Kategori: majoritetssvenskar

37% av alla majoritetssvenskar är idag över 55 år gamla och 25% är över 65 år gamla

SCB har i dagarna kartograferat och visualiserat var alla invånare som är 70 år eller äldre bor och lever i landet mot bakgrund av pandemin och att personer som är över 70 år har identifierats som en särskild demografisk riskgrupp.

Sammanlagt är närmare 16% av totalbefolkningen numera s k 70-plussare och detta demografiska segment kommer att öka dramatiskt i andel/antal de kommande och närmaste åren p g a att allt fler lever allt längre samtidigt som allt färre barn föds (eller invandrar): De svenska fruktsamhetstalen har då varit för låga egentligen ända sedan 1970-talet och att befolkningen ändå har ökat sedan dess beror enbart på invandringen.

Av landets totalt 1 294 811 70-plussare är över 80% majoritetssvenskar och närmare 20% av samtliga majoritetsinvånare är idag över 70 år gamla.

Vidare är 37% av alla majoritetssvenskar idag över 55 år gamla och 25% är över 65 år gamla.

Denna sista procentsiffra innebär att hade det bara bott majoritetssvenskar i Sverige så hade Sverige idag inhyst världens näst mest åldrade befolkning och räknats till ett ”extremely aged” samhälle liksom ett ”super-aging” samhälle: I Japan är idag 28% av invånarna över 65 år gamla och den japanska befolkningen är då den mest åldrade i världen och därefter kommer Italien med 23% och Tyskland liksom Finland, Portugal, Grekland, Malta och Bulgarien med runt 22% vardera.

Det är m a o enbart tack vare minoritetsinvånarna, d v s invandrarna och deras barn och efterkommande, som den svenska befolkningspyramiden fortfarande är någorlunda balanserad då uppemot 40% av alla bebisar, barn, ungdomar och unga vuxna numera har någon slags utländsk bakgrund och fr a utomeuropeisk dito.

Därmed är det också alltmer minoritetsinvånarna som kommer att behöva upprätthålla det svenska välståndet och som kommer att behöva försörja den redan kraftigt åldra(n)de majoritetssvenska befolkningen för om bara några år kommer runt 40% att den samlade arbetsföra befolkningen (d v s de som är i produktiv ålder och dessutom även i reproduktiv ålder) ha någon slags utländsk och återigen fr a utomeuropeisk dito.

Samtidigt har de gigantiska pensionsavgångarna som Sverige har lidit av under hela 2010-talet och kommer att fortsätta att lida av även under detta begynnande decennium (d v s under 2020-talet) orsakat en akut arbetskraftsbrist i snart sagt alla branscher och sfärer och både vad gäller LO-, TCO- och SACO-yrkena medan alltför höga andelar av invånarna med utomeuropeisk bakgrund står helt utanför arbetslivet eller är arbetslösa trots att de överlag är unga och i arbetsför (liksom återigen i reproduktiv) ålder.

Denna situation är m a o snart fullständigt ohållbar – d v s vi kommer när som helst att uppnå en s k “tipping point” när (den nationalekonomiska) ekvationen inte längre går ihop – d v s när det inte håller längre att så många invånare med utomeuropeisk bakgrund inte förvärvsarbetar medan så många invånare med majoritetssvensk bakgrund inte heller förvärvsarbetar då de är över 65 år gamla.

45% av alla majoritetssvenska män i Sydsverige, 35% av alla västsvenska arbetare och en tredjedel av alla manliga stockholmare skulle rösta på SD om det hade varit val idag

SD är nu för första gången någonsin det enskilt största partiet i en Sifo-undersökning (d v s i den senaste Sifo-undersökningen som gäller för januari i år) när det s k Januariavtalet ”fyller” ett år och partiet är numera större än M i Stockholms län, som ”normalt” annars domineras av M, även om M fortfarande ”håller ställningarna” i Stockholms kommun.
SIFO.jpg
 
 
SAP fortsätter att förlora fr a kvinnliga arbetarväljare till SD och SD är nu det största partiet i Sydsverige med 35%, i Västsverige med 29%, i Malmö med 28% och i Stor-Stockholm med 24% liksom även i Mellansverige och Bergslagen (Närke, Västmanland, Värmland, Dalarna, Gästrikland) och SD är fortsatt det största partiet bland landets män liksom bland landets arbetare.
 
