Kategori: Frankrike

Sojamjölk och kinesiska anarkister i Frankrike

Antar att vi alla har våra (historiska och politiska) associationsbanor och referensramar när vi stöter på olika företeelser i vardagen: Varje gång jag ser ett paket sojamjölk tänker åtminstone jag på den kinesiske anarkisten Li Shizeng som var den förste att ta fram en sojamjölksprodukt i Väst och även att ta patent på densamma när han bodde i Paris på 1900- och 10-talen.

Li skrev t o m en bok om sojabönan på franska och om alla de produkter som går att tillverka av densamma såsom just sojamjölk. Legenden säger att sojamjölken och de andra sojaprodukterna som Li och hans kinesiska anarkistkamrater i exil tillverkade och sålde i Frankrike t o m finansierade delar av den kinesiska anarkiströrelsen i hemlandet.

En av Lis anarkistkamrater grundade, öppnade och drev f ö Europas näst första kinesiska restaurang i Paris (den första kinesiska restaurangen i Europa hade öppnats i London några år dessförinnan) som ska ha varit den första kinesiska restaurangen som förestod det koncept och den typ av inredning o s v som senare kom att gälla för i stort sett alla kinesiska restauranger i Europa. Och myten säger så klart att även delar av vinsten från kontinental-Europas och Frankrikes första kinesiska restaurang bidrog till att finansiera den kinesiska anarkiströrelsen.

Om att agera som sakkunnig

Lite speciellt att på sistone ha fått en utbetalning vardera från de båda lärosätena Institut d’études politiques de Paris eller Sciences Po och Massachusetts Institute of Technology eller MIT, vilka båda betraktas som ledande i sitt slag, och det handlar då om att jag (nog alltför ofta – 7-10 tidskriftsartiklar per år brukar jag normalt granska) åtar mig olika granskningsuppdrag som går ut på att i egenskap av sakkunnig granska andra forskares bokmanus, tidskriftsartiklar och forskningsansökningar.

Normalt görs detta tidsödande arbete nästan alltid gratis men i vissa fall när det gäller längre texter så erbjuder åtminstone de större universiteten en viss ersättning för en ibland tiosidig granskningsrapport. Nästan alla texter som just jag granskar handlar f ö om ras och vithet, adoption, reproduktion och familj, kolonialism och rasism eller extremhögern och nazism.

I år är det 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum

Ibland är tidsperspektiven verkligen hisnande: Kom just att tänka på att det faktiskt bara var 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum, vilket ju innebär att det finns människor som lever än idag som faktiskt levde även då.

Utställningen räknas som den antagligen största och mest påkostade av det mycket stora antalet kolonialutställningar som olika europeiska och västerländska imperiemakter (liksom även Japanska imperiet) avhöll mellan cirka 1880-1950 (och bl a Danmark) och i Franska kolonialimperiets gigantiska utställning i Bois de Vincennes i Paris som officiellt gick under benämningen Exposition coloniale internationale deltog även bl a Nederländerna, Portugal, Belgien och Italien med egna paviljonger som visade upp både artefakter, djur och levande människor från dessa länders olika kolonier.

Utställningen pågick mellan maj-november 1931 och sammanlagt såldes otroliga 33 miljoner biljetter och möjligen besöktes utställningen av så många som 10 miljoner enskilda personer från hela Europa och västvärlden (många Parisare sägs då ha besökt utställningen vid flera tillfällen då den var så jättelik och därför krävde flera besök).

Samtidigt pågick en antikolonial och antirasistisk utställning som det dåvarande franska kommunistpartiet PCF anordnade med bidrag av bl a André Breton, Paul Éluard och Louis Aragon – Sanningen om kolonierna eller La verité sur les colonies – som handlade om övergreppen och förtrycket i det Franska kolonialimperiet och som bara ska ha besökts av ynka 5000 personer. Denna utställning genomfördes med stöd av Sovjetunionen och av den lilla icke-vita minoritet som då bodde och levde i Paris och i Frankrike, som härrörde från de franska kolonierna.

