Kategori: Frankrike

En dag i Frankrikes tecken

Det är inte varje dag som en får postförsändelser med böcker från Frankrike och verkligen inte varje dag som två sådana försändelser kommer med brevbäraren på en och samma dag men för min del hände det faktiskt i fredags:

Det handlar dels om Johee Bourgains bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités” som anlände färsk från tryckeriet tillsammans med några rader från förlaget/förläggaren då jag är omnämnd i boken och då författaren tydligen uppskattar mig. Bourgain är likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist och hon anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption i boken, som är den allra första i sitt slag i Frankrike och på franska.


Sedan fick jag också Jun Youn Kims avhandling ”Les pratiques de l’adoption et la famille en Corée du XVème au XXème siècle. Une approche institutionnelle et sociologique”, vari jag också är omnämnd. Jun Youn Kim besökte mig i Sverige när hon var doktorand och fick då låna och/eller kopiera av en massa empiriskt material av mig, vilket hon också tackar mig för i sin avhandling.


Och märkligast av allt är att jag tidigare på dagen intervjuades av den franska dagstidningen Le Monde angående mitt mångåriga arbete med att gräva fram och uppmärksamma korruptionen inom den globala adoptionsindustrin liksom angående min forskning inom fältet kritiska adoptionsstudier, som också är känt i Frankrike.

Ny postkolonial feministisk bok om internationell adoption i Frankrike

Tipsar gärna om Johee Bourgains kommande bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités”, som likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist samt anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption.

Frankrike är det land i världen som i absoluta tal har adopterat flest barn från andra länder efter USA liksom från just Sydkorea – det handlar om åtminstone 75 000 barn varav 15 000 härrör från Sydkorea – och merparten av utlandsadoptionerna härrör från det gamla Franska kolonialimperiet.

Den idag korruptionsdömde Sarkozy var mycket aktiv i adoptionssammanhang och tillsatte t o m en statlig utredning för att få Frankrike och fransmännen att adoptera ännu fler utländska barn och det var just Sarkozy som förespråkade att Frankrike skulle satsa på att adoptera från sina f d kolonier som ett sätt att utnyttja en ”komparativ fördel” och därmed konkurrera med USA och med de andra stora västerländska adoptionsländerna såsom Spanien och Italien då efterfrågan på adoptivbarn alltid har varit större än tillgången på s k adopterbara barn i ursprungsländerna.

Utredningen leddes av Sarkozys vän Le Mondes redaktör Jean-Marie Colombani som f ö även kontaktade mig i egenskap av svensk forskare under utredningens gång och bad om information om den svenska adoptionsvärlden.

L’adoption internationale, mythes et réalités

”À quoi pensez-vous quand vous entendez « adoption internationale » : à un acte d’amour, un geste qui sauve un·e orphelin·e ? Joohee Bourgain analyse les pratiques et les enjeux de l’adoption internationale dans une perspective antiraciste, anticapitaliste et décoloniale. À partir d’une critique des rapports asymétriques de pouvoir entre le Nord et le Sud, l’autrice déconstruit un par un les mythes qui entourent l’adoption – le mythe de l’abandon, de l’orphelin·e misérable, ou de l’adoption comme acte non-raciste, pour ne citer qu’eux.

Car si cette mythologie n’est jamais questionnée, n’est-ce pas parce que l’on entend rarement les personnes adoptées s’exprimer sur ce sujet ? L’autrice témoigne à partir de sa propre expérience d’adoptée sud-coréenne, fait le lien avec le vécu d’autres minorités, et appelle à la politisation pour que la prise de conscience individuelle soit suivie d’une organisation collective.

Joohee Bourgain, enseignante dans le secondaire, est également militante antiraciste et féministe. Persuadée de la nécessité de rendre visible un discours critique sur l’adoption internationale et de reconsidérer l’adoption du point de vue des adopté·es, elle souhaite par ce livre libérer la parole et porter ce sujet dans le débat public.”