36% av arbetarna uppger i Sifo-undersökningen att de skulle rösta på SD om det vore val idag medan 29% säger att de skulle rösta på SAP och bland de manliga arbetarna handlar det om 44% att jämföra med 26%.
 
SAP:s väljare består idag i första hand av dels arbetarkvinnor och dels arbetare som är 70 år och uppåt liksom inte minst av miljonprogramsområdesinvånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund vilka tillsammans med de äldre arbetarna numera är SAP:s mest ”lojala” väljargrupp.
 
”Omräknat” i bakgrund innebär detta bl a att kring 45% av alla majoritetssvenska män i Sydsverige och kring 35% av alla västsvenska arbetare liksom en tredjedel av alla manliga stockholmare just nu ”självidentifierar” sig som SD-sympatisörer.
 
För bara några år sedan var SD ett av Europas allra minsta högerpopulistiska partier men idag är då SD proportionellt sett på samma nivå som några av Europas allra största och mäktigaste högerpopulistiska partier såsom SD:s syskonpartier i bl a Frankrike, Schweiz, Finland och Italien.

En snabbgenomgång av de variabler som anses kopplade till svenskheten

Med anledning av de senaste dygnens hyperupptrissade och genompolariserade diskussion om vem som bör och kan (och kanske också vill) räkna sig som och se sig som svensk och kallas och benämnas som svensk (eller ej) mot bakgrund av det nedskjutna ukrainska passagerarplanet i Iran har jag ”roat” mig med att gå tillbaka till en mängd opinionsundersökningar som har genomförts åtminstone sedan 1970-talet och framåt, och som mer eller mindre har handlat om hur fr a majoritetssvenskarna uppfattar och anser vem som är svensk (eller ej) liksom hur majoritetssvenskarna känner igen att någon annan är svensk (eller ej).
 
På 1970-talet verkar en majoritet av det s k svenska folket ha ansett att en svensk känner igen en annan svensk dels på språket, och då handlar det om att mer eller mindre tala mer eller mindre flytande svenska eller åtminstone svenska utan brytning, och dels på utseendet och då handlar det om att mer eller mindre kunna passera som mer eller mindre vit eller åtminstone som vit utan blandning (och sannolikt som s k nordiskt vit, d v s det ”dög” antagligen inte att vara syd- eller östeuropé).
82459822_10157073172930847_4030446393452658688_n.jpg
 
På 1980- och 90-talen verkar frågan om medborgarskap och frågan om att vara född i Sverige ha blivit allt viktigare tillsammans med att att tala mer eller mindre flytande svenska och att kunna passera som mer eller mindre vit, d v s att vara svensk medborgare och inneha ett svenskt pass och att vara inrikes född i landet.
 
På 00- och 10-talen har andra aspekter sedan börjat ”konkurrera” med eller kanske snarare komplettera både språkaspekten, utseendeaspekten, medborgarskapsaspekten och födelselandsaspekten såsom att ha bott i Sverige under en viss tid, att följa svenska traditioner, att dela svenska värderingar, att respektera svenska lagar och även att ha fast jobb och fast bostad, d v s att leva ett s k ordnat och stabilt s k ”svenssonliv”.

Sverige är det västland och det i-land som uppvisar den allra största skillnaden i kunskapsnivåer mellan majoritets- och minoritetselever i den senaste PISA-undersökningen

2018 års PISA-undersökning som undersöker 15-åriga elevers kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap i samtliga 37 OECD-länder visar å ena sidan att de svenska eleverna överlag har tagit igen det kunskapstapp som uppmättes i 2013 års PISA-undersökning och som gällde åren 2000-12 men tyvärr handlar det i huvudsak och nästan enbart om de majoritetssvenska 15-åringarna. Runt 5500 svenska elever i 207 grundskolor och 16 gymnasieskolor har då deltagit i 2018 års PISA-undersökning.
 
 
I alla OECD-länder presterar de 15-åriga eleverna med någon form av utländsk bakgrund sämre än de jämnåriga majoritetseleverna men i Sverige är skillnaden i kunskapsnivå tyvärr som allra störst mellan minoritets- och majoritetseleverna.
 
