Category: adoptivföräldrar

Nya uppgifter om adoptionerna från Chile till Sverige

Den svenska expat-kvinna som genomförde och ”fixade” merparten av de totalt 2021 adoptionerna från Chile till Sverige som ägde rum i Adoptionscentrums (AC) regi och med svenska statens goda minne mellan 1971-92 är idag en förmögen kvinna och är numera bosatt i Chiles motsvarighet till Djursholm.
 
 
Tillsammans med en chilensk militärpolis som den svenska expat-kvinnan är gift med sedan många år tillbaka och i nära samarbete med en korrupt chilensk socialarbetare lurade, övertalade och tvingade hon mängder av chilenska mödrar och familjer att ”överge” sina barn.
 
För pengarna hon tjänade på AC:s adoptioner till Sverige köpte hon bl a mark i södra Chile förutom den palatsliknande bostad hon idag bor i och den korrupta socialarbetaren som systematiskt raderade och ändrade identiteterna på de bortadopterade barnen och fabricerade och förfalskade nya ursprungsnamn, bakgrundshistorier och födelsedatum för att dölja alla spår bakåt och för att få barnen att framstå som ”adopterbara” blev sedermera AC:s s k röttersök-ansvariga i Chile.
 
Samma person som en gång i tiden förstörde och förfalskade de adopterades identiteter är m a o numera den som tjänar pengar på att ”hjälpa” de adopterade (som numera är vuxna) att söka sina rötter i Chile.
Sveriges långt över 100 000 majoritetssvenska adoptivföräldrar till landets närmare 60 000 utlandsadopterade från de gamla kolonierna och vilka dessutom oftast är högutbildade höginkomsttagare och vilka därmed nästan alltid har både ordet i sin makt och innehar maktpositioner i det svenska samhället är tyvärr i stort sett alltid helt och hållet tysta när adoptionsskandaler avslöjas i medierna och när de får veta att deras egna barn kan vara stulna och att deras egna barns adoptionsdokument och identiteter kan vara fabricerade och falska men nu talar i varje fall en majoritetssvensk adoptivmamma ut för både sin sons och sin egen skull:
 
 
”Även de svenska adoptivföräldrarna kan ses som offer i adoptionsskandalen i Chile. Tommy Leite stals enligt hans biologiska mamma från henne. Hans svenska mamma kräver nu också svar.
 
Tommy Leites svenska mamma Inger Leite anser att både Tommy och hans biologiska mamma har utsatts för ett brott.
 
– Jag känner en oerhörd kränkthet och jag kräver svar. Som svensk är man uppfostrad till att lita på myndigheter och organisationer. Det fanns inte i min sinnesvärld att det kunde finnas några oegentligheter, säger hon.
 
Inger Leite tänker nu börja ställa Adoptionscentrum till svars för vad hon anser att hennes son har utsatts för.”
 
Hoppas nu att fler följer Ingers exempel: Det handlar om många tusen majoritetssvenska föräldrar, partners, släktingar och nära och kära till landets adopterade från Chile som skulle kunna trycka på nu och kräva ett svar från både Adoptionscentrum och svenska staten och en uppgörelse med de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige för att inte tala om alla 10 000-tals invandrare från Chile och deras barn och efterkommande.
 
De korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som pågick under militärjuntans tid är ju både en del av Chiles historia liksom en del av Sveriges historia och de adopterade chilenarna är också en del av den svensk-chilenska minoriteten i landet.

En helt ny typ av ”supermaxade” multirasiala och interrasiala (adoptiv)familjebildningar är här nu

I senaste numret av Adoptionscentrums tidskrift ”Att Adoptera” hittas två reportage om och intervjuer med en helt ny (demografisk-statistisk) typ av ”supermaxade” inter- och multirasiala (heterosexuella) (adoptiv)familjer som fram tills nu inte har funnits tidigare överhuvudtaget i Sverige (annat än i min egen högst privata och fullständigt rasfixerade och rasbesatta fantasi).
 