NY Times skriver om attackerna på den kritiska ras- och vithetsforskningen i Europa efter BLM-rörelsen

NY Times franske korrespondent Norimitsu Onishi frågar sig hur det kan komma sig att amerikansk kritisk ras- och vithetsforskning alltmer framställs som ett hot i flera länder i Europa efter 2020 års BLM-rörelse med Frankrike som exempel.

Även i Sverige har då ett flertal röster hörts både inom och utanför den svenska akademin som säger att kritisk ras- och vithetsforskning inte har inom den svenska högskole- och forskarvärlden att göra, att rasbegreppet inte ska användas inom svensk forskning, att ras inte ska brukas som kategori i svensk kvantitativ forskning och i svensk statistik samt att själva glosan ras i sig ska utmönstras:

“Politicians and prominent intellectuals say social theories from the United States on race, gender and post-colonialism are a threat to French identity and the French republic.”

““Certain social science theories entirely imported from the United States,’’ said President Emmanuel Macron. French politicians, high-profile intellectuals and journalists are warning that progressive American ideas — specifically on race, gender, post-colonialism — are undermining their society.

“There’s a battle to wage against an intellectual matrix from American universities,’’ warned Mr. Macron’s education minister.”

(…)

“The fierce French debate over a handful of academic disciplines on U.S. campuses may surprise those who have witnessed the gradual decline of American influence in many corners of the world. In some ways, it is a proxy fight over some of the most combustible issues in French society, including national identity and the sharing of power.

In a nation where intellectuals still hold sway, the stakes are high. With its echoes of the American culture wars, the battle began inside French universities but is being played out increasingly in the media. Politicians have been weighing in more and more, especially following a turbulent year during which a series of events called into question tenets of French society.

Mass protests in France against police violence, inspired by the killing of George Floyd, challenged the official dismissal of race and systemic racism. A #MeToo generation of feminists confronted both male power and older feminists.

A widespread crackdown following a series of Islamist attacks raised questions about France’s model of secularism and the integration of immigrants from its former colonies. Some saw the reach of American identity politics and social science theories. Some center-right lawmakers pressed for a parliamentary investigation into “ideological excesses’’ at universities and singled out “guilty’’ scholars on Twitter.

Mr. Macron — who had shown little interest in these matters in the past but has been courting the right ahead of elections next year — jumped in last June, when he blamed universities for encouraging the “ethnicization of the social question’’ — amounting to “breaking the republic in two.’’

(…)

“The French state does not compile racial statistics, which is illegal, describing it as part of its commitment to universalism and treating all citizens equally under the law. To many scholars on race, however, the reluctance is part of a long history of denying racism in France and the country’s slave-trading and colonial past.”

(…)

“Mr. Macron’s education minister, Jean-Michel Blanquer, accused universities, under American influence, of being complicit with terrorists by providing the intellectual justification behind their acts. A group of 100 prominent scholars wrote an open letter supporting the minister and decrying theories “transferred from North American campuses” in Le Monde. A signatory, Gilles Kepel, an expert on Islam, said that American influence had led to “a sort of prohibition in universities to think about the phenomenon of political Islam in the name of a leftist ideology that considers it the religion of the underprivileged.’’

Along with Islamophobia, it was through the “totally artificial importation’’ in France of the “American-style Black question” that some were trying to draw a false picture of a France guilty of “systemic racism’’ and “white privilege,’’ said Pierre-André Taguieff, a historian and a leading critic of the American influence.

Mr. Taguieff said in an email that researchers of race, Islamophobia and post-colonialism were motivated by a “hatred of the West, as a white civilization.’’ “The common agenda of these enemies of European civilization can be summed up in three words: decolonize, demasculate, de-Europeanize,’’ Mr. Taguieff said.

“Straight white male — that’s the culprit to condemn and the enemy to eliminate.” Behind the attacks on American universities — led by aging white male intellectuals — lie the tensions in a society where power appears to be up for grabs, said Éric Fassin, a sociologist who was one of the first scholars to focus on race and racism in France, about 15 years ago.

