Kategori: Frankrike

Igår besegrades två högerpopulister i valen i Frankrike och Slovenien

Det finns fortfarande hopp för Europa: Igår besegrades både högerpopulisten Le Pen i Frankrike och högerpopulisten Janša i Slovenien och därmed blev det inte som för tre veckor sedan när högerpopulisterna Orbán och Vucic segrade i Ungern respektive Serbien utan i stället tvärtom. Det ska påminnas om att samtliga dessa fyra politiker tidigare har stöttat både Putin och Trump och i åtminstone två av länderna straffade väljarna turligt nog dem för det och med all rätt.

Och nu när samtliga röster som avlades i gårdagens andra och avslutande omgång av det franska presidentvalet är räknade går det att konstatera att Le Pen tog hem nästan hela norra och nordöstra Frankrike, vilket innebär att Stor-Paris (d v s den franska huvudstadsregionen) nästan är omringat av ”Le Pen-land”, liksom i stort sett hela Sydfrankrike och delar av centrala och sydvästra delen av det s k hexagonlandet. I Paris historiska innerstad gjorde Le Pen av någon outgrundlig anledning f ö bäst ifrån sig i det minst befolkade distriktet det första arrondissementet (även kallat Louvre) där hon erhöll 26% av rösterna att jämföra med genomsnittet på 15%. I ”Frankrikes Göteborg” den andra största franska (stor)staden Marseille lyckades Le Pen slutligen kapa åt sig över 40% av rösterna.

Och i Sverige slutligen röstade 93,3% av fransmännen på Macron vilket är ett resultat som knappt borde vara möjligt och som kanske är det mest uttalade anti-Le Pen-resultatet i världen bland franska medborgare som befinner sig utanför Frankrike.

Den franska radikalhögern med Marine Le Pen i spetsen gjorde igår sitt bästa val någonsin och erhöll en tredjedel av fransmännens röster

Marine Le Pen slog igår sitt (och sin fars) tidigare rekord och erhöll 23,15% trots ett lågt valdeltagande (vilket alltid missgynnar högerpopulister då det i huvudsak är arbetarna som avstår från att rösta, vilka annars hade röstat högerpopulistiskt) även om Macron kom före Le Pen med 27,84% i den första omgången av det franska presidentvalet och hade inte högerextremisten Zemmour ställt upp och erhållit 7,07% så hade Le Pen blivit större än Macron. Zemmour erhöll f ö hela 17,48% i Paris 16:e arrondissement, som räknas som något av den franska huvudstadens motsvarighet till Stockholms Östermalm.

Den 24 april äger den andra och avgörande omgången av valet rum och både Zemmour och den högerradikala kandidaten Dupont-Aignan, som igår erhöll 2,06%, har uppmanat sina väljare att rösta på Le Pen vilket innebär att Le Pen kan räkna med minst en tredjedel av rösterna och det är därtill mycket troligt att åtskilliga av vänsterpopulisten Mélenchons väljare också kommer att rösta på Le Pen. 

Tillsammans tog den franska radikalhögern hem runt 33% av fransmännens röster, de kandidater som innan den ryska invasionen stödde Putin vann runt 55% av rösterna och de tre gamla partierna Republikanerna, Socialistpartiet och Franska kommunistpartiet ej mer än runt 8%.

Den franska valkretskartan visar att Le Pen (den bruna färgen) tyvärr tog hem och segrade i större delen av norra och östra Frankrike liksom som alltid i Sydfrankrike samt även på sina ställen i den sydvästra delen av landet och bl a erhöll hon följande resultat i följande regioner, departement och städer (OBS: nedanstående valresultat är ännu högre om även Zemmours röster räknas in):

