Kategori: adoptivföräldrar

Vad innebär det när samer och representanter från de andra nationella minoriteterna adopterar internationellt?

Igår presenterade den (syd)samiska författaren Anna Sofia Bull Kuhmunen från Jokkmokk sin nya (tvåspråkiga) bok ”En annan väntan” som handlar om att som samiskt barnlöst (hetero)par adoptera internationellt (från Kina) hos Sameföreningen i Stockholm. Boken innehåller utöver Anna Sofias egen historia av att ha adopterat fyra barn från Kina även intervjuer med andra samiska adoptivföräldrar samt också med en vuxen utlandsadopterad same.
43253596_10155951042655847_5622601623462215680_n.jpg
 
Historiskt sett har samer liksom romer, judar (och fr a genom den s k Kindertransport som överflyttade judiska barn från den nazityskdominerade kontinenten till fosterföräldrar i Sverige strax innan kriget) och inte minst resande adopterats av majoritetssvenskar men idag finns det då en del svenska samer som har adopterat barn från bl a Afrika, Mellanöstern, Asien och Sydamerika och varav den adopterade (syd)samen Jon Henrik Fjällgren från Colombia bör vara den mest kända av landets utlandsadopterade som har adopterats av och inom någon av de fem nationella minoriteterna och likaså har mängder av sverigefinnar och också en hel del tornedalingar och judar samt enstaka svenska romer och resande numera adopterat utrikes födda barn.
43351573_10155951042640847_2622906222377959424_n.jpg
 
Under den efterföljande diskussionen så framkom det att det möjligen kan vara lättare att växa upp som utlandsadopterad i en minoritetsfamilj än i en majoritetssvensk adoptivfamilj och Anna Sofia berättade f ö även att två äldre samiska damer tydligen hade sagt till henne när de såg ett av hennes adoptivbarn från Kina att ”X ser ju ut som samiska barn gjorde förr i tiden”.
43223464_10155951042420847_6450618571637653504_n.jpg

Om politiker som är adoptivföräldrar

Att (Nya?) Moderaternas huvudslogan under denna valkampanj är ”Nu tar vi tag i Sverige!” har väl inte undgått någon och intressant nog (tycker i varje fall jag som både är intresserad av adopterade, av asiater och av minoriteter i allmänhet) så har Kristersson använt sig av en av sina tre adopterade döttrar från (Folkrepubliken) Kina (som mellan ca 1995-2010 adopterade bort närmare 150 000 barn till västvärlden och varav 1000-tals hamnade i Sverige och tre av dessa adopterade då Kristersson) på en av Moderaternas valaffischer och vilket i varje fall får mig att associera till den nyligen bortgångne amerikanska (och republikanska) politikern John McCain som använde sig av sin adopterade dotter från Bangladesh i en valkampanj (i presidentvalet 2008 när McCain förlorade mot Obama).
v35-36_M_1185x1750_TK4.jpg
 
Att åtskilliga av västvärldens (topp)politiker både har varit och är adoptivföräldrar har väl inte undgått någon och så har varit fallet ända sedan den s k ”68-vågen” då adoptionerna till Väst från de gamla kolonierna började inledas på allvar och en del av de svenska och västerländska politiker som har varit eller är adoptivföräldrar har då genom åren och på olika sätt gjort politik av detta (utöver Kristersson så gäller det även Björklund som i flera tal har refererat till sina två adopterade söner från Sydkorea) medan andra tvärtom har försökt att inte göra det (d v s de har i det närmaste underkommunicerat att de är adoptivföräldrar till ett eller flera adoptivbarn från de före detta kolonierna).
120606_john_bridget_mccain_ap_328_605.jpg

När alliansen båda partiledare som också är adoptivföräldrar sviker sina löften

Inte ens familjen verkar vara särskilt helig längre att döma av alliansens nya utspel (OBS: möjligen ett s k lågvattenmärke och slag under bältet riktat mot två av landets 10 000-tals adoptivpappor med utrikes födda barn från den utomeuropeiska och postkoloniala världen): Landets kanske mest kända och åtminstone sannolikt mäktigaste adoptivföräldrar vilka båda har uttryckt en oro för sina utlandsadopterade (asiatiska) barns framtid i ett alltmer genomsegregerat och rasantagonistiskt Sverige väljer nu att närma sig SD trots sina tidigare löften till både sina barn och sina väljare.
 

