Kategori: brott

År 2022 har bjudit på det hittills blodigaste första kvartalet vad gäller antalet döda på grund av skjutvapen

I skuggan av den ryska invasionen av Ukraina har Sverige tyvärr upplevt det blodigaste första kvartalet i kvinno/mannaminne vad gäller antalet dödade av skjutvapenvåld under fredstid (d v s sedan Sverige invaderade Norge 1814).

Polisen hävdar att fler pojkar och unga män än någonsin tidigare numera rekryteras till den kriminella världen och beräknar att det handlar om tre barn/unga per dygn eller runt 1000 nyrekryteringar årligen för att kunna ersätta alla ”vakanser” som uppstår när de kriminella dödas eller skadeskjuts och invalidiseras och då 100-tals kriminella just nu sitter i fängelse. Polisen uppskattar vidare att totalt 15-20 000 barn, ungdomar och unga vuxna just nu är brottsaktiva och tyvärr är flertalet av dem s k andragenerationare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena vilka har misslyckats med studierna redan i grundskolan. Det finns idag uppemot 100 000 tonåringar och unga vuxna vilka har misslyckats fullständigt i utbildningsväsendet och den absoluta majoriteten av dem har utomeuropeisk bakgrund och bor i miljonprogramsområdena och det är primärt från denna populationspool som de kriminella nyrekryterar och själva kommer ifrån.

Det kan vidare tyvärr också vara så att 2022 års första kvartal har resulterat i fler bombattentat än någonsin tidigare i fredstid men det låter jag vara osagt då statistiken över antalet(olagliga) sprängningar nog ännu inte är fullständig för årets första tre månader.

antal personer som dödats i riket av ballistisk våld (d v s av ”kulor och krut”) jan-mars

2018: 8

2019: 10

2020: 12

2021: 5

2022: 18

Antalet sårade/skottskadade är ännu fler än så och polisen beräknar att det har handlat om en skjutning per dygn under årets tre första månader.

Därmed finns det tyvärr en hel del som tyder på att det blodigaste året någonsin vad gäller dödligt våld p g a skjutvapen, d v s ”pandemiåret” 2020, kan komma att slås under innevarande år.

Ny rapport om personrån visar att de som drabbas mestadels är majoritetssvenska ungdomar medan förövarna mestadels är minoritetssvenska ungdomar

På senare år har personrån bland barn och ungdomar som innehåller grovt våld, s k ”maktlekar” och starka inslag av psykisk terror och ibland t o m tortyr fått mycket stor uppmärksamhet i media och inte minst i politiken och bara för några veckor sedan anordnade SD ett seminarium i riksdagen på detta tema och idag har BRÅ publicerat en rapport som visar att antalet anmälda rån mot invånare som är under 18 år har ökat kraftigt i Sverige sedan 2015.


Majoriteten av förövarna har utländsk och antagligen fr a utomeuropeisk bakgrund och är folkbokförda i miljonprogramsområdena och majoriteten av offren är majoritetssvenska barn och ungdomar – närmare 80% i båda fallen (inräknat även de blandade vad gäller förövare) – som rånas på dyra märkeskläder, kontanter, mobiltelefoner och påkostade hörlurar. Bland de misstänkta som är utrikes födda kommer majoriteten från Afrika och Asien.


Tyvärr har också andelen flickor som misstänks för personrån ökat på senare tid även om 92% av de som misstänks fortfarande är pojkar.


BRÅ redovisar även enkätstudier bland barn och unga som indikerar att föräldrarna till barn och unga med utländsk bakgrund som utsätts för personrån möjligen inte anmäler dessa i samma utsträckning som de majoritetssvenska barnens föräldrar troligen gör.

85% av de som greps, häktades och dömdes för skjutvapenvåld 2017-21 hade utländsk bakgrund och majoriteten av dem har inte klarat grundskolan och uppvisar en obefintlig inkomst

DN:s Kristoffer Örstadius har undersökt samtliga misstänkta gärningspersoner (gripna, häktade och dömda) som har stått bakom skjutvapenvåld sedan 2017 och fram tills idag och bl a kommit fram till följande:

97% är män och medianåldern ligger på 23 år

56% har inte klarat grundskolan och gick ut årskurs 9/högstadiet med ofullständiga betyg

38% har pappor som någon gång har dömts till fängelse

27% har föräldrar som har varit eller är beroende av ekonomiskt bistånd

42% har föräldrar som tillhör den fjärdedel i landet som uppvisar den lägsta inkomstnivån

71% saknar inkomst eller uppvisar en obefintlig inkomstnivå (d v s de är s k UVAS:are eller NEET:are)

76% är tidigare dömda för något eller några brott

66% bor hemma hos en eller båda föräldrarna 

52% har växt upp med en ensamstående mor

49% är folkbokförda i de fattigaste och mest marginaliserade miljonprogramsområdena

