Category: majoritetssvenskar

Ny avhandling om majoritetssvenskarnas välfärdschauvinism

I slutet av vårterminen försvarades och publicerades en ny avhandling vid Stockholms universitet – Tina Goldschmidts ”Immigration, social cohesion, and the welfare state” – som med utgångspunkt i den aningen speciella situationen i Sverige för invånarna med utomeuropeisk bakgrund vilka ju inte ”tar jobben från svenskarna” utan snarare inte jobbar alls i alltför hög utsträckning (i många andra västländer så finns det omvänt statistiskt ”fog” för den högerextrema retoriken att invandrarna och deras barn ”tar jobben” från de infödda majoritetsinvånarna) undersöker hur detta statistiska faktum (d v s att full sysselsättning i det närmaste råder bland de infödda majoritetssvenskarna vilka i det närmaste jobbar ihjäl sig i skrivande stund medan landets invånare med bakgrund i fr a Afrika och Mellanöstern uppvisar en låg eller t o m en extremt låg sysselsättningsgrad) påverkar majoritetsbefolkningens benägenhet att vara negativ till att invandrarna och utomeuropéerna erhåller bidrag och andra typer av välfärdstjänster och indirekt vara öppen för att rösta på SD.
 
Utifrån begreppet välfärdschauvinism som innebär att en majoritetsinvånare är negativ till att invandrare och minoritetsinvånare erhåller bidrag och tar del av välfärdssystemet så visar avhandlingen bl a att om majoritetssvenskar bor i en stadsdel eller bor nära en stadsdel där arbetslösheten är låg bland minoritetsinvånarna så är ”bara” kring 22% av majoritetsbefolkningen ”välfärdschauvinistisk” men om majoritetssvenskarna bor i ett område som t ex gränsar till ett område som domineras av minoritetsinvånare, och särskilt med utomeuropeisk bakgrund, som uppvisar en hög eller t o m mycket hög arbetslöshet och omvänt en låg eller t o m mycket låg förvärvsfrekvens så är nästan 80% (SIC!) ”välfärdschauvinister”.
 
Avhandlingen jämför också situationen i dagens Tyskland med Sverige men då Sverige inhyser en högre andel invånare med utländsk bakgrund och vilket alltmer betyder utomeuropeisk bakgrund (kring en tredjedel av Sveriges befolkning har idag någon form av utländsk bakgrund jämfört med kring 22% i Tyskland) och då arbetslösheten är lägre bland invandrare och utomeuropéer i Tyskland så är det inte alltid så lätt att jämföra majoritetsbefolkningens attityder till minoritetsbefolkningen i de båda länderna.
 
Påfallande ofta erhåller SD också höga eller t o m mycket höga procentandelar i valkretsar, områden och stadsdelar som fr a gränsar till miljonprogramsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund och där arbetslösheten är hög och sysselsättningsgraden är låg.
 
Allt detta innebär att om landets alla minoritetsinvånare, och särskilt de med bakgrund i Afrika och Mellanöstern, arbetade i högre utsträckning och tog emot bidrag i lägre utsträckning så skulle majoritetssvenskarnas benägenhet att rösta på SD och att vara emot att utomeuropéerna erhåller bidrag minska dramatiskt.

Om löneskillnader mellan majoritetssvenska akademiker och akademiker med utomeuropeisk bakgrund

För alla som undrar över och är nyfikna på hur mycket landets akademiker och SACO-människor tjänar (d v s det översta s k toppskiktet på den svenska arbetsmarknaden som utgör ca 15-20% av befolkningen) och hur stor löneskillnaden är mellan akademiker med utländsk bakgrund och akademiker med svensk bakgrund:
 
En ny rapport från SACO som undersöker lönerna för landets ca 75 000 akademiker (d v s enbart de som har en högskoleexamen) med utländsk bakgrund som har ett SACO-yrke (t ex lärare, läkare, ingenjörer, forskare, IT-tekniker, ekonomer, högre tjänstepersoner, utredare, planerare o s v) och som har ett arbete (d v s alla arbetslösa akademiker med utländsk bakgrund är ej med och ej heller alla akademiker med utländsk bakgrund som har ett LO- eller TCO-yrke) och inkluderande både de utrikes födda inklusive de adopterade (d v s de s k ”autentiska” och ”äkta” invandrarna), de s k ”andrageneration:arna” och de s k blandade visar att löneskillnaderna gentemot de infödda majoritetssvenskarna är mycket stor vid likvärdigt arbete (t ex om akademikerna utför exakt samma arbetsuppgifter och innehar exakt samma yrkestitel och tjänstebeskrivningar) och vid likvärdig position (t ex om akademikerna i fråga är mellanchefer eller chefer) och även för de som har en helt och hållet svensk högskoleexamen bakom sig och även för de som har bott mycket länge i Sverige och som dessutom har arbetat länge inom just ett SACO-yrke.
 