Nya uppgifter om adoptionerna från Chile till Sverige

Den svenska expat-kvinna som genomförde och ”fixade” merparten av de totalt 2021 adoptionerna från Chile till Sverige som ägde rum i Adoptionscentrums (AC) regi och med svenska statens goda minne mellan 1971-92 är idag en förmögen kvinna och är numera bosatt i Chiles motsvarighet till Djursholm.
 
 
Tillsammans med en chilensk militärpolis som den svenska expat-kvinnan är gift med sedan många år tillbaka och i nära samarbete med en korrupt chilensk socialarbetare lurade, övertalade och tvingade hon mängder av chilenska mödrar och familjer att ”överge” sina barn.
 
För pengarna hon tjänade på AC:s adoptioner till Sverige köpte hon bl a mark i södra Chile förutom den palatsliknande bostad hon idag bor i och den korrupta socialarbetaren som systematiskt raderade och ändrade identiteterna på de bortadopterade barnen och fabricerade och förfalskade nya ursprungsnamn, bakgrundshistorier och födelsedatum för att dölja alla spår bakåt och för att få barnen att framstå som ”adopterbara” blev sedermera AC:s s k röttersök-ansvariga i Chile.
 
Samma person som en gång i tiden förstörde och förfalskade de adopterades identiteter är m a o numera den som tjänar pengar på att ”hjälpa” de adopterade (som numera är vuxna) att söka sina rötter i Chile.
Sveriges långt över 100 000 majoritetssvenska adoptivföräldrar till landets närmare 60 000 utlandsadopterade från de gamla kolonierna och vilka dessutom oftast är högutbildade höginkomsttagare och vilka därmed nästan alltid har både ordet i sin makt och innehar maktpositioner i det svenska samhället är tyvärr i stort sett alltid helt och hållet tysta när adoptionsskandaler avslöjas i medierna och när de får veta att deras egna barn kan vara stulna och att deras egna barns adoptionsdokument och identiteter kan vara fabricerade och falska men nu talar i varje fall en majoritetssvensk adoptivmamma ut för både sin sons och sin egen skull:
 
 
”Även de svenska adoptivföräldrarna kan ses som offer i adoptionsskandalen i Chile. Tommy Leite stals enligt hans biologiska mamma från henne. Hans svenska mamma kräver nu också svar.
 
Tommy Leites svenska mamma Inger Leite anser att både Tommy och hans biologiska mamma har utsatts för ett brott.
 
– Jag känner en oerhörd kränkthet och jag kräver svar. Som svensk är man uppfostrad till att lita på myndigheter och organisationer. Det fanns inte i min sinnesvärld att det kunde finnas några oegentligheter, säger hon.
 
Inger Leite tänker nu börja ställa Adoptionscentrum till svars för vad hon anser att hennes son har utsatts för.”
 
Hoppas nu att fler följer Ingers exempel: Det handlar om många tusen majoritetssvenska föräldrar, partners, släktingar och nära och kära till landets adopterade från Chile som skulle kunna trycka på nu och kräva ett svar från både Adoptionscentrum och svenska staten och en uppgörelse med de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige för att inte tala om alla 10 000-tals invandrare från Chile och deras barn och efterkommande.
 
De korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som pågick under militärjuntans tid är ju både en del av Chiles historia liksom en del av Sveriges historia och de adopterade chilenarna är också en del av den svensk-chilenska minoriteten i landet.

En helt ny typ av ”supermaxade” multirasiala och interrasiala (adoptiv)familjebildningar är här nu

I senaste numret av Adoptionscentrums tidskrift ”Att Adoptera” hittas två reportage om och intervjuer med en helt ny (demografisk-statistisk) typ av ”supermaxade” inter- och multirasiala (heterosexuella) (adoptiv)familjer som fram tills nu inte har funnits tidigare överhuvudtaget i Sverige (annat än i min egen högst privata och fullständigt rasfixerade och rasbesatta fantasi).
 
