Kategori: adoptivföräldrar

”Skansen-Jonas” skryter återigen om hur han genomförde en illegal adoption

”Skansen-Jonas” må vara en av landets mest folkkära (och därtill mest kända) personer överhuvudtaget och hans sällsynta och ”exotiska” djur på det världsberömda Skansen-Akvariet har med all säkerhet skänkt stor glädje åt vid det här laget miljontals barn men någon moral har han överhuvudtaget inte vilket har framgått i DN:s färska avslöjanden om Jonas Wahlströms handel med utrotningshotade djur (som har gjort denne stenrik) och vilket också framgår i en intervju i gårdagens SvD.

Jonas Wahlström och hans fru Christina Ollén har som jag förstår det en bakgrund inom vänstern och var tidigare under Kalla kriget med i Förbundet Sverige-Sovjetunionen, som samlade de svenskar som sympatiserade med Sovjet-Ryssland, och sedan 1980-talet har Wahlström arbetat för Nordkoreas största och viktigaste djurpark Korea Central Zoo i Pyongyang och genomfört mängder av resor till landet.

Därtill samarbetar Wahlström sedan Kalla krigets dagar med Rysslands största djurpark Moskva Zoo vars chef Svetlana Akulova står nära Putin och fortfarande än idag trots den ryska invasionen av Ukraina (nästan alla svenskar som har något slags yrkesmässigt och affärsmässigt band med Putins Ryssland har brutit med landet efter att invasionen och kriget inleddes men Wahlström vägrar då att göra det).

På djurparken i Pyongyang finns det gott om sällsynta och ”exotiska” djur som bl a Ho Chi Minh, Mao, Castro, Putin och Mugabe har skänkt till Korea Central Zoo men faktum är att Wahlström är den just nu levande personen i världen som har försett djurparken med allra flest djur vilket bl a har resulterat i att han har utsetts till hedersdoktor i zoologi vid Nordkoreas toppuniversitet Kim Il Sung-universitetet.

Visserligen har Wahlström med all säkerhet skänkt stor glädje åt vid det här laget miljontals nordkoreanska barn men det går samtidigt att med rätta ifrågasätta Wahlströms nära band till regimen i Nordkorea som också har lett till att han har tilldelats medaljer och utmärkelser från det styrande Koreas arbetarparti och Korea Central Zoo har även byggt en exakt kopia av Skansen-Akvariet med benäget bistånd av Wahlström.

I gårdagens SvD-intervju berättar Wahlström än en gång frejdigt och hämningslöst och utan att på något sätt skämmas (då han som sagt saknar all form av moral) om hur han och hans fru adopterade sina två barn genom att smuggla in ett av dem till landet och det insmugglade barnet som idag heter Ana Wahlström är numera VD för Skansen-Akvariet efter att fadern har gått i pension:

https://www.svd.se/a/76mRK9/skansen-jonas-fick-vodka-av-rysk-spion-inga-statshemligheter

”Hur paret adopterade sina två barn utgör ett eget kapitel i biografin om familjen Wahlström. Det är en historia som väckt uppseende förut. Föräldrarna hade bara tillstånd att adoptera ett barn, men kommer till Sverige med två.

Men den innehåller också fler intressanta detaljer.

Allt började i staden Leticia vid Amazonflodens strand. Året är 1977. Jonas dåvarande flickvän hade drabbats av utomkvedshavandeskap och han vände sig till stadens starke man, amerikanen Mike Tsalickis – även känd som Jungle Mike.

Söker man på Mike Tsalickis namn hittar man i amerikanska nyhetsarkiv berättelsen om en av USA:s värsta kokainsmugglare. Leticias hamn är nämligen en viktig knytpunkt för droghandeln till USA och Europa. 

Jungle Mike visade sig ha kopplingar till Calikartellen som under 1980-talet sades kontrollera 90 procent av världens kokainmarknad och samarbetade med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. 

1989 dömdes Jungle Mike till ett långt fängelsestraff, mot sitt nekande. Efter sin död 2018 (han blev 91) fördes han till den sista vilan iförd en t-shirt med en apfigur som rider på en krokodil och texten ”Tarpon Zoo”. 

– Jag hade faktiskt ingen aning om vem killen var, säger Jonas.

Jungle Mike var, förutom kokainsmugglare, också en av 1970-talets mest inflytelserika djurhandlare. Men Jonas vidhåller att han aldrig hört hans namn när han reste runt i Sydamerika på den här tiden. 

Men mötet i djungeln förändrade Jonas liv.

Jungle Mike ser till så att Skansen-Jonas och hans före detta flickvän kommer i kontakt med en läkare. Samma läkare kommer flera år senare att hjälpa paret Wahlström-Ollén att adoptera.

Men de går inte den konventionella vägen via en adoptionsbyrå. 

Det är för trassligt. I stället utnyttjar Jonas sitt stora kontaktnät. 

Jungle Mikes läkare arrangerar ett möte med Colombias dåvarande social- och hälso-vårdsminister. Jonas berättar hur han och hustrun Christina får besöka ministeriet i Bogota där ministern ringer ett antal kortfattade och mycket bestämda samtal till berörda myndighetspersoner. 

Sedan är saken klar. 

Paret får lov att adoptera en pojke som senare får namnet Tito.

