Kategori: Frankrike
Idag har Davy Chous film ”Tillbaka till Seoul” svensk premiär
Idag har den kambodjansk-franske regissören Davy Chous spelfilm ”Tillbaka till Seoul” svensk premiär och igår intervjuades jag av Jae-Ha Kim (se https://mashable.com/article/broker-return-to-seoul-adoption) om filmen p g a att jag har doktorerat på hur adoption och adopterade framställs i koreansk film:
”Return to Seoul is a film that I know many Korean adoptees can really relate to,” says Karlstad University researcher Tobias Hübinette, a Korean adoptee who studies cultural representation of adoption and adoptees related to Korea.
”The way Park Ji-Min plays Freddie has been praised by adoptees themselves. Her self-destructive and sad character resonates with many real Korean adoptees’ lives.”
Unlike many K-dramas in which intercountry adoptees return to Korea and quickly adapt to Korean culture, Freddie bristles when she is instructed to do things the Korean way. After she is told it’s customary for friends to pour one another’s drinks, she defiantly pours her own. When she meets her sobbing birth family, she doesn’t shed tears politely along with them. Rather, she’s shell-shocked at what she is witnessing and unsure of her own feelings toward this group of strangers.
”All in all, Return to Seoul is perhaps the best feature film so far about a Korean adoptee in a Western country returning to Korea,” Hübinette continues, ”including the lead character’s interactions with the South Koreans that she encounters, her dealings with the adoption agency, and her meetings with her birth parents.”
Regissören Davy Chous som är Frankrikes mest kände filmregissör med asiatisk bakgrund, och vars film hade premiär på filmfestivalen i Cannes 2022, uppskattade vad jag sade om hans film och skickade en hälsning på Twitter.
Svenska filmkritiker uppskattar också Chous film att döma av dagens recensioner i ett flertal svenska dagstidningar såsom bl a Kristoffer Viitas i UNT:
”Den söta sojun flödar i Seoul när den 25-åriga kvinnan Freddie (Ji Min Park) får nya vänner som ger henne komplimanger för hennes ”antika koreanska drag”. Hon är adopterad och har levt hela sitt liv i Frankrike men har nu rest till Sydkorea. Snart blir hon nyfiken på möjligheten att kontakta sina biologiska föräldrar, vilket visar sig vara komplicerat.
Adoptionsbyrån får inte ge ut adresser, men kan skicka telegram till föräldrarna som sedan får avgöra om de vill träffa sin avkomma eller inte.
”Så ni skyddar föräldrarna och inte barnen?” säger Freddie efter ett särskilt Kafkaartat möte.
Adoptionerna från Korea till väst började efter inbördeskriget 1953 och blev ett tabubelagt trauma för hundratusentals människor. De senaste åren har adoptionerna börjat granskas på djupet i media.
”Tillbaka till Seoul” gör statistiken levande och fångar glimtar av den problematiska byråkratin bakom marknaden för adoptioner, men främst individens öde genom Ji Min Parks porträtt av Freddie. Kombinationen tuff yta och sårigt inre känns oerhört autentisk. ”Tillbaka till Seoul” har ingen ambition att vara en lycklig historia där Freddie ”förstår vem hon är”, men inte heller en hopplös tragedi med slutklämmen ”en gång ensam alltid ensam”. Snarare bär den på ett klichéfritt och livsbejakande budskap om att allt går att överkomma.”
I veckan skrev Frankrike historia i den internationella adoptionsverksamhetens historia
För första gången har en europeisk regering dragit in en adoptionsorganisations tillstånd för att få adoptera internationellt. Detta har tidigare skett i USA – d v s Vita huset har ibland dragit in tillståndet för amerikanska organisationer att få adoptera från andra länder p g a anklagelser om korruption – men nu sker det i Europa och det är Macrons regering och franska UD eller Quai d’Orsay, som franska UD brukar omtalas som, som nu väljer att göra det efter att två franska forskare i dagarna publicerade en rapport om problemet med korruptionen inom den franska internationella adoptionsverksamheten. Det handlar konkret om Le Rayon de Soleil de l’enfant etranger (RDSEE) som i veckan miste sitt tillstånd att få adoptera från bl a Sydkorea, Kina, Indien, Haiti, Madagaskar, Mali, Vietnam och Centralafrikanska republiken.
