ”med svenskarna” och att det också upplevdes som helt naturligt att så var fallet.

Söderman minns i sin tur att i hans ”gamla skinheadgäng” fanns det en tjej som var adopterad från Japan vilket antagligen betyder Sydkorea, d v s han minns antagligen fel vad gäller ursprungslandet ifråga, och han fyller i med att tillägga att ”det var inga problem med det”, d v s den adopterade tjejen från Östasien var för Söderman och de andra skinnskallarna mer eller mindre som en svensk till sättet och beteendet.

Vidare säger de båda att ända fram tills 80-talet var de adopterade den första och i en del fall kanske den enda egentliga direktkontakten med ”utlänningar” i vardagen för många svenskar mot bakgrund av att endast 1% av den svenska totalbefolkningen hade utomeuropeisk bakgrund så sent som 1980 varav en av tre just var utlandsadopterade.

Diskussionen om landets 60 000 utlandsadopterade slutar med att en av dem nästan blir rörd till tårar och åtminstone blir han rejält tagen när han lever sig in i att plötsligt en dag inse att ”men jag ser ju inte ut som mamma och pappa” och han fyller sedan i med att säga något i stil med att ”tänk att gå och lägga sig på kvällen den dagen efter att för första gången i livet ha förstått det”.

Den svenska extremhögern har ända sedan de första utländska adoptivbarnen ankom till landet på 1950- och 60-talen gång efter annan brottats med frågan om hur de adopterade ska betraktas och behandlas och genom årtiondena har de olika representanterna för denna politiska rörelse framför allt haft en sak gemensam oavsett om det har handlat om Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt, Sverigedemokraterna, Nationalsocialistisk front, Nordiska motståndsrörelsen eller som i detta fall Det fria Sverige: 

Det har alltid funnits en märklig sentimental syn på de utlandsadopterade själva vilka inte enligt den svenska extremhögern på något sätt kan rå för att de hamnade här i Sverige (och återigen underförstått till skillnad från invandrarna) och denna sentimentala ”omtanke”, som i SD:s fall tidigare kunde uttryckas (i partiprogrammet) som att SD krävde att den svenska skolan och det svenska samhället i stort skulle stötta de adopterade om de exempelvis blev mobbade, paras samtidigt med en mer eller mindre aggressiv för att inte säga hatisk syn på de som har tagit hit de adopterade (vilka omväxlande bl a har kallats mångkulturalister, vänsterliberaler och globalister).

Representanter för både den danska och norska extremhögern har exempelvis tidigare krävt att de adopterade ska låta sterilisera sig alternativt att staten ska tvångssterilisera desamma så att de inte fortplantar sig med majoritetsdanskar respektive majoritetsnorrmän och får s k blandade eller mixade barn med desamma (OBS: nästan alla utlandsadopterade som har en intimrelationspartner har en sådan som tillhör majoritetsbefolkningen och oavsett sexuell läggning) men den svenska extremhögern har med något undantag då inte förespråkat detta utan just snarare ”tyckt synd om” de adopterade och velat ”värna” om dem.

Det är troligt att denna aningen bisarra ”omsorg” om de adopterade från den svenska extremhögerns sida, som då i SD:s fall t o m hittade in i partiprogrammet, handlar om en (medveten eller omedveten) rädsla för att själv befinna sig i fullständig minoritet, d v s det handlar om en oro för (och nog t o m skräck för) att en dag själv befinna sig i ett sammanhang där omgivningen inte ser ut som en själv. 

På djupet handlar den svenska extremhögerns ”omtanke” om de adopterades väl och ve m a o och kort och gott om ett medvetet eller omedvetet rastänkande i stil med att ”det måste vara helvetet på jorden att som ensam svensk växa upp bland och bo bland enbart iranier/chilenare/etiopier/indier/thailändare/koreaner” (eller bland valfritt utomeuropeiskt s k folkslag), d v s ”det ödet önskar jag inte ens min värsta fiende”.

Om att bli fotad på tåget av en okänd person

Det är uppenbart att en helt enkelt får stå ut med en del märkligheter när en är en offentlig person och nog också något av en känd forskare och i just detta fall antagligen p g a att jag forskar om ras- och vithetsfrågor i ett specifikt svenskt sammanhang och det gör väl inte saken bättre att utöver det därtill sticka ut rent utseendemässigt sett.