På samma resa har Wahlström-Ollén besökt ett barnhem i Guatemala, ett annat centralamerikanskt land hårt drabbat av inre oroligheter. Det är där de träffar Ana, då tre år gammal. De bestämmer sig för att adoptera henne också men gör ingen ny ansökan – i stället skickar de in samma dokument som använts i Colombia. 

Nio månader senare är adoptionen godkänd av ländernas domstolar. I juni 1984 landar Jonas och Christina på Arlanda. Med sig har de en bur med dvärgsilkesapor – och två barn. När planet taxar in till gaten undrar Jonas hur det kommer att gå i tullen. Men i gränskontrollen visar tullpersonalen större intresse för aporna. 

De passerar utan problem.

”Det största jag smugglat är min dotter Ana, då knappt fyra år”, som Jonas Wahlström själv skriver i boken ”Det hände på Skansen”.

– Formellt sett är det ju sant, säger han skämtsamt.

Nu, nära fyrtio år senare suckar den vuxna Ana djupt och rullar med ögonen från sin plats vid sitt skrivbordet i hörnet på Skansenakvariets kontor.

– Jo, pappa gillar ju att tala i tidningsrubriker…

Hon är medveten om skandalerna runt adoptioner från Syd- och Centralamerika. Tusentals barn har kidnappats och stulits från sina föräldrar för att sen säljas vidare.”

Varför säger inte adoptivföräldrarna något om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten?

Fick denna fråga tillställd mig för några dagar sedan och undrar själv över var de svenska adoptivföräldrarnas röster och reaktioner är just nu och under de senaste åren mot bakgrund av att SVT:s Göteborgsredaktion uppmärksammade de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige för nästan exakt fem år sedan (i slutet av januari 2018) och med tanke på att den holländska statliga adoptionsutredningen offentliggjordes för snart exakt två år (i början av februari 2021). 

Båda dessa händelser slog ju som bekant ned som en (atom)bomb i Sverige och kom att vända uppochner på hela synen på den internationella adoptionsverksamheten i världens mest adopterande land där den allmänna inställningen till utlandsadoptioner har varit mer hyllande och mer positiv än i något annat land på jorden fram tills alldeles nyligen och troligen p g a att (majoritets)svenskarna just har slagit världs(historiskt)rekord (och utan konkurrens dessutom) i antal internationella adoptioner per capita.

Därefter följde DN:s prisbelönta artikelserie ”Barn till varje pris” och tillsättandet av en statlig svensk adoptionsutredning efter att en samlad opposition i form av M, SD, KD, L, C och V krävde det av Löfvens sista rödgröna regering liksom tillsättandet av liknande utredningar i bl a Belgien och Norge och nu senast i Frankrike där Macrons regering slutligen gav efter för de franska utlandsadopterades krav på en sådan utredning samt i Sydkorea som blir det andra ursprungslandet i världen efter Chile att utreda de illegala adoptionerna och i förrgår röstade det chilenska parlamentet närmast enhälligt för att Chiles president och dennes regering ska verka för att betala ut skadestånd till alla de som har drabbats av den korrupta adoptionsverksamheten.

Ett antal svenska adoptivföräldrar till adopterade från Chile har visserligen trätt fram i offentligheten sedan 2018 och vittnat om hur de känner och tycker om oegentligheterna inom den internationella adoptionsverksamheten och det har också enstaka andra adoptivföräldrar som har adopterat från andra ursprungsländer men med tanke på att Sveriges 10 000-tals och åter 10 000-tals adoptivföräldrar till överväldigande delen tillhör både den mest högutbildade gruppen, den översta inkomstdecilen och inte minst både de mest förmögna och de mäktigaste av landets alla invånare vilka både har språket i sin makt och direkt tillträde till offentligheten så är det märkligt för att inte säga chockerande hur tysta adoptivföräldrarna har varit fram tills nu. 

Det fullkomligen vimlar av adoptivföräldrar bland Sveriges politiker, högre tjänstepersoner, företagsledare, journalister, kulturutövare, forskare, jurister, läkare, präster, officerare o s v men trots det är det i det närmaste öronbedövande tyst från de svenska adoptivföräldrarnas sida. 

I andra västländer och inte minst i USA (OBS: det är då mer eller mindre exakt samma demografiska segment som har adopterat internationellt överallt i västvärlden – d v s kort och gott de övre skikten oavsett om det handlar om USA, Kanada, Australien, Tyskland, Italien, Spanien, Belgien, Finland o s v) har adoptivföräldrar sedan många år tillbaka både uttalat sig och varit aktiva och delaktiga i det offentliga samtalet om problematiken med korruptionen inom adoptionsverksamheten men i Sverige är det i stort sett knäpptyst trots att Sverige demografiskt sett är världens mest adoptivföräldratätaste land per capita och trots att det finns i det närmaste hur många toppolitiker, generaldirektörer, VD:ar, redaktörer, författare, musiker, konstnärer, kändisar, professorer, docenter, domare, advokater, chef- och överläkare och biskopar som helst som är adoptivföräldrar.

Sedan är det väl gissningsvis så att mängder av adoptivföräldrar sannolikt har luftat sina känslor, reaktioner och åsikter privat och antingen sinsemellan eller inför och tillsammans med sina adopterade barn (vilka i de flesta fallen numera är vuxna) men i den svenska offentligheten är det i stort sett enbart vuxna utlandsadopterade som syns och hör, intervjuas och uttalar sig medan adoptivföräldrarna fortsatt lyser med sin frånvaro.

