Kategori: Liberalerna
Under efterkrigstiden har minst tre svenska skolministrar haft en fascistisk och nazistisk bakgrund
Judisk Krönikas f d redaktör Roland Loefler berättar idag i DN om hur termen ”Förintelsen” kom till Sverige via den amerikanska tv-serien ”Holocaust” som fick heta just det på svenska och som SVT sände 1979 trots att det till en början fanns ett motstånd inom SVT att göra så.
Loefler berättar också om hur han i samband med att tv-serien visades besökte gymnasieskolor runtom i landet och att det på i stort sett varenda skola kom fram lärare under pauserna som diskret berättade för denne att de en gång hade varit nazister.
Loefler skriver vidare om hur han 1982, i samband med att tv-serien repriserades av SVT, blev uppkallad till den dåvarande moderata skolministern Britt Mogård som berättade för denne att hon hade varit nazist i sin ungdom, vilket är en uppgift som jag inte kände till sedan tidigare.
Av alla de 50-talet efterkrigstida svenska riksdagsledamöter som någon gång hade varit medlemmar i en nazistisk och högerextrem organisation innan och under kriget (varav 45 var moderater, 4 centerpartister, 3 folkpartister och 3 socialdemokrater och flera av dem blev också efterkrigstida ministrar) har mig veterligen nämligen bara någon enstaka av dem talat om det i efterhand.
Britt Mogård verkade som skolminister 1976-78 och 1979-81 och därmed både föregick och efterträdde hon folkpartisten Birgit Rodhe på samma post. Rodhe var medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen åtminstone mellan 1933-38, i högerextrema Sveriges nationella förbund åtminstone 1939 samt i högerradikala Riksförbundet kvinnlig samhällstjänst vid ungefär samma tid.
Det innebär konkret att de två skolministrar som företrädde den svenska borgerlighetens olika regeringar under 1970-talet – d v s Mogård och Rodhe – otroligt nog båda hade en nazistisk och högerextrem bakgrund och dessutom var de båda kvinnor. Jag har tidigare fått höra av en gammal folkpartist, som idag är avliden, att överläkaren och folkpartisten Nils Brage Nordlander var tilltänkt som minister i en av 70-talets borgerliga regeringar men att han aldrig fick bli det då det var känt redan på den tiden att han hade en nazistisk bakgrund och det kan ha varit Per Ahlmark som stoppade Nordlander från att bli minister. Att både Mogård och Rodhe fick bli ministrar vid samma tid tyder m a o på att det inte var känt att de hade en fascistisk och nazistisk bakgrund på den tiden för annars hade de troligen också stoppats från att bli ministrar såsom Nordlander blev.
Ytterligare en skolminister, som på sin tid bar titeln ecklesiastikminister, och som hade samma typ av bakgrund var socialdemokraten Ragnar Edenman som var verksam som det vi idag skulle kalla skolminister mellan 1957-67 och som i sin ungdom hade varit medlem i både Sveriges fascistiska kamporganisation och i Nysvenska rörelsen. Edenman hann naturligtvis uträtta mycket mer än Mogård och Rodhe, vilka båda var kortvariga som ministrar, och fr a kom Edenman att implementera världens första enhetsskola under sin tid som minister.
Därtill hade även Torsten Husén, Sveriges mest berömde pedagogikforskare genom tiderna som var själva hjärnan bakom den svenska enhetsskolan och därmed dagens svenska skolsystem, en pro-nazistisk bakgrund: År 1941, när Nazi-Tyskland stod på höjden av sin makt, var Husén knuten till ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland och skribent i dess tidskrift Sverige-Tyskland.
Husén var (pedagogik- och psykologi-)professor John Landquists doktorand (d v s Elin Wägners man) som f ö även han var pro-nazist, och via sina FN-uppdrag (i UNESCO) och via sitt engagemang i IEA (International evaluation of Educational Acheivement) grundlade och utvecklade Husén under efterkrigstiden den internationella komparativa studie av olika länders skolresultat som numera skapar så stora rubriker och som idag är känd som Pisa-undersökningen.