Samtidigt visar rapporten att akademiker som har bakgrund i övriga Norden, i EU och i Nordamerika (d v s i ”kärn-Väst”) tjänar mer eller i stort sett lika mycket som de infödda majoritetssvenskarna – d v s lönegapet gäller de akademiker som har utomvästerländsk bakgrund (d v s som har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika). Det oförklarade lönegapet efter justering för ålder, klass, kön, region, sektor o s v uppgår till ca 8% och är därmed större än det oförklarade lönegapet mellan män och kvinnor ”rakt av” som ligger på ca 4-6%. Det oförklarade lönegapet är vidare och f ö större mellan SACO-män med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och SACO-män med majoritetssvensk, nordisk, europeisk och nordamerikansk bakgrund än mellan SACO-kvinnor med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och SACO-kvinnor med majoritetssvensk, nordisk, europeisk och nordamerikansk bakgrund, d v s en slags ”omvänd” könshierarki (d v s att kvinnor tjänar mer än män) råder bland SACO-utomeuropéerna och SACO-utomvästerlänningarna medan den ”normala” könshierarkin (d v s att män tjänar mer än kvinnor) gäller bland majoritetssvenskarna.
 
Tyvärr är det också ”den gamla vanliga” ”tripp-trapp-trull”-hierarkin som även gäller bland akademikerna med utländsk bakgrund och oavsett sfär och bransch (här nedan redovisas som exempel på detta medlellönerna för ekonomer samt för lärare och forskare): Bäst går det som alltid för de s k blandade (d v s de som rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”halvsvenskar” och, om de har en utomvästerländsk förälder, för de som rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”halvvita”), därefter kommer de s k ”andrageneration:arna” (d v s de som helt och hållet är födda och uppvuxna i Sverige men samtidigt rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”hel-icke-svenskar” och om de har två utomvästerländska invandrarföräldrar så är de också rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt ”hel-icke-vita”) och allra sämst går det ”som alltid” för de ”riktiga” invandrarna inkluderande även de utlandsadopterade vilka tyvärr också i tidigare undersökningar har visat sig uppvisa och ”åtnjuta” lägre medellöner än motsvarande majoritetssvenska jämförelsegrupper.
 
19905326_10154856523980847_8356656920362206079_n
årsmedellön för SACO-ekonomer
inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (s k infödda majoritetssvenskar): 46 983 (OBS: notera att födda i övriga Norden tjänar något mer än de infödda majoritetssvenskarna och vilket möjligen kan bero på de ytterst framgångsrika invandrade finlandssvenskarna – 47 012)
inrikes födda med en utrikes född förälder (s k blandade): 46 406 (OBS: notera att bland s k blandade som har en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k blandade ”rakt av”)
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (s k ”andrageneration:are”) 42 045 (OBS: notera att bland s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k ”andrageneration:are” ”rakt av”)
utrikes födda i Afrika, Asien och Latinamerika inklusive adopterade: 36 403
 
årsmedellön för SACO-lärare och SACO-forskare
inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (s k infödda majoritetssvenskar): 40 930 (OBS: notera att födda i övriga Norden tjänar något mer än de infödda majoritetssvenskarna och vilket möjligen kan bero på de ytterst framgångsrika invandrade finlandssvenskarna – 42 139)
inrikes födda med en utrikes född förälder (s k blandade): 39 769 (OBS: notera att bland s k blandade som har en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k blandade ”rakt av”)
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (s k ”andrageneration:are”) 38 260 (OBS: notera att bland s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k ”andrageneration:are” ”rakt av”)
utrikes födda i Afrika, Asien och Latinamerika inklusive adopterade: 36 241

Den svenska mångkulturalistiska och antirasistiska kulturpolitiken har vare sig gynnat minoriteterna eller majoritetsbefolkningen

Ola Wong fortsätter att kritisera den rödgröna (antirasistiska och antifascistiska och mångfalds- och intersektionellt och normkritiksinriktade) kulturpolitiken men har kanske inte helt rätt i historieskrivningen:
 