Back then, scholars on race tended to be white men like himself, he said. He said he has often been called a traitor and faced threats, most recently from a right-wing extremist who was given a four-month suspended prison sentence for threatening to decapitate him. But the emergence of young intellectuals — some Black or Muslim — has fueled the assault on what Mr. Fassin calls the “American boogeyman.’’

“That’s what has turned things upside down,’’ he said. “They’re not just the objects we speak of, but they’re also the subjects who are talking.’’”

La vache qui rit-logotypen har sitt ursprung i den franska anti-tyska anti-Wagner-kampanjen under Första världskriget

Läser för närvarande Alex Ross tegelsten ”Wagnerism. Art and politics in the shadow of music” och inser att den både i och utanför Frankrike så välkända La vache qui rit-logotypen har sitt ursprung i Wagner och närmare bestämt i de fatala händelser som utspelade sig under sommaren 1914 samtidigt som det årets Bayreuthfestspel ägde rum och specifikt när Karl Muck dirigerade Wagners opera Parsifal.


En sedvanlig alleuropeisk överklasspublik bestående av bl a prins August Wilhelm av Tyskland, greve Fitz-James, fursten av Hohenlohe-Langenburg, grevinnan av Castlewellan, antroposofins grundare Rudolf Steiner och den franske symbolisten Joséphin Péladan var under den ödesdigra sommaren 1914 på plats i Bayreuth exakt samtidigt som Första världskriget utbröt och under pausen inför den tredje akten av Parsifal den 1 augusti 1914 förstod den illustra publiken äntligen att kriget var ett faktum.


Österrikarna och ungrarna hade redan börjat lämna Bayreuth och åka hemåt dagarna dessförinnan liksom även ryssarna och en hel del av britterna och enligt Péladans dagsboksanteckningar ska fransmännen och tyskarna ha blängt på varandra rejält efter att föreställningen väl var över.


Wagners musik och värld blev därefter omedelbart en del av Centralmakternas propaganda och krigföring och bara några dagar efter Parsifal-föreställningen i Bayreuth spelade en tysk musikkår stycken ur Parsifal i samband med erövringen av en gränsstad mellan Tyskland och Frankrike. Tyskarna skulle sedan bli närmast fixerade vid Wagner när kriget rullade på och bl a upprättades exempelvis försvarslinjen Siegfriedlinjen på västfronten 1916 medan en anti-Wagner-våg grep fransmännen liksom även italienarna och delvis också britterna och endast österrikarna verkar ha bibehållit någon slags neutral balans – också efter att Italien bytte sida och anföll Österrike-Ungern i ryggen fortsatte Verdi-operor att sättas upp i Wien kriget igenom.


I just Frankrike drog kompositören Camille Saint-Saëns igång en anti-Wagner-kampanj påhejad av den franska extremhögern och Action française-ledaren Charles Maurras och av de franska kulturpersonligheterna förblev mest bara Marcel Proust Wagner trogen som ett av få undantag.
Tecknaren Benjamin Rabier drogs med i den franska anti-Wagner-propagandan och ritade en teckning som föreställde en ko som skrattar som fick namnet La Wachkyrie som kan utläsas som just La vache qui rit som de franska soldaterna blev bekanta med då teckningen trycktes upp som en etikett som klistrades på den franska arméns nötköttleveranser till fronten.


Rabiers anti-Wagner-La Wachkyrie-teckning blev så populär att den kom att bli ursprunget till den logotyp för den ostprodukt som vi känner idag som just La vache qui rit när den lanserades 1921 och några år senare fick Rabier i uppdrag att modifiera och revidera den ursprungliga La Wachkyrie-teckningen vilket resulterade i den version som vi alla är vana vid att möta idag i våra livsmedelsbutiker.