Igår postade en för mig okänd person en serie fotografier på Twitter som hen har tagit med sin egen (mobil)kamera och som föreställer mig sittandes på ett tåg på väg hem från Karlstad till Stockholm. Personen ifråga har t o m fotat av sin egen bildsökning på mig (d v s hen har sökt på mitt namn via Google Bilder) som hen sannolikt gjorde i realtid för att verkligen säkerställa att det var just mig hen såg på tåget och det finns flera foton som visar mig speglad i tågfönstret liksom foton som visar mig gåendes på Centralstationen i Stockholm efter att Oslotåget, som jag åkte med, hade anlänt till sin slutdestination Stockholm.  

Personen ifråga uppfattar jag som varande en SD:are som arbetar inom alternativt själv har kontakt med psykvården och det är naturligtvis alltid svårt för att inte säga omöjligt att tolka sådant här (d v s personens ifråga intention och både bakom att fotografera mig och att lägga ut fotona på Twitter) men här är de två huvudhypoteser som väl är de mest troliga varav den första är den ”snälla” och generösa hypotesen medan den andra nog kanske tyvärr är den mest realistiska mot bakgrund av hur ofta jag förekommer på högerextrema s k dödslistor såsom nu senast på Theodor Engströms (topp)lista:

1, Hen vill mest bara kommunicera att jag är lätt igenkänd i det offentliga rummet då påfallande få personer med just ett (öst- och sydost)asiatiskt utseende överhuvudtaget är kända på något sätt i den svenska offentligheten och i det svenska samhället i stort och än mindre inom högskole- och forskarvärlden i stil med ”du ska veta att många känner igen dig här och där p g a att du sticker ut utseendemässigt sett och p g a att så få asiater i Sverige syns och hörs i den offentliga diskussionen och inte minst inom akademin”. 

2, Hen vill mellan raderna (och visuellt) skrämmas och kanske t o m hotas i stil med ”vi är väldigt många som är emot det du står för och forskar om och som anser att du har bidragit till att förstöra Sverige och vi ser dig var du än befinner dig, då vi just är så många som tycker, tänker och känner så”, d v s ”vi ser dig så fort du stiger utanför dörren och befinner dig på offentlig plats såsom t ex när du åker tåg, buss och t-bana, går runt på gator och torg i vilken stad som helst i landet eller befinner dig på din arbetsplats eller på ett bibliotek, i en affär, på en teater eller på en biograf o s v”. 

Och det underliggande budskapet, om nu denna andra arbetshypotes stämmer, är väl slutligen och kort och gott att ”vi kan ge oss på dig rent kroppsligen närhelst och varhelst vi vill” för (återigen) ”du är så lätt igenkännlig i det offentliga rummet och i vardagen p g a att så få asiater i Sverige överhuvudtaget är kända på något sätt” och ”vi är så många idag som är emot dig och tycker innerligt illa om dig och vi finns i stort sett överallt numera”.

Om den högerradikala, rasideologiska och antisemitiska miljöns användande av musik i samband med mord och massakrer

Säkerligen är jag inte ensam om att ha följt de två första rättegångsdagarna i Visby och jag är antagligen långt ifrån den enda som har noterat att Theodor Engström om och om igen talar om sig själv som en ”sagopojke” i rättssalen och indirekt refererar till vad jag uppfattar som fantasylitteraturens värld som högerextremister världen över storligen uppskattar inklusive inte minst Tolkien. Engström är t ex fixerad vid svärd och pilbågar och fantasygenrens klassiska narrativ om manliga (anti)hjältar som ger sig ut på ett s k sök eller quest och uträttar heroiska stordåd.

Därtill är den högerradikala, rasideologiska och antisemitiska miljön inte minst en estetiskt (hyper)medveten rörelse som inte bara tenderar att uppskatta en viss typ av litteratur utan också en viss typ av konst (läs: figurativ konst), en viss typ av arkitektur (läs: klassicistiska och historiska stilar) och en viss typ av filmer och tv-dramaserier liksom en viss typ av musik.

Engström berättade under dagens förhandlingar att han lyssnade på ett musikstycke strax innan han mördade Ing-Marie Wieselgren – nämligen den tyska gruppen Sacred Spirits ”Cradlesong” som han också uppgav att han lyssnade på om och om igen när han reste till Visby med Gotlandsfärjan – och detta med att lyssna på musik och samtidigt mörda människor verkar vara ett återkommande drag hos högerextremister.