85% har utländsk bakgrund (och 62% har bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika) av något slag och av dessa är:

41% utrikes födda (de vanligaste födelseländerna är Irak, Somalia, Syrien, forna Jugoslavien och Turkiet)

35% inrikes födda s k andragenerationare 

9% inrikes födda s k blandade eller mixade

(de vanligaste ursprungsländerna för de sk andragenerationarnas och de s k blandades eller mixades föräldrar/förälder är Irak, Libanon, Somalia, forna Jugoslavien och Turkiet)

”Sverige har gått från botten till toppen i Europa när det gäller dödsskjutningar. Men vilka är de dömda och misstänkta gärningspersonerna? Fakta i frågan har kartlagt alla som häktats, åtalats eller dömts för skjutvapenvåld sedan 2017. Många gemensamma mönster finns – här är vad vi vet.”

”432 personer ingår i DN:s kartläggning. Det är samtliga personer som har häktats, åtalats eller dömts i någon av de skjutningar som ägt rum i Sverige under perioden 1 januari 2017 till 31 augusti 2021.

■ Uppklarningen av skjutningar är låg. I 207 av 636 skjutningar har en eller flera personer häktats, åtalats eller dömts. För drygt två tredjedelar av skjutningarna saknar vi således kunskap om misstänkta förövare.

■ Att vi inte har data om så många skjutningar kan vara problematiskt. De förövare som polisen har pekat ut skulle kunna skilja sig från de förövare som polisen inte pekat ut. Enligt vår bedömning är dock den här undersökningen den mest heltäckande som går att göra med offentliga uppgifter.

■ Det kan ibland ta flera år från att brottet begås tills dess att någon lagförs och dom vunnit laga kraft. DN har därför även inkluderat personer som endast häktats eller åtalats för skjutningar. Det är med andra ord inte fastställt att just dessa individer är skyldiga till brotten (dömda). Det finns forskning som tyder på att vissa grupper kan ha högre risk att registreras som misstänkta när de begår brott, till exempel genom att oftare bli utsatta för poliskontroller. Att personer har varit misstänkta i utredningarna ger emellertid en tydlig indikation på gemensamma mönster för brottstypen. Kriminologisk forskning utgår ofta från just misstänkta gärningspersoner i den här typen av studier. För häktningar har vi begränsat oss till dem som häktats på sannolika skäl, den högre misstankegraden.

■ Gärningspersoner som är under 15 år ingår inte i DN:s undersökning eftersom de inte är straffmyndiga. Enligt data från polisen är andelen brottsmisstänkta under 15 år emellertid mycket få, cirka 1 procent av dem som misstänkts hittills i år.

■ Uppgifter om inkomster, bostadssituation, födelseland och föräldrar kommer från Skatteverket. Uppgifter om brottslighet kommer från domstolarna samt Åklagarmyndigheten. Information om skolgång kommer från respektive persons kommun under skoltiden.”

Har fansen, lyssnarna och konsumenterna ett ansvar för våldet?

Efter att snart sagt större delen av Sveriges största, mest populära och mest lyssnade hiphop-artister (som därtill samtidigt är Sveriges de facto största, mest populära och mest lyssnade musikartister överhuvudtaget numera) antingen är mördade, åtalade och misstänkta för olika brott eller redan sitter inne ställer Alex Ceesay åtminstone indirekt en inte alldeles enkel fråga i dagens DN:

Är det kanske fansens fel – d v s alla de hundratusentals för att inte säga miljontals barn, ungdomar och unga vuxna som regelbundet lyssnar på musiken och artisterna och därmed genererar pengarna, statusen och uppmärksamheten till branschen? En liknande fråga har ju som bekant ibland ställts vad gäller knarkhandeln som verkar vara orsaken till den största delen av alla skjutningar och sprängningar – d v s är det landets partyknarkande (majoritetssvenska) medel- och överklass som i själva verket är skyldig till allt våld och allt dödande i ”Orten”.

Eller skulle allt detta kanske ha hänt ändå – d v s även utan alla pengar och all status och uppmärksamhet som denna populärmusikgenre genererar – t ex om det hade handlat om en liten subkultur vars musikvideos och låtar bara registrerade några tusen lyssnare på Youtube och Spotify i stället för de miljontals views och lyssningar som gäller idag?

https://www.dn.se/kultur/rapparen-lag-i-luften-att-nagot-sadant-har-kunde-ske

”Som DN tidigare rapporterat intensifierar mordet på Einár den diskussion som finns kring kopplingen mellan musik och kriminalitet. Flera kända rapartister har dömts för grova brott, låttexter och musikvideor används i utredningar och polisen har pekat ut musiken som imageskapande för kriminella nätverk. Efter dödsskjutningen har rapparen Alex Ceesay gjort ett längre uttalande på Youtube, där han säger att hiphopen riskerar att fungera som en språngbräda till grövre kriminalitet – i stället för att vara en väg ut ur den.