Husén var även starkt engagerad i den svenska folkbildningen och vuxenutbildningen liksom en pionjär inom både den svenska ungdoms(subkultur)forskningen och den militära psykologin. Han grundlade i praktiken den svenska ungdomsforskningen samt populariserade bl a termen psykologisk krigföring liksom även termen begåvningsreserven och utöver att han är Sveriges mest internationellt kände pedagogikforskare som har fostrat mängder av doktorander och pedagoger vilka sedermera blev docenter och professorer så är han allra mest känd som motorn och ideologen bakom formulerandet och införandet av dagens svenska grundskola och den svenska enhetsskolan, som var det första helt och hållet enhetliga skolsystemet i världen när den började införas successivt redan från och med 1949 och slutgiltigt ersatte folkskolorna, privatskolorna (med tre undantag) och alla de s k parallellskolsystemen efter 1972.
https://www.dn.se/kultur/sa-gick-det-till-nar-forintelsen-kom-till-sverige
”En särskild omständighet vid skolbesöken, som vi därför ville förbereda de överlevande på under träningsdagarna, var att det ofta kom fram lärare i pauser eller under lunchmåltiden för att berätta (bekänna?) att de hade sympatiserat med – eller till och med varit medlemmar i – ungnazisterna under 1930- och 40-talet. ”Jag förstod inte bättre”, var förklaringen.
Första gången jag fick höra det blev jag imponerad över uppriktigheten. Det var ju starkt att tillstå något sådant. Däremot blev jag beklämd över att få höra samma sak i så gott som varje skola under nästan ett år. Det hade jag inte förutsett. I dag är jag kanske inte lika förvånad längre.
1982 visades tv-serien i repris i SVT. En ny grupp elever hade då börjat gymnasiet, så vi upprepade informationsarbetet från de judiska församlingarna. Det var då lättare på alla sätt. Begreppet Förintelsen var känt. Budget gick att uppbringa utan svårigheter. Regeringen var än en gång stödjande. Den dåvarande skolministern kallade upp mig för att tala om att även hon som barn hade låtit sig förledas av nazistpropagandan och vurmat för de svenska ungnazisterna.”
L och Johan Pehrson försöker idag lansera den franska termen communitarianism på svenska i form av termen separatism
De svenska partierna TAN:iseras i en allt snabbare takt efter de senaste partiledarbytena och det gäller då både S, V och L.
I S’ och V:s fall handlar det som bekant om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD och tävla om desamma med SD.
Och sedan Johan Pehrson tog över efter Sabuni är TAN-vägen uppenbarligen ”den enda vägen” för L som hoppas på att både ”meritera” sig till en självklar plats inom den nya TAN-högern (d v s M, SD och KD) och att växa i opinionsundersökningarna och därmed inte åka ut från riksdagen.
Idag lanserar L och Johan Pehrson en ny term i svensk (migration- och integrations)politik och i relation till miljonprogramsområdena och invånarna med utomeuropeisk bakgrund och han hoppas därmed att få samma genomslag (och utdelning mätt i antal röster) för denna nya term som ordet språktest fick för L (som då hette FP) i 2002 års val.
Separatism har på svenska och inom den svensktalande gemenskapen (d v s bland oss svensktalande) främst inneburit när invånarna i en viss region inom en viss stat kräver självstyre och ibland t o m ett eget land (exempelvis i form av uttryck som korsikanska separatister eller baskisk separatism) men ibland också när vissa minoriteter agerar separatistiskt i vardagen av strategiska skäl såsom t ex i form av uttrycket svart separatism (i t ex USA).