Idag inleddes den internationella forskningskonferensen om ras vid Sciences Po och INED i Paris

Idag inleddes den internationella forskningskonferensen om ras som äger rum (digitalt) vid Sciences Po och INED i Paris den 14-17 december:

https://global-race.site.ined.fr/fr/evenements/conferences-annuelles/2020

Konferensen handlar då om ras såsom i relation till data om ras, ras i lagstiftningen och ras utifrån ett filosofiskt och sociologiskt perspektiv. Idag presenterade bl a de franska forskarna Patrick Simon och Juliette Galonnier om hur begreppet ras används inom den franska forskarvärlden medan den brittiske forskaren Karim Murji från University of West London talade om Stuart Halls relation till Gramsci och syn på ras och rasism, den amerikanska forskaren Michèle Lamont från Harvard University om hur svarta amerikaner, svarta brasilianare respektive israeliska araber rasialiseras och den franska forskaren Claude-Olivier Doron från Université Paris Diderot om rasbegreppets operationalisering inom den genetiska och medicinska forskningen.

Själv föreläser jag på torsdag om Sverige och ras på konferensen – d v s om hur svenskarna som folk förhåller sig till ras, hur Sverige som stat gör detsamma, hur den svenska offentliga statistiken undviker ras och hur glosan ras uppfattas inom den svensktalande gemenskapen.

Om att vara imperiebyggare och om att inte vilja vara det

Att bygga ett kolonialimperium och att vara ett imperium och erkännas som ett imperium byggde på frågan om jurisdiktion över både territorier och människor och kanske kan det inte bli mer pedagogiskt tydligt än så här (ur Rachel Rains Winslows bok ”The best possible immigrants. International adoption and the American family” från 2017):


Ända fram tills efterkrigstiden och under Kalla kriget (d v s mellan 1940- och 90-talen) styrde ett flertal europeiska stater över territorier och människor utanför Europa såsom britterna i Sydasien, Karibien och södra och östra Afrika, fransmännen i Sydostasien, Västafrika och Oceanien eller portugiserna i bl a Macao ända fram tills 1999.


Det ”normala” för européernas del var att betrakta och behandla dessa territorier och dess invånare utanför Europa som en slags förlängd del av imperiemetropolen och ”moderlandet” och i exempelvis de franska kolonierna i Sydostasien blev de blandade eller mixade barn som föddes där med mestadels franska fäder och ”infödda” mödrar en del av det franska imperiet/nationen p g a att den franska lagstiftningen var anpassad för imperiebyggande.


När USA (eller för den delen även Ryssland i form av Sovjetunionen) förde krig i andra länder under efterkrigstiden och Kalla kriget och när amerikanska soldater fick barn med ”infödda” kvinnor på plats i samband med konflikter, ockupationer och invasioner betraktades de blandade eller mixade barn som föddes p g a dessa s k bland(intim)relationer (och mestadels med vita eller svarta amerikanska fäder och ”infödda” mödrar) dock inte som amerikaner då USA just inte odlade en självbild som varande ett (kolonial)imperium och dess lagstiftning var därför inte anpassad för imperiebyggande på samma sätt som de europeiska imperiemakternas lagstiftningar var.


I sin bok ”How to hide an empire. A history of the greater United States” från 2019 har Daniel Immerwahr i stället benämnt den amerikanska efterkrigstida stormaktstiden (d v s den s k Pax Americana-perioden som kan sägas ha tagit slut med Trump) som ett slags pointillistiskt imperium som övertog den typ av ojämlika avtal som européerna hade påtvingat Kina mellan ca 1850-1950 och som handlade om att tillskansa sig en blandning av frihandelsavtal, extraterritorialrätt och straffrihet för de egna medborgarna i Kinas kuststäder i stället för att kolonisera, ta över och styra över hela Kina (vilket hade varit extremt kostsamt). På så sätt kunde USA genom exempelvis en enda militärbas i ett visst land kontrollera landet ifråga samtidigt som de amerikanska företagen fick förmånliga villkor där och de amerikanska soldaterna slapp samtidigt lyda under landets ifråga lagstiftning (så är t ex fallet än idag vad gäller de amerikanska soldaterna i Sydkorea).