 
”Då var receptet för att skapa det mångkulturella lyckoriket att bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella…”
 
Fram tills 1970-talet var minoriteterna och invandrarna (och deras kulturarv och kulturuttryck) ej särskilt närvarande i den offentliga svenska kulturen och inom de svenska kulturarvsinstitutionerna med vissa undantag och när den svenska mångkulturella politiken sjösattes 1975 så var tanken snarare att minoriteterna och invandrarna skulle fortsätta att mer eller mindre hålla sig för sig själva och odla sina egna (sär)kulturer i sina respektive kulturföreningar med majoritetssamhällets välsignelse och kanske fr a med benägen finansiering från majoritetssamhällets sida.
 
På 1980- och 90-talen var det fr a delar av vänstern som kritiserade denna typ av mångkulturella politik som delar av högern sedan kom att anamma på 2000-talet – d v s att en mångkulturell politik som understödjer minoriteternas och invandrarnas kulturföreningar och kulturinstitutioner fortsätter att upprätthålla en fortsatt uppdelning mellan majoritetskulturen och minoritetskulturerna.
 
Det Wong syftar på i sin artikel är nog snarare den svenska antirasistiska politiken som sjösätts först på allvar på 1990-talet och än mer på 2000-talet och där det har funnits inslag som har gått ut på att göra majoritetsinvånarna mer s k toleranta och mindre s k främlingsfientliga genom att exponera dem för minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck på ett ganska så rejält instrumentellt sätt och som kanske inte alltid vare sig har lett till särskilt tydliga resultat och förändringar och än mindre har gynnat minoriteterna och invandrarna själva då denna antirasistiska politik har föreståtts av majoritetssamhället.
 
Idag är arvet efter både den svenska mångkulturella politiken från 1970-talet och den svenska antirasistiska poltiken från 1990-talet närvarande både i dagens kulturpolitik och i dagens allt hätskare debatt om svenskhet, svenskt kulturarv och svenska värderingar och både bland de som kritiserar den rådande kulturpolitiken såsom Wong gör och bland de som kritiserar den utifrån ett minoritetsperspektiv och är missnöjda med densamma utifrån frågor om representation och stereotyper och båda lägren i den rådande debatten delar därmed det ressentiment som Wong skriver om – d v s ”en känsla av irritation, förolämpning och hämndbegär”.
 
För mig handlar detta arv dels om den uppdelning mellan majoritetssamhällets kultur och minoriteternas och invandrarnas kulturer som gjordes 1975 och som fortfarande hemsöker vår samtid och dels om den instrumentella användningen av minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck som den svenska antirasistiska politiken började ägna sig åt på 1990-talet men dock inte med syftet att som Wong skriver ”bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella” utan snarare med syftet att få ”svensken” att bli mer s k tolerant och mindre s k främlingsfientlig.

(De infödda vita majoritets)svenskarna röstas återigen fram som snyggast och mest attraktiva

Svenskarna har återigen och för femtielfte gången i rad blivit rankade och framröstade som varande det mest attraktiva och det mest kroppsestetiskt fulländade ”folkslaget” i Europa och vilket enligt ett västcentriskt synsätt (d v s ur ett ras- och vithetsperspektiv) innebär att svenskarna än en gång rate:as som varande snyggast både på planeten och inom arten homo sapiens sapiens och alla vet redan att det helt och hållet och enbart är de infödda vita majoritetssvenskarna som åsyftas och som den övriga världens alla ”folkslag” attraheras av, traktar efter och ”dreglar” och ”flåsar” över (det är m a o inte på något sätt en slump att Sverige är den s k kärleksinvandringens och de s k blandrelationernas västerländska paradis på jorden) och en del (men alltför få) vet också att föreställningen om (de vita infödda majoritets)svenskarna som varande vackrast i världen härrör från rastänkandets och rasforskningens epok för hundra år sedan förutom så klart alla de (och de är tyvärr mängder) som envisas med att vara övertygade om att utseendemässig snygghet och kroppslig attraktivitet faktiskt har med rent objektiva universalmått att göra och som vetenskapen t o m kan faställa (och vilket den gamla rasvetenskapen just påstod sig kunna göra) och att (de vita infödda majoritets)svenskarna bara råkar uppfylla just de ”vetenskapliga” kroppsmåtten allra mest och allra bäst av alla ”folkslag” på jorden.
 