39,27% i Aisne

38,68% i Pas-de-Calais

36,6% i Haute-Marne

35,11% i Meuse

34,6% i Haute-Saône

33,35% i Hauts-de-France 

32,95% i Aube

32,81% i Somme

32,74% i Pyrénées-Orientales 

32,3% i Oise

32,22% i Vosges

32,29% i Eure

30,61% i Var

30,56% i Marne

30,37% i Moselle

30,14% i Aude

29,54% i Grand-Est

29,43% I Vaucluse

29,34% i Gard

29,27% i Nord

28,93% i Tarn-et-Garonne

27,59% i Provence-Alpes-Côte D’Azur 

27.39% i Perpignan

27,35% i Bourgogne-Franche-Comté

27,32% i Lot-et-Garonne

27,14% i Normandie

26,64% i Alpes-Maritimes

26,29% i Jura

26,25% i Bouches-du-Rhône

25,95% i Hérault

25,86% i Centre-Val De Loire

25,28% i Toulon

24,62% i Occitanie 

22,39% i Nice

22,34% i Reims

20,89% i Marseille

De högerradikala massmötenas tid är nu tyvärr återigen tillbaka: Idag samlades närmare 100 000-högerextremister i centrala Paris

De högerradikala massmötenas tid är nu tyvärr återigen tillbaka med full kraft efter att pandemin sakta men säkert ebbar ut:

Den franske presidentkandidaten Zemmour, som kan jämföras med AfS’ Kasselstrand i Sverige vad gäller (höger)radikalitet, höll nyligen ett enormt s k massmöte på Place de Trocadéro i Paris historiska innerstad som ska ha samlat minst 50 000 fanatiska anhängare som företrädesvis tillhör den vita arbetarklassen och vilka bl a taktfast skanderade ”Macron mördare”, ”Ut med araberna” och ”Frankrike åt fransmännen” ackompanjerade av en skog av vajande trikolorer.

Den typen av gigantiska massmöten har bl a Trump, Farage och Salvini liksom spanska Vox och tyska AfD och de högerradikala regeringspartierna i Polen och Ungern (liksom Putin i Ryssland) arrangerat genom åren liksom f ö även Le Pen, Zemmours konkurrent om de franska högerpopulistiska och högerextrema väljarna i april månads presidentval i Frankrike, som tidigare kunde samla 10 000-tals parisare i sina ”alternativa” första maj-tåg som bl a Åkesson en gång i tiden fick äran att gå i täten för (Åkesson och några andra svenskar utgjorde en gång fanbärarna i den främsta fanborgen).

Det var den italienska extremnationalistiska författaren Gabriele D’Annunzio som 1919 i sin fristat i Fiume i nuvarande kroatiska Rijeka uppfann hela idén med och scenografin bakom att avhålla organiserade högerradikala massmöten inklusive att vråla närmast osammanhängande från en talarstol och göra groteska miner och grandiosa gester, att få en gigantisk publik att dialogiskt och taktfast skandera slagord i kör och helst också röra sig synkroniserat tillsammans med sina kroppar på ett koreograferat vis och i D’Annunzios fall också att s k segerhälsa (d v s att s k ”heil:a” vilket numera ju ej sker längre vid dylika massmöten och av kända orsaker).

Film om utlandsadopterade i Frankrike har svensk premiär under Tempo dokumentärfestival 

Idag invigs Tempo dokumentärfestival i Stockholm och en film som visas och har svensk premiär under festivalen är den franska regissören Amandine Gays ”Une histoire à soi” eller ”A story of one’s own” (2021) som handlar om fem icke-vita utlandsadopterade i Frankrike från Brasilien, Sri Lanka, Rwanda, Australien och Sydkorea. Gay är själv adopterad och är i Frankrike känd som varande både en filmregissör och skådespelare liksom som en offentlig person som just är adopterad och hon är en av dem som sedan december 2021 försöker få Macrons regering att tillsätta en statlig fransk utredning för att gå till botten med korruptionen inom den franska internationella adoptionsverksamheten.

Filmen liksom alla andra filmer som visas under festivalen går att se hemma digitalt via streaming för 300 kr från och med den 12 mars kl. 10, när premiärvisningen äger rum, och fram tills den 14 mars kl. 10.