Varför de svenska adoptivföräldrarna är så tysta och passiva är samtidigt så klart omöjligt att veta och kanske kan det tänkas handla om en utdragen chock som i det närmaste kan liknas vid ett trauma och som gör att landets adoptivföräldrar just nu och sedan flera år tillbaka helt enkelt är fullständigt förlamade av en blandning av skuld, skam, sorg och vrede. 

Oavsett orsak så är det ändå märkligt att inte ens någon av alla de adoptivföräldrar som ständigt skriver i tidningarna, som regelbundet syns och hörs i tv och radio, som i vissa fall kan ha 100 000-tals följare i sociala medier och som fr a har egna plattformar att tala ifrån vare sig de är folkkära artister, kända skådespelare, framgångsrika forskare eller förmögna företagsledare tar bladet från munnen och åtminstone kommenterar allt som har hänt både i Sverige och globalt vad gäller de senaste årens närmast otaliga avslöjanden om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

Är detta Sveriges första adoptivförälder till ett icke-vitt barn?

Är detta faktiskt möjligen det första exemplet på när en svensk uttryckligen vill adoptera ett icke-vitt barn som går att hitta i skriftliga källor?

Under 1800-talets andra hälft och under högimperialismen var det vanligt att icke-vita personer från kolonierna över haven togs till Sverige temporärt för att visas upp i olika sammanhang och detta skedde bl a under Stockholmsutställningen 1897 när en grupp ashanti-barn från nuvarande Ghana visades upp i anslutning till den etnografiska delen av utställningen.

Den stora frågan är väl dels varifrån denna person egentligen fick denna idé liksom detta begär och dels om hon lyckades med sitt uppsåt? I vilket fall som helst så förorsakade personen ifråga en liten notis i DN.

Jag har i varje fall själv inte sett att just svenskar har uttryckt en sådan här explicit önskan innan 1897 och ej heller har jag hört om att några svenskar tog sig an icke-vita barn innan 1897. Sedan kan ju denna dam ha varit ”hispig” och kort och gott psykiskt sjuk, d v s hennes förslag och önskan kanske var utanför diskursen (d v s det som var möjligt att ens tänka på den tiden och än mindre omsätta i verkligheten) och uppfattades som helt och hållet ”crazy”, och kanske var det just därför som DN rapporterade om henne – för att DN:s läsare skulle förundras och kanske även flina åt damen ifråga. 

Sedan är det avslutningsvis fascinerande att det just handlar om en svensk som redan 1897 explicit ville adoptera ett icke-vitt barn oavsett som hon var galen eller ej och oavsett om hon till slut lyckades eller ej. 

Många decennier senare skulle ju nämligen damens folk ifråga, d v s det s k svenska folket, komma att utvecklas till både historiens och världens mest adopterande s k folkslag per capita vilket ju gör damen till något av urmodern för den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Ny avhandling om adoptivföräldrar

Disputations- och avhandlingstips för alla som forskar om adoption eller är intresserade av adoptionsfrågor:

Idag från kl. 13.15 försvarar Madeleine Wirzén sin doktorsavhandling vid Tema Barn vid Linköpings universitet ”Granskning och vägledning. Utredningssamtal med presumtiva adoptivföräldrar som institutionell praktik”.

kl. 13.15 – 16.00 Campus Valla, Linköping och via Zoom

Disputationen är öppen för allmänheten och hålls på svenska. Opponent är professor Åsa Mäkitalo, Göteborgs universitet.

http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1585932&dswid=-453

”Avhandlingen undersöker hur lämplighet för adoptivföräldraskap granskas i och genom samtal. I avhandlingen analyseras utredningssamtalens innehåll och genomförande i relation till institutionella mål. Avhandlingens empiriska underlag bygger på intervjuer med familjerättssekreterare och inspelade utredningssamtal mellan familjerättssekreterare och presumtiva adoptivföräldrar. Materialet har analyserats med tematiska och interaktionsanalytiska metoder.


Analyserna visar att familjerättssekreterare har förväntningar på presumtiva adoptivföräldrars deltagande och bidrag i utredningssamtalet. Dessa förväntningar handlar om att adoptionssökande ska prata om vissa ämnen på specifika sätt för att deras lämplighet ska kunna bedömas och för att utredningens trovärdighet ska kunna garanteras.


Vidare visar avhandlingens studier hur familjerättssekreterarna med hjälp av olika frågekonstruktioner utvecklar och fördjupar utredningssamtalet så att bedömning av lämplighet och förberedelse för adoption realiseras. Avhandlingens studier visar även att presumtiva adoptivföräldrar presenterar sig som lämpliga för adoptivföräldraskap genom att bekräfta familjerättssekreterarnas perspektiv och därefter demonstrera sin kunskap om adoption.


Sammanfattningsvis visar avhandlingen att utredningssamtal inför medgivande om adoption präglas av både granskning och vägledning, ett kommunikativt arbete som utförs gemensamt av familjerättssekreterare och presumtiva adoptivföräldrar.”

Journalisten, antirasisten och adoptivpappan Roland Hjelte har gått bort

Journalisten Roland Hjelte har gått bort som anses vara något av den samhällskritiska dokumentärens pionjär i svenska tv-sammanhang. Hjelte kom f ö även att adoptera flera barn från Sydkorea tillsammans med sin dåvarande fru Gudrun som också hon var journalist.