 
Utöver att Sverige uppvisar detta OECD-(jumbo)rekord i prestationsgap har kunskapsnivån hos eleverna med utländsk bakgrund inte heller förbättrats under de senaste åren samtidigt som det har vänt uppåt rejält för de majoritetssvenska eleverna.
PISA .jpg
 
 
Resultatskillnaden i läsförståelse för elever med svensk bakgrund jämfört med elever födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar, d v s de s k ”andrageneration:arna”, uppgår exempelvis till 54 poäng. Skillnaden i resultat mellan elever med svensk bakgrund och utrikes födda elever, d v s invandrarna, uppgår vidare till 115 poäng, och samma mönster gäller även i matematik och naturvetenskap. Detta är då det största uppmätta prestationsgapet bland alla OECD-länder, vilket i praktiken innebär bland alla länder i västvärlden och bland alla i-länder på jorden.
 
 
De OECD-länder som omvänt uppvisar minst skillnader i kunskapsnivå mellan majoritets- och minoritetselever är Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA. I bl a Australien och Kanada presterar de s k ”andrageneration:arna” till och med bättre än majoritetseleverna.
 
 
16% av alla elever i Sverige med svensk bakgrund uppnår vidare de allra högsta prestationsnivåerna (nivå 5 och uppåt) i läsförståelse. Motsvarande andel för de s k andragenerationseleverna är 7% och för invandrareleverna handlar det om 3%.
 
 
I andra änden av skalan når 12% av de majoritetssvenska eleverna inte upp till nivå 2, d v s de uppvisar en låg eller t o m mycket låg läsförståelsenivå. Motsvarande andel för de s k ”andrageneration:arna” är mer än dubbelt så stor – hela 27% inom denna grupp når inte upp till nivå 2 i läsförståelse – och bland de utrikes födda eleverna handlar det om otroliga 51%.
 
 
OECD-genomsnittet för motsvarande elevgrupper under nivå 2 ligger på 20%, 30% respektive 40%, vilket tyder på att de svenska majoritetseleverna presterar mycket bra jämfört med hur samma grupp presterar i andra OECD-länder medan minoritetseleverna i Sverige presterar mindre bra jämfört med hur samma grupp presterar i andra OECD-länder.
 
 
Det är naturligtvis mycket glädjande att det går så bra nu för de majoritetssvenska tonåringarna men det är samtidigt nedslående för att inte säga rejält oroväckande och otäckt att det går sämre för de s k andragenerationseleverna och invandrareleverna och inte minst att kunskapsnivåklyftan mellan majoritets- och minoritetsungdomarna bara växer och växer mot bakgrund av att en tredjedel av alla ungdomar per årskull numera slås ut i dagens svenska skolsystem och det absoluta flertalet av dem är då elever med någon form av utländsk bakgrund. Alltför många av de s k ”andrageneration:arna” och invandrarna som misslyckas i skolan hamnar sedan i brottslighet, missbruk, ohälsa och marginalisering.
 
Slutligen existerar naturligtvis också stora skillnader i kunskapsnivå även inom de s k ”andrageneration:arna” och bland invandrarna och tyvärr tyder det mesta på att det är de elever och tonåringar som fr a har utomeuropeisk bakgrund som är de som tenderar att uppvisa en låg läsförståelsenivå och låga kunskaper i matematik och naturvetenskap.

De lesbiska gifta paren i Sverige är nu i stort sett ikapp heteroparen vad gäller att skaffa barn och vilket torde vara världsunikt

DN:s Lisa Röstlund skriver idag om Martin Kolks och Gunnar Anderssons studie ”Two decades of same-sex marriage in Sweden: A demographic account of developments in marriage, childbearing and divorce” som studerar samtliga par som bildades mellan åren 1995-2012 av över 4 miljoner inrikes födda invånare i åldrarna 16-48 år och som bl a undersöker andelen gifta par som skaffade barn inom 5 år och bl a framgår det att medan barnafödandet har gått upp kraftigt bland fr a de lesbiska gifta paren så har det minskat rejält bland heteroparen under samma tidsperiod:
67275799_10156623261670847_3291556957336371200_n.jpg
 
Av exempelvis alla parbildningar som skapades år 2008 mellan inrikes födda personer så fick 48% av alla lesbiska gifta par som bildades under det året barn innan år 2013 medan 52% av alla heteropar fick barn innan år 2013.
 
 
”Det framgår också att barnafödande bland kvinnoparen ökade kraftigt under perioden. Andelen som skaffat barn fem år efter ingånget äktenskap ökade från 6 till 48 procent. Samtidigt minskade andelen heteropar som skaffat barn, från 60 till drygt 50 procent. Vad den minskningen beror på har forskarna inga teorier kring.”