När Nazi-Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 skedde det bl a till tonerna av Chopin som spelades vid fronten från jättelika högtalare samtidigt som tyskarna mejade ned 10 000-tals Röda armé-soldater under de första dygnen av invasionen och massakrer på judar genomfördes samtidigt som Strauss-valser spelades. I KZ-lägren kunde kommendanter spela Wagner på högsta volym medan lägervakterna nynnade på Värmlands stora dotter Zarah Leanders på sin tid omåttligt populära schlagerdängor.

Och Breivik, som i övrigt var som uppslukad av den svenska vit makt-musikartisten Saga från Kalmar och hennes cover-version av den kanadensiska gruppen Rahowas sång ”Ode to a Dying People”, lyssnade på Clint Mansells ”Requiem for a Tower” som var den specialversion av Mansells ”Lux Aeterna” som specialproducerades som trailermusik till filmatiseringen av Tolkiens roman ”Sagan om de två tornen” när han massakrerade de norska vänsterungdomarna (musikstycket gick på repeat om och om igen under de tre timmar som Breivik befann sig på Utøya) medan Anton Lundin Petterson lyssnade på Rob Zombies ”Dragula” från Matrix-filmen under skolmassakern i Trollhättan och Brenton Harrison Tarrant lyssnade i sin tur på Arthur Browns ”Fire” och Manuels ”Gas Gas Gas” när han genomförde massakern i de två moskéerna i Christchurch på Nya Zeeland.

Nu är detta så klart inte vare sig fantasylitteraturens eller Tolkiens fel eller de övriga här nämnda artisternas och musikernas fel och i förundersökningen framgår det även att Engström var rejält besatt vid flera olika populärkulturella sånger såsom Leonard Cohens ”First We Take Manhattan” vilket visar att högerextremister helt enkelt läser in det de vill läsa in i den litteratur de läser, den musik de lyssnar på och den konst de uppskattar.

Idag citerade Engström f ö också Jokern, d v s huvudkaraktären i Todd Phillips film ”Joker” från 2019, genom att säga ”you get what you fucking deserve” som ett slags förklaring till mordet.

Om högtidlighållandet av den 6 november

Igår högtidlighöll bl a Alternativ för Sverige och Det fria Sverige minnet av kung Gustav II Adolf som stupade vid Lützen i det gamla DDR under Trettioåriga kriget för 390 år sedan, vilket påminner om att den svenska s k nationella rörelsen har högtidlighållit den 6 november ända sedan denna rörelse uppstod under mellankrigstiden. SD:s riksdagsgrupp gör fortfarande det åtminstone om den 6 november infaller på en vardaglig genom att tillsammans inmundiga Gustav Adolfsbakelser och 1976 bildades en särskild förening för detta ändamål – Lützenförbundet – som i praktiken var en frontorganisation för högerradikala och ”överklassnazistiska” Sveriges nationella förbund. 

Under de första åren höll Lützenförbundet till i Gustaf Adolfskyrkan på Östermalm i Stockholm och under förbundets sista år på 1980-talet upplät Huset Bernadotte och Kungl. Hovstaterna de svenska kungarnas gravkyrka Riddarholmskyrkan åt förbundet som varje år (och fram till 1989) den 6 november arrangerade en kransnedläggning vid Gustavianska gravkoret tack vare friherren och överhovpredikanten Hans Åkerhielm, som både vigde vårt nuvarande kungapar och döpte kronprinsessan Victoria, prins Carl Philip och prinsessan Madeleine, och som också själv deltog i Lützenförbundets arrangemang.

Så händer det igen som har hänt så många gånger förut: Jag förekommer på en högerextrem s k dödslista utan att ha blivit informerad av polisen om det

Idag åtalades nazisten Theodor Engström för mordet på Ing-Marie Wieselgren i Visby och i förundersökningen som offentliggjordes idag framgår det att jag återigen förekommer på en högerextrem s k dödslista och även denna gång har polisen inte kontaktat mig om detta samtidigt som polisen har kontaktat andra personer som hittas på listan. 

Ända sedan 90-talet har nazister och högerextremister listat mig på liknande s k dödslistor varav flera har gjort sig skyldiga till både mord och andra grova brott men bara vid ett enda tillfälle har polisen kontaktat mig och berättat om det i samband med utredningsarbetet.