Dels handlar det om en utlandsadopterad man (från Chile) som (tillsammans med sin majoritetssvenska fru) har adopterat internationellt (från Sydkorea) och dels handlar det om Sveriges första (syrianska) par med rötter i Mellanöstern (Libanon) som har adopterat internationellt (från Sydafrika) och vars barn dessutom växer upp som trespråkig (syrianska, arabiska och svenska).
 
Tidigare har det funnits enstaka utlandsadopterade kvinnor som har adopterat internationellt men nästan alltid har de adopterat från samma ursprungsland eller samma ursprungsregion som de själva härrör ifrån medan mycket få utlandsadopterade män har adopterat internationellt överhuvudtaget och det fåtal som har gjort det har även de nästan alltid gjort det från samma ursprungsland eller samma ursprungsregion som de själva kommer ifrån.
25593940_10155292142970847_8283914388559200436_n.jpg
 
Vad gäller det allra första (hetero)paret i landet med rötter i Mellanöstern som har adopterat internationellt så är även det på alla sätt och vis unikt då det fram tills idag nästan alltid har handlat om blandade par när en invånare med utomeuropeisk bakgrund har adopterat internationellt, d v s det finns visserligen sedan tidigare enstaka adoptivföräldrapar med internationellt adopterade barn där adoptivfadern exempelvis kan ha bakgrund i Afrika, Mellanöstern eller Latinamerika (och då inte vara utlandsadopterad själv) men då har adoptivmodern alltid varit majoritetssvensk.
 
25659992_10155292184975847_3498080849494103921_n.jpg
Tidigare har även enstaka (heterosexuella) par tillhörande de nationella minoriteterna adopterat internationellt såsom några svenska judar (bl a från Sydkorea), vissa svenska samer (bl a från Indonesien), en del sverigefinnar och tornedalingar (bl a från Colombia, Etiopien och Indien) och även någon enstaka svensk-romsk familj (så säger i varje fall ryktet) men den absoluta majoriteten av landets 10 000-tals adoptivföräldrar har sedan 1950-talet och fram tills idag varit infödda vita majoritetssvenskar och det är den interrasiala (adoptiv)familjekonstellationen som i stort sett samtliga invånare i Sverige är så vana vid och ”inlästa” på vid det här laget att ingen längre ens noterar om två vuxna vita (hetero)personer går runt ”på stan” med ett eller flera icke-vita barn i famnen eller i handen (såvida det inte handlar om ett samkönat vitt par med ett icke-vitt barn för det är fortfarande mycket ovanligt och då lär ”folk” garanterat titta och nog t o m ”glo”), d v s ”alla vet” idag att det rör sig om en adoptivfamilj och inget annat förutom så klart alla turister som kommer till Sverige och kanske bara är här i några enstaka dygn och självklart även alla nyanlända invandrare vilka i båda fallen med all säkerhet tittar rätt så rejält och undrar vad det egentligen handlar om när de noterar och ser det mycket stora antalet interrasiala adoptivfamiljer som syns och rör sig överallt ”på stan” runtom i landet.
 
”Men vad är det där för något?”
”Vad har dom där för någon slags relation till varandra egentligen?”
”Vad läskigt, är det kanske någon pedofilgrej?”
”Har de där vita människorna kidnappat de där barnen?”
”Oj, är det kanske så att fattiga vita svenskar tar hand om rika minoritetsfamiljers barn i Sverige?”
 
Och just därför undrar en ju hur ”folk på stan”, och både majoritets- och minoritetsinvånarna i landet, nu tänker om de båda adoptivfamiljerna som förekommer i artiklarna, d v s om de ens blir avlästa och uppfattade som en familj eller ej då denna typ av helt nya och ”supermaxade” inter- och multirasiala (adoptiv)familjer inte har existerat tidigare i Sverige annat än möjligen i vissa människors fantasi (såsom i min egen) – d v s det finns än så länge bara en enda familj i hela landet med en far från Chile, en mor från Sverige och ett barn från Sydkorea och det finns bara en enda familj där båda föräldrarna har bakgrund i Libanon och som har ett barn från Sydafrika.
 