https://www.drakenfilm.se/film/A-story-of-ones-own

”En gripande dokumentär som lyfter frågeställningar kring internationella adoptioner på ett reflekterande och samtidigt poetiskt sätt. Fem personer mellan 25 och 52 år – ursprungligen från Sydkorea, Brasilien, Rwanda, Sri Lanka och Australien – är alla uppvuxna i vita franska familjer. De berättar generöst och personligt om hur identiteten som adopterad har påverkat dem både känslomässigt och psykologiskt under uppväxten och ända in i vuxen ålder. Deras berättelser sammanvävs mot en bakgrund av gamla bilder från familjealbum, videofilmer och arkivklipp. Ibland är bilderna lite suddiga – vilket ger ännu mer skärpa åt de ord som sägs. Regissören Amandine Gay är själv adopterad och vet därför hur viktigt det är att kunna fylla i tomrummen i historien om sitt eget ursprung, när det är möjligt. När pusselbitarna faller på plats för Justine, Mathieu, Anne-Charlotte, Nicolas och Céline väcker det därför stor empati.”

Le Pen och Zemmour skulle tillsammans samla närmare 40% av fransmännens röster om det hade varit val idag

I april i år äger det franska presidentvalet rum i ett land som blir alltmer högerradikaliserat och inte minst tack vare ”Frankrikes Trump” Éric Zemmour. I allt fler länder runtom i Europa har ett nytt mer radikalt parti och/eller en ny mer radikal ledare på sistone kommit att utmana det ”gamla” högerpopulistiska partiet såsom FvD och Baudet i Nederländerna (i relation till det ”gamla” högerpopulistiska partiet PVV) eller Nye Borgerlige och Vermund i Danmark (i relation till det ”gamla” högerpopulistiska partiet DF) och så även i Frankrike.

Le Pen och Zemmour skulle tillsammans samla närmare 40% av fransmännens röster om det hade varit val idag och i den mest troliga andra valomgången som kommer att stå mellan Macron och Le Pen uppger över 44% av fransmännen att de är beredda att rösta på Le Pen.

https://www.svd.se/kraftigt-ras-for-pecresse

”Sittande presidenten Emmanuel Macron står på 24,5 procent, mot 18 procent för högernationalisten Marine Le Pen och 13,5 procent för oberoende ytterhögerkandidaten Éric Zemmour. Källor inom Macrons parti Republiken på väg (LREM) säger till AFP att han väntas kicka igång sin kampanjrörelse med ett valmöte i Marseille den 5 mars. Enligt mätningen från Elabe är presidenten fortsatt klar favorit till att vinna i en tänkbar finalomgång: antingen med 55,5 procent mot 44,5 om han får möta Le Pen, eller med 66-34 om han ställs mot Zemmour.”

De utlandsadopterade i Frankrike kräver nu att alla ursprungsländer och ankomstår ska utredas

Den 20 december 2021 publicerade Le Monde en uppmärksammad debattartikel och ett historiskt upprop som en koalition bestående av ett stort antal utlandsadopterade i Frankrike skrev under vilka tillsammans krävde att Macrons regering tillsätter en statlig fransk utredning för att gå till botten med korruptionen inom den franska internationella adoptionsverksamheten som bevisligen har stått bakom ett stort antal illegala adoptioner från bl a Sydkorea, Vietnam, Tchad, Haiti, Chile, Sri Lanka, Mali, Guatemala och Etiopien och med den franska statens goda minne (och välsignelse). 

Själv skrev jag också under Le Monde-artikeln som den enda icke-fransmannen att göra så (d v s jag är ju en svensk utlandsadopterad person) och i anslutning till uppropet lovade Macrons minister för barn- och familjefrågor Adrien Taquet att en sådan utredning kommer att tillsättas i någon form.

Idag kräver samma koalition av utlandsadopterade i Frankrike som kallar sig RAIF – Pour la reconnaissance des adoptions illégales à l’international en France – i ett öppet brev till samtliga ledamöter i den franska nationalförsamlingen att samtliga ursprungsländer ska inkluderas i den kommande utredningen liksom samtliga ankomstår ända sedan de första internationella adoptionerna ägde rum till Frankrike från bl a Algeriet, Vietnam och Sydkorea i början av 1960-talet och fram tills idag:

Totalt har Frankrike och fransmännen adopterat runt 100 000 barn från åtminstone ett 80-tal olika länder sedan 1960-talets början och fram tills dags dato.