”Det är extremt svårt som rappare att ta sig ur gangsterlivsstilen. För om du hamnar där är det så mycket avundsjuka, andra kriminella som kommer göra allt för att testa dig, eller få dig att se keff ut. Så du måste liksom västa upp och bära strap (vapen) bara på grund av det, för att ditt liv på något sätt blir mer i fara ju mer du hamnar i rampljuset”, säger Alex Ceesay i klippet.

Hans flickvän var nära vän med Einár och på fredagsmorgonen väcktes han av hennes gråt efter att dödsbeskedet kommit.

– Jag kände mig supersplittrad. Slagen av sorg. Men samtidigt låg det i luften att något sådant här kunde ske. Många har inte koll på hur det faktiskt ser ut i rapbranschen, hur infekterat det har blivit, säger Alex Ceesay till DN. Som rappare fungerar man inte sällan som symbolbärare för gängen, berättar Alex Ceesay. Och ingen artist vill framstå som en bluff – den som rappar och skriver texter om en våldsam verklighet måste också bottna i den själv för att accepteras som äkta.

– Rapbranschen omsätter otroligt många miljoner i dag och berättelserna om våldet säljer.”

De s k andragenerationarna fortsätter att vara den grupp som utsätts allra mest för sexualbrott och misshandel samtidigt som media alltmer tenderar att främst uppmärksamma när majoritetssvenskar utsätts för denna typ av brott

BRÅ:s senaste nationella trygghetsundersökning – NTU 2021 – som bygger på en omfattande enkätundersökning och redovisar självrapporterad utsatthet för brott under ”pandemiåret” 2020 visar tyvärr att de s k andragenerationarna fortsätter att vara den mest brottsutsatta demografiska subkategorin i landet samtidigt som desamma också uppvisar den allra lägsta tilliten till och förtroendet för rättsväsendet (och sannolikt majoritetssamhället i stort) och särskilt gäller det polisen.


Återigen är det fr a brott mot person som sticker ut även i NTU 2021 vad gäller andragenerationarna och särskilt gäller det tyvärr som alltid både sexualbrott och misshandel.

Totalt uppger 11,1% av andragenerationskvinnorna att de utsattes för ett sexualbrott under 2020 jämfört med 8,5% av de majoritetssvenska kvinnorna. 1,5% av andragenerationskvinnorna uppger därtill att de utsattes för ett sexualbrott med inslag av tvång under samma år att jämföra med 0,9% av de majoritetssvenska kvinnorna. Eftersom kring 1/4 av samtliga unga vuxna kvinnor uppger att de utsattes för ett sexualbrott under 2020 så går det att anta att runt 1/3 av de unga vuxna andragenerationskvinnorna gjorde det.


Vad gäller utsatthet för misshandel så uppger 4% av andragenerationarna att de utsattes för det under 2020 att jämföra med 2,8% av majoritetsinvånarna. 1,2% av andragenerationarna uppger därtill att de utsattes för allvarlig misshandel under samma år att jämföra med 0,5% av majoritetsinvånarna.


9% av andragenerationerna uppger vidare att de utsattes för trakasserier under 2020 att jämföra med 5,4% av majoritetsinvånarna. Samma skillnader föreligger även vad gäller bl a personrån samtidigt som både sexualbrott, misshandelsfall och personrån som riktas mot majoritetssvenskar tenderar att uppmärksammas allra mest i mediesammanhang och i den politiska debatten och alltmer som utslag för s k ”svenskfientlighet” eller ”omvänd rasism”.

I BRÅ:s undersökning framkommer det slutligen inte vilka det är som i första hand utsätter andragenerationskvinnorna för sexualbrott och andragenerationarna för misshandel, personrån och trakasserier.

Ny databas över var skjutningarna har ägt rum

Idag har SVT publicerat en databas som kartograferar och platsbestämmer skjutningarna i landet ned till kvartersnivå och både de som har ”bommat” sina tilltänkta offer, de som har resulterat i en eller flera skottskadade samt de som har lett till dödlig utgång efter att polisen har uppdaterat statistiken fram tills den 31/8 2021 (d v s data saknas m a o rörande de senaste två veckornas skjutningar) och det är sorgligt att konstatera att bara där jag själv bor i Flemingsberg så handlar det om ett flertal skjutningar varav tre har ägt rum i direkt anslutning till den flerbostadsfastighet/huskropp där min lägenhet är belägen.