Samtidigt var det just ”tack vare” de europeiska imperiemakternas imperiebyggande-lagstiftningar som Europa kom att ta emot mycket stora grupper av utomeuropeiska invandrare från kolonierna redan fr o m 1940-talet slut och framåt då exempelvis de franska utomeuropeiska koloniernas invånare kunde invandra till imperiemetropolen och ”moderlandet” Frankrike på grund av att Frankrike just betraktade och behandlade sina territorier och dess invånare utanför Europa som en del av det franska imperiet/nationen.

Nu avskaffar även Tyskland snart rasbegreppet efter svensk färgblind antirasistisk modell

Nu har en debatt om att avskaffa rasbegreppet utbrutit i Tyskland i kölvattnet efter BLM-rörelsen – De Gröna, liberala FDP, socialdemokratiska SPD och vänsterradikala Die Linke liksom sannolikt även konservativa CDU vill nu alla mer eller mindre följa det svenska (färgblinda antirasistiska) exemplet och göra just det och troligtvis vill även högerradikala AfD också det.

 

Från och med 2001 blev Sverige det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet och sedan dess har vi som en del av vår antirasistiska (och feministiska) utrikespolitik lyckats få våra grannländer Norge och Finland att göra detsamma. År 2018 fick vi även Frankrike att göra det och om nu Tyskland snart också gör det så har den svenska färgblinda antirasismen sannerligen snart firat triumfer.

 

Sverige, Frankrike och Tyskland pekas just allmänt ut av bl a FN och EU som västvärldens, Europas och nog också världens mest anti-rasbegreppet- liksom anti-jämlikhetsdata-länder så det är verkligen ingen slump om nu Tyskland snart följer det svenska exemplet såsom Frankrike redan har gjort.

 

Samtidigt finns en avgörande idéhistorisk och ideologisk skillnad rörande varför Sverige, Frankrike och Tyskland har kommit att utvecklas till världens mest färgblinda antirasistiska länder: I Sverige härrör den hypermilitanta färgblindheten från en radikal vänsterliberal antirasism, i Frankrike handlar det om den franska universalistiska republikanismen och i Tyskland handlar det om bearbetningen av arvet efter Nazi-Tyskland. Både Sverige, Frankrike och Tyskland håller en hög svansföring vad gäller en officiell och institutionaliserad antirasistisk hållning men samtidigt avskyr (eller t o m hatar) dessa tre länder allt vad statistik, siffror och (jämlikhets)data heter om invandrarna och minoriteterna inklusive om segregering, diskriminering och rasojämlikheter liksom ordet ras i sig (ras på svenska, race på franska och Rasse på tyska).

 

https://www.zdf.de/nachrichten/politik/grundgesetz-debatte-rasse-fdp-entwurf-100.html

 

 

TY

 

 

 

Nu ser en ny global antirasistisk solidaritetsrörelse dagens ljus under pandemin:

En ny generation föder nu fram en ny global antirasistisk solidaritetsrörelse under pandemin:
102292270_10157554701170847_7301826960232022016_o
Igår demonstrerade 20 000 fransmän i Paris i protest mot det franska polisvåldet mot svarta, arabiska och icke-vita fransmän efter att ännu en ung svart man i Frankrike, Adama Traoré, nyligen avled under oklara omständigheter efter ett våldsamt polisingripande och samtidigt samlades 8000 svenskar i Stockholm i solidaritet med de svarta amerikanska offren för det amerikanska polisvåldet medan de syriska graffitikonstnärerna Aziz Asmar och Anis Hamdoun skapade en väggmålning till minne av George Floyd i Idlib.

Dokumentär om Josephine Baker

Rekommenderar varmt den franska dokumentären om den amerikanska artisten Josephine Baker som SVT2 sänder ikväll kl. 18.05 (och som också går att se via SVT Play: https://www.svtplay.se/video/26738401/josephine-baker-scenen-publiken-och-politiken), som under mellankrigstiden kom att bli världens första svarta populärkulturella världskändis (Baker var antagligen s k blandad eller mixad), och som efter kriget kom att bli den som myntade termen ”regnbågsfamilj” när hon gick i bräschen för den på sin tid både nya och radikala avantgarde-idé att det enda sättet att bryta med rastänkandet efter Förintelsen och under avkoloniseringen var ”rasblandning till varje pris”, vilket Baker själv realiserade genom att adoptera hela 12 barn (se https://www.spiegel.de/international/zeitgeist/adopting-the-world-josephine-baker-s-rainbow-tribe-a-652613.html) som representerade jordens alla s k raser, kontinenter och religioner.