För 90 år sedan går det med andra ord och kort och gott att konstatera att fransmän, européer och västerlänningar i gemen var helhjärtat för kolonialismen medan ett mycket litet antal av desamma var emot kolonialismen. Mellankrigstiden är också den period då de europeiska och västerländska kolonialimperierna stod i zenit när kring 85% av jordens yta antingen styrdes direkt från Europa som kolonier och protektorat eller av ättlingar till européerna som bosättarstater.

Efter Andra världskriget och efter 1945, d v s bara 14 år efter den stora kolonialutställningen i Paris, gick det sedan som bekant sakta men säkert utför de europeiska och västerländska kolonialimperierna och inte minst p g a att Japanska imperiet hade besegrat och förnedrat desamma i Stillahavsasien (inklusive Franska kolonialimperiet), vilket i sin tur resulterade i att först just Asien och därefter Afrika kom att avkoloniseras mellan 1946-99. 

Ironiskt nog är Palais de la Porte Dorée, som uppfördes för kolonialutställningen och som därefter inhyste Musée des Colonies numera Frankrikes och Paris invandringsmuseum Cité nationale de l’histoire de l’immigration. Idag befolkas Stor-Paris av ett mycket stort antal invånare som har bakgrund i det gamla Franska kolonialimperiet och vars förmödrar och förfäder ställdes ut på kolonialutställningen 1931. Minst lika ironiskt är också att utanför byggnaden och museet finns det numera ett monument över alla de 10 000-tals fransmän som stupade i Indokinakriget eller Guerre d’Indochine mellan 1946-54.

I gårdagens andra och sista omgång av det franska regionalvalet lyckades högerpopulistiska RN inte erövra makten i någon fransk region

I gårdagens andra och sista omgång av det franska regionalvalet lyckades högerpopulistiska RN (Rassemblement national) inte erövra makten i en enda fransk region och inte ens i Provence-Alpes-Côte d’Azur (med storstäderna Marseille och Nice som annars är starka fästen för RN) där partiets resultat stannade på 42,7%. 

I Hauts-de-France stannade RN:s valresultat på 25,65%, i Grand-Est på 26,3%, i Bourgogne-Franche-Comté på 23,78%, i Normandie på 19,52%, i Nouvelle-Aquitaine på 19,11%, i Occitanie på 24%, i Centre-Val de Loire på 22,24% och i Ile-de-France på ej mer än 10,79%. 

I Marseille stannade RN:s valresultat på 37,02%, i Avignon på 38,96%, i Cannes på 42,09%, i Nice på 40,16% och i Toulon på 40,11%.

Däremot lyckades RN bli det största partiet i ett antal departement – i Pas-de-Calais med 30,03%, i Aisne med 33,25%, i Pyrénées-Orientales med 33,72%, i Hérault med 28,3%, i Vaucluse med 37,88% samt i Var med 36,11%.

Totalt erhöll RN 19,02% av de avgivna rösterna.

Högerpopulistiska RN backade i första omgången av gårdagens franska regionalval

I första omgången av det franska regionalvalet, som ägde rum igår, har Marine Le Pens högerpopulistiska RN (Rassemblement national) som väntat tagit hem åtminstone en region – Provence-Alpes-Côte d’Azur med 36,38% av rösterna (och med städerna Marseille och Nice) – men i övrigt verkar RN:s sammanlagda valresultat ha stannat på runt 19-20% vilket är lägre än vad partiet hade väntat sig.


I bl a Hauts-de-France lyckades RN erhålla 24,37%, i Bourgogne-Franche-Comté 23,19%, i Occitanie 22,61%, i Centre-Val-de-Loire 22,24%, i Seine-et-Marne 21,15% och i Grand-Est 21,12%, I Normandie 19,86% och i Nouvelle-Aquitaine 18,21%.

En dag i Frankrikes tecken

Det är inte varje dag som en får postförsändelser med böcker från Frankrike och verkligen inte varje dag som två sådana försändelser kommer med brevbäraren på en och samma dag men för min del hände det faktiskt i fredags:

Det handlar dels om Johee Bourgains bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités” som anlände färsk från tryckeriet tillsammans med några rader från förlaget/förläggaren då jag är omnämnd i boken och då författaren tydligen uppskattar mig. Bourgain är likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist och hon anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption i boken, som är den allra första i sitt slag i Frankrike och på franska.