Den färska franska forskningsrapporten talar om att det saknas dokumentation rörande alltför många adoptivbarn som har kommit till Frankrike, att bakgrundshistorier, namn på barnen, födelsedatum och födelseorter ofta har förfalskats och/eller manipulerats, att det i de flesta fall saknas medgivande från förstamodern att få adoptera barnet samt att många av adoptivbarnen som uppges vara ”hittebarn” misstänks vara stulna och kidnappade.
I december 2021 publicerade Le Monde ett historiskt upprop som en koalition bestående av ett stort antal utlandsadopterade i Frankrike skrev under vilka tillsammans krävde att Macrons regering skulle tillsätta en statlig fransk utredning för att en gång för alla gå till botten med korruptionen inom den franska internationella adoptionsverksamheten som bevisligen har stått bakom ett stort antal illegala adoptioner från bl a Sydkorea, Vietnam, Tchad, Haiti, Chile, Sri Lanka, Mali, Guatemala och Etiopien med den franska statens goda minne och välsignelse.
Därefter har den franska regeringen gått de utlandsadopterade i Frankrike till mötes och tillsatt en statlig utredning som sorterar under tre franska departement (UD, social- och justitiedepartementen) och Quai d’Orsays beslut är m a o den senaste i raden av ett dramatiskt händelseförlopp som sattes i rullning i och med de franska utlandsadopterades upprop i Le Monde i december 2021.
Det är överraskande att det är Frankrike som blir det första landet i Europa att dra in tillståndet för en adoptionsorganisation att få adoptera internationellt då Frankrike tidigare var utpräglat pro-internationell adoption och inte minst under Sarkozys presidentskap då landet satsade stort på att öka de franska adoptionssiffror genom att appellera till de gamla historiska banden med Frankrike: Frankrikes strategi, som hade utarbetats åt Sarkozy av Le Mondes Jean-Pierre Colombani, gick ut på att försöka förmå det gamla franska imperiets före detta kolonier i Karibien, Afrika, Asien och Oceanien att skicka sina ”adopterbara” barn till Frankrike och inte till exempelvis Sverige eller USA.
Frankrike är det land i världen efter USA som i absoluta tal har adopterat flest barn från andra länder – det handlar om över 100 000 utlandsadopterade varav uppemot 15 000 härrör från Sydkorea där den internationella adoptionsverksamheten såsom vi känner den idag uppstod från första början. Frankrike var ett av de länder som stred under FN-flagg i Koreakriget på Sydkoreas sida och Frankrike har därför adopterat barn från Sydkorea ända sedan 1960-talet och framåt.
Jag har själv genom åren varit involverad i adoptionsfrågan i Frankrike och blev exempelvis kontaktad av Sarkozys vän Colombani och jag var den ende icke-fransmannen som skrev under upproret (som jag fick läsa och kommentera i förväg) tillsammans med de franska utlandsadopterade i Le Monde i december 2021 och jag är också refererad till som forskare (och som den enda svenska forskaren) i den färska franska forskningsrapporten.
”L’association, l’un des plus importants organismes français d’adoption d’enfants à l’international, s’est vu retirer ses habilitations en décembre 2022. Depuis plusieurs années, sa probité était remise en cause.”
La nouvelle est « un début de soulagement », après des années passées à alerter l’opinion publique sur les dérives présumées opérées par l’organisme d’adoption français Rayon de soleil de l’enfant étranger (RDSEE) dans plusieurs pays. Fin janvier, Marie Marre, fondatrice du collectif des Adoptés français du Mali et elle-même adoptée par l’entremise de RDSEE à Bamako, découvre ce qu’elle appelle de ses vœux depuis sa mise au jour, en 2018, de nombreuses zones d’ombre entourant son adoption : le Quai d’Orsay a abrogé l’intégralité des habilitations délivrées à l’organisme.
Rayon de soleil, qui pouvait jusqu’ici encore procéder à des adoptions dans cinq pays (Bulgarie, Chili, Chine, Corée du Sud et Inde) au nom de couples français, est désormais interdite d’exercer en tant qu’intermédiaire. L’arrêté ministériel qui le confirme, daté du 21 décembre 2022, était passé sous les radars. Les raisons motivant cette mise aux arrêts globale – une sanction rare – n’y sont pas spécifiées.