I övrigt går det att konstatera att skjutningarna numera drabbar i stort sett hela landet och inte bara de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna samt att fr a miljonprogramsområdena där invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund utgör merparten av befolkningen är de absolut hårdast drabbade stadsdelarna (OBS: i vissa ”Orten”-miljonprogramsområden runtom i landet är det fullständigt ”prickigt”, d v s där är antalet skjutningar mycket omfattande) och det är också där människor känner mest otrygghet och samtidigt litar på majoritetssamhället (och på varandra, vad gäller tillit) allra minst.


De båda pandemiåren 2020-2021 ser slutligen dessutom tyvärr ut att bli de blodigaste hittills vad gäller antalet dödade p g a ballistiska skador under modern tid/fredstid (d v s sedan 1814).

BRÅ:s rapport om brottsligheten bland invånarna med utländsk bakgrund visar att andragenerationarna är mer brottsmisstänkta än invandrarna

BRÅ:s nya rapport om brottsligheten bland landets invånare med någon form av utländsk bakgrund (d v s de invandrade inklusive de adopterade, de blandade eller mixade och de s k andragenerationarna) mellan åren 2015-18 mätt utifrån förekomst i brottsmisstankeregistret indikerar tyvärr ett sorligt och inte minst oroväckande mönster för Sveriges del:

De s k andragenerationarna är då oftare brottsmisstänkta än deras invandrade föräldrar och detta är tyvärr något som kännetecknar Sverige och några västländer till. Det ”normala” är annars att det är invandrarna som är mest brottsbenägna medan deras barn – de s k andragenerationarna – tenderar att bli mer laglydiga och mer lika majoritetsinvånarna. Dessutom är också de blandade eller de mixade mer brottsmisstänkta än majoritetssvenskarna.

Att registreras som brottsmisstänkt är kring 2,5 gånger vanligare bland de utrikes födda (d v s bland invandrarna) jämfört med bland majoritetsinvånarna, 1,9 gånger vanligare bland de inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder (d v s bland de blandade eller mixade) och 3,2 gånger vanligare bland de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s bland de s k andragenerationarna).

Invånarna med bakgrund i Norden, Västeuropa samt i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland (d v s kort och gott västvärlden) plus Östasien är de som är minst brottsmisstänkta medan andelen brottsmisstänkta är som allra störst bland invånarna med bakgrund i den s k MENA-regionen, Latinamerika och Karibien samt subsahariska Afrika. Mer eller mindre i mitten hamnar invånarna med bakgrund i Östeuropa och i Europa utanför EU, Sydostasien samt Sydasien.

Tyvärr gäller överrepresentationerna i hög grad ofta grova och allvarliga brott som narkotikabrott, rån, stöld, våldtäkt och dödligt våld – d v s brott som är kraftigt integritetskränkande och grovt kränkande och t o m fatala (d v s mord och dråp).

Om en enbart zoomar in på samtliga män över 15 år som har bakgrund i dessa regioner (och både de utrikes födda och de s k andragenerationarna tillsammans) så handlar det om att mellan 20-30% av hela beståndet och populationen av alla män över 15 år från t ex norra, södra och östra Afrika och från vissa länder i Västasien (OBS: återigen både invandrarna och andragenerationarna och tyvärr fr a de sistnämnda) har varit misstänkta för ett (eller flera) brott någon gång mellan 2015-18 att jämföra med runt 5% av alla majoritetssvenska män över 15 år, vilket är en skillnad och en överrepresentation som är nästan osannolik att ta in och inte minst just tragisk på alla sätt och vis.

Det ska sägas att även kvinnor över 15 år kan misstänkas för att ha begått ett (eller flera) brott men det är mestadels ändå män över 15 år som spökar bakom siffrorna i BRÅ-rapporten.

Ännu mer oroväckande är att medan andelen majoritetssvenskar som är misstänkta för ett brott har minskat rätt så rejält under senare år så har andelen ökat proportionellt sett bland både invandrarna och de s k andragenerationarna.

Det som också framgår mellan raderna i BRÅ-rapporten är att det i hög grad handlar om invånare i miljonprogramsområdena som har misslyckats mer eller mindre fullständigt i skolan – d v s fr a tonåriga och unga vuxna s k andragenerationsgrabbar i Orten med någon slags bakgrund i fr a Latinamerika och Karibien, MENA-regionen eller subsahariska Afrika.

Därmed avspeglar ovanstående chockerande katastrofsiffror inte minst hur hela det svenska utbildningssystemet (d v s från förskola till högskola) har misslyckats kapitalt med det s k kompensatoriska uppdraget vad gäller fr a de s k andragenerationskillarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena liksom hur den svenska bostadssektorn har kommit att bli en av de mest segregerade bostadssektorerna i hela västvärlden.