L och Pehrson försöker dock idag att lansera den franska termen communitarianism i relation till de s k påskupploppen och till miljonprogramsområdena och invånarna med utomeuropeisk bakgrund och inte minst i relation till muslimer – d v s den användning av termen separatism som L och Pehrson idag lanserar på SvD:s debattsida ska betraktas som en direktöversättning av franskans communitarianism och begreppet ska fånga idén att det finns en organiserad politisk rörelse bland muslimer i miljonprogramsområdena som syftar till att någon gång i framtiden skapa ett slags stat i staten.
I Frankrike ställs f ö communitarianism i motsatsställning till idén om den universalistiska franska republiken medan L och Pehrson för svensk del verkar ställa separatism i motsatsställning till svenskheten och till de s k svenska värderingarna:
https://www.svd.se/a/k6o8AQ/johan-pehrson-l-separatisterna-isverige-maste-knackas
”Att separatismen fått fäste i Sverige beror inte på invandring, utan på att Sverige inte förmått att möta denna nya kraft. Det har berott på en bristande insikt om att vår frihet bygger på att det finns gemensamma värderingar, gemensam lagstiftning och ett gemensamt språk. Det är ett sammanhållande kitt som förhindrar framväxten av parallella samhällen.
Enklaver är nu på väg att permanentas i de utsatta områdena där gängkriminella och islamister tar över och i praktiken sätter våra lagar och demokratiska värderingar ur spel. De första och största förlorarna med denna samhällsutveckling är de som bor i utsatta områden och som bara vill leva i frihet. Många har flytt till Sverige, just för att slippa islamism, hederskultur och otrygghet. Men i dag hindrar separatister nyanlända i Sverige från att få tillgång till svenska språket, svenska värderingar och att kunna praktisera jämställdhet, personlig frihet och rätten till bildning i en sekulär stat.
Sverige befinner sig i dag där Frankrike befann sig för ett antal år sedan. President Emmanuel Macrons liberala regering har offentligt utmanat den islamistiska separatismen i Frankrike och visat en tydlig väg framåt för ett enat Frankrike där man löser integrationsproblemen och håller ihop landet. Det Macron har gjort i Frankrike, genom en ärlig och öppen debatt och konkreta förslag för att bekämpa separatismen, är helt rätt och borde också ha gjorts i Sverige för många år sedan.
Liberalerna har genom åren gått i bräschen och lyft upp obekväma sanningar till debatt. Två konkreta sådana exempel är språktest för medborgarskap och kampen mot hederskulturen. S-regeringen har tyvärr valt att blunda för problemen.
De huvudansvariga är separatisterna, men vänstern har varit deras nyttiga idioter. Två mandatperioder har passerat utan att Social-demokraterna presenterat en plan för att Sverige inte ska ha några utsatta områden. Samhället har förändrats i grunden men Social-demokraterna vägrar att förändra sin bidragspolitik och gödande av separatistiska krafter med föreningsbidrag.
Att knäcka separatismen kommer att kräva en nationell mobilisering och det kommer inte vara friktionsfritt. Separatisterna vill inte släppa ifrån sig den makt de tillskansat sig.
Därför har vi identifierat fyra huvudområden som vi prioriterar inför ett maktskifte i höst: en skolgång fri från separatistisk påverkan, att bekämpa separatistiska krafter, ta tillbaka makten från separatisterna i utsatta områden och att försvara den svenska jämställdheten. Liberalerna kräver att en borgerlig regering direkt inleder ett omfattande och långsiktigt arbete med att bekämpa separatismen.
Därför föreslår vi att en borgerlig regering redan dag ett inrättar ett permanent organ i Regeringskansliet med uppdrag att leda arbetet mot separatismen. Det ska knyta till sig experter som vågat uppmärksamma de separatistiska hoten mot vår demokrati och ska bistå regeringen i kampen mot separatisterna.”