Sedan jag går jag så klart och väntar på den dag då en eller flera icke-vita vuxna (d v s singlar eller par) och helst icke-vita (hetero- eller homosexuella) helpar (d v s ej bara blandpar) börjar adoptera vita barn från Central- och Östeuropa för det är bara då som Sverige kan sägas ha blivit postkolonialt och interrasialt på riktigt (d v s ”på alla håll och kanter” om det går att uttrycka sig så vanvördigt om något så allvarligt som ras och kolonialism) och jag hoppas verkligen att jag får uppleva när det väl börjar hända innan jag själv går bort.

Ska ännu en adoptivförälder bli svensk partiledare?

Inget annat land och folk i världen kan då ståta med så många (majoritetssvenska) politiker som är adoptivföräldrar (till utlandsfödda adopterade) som just Sverige och svenskarna och detta gäller både höger- och vänsterpolitiker, d v s vad gäller (sam)synen på internationell adoption så är den svenska högern och den svenska vänstern rörande överens (d v s ingen svensk politiker har någonsin vågat driva och förfäkta en kritisk syn på internationell adoption utom den f d värmländske moderate riksdagsledamoten och f d handels- och försvarsministern Sten Tolgfors).
21034430_10154988275945847_3773855055361126430_nUnknown.jpeg

Visst finns det politiker och även toppolitiker i andra västländer som är eller har varit adoptivföräldrar såsom i t ex USA, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Danmark och Norge men inget annat land på jorden kan dock konkurrera med den svenska politiska sfären vad gäller matematisk-demografisk-statistisk adoptanttäthet (t ex är hälften av Malmö stads socialdemokratiska kommunalråd adoptivföräldrar, SD:s riksdagsgrupp har genom åren ”vimlat” av adoptivföräldrar, sedan ca 1968 har 7-8 ministrar i flera olika både höger- och vänsterregeringar varit adoptivföräldrar o s v o s v).

Om ”omvända” transrasiala adoptivfamiljer och de reaktioner de provocerar fram

Av västvärldens 100 000-tals transrasiala adoptivfamiljer utgörs kanske 99,9% av vita adoptivföräldrar (och både av singlar och par liksom av heteros och icke-heteros) och icke-vita adoptivbarn men särskilt i USA och i Storbritannien har enstaka (barnlösa) minoritetspar eller blandpar (t ex par som består av en svart man och en vit kvinna alternativt av en asiatisk kvinna och en vit man) också adopterat (oftast genom s k inhemsk adoption) vita barn.
 
 
Dessa transrasiala adoptivfamiljer som av de allra flesta uppfattas som ”omvända adoptioner” då det är så extremt ovanligt att se icke-vita vuxna ta hand om vita barn (såvida de inte är s k nannies och tjänstefolk) och av alltför många nog också som fullständigt ”out-of-control”-icke-normativa ”freakfamiljer” (och vilket i och för sig alla transrasiala adoptivfamiljer nog uppfattas som ibland) är dock så ytterligt få (och i Sverige och i Norden är de likaså ytterst få) att blickarna, reaktionerna och frågorna är många från omgivningens sida:
 
”“Are they yours?”
 
“Where are their parents?”
 
“Are you their nanny?”
 
“What are they?””
 
Gissningsvis ingår här (d v s bakom blickarna, reaktionerna och frågorna) även alltifrån ”har de kanske stulit eller kidnappat dem?”, ”är de pedofiler?” och ”håller de på med vit slavhandel?” till ”det där ser riktigt skumt ut, jag får faktiskt inte ihop det, är det där verkligen en familj?”, ”jag är absolut inte rasist men det där känns faktiskt inte riktigt rätt på något sätt!” och ”får dom verkligen också adoptera, och varför kan dom i så fall inte hålla sig till sina egna?”.