Sedan fick jag också Jun Youn Kims avhandling ”Les pratiques de l’adoption et la famille en Corée du XVème au XXème siècle. Une approche institutionnelle et sociologique”, vari jag också är omnämnd. Jun Youn Kim besökte mig i Sverige när hon var doktorand och fick då låna och/eller kopiera av en massa empiriskt material av mig, vilket hon också tackar mig för i sin avhandling.


Och märkligast av allt är att jag tidigare på dagen intervjuades av den franska dagstidningen Le Monde angående mitt mångåriga arbete med att gräva fram och uppmärksamma korruptionen inom den globala adoptionsindustrin liksom angående min forskning inom fältet kritiska adoptionsstudier, som också är känt i Frankrike.

Ny postkolonial feministisk bok om internationell adoption i Frankrike

Tipsar gärna om Johee Bourgains kommande bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités”, som likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist samt anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption.

Frankrike är det land i världen som i absoluta tal har adopterat flest barn från andra länder efter USA liksom från just Sydkorea – det handlar om åtminstone 75 000 barn varav 15 000 härrör från Sydkorea – och merparten av utlandsadoptionerna härrör från det gamla Franska kolonialimperiet.

Den idag korruptionsdömde Sarkozy var mycket aktiv i adoptionssammanhang och tillsatte t o m en statlig utredning för att få Frankrike och fransmännen att adoptera ännu fler utländska barn och det var just Sarkozy som förespråkade att Frankrike skulle satsa på att adoptera från sina f d kolonier som ett sätt att utnyttja en ”komparativ fördel” och därmed konkurrera med USA och med de andra stora västerländska adoptionsländerna såsom Spanien och Italien då efterfrågan på adoptivbarn alltid har varit större än tillgången på s k adopterbara barn i ursprungsländerna.

Utredningen leddes av Sarkozys vän Le Mondes redaktör Jean-Marie Colombani som f ö även kontaktade mig i egenskap av svensk forskare under utredningens gång och bad om information om den svenska adoptionsvärlden.

L’adoption internationale, mythes et réalités

”À quoi pensez-vous quand vous entendez « adoption internationale » : à un acte d’amour, un geste qui sauve un·e orphelin·e ? Joohee Bourgain analyse les pratiques et les enjeux de l’adoption internationale dans une perspective antiraciste, anticapitaliste et décoloniale. À partir d’une critique des rapports asymétriques de pouvoir entre le Nord et le Sud, l’autrice déconstruit un par un les mythes qui entourent l’adoption – le mythe de l’abandon, de l’orphelin·e misérable, ou de l’adoption comme acte non-raciste, pour ne citer qu’eux.

Car si cette mythologie n’est jamais questionnée, n’est-ce pas parce que l’on entend rarement les personnes adoptées s’exprimer sur ce sujet ? L’autrice témoigne à partir de sa propre expérience d’adoptée sud-coréenne, fait le lien avec le vécu d’autres minorités, et appelle à la politisation pour que la prise de conscience individuelle soit suivie d’une organisation collective.

Joohee Bourgain, enseignante dans le secondaire, est également militante antiraciste et féministe. Persuadée de la nécessité de rendre visible un discours critique sur l’adoption internationale et de reconsidérer l’adoption du point de vue des adopté·es, elle souhaite par ce livre libérer la parole et porter ce sujet dans le débat public.”

NY Times skriver om attackerna på den kritiska ras- och vithetsforskningen i Europa efter BLM-rörelsen

NY Times franske korrespondent Norimitsu Onishi frågar sig hur det kan komma sig att amerikansk kritisk ras- och vithetsforskning alltmer framställs som ett hot i flera länder i Europa efter 2020 års BLM-rörelse med Frankrike som exempel.

Även i Sverige har då ett flertal röster hörts både inom och utanför den svenska akademin som säger att kritisk ras- och vithetsforskning inte har inom den svenska högskole- och forskarvärlden att göra, att rasbegreppet inte ska användas inom svensk forskning, att ras inte ska brukas som kategori i svensk kvantitativ forskning och i svensk statistik samt att själva glosan ras i sig ska utmönstras:

“Politicians and prominent intellectuals say social theories from the United States on race, gender and post-colonialism are a threat to French identity and the French republic.”