Reflektioner kring Sabunis politiska arv
Sabuni har under sin korta tid som partiledare för L inte bara sänkt L till ett förnedrande 2%-parti utan också lyckats med att fullständigt splittra L i en anti- och pro-samarbete med SD-fraktion och åtskilliga som tillhör den antirasistiska anti-fraktionen har dessutom lämnat partiet i protest eller helt och hållet dragit sig tillbaka från offentligheten.
Därigenom, d v s genom att välja samarbete med SD-linjen, har Sabuni också solkat ned för att inte säga för alltid förstört FP:s/L:s annars hedersamma historia som ett både antinazistiskt och antirasistiskt parti.
Sist men inte minst har Sabuni slagit sönder sin företrädare Björklunds arv som in i det sista både varnade Sverige för Putins Ryssland (d v s för att Putins regim snart skulle komma att hota säkerheten) och den svenska borgerligheten för SD (d v s för att högern skulle börja inleda ett samarbete med ett pro-ryskt SD) och som avgav ett heligt löfte till sina två utlandsadopterade söner från Sydkorea under den s k Järvaveckan (d v s i Järvaområdet i Stockholm) att L aldrig någonsin skulle börja samarbeta med SD (till skillnad från Kristersson, som uppenbarligen inte har avgett samma löfte till sina tre utlandsadopterade döttrar från Kina).
Jag har själv till och från träffat och haft kontakt med Sabuni ända sedan 1990-talet i antirasistiska och afrosvenska sammanhang och det är helt enkelt bara sorgligt att hon till slut valde denna väg ned i avgrunden både för L:s del och för hennes egen del. Sabuni har under sin korta tid som partiledare för L inte bara sänkt L till ett 2%-parti utan också lyckats med att fullständigt splittra L i en anti- och pro-samarbete med SD-fraktion och åtskilliga som tillhör den antirasistiska anti-fraktionen har dessutom lämnat partiet i protest eller helt och hållet dragit sig tillbaka från offentligheten.
Därigenom, d v s genom att välja samarbete med SD-linjen, har Sabuni också solkat ned för att inte säga för alltid förstört FP:s/L:s annars hedersamma historia som ett både antinazistiskt och antirasistiskt parti.
Sist men inte minst har Sabuni slagit sönder sin företrädare Björklunds arv som in i det sista både varnade Sverige för Putins Ryssland (d v s för att Putins regim snart skulle komma att hota säkerheten) och den svenska borgerligheten för SD (d v s för att högern skulle börja inleda ett samarbete med SD) och som avgav ett heligt löfte till sina två utlandsadopterade söner från Sydkorea under den s k Järvaveckan (d v s i Järvaområdet i Stockholm) att L aldrig någonsin skulle börja samarbeta med SD (till skillnad från Kristersson, som uppenbarligen inte har avgett samma löfte till sina tre utlandsadopterade döttrar från Kina).
Jag har själv till och från träffat och haft kontakt med Sabuni ända sedan 1990-talet i antirasistiska och afrosvenska sammanhang och det är helt enkelt bara sorgligt att hon till slut valde denna väg ned i avgrunden både för L:s del och för hennes egen del.
L:s ledare Nyamko Sabuni går ytterligare ett steg längre än tidigare vad gäller sin (och L:s) syn på SD i dagens DN
Idag intervjuar DN:s Kristina Hedberg och Ewa Stenberg L:s ledare Nyamko Sabuni som går ytterligare ett steg längre än tidigare (d v s i dagens intervju i DN) vad gäller sin (och L:s) syn på SD:
Folkpartiets (d v s Liberalernas föregångare) alla gamla ledare, ideologer, aktivister och medlemmar vänder sig antagligen i sina gravar idag med tanke på L:s TAN:isering under Sabunis ledning mot bakgrund av att partiet historiskt inte bara har utgjort den borgerliga vänstern utan också den borgerliga antifascismen. Och då har jag inte sagt något om Sabuni själv, som en gång deltog i att grunda Afrosvenskarnas riksförbund, tillhörde kretsen runt den antirasistiska tidskriften Svartvitt och var aktiv antirasist.