« Le ministère, en prenant cette décision, a estimé que les attaques répétées contre RDSEE dans certains médias ne permettaient pas à l’OAA [organisme autorisé pour l’adoption] d’assurer pleinement sa mission », a précisé, pour sa part, l’association sur son site Internet. Le 23 novembre 2022, Le Monde avait publié le fruit de cinq années d’enquête sur les adoptions irrégulières présumées opérées par cette association, un des plus importants organismes français à l’origine de l’adoption de plus de 7 000 enfants à travers le monde depuis la fin des années 1970.
Au Mali mais aussi en Centrafrique, à Madagascar, en Haïti, au Pérou et en Roumanie, de multiples sources allant des archives diplomatiques de l’Etat aux Français adoptés, parents biologiques comme adoptifs en passant par d’anciens responsables de l’association, ont mis en cause la probité de Rayon de soleil. Toutes ont accusé l’association d’avoir menti pour faire adopter des enfants qui n’auraient pas dû l’être. Contacté avant la parution de l’article, le Quai d’Orsay avait alors confirmé qu’il y avait « certainement eu des pratiques illicites » au sein de l’organisme, avant de préciser qu’il considérait désormais celui-ci comme un « interlocuteur fiable dans la façon dont il travaille aujourd’hui ».
De nouveaux éléments ont-ils depuis permis au ministère d’étayer les informations sur les pratiques illicites présumées décrites par Le Monde, justifiant ainsi l’interdiction globale d’exercer posée ? Contacté, le Quai d’Orsay s’est contenté de préciser, comme l’avait fait Rayon de soleil avant lui, que « les mises en cause répétées » de l’organisme « pour des faits anciens » ne lui permettaient pas d’exercer normalement.
Ny fransk rapport om de illegala och korrupta utlandsadoptionerna
Två franska forskare vid Université Angers har i dagarna publicerat en rapport om problematiken med de illegala och korrupta utlandsadoptionerna som franska UD har finansierat och som har rönt en viss uppmärksamhet i Frankrike mot bakgrund av att Macrons regering nyligen tillkännagav tillsättandet av en statlig fransk utredning för att gå till botten med de illegala och korrupta utlandsadoptionerna till Frankrike.
Jag är omnämnd i rapporten som den enda svenska forskaren att vara det liksom som den forskare som anses ha varit först i världen med att ha anlagt ett postkolonialt feministiskt teoretiskt (och politiskt) perspektiv på internationell adoption och utlandsadopterade och jag var därtill också den första utlandsadopterade personen i världen som doktorerade på internationell adoption och utlandsadopterade.
En intervju i fransk tv om det nya SD-präglade Sverige som just nu håller på att växa fram
Blev nyss intervjuad av franska SVT, d v s av Frankrikes public service-tv, angående både Sveriges nya regering och det nyligen påbörjade svenska EU-ordförandeskapet med fokus på SD och journalisten blev alldeles perplex när jag passade på att ”lägga ut texten” vad gäller att ge en historisk kontext till vad SD just nu håller på att göra.
Jag berättade kortfattat om att Sverige ända sedan efterkrigstiden, Kalla kriget och avkoloniseringen och inte minst fr om 1960-talet och framåt har framstått som den utomvästerländska världens (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien minus Australien och Nya Zeeland) närmaste vän i Väst liksom som alla icke-vita människors närmaste vän i Väst inklusive de svarta amerikanerna vilka Sverige stöttade officiellt.
Bl a berättade jag att Sverige var det första västlandet som erkände den röda sidans seger i Kinesiska inbördeskriget 1949 (även om det också innebar att 1000-tals vita s k ”settlers” (inklusive svenskar) som hade bott i Kinas kuststäder sedan 1800-talet drevs ut från fastlands-Kina av Folkets befrielsearmé) att Sverige var det första västlandet som gick emot Frankrike och erkände Algeriets självständighet, att Sverige var det första västlandet som skrev under FN:s konvention mot rasdiskriminering som västvärlden i övrigt ställde sig skeptisk till då konventionen på sin tid betraktades som antivästerländsk och att Sverige var det första västlandet som gick emot USA under Vietnamkriget o s v och inte minst att Sverige är det enda västlandet som tillhör de länder på jorden som härbärgerar den högsta andelen flyktinginvandrare – d v s inget annat västland har per capita tagit emot så många människor från den utomvästerländska världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien minus Australien och Nya Zeeland) som just Sverige och därtill har Sverige fram tills valet 2022 alltid varit världens proportionellt sett största biståndsland.