Debattartikel i dagens Le Monde som kräver att Macrons regering utreder korruptionen inom den franska adoptionsverksamheten

Idag har Le Monde publicerat en unik debattartikel som har undertecknats av ett flertal utlandsadopterade i Frankrike och andra personer som stöttar de adopterades krav på Macrons regering att tillsätta en utredning för att gå till botten med korruptionen inom den franska internationella adoptionsverksamheten.

Frankrike har sedan 1960-talet adopterat runt 150 000 barn från fr a sina kolonier över haven och 1000-tals av dessa adoptioner misstänks ha varit illegala och i praktiken handlat om ren människohandel och trafficking. Jag är inte någon fransman men jag har valt att som enda svensk underteckna dagens Le Monde-debattartikel för att stötta mina adopterade systrar och bröder i Frankrike i deras kamp för sanning, rättvisa, upprättelse och försoning.

Det finns totalt en miljon utlandsadopterade i Väst och i hela västvärlden kräver nu vuxna utlandsadopterade från det global Syd och från de gamla utomeuropeiska kolonierna att de olika västerländska mottagarländerna ska erkänna att alltför många av adoptionerna inte gick rätt till och att de adopterades förstaföräldrar och förstafamiljer i ursprungsländerna helt enkelt har utsatts för mycket grova brott och övergrepp.

”Dans une tribune au «Monde» à l’initiative de l’association RAIF, des élus et des militants associatifs demandent une enquête indépendante sur les adoptions internationales réalisées depuis 1960 permettant de reconnaître les adoptions illégales.”

https://www.lemonde.fr/international/article/2021/12/08/du-guatemala-a-la-france-des-familles-brisees-par-les-adoptions-illegales_6105102_3210.html

Aller chercher ou faire venir un enfant du bout du monde pour le faire sien a souvent été considéré comme un acte d’amour inconditionnel. Longtemps idéalisée, l’adoption internationale s’est développée crescendo depuis le milieu du 20° siècle sans réelle considération de l’intérêt de l’enfant. Des milliers d’enfants adoptés à l’international ont ainsi été séparés abusivement et définitivement de leur famille et de leur culture de naissance. Aujourd’hui, si certains acteurs de l’adoption minimisent l’importance des pratiques frauduleuses, arguant qu’elles ont eu lieu il y a longtemps, il n’en demeure pas moins que depuis des décennies des dérives avérées entachent l’adoption internationale dans de nombreux pays : Tchad, Haïti, Chili, Sri Lanka, Mali, Éthiopie, Guatemala…

La Convention Internationale des Droits de l’Enfant (CIDE) consacre dès 1989 le principe d’intérêt supérieur de l’enfant qui suppose “la prise en compte de ses besoins fondamentaux, physiques, intellectuels, sociaux et affectifs, ainsi que le respect de ses droits devant guider toutes décisions le concernant” (art.3). La CIDE précise également le droit de l’enfant “à connaître et grandir dans sa famille d’origine et l’obligation des États de soutenir cette dernière pour qu’elle puisse élever dignement son enfant“ (art.7). Elle défend le droit de l’enfant à “préserver son identité et ses relations familiales” (art. et stipule “qu’aucun enfant ne peut être séparé de ses parents contre leur gré “ (art. 9). Pourtant, malgré ces textes normatifs repris par la Convention de La Haye de 1993 sur la protection des enfants et la coopération en matière d’adoption internationale, ratifiée par la France en 1998, les adoptions internationales en France n’ont cessé d’augmenter jusqu’en 2004 sans le contrôle nécessaire qui aurait permis d’éviter les dérives observées (défaut de consentement des parents, falsifications de documents, pression sur les familles biologiques, disparitions forcées, etc.).