Nu vet i varje fall den vänsterliberala oppositionen inom L var de har den nuvarande partiledningen vad gäller synen på SD och nu är förhoppningen att socialliberalerna och antirasisterna inom L fortsätter att överge partiet (för den utvecklingen har som bekant redan inletts), vilket gör att L decimeras på både företrädare och aktiva medlemmar och sist men inte minst på väljare och så till den grad att L, som har funnits i olika konstellationer och under olika namn sedan 1900-talets början (och alltid har suttit i riksdagen), till slut hamnar utanför riksdagen efter valet i september och därmed inte kan stötta eller delta i en TAN-högerregering ledd av Kristersson som antingen regerar tillsammans med eller med stöd av SD.
”Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni vill inte längre lova att partiet ska stoppa en regering där Sverigedemokraterna ingår.
– Att sitta i förväg och ge skarpa besked om ståndpunkter som man sedan måste äta upp, det gör jag inte, utan det kommer vi i vårt parti att bestämma när det är dags, säger hon i DN:s partiledarintervju inför valet.”
https://www.dn.se/sverige/nyamko-sabuni-om-samarbetet-i-host-sd-kommer-att-vara-en-viktig-del
”Så här har Nyamko Sabuni inte uttryckt sig tidigare. Före partiets landsmöte i november skrev L-ledaren på DN Debatt att: ”Vi står redo att söka samsyn i hela riksdagen, men kommer inte medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beskedet var viktigt för landsmötet. Efter en lång och laddad debatt gav det sin partiledare grönt ljus att fortsätta samarbetet med Moderaterna och Kristdemokraterna, även om Sverigedemokraterna är med och påverkar budget och politik från sin position i riksdagen. Nu säger hon alltså att sista ordet kanske ändå inte är sagt.”
(…)
”När SD kom in i riksdagen och vi slutade jobba med integration, för att bara fokusera på diskriminering, då kände jag att jag inte gjorde nytta längre.”
Det är inte bara Fredrik Malm inom FP/L som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund utan även DN:s f d chefredaktör Hans Bergström
Det är tyvärr inte bara Fredrik Malm inom FP/L (som då tidigare tillhörde Expo) som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund:
En gång i tiden var DN:s f d chefredaktör statsvetaren (och värmlänningen och tillika adoptivpappan) Hans Bergström en av de som var allra mest emot SD i svensk media. Bergström är mångårig medlem i FP/L och har en bakgrund inom den pro-Tredje världen-orienterade falangen inom FP/L. På både 1960-, 70- och 80-talen fanns det en radikal pro-Tredje världen- och en antirasistisk falang inom FP/L som både stöttade bl a palestinierna, vietnameserna och de svarta amerikanerna.
Bergström är vidare adoptivpappa och satt en period i styrelsen för adoptionsorganisationen Sri Lankas Barns Vänner då han bl a försvarade all kritik rörande att adoptionsverksamheten på Sri Lanka var korrupt. År 2002 vägrade Bergström att låta SD annonsera i DN i egenskap av att vara chefredaktör och vilket ska ställas mot att DN:s nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski lät antisemiten och SD:aren Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och journalisten (och SD:aren?) Gunnar Sandelin annonsera i DN 2013 för deras samförfattade bok ”Invandring och mörkläggning”, som just tack vare DN-annonsen blev en bästsäljare utan dess like som kom att tryckas i flera upplagor och ”sälja som smör”.
Bergström motiverade sitt val att säga nej till SD (och SD:s pengar – en helsidesannons i DN ger då en skaplig intäkt till DN) med att skriva att ”det mest konkreta uttrycket…är att de fortfarande i partiprogrammet har ståndpunkten att adoptioner ska förbjudas från utomeuropeiska länder”. Det var m a o adoptivpappan Bergström lika mycket som antirasisten Bergström som talade 2002.