Adoptionscentrum annonserar efter prospektiva adoptivföräldrar till ”Koreabarn”

Adoptionscentrum annonserar nu explicit efter potentiella adoptivföräldrar till s k ”Koreabarn” och lockar med Sydkoreas komparativa fördelar gentemot de ”konkurrerande” ursprungsländerna: Det koreanska adoptionssystemet anses nu vara ”back to business” efter några års ”störningar”, ansökningarna är få just nu, d v s konkurrensen med andra prospektiva adoptanter är försumbar, och framför allt går det undan att få ett s k ”Koreabarn” jämfört med exempelvis de ”krångliga” länderna i subsahariska Afrika och i Latinamerika.

De tidigare ”långa handläggningstiderna” som Adoptionscentrum refererar till i sin annons och som under en period faktiskt stoppade upp den annars så rikliga och kontinuerliga tillförseln av s k ”Koreabarn” till västvärlden inklusive till Sverige som har pågått ända sedan 1950-talet berodde f ö på att Sydkorea för första gången någonsin åtminstone försökte att förändra synen på ensamstående mödrar och försökte att göra åtminstone något för att stärka rättigheterna för utsatta kvinnor och deras barn inom landet.

I själva verket handlar Adoptionscentrums annons om inget annat att de s k ”Koreabarnen” inbringar så mycket pengar till den krisdrabbade organisationen som går på knäna ekonomiskt sedan flera år tillbaka och som en gång kunde ståta med att vara västvärldens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt med närmare 30 000 genomförda adoptioner på sin ”CV”: Det handlar om uppemot 350 000 kr per ”Koreabarn” vilket är 100 000-200 000 kr mer än vad barn från exempelvis Filippinerna, Indien, Thailand och Panama kostar för att inte tala om de romska barnen från Bulgarien, Serbien och Kosovo.

De senaste åren har flera adoptionsbyråer och adoptionsorganisationer gått i konkurs både i Sverige och i västvärlden i övrigt, adoptionsindustrin har fått se sig omsprungen av andra reproduktionstekniker och inte minst i Sverige: All statistik tyder nämligen på att majoritetssvenskarna inte bara är det ”folkslag” på jorden som har adopterat ojämförligt flest utlandsfödda barn per capita utan också att majoritetssvenskarna är det ”folkslag” i världen som sedan 1990-talet reproducerar sig allra mest via befruktning utanför kroppen, d v s med hjälp av ett flertal olika reproduktionstekniker. Andelen par och singlar som har svårt att få barn ”biologiskt” har med andra ord inte minskat i Sverige utan tvärtom har andelen sannolikt ökat på senare år mot bakgrund av att majoritetssvenskarna bl a skaffar barn mycket sent i livet: Tidigare var adoption det enda alternativet för dessa par och singlar men tack vare den medicinska forskningens framsteg vad gäller att ta fram ständigt nya reproduktionstekniker finns idag många andra sätt att få barn på.

Det heter ofta att adoptionsindustrin helt och hållet arbetar för barnens bästa och ibland t o m även för ursprungsländernas skull, att adoptionsindustrin INTE aktivt söker adoptivföräldrar, d v s det heter att adoptionsindustrin INTE skapar någon efterfrågan utan att utbudet helt enkelt ”bara finns där” i ursprungsländerna på grund av att länderna och samhällena i Afrika, Asien och Latinamerika är patriarkala, sexistiska, klanbaserade, blodsfixerade, heteronormativa, homofoba och rasistiska och att det är därför de inte kan ta hand om sina egna barn och kanske inte ens förtjänar att få göra det p g a att de är så ”primitiva” och ”barbariska”.

Räcker det inte med närmare 200 000 adoptioner från Sydkorea till västvärlden och räcker det inte med närmare 10 000 s k ”Koreabarn” i Sverige? Det är år 2016 nu, och att annonsera efter nya prospektiva adoptanter till barn från Sydkorea, ett land som visserligen tillhörde Tredje världens absoluta bottenliga vad gäller fattigdom och ”underutveckling” ända in på 1970-talet när Nordkorea var rikare än sin södra granne men som idag faktiskt utgör en av världens största ekonomier, är inget annat än en ren jakt på pengar och inkomster för att Adoptionscentrum överhuvudtaget ska kunna överleva inför framtiden.