Om när och varför vita majoritetssvenska barn adopterades till andra länder

År 1917 fick Sverige sin första moderna adoptionslag som började gälla året därpå och mellan 1918-70 adopterades långt över 50 000 inrikes födda barn inom riket fram tills dess att de utrikes födda adoptivbarnen ersatte den inhemska adoptionen som ett resultat av den s k 68-revolutionen.
65698580_10156560662270847_3102678546359779328_n.jpg
 
Få känner dock till att svenskfödda barn adopterades till andra länder redan fr o m 1920-talet och åtminstone fram tills 1940-talets slut innan myndigheterna satte stopp för detta efter att pressen hade kritiserat utlandsadoptionerna som både något onödigt och som ett ”slöseri” med landets mest värdefulla framtidsresurs (d v s barnen).
 
Ingen vet dock hur många (majoritets)svenska barn som adopterades bort till i huvudsak grannländerna och till Tyskland men de var åtminstone tillräckligt många för att de skulle uppmärksammas i ett reportage i Veckojournalen 1931 som explicit berättade för sina läsare varför svenska barn var eftersökta i andra länder – det handlade helt enkelt om föreställningen om svenskarna (och därmed också om de svenska barnen) som varande vitast och mest rasrena av alla vita folk i världen och ”i denna rasbiologiens tidsålder” som magasinet skrev så var det denna på den tiden så omhuldade s k vetenskapliga sanningen (utifrån kroppsmått och utseendedrag) som helt enkelt utgjorde svenskarnas och de svenska (adoptiv)barnens s k komparativa fördel och attraktionskraft utanför Sverige.
65732225_10156560662290847_7435435842258075648_n.jpg
 
Veckojournalen kunde t o m berätta om en pojke från en s k proletärfamilj i Stockholm som hade adopterats av en balttysk adelsfamilj och som skulle komma att ärva ett slott ”medan hans verkliga mor här hemma fortfarande står vid tvättbaljan” – d v s hans biomamma på Södermalm var helt enkelt en s k enkel arbetarkvinna.

Cecilia Garme skriver om vita majoritetssvenskars oro inför framtiden och längtan tillbaka till 1900-talet i Tidningen Vi

I decembernumret av Tidningen Vi skriver Cecilia Garme om det alltmer paradoxala (majoritets)svenska psyket och refererar till och citerar ur en (vithets)studie som jag och en (dåvarande) forskarkollega genomförde för några år sedan bland majoritetssvenskarna i södra Botkyrka i Storstockholm och vars resultat måste sägas ha varit i det närmaste ”profetiska” i relation till vad som händer just nu (se bl a https://www.svd.se/aven-antirasister-kan-dela-sds-asikter):
 
Å ena sidan är majoritetssvenskarna fortfarande (väst)världens mest antirasistiska och antifascistiska ”folkslag” och å andra sidan är dagens Sverige numera (väst)världens kanske mest (ras)segregerade samhälle och höga procentandelar av den infödda majoritetsbefolkningen längtar tillbaka till 1900-talet och både inklusive och exklusive alla de som sympatiserar med och röstar på SD och den rädsla inför både samtiden och framtiden som driver denna nostalgi handlar inte om materiell nöd utan om en slags existentiell oro som i hög grad går bortom de materiella faktorerna.
 
 
”Hur ska man förstå sin enkla saknad efter ”förr” om man inte vill rösta på SD, inte vill inskränka aborträtten och inte gå ur EU, samt när man faktiskt har medkänsla med folk som flyr från hemska förhållanden i andra länder?
 
”Majoritetssvenskar i Storstockholm” hette en studie som hittade människor med ungefär detta signalement. Botkyrka blev 2010 den första kommunen i Sverige där majoriteten av invånarna var födda utomlands. Segregationen är lika hiskelig där som på andra håll i landet, men i de välmående södra delarna av Botkyrka, med svenskfödd befolkning, var arbetslösheten låg och inkomsterna goda.
 
Forskarna åkte dit.
 
Inte var det lätt att få folk att prata, men i skydd av anonymiteten i fokusgrupperna öppnade medborgarna upp – och de luftade oro.
 