Hjelte har inte minst skrivit in sig i den svenska antirasismens (medie)historia genom att år 1962 ligga bakom dokumentärerna ”Främling i folkhem” och ”Färgad i folkhem” (och i båda fallen tillsammans med Karl-Axel Sjöblom), vilka var de första tv-programmen någonsin som handlade om dåtidens svenska arbetskraftsinvandrares respektive svarta och icke-vita invandrares prekära situation.


Särskilt dokumentären ”Färgad i folkhem”, som sändes på tv den 12 februari 1962, skrev svensk mediehistoria då den innebar att icke-vita och svarta erfarenheter och röster fick komma till tals i sin egen rätt för första gången i den svenska offentligheten.


”Färgad i folkhem” kan i efterhand sägas ha blivit en vändpunkt vad gällde förståelsen för och insikten om att rasdiskriminering även förekom i Sverige att döma av de dåtida kommentarerna och recensionerna i pressen.
I programmet annonserade exempelvis reportern Karl-Axel Sjöblom efter ett rum åt en svart afrikansk SIDA-gäststudent med hjälp av den metod som idag skulle kallas situation testing eller praktikprövning, det vill säga det var Sjöblom som stod bakom annonsen för att testa förekomsten av rasdiskriminering. Det kom också många positiva svar men när det visade sig att det handlade om en ”färgad” student var alla tidigare lediga rum plötsligt uthyrda.


Det framgick även i samma dokumentär att i den svenska handelsflottan så slapp vita svenska sjömän att dela hytt med ”färgade” kollegor från bl a Kina och Filippinerna enligt Sjöfolksförbundets ordförande som öppet och ohämmat hänvisade till att ”de har olika vanor och religioner” i tv-programmet.


Aftonbladets Gunnar Rosell framställde filmen som ”en salva utan dess like” och menade att det var det ”främsta inslaget hittills i vår unga televisionshistoria” samt varnade svenska folket genom att skriva ”håll i er ordentligt i karmstolarna ni som i kväll sitter framför TV-apparaterna”.
Programmet följdes upp med ett så kallat estradsamtal om svensk rasism i Lars Bobergs tv-program ”I brännpunkten” en vecka senare och när Expressen i slutet av året sammanfattade det svenska tv-året listades dokumentären bland andra tv-inslag med den lakoniska kommentaren ”vi fick en knäck den 12 februari”.

Varför misslyckas så många adopterade att reproducera sina adoptivföräldrars sociala status, yrkesval och framgångar och framför allt västvärldens kändisars adoptivbarn?

I dagarna har Mia Farrow gått ut i media och berättat om hur tre av hennes tio adoptivbarn gick bort i förtid: En och möjligen två begick självmord visar det sig nu medan den tredje avled i aids.

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/6zQg1e/mia-farrow-satter-stopp-pa-ryktena–berattar-om-barnens-dod?fbclid=IwAR3RHQpaf42g1OOe791-PDPCRzQ6Uzz9NDCh0aQ-lCfE4EsKj8iHBZ_xtVM

Ända sedan 1960-talet har ett försvarligt antal av västvärldens alla kändisar inom olika sfärer och branscher adopterat ett eller flera barn, varav åtskilliga både har egna biologiska barn och adopterade barn såsom Farrow, och så här ser mönstret tyvärr alltid ut oavsett västland:

De adopterade går bort i förtid och ofta genom självmord och även om de lever vidare så går de nästan aldrig i sina adoptivföräldrars fotspår och blir kändisar och s k lyckade och framgångsrika till skillnad från kändisarnas egna biologiska barn.

Även regissören Zack Snyder, som bl a ligger bakom “Dawn of the dead”, ”300” och ”Wonder woman”, har ett adoptivbarn som också har begått självmord och så hade även paret Harry och Bertha Holt, som grundade världens största adoptionsbyrå Holt – också ett av deras adoptivbarn begick självmord.

I Sverige har också mängder av kändisar av olika slag adopterat barn ända sedan 1960-talet, varav många men inte alltid samtidigt har egna biologiska barn, och även i Sverige ser mönstret likadant ut – de adopterade går alltför ofta bort i förtid och gör de inte det så går de ändå inte i sina adoptivföräldrars fotspår samtidigt som adoptivföräldrarnas biologiska barn nästan alltid gör det.

Ett mycket ovanligt undantag från den regeln är i så fall den f d Volvo-chefen Sören Gyll vars adopterade son från Sydkorea också verkar inom det svenska näringslivet och ytterligare ett annat undantag är Thage G. Petersons son, som också han är från Sydkorea, och som likaså är politiker precis som adoptivpappan en gång var.

I övrigt blir de svenska kändisprofessorernas adoptivbarn i stort sett aldrig forskare och inte heller går de svenska kändisjournalisternas adoptivbarn i sina föräldrars fotspår och blir s k lyckade och framgångsrika inom den svenska mediebranschen.

Hans ”Hasse” Alfredsons biologiska barn har exempelvis självklart gått i sin biologiska fars spår och verkar inom den svenska kulturvärlden men inte ”Hasses” adopterade dotter och detsamma gäller bl a även alla svenska författares, skådespelares, musikers, konstnärers, politikers, advokaters, domares, direktörers, docenters, diplomaters, chefredaktörers, överläkares, biskopars och höga officerares adoptivbarn.