Efter 2014 års val (och rekordval för SD:s del) valde Bergström att på eget bevåg ta kontakt med SD och Åkesson och tillsammans med NyD:s f d grundare och ledare greve Ian Wachtmeister coach:a SD och Åkesson och uppmana och ”hetsa” partiet och Åkesson att fälla Löfvens första rödgröna regering. Allt detta ledde som bekant slutligen fram till den s k Decemberöverenskommelsen och nu visar det sig att Bergström är en av dem inom L som har kampanjat mest för att Sabuni ska lämna Februariöverenskommelsen och i stället satsa på M, KD och SD.
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/41R4bE/valfardskapitalister-styr-nyamko-sabuni
”I tidningen Liberalen har Hans Bergström, som via sin hustru är delägare i Internationella Engelska skolan och därmed miljardär på vinstdrift i välfärden, öppet drivit på i debatten för att L ”ska sätta ner foten” i regeringsfrågan”
Fredrik Malm som tidigare arbetade på Expo är en av de fem L-riksdagsledamöter som gjorde att Sabunis pro-SD/MD/KD-linje vann
SvD:s Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson namnger idag de fem L-politiker som avgjorde att L under Sabunis ledning till slut valde M och KD och (in)direkt även SD. I artikeln kallas de ”sidbytarna” i den meningen att de övergav Sabunis företrädare Björklunds anti-SD-linje som grundade sig i att han hade lovat sina två adopterade pojkar från Korea att aldrig bidra till att ge SD någon makt (och detta löfte höll ju Björklund in i det sista i och med Januariöverenskommelsen, som Sabuni nu vill lämna) och en av de fem är Fredrik Malm som tidigare arbetade på Expo:
”Fem riksdagsledamöter bytte sida och så låg vägen mot Nyamko Sabunis regering öppen. Varför ändrade de sig?”
https://www.svd.se/sa-gjorde-fem-sidbytare-sabunis-plan-mojlig
”Den 12 februari deltog professorn och valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson.
– Det var uppenbart när jag blev inbjuden att de ville veta om det var januariavtalet som var huvudorsaken till att de gått bakåt i opinionsmätningarna. Det var deras fråga. Men vi har inte data som stöder det, säger han. Idén att ett närmande till Ulf Kristersson nu skulle vara partiets enda chans att nå över riksdagsspärren avfärdar Oscarsson.
– Min bedömning är att en liberal sakpolitik antagligen räcker för 4 procent. Skolan, LSS, bistånd. Om de bara bestämde sig och satte ner foten i klassiska liberala frågor. Och han tillför fakta som komplicerar Svend Dahls analys.
– I valet 2018 var det en speciell grupp som bytte från M till L. Högutbildade storstadsväljare som gillar bistånd och en ganska generös migrationspolitik. Det finns fler av dem att vinna, om man skulle velat det. Nu kan i stället Annie Lööf skicka inbjudningskort till dem.
Samma sak med analysen av budgetreglerna. Det är sant att ramverket inte längre gäller i praktiken. Men januariavtalet har också inneburit tätare förhandlingar än många tidigare budgetsamarbeten. Nu är det dagliga samtal med centerpartister och liberaler om varenda rad i direktiv och regleringsbrev. Det är också en del av den nya verkligheten. Den typen av samarbete, säger också Sabunis närmaste, vill man absolut inte ha med sverigedemokrater.
Men i veckan sa Ulf Kristersson till Göteborgs-Posten att han inte utesluter att Jimmie Åkesson placerar tjänstemän i regeringskansliet. Vad har ett parti som precis klarat sig över fyraprocentsspärren för muskler att sätta in i sådana förhandlingar? Argumentet om Sabunis öde skingrar sådana interna tvivel. I kretsen runt partiledaren hörs bara självsäkerhet. Trots det höga tonläget i medierna är man övertygad om seger på partirådet om två veckor. Är saken redan avgjord? Man kan ringa Christer Nylander och fråga vad han tror.