AC-annons mars 2016.jpg

Kontroversiellt seriealbum om att vara utlandsadopterad översatt till svenska

Nu har den belgiske serietecknaren Jungs album ”Couleur de peau: Miel” kommit ut i svensk översättning och med korrekt titel (”Hudfärg: honung”) till skillnad från den svenska titeln på den animerade filmen som bygger på albumet, och som fick heta ”Jag och mina två mammor” på svenska efter att adoptivföräldrarna/filmkonsulenterna på Svenska filminstitutet hade fått säga sitt och då även fått bestämma då de tyckte att filmen är alltför negativ till internationell adoption i sig och beskriver livet som utlandsadopterad på ett alltför mörkt sätt, och vilket filmkonsulenterna menade skulle kunna inverka menligt på alla svenskar som ser filmen (d v s Svenska filminstitutet tog helt enkelt i egenskap av att vara en statlig myndighet sitt sociala ansvar gentemot svenska folket och inte minst gentemot landets tiotusentals adoptivföräldrar tillhörande SACO:s övre skikt och socialgrupp 1 vilka annars hade tagit illa vid sig).

Till skillnad från filmen är seriealbumet mindre tillrättalagt, mer cynisk och rå i tonen (åtminstone i den franska originalversionen), mer adoptionskritisk och mer rakt på sak i sin skildring av vardagsrasismen mot asiater och inte minst i det nakna berättandet om hur det gick för flera av de andra utlandsadopterade som bodde i samma belgiska stad som Jung: Jung själv hamnade i fosterhem och försökte begå självmord, Jungs adopterade syster begick självmord, en adopterad flicka blev inlåst på sluten anstalt för psykisk sjukdom, en adopterad kvinna från Korea blev missbrukare och minst två adopterade män från Korea begick självmord.

Filmens och albumets slut skiljer sig också åt – filmen slutar nämligen som en hyllning till adoptivföräldrarna och särskilt till Jungs belgiska adoptivmamma, och vilket var något som filmens finansiärer helt enkelt krävde av ungefär samma anledning som de svenska filmkonsulenterna, d v s för att inte göra västvärldens hundratusentals högutbildade och höginkomsttagande adoptivföräldrar ledsna då en försvarlig del av västvärldens ekonomiska, politiska, kulturella och akademiska elit har adopterat barn från de gamla kolonierna.

Hittills har Jung publicerat tre seriealbum om sin uppväxt som utlandsadopterad i Belgien och om något år ska en fjärde del komma ut som skildrar Jungs liv som vuxen utlandsadopterad.

 12631304_10153437504080847_9085414892661282872_n.jpg

Adoptivföräldraperspektivet dominerar Sverige

Adoptivföräldraperspektivet fortsätter att mer eller mindre fullständigt dominera svenskarnas syn på adoption: Efter SVTs adoptanthegemoniska rapportering om de oetiska adoptionerna i Kenya kommer nu en ny roman av Cilla Naumann, Bära barnet hem, som handlar om adoptivföräldraskapet liksom en ny film regisserad av Lisa Siwe, Glada hälsningar från Missångerträsk med Martina Haag och Ola Rapace i huvudrollerna, som handlar om att (vilja) bli adoptivförälder.

I det land i världen som överlägset har adopterat flest utrikes födda barn per invånare är det å ena sidan kanske inte så konstigt att adoptivföräldraperspektivet dominerar så, men å andra sidan finns det gott om kritiska adoptivföräldraröster som hörs i offentligheten både i medierna, genom kulturproduktioner och i akademin i andra västländer, t ex i Danmark och USA: varför vågar de kritiska adoptivföräldrarna i Sverige inte träda fram?