Vad detta beror på kan en så klart undra över – är det helt enkelt kanske inte en fördel att vara kändisbarn eller ”överklassbarn” som just adoptivbarn medan det nästan alltid omvänt är det som biologiskt barn?

Det är inte bara Fredrik Malm inom FP/L som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund utan även DN:s f d chefredaktör Hans Bergström

Det är tyvärr inte bara Fredrik Malm inom FP/L (som då tidigare tillhörde Expo) som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund:

En gång i tiden var DN:s f d chefredaktör statsvetaren (och värmlänningen och tillika adoptivpappan) Hans Bergström en av de som var allra mest emot SD i svensk media. Bergström är mångårig medlem i FP/L och har en bakgrund inom den pro-Tredje världen-orienterade falangen inom FP/L. På både 1960-, 70- och 80-talen fanns det en radikal pro-Tredje världen- och en antirasistisk falang inom FP/L som både stöttade bl a palestinierna, vietnameserna och de svarta amerikanerna.

Bergström är vidare adoptivpappa och satt en period i styrelsen för adoptionsorganisationen Sri Lankas Barns Vänner då han bl a försvarade all kritik rörande att adoptionsverksamheten på Sri Lanka var korrupt. År 2002 vägrade Bergström att låta SD annonsera i DN i egenskap av att vara chefredaktör och vilket ska ställas mot att DN:s nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski lät antisemiten och SD:aren Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och journalisten (och SD:aren?) Gunnar Sandelin annonsera i DN 2013 för deras samförfattade bok ”Invandring och mörkläggning”, som just tack vare DN-annonsen blev en bästsäljare utan dess like som kom att tryckas i flera upplagor och ”sälja som smör”.

Bergström motiverade sitt val att säga nej till SD (och SD:s pengar – en helsidesannons i DN ger då en skaplig intäkt till DN) med att skriva att ”det mest konkreta uttrycket…är att de fortfarande i partiprogrammet har ståndpunkten att adoptioner ska förbjudas från utomeuropeiska länder”. Det var m a o adoptivpappan Bergström lika mycket som antirasisten Bergström som talade 2002.

Efter 2014 års val (och rekordval för SD:s del) valde Bergström att på eget bevåg ta kontakt med SD och Åkesson och tillsammans med NyD:s f d grundare och ledare greve Ian Wachtmeister coach:a SD och Åkesson och uppmana och ”hetsa” partiet och Åkesson att fälla Löfvens första rödgröna regering. Allt detta ledde som bekant slutligen fram till den s k Decemberöverenskommelsen och nu visar det sig att Bergström är en av dem inom L som har kampanjat mest för att Sabuni ska lämna Februariöverenskommelsen och i stället satsa på M, KD och SD.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/41R4bE/valfardskapitalister-styr-nyamko-sabuni

”I tidningen Liberalen har Hans Bergström, som via sin hustru är delägare i Internationella Engelska skolan och därmed miljardär på vinstdrift i välfärden, öppet drivit på i debatten för att L ”ska sätta ner foten” i regeringsfrågan”

Genomkorrupta Adoptionscentrum stal Jenny Käppe från hennes förstamamma på sjukhuset direkt efter hennes födsel och ljög sedan för Jenny att hennes chilenska mamma inte ville ha kontakt med henne

Jenny Käppe berättar i Enköpings-Posten om hur genomkorrupta Adoptionscentrums och dess tyvärr närmast osannolikt effektiva och (super)entreprenöriella s k ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som hade i uppdrag att hitta så många s k adopterbara barn som möjligt åt svenskarna på plats i Chile och i andra sydamerikanska länder, stal henne från hennes chilenska förstamamma. Adoptionscentrum ljög dessutom för Jenny och påstod att hennes chilenska förstamamma inte ville veta av henne och ha kontakt med henne i adoptionsdokumenten som hennes adoptivföräldrar fick, vilket gjorde att Jenny utvecklade en stark vrede inom sig under uppväxten då hon kände sig övergiven och oälskad. Senare som vuxen kontaktade Jenny Adoptionscentrum som krävde pengar av henne för att överhuvudtaget försöka hjälpa henne att hitta sin ursprungsfamilj.

Både Jenny och hennes svenska adoptivmamma har idag förlorat tilliten till Adoptionscentrum och till svenska staten som har tillåtit att 1000-tals korrupta och illegala adoptioner har ägt rum till Sverige sedan 1960-talet och fram tills idag och vilka därmed har slagit sönder livet för ett närmast oräkneligt antal utlandsadopterade och deras förstaföräldrar och biologiska familjemedlemmar i ursprungsländerna samt även för deras adoptivföräldrar i Sverige:

”Hon adopterades från Chile till Sverige 1979, men det visade sig att allt inte gått rätt till. Nu berättar Jenny Käppe sin historia.”

https://eposten.se/bli-prenumerant/artikel/jdmvw80j

”I en artikelserie har Dagens Nyheter uppmärksammat hur föräldrar berövats sina barn genom illegala adoptioner. Med hjälp av förvrängda dokument och korruption har hundratals barn stulits från föräldrarna och förts till Sverige. Det rör sig om barn från bland annat Indien, Sydkorea och Etiopien. Ett av de drabbade barnen är Jenny från Chile. Hon är uppvuxen i Enköping och skildrar sin berättelse i sin adoptivmammas hus i Svinnegarn.