Det är då den närhistorien som SD vill bryta med en gång för alla – d v s för SD:s del handlar det om att en gång för alla bryta det historiska bandet mellan Sverige och icke-Väst och på så sätt är SD ett genomideologiskt och historiemedvetet parti som vill så mycket mer med Sverige än vad M, KD och L vill.
Den franske journalisten var stundtals helt tyst när jag ”docerade” på och mot slutet när intervjun formellt hade avslutats och hen framträdde mer som en fransk privatperson gentemot mig så sade hen att liberaler och socialister i Frankrike, d v s den franska vänstern i bred mening, alltid har sett upp till och älskat Sverige och svenskarna som världens mest progressiva land och folk som alltid har stått upp för ”Tredje världen” (OBS – många fransmän använder fortfarande denna term som en fransman just myntade en gång i tiden) och att många liberaler och socialister i Frankrike numera är både chockade och djupt sorgsna över det nya Sverige som håller på att framträda på den både europeiska och internationella arenan p g a Tidöavtalet och SD.
Slutligen sade hen (d v s den franske journalisten) att det finns paralleller mellan Le Pens parti och SD då de båda kan sägas företräda en alternativ vision av Frankrike respektive Sverige som fram tills nu har sett sig som historiens förlorare i respektive land:
Le Pens parti har sina rötter i det monarkistiska och aristokratiska ancien régime-Frankrike, i anti-Dreyfusrörelsen och Action française, i Vichyregimens franska extremhöger och i det en gång så gigantiska franska kolonialimperiets mångmiljonhövdade förlorare (och inte minst alla de miljontals ”colons” eller bosättare som kastades ut med våld från de franska kolonierna på 1950-, 60- och 70-talen) medan SD har sina rötter i den unghöger som växte fram runt förra sekelskiftet och som harmades över unionsupplösningen med Norge och närde drömmar om att ”återta” Finland, i Finlandsaktivisterna som stred i Finska inbördeskriget och senare i Finlands olika krig 1939-44, i den förkrigstida och krigstida svenska extremhögern och i den svenska anti-68-rörelsen som växte fram i opposition mot den maoistiska nya vänstern och som stod emot SAP och den svenska arbetarrörelsen som på den tiden till fullo omfamnade antikolonialismen, antiimperialismen och den s k ”Tredje världen” och de svarta amerikanernas kamp liksom de svarta och icke-vita sydafrikanernas dito.
Extremhögern skrällde i valen i både Frankrike och i Italien
Marine Le Pens högerpopulistiska parti RN erövrade igår hela 89 mandat i den franska nationalförsamlingen från att tidigare endast ha innehaft 8 mandat och tillsammans med ytterligare två högerextrema mandat (som Debout la France vann – Zemmours Reconquête lyckades dock inte vinna ett enda mandat) innebär det fler mandat än någonsin tidigare i den franska radikalhögerns historia och mer än dubbelt så många som den högerpopulistiska Poujade-rörelsen lyckades vinna på 1950-talet samt tre gånger så många mandat som RN:s föregångare Front National innehade på 80-talet.
RN ”tog hem” större delen av Nordfrankrike, Sydfrankrike med rivieran och valkretsarna längs Garonne-floden liksom stora delar av centrala Frankrike.
För en vecka sedan hölls också lokalval i Italien i skuggan av den första omgången av det franska parlamentsvalet (som då avgjordes igår) och där lyckades högerextrema Fratelli d’Italia (FdI), som är den direkta arvtagaren till Mussolinis gamla parti PNF, åstadkomma en liknande närmast osannolik valframgång och fr a visa att ett högerextremt parti som FdI faktiskt kan bli större än Italiens annars dominerande högerpopulistiska parti Lega i flera av landets kommuner.
Bland anmärkningsvärda för att inte säga obehagliga resultat (jfr om AfS skulle erhålla 10-20% i flera svenska kommuner och där bli större än SD) för FdI kan nämnas 23,22% i Novara, 20,47% i L’Aquila, 12,63% i Como, 11,94% i Verona, 10,1% i Palermo, 9,33% i Genua, 8,27% i Padua och 7,46% i Parma.