I de allra flesta fall förekommer mitt namn dessutom bland de s k ”toppnamnen” vad gäller ”prioriteringsordningen” om det nu går att uttrycka det så – d v s mitt namn förekommer oftast bland de som hittas överst på sådana högerextrema s k dödslistor och ofta tillsammans med personer som just Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf plus ihop med ett antal andra antifascister. 

I just Engströms fall har mitt namn hamnat bland ”klass A”-personerna på dennes s k dödslista. Att Lööf också förekommer på samma ”klass A”-namnlista framkom som bekant i media vid ett tidigt stadium och Lööf blev också informerad om detta och högst sannolikt har även Reinfeldt fått veta detta tidigt men ingen av oss antifascister som hittas på Engströms s k dödslista har mig veterligen underrättats om det av polisen.

Än en gång om den svenska s k nationella rörelsens besatthet vid återvandring

Det aktuella Tidöavtalet innehåller som bekant och tack vare SD en rad skrivningar om återvandring eller repatriering, vilket påminner om att den svenska s k nationella rörelsen alltid har varit fullständigt besatt vid att kräva återvandring, repatriering, utvisning och deportering (”kärt” barn har som bekant många namn) av s k ”rasfrämlingar” ända sedan den uppstod efter Första världskriget och inte minst har de olika partierna laborerat med olika årtal:

År 1924 bildades världens första nazistparti utanför den tysktalande världen i Sverige och partiet, som leddes av Birger Furugård, krävde att alla judar som hade invandrat till Sverige efter 1914 skulle återvandra.

På 1930- och 40-talen ledde Sven Olov Lindholm det största svenska nazistpartiet och i 1938 års partiprogram krävde partiet att alla judar som hade invandrat till Sverige efter 1900 skulle återvandra, d v s Lindholms parti var på sätt än mer radikalt än Furugårds dito.

På 1990-talet krävde SD att alla utomeuropeiska invandrare eller s k ”etniska främlingar” som inte ingick i den ”västerländska kulturkretsen” och som hade invandrat till Sverige efter 1970 skulle återvandra. 

SD gjorde dock ett undantag för utomeuropeiska utlandsadopterade med vetskap om att deras majoritetssvenska adoptivföräldrar antagligen skulle ha protesterat om deras adopterade barn hade hotats med återvandring men samtidigt stod det att läsa i SD:s partiprogram att inga hänsyn skulle tas till s k blandrelationer, d v s till s k intimrelationer över de s k rasgränserna, d v s även en utomeuropeisk invandrare eller en s k ”etnisk främling” som var gift med eller tillsammans med en majoritetssvensk person skulle omfattas av återvandringskravet såvida personen ifråga hade invandrat efter 1970. SD sade dock mig veterligen inget om vad som skulle hända med de barn som blev till som ett resultat av s k intimrelationer över de s k rasgränserna.

På 2010-talet krävde det idag nedlagda Svenskarnas parti att alla utomeuropeiska invandrare som hade invandrat till landet efter 1975 skulle återvandra, d v s trots att Svenskarnas parti var ett radikalare parti än SD så var partiet ändå ”snällare” än SD vad gäller just återvandringsfrågan.

Idag på 2020-talet kräver NMR likaså att alla utomeuropeiska invandrare som har invandrat till Sverige efter 1975 ska återvandra men NMR gör dock flera undantag: 

Dels är utomeuropeiska utlandsadopterade undantagna då NMR likt SD förstår att de majoritetssvenska adoptivföräldrarna är en i det svenska samhället både röst- och resursstark grupp, dels är alla utomeuropeiska invandrare som lider av en sjukdom av en sådan allvarlig art att de skulle kunna avlida om de återvandrar undantagna och dels är även de blandade eller mixade undantagna (d v s de som har en utomeuropeisk förälder och en majoritetssvensk förälder – t ex en person med en thailändsk mor och en svensk far, med en chilensk far och en svensk mor, med en turkisk far och en svensk mor, med en gambiansk far och en svensk mor eller med en brasiliansk mor och en svensk far) och om jag har tolkat saken rätt även deras föräldrar.

NMR har dessutom en specialklausul som säger att utomeuropeiska invandrare som har invandrat till Sverige efter 1975 och som har varit ”starkt behjälpliga” för det svenska samhället också ska undantas från återvandringskravet och t o m kunna utnämnas till hedersmedborgare. Överlag framstår 2020-talets NMR m a o och kort och gott som mer ”humant” än 1990-talets SD vad gäller synen på återvandring.