– Jag förutsätter att den andra linjen har majoritet. Jag tror att det blir ungefär samma resultat som i partistyrelsen och riksdagsgruppen. De får majoritet men en stor minoritet tycker något annat. Till och med ledaren för motståndarna tror att partistyrelsen får igenom sitt förslag. Han vet att ledningen räknat ombud inför omröstningen. Frågar man honom hur partiet ska kunna enas efteråt svarar han:
– Man får anpassa sig efter läget.”
Antifascisten och antirasisten Håkan Holmberg har gått bort
Den antifascistiska och antirasistiska journalisten, historikern och politikern Håkan Holmberg har gått bort i en ålder av 69 år som bl a var f d chefredaktör för Upsala Nya Tidning (UNT), d f d riksdagsledamot för FP/L samt f d ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (och i den rollen var han mycket aktiv i debatten om och rättegångarna rörande antisemitiska Radio Islam) plus att han doktorerade på den svenska kommuniströrelsen och demokratifrågan.
https://unt.se/bli-prenumerant/artikel/wjvopkol
Holmbergs sista bok handlade symtomatiskt nog om SD – ”Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild” (2018) – och själv minns jag Holmberg som just en alltid lika pålitlig och kunnig antifascist och antirasist av det klassiska socialliberala snittet som det alltid gick att kontakta och ställa frågor till.
När jag en gång kom över ett antal ”halvhemliga” matriklar som listade en försvarlig mängd s k namnkunniga s k prominenta s k högborgerliga s k socialgrupp ett-svenskar såsom varandes medlemmar i ett antal mer eller mindre högerradikala sällskap och klubbar var Håkan mycket behjälplig i att gå igenom dessa namn med mig. Håkan var också den som hade ”järnkoll” på f d nazister och högerextremister som efter kriget gjorde karriär inom bl a FP/L men också inom C och M. Jag minns att Håkan bl a berättade för mig att den gamle Uppsala(över)läkaren Nils Brage Nordlander aldrig fick bli minister i någon av 1970-talets borgerliga regeringar p g a att han innan och under kriget hade varit medlem i Sven Olov Lindholms parti Nationalsocialistiska arbetarpartiet. En annan framliden f d riksdagsledamot och legendarisk antifascist och antirasist – den gamla kommunisten och läkaren John Takman – berättade f ö att Nordlander hade varit iklädd en slags paramilitär uniform i samband med den antisemitiska studentdemonstrationen i Stockholm i början av 1939.
Och naturligtvis kände Håkan också till att Sveriges mesta/värsta/bästa s k varulv (d v s en nazist som efter kriget gick in i det s k etablissemanget och gjorde karriär där) Åke J Ek som figurerar i Palmeutredningen (om än i alltför liten grad) också han var medlem i FP/L.
Under Håkans tid som UNT:s chefredaktör uppmärksammade han och tidningens dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s kulturchef) att jag vid hela tre tillfällen fick tre inbokade föreläsningar inställda i Uppsala (d v s jag avplattform:erades och råkade ut för den s k cancel-kulturen) och inte för att jag vare sig är högerradikal eller rasist utan för att Uppsala universitet respektive Statens lantbruksuniversitet fick för sig att jag var alltför kontroversiell i allmänhet.
Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari är både inkapabel och inkompetent vad gäller att hantera fakta och att formulera kritik
Visst är det att faktum att de (parti)politiska ungdomsförbunden håller på att smälta bort och visst är det så att de flesta av landets (parti)politiska ungdomsförbunden numera leds av ordföranden med någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund (och både på höger- och vänsterkanten dessutom) men oavsett om det går illa (i alla fall just nu, för så klart kan trenden vända och barn och unga kan återigen någon gång i framtiden komma att bli politiskt aktiva/medvetna) för dem och trots att det nya supermångfalds-Sverige nu verkligen syns och hörs i de (parti)politiska ungdomsförbunden (vilket inte minst jag tycker är positivt) så är det ändå inte okej att fara med osanning, komma med felaktiga faktauppgifter samt använda invektiv och okvädningsord.
Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari anklagar nu mig för att vara en ”vänsterextrem” ”AFA-forskare” som sägs vara emot s k intimrelationer över de s k rasgränserna och som inte sägs ha deltagit i att grunda Expo.
Visst är väl min kvinnosyn säkerligen inte den bästa (det anses jag då ha be/visat många gånger om av flertalet antirasister och feminister) och visst ifrågasätter jag väl ibland att kvinnor inte ska bestämma över sin egen livmoder och reproduktiva förmåga (OBS: det är då den elaka tolkningen av kritiken mot surrogat- och reproduktionsindustrin) och visst är det väl kanske fel att ibland alliera sig med kristna och konservativa för att kritisera surrogat-, adoptions- och reproduktionsindustrin (vilket jag då gör titt som tätt och utan att vare sig/mig rynka pannan, rodna, sänka blicken eller blinka, som det heter, d v s helt och hållet utan ånger/ångest) MEN att ett riksdagspartis ungdomsförbund leds av en så inkompetent och inkapabel (OBS: jag menar så klart inte att hon är det för att hon har utomeuropeisk bakgrund och kvinna möjligen också kommer från den s k ”Orten” utan för att hon helt enkelt inte är påläst och inte behärskar hur kritik och argument bör formuleras) ordförande som Pourmokhtari är inget annat än både en stor skandal och ett mycket oroväckande tecken i tiden (OBS: det ”normala” i Sverige är då att topparna i ungdomsförbunden är/blir morgondagens toppolitiker och politiska ledare – undantag finns så klart men nästan alltid är/blir det då så) och dessutom handlar det om Liberalerna och dess ungdomsförbund vilket gör det hela än värre (i alla fall enligt mig som både är vänster och högutbildad), d v s det parti som åtminstone under 1900-talet (över)befolkades av den bildade vänsterliberala borgerligheten och den progressiva, akademiska medelklassen.
Om att adoptivföräldern Björklund har grusat adoptivföräldern Kristerssons statsministerdrömmar tack vare sin egen familjebakgrund och familjehistoria
Trigger warning! Alla som har svårt för biologism, essentialism och psykoanalytisk teori slutar att läsa nu:
Oavsett vad en tycker i övrigt om L (och själv är jag då verkligen inte någon ”L:are”) så går det inte att säga något annat än att adoptivföräldern Jan Björklund kommer att avgå och lämna politiken med sin antirasistiska och antifascistiska heder i behåll och han har definitivt stått vid sitt ord och hållit sitt löfte till sina två adoptivbarn från Sydkorea och hans norska mor som flydde till Sverige (från Quisling och A.H.) under kriget är sannolikt också stolt över sin son liksom hans socialistiska textilarbetarfar.
Sedan har de som är borgerliga och som står till höger självklart all rätt i världen att ifrågasätta om det var värt att slå sönder alliansen och kanske inte minst den andra adoptivförälderns statsministerdrömmar (och möjligen också L som parti) för detta antirasistiska och antifascistiska löftes skull och p g a denna kombinerade adoptivfamilj-, flyktingfamilj- och arbetarfamiljbakgrund som jag faktiskt tror har påverkat den svenska politiken på ett avgörande sätt (OBS: i alla fall efter det senaste valet och just nu i skrivande stund och fr a just det faktum att Björklund är adoptivförälder och halvnorsk).
Sedan kan den som vill så klart också ifrågasätta om en enskild persons sätt att reproducera sig på och bilda familj på (och i just detta fall genom internationell adoption) och om en enskild persons släkthistoria överhuvudtaget ska tillåtas få påverka ett helt lands och ett helt folks framtid och öde.
Tobias Hübinette 