I år är det 30 år sedan John ”Lasermannen” Ausonius inledde sitt enmansraskrig

Journalisten och författaren Gellert Tamas påminner idag i DN om att det har gått exakt 30 år sedan som den förste s k ”Lasermannen” John Ausonius (Sverige har som bekant haft fler än en rasideologisk seriemördare) inledde sitt enmansraskrig samtidigt som den första nazistiska terroristgruppen VAM förde sitt s k raskrig (Sverige har som bekant haft fler än en nazistisk terroristgrupp) och den dåvarande svenska s k nationella rörelsens parlamentariska gren SD (Sverige har som bekant haft fler än ett kryptonazistiskt parti) marscherade på gatorna och vrålade ”Ut med packet!”, ”Vit makt, judeslakt!” och ”Lasermannen skjut för att döda!”.

Tamas menar att detta ”jubileum” bör vara en tankeställare för oss svenskar lika mycket som 10-årsminnet av 22 juli-terrorattentaten, som inföll alldeles nyligen, är det för norrmännen.

Det ska dock samtidigt påminnas om att Tamas själv trampade fel på 90-talet: Liksom alltför många andra inom medie- och kulturvärlden och inom politiken och tyvärr inte minst på vänsterkanten stöttade Tamas Fryshusets och dess grundare Anders Carlbergs skinheadprojekt, som S och V likaså stöttade, och senare även det s k vikingarockbandet Ultima Thule. På 1990-talet valde nämligen 1000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna att bli skinheads i samband med att Ultima Thule fick sitt stora kommersiella genombrott, vilket i sin tur radikaliserade SD och bl a fick Åkesson och SD:s nuvarande ledargarnityr att ansluta sig till partiet.

Just Tamas väljer alltid nogsamt att inte nämna 90-talets skinheads, Ultima Thule och vit makt-musik då han helt enkelt var alltför insyltad i att legitimera och stödja denna på sin tid mycket våldsamma ungdomssubkultur och den rasideologiska populärmusikgenre som Ultima Thule representerade.

https://www.dn.se/kultur/gellert-tamas-john-ausonius-sag-ingen-skillnad-mellan-sitt-fysiska-vald-och-debattens-verbala-vald

”Sensommarmörkret hade börjat sänka sig när John Ausonius, natten mot den 3 augusti – på tisdag för exakt trettio år sedan – stoppade ett avsågat Ermagevär, utrustat med ett lasersikte, under sin beigea rock.

Några timmar senare, strax efter midnatt, sköt han studenten David Gebremariam från ett buskage i närheten av Gärdets tunnelbanestation. Den 27-årige mannen överlevde, men skotten i den mörka augustinatten blev inledningen till några av de mest dramatiska veckorna och månaderna i svensk samtidshistoria.

Lasermannen, som han döptes till av medierna, skulle begå ytterligare nio attentat, ett av hans sammanlagt elva offer skulle dö, flera andra få fysiska – och psykiska – men för livet. Demonstrationer mot det rasistiska våldet skulle fylla landets gator, tiotusentals svenskar med så kallad ”invandrarbakgrund” skulle delta i en landsomfattande varningsstrejk. Statsministern skulle hålla tal till nationen medan polisen närmast desperat arbetade med den största utredningen sedan mordet på Olof Palme.

När jag träffade Ausonius tio år senare var han tydlig med det politiska motivet bakom sitt enmanskrig. Då – som nu – rådde en upphetsad debatt i medierna. VAM, Vitt Ariskt Motstånd, hade på fullaste allvar förklarat krig mot det de kallade ”rasblandarsamhället”.

Sverigedemokraterna, vars dåvarande ledare Anders Klarström bland annat använt VAM som sina livvakter, marscherade på gator och torg under slagord som ”Judesvin” och ”Ut med packet”. Det nyetablerade riksdagspartiet Ny demokrati hävdade att de tiotusentals flyktingarna från folkmordets Bosnien i själva verket var ”lyxturister” och att landet Sverige inte orkade med fler invandrare. De rösterna, från Sverigedemokraterna till Ny demokrati, blev Ausonius inspiratörer:

”Deras budskap gav mig en form av feedback, om man ser psykologiskt på det hela…[deras] invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.”

Ausonius sa sig inte se någon skillnad på det fysiska våld han själv utövade och det verbala våldet som genomsyrade den politiska debatten. Tvärt om. Det verbala våldet var själva förutsättningen för hans fysiska våld. Ausonius var övertygad om att hans våldsdåd hade ett stort stöd, han ansåg sig handla i folkets namn.

”Jag rättfärdigade attentaten med att det var invandrare, att det var politiskt fel att ta hit dem … Jag vände mig ju mot invandrare eftersom det fanns så många som inte gillade dom … kanske tjugo, trettio procent tyckte ju som jag, att det fanns för många invandrare i Sverige. Och dom brydde sig litet, inget alls, eller i alla fall mindre eftersom jag gick och sköt invandrare. En del tyckte ju till och med om det.”