 
För hundra år sedan hette det gärna att svenskarna hade visserligen inte längre kvar några kolonier över haven (den sista såldes 1878) och hade sedan länge inte längre någon mäktig och slagkraftig armé (sedan 1718) och var heller inte ett särskilt rikt land (det blev det först efter kriget) men svenskarna kunde åtminstone trösta sig med (och brösta upp sig med) att de bebodde och härbärgerade den mänskliga artens mest fulländade kroppar som på den tiden betecknades som nordiskt vita, d v s svenskarna(s lekamen) var både det yppersta och det renaste exemplet på den s k nordiska vita rasen som stod över alla de andra vita ”folkslagen” i vithetsgrad och attraktivitetsnivå och intressant nog så avspeglar denna senaste omröstning i stort sett den interna vithetshierarki som rådde för ett sekel sedan där fr a syd-, central- och östeuropéer stod (mycket) lågt i kurs på en kroppslig nivå och vilket uppenbarligen verkar vara fallet än idag.
 
Sedan har alla naturligtvis rätt att ställa frågan om vad som kom först, d v s den klassiska hönan-eller-ägget-frågan, och de (och de är nog en majoritet idag fruktar jag) som tror på hypotesen om att kroppslig skönhet kan mätas och rankas objektivt skulle i så fall säga att (de vita infödda majoritets)svenskarna helt enkelt bara råkar vara det ”folkslag” som faktiskt är mest kroppsestetiskt tilltalande i världen och att något ”folkslag” ju också måste vara det (och vilket ju är helt sant om så är fallet).
 
Jag är dock själv (som bekant) anhängare av hypotesen att är det någonstans som det s k vetenskapliga rastänkandet och den gamla rasforskningen lever vidare liksom den klassiska interna vithetshierarkin så är det just inom den för många av oss högutbildade ytterst plebejiska och proletära dejtingvärlden, begärsmarknaden (a.k.a. utelivet, klubbscenen, krogsvängen, raggningssfären etc.) och skönhetsindustrin och sist men inte minst just inom ”vilket-folk-är-snyggast”-tävlingarnas vulgära värld.
 
I denna vår ”big data”-samtid har (de vita infödda majoritets)svenskarna de senaste åren gång på gång inte bara vunnit och kammat hem den både västerländska och globala guldplatsen och toppositionen i en mängd både möjliga och även omöjliga ”vilket-folk-är-snyggast”-omröstningar inklusive ”big data” som härrör från olika dejtingsajter men det som skiljer (de vita infödda majoritets)svenskarna från andra ”folkslag” som också anses vara åtminstone rätt så snygga och skapligt attraktiva är att både de (vita infödda majoritets)svenska kvinnorna och de (vita infödda majoritets)svenska männen är lika eftertraktade och beundrade för de kroppar som de bor i, d v s för alla andra någorlunda snygga och attraktiva ”folkslag” så handlar det antingen enbart om kvinnorna eller enbart om männen och min kvalificerade gissning säger att denna fullständigt unika (infödda vita majoritets)svenska jämställdhet vad gäller attraktivitetsnivå (och därmed vithetsgrad, åtminstone enligt mig) faktiskt även går bortom sexuell läggning.

Majoritetssvenskarna blir bara rikare och rikare medan minoritetssvenskarna bara blir fattigare och fattigare

De (majoritets)svenska hushållens ekonomi, d v s helt enkelt (majoritets)svenskarnas samlade privatekonomi (d v s alla pengar som inte tillhör det privata näringslivet eller den offentliga sektorn), är starkare än någonsin – den totala nettoförmögenheten ökade med osannolika 146 miljarder kronor under förra årets fjärde kvartal till rekordnivån 14.261 miljarder kronor (p g a den höga förvärvsfrekvensen, p g a de stora löneökningarna, p g a de växande bostadspriserna, p g a den kraftiga aktieuppgången efter Trumps seger mm):
 
Sannolikt har det s k svenska folket aldrig varit så rikt (och framgångsrikt och lyckligt) som det är just nu och sannolikt är (majoritets)svenskarna (fortfarande) rikast i världen per capita tillsammans med schweizarna, luxemburgarna, norrmännen, danskarna samt gulfstataraberna. Dessutom slår högkonjunkturen och förvärvsfrekvensen i taket just nu – aldrig tidigare har så många (majoritets)svenskar arbetat som just nu (långt över 80%) och aldrig tidigare har så många (majoritets)svenskar haft en fast anställning och ett heltidsjobb som just nu (långt över 60%).
 