– Jag har gått hela livet och varit förbannad och arg. Nu känner jag mig bara dum, säger hon.

Hon föddes 1979 på ett chilenskt sjukhus utanför staden Temuco. För hennes biologiska mamma, Juana Raquel Orias Blanco, blev glädjen däremot kortvarig. Direkt efter födelsen rycktes Jenny iväg från henne. Läkarna förklarade för Juana Blanco att barnet var dött. Trots flera försök att få svar på vad som hänt fick Juana Blanco ingen respons från sjukhuset. Under Jennys uppväxt har Adoptionscentrum hela tiden sagt att mamman inte ville ha kontakt med henne.

– De tog mig ifrån henne direkt på BB. Min biologiska mamma hörde mig skrika, men hon fick aldrig se eller hålla i mig.

Barnmorskan sprang i väg med mig och sade att jag hade dött. Mamma återvände till sjukhuset för hon kände på sig att något inte stämde, men till slut hotade de med att ringa polisen, säger en känslosam Jenny. Det dröjde 40 år innan sanningen kom fram.

Tack vare egna forskningar och en brottsutredning i Chile som granskar mer än 10 000 adoptionsfall – varav flera hundra är kopplade till Sverige – kunde Jenny Käppe slå hål på lögnen. Hon hade stulits från sin mamma för att adopteras till Sverige på felaktiga grunder. I dag har de kontakt med varandra och smider planer för en återförening.

– Eftersom jag inte kan spanska och hon inte kan engelska är det svårt att prata, men jag vill spara ihop pengar så att hon kan komma hit. Första gången vi hördes var jag så tagen att jag inte kände något. Mamma blev glad och chockad, hon grät och det var lite jobbigt. Så fort jag såg henne förstod jag att hon var min biologiska mamma, säger Jenny och fortsätter:

– Vi är så lika att jag tackade nej till ett DNA-test, Det gäller även min ena son. Han har lockigt hår och vi har alltid undrat var han fått det ifrån, men nu förstår vi, säger Jenny Käppe.

För adoptivmamman, Ewa Blomqvist, har uppgifterna skakat om tillvaron. Hon litade på att adoptionen gått regelrätt till, men nu i efterhand har hennes tillit gentemot samhället fått sig en törn.

– Vi har levt i en lögn i 40 år. Jag kan inte förstå hur man kan stjäla och röva bort barn från deras föräldrar som tror att de är döda. Det skulle inte förvåna mig om liknande saker hänt i Sverige, säger hon. Jenny Käppe hoppar in och fyller i:

– Nej, jag kan inte lita på någon längre. Om vi blir lurade av ett sjukhus med barnläkare är det svårt att behålla tilliten. När jag fick min yngsta son 2018 hade jag jättesvårt att lämna honom själv på sjukhuset, säger hon. Efter att uppgifterna kommit fram har regeringen sagt att de ska se över adoptionerna mellan åren 1960-1990.

För familjen i Enköping skulle det vara ett viktigt steg. – Det går inte att få åren tillbaka, men det handlar om upprättelse. Hade det här inte skett hade jag kanske fått ett annat barn, men jag hade inte velat vara utan Jenny. Det känns som att min lycka över att bli mamma blev Jennys biologiska mammas olycka, säger Ewa Blomqvist.”

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson välkomnar nu tillsättandet av en vitbok om de korrupta adoptionerna

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson, f d ordförande för Adoptionscentrum som tidigare bagatelliserade de korrupta Chile-adoptionerna (liksom f ö även de korrupta Kina-adoptionerna), välkomnar nu tillsättandet av en statlig sannings- och försoningskommission och en vitbok som går till botten med korruptionen inom hela den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den uppstod på 1960-talet och som mycket väl kan leda till att Sverige stänger dörren för alla nuvarande utlandsadoptioner såsom Nederländerna nyligen valde att göra.

Både Ulf och jag var synnerligen aktiva i adoptionsfrågorna för kring 20 år sedan och både Ulf och jag fick redan då vetskap om de korrupta Chile-adoptionerna. I mitt eget fall handlade det om att jag på den tiden arbetade på Nordisk film och bl a deltog i att bygga upp tv-programmet Spårlöst vilket innebar att jag kom i kontakt med sammanlagt kring 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet från en mängd olika ursprungsländer och vars adoptionsdokument jag fick tillgång till och därför kunde gå igenom och studera systematiskt.

Samtidigt deltog jag även i arbetet med en SVT-dokumentär om de korrupta Thailand-adoptionerna och i samband med det arbetet kontaktade en journaliststudent i Chile oss på Nordisk film och berättade om de korrupta Chile-adoptionerna som f ö hade ägt rum på nästan exakt samma sätt som de korrupta Thailand-adoptionerna och i båda fallen handlade det om svenska Adoptionscentrum. Ulf, som också är adoptivpappa till tre flickor från Kina, fick veta detta samtidigt som mig men Ulf valde då att utreda Chile-adoptionerna internt inom Adoptionscentrum och slutsatsen i denna internutredning, som på den tiden kom fram till att Chile-adoptionerna inte var korrupta, står han tydligen inte för idag.