Dels handlar det om en utlandsadopterad man (från Chile) som (tillsammans med sin majoritetssvenska fru) har adopterat internationellt (från Sydkorea) och dels handlar det om Sveriges första (syrianska) par med rötter i Mellanöstern (Libanon) som har adopterat internationellt (från Sydafrika) och vars barn dessutom växer upp som trespråkig (syrianska, arabiska och svenska).
 
Tidigare har det funnits enstaka utlandsadopterade kvinnor som har adopterat internationellt men nästan alltid har de adopterat från samma ursprungsland eller samma ursprungsregion som de själva härrör ifrån medan mycket få utlandsadopterade män har adopterat internationellt överhuvudtaget och det fåtal som har gjort det har även de nästan alltid gjort det från samma ursprungsland eller samma ursprungsregion som de själva kommer ifrån.
25593940_10155292142970847_8283914388559200436_n.jpg
 
Vad gäller det allra första (hetero)paret i landet med rötter i Mellanöstern som har adopterat internationellt så är även det på alla sätt och vis unikt då det fram tills idag nästan alltid har handlat om blandade par när en invånare med utomeuropeisk bakgrund har adopterat internationellt, d v s det finns visserligen sedan tidigare enstaka adoptivföräldrapar med internationellt adopterade barn där adoptivfadern exempelvis kan ha bakgrund i Afrika, Mellanöstern eller Latinamerika (och då inte vara utlandsadopterad själv) men då har adoptivmodern alltid varit majoritetssvensk.
 
25659992_10155292184975847_3498080849494103921_n.jpg
Tidigare har även enstaka (heterosexuella) par tillhörande de nationella minoriteterna adopterat internationellt såsom några svenska judar (bl a från Sydkorea), vissa svenska samer (bl a från Indonesien), en del sverigefinnar och tornedalingar (bl a från Colombia, Etiopien och Indien) och även någon enstaka svensk-romsk familj (så säger i varje fall ryktet) men den absoluta majoriteten av landets 10 000-tals adoptivföräldrar har sedan 1950-talet och fram tills idag varit infödda vita majoritetssvenskar och det är den interrasiala (adoptiv)familjekonstellationen som i stort sett samtliga invånare i Sverige är så vana vid och ”inlästa” på vid det här laget att ingen längre ens noterar om två vuxna vita (hetero)personer går runt ”på stan” med ett eller flera icke-vita barn i famnen eller i handen (såvida det inte handlar om ett samkönat vitt par med ett icke-vitt barn för det är fortfarande mycket ovanligt och då lär ”folk” garanterat titta och nog t o m ”glo”), d v s ”alla vet” idag att det rör sig om en adoptivfamilj och inget annat förutom så klart alla turister som kommer till Sverige och kanske bara är här i några enstaka dygn och självklart även alla nyanlända invandrare vilka i båda fallen med all säkerhet tittar rätt så rejält och undrar vad det egentligen handlar om när de noterar och ser det mycket stora antalet interrasiala adoptivfamiljer som syns och rör sig överallt ”på stan” runtom i landet.
 
”Men vad är det där för något?”
”Vad har dom där för någon slags relation till varandra egentligen?”
”Vad läskigt, är det kanske någon pedofilgrej?”
”Har de där vita människorna kidnappat de där barnen?”
”Oj, är det kanske så att fattiga vita svenskar tar hand om rika minoritetsfamiljers barn i Sverige?”
 
Och just därför undrar en ju hur ”folk på stan”, och både majoritets- och minoritetsinvånarna i landet, nu tänker om de båda adoptivfamiljerna som förekommer i artiklarna, d v s om de ens blir avlästa och uppfattade som en familj eller ej då denna typ av helt nya och ”supermaxade” inter- och multirasiala (adoptiv)familjer inte har existerat tidigare i Sverige annat än möjligen i vissa människors fantasi (såsom i min egen) – d v s det finns än så länge bara en enda familj i hela landet med en far från Chile, en mor från Sverige och ett barn från Sydkorea och det finns bara en enda familj där båda föräldrarna har bakgrund i Libanon och som har ett barn från Sydafrika.
 