Det var knappast en tillfällighet att polisens – och Säpos – initiala misstankar riktades mot kretsarna i och kring Sverigedemokraterna. Utredningens förste namngivne misstänkte var en aktiv sverigedemokrat, ökänd för sitt hat mot ”invandrare” och sin vapenfixering.

Enligt Säpos kartläggning hade mannen varit aktiv i flera högerextrema grupperingar, innan han anslöt sig till Sverigedemokraterna direkt efter grundandet 1988. Den man som tipsade polisen hade själv varit medlem i partiet. Hans vittnesmål ger en nära inblick i Sverigedemokraternas inre liv i det tidiga 1990-talet.

”Hur såg det ut i partilokalen?” undrade polisen som förhörde tipsaren.

”Det var sprayat överallt på väggarna med ’död åt alla n-gr-r’ och ’skjut alla invandrare’, den typen av budskap. Först blev jag lite förvånad. Jag trodde inte att de höll på med sånt, men så småningom fattade jag vad det hela handlade om. Utåt försökte de vara väldigt välkammade och städade, inåt visade de ett helt annat ansikte. Så till slut bestämde jag mig för att sluta. Jag tycker visserligen inte om invandrare, men de här typerna skrämde mig, de verkade mena allvar.”

”Du sa att de har vapen?”

”Ja. I partilokalen såg jag en låda som tillhör en av ledarna, den var full med revolvrar, eller pistoler. Jag är inte så bra på vapen att jag kan se skillnaden.”

Det är en lika obehaglig som skrämmande lägesbild. Och inte helt oväntad.

Historien om det tidiga 1990-talets rasistiska våldsdåd i Sverige är också historien om Sverigedemokraterna. Exemplen är många. Av de tre unga män som anlade en mordbrand i moskén i Trollhättan 1993 var en medlem och de två andra sympatisörer. Samma år greps en ledande sverigedemokrat, samt ordföranden för ungdomsförbundet, med en skarpladdad handgranat i närheten av den plats där Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman precis skulle hålla sitt första maj-tal. Ledaren för Sverigedemokraternas ungdomsförbund spelade också en huvudroll i samband med mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999.”

(…)

”Det var just under denna tid, årsskiftet 1994–1995, som Jimmie Åkesson bestämde sig för att gå med i Sverigedemokraterna. Det var just detta parti den då tonårige sölvesborgaren valde att viga sitt liv åt.”

(…)

”Från att ”invandringsfrågan” knappt hade diskuterats blev den, under några månader hösten 1991 och våren 1992, själva navet i det offentliga samtalet. Påverkade av de initiala framgångarna för Ny demokrati verkade allt fler av samhällets röster, från politiker till medier, se blott en orsak till stora delar av Sveriges problem – invandringen.

Att det var de så kallade ”invandrarna” som utsattes för Ausonius attentat, att det var ”invandrare” som utsattes för diskriminering, hamnade i socialt utsatta miljöer, att flera undersökningar visat på en omfattande strukturell diskriminering där svenskar med mörk hud- eller hårfärg haft svårare att få såväl jobb som bostad, eller inte ens släpptes in på många krogar och restauranger, blev underordnat utpekandet av ”invandraren” som roten till det onda. Kulmen nåddes troligen hösten 1993 när tidningen Expressen, i krigsfeta rubriker på löpsedlar över hela landet, skrek ut budskapet: ”KÖR UT DEM!”

Samhällets oförmåga att se eller konfrontera det egna landets problem har kanske aldrig illustrerats tydligare än under Lasermannens tid, i det ögonblick i februari 1992 när dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo – i sällskap av statsministern Carl Bildt – som svar på hundratals Rinkebybors förtvivlade krav på krafttag mot rasism och diskriminering, och deras försök att få politikerna att förstå att de, bokstavligt talat, fruktade för sina liv, höjde händerna och sa:

”HALLÅ! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: ’We shall overcome’!”

Det känns lika relevant som viktigt att peka på Sverigedemokraternas historia i dessa tider när såväl ledande politiker som debattörer på högerkanten närmast tycks tävla i att utmåla partiet som ett i grunden alldagligt, pålitligt och regeringsdugligt alternativ.”

(…)

”För drygt en vecka sedan inföll tioårsdagen av massakern på Utøya. Breiviks massmord, den norske terroristen nämnde för övrigt såväl Ausonius som Peter Mangs i Malmö som sina förebilder under rättegången, har utlöst en tidvis infekterad debatt i Norge om landet har gjort upp med den ideologiska idévärld – en stark islamfientlig nationalkonservatism med målet att bevara det egna folkets påstådda enhet – som formade Breivik och som fortfarande är den europeiska högerpopulismens grundmantra. Kanske är det dags att denna diskussion börjar på allvar även i Sverige.