Samtidigt var Ulf liksom jag själv mycket aktiv i att ”lobba” och kampanja gentemot utredningen ”Adoption – till vilket pris?” som Annika Nilsson (SAP) stod bakom och som är den hittills enda svenska statliga utredningen om internationell adoption som har varit kritisk mot verksamheten. Både Ulf och jag hade mycket kontakt med Annika, som f ö ”privat” berättade för mig att hon var chockad över Adoptionscentrums makt över den dåvarande svenska adoptionsmyndigheten och överhuvudtaget över hela den dåvarande svenska diskursen kring internationell adoption (d v s skrift debatten och politiken till synsättet och attityden o s v), och i Ulfs fall handlade det om att han ville att Adoptionscentrum skulle få fortsätta att engagera sig i biståndsverksamheten medan jag var emot detsamma.

Det finns då en mycket tydlig koppling mellan adoptions- och biståndsverksamheten där den ena verksamheten göder den andra och i slutänden leder biståndsverksamheten nästan alltid till både fler adoptioner och fr a mer korruption. Under denna period försökte Ulf också tysta mig genom att bl a träffa den dåvarande styrelsen för Adopterade koreaners förening på en koreansk restaurang i Stockholm (OBS: utan min kroppsliga närvaro) och där begära av styrelseledamöterna att de en gång för alla skulle få tyst på mig mot bakgrund av att jag var närmast hyperaktiv i adoptionsfrågorna mellan cirka 1995-2005 och därigenom var något av en nagel i ögat på Adoptionscentrum.

Efter Ulfs omsvängning är det nu svårt att tänka sig att något parti i riksdagen skulle sätta sig emot tillsättandet av en statlig utredning efter holländsk modell såvida inte Löfvens rödgröna regering gör frågan om en utredning och om hur den ska utformas till en prestigesak. Ulf vill då gärna att utredningen inte stannar vid 90-talet såsom socialminister Lena Hallengren nyligen uttalade utan även granskar de utlandsadoptioner som också ägde rum när han själv ledde Adoptionscentrum. Det finns slutligen också signaler om att även SD nu är för en sådan utredning utöver V samt enstaka C-riksdagsledamöter:

”När förslag från en statlig utredning hotade adoptionerna, spelade Adoptionscentrums ordförande en nyckelroll i att rädda dem. Det var Ulf Kristersson, i dag Moderaternas partiledare. Nu reagerar han starkt på uppgifterna i DN:s granskning av brott i de internationella adoptionernas spår.

– Jag tycker att man ska göra en vitbok, säger han.”

https://www.dn.se/sverige/ulf-kristersson-jag-vill-se-en-vitbok-over-adoptionerna

”I granskningen ”Barn till varje pris” har DN berättat om allvarliga oegentligheter i flera länder som Sverige har adopterat från: föräldrar vittnar om hur de har berövats på sina barn, och barnen vittnar om att deras adoptionsakter är förfalskade.

– Det är helt förfärliga berättelser. Det här är ju människor som i vissa fall vet, och i andra fall misstänker, att delar av deras liv bygger på lögner och brott, säger Ulf Kristersson.

Han träffar DN på Moderaternas partikansli vid Mynttorget i Stockholm. Moderatledaren liknar avslöjandet med när svenska fosterbarn i början av 2000-talet i Sveriges Radio och Sveriges Television vittnade om övergrepp och vanvård. Då beställde regeringen den så kallade Vanvårdsutredningen. Moderatledaren anser att utredningen var banbrytande – och han tycker att Sverige bör upprätta en vitbok om de internationella adoptionerna.

– En ordentlig vitbok som går till botten med alla misstankar. Den kan också samverka med existerande brottsutredningar, som den i Chile, säger Ulf Kristersson.

En sådan vitbok kan, enligt Kristersson, ta inspiration av vanvårdsutredningen.

– I formen: sökandet efter sanningen. Att låta alla människor som har någonting att bidra med komma till tals för att lägga en pusselbit.

Tidigare i veckan berättade socialminister Lena Hallengren (S) att hon vill se en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talet till och med 1990-talet.

Moderatledaren håller med, men vill gå ytterligare ett steg. Den vitbok han föreslår kan sträcka sig längre.

– Man ska inte göra en snävare begränsning än att man täcker in där det finns skäl att tro att det finns felaktigheter. Men signalen hon sände, den delar jag. Ulf Kristersson vill se en vitbok i två delar: en historisk del och en del som blickar in i framtiden.

– Att skipa rättvisa är upprättelse, men det är också att lära framåt. Då tycker jag att man bör lägga ner mer resurser på att granska ursprungsländernas processer och rättssäkerhet. En sådan formaliserad del två av en vitbok tycker jag vore nödvändig. Vad skulle en vitbok leda till?

– Det ena självklara är väl att så långt det bara är möjligt få fram sanningen. Vad skedde, vad hände? Samt att det kan bidra till att ge upprättelse till människor som har vetat eller eller trott att någonting var fel, säger Ulf Kristersson.

Skulle det kunna resultera i en ursäkt från svenska staten?

– I de fall där enskilda adopterade har blivit utsatta för allvarliga brott eller felaktigheter, är det viktigt att staten också medverkar till upprättelse och att rättvisa skipas. En ursäkt från staten skulle kunna bli en viktig del i det.”