Sedan jag går jag så klart och väntar på den dag då en eller flera icke-vita vuxna (d v s singlar eller par) och helst icke-vita (hetero- eller homosexuella) helpar (d v s ej bara blandpar) börjar adoptera vita barn från Central- och Östeuropa för det är bara då som Sverige kan sägas ha blivit postkolonialt och interrasialt på riktigt (d v s ”på alla håll och kanter” om det går att uttrycka sig så vanvördigt om något så allvarligt som ras och kolonialism) och jag hoppas verkligen att jag får uppleva när det väl börjar hända innan jag själv går bort.

Ska ännu en adoptivförälder bli svensk partiledare?

Inget annat land och folk i världen kan då ståta med så många (majoritetssvenska) politiker som är adoptivföräldrar (till utlandsfödda adopterade) som just Sverige och svenskarna och detta gäller både höger- och vänsterpolitiker, d v s vad gäller (sam)synen på internationell adoption så är den svenska högern och den svenska vänstern rörande överens (d v s ingen svensk politiker har någonsin vågat driva och förfäkta en kritisk syn på internationell adoption utom den f d värmländske moderate riksdagsledamoten och f d handels- och försvarsministern Sten Tolgfors).
21034430_10154988275945847_3773855055361126430_nUnknown.jpeg

Visst finns det politiker och även toppolitiker i andra västländer som är eller har varit adoptivföräldrar såsom i t ex USA, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Danmark och Norge men inget annat land på jorden kan dock konkurrera med den svenska politiska sfären vad gäller matematisk-demografisk-statistisk adoptanttäthet (t ex är hälften av Malmö stads socialdemokratiska kommunalråd adoptivföräldrar, SD:s riksdagsgrupp har genom åren ”vimlat” av adoptivföräldrar, sedan ca 1968 har 7-8 ministrar i flera olika både höger- och vänsterregeringar varit adoptivföräldrar o s v o s v).

Om ”omvända” transrasiala adoptivfamiljer och de reaktioner de provocerar fram

Av västvärldens 100 000-tals transrasiala adoptivfamiljer utgörs kanske 99,9% av vita adoptivföräldrar (och både av singlar och par liksom av heteros och icke-heteros) och icke-vita adoptivbarn men särskilt i USA och i Storbritannien har enstaka (barnlösa) minoritetspar eller blandpar (t ex par som består av en svart man och en vit kvinna alternativt av en asiatisk kvinna och en vit man) också adopterat (oftast genom s k inhemsk adoption) vita barn.
 
 
Dessa transrasiala adoptivfamiljer som av de allra flesta uppfattas som ”omvända adoptioner” då det är så extremt ovanligt att se icke-vita vuxna ta hand om vita barn (såvida de inte är s k nannies och tjänstefolk) och av alltför många nog också som fullständigt ”out-of-control”-icke-normativa ”freakfamiljer” (och vilket i och för sig alla transrasiala adoptivfamiljer nog uppfattas som ibland) är dock så ytterligt få (och i Sverige och i Norden är de likaså ytterst få) att blickarna, reaktionerna och frågorna är många från omgivningens sida:
 
”“Are they yours?”
 
“Where are their parents?”
 
“Are you their nanny?”
 
“What are they?””
 
Gissningsvis ingår här (d v s bakom blickarna, reaktionerna och frågorna) även alltifrån ”har de kanske stulit eller kidnappat dem?”, ”är de pedofiler?” och ”håller de på med vit slavhandel?” till ”det där ser riktigt skumt ut, jag får faktiskt inte ihop det, är det där verkligen en familj?”, ”jag är absolut inte rasist men det där känns faktiskt inte riktigt rätt på något sätt!” och ”får dom verkligen också adoptera, och varför kan dom i så fall inte hålla sig till sina egna?”.