I den första omgången av det franska parlamentsvalet lyckades den samlade franska extremhögern få ihop 24,12%
I gårdagens första omgång av det franska parlamentsvalet lyckades Mélenchons omtalade vänsterallians NUPES, som även innefattar det gamla Socialistpartiet, bli störst med 26,1% och därefter kom Macrons liberala allians Ensemble med 25,81% och Le Pens RN med 18,67% medan högerextremisten Zemmours Reconquête fick nöja sig med 4,25% och den gamla franska högern lyckades slutligen samla 11,31%.
Den franska radikalhögern lyckades igår sammanlagt få ihop 24,12% inräknat ytterligare några högerradikala småpartier men då det franska valsystemet bygger på att ”vinnaren tar allt” så går det inte att proportionellt ”översätta” dessa procentsiffror i antal mandat. Samtidigt var valdeltagandet rekordlågt (under 50%) och det är högst troligt att det fr a har missgynnat Le Pens RN vars väljare i hög grad består av arbetare.
L och Johan Pehrson försöker idag lansera den franska termen communitarianism på svenska i form av termen separatism
De svenska partierna TAN:iseras i en allt snabbare takt efter de senaste partiledarbytena och det gäller då både S, V och L.
I S’ och V:s fall handlar det som bekant om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD och tävla om desamma med SD.
Och sedan Johan Pehrson tog över efter Sabuni är TAN-vägen uppenbarligen ”den enda vägen” för L som hoppas på att både ”meritera” sig till en självklar plats inom den nya TAN-högern (d v s M, SD och KD) och att växa i opinionsundersökningarna och därmed inte åka ut från riksdagen.
Idag lanserar L och Johan Pehrson en ny term i svensk (migration- och integrations)politik och i relation till miljonprogramsområdena och invånarna med utomeuropeisk bakgrund och han hoppas därmed att få samma genomslag (och utdelning mätt i antal röster) för denna nya term som ordet språktest fick för L (som då hette FP) i 2002 års val.
Separatism har på svenska och inom den svensktalande gemenskapen (d v s bland oss svensktalande) främst inneburit när invånarna i en viss region inom en viss stat kräver självstyre och ibland t o m ett eget land (exempelvis i form av uttryck som korsikanska separatister eller baskisk separatism) men ibland också när vissa minoriteter agerar separatistiskt i vardagen av strategiska skäl såsom t ex i form av uttrycket svart separatism (i t ex USA).
L och Pehrson försöker dock idag att lansera den franska termen communitarianism i relation till de s k påskupploppen och till miljonprogramsområdena och invånarna med utomeuropeisk bakgrund och inte minst i relation till muslimer – d v s den användning av termen separatism som L och Pehrson idag lanserar på SvD:s debattsida ska betraktas som en direktöversättning av franskans communitarianism och begreppet ska fånga idén att det finns en organiserad politisk rörelse bland muslimer i miljonprogramsområdena som syftar till att någon gång i framtiden skapa ett slags stat i staten.
I Frankrike ställs f ö communitarianism i motsatsställning till idén om den universalistiska franska republiken medan L och Pehrson för svensk del verkar ställa separatism i motsatsställning till svenskheten och till de s k svenska värderingarna:
https://www.svd.se/a/k6o8AQ/johan-pehrson-l-separatisterna-isverige-maste-knackas
”Att separatismen fått fäste i Sverige beror inte på invandring, utan på att Sverige inte förmått att möta denna nya kraft. Det har berott på en bristande insikt om att vår frihet bygger på att det finns gemensamma värderingar, gemensam lagstiftning och ett gemensamt språk. Det är ett sammanhållande kitt som förhindrar framväxten av parallella samhällen.
Enklaver är nu på väg att permanentas i de utsatta områdena där gängkriminella och islamister tar över och i praktiken sätter våra lagar och demokratiska värderingar ur spel. De första och största förlorarna med denna samhällsutveckling är de som bor i utsatta områden och som bara vill leva i frihet. Många har flytt till Sverige, just för att slippa islamism, hederskultur och otrygghet. Men i dag hindrar separatister nyanlända i Sverige från att få tillgång till svenska språket, svenska värderingar och att kunna praktisera jämställdhet, personlig frihet och rätten till bildning i en sekulär stat.