Oro för att skolorna i deras egna stadsdelar skulle prioriteras ner av kommunen. Oro för att svenska inte ska talas i äldreboenden. Oro för att det gamla trygga föreningslivet ska dö ut när svenska ungdomar inte sluter upp och invandrarna har sitt eget föreningsliv. Men också en viss reaktion mot invandrare som skiljer ut sig från andra med klädseln.
 
Det fanns, noterade forskarna, en allmän känsla av minskad trygghet som relaterade till globalisering, migration och ett Sverige med mångfald, samt ”en stark uppslutning kring svensk kultur och det svenska språket som en sammanhållande ingrediens i samhället.”.
 
Ett sorts kulturellt medborgarskap.
 
Detta samtidigt som personerna i studien var noga med att distansera sig från varje typ av främlingsfientlighet. Forskarna konstaterade till och med att ”stöd för mänskliga rättigheter, jämlikhet och antirasism är centrala komponenter av modern svensk identitet”.
 
Slutsats nummer två: Det verkar som vi lever med motsättningar i vår nationella identitet. Inte konstigt att det är svårt att prata om.
 
Jag kontaktar Maria Sandgren, en psykolog som visserligen inte har tittat på Botkyrka men väl på hela landet och jämfört väljarnas röstning med deras djupt liggande känslor.
 
Hon förklarar att så mycket som 29 procent av väljarkåren uppvisar den bristande tillit till andra människor och den mer pessimistiska människosyn som är statistiskt vanligare hos SD-väljare än andra.
 
– Jag skulle säga att grunden i en personlighet är tillit och människosyn. Men värderingar betyder mer för hur man röstar än vilken personlighet man har.
 
– Värderingarna formas av sammanhanget, till exempel om ens bostadsområde är tryggt, om föräldrarna har jobb, om skola och dagis är bra. Och tidsandan man växer upp i. Två personer med samma personlighet kan därför rösta helt olika, beroende på vilket sammanhang de befinner sig i, säger Maria Sandgren.
 
– Men vi konstaterar alltså att det finns en potential för SD att få en mycket högre väljarandel än de 17,5 procent de fick i valet.”

Nästan en femtedel av landets chefer sympatiserar med SD och hela 60% av cheferna tycker att Åkesson är en kompetent ledare

Att SD fortsätter att vara det överlägset största partiet bland landets manliga väljare (med 26,8%) såsom i Demoskops senaste opinionsundersökning är väl tyvärr inte att förvåna. Bland alla opinionsundersökningar som undersöker sympatierna för SD hos specifika demografiska subgrupper såsom bland just manliga väljare, bland väljare i Stor-Stockholm, bland arbetarväljare, bland kristna väljare och bland väljare som är lantbrukare så är nog den mest uppseendeväckande undersökningen hittills (åtminstone för min del) den som härom veckan publicerades av tidskriften Chef och Novus och som visar att hela 19,2% av landets chefer sympatiserar med SD.
Namnlöst.jpg
 
Av landets ca 500 000 chefer (d v s samtliga högsta chefer och samtliga mellanchefer – d v s var åttonde anställd i Sverige har idag ett chefsuppdrag och ett chefsansvar av något slag) har endast 8,5% någon form av utländsk bakgrund bland cheferna i den offentliga sektorn medan ej mer än 11,5% har det bland cheferna inom den privata sektorn. Den absoluta majoriteten av landets chefer är m a o majoritetssvenskar och de flesta är också män (knappt 40% av Sveriges chefer är idag kvinnor).
rosta1-768x839.jpg
 
Att SD är näst störst bland landets chefer och att nästan 25% av cheferna sympatiserar med M förvånar kanske samtidigt inte då få chefer sympatiserar med S eller V men det som faktiskt skrämmer (åtminstone mig) är dels att en så hög andel chefer sympatiserar med SD överhuvudtaget då detta är en mycket högutbildad och mycket högavlönad och därmed också mycket mäktig, priviligierad, välmående och välsituerad grupp i det svenska samhället och dels att chefernas relativt höga SD-stöd också är en mycket stark indikation på att SD-väljarna fortfarande domineras av majoritetssvenskar och vilket gör att det antagligen går att säga att långt över 1/3 av alla majoritetssvenska män skulle rösta på SD om det hade varit val idag.
 
Slutligen är Åkesson en av de svenska chefernas mest ”populära” ledare – medan endast 30% av cheferna har förtroende för Åkesson som politiker så ser hela 60% av cheferna Åkesson som en kompetent ledare i tidskriften Chefs och Novus undersökning och även om denna diskrepans även existerar i befolkningen i stort (d v s långt fler väljare är ”för” Åkesson än vad de är för SD vad gäller att ha förtroende för Åkesson och vad gäller att uppskatta Åkesson) så är detta en mycket stark indikation på att landets chefer uppskattar s k ”starka ledare”.