(…)

”Sedan 2018 pågår en chilensk brottsutredning där över 640 svenska adopterade förekommer. Merparten av barnen kom till Sverige via Adoptionscentrums dåvarande ombud i landet. Hon förekommer i brottsutredningen, men har via sin advokat hälsat att hon inte vill svara på DN:s frågor.

Mellan 2003 och 2005 var Ulf Kristersson ordförande för Adoptionscentrum. DN:s granskning visar att Kristersson kände till anklagelser mot ombudet redan 2003, då han var nytillträdd ordförande. Den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares hade granskat saken tillsammans med ytterligare en student. Hon berättar för DN att de skrev om illegala adoptioner under Pinochets diktatur, med fokus på fall som var kopplade till Sverige.

– Vi översatte den till svenska och skickade den till Adoptionscentrum, säger Ana Maria Olivares.

Ulf Kristersson minns situationen ”mycket väl”.

– Det här måste vi titta på, sa jag. Adoptionscentrum gjorde en internutredning som mynnade ut i en promemoria, som DN har läst, där föreningen förklarade att inga fel hade begåtts.

– Med dagens facit i hand är det mycket, mycket värre än vad uppsatsen kunde belägga, säger Kristersson.”

(…)

”Samma år, 2003, kom en statlig utredning med en rad förslag på hur den svenska adoptionsverksamheten ska kunna stävja ”korruption” och ”barnhandel”. Utredningen föreslog att adoptionsavgiften som föräldrarna betalar endast får täcka kostnaden för det specifika barn de ska adoptera. Utredningen såg även en risk i det faktum att svenska adoptionsföreningar betalade bistånd till utländska barnhem. Mer bistånd kunde trigga barnhemmen att tillhandahålla barn som egentligen inte är föräldralösa.

I sin roll som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade Ulf Kristersson mot utredningens slutsatser, både på DN:s debattsida och i ett remissvar. Tonen i debattartikeln var hård. Enligt Kristersson riskerade förslagen att strypa de internationella adoptionerna:

”Bara 37 av 700 utländska barn hade fått komma hit”.

”Konsekvensen av utredningens förslag blir att några få barn läggs i gyllene sängar medan andra får ligga på golvet”, skrev Ulf Kristersson.

– Jag kanske inte skulle uttrycka mig exakt så i dag.”

Om Dagens Nyheter och adoptionsfrågan

Det är på så många sätt speciellt att det just är DN, d v s Sveriges fortfarande största och viktigaste dags(morgon)tidning, som nu har valt att börja publicera en stor granskning av den svenska adoptionsindustrin och av genomkorrupta Adoptionscentrum.

DN var för det första den tidning vars ledarsida och debattsida fylldes med ett stort antal artiklar om internationell adoption på 1960-talet under det årtionde när utlandsadoptionerna till Sverige institutionaliserades och när bl a DN:s Herbert Tingsten, Eva Moberg och Olof Lagercrantz mobiliserades för att försvara verksamheten mot dåtidens kritiker. Bara i exempelvis september 1964 hann DN med att publicera hela tre ledartexter om just internationell adoption.


På 1970- och 80-talen var DN sedan ofta först med att rapportera om adoptionsskandaler som ägde rum världen över i ursprungsländer som svenskarna adopterade ifrån. Dessa avslöjanden ledde samtidigt dock ingenstans och oftast på grund av att Adoptionscentrum gick i svaromål och dementerade i DN och i den dåtida pressen i övrigt att den internationella adoptionsverksamheten var korrupt.


På 1990- och 00-talen blev DN därefter den ledande radikala rösten för att liberalisera den svenska adoptionslagstiftningen så att även homosexuella, icke-heteros och äldre personer skulle kunna få adoptera då antalet ofrivilligt barnlösa svenskar hela tiden sköt i höjden under dessa decennier. Under denna tid ifrågasatte DN:s ledarsida även att utlandsadopterade mår sämre än andra grupper i Sverige och försöker begå eller begår självmord mer än andra. Det hör till saken att DN:s dåvarande chefredaktör själv var adoptivförälder och detsamma gällde flera andra journalister på tidningen samtidigt som också SVT:s VD och GP:s chefredaktör m fl var adoptivföräldrar liksom flera ministrar, partiledare och riksdagsledamöter och även ärkebiskopen m fl.

Efter att själv ha varit synnerligen aktiv i att kritisera den svenska adoptionsindustrin, svenska statens inblandning i de korrupta adoptionerna och genomkorrupta Adoptionscentrum fick jag på 2000- och 2010-talen finna mig i att både bli uthängd i och av DN och även i och av andra tidningar och bli portad från att bli publicerad, intervjuad och citerad i DN och i andra tidningar då jag under dessa årtionden allmänt ansågs vara oetisk som både debattör och forskare i adoptionsfrågor genom att jag lyfte fram s k ”negativa” sidor av den svenska adoptionsverksamheten och av de utlandsadopterades liv i Sverige (OBS: det ansågs på 2000- och 2010-talen vara oetiskt att hävda att internationell adoption kunde jämföras med människohandel och det ansågs vara oetiskt att forska om att adopterade mår dåligt på olika sätt och misslyckas i olika sammanhang).

Att det är just DN som nu låter Patrik Lundberg och Josefin Sköld genomföra en omfattande granskning av den svenska adoptionsverksamheten är m a o på alla sätt och vis historiskt.