““Certain social science theories entirely imported from the United States,’’ said President Emmanuel Macron. French politicians, high-profile intellectuals and journalists are warning that progressive American ideas — specifically on race, gender, post-colonialism — are undermining their society.

“There’s a battle to wage against an intellectual matrix from American universities,’’ warned Mr. Macron’s education minister.”

(…)

“The fierce French debate over a handful of academic disciplines on U.S. campuses may surprise those who have witnessed the gradual decline of American influence in many corners of the world. In some ways, it is a proxy fight over some of the most combustible issues in French society, including national identity and the sharing of power.

In a nation where intellectuals still hold sway, the stakes are high. With its echoes of the American culture wars, the battle began inside French universities but is being played out increasingly in the media. Politicians have been weighing in more and more, especially following a turbulent year during which a series of events called into question tenets of French society.

Mass protests in France against police violence, inspired by the killing of George Floyd, challenged the official dismissal of race and systemic racism. A #MeToo generation of feminists confronted both male power and older feminists.

A widespread crackdown following a series of Islamist attacks raised questions about France’s model of secularism and the integration of immigrants from its former colonies. Some saw the reach of American identity politics and social science theories. Some center-right lawmakers pressed for a parliamentary investigation into “ideological excesses’’ at universities and singled out “guilty’’ scholars on Twitter.

Mr. Macron — who had shown little interest in these matters in the past but has been courting the right ahead of elections next year — jumped in last June, when he blamed universities for encouraging the “ethnicization of the social question’’ — amounting to “breaking the republic in two.’’

(…)

“The French state does not compile racial statistics, which is illegal, describing it as part of its commitment to universalism and treating all citizens equally under the law. To many scholars on race, however, the reluctance is part of a long history of denying racism in France and the country’s slave-trading and colonial past.”

(…)

“Mr. Macron’s education minister, Jean-Michel Blanquer, accused universities, under American influence, of being complicit with terrorists by providing the intellectual justification behind their acts. A group of 100 prominent scholars wrote an open letter supporting the minister and decrying theories “transferred from North American campuses” in Le Monde. A signatory, Gilles Kepel, an expert on Islam, said that American influence had led to “a sort of prohibition in universities to think about the phenomenon of political Islam in the name of a leftist ideology that considers it the religion of the underprivileged.’’

Along with Islamophobia, it was through the “totally artificial importation’’ in France of the “American-style Black question” that some were trying to draw a false picture of a France guilty of “systemic racism’’ and “white privilege,’’ said Pierre-André Taguieff, a historian and a leading critic of the American influence.

Mr. Taguieff said in an email that researchers of race, Islamophobia and post-colonialism were motivated by a “hatred of the West, as a white civilization.’’ “The common agenda of these enemies of European civilization can be summed up in three words: decolonize, demasculate, de-Europeanize,’’ Mr. Taguieff said.

“Straight white male — that’s the culprit to condemn and the enemy to eliminate.” Behind the attacks on American universities — led by aging white male intellectuals — lie the tensions in a society where power appears to be up for grabs, said Éric Fassin, a sociologist who was one of the first scholars to focus on race and racism in France, about 15 years ago.

Back then, scholars on race tended to be white men like himself, he said. He said he has often been called a traitor and faced threats, most recently from a right-wing extremist who was given a four-month suspended prison sentence for threatening to decapitate him. But the emergence of young intellectuals — some Black or Muslim — has fueled the assault on what Mr. Fassin calls the “American boogeyman.’’

“That’s what has turned things upside down,’’ he said. “They’re not just the objects we speak of, but they’re also the subjects who are talking.’’”

La vache qui rit-logotypen har sitt ursprung i den franska anti-tyska anti-Wagner-kampanjen under Första världskriget

Läser för närvarande Alex Ross tegelsten ”Wagnerism. Art and politics in the shadow of music” och inser att den både i och utanför Frankrike så välkända La vache qui rit-logotypen har sitt ursprung i Wagner och närmare bestämt i de fatala händelser som utspelade sig under sommaren 1914 samtidigt som det årets Bayreuthfestspel ägde rum och specifikt när Karl Muck dirigerade Wagners opera Parsifal.