Sverige befinner sig i dag där Frankrike befann sig för ett antal år sedan. President Emmanuel Macrons liberala regering har offentligt utmanat den islamistiska separatismen i Frankrike och visat en tydlig väg framåt för ett enat Frankrike där man löser integrationsproblemen och håller ihop landet. Det Macron har gjort i Frankrike, genom en ärlig och öppen debatt och konkreta förslag för att bekämpa separatismen, är helt rätt och borde också ha gjorts i Sverige för många år sedan.
Liberalerna har genom åren gått i bräschen och lyft upp obekväma sanningar till debatt. Två konkreta sådana exempel är språktest för medborgarskap och kampen mot hederskulturen. S-regeringen har tyvärr valt att blunda för problemen.
De huvudansvariga är separatisterna, men vänstern har varit deras nyttiga idioter. Två mandatperioder har passerat utan att Social-demokraterna presenterat en plan för att Sverige inte ska ha några utsatta områden. Samhället har förändrats i grunden men Social-demokraterna vägrar att förändra sin bidragspolitik och gödande av separatistiska krafter med föreningsbidrag.
Att knäcka separatismen kommer att kräva en nationell mobilisering och det kommer inte vara friktionsfritt. Separatisterna vill inte släppa ifrån sig den makt de tillskansat sig.
Därför har vi identifierat fyra huvudområden som vi prioriterar inför ett maktskifte i höst: en skolgång fri från separatistisk påverkan, att bekämpa separatistiska krafter, ta tillbaka makten från separatisterna i utsatta områden och att försvara den svenska jämställdheten. Liberalerna kräver att en borgerlig regering direkt inleder ett omfattande och långsiktigt arbete med att bekämpa separatismen.
Därför föreslår vi att en borgerlig regering redan dag ett inrättar ett permanent organ i Regeringskansliet med uppdrag att leda arbetet mot separatismen. Det ska knyta till sig experter som vågat uppmärksamma de separatistiska hoten mot vår demokrati och ska bistå regeringen i kampen mot separatisterna.”
Igår besegrades två högerpopulister i valen i Frankrike och Slovenien
Det finns fortfarande hopp för Europa: Igår besegrades både högerpopulisten Le Pen i Frankrike och högerpopulisten Janša i Slovenien och därmed blev det inte som för tre veckor sedan när högerpopulisterna Orbán och Vucic segrade i Ungern respektive Serbien utan i stället tvärtom. Det ska påminnas om att samtliga dessa fyra politiker tidigare har stöttat både Putin och Trump och i åtminstone två av länderna straffade väljarna turligt nog dem för det och med all rätt.
Och nu när samtliga röster som avlades i gårdagens andra och avslutande omgång av det franska presidentvalet är räknade går det att konstatera att Le Pen tog hem nästan hela norra och nordöstra Frankrike, vilket innebär att Stor-Paris (d v s den franska huvudstadsregionen) nästan är omringat av ”Le Pen-land”, liksom i stort sett hela Sydfrankrike och delar av centrala och sydvästra delen av det s k hexagonlandet. I Paris historiska innerstad gjorde Le Pen av någon outgrundlig anledning f ö bäst ifrån sig i det minst befolkade distriktet det första arrondissementet (även kallat Louvre) där hon erhöll 26% av rösterna att jämföra med genomsnittet på 15%. I ”Frankrikes Göteborg” den andra största franska (stor)staden Marseille lyckades Le Pen slutligen kapa åt sig över 40% av rösterna.
Och i Sverige slutligen röstade 93,3% av fransmännen på Macron vilket är ett resultat som knappt borde vara möjligt och som kanske är det mest uttalade anti-Le Pen-resultatet i världen bland franska medborgare som befinner sig utanför Frankrike.
Den franska radikalhögern med Marine Le Pen i spetsen gjorde igår sitt bästa val någonsin och erhöll en tredjedel av fransmännens röster
Marine Le Pen slog igår sitt (och sin fars) tidigare rekord och erhöll 23,15% trots ett lågt valdeltagande (vilket alltid missgynnar högerpopulister då det i huvudsak är arbetarna som avstår från att rösta, vilka annars hade röstat högerpopulistiskt) även om Macron kom före Le Pen med 27,84% i den första omgången av det franska presidentvalet och hade inte högerextremisten Zemmour ställt upp och erhållit 7,07% så hade Le Pen blivit större än Macron. Zemmour erhöll f ö hela 17,48% i Paris 16:e arrondissement, som räknas som något av den franska huvudstadens motsvarighet till Stockholms Östermalm.