En sådan debatt känns lika central som grundläggande i ett läge där allt fler debattörer och politiker tycks göra allt för att svartmåla invandringen och vittvätta Sverigedemokraterna – med målsättningen att vinna taktiska och strategiska partipolitiska poäng.

Den 25 april 1992 marscherade drygt 400 sverigedemokrater genom centrala Stockholm under sin årliga så kallade Engelbrektsmarsch. Flera av deltagarna stämde spontant upp i talkören: ”Lasermannen skjut för att döda, Lasermannen skjut för att döda!”

Den här, och liknande händelser i Sverigedemokraternas historia – eller nutid – verkar partiledaren Jimmie Åkesson inte se några problem med, åtminstone inte om man ska döma av hans budskap på Twitter den 10 juni:

”Till skillnad från Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater kommer vi varken att lämna eller överge våra rötter.”

För Sverigedemokraterna går kampen vidare. På sin Facebooksida beskriver sig partiets chefsideolog Mattias Karlsson som ”konservativ patriot” och ”aktiv i kulturkriget”.

Om drygt ett år kan Sverige ha en regering som är helt beroende av Sverigedemokraterna. Det är åtminstone ett sådant mandat moderater och kristdemokrater ber väljarna att ge dem.”

Sverige ligger numera i topp i Europa vad gäller dödligt våld p g a skjutvapen och tillhör även toppen vad gäller dödligt våld överhuvudtaget

BRÅ:s nya rapport om det dödliga skjutvapenvåldet som jämför detsamma med nivån i andra europeiska länder kommer tyvärr fram till att det är riktigt illa just i Sverige och sedan 2013 när dagens våg av både skjutningar och sprängningar drog igång på allvar.


Fram tills nyligen tillhörde Sverige ett av de länder i Europa där det dödliga våldet var som allra lägst per capita men numera är det tyvärr inte längre fallet. Sedan 2013 ligger genomsnittet vad gäller årligt antal offer för dödligt våld i Europa på 8 personer per miljon invånare men i Sverige uppnådde ”vi” osannolika 12 personer per miljon invånare under ”pandemiåret” 2020 då det sköts och bombades mer än någonsin tidigare i fredstid (och sedan det sista svenska fälttåget ägde rum mot/i Norge 1814).


Sverige ligger vidare numera i topp vad gäller att dö av ballistiska orsaker i Europa – genomsnittet ligger på 1,6 offer per miljon invånare men i Sverige handlar det numera om otroliga 4 offer per miljon invånare per år.


Sverige toppar fr a vad gäller 20-29-åringar som faller offer för dödligt skjutvapenvåld och även om nivåerna är relativt höga även i Nederländerna, Belgien och i vissa Balkan-länder såsom i Serbien och Kroatien så är Sverige exceptionellt och unikt i ett komparativt europeiskt sammanhang vad gäller den dramatiska ökningen (sedan 2013).


Varför svenskarna dödar eller försöker döda varandra i så hög utsträckning medelst både skjutvapen och sprängmedel att vi nu ligger i topp i Europa per capita är fortfarande inte helt klart och orsakerna är sannolikt många och stavas bl a extrem fattigdom bland landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena och en miniarmé av tonåriga och unga vuxna UVAS/NEET:are som har misslyckats fullständigt i skolan och för vilka brottslighet är den ”enda” karriärvägen.

Är hiphop-musiken vår tids vit makt-musik? Om likheter och skillnader mellan den vita vit makt-musiken och den icke-vita hiphop-musiken

Är hiphop-musiken vår tids vit makt-musik? På 90-talet och en bit in på 2000-talet var vit makt-musiken den antagligen största subkulturella musikstilen bland Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna. Sedan 2010-talet och idag på 20-talet är hiphop-musiken den antagligen största subkulturella musikstilen bland Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna.

Vit makt-musiken framfördes nästan enbart av vit arbetarklass och hiphop-musiken nästan enbart av icke-vit arbetarklass. Vit makt-musiken glorifierade våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjöng om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta icke-vita och homosexuella som uppfattades som politiska fiender medan hiphop-musiken glorifierar våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjunger om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta andra icke-vita i andra miljonprogramsområden som uppfattas som ekonomiska rivaler.

Både vit makt-musiken och hiphop-musiken sjöng och sjunger också om konspirationer och inte minst om den s k judiska makten och nästan alltid i kodad form.