Samtidigt har invånarna med bakgrund i fr a Afrika och Asien tyvärr blivit allt fattigare och alltmer arbetslösa under de senaste åren trots rådande högkonjunktur (p g a deras låga förvärvsfrekvens, p g a deras koncentration till låglöneyrkena, p g a att de inte äger sitt boende, p g a att de inte har så stora besparingar och aktieinnehav mm):
 
Bland män födda i Afrika har andelen förvärvsarbetande minskat från 63% 2008 till 56% och bland män födda i Asien har sysselsättningen minskat från 64% 2008 till knappt 60%. Bland kvinnor från Afrika och Asien har sysselsättningen vidare minskat från 57% 2008 till kring 40%. Möjligen handlar det om samma typ av effekt som skedde efter 1990-talskrisen – d v s efter finanskrisen 2008 är nu majoritetssvenskarna återigen vid full vigör och är nu tillbaka med full kraft (d v s även många majoritetssvenskar ”dippade” och deppade sannolikt även 2008) medan utomeuropéerna (som drabbades än hårdare av 2008 års finanskris) inte har återhämtat sig i samma utsträckning. Endast 26% av alla som är födda i Afrika har exempelvis ett fast heltidsjobb liksom endast 34% av alla som är födda i Asien.

Inkomstskillnaden mellan kvinnor och män är mindre bland minoriteter än inom majoritetsbefolkningen

Det finns någonting med fattiga minoritetsinvånare (jämfört med rika majoritetsinvånare) vilka i ”normala” fall av de allra allra flesta döms ut som och anses vara (nästan alltid kulturellt och via religionen men ibland nästan genetiskt och via blodet) patriarkala sexister eller t o m patologiska kvinnohatare men vad gäller inkomstskillnader mellan de båda könen så ser det i stort sett alltid mer jämställt ut (jämfört med rika majoritetsinvånare):
 
Medan kvinnor i rika majoritetsdominerade Danderyd tjänar 60% av vad männen i Danderyd tjänar så tjänar kvinnor i fattiga minoritetsdominerade Botkyrka 80% av vad männen i Botkyrka tjänar.
16142318_10154311896950847_6042311870332617068_n
 
Denna statistiska ”minoritetsjämställdhetslag” gäller även utanför Sverige: I länder som USA och Storbritannien är minoriteter som svarta, latinos, muslimer och asiater i ”normala fall” av de allra allra flesta utdömda och ansedda som patriarkala sexister eller t o m som patologiska kvinnohatare men inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män är samtidigt alltid regelmässigt mindre eller t o m mycket mindre bland dessa minoritetsinvånare än vad de är bland majoritetsinvånarna.
 
I USA är exempelvis de amerikanska muslimerna den enda gruppen i landet där inkomstskillnaden mellan kvinnor och män knappt ens existerar medan den är stor eller t o m mycket stor bland vita protestantiska amerikaner.
 
Sedan kan ovanstående skillnader och siffror så klart också förklaras med att åtskilliga rika majoritetsmän ”har råd att hålla sig med” s k hemmafruar eller åtminstone fruar som endast arbetar i mindre utsträckning liksom också att åtskilliga rika majoritetsmän ”har råd att hålla sig med” fruar som är yngre än dem själva (och vilka därmed tjänar mindre p g a biologisk ålder) medan fattiga minoritetsinvånare nog helt enkelt är fattiga ”rakt av” oavsett om de är kvinnor eller män.
 
Vidare finns det mycket som tyder på att minoritetsmän diskrimineras i långt högre utsträckning än minoritetskvinnor och det är väl känt att det går sämre för minoritetspojkar än för minoritetsflickor vad gäller skolresultat och tyvärr kan det också handla om att många vuxna minoritetsmän helt enkelt är ”utslagna” och därmed mer eller mindre ”nolltaxerar” (bidragsberoende, missbrukare, inlåsta på institution och på anstalt o s v).

Om vilka som är mest brottsutsatta och otrygga i landet eller har Katerina Janouch och Jimmie Åkesson rätt?

Den som (liksom jag) har tagit del av de senaste dagarnas rätt så intensiva medierapportering och rätt så upptrissade politiska debatt om det s k svenska folkets upplevelse av trygghet och utsatthet för brott som har följt på publiceringen av BRÅ:s nationella trygghetsundersökning och som också kom att prägla den senaste partiledardebatten har säkert både känt och tänkt (d v s både emotionellt och intellektuellt och kanske t o m rent fysiskt – d v s ”det känns i hela kroppen” att det bara måste vara så) att Katerina Janouch (och Jimmie Åkesson) faktiskt har helt rätt vad gäller situationen i dagens Sverige.
 