Outre l’intérêt supérieur de l’enfant, la notion de subsidiarité est un autre pilier de la Convention de La Haye de 1993. En effet, il est dans l’intérêt supérieur de l’enfant de grandir et d’être élevé dans son environnement familial et culturel d’origine. Lorsqu’aucune solution ne peut être considérée au sein de la famille élargie, alors l’enfant peut être confié à une institution en vue d’un placement dans une famille d’accueil, voire d’une adoption. Avant de se prononcer sur une décision définitive, les autorités doivent vérifier ces différents niveaux de subsidiarité (parents, famille élargie, pays, communauté culturelle). Un examen méticuleux d’autres options de protection doit aussi être effectué afin d’évaluer si un enfant réunit les conditions requises à l’adoption (enfant réellement orphelin, acte d’abandon, consentement éclairé des parents, etc.), définissant ce qu’on appelle les critères d’adoptabilité. Beaucoup d’adoptions illégales ont ainsi été prononcées au mépris des principes fondamentaux de subsidiarité, d’intérêt supérieur de l’enfant et des critères d’adoptabilité. Selon la Rapporteuse spéciale des Nations Unies sur la vente d’enfants “Ces principes sont violés lorsque le but d’une adoption est de trouver un enfant pour les parents adoptifs plutôt qu’une famille pour l’enfant”. Au mépris des principes énoncés ci-dessus, la France peine encore à mettre en œuvre les recommandations de la Convention de la Haye, pourtant ratifiée il y a plus de 20 ans.

Nous demandons ainsi que la France honore ses engagements et, partant:

Applique strictement le principe de subsidiarité et évalue rigoureusement l’adoptabilité des enfants dans leurs pays de naissance

Consacre le droit au rétablissement de l’identité de naissance, pour ceux qui le souhaitent (art. 8 CIDE) et le droit d’accès à l’information relative aux origines, à l’identité et au passé médical (art. 30 Convention de La Haye de 1993) via une structure centrale effective.

Outre ces engagements inscrits dans des conventions internationales, nous demandons que la France instaure un protocole d’aide à la recherche des origines (RDO) gratuit, par pays et sans limite de temps. Cet accompagnement par des spécialistes de l’adoption internationale inclurait soutien juridique, diplomatique, administratif, financier et psychologique. Un encadrement étatique est nécessaire pour éviter la privatisation et la monétisation d’un marché lié à la RDO, celle-là même qui révèle bien souvent les pratiques illicites. L’État doit ainsi sécuriser l’accès aux tests ADN et coopérer avec les pays d’origine, afin d’empêcher toute activité commerciale qui en découlerait. Les transactions financières indissociables des adoptions illégales ne peuvent perdurer dans la RDO des personnes adoptées. Enfin, nous demandons qu’une enquête indépendante sur les adoptions internationales réalisées de 1960 à ce jour soit diligentée, permettant de reconnaître les adoptions illégales, mettre en lumière les pratiques illicites et s’assurer qu’il y soit mis fin.

La France doit respecter les droits des personnes adoptées, reconnaître les préjudices des victimes, condamner les responsables et empêcher les futures dérives. Aujourd’hui, au nom des générations présentes et à venir, au nom des parents de naissance et des parents adoptifs, il est impératif de replacer les droits et l’éthique au centre du dispositif de l’adoption internationale pour que cessent enfin abus et dénis.

Sojamjölk och kinesiska anarkister i Frankrike

Antar att vi alla har våra (historiska och politiska) associationsbanor och referensramar när vi stöter på olika företeelser i vardagen: Varje gång jag ser ett paket sojamjölk tänker åtminstone jag på den kinesiske anarkisten Li Shizeng som var den förste att ta fram en sojamjölksprodukt i Väst och även att ta patent på densamma när han bodde i Paris på 1900- och 10-talen.

Li skrev t o m en bok om sojabönan på franska och om alla de produkter som går att tillverka av densamma såsom just sojamjölk. Legenden säger att sojamjölken och de andra sojaprodukterna som Li och hans kinesiska anarkistkamrater i exil tillverkade och sålde i Frankrike t o m finansierade delar av den kinesiska anarkiströrelsen i hemlandet.

En av Lis anarkistkamrater grundade, öppnade och drev f ö Europas näst första kinesiska restaurang i Paris (den första kinesiska restaurangen i Europa hade öppnats i London några år dessförinnan) som ska ha varit den första kinesiska restaurangen som förestod det koncept och den typ av inredning o s v som senare kom att gälla för i stort sett alla kinesiska restauranger i Europa. Och myten säger så klart att även delar av vinsten från kontinental-Europas och Frankrikes första kinesiska restaurang bidrog till att finansiera den kinesiska anarkiströrelsen.