DN:s Hugo Lindkvist skriver om hur hiphop-musiken glorifierar våld, mord och ond bråd död och t o m kan ”bistå” poliser och jurister i brottsutredningar. Självklart är Sveriges hiphop-musikartister konstnärer vars verk ska betraktas som konstverk på samma sätt som att landets vit makt-musikartister var konstnärer vars verk kunde bektraktas som konstverk. Det är samtidigt ett faktum att åtskilliga våldsdåd på 90- och 00-talen kunde kopplas till förövare som innan dåden hade lyssnat på vit makt-musik och det verkar som att åtskilliga våldsdåd på 10- och 20-talen kan kopplas till förövare som innan dåden har lyssnat på hiphop-musik och både vit makt-musikartisterna och hiphop-musikartisterna sjöng och sjunger om den verklighet de levde respektive lever i och liksom hiphop-musiken förekommer i dagens svenska förundersökningar så förekom även vit makt-musik i dåtidens svenska förundersökningar:

”Både låttexter och musikvideor från raplåtar ingår som pusselbitar i Stockholms hittills största gängbrottsutredning. Enligt förundersökningen finns ”musiktematisk koppling mellan ett flertal individer” som är parter i kidnappningsmålet, där en känd artist ska ha förts bort, skadats och förnedrats. I ett konfiskerat brev nämns även krav om att ”catcha nån från P3” för att en av de åtalades musik ska spelas oftar.”

https://www.dn.se/kultur/sa-ar-rapmusiken-kopplad-till-det-stora-gangmalet/?fbclid=IwAR1oMXEZhqQOJ1CSEGIEiwcYyxR0dsGJQsa7-D2kcVCucgp227MY0McJuAI

”… i förundersökningen, som löper över tusentals sidor, finns flera hänvisningar till den svenska rapscenen, samt uppgifter från låttexter och musikvideor. Informationen används bland annat för att visa kopplingar mellan flera personer som ska ha varit inblandade när en då 17-årig rapartist kidnappades, kvällen den 14 april 2020. – Musiken spelar ingen roll för brottsligheten.

Det handlar om att visa på vilket sätt de känner varandra, säger åklagaren Anna Stråth. Den 17-årige rapartisten blev enligt åtalet bortförd mot sin vilja och utsattes under mycket förnedrande former för hot och våld. Denne ska ha tvingats bära en peruk, klänning, stringtrosor, ha ett hundkoppel runt halsen och rånats på en Rolexklocka och två guldkedjor. En sammanställning kring parterna i målet påvisar enligt polisen ”en musiktematisk koppling mellan ett flertal individer”.

Man syftar i denna del inte på artisten Yasin Abdullahi Mahamoud (som är åtalad för stämpling till människorov) utan tre andra åtalade män, som är mellan 20 och 25 år gamla, samt på brottsoffret. Två av personerna som står åtalade för kidnappningen är artister som fått över en miljon spelningar på flera låtar på Spotify.

De båda personerna har tidigare även medverkat på låtar med flera andra kända rapartister i Sverige. Artisterna nekar båda till brott. Den ene, en 25-årig man, besvarar inte en enda fråga i polisförhören, men två brev han skickat från häktet har beslagtagits, något P3 Nyheter var först att rapportera på torsdagen.

Breven, som DN också tagit del av, handlar till största del om artistens egen musikkarriär och idéer han har för att öka sina inkomster, och var tänkta att skickas till andra personer med koppling till gängkriminalitet i Stockholm. I det första brevet ber artisten om att påtryckningar ska utövas mot en musikproducent, för att han själv ska höja sina inkomster. I det andra brevet vill han ta hjälp för vad som sägs vara ett ”jobb”. Han skriver: ”Jag vill att ni catchar nån från P3 eller ring o hota dem…”, med målet att hans musik ska spelas minst var tredje timme.”

(…)

”Skärmdumpar från musikvideor som ingår i förundersökningen visar hur tre av männen som åtalats för kidnappningen har samarbetat musikaliskt och deltagit i samma inspelningar. I en musikvideo, släppt månaderna efter den misstänkta kidnappningen, syns två av de åtalade hålla i två guldkedjor och en Rolexklocka. Polisen skriver att klockmodellen liknar den som brottsoffret blev av med i samband med brottet, men tillägger att klockan ”är av en annan modell”.

En annan skärmdump visar att en av de åtalade männen också medverkat i samma musikvideo som brottsoffret. Musikvideon släpptes dagarna efter att den misstänkta kidnappningen ska ha inträffat. I förundersökningen refereras till låttexter som brottsoffret står bakom, och polisen har särskilt markerat enskilda rader. Den misstänkta kidnappningen nämns där inte rakt ut, men i texterna verkar artisten anspela på något som denne har utsatts för.

Det är inte första gången raptexter återges i förundersökningar kring grova brott i Sverige, något som SR-programmet ”I lagens namn” och SVT Kulturnyheterna tidigare rapporterat om. Det har även förekommit vid utredningar i exempelvis USA och Storbritannien.

– Det finns anledning att ställa frågor till de inblandade om vad de menar med sina texter, säger Anna Stråth till DN på frågan om vilken betydelse låttexterna kan ha i det nu aktuella gängmålet.”