Ny avhandling om majoritetssvenskarnas välfärdschauvinism

I slutet av vårterminen försvarades och publicerades en ny avhandling vid Stockholms universitet – Tina Goldschmidts ”Immigration, social cohesion, and the welfare state” – som med utgångspunkt i den aningen speciella situationen i Sverige för invånarna med utomeuropeisk bakgrund vilka ju inte ”tar jobben från svenskarna” utan snarare inte jobbar alls i alltför hög utsträckning (i många andra västländer så finns det omvänt statistiskt ”fog” för den högerextrema retoriken att invandrarna och deras barn ”tar jobben” från de infödda majoritetsinvånarna) undersöker hur detta statistiska faktum (d v s att full sysselsättning i det närmaste råder bland de infödda majoritetssvenskarna vilka i det närmaste jobbar ihjäl sig i skrivande stund medan landets invånare med bakgrund i fr a Afrika och Mellanöstern uppvisar en låg eller t o m en extremt låg sysselsättningsgrad) påverkar majoritetsbefolkningens benägenhet att vara negativ till att invandrarna och utomeuropéerna erhåller bidrag och andra typer av välfärdstjänster och indirekt vara öppen för att rösta på SD.
 
Utifrån begreppet välfärdschauvinism som innebär att en majoritetsinvånare är negativ till att invandrare och minoritetsinvånare erhåller bidrag och tar del av välfärdssystemet så visar avhandlingen bl a att om majoritetssvenskar bor i en stadsdel eller bor nära en stadsdel där arbetslösheten är låg bland minoritetsinvånarna så är ”bara” kring 22% av majoritetsbefolkningen ”välfärdschauvinistisk” men om majoritetssvenskarna bor i ett område som t ex gränsar till ett område som domineras av minoritetsinvånare, och särskilt med utomeuropeisk bakgrund, som uppvisar en hög eller t o m mycket hög arbetslöshet och omvänt en låg eller t o m mycket låg förvärvsfrekvens så är nästan 80% (SIC!) ”välfärdschauvinister”.
 
Avhandlingen jämför också situationen i dagens Tyskland med Sverige men då Sverige inhyser en högre andel invånare med utländsk bakgrund och vilket alltmer betyder utomeuropeisk bakgrund (kring en tredjedel av Sveriges befolkning har idag någon form av utländsk bakgrund jämfört med kring 22% i Tyskland) och då arbetslösheten är lägre bland invandrare och utomeuropéer i Tyskland så är det inte alltid så lätt att jämföra majoritetsbefolkningens attityder till minoritetsbefolkningen i de båda länderna.
 
Påfallande ofta erhåller SD också höga eller t o m mycket höga procentandelar i valkretsar, områden och stadsdelar som fr a gränsar till miljonprogramsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund och där arbetslösheten är hög och sysselsättningsgraden är låg.
 
Allt detta innebär att om landets alla minoritetsinvånare, och särskilt de med bakgrund i Afrika och Mellanöstern, arbetade i högre utsträckning och tog emot bidrag i lägre utsträckning så skulle majoritetssvenskarnas benägenhet att rösta på SD och att vara emot att utomeuropéerna erhåller bidrag minska dramatiskt.

Om löneskillnader mellan majoritetssvenska akademiker och akademiker med utomeuropeisk bakgrund

För alla som undrar över och är nyfikna på hur mycket landets akademiker och SACO-människor tjänar (d v s det översta s k toppskiktet på den svenska arbetsmarknaden som utgör ca 15-20% av befolkningen) och hur stor löneskillnaden är mellan akademiker med utländsk bakgrund och akademiker med svensk bakgrund:
 