Om att agera som sakkunnig

Lite speciellt att på sistone ha fått en utbetalning vardera från de båda lärosätena Institut d’études politiques de Paris eller Sciences Po och Massachusetts Institute of Technology eller MIT, vilka båda betraktas som ledande i sitt slag, och det handlar då om att jag (nog alltför ofta – 7-10 tidskriftsartiklar per år brukar jag normalt granska) åtar mig olika granskningsuppdrag som går ut på att i egenskap av sakkunnig granska andra forskares bokmanus, tidskriftsartiklar och forskningsansökningar.

Normalt görs detta tidsödande arbete nästan alltid gratis men i vissa fall när det gäller längre texter så erbjuder åtminstone de större universiteten en viss ersättning för en ibland tiosidig granskningsrapport. Nästan alla texter som just jag granskar handlar f ö om ras och vithet, adoption, reproduktion och familj, kolonialism och rasism eller extremhögern och nazism.

I år är det 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum

Ibland är tidsperspektiven verkligen hisnande: Kom just att tänka på att det faktiskt bara var 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum, vilket ju innebär att det finns människor som lever än idag som faktiskt levde även då.

Utställningen räknas som den antagligen största och mest påkostade av det mycket stora antalet kolonialutställningar som olika europeiska och västerländska imperiemakter (liksom även Japanska imperiet) avhöll mellan cirka 1880-1950 (och bl a Danmark) och i Franska kolonialimperiets gigantiska utställning i Bois de Vincennes i Paris som officiellt gick under benämningen Exposition coloniale internationale deltog även bl a Nederländerna, Portugal, Belgien och Italien med egna paviljonger som visade upp både artefakter, djur och levande människor från dessa länders olika kolonier.

Utställningen pågick mellan maj-november 1931 och sammanlagt såldes otroliga 33 miljoner biljetter och möjligen besöktes utställningen av så många som 10 miljoner enskilda personer från hela Europa och västvärlden (många Parisare sägs då ha besökt utställningen vid flera tillfällen då den var så jättelik och därför krävde flera besök).

Samtidigt pågick en antikolonial och antirasistisk utställning som det dåvarande franska kommunistpartiet PCF anordnade med bidrag av bl a André Breton, Paul Éluard och Louis Aragon – Sanningen om kolonierna eller La verité sur les colonies – som handlade om övergreppen och förtrycket i det Franska kolonialimperiet och som bara ska ha besökts av ynka 5000 personer. Denna utställning genomfördes med stöd av Sovjetunionen och av den lilla icke-vita minoritet som då bodde och levde i Paris och i Frankrike, som härrörde från de franska kolonierna.

För 90 år sedan går det med andra ord och kort och gott att konstatera att fransmän, européer och västerlänningar i gemen var helhjärtat för kolonialismen medan ett mycket litet antal av desamma var emot kolonialismen. Mellankrigstiden är också den period då de europeiska och västerländska kolonialimperierna stod i zenit när kring 85% av jordens yta antingen styrdes direkt från Europa som kolonier och protektorat eller av ättlingar till européerna som bosättarstater.

Efter Andra världskriget och efter 1945, d v s bara 14 år efter den stora kolonialutställningen i Paris, gick det sedan som bekant sakta men säkert utför de europeiska och västerländska kolonialimperierna och inte minst p g a att Japanska imperiet hade besegrat och förnedrat desamma i Stillahavsasien (inklusive Franska kolonialimperiet), vilket i sin tur resulterade i att först just Asien och därefter Afrika kom att avkoloniseras mellan 1946-99. 

Ironiskt nog är Palais de la Porte Dorée, som uppfördes för kolonialutställningen och som därefter inhyste Musée des Colonies numera Frankrikes och Paris invandringsmuseum Cité nationale de l’histoire de l’immigration. Idag befolkas Stor-Paris av ett mycket stort antal invånare som har bakgrund i det gamla Franska kolonialimperiet och vars förmödrar och förfäder ställdes ut på kolonialutställningen 1931. Minst lika ironiskt är också att utanför byggnaden och museet finns det numera ett monument över alla de 10 000-tals fransmän som stupade i Indokinakriget eller Guerre d’Indochine mellan 1946-54.