En sedvanlig alleuropeisk överklasspublik bestående av bl a prins August Wilhelm av Tyskland, greve Fitz-James, fursten av Hohenlohe-Langenburg, grevinnan av Castlewellan, antroposofins grundare Rudolf Steiner och den franske symbolisten Joséphin Péladan var under den ödesdigra sommaren 1914 på plats i Bayreuth exakt samtidigt som Första världskriget utbröt och under pausen inför den tredje akten av Parsifal den 1 augusti 1914 förstod den illustra publiken äntligen att kriget var ett faktum.


Österrikarna och ungrarna hade redan börjat lämna Bayreuth och åka hemåt dagarna dessförinnan liksom även ryssarna och en hel del av britterna och enligt Péladans dagsboksanteckningar ska fransmännen och tyskarna ha blängt på varandra rejält efter att föreställningen väl var över.


Wagners musik och värld blev därefter omedelbart en del av Centralmakternas propaganda och krigföring och bara några dagar efter Parsifal-föreställningen i Bayreuth spelade en tysk musikkår stycken ur Parsifal i samband med erövringen av en gränsstad mellan Tyskland och Frankrike. Tyskarna skulle sedan bli närmast fixerade vid Wagner när kriget rullade på och bl a upprättades exempelvis försvarslinjen Siegfriedlinjen på västfronten 1916 medan en anti-Wagner-våg grep fransmännen liksom även italienarna och delvis också britterna och endast österrikarna verkar ha bibehållit någon slags neutral balans – också efter att Italien bytte sida och anföll Österrike-Ungern i ryggen fortsatte Verdi-operor att sättas upp i Wien kriget igenom.


I just Frankrike drog kompositören Camille Saint-Saëns igång en anti-Wagner-kampanj påhejad av den franska extremhögern och Action française-ledaren Charles Maurras och av de franska kulturpersonligheterna förblev mest bara Marcel Proust Wagner trogen som ett av få undantag.
Tecknaren Benjamin Rabier drogs med i den franska anti-Wagner-propagandan och ritade en teckning som föreställde en ko som skrattar som fick namnet La Wachkyrie som kan utläsas som just La vache qui rit som de franska soldaterna blev bekanta med då teckningen trycktes upp som en etikett som klistrades på den franska arméns nötköttleveranser till fronten.


Rabiers anti-Wagner-La Wachkyrie-teckning blev så populär att den kom att bli ursprunget till den logotyp för den ostprodukt som vi känner idag som just La vache qui rit när den lanserades 1921 och några år senare fick Rabier i uppdrag att modifiera och revidera den ursprungliga La Wachkyrie-teckningen vilket resulterade i den version som vi alla är vana vid att möta idag i våra livsmedelsbutiker.

Idag inleddes den internationella forskningskonferensen om ras vid Sciences Po och INED i Paris

Idag inleddes den internationella forskningskonferensen om ras som äger rum (digitalt) vid Sciences Po och INED i Paris den 14-17 december:

https://global-race.site.ined.fr/fr/evenements/conferences-annuelles/2020

Konferensen handlar då om ras såsom i relation till data om ras, ras i lagstiftningen och ras utifrån ett filosofiskt och sociologiskt perspektiv. Idag presenterade bl a de franska forskarna Patrick Simon och Juliette Galonnier om hur begreppet ras används inom den franska forskarvärlden medan den brittiske forskaren Karim Murji från University of West London talade om Stuart Halls relation till Gramsci och syn på ras och rasism, den amerikanska forskaren Michèle Lamont från Harvard University om hur svarta amerikaner, svarta brasilianare respektive israeliska araber rasialiseras och den franska forskaren Claude-Olivier Doron från Université Paris Diderot om rasbegreppets operationalisering inom den genetiska och medicinska forskningen.

Själv föreläser jag på torsdag om Sverige och ras på konferensen – d v s om hur svenskarna som folk förhåller sig till ras, hur Sverige som stat gör detsamma, hur den svenska offentliga statistiken undviker ras och hur glosan ras uppfattas inom den svensktalande gemenskapen.