En ny rapport från SACO som undersöker lönerna för landets ca 75 000 akademiker (d v s enbart de som har en högskoleexamen) med utländsk bakgrund som har ett SACO-yrke (t ex lärare, läkare, ingenjörer, forskare, IT-tekniker, ekonomer, högre tjänstepersoner, utredare, planerare o s v) och som har ett arbete (d v s alla arbetslösa akademiker med utländsk bakgrund är ej med och ej heller alla akademiker med utländsk bakgrund som har ett LO- eller TCO-yrke) och inkluderande både de utrikes födda inklusive de adopterade (d v s de s k ”autentiska” och ”äkta” invandrarna), de s k ”andrageneration:arna” och de s k blandade visar att löneskillnaderna gentemot de infödda majoritetssvenskarna är mycket stor vid likvärdigt arbete (t ex om akademikerna utför exakt samma arbetsuppgifter och innehar exakt samma yrkestitel och tjänstebeskrivningar) och vid likvärdig position (t ex om akademikerna i fråga är mellanchefer eller chefer) och även för de som har en helt och hållet svensk högskoleexamen bakom sig och även för de som har bott mycket länge i Sverige och som dessutom har arbetat länge inom just ett SACO-yrke.
 
Samtidigt visar rapporten att akademiker som har bakgrund i övriga Norden, i EU och i Nordamerika (d v s i ”kärn-Väst”) tjänar mer eller i stort sett lika mycket som de infödda majoritetssvenskarna – d v s lönegapet gäller de akademiker som har utomvästerländsk bakgrund (d v s som har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika). Det oförklarade lönegapet efter justering för ålder, klass, kön, region, sektor o s v uppgår till ca 8% och är därmed större än det oförklarade lönegapet mellan män och kvinnor ”rakt av” som ligger på ca 4-6%. Det oförklarade lönegapet är vidare och f ö större mellan SACO-män med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och SACO-män med majoritetssvensk, nordisk, europeisk och nordamerikansk bakgrund än mellan SACO-kvinnor med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och SACO-kvinnor med majoritetssvensk, nordisk, europeisk och nordamerikansk bakgrund, d v s en slags ”omvänd” könshierarki (d v s att kvinnor tjänar mer än män) råder bland SACO-utomeuropéerna och SACO-utomvästerlänningarna medan den ”normala” könshierarkin (d v s att män tjänar mer än kvinnor) gäller bland majoritetssvenskarna.
 
Tyvärr är det också ”den gamla vanliga” ”tripp-trapp-trull”-hierarkin som även gäller bland akademikerna med utländsk bakgrund och oavsett sfär och bransch (här nedan redovisas som exempel på detta medlellönerna för ekonomer samt för lärare och forskare): Bäst går det som alltid för de s k blandade (d v s de som rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”halvsvenskar” och, om de har en utomvästerländsk förälder, för de som rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”halvvita”), därefter kommer de s k ”andrageneration:arna” (d v s de som helt och hållet är födda och uppvuxna i Sverige men samtidigt rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”hel-icke-svenskar” och om de har två utomvästerländska invandrarföräldrar så är de också rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt ”hel-icke-vita”) och allra sämst går det ”som alltid” för de ”riktiga” invandrarna inkluderande även de utlandsadopterade vilka tyvärr också i tidigare undersökningar har visat sig uppvisa och ”åtnjuta” lägre medellöner än motsvarande majoritetssvenska jämförelsegrupper.
 
19905326_10154856523980847_8356656920362206079_n
årsmedellön för SACO-ekonomer
inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (s k infödda majoritetssvenskar): 46 983 (OBS: notera att födda i övriga Norden tjänar något mer än de infödda majoritetssvenskarna och vilket möjligen kan bero på de ytterst framgångsrika invandrade finlandssvenskarna – 47 012)
inrikes födda med en utrikes född förälder (s k blandade): 46 406 (OBS: notera att bland s k blandade som har en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k blandade ”rakt av”)
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (s k ”andrageneration:are”) 42 045 (OBS: notera att bland s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k ”andrageneration:are” ”rakt av”)
utrikes födda i Afrika, Asien och Latinamerika inklusive adopterade: 36 403
 
årsmedellön för SACO-lärare och SACO-forskare
inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (s k infödda majoritetssvenskar): 40 930 (OBS: notera att födda i övriga Norden tjänar något mer än de infödda majoritetssvenskarna och vilket möjligen kan bero på de ytterst framgångsrika invandrade finlandssvenskarna – 42 139)
inrikes födda med en utrikes född förälder (s k blandade): 39 769 (OBS: notera att bland s k blandade som har en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k blandade ”rakt av”)
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (s k ”andrageneration:are”) 38 260 (OBS: notera att bland s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k ”andrageneration:are” ”rakt av”)
utrikes födda i Afrika, Asien och Latinamerika inklusive adopterade: 36 241