Den 24 april äger den andra och avgörande omgången av valet rum och både Zemmour och den högerradikala kandidaten Dupont-Aignan, som igår erhöll 2,06%, har uppmanat sina väljare att rösta på Le Pen vilket innebär att Le Pen kan räkna med minst en tredjedel av rösterna och det är därtill mycket troligt att åtskilliga av vänsterpopulisten Mélenchons väljare också kommer att rösta på Le Pen.
Tillsammans tog den franska radikalhögern hem runt 33% av fransmännens röster, de kandidater som innan den ryska invasionen stödde Putin vann runt 55% av rösterna och de tre gamla partierna Republikanerna, Socialistpartiet och Franska kommunistpartiet ej mer än runt 8%.
Den franska valkretskartan visar att Le Pen (den bruna färgen) tyvärr tog hem och segrade i större delen av norra och östra Frankrike liksom som alltid i Sydfrankrike samt även på sina ställen i den sydvästra delen av landet och bl a erhöll hon följande resultat i följande regioner, departement och städer (OBS: nedanstående valresultat är ännu högre om även Zemmours röster räknas in):
39,27% i Aisne
38,68% i Pas-de-Calais
36,6% i Haute-Marne
35,11% i Meuse
34,6% i Haute-Saône
33,35% i Hauts-de-France
32,95% i Aube
32,81% i Somme
32,74% i Pyrénées-Orientales
32,3% i Oise
32,22% i Vosges
32,29% i Eure
30,61% i Var
30,56% i Marne
30,37% i Moselle
30,14% i Aude
29,54% i Grand-Est
29,43% I Vaucluse
29,34% i Gard
29,27% i Nord
28,93% i Tarn-et-Garonne
27,59% i Provence-Alpes-Côte D’Azur
27.39% i Perpignan
27,35% i Bourgogne-Franche-Comté
27,32% i Lot-et-Garonne
27,14% i Normandie
26,64% i Alpes-Maritimes
26,29% i Jura
26,25% i Bouches-du-Rhône
25,95% i Hérault
25,86% i Centre-Val De Loire
25,28% i Toulon
24,62% i Occitanie
22,39% i Nice
22,34% i Reims
20,89% i Marseille
De högerradikala massmötenas tid är nu tyvärr återigen tillbaka: Idag samlades närmare 100 000-högerextremister i centrala Paris
De högerradikala massmötenas tid är nu tyvärr återigen tillbaka med full kraft efter att pandemin sakta men säkert ebbar ut:
Den franske presidentkandidaten Zemmour, som kan jämföras med AfS’ Kasselstrand i Sverige vad gäller (höger)radikalitet, höll nyligen ett enormt s k massmöte på Place de Trocadéro i Paris historiska innerstad som ska ha samlat minst 50 000 fanatiska anhängare som företrädesvis tillhör den vita arbetarklassen och vilka bl a taktfast skanderade ”Macron mördare”, ”Ut med araberna” och ”Frankrike åt fransmännen” ackompanjerade av en skog av vajande trikolorer.
Den typen av gigantiska massmöten har bl a Trump, Farage och Salvini liksom spanska Vox och tyska AfD och de högerradikala regeringspartierna i Polen och Ungern (liksom Putin i Ryssland) arrangerat genom åren liksom f ö även Le Pen, Zemmours konkurrent om de franska högerpopulistiska och högerextrema väljarna i april månads presidentval i Frankrike, som tidigare kunde samla 10 000-tals parisare i sina ”alternativa” första maj-tåg som bl a Åkesson en gång i tiden fick äran att gå i täten för (Åkesson och några andra svenskar utgjorde en gång fanbärarna i den främsta fanborgen).
Det var den italienska extremnationalistiska författaren Gabriele D’Annunzio som 1919 i sin fristat i Fiume i nuvarande kroatiska Rijeka uppfann hela idén med och scenografin bakom att avhålla organiserade högerradikala massmöten inklusive att vråla närmast osammanhängande från en talarstol och göra groteska miner och grandiosa gester, att få en gigantisk publik att dialogiskt och taktfast skandera slagord i kör och helst också röra sig synkroniserat tillsammans med sina kroppar på ett koreograferat vis och i D’Annunzios fall också att s k segerhälsa (d v s att s k ”heil:a” vilket numera ju ej sker längre vid dylika massmöten och av kända orsaker).
Tobias Hübinette 