Äldre, kvinnor och unga, och som de allra flesta som tar del av medierapporteringen och den politiska debatten (och vad Janouch säger om situationen i dagens Sverige) ”översätter” som infödda majoritetssvenska äldre, infödda majoritetssvenska kvinnor och infödda majoritetssvenska unga, framstår och framställs som alltmer otrygga, alltmer utsatta för brott och alltmer oroliga för framtiden (och både för sin egen och för Sveriges framtid) och t o m för sin egen fysisk-kroppsliga säkerhet (som för de infödda majoritetssvenska kvinnornas del översätts med trakasserier och sexualbrott och för de infödda majoritetssvenska männens del översätts med hot och våldsbrott) och mellan raderna ”översätter” de allra flesta som tar del av medierapporteringen och den politiska debatten (och vad Janouch säger om situationen i dagens Sverige) att bovarna i dramat i stort sett enkom är landets manliga minoritetsinvånare med utomeuropeisk bakgrund och fr a alla nyanlända på förläggningarna och alla s k ”andrageneration:are” i miljonprogramsområdena (läs: fullständigt sexfixerade och hypermaskuliniserade män med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika som alla tror att de är s k ”casanovor” och som trakasserar, tafsar på och våldtar majoritetssvenska kvinnor på löpande band samt totalt prylbesatta och hypermaterialistiska män med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika som alla tror att de har rätt att få leva som de superrika och som överfaller, misshandlar och rånar majoritetssvenska äldre och unga och majorietssvenska kvinnor och män i parti och minut).
 
Samtidigt visar BRÅ:s nationella trygghetsundersökning att den grupp i landet som framstår som allra mest utsatt för brott och som känner sig allra mest otrygg och orolig och dessutom uppvisar ett lägre förtroende för rättsväsendet (och därtill anser att rättsväsendet inte alltid agerar rättvist) faktiskt är landets invånare med utländsk bakgrund, d v s de utrikes födda och fr a de s k ”andrageneration:arna” vilka i huvudsak har utomeuropeisk bakgrund.
 
Totalt har exempelvis 7,2% av de s k ”andrageneration:arna” utsatts för hot jämfört med 4,8% av majoritetssvenskarna (och 4,8% är självklart illa nog), 2,6% av de s k ”andrageneration:arna” har exempelvis utsatts för ett sexualbrott jämfört med 1% bland majoritetssvenskarna (och 1% är självklart illa nog) och 6,5% av de s k ”andrageneration:arna” har exempelvis utsatts för trakasserier jämfört med 4,6% bland majoritetssvenskarna.
 
Vad gäller att känna sig otrygg så är det så klart illa att många infödda majoritetssvenska äldre, att många infödda majoritetssvenska kvinnor och att många infödda majoritetssvenska unga är rädda och oroliga och vilket har framgått med all önskvärd tydlighet för den som har tagit del av medierapporteringen och den politiska debatten (och vad Janouch säger om situationen i dagens Sverige) men i rena siffror så är det de utrikes födda som känner sig mest otrygga (30%) och därefter de s k ”andrageneration:arna” (20%) och slutligen majoritetssvenskarna (17% – och vilket självklart är illa nog). Det framgår också att det i hög grad handlar om invånarna i miljonprogramsområdena då känslan av otrygghet är som allra högst bland de som är bosatta i s k flerfamiljshus. Vad gäller att vara orolig för att utsättas för fysiska överfall och fysisk misshandel så svarar vidare exempelvis 19% av de s k ”andrageneration:arna” att de är det jämfört med 15% av majoritetssvenskarna. Dessutom uppger exempelvis 21% av de utrikes födda att deras känsla av otrygghet har en hög påverkan på deras beteende (vanor, rutiner o s v) jämfört med 13% av majoritetssvenskarna.
 
Omvänt så uppvisar majoritetssvenskarna ett högre förtroende för rättsväsendet (polis och domstolsväsende) än vad invånarna med utländsk bakgrund gör (62% jämfört med 54%) och en högre andel av majoritetssvenskarna uppger även att rättsväsendet hanterar misstänka rättvist jämfört med vad invånarna med utländsk bakgrund anser.