 

 

BAKER 1
BAKER 2
 
Baker bodde i Frankrike under större delen av sitt liv men besökte ofta Sverige och i februari 1956 deltog hon till exempel på en offentlig debatt om ”rasproblemet i världen” på Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) tillsammans med bl a Herbert Tingsten. Baker tog då under debatten bl a upp att de svenska samerna rasdiskriminerades i dåtidens Sverige och hon berättade även om att hon hade haft svårigheter att hitta hotellrum åt sin sekreterare, då flera av hotellen i Stockholms innerstad hade ”fruktat” att Bakers kvinnliga sekreterare var ”färgad” som icke-vita benämndes på den tiden.
Namnlöst1
Namnlöst2
Namnlöst3
Namnlöst4
Namnlöst5

Per Wästberg har nu gått från att ha grundat den svenska antirasismen till att bli någon som ifrågasätter varför Europa ska be om ursäkt för alla brott i historien

Per Wästberg har nu gått från att ha grundat den svenska antirasismen och introducerat Fanon till Sverige till att bli någon som ifrågasätter varför europeerna och västerlänningarna ska be om ursäkt för alla brott i historien:
Per W.jpg
 
Säkert har många med mig sedan länge noterat att akademiledamoten och författaren Per Wästberg, som under #metoo-kampanjen blev ö/känd när det avslöjades att det var han som hade fått kulturministern och kungen att dela ut en medalj till Arnault, har blivit alltmer reaktionär på äldre dar vad gäller frågor om ras/ism och (post)kolonialism och idag skriver han i SvD att fransmännen och i förlängningen europeerna och västerlänningarna inte ska behöva be om ursäkt för alla brott i historien som de har begått och sedan länge har han också (Wästberg är då frankofil) skrivit mycket om de franska invandrarna och minoriteterna och fr a om de franska muslimerna och det hot de utgör mot franskheten.
 
Wästberg är då inte vilken akademiledamot och vilken författare som helst utan han är en av de sista än idag levande svenskarna som grundade och formulerade den svenska antirasismen, antikolonialismen och antiimperialismen genom att 1959 bilda Fonden för rasförtryckets offer tillsammans med Gunnar Helander, som bredvid Wästberg och några namn till kom att bli Sveriges absolut viktigaste antirasister i den svenska offentligheten under många decennier och egentligen ända fram tills Kalla krigets slut i början på 90-talet. Fonden för rasförtryckets offer var helt enkelt startskottet för den svenska antiapartheidrörelsen, den svenska solidaritetsrörelsen med den s k Tredje världen och med icke-vita människor världen över och för den svenska antirasismen.
 
Inte minst är Wästberg den som introducerade Fanon till Sverige och svenskarna genom en anmälan som heter duga i DN efter att Fanons ”Jordens fördömda” hade översatts till svenska 1962 och då var det ”annat ljud i skällan” från Wästbergs sida, som kan sägas ha varit något av en svensk motsvarighet till Frankrikes Sartre vad gäller att introducera, solidarisera sig med och stötta den s k Tredje världens tänkare, rörelser och ledare till en svensk publik inför och under den s k 68-revolutionen.
 
Likt Sartre hyllade Wästberg i DN den icke-vita s k Tredje världens uppror mot Europa och Väst och inte minst det icke-vita revolutionära våldet och den icke-vita människans och de icke-vita människomassornas rätt att resa sig mot allt vad rasism, kolonialism och imperialism heter och senare skulle Wästberg inte minst engagera sig för afrikanska författare, intellektuella, forskare och dissident- och revolutionsledare, varav åtskilliga också skulle komma att besöka Sverige på 1960- och 70-talen.