Kategori: adoptivföräldrar

Ny avhandling om adoptivföräldrar

Disputations- och avhandlingstips för alla som forskar om adoption eller är intresserade av adoptionsfrågor:

Idag från kl. 13.15 försvarar Madeleine Wirzén sin doktorsavhandling vid Tema Barn vid Linköpings universitet ”Granskning och vägledning. Utredningssamtal med presumtiva adoptivföräldrar som institutionell praktik”.

kl. 13.15 – 16.00 Campus Valla, Linköping och via Zoom

Disputationen är öppen för allmänheten och hålls på svenska. Opponent är professor Åsa Mäkitalo, Göteborgs universitet.

http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1585932&dswid=-453

”Avhandlingen undersöker hur lämplighet för adoptivföräldraskap granskas i och genom samtal. I avhandlingen analyseras utredningssamtalens innehåll och genomförande i relation till institutionella mål. Avhandlingens empiriska underlag bygger på intervjuer med familjerättssekreterare och inspelade utredningssamtal mellan familjerättssekreterare och presumtiva adoptivföräldrar. Materialet har analyserats med tematiska och interaktionsanalytiska metoder.


Analyserna visar att familjerättssekreterare har förväntningar på presumtiva adoptivföräldrars deltagande och bidrag i utredningssamtalet. Dessa förväntningar handlar om att adoptionssökande ska prata om vissa ämnen på specifika sätt för att deras lämplighet ska kunna bedömas och för att utredningens trovärdighet ska kunna garanteras.


Vidare visar avhandlingens studier hur familjerättssekreterarna med hjälp av olika frågekonstruktioner utvecklar och fördjupar utredningssamtalet så att bedömning av lämplighet och förberedelse för adoption realiseras. Avhandlingens studier visar även att presumtiva adoptivföräldrar presenterar sig som lämpliga för adoptivföräldraskap genom att bekräfta familjerättssekreterarnas perspektiv och därefter demonstrera sin kunskap om adoption.


Sammanfattningsvis visar avhandlingen att utredningssamtal inför medgivande om adoption präglas av både granskning och vägledning, ett kommunikativt arbete som utförs gemensamt av familjerättssekreterare och presumtiva adoptivföräldrar.”

Journalisten, antirasisten och adoptivpappan Roland Hjelte har gått bort

Journalisten Roland Hjelte har gått bort som anses vara något av den samhällskritiska dokumentärens pionjär i svenska tv-sammanhang. Hjelte kom f ö även att adoptera flera barn från Sydkorea tillsammans med sin dåvarande fru Gudrun som också hon var journalist.


Hjelte har inte minst skrivit in sig i den svenska antirasismens (medie)historia genom att år 1962 ligga bakom dokumentärerna ”Främling i folkhem” och ”Färgad i folkhem” (och i båda fallen tillsammans med Karl-Axel Sjöblom), vilka var de första tv-programmen någonsin som handlade om dåtidens svenska arbetskraftsinvandrares respektive svarta och icke-vita invandrares prekära situation.


Särskilt dokumentären ”Färgad i folkhem”, som sändes på tv den 12 februari 1962, skrev svensk mediehistoria då den innebar att icke-vita och svarta erfarenheter och röster fick komma till tals i sin egen rätt för första gången i den svenska offentligheten.


”Färgad i folkhem” kan i efterhand sägas ha blivit en vändpunkt vad gällde förståelsen för och insikten om att rasdiskriminering även förekom i Sverige att döma av de dåtida kommentarerna och recensionerna i pressen.
I programmet annonserade exempelvis reportern Karl-Axel Sjöblom efter ett rum åt en svart afrikansk SIDA-gäststudent med hjälp av den metod som idag skulle kallas situation testing eller praktikprövning, det vill säga det var Sjöblom som stod bakom annonsen för att testa förekomsten av rasdiskriminering. Det kom också många positiva svar men när det visade sig att det handlade om en ”färgad” student var alla tidigare lediga rum plötsligt uthyrda.


Det framgick även i samma dokumentär att i den svenska handelsflottan så slapp vita svenska sjömän att dela hytt med ”färgade” kollegor från bl a Kina och Filippinerna enligt Sjöfolksförbundets ordförande som öppet och ohämmat hänvisade till att ”de har olika vanor och religioner” i tv-programmet.


Aftonbladets Gunnar Rosell framställde filmen som ”en salva utan dess like” och menade att det var det ”främsta inslaget hittills i vår unga televisionshistoria” samt varnade svenska folket genom att skriva ”håll i er ordentligt i karmstolarna ni som i kväll sitter framför TV-apparaterna”.
Programmet följdes upp med ett så kallat estradsamtal om svensk rasism i Lars Bobergs tv-program ”I brännpunkten” en vecka senare och när Expressen i slutet av året sammanfattade det svenska tv-året listades dokumentären bland andra tv-inslag med den lakoniska kommentaren ”vi fick en knäck den 12 februari”.

Varför misslyckas så många adopterade att reproducera sina adoptivföräldrars sociala status, yrkesval och framgångar och framför allt västvärldens kändisars adoptivbarn?

I dagarna har Mia Farrow gått ut i media och berättat om hur tre av hennes tio adoptivbarn gick bort i förtid: En och möjligen två begick självmord visar det sig nu medan den tredje avled i aids.

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/6zQg1e/mia-farrow-satter-stopp-pa-ryktena–berattar-om-barnens-dod?fbclid=IwAR3RHQpaf42g1OOe791-PDPCRzQ6Uzz9NDCh0aQ-lCfE4EsKj8iHBZ_xtVM

Ända sedan 1960-talet har ett försvarligt antal av västvärldens alla kändisar inom olika sfärer och branscher adopterat ett eller flera barn, varav åtskilliga både har egna biologiska barn och adopterade barn såsom Farrow, och så här ser mönstret tyvärr alltid ut oavsett västland:

De adopterade går bort i förtid och ofta genom självmord och även om de lever vidare så går de nästan aldrig i sina adoptivföräldrars fotspår och blir kändisar och s k lyckade och framgångsrika till skillnad från kändisarnas egna biologiska barn.

Även regissören Zack Snyder, som bl a ligger bakom “Dawn of the dead”, ”300” och ”Wonder woman”, har ett adoptivbarn som också har begått självmord och så hade även paret Harry och Bertha Holt, som grundade världens största adoptionsbyrå Holt – också ett av deras adoptivbarn begick självmord.

I Sverige har också mängder av kändisar av olika slag adopterat barn ända sedan 1960-talet, varav många men inte alltid samtidigt har egna biologiska barn, och även i Sverige ser mönstret likadant ut – de adopterade går alltför ofta bort i förtid och gör de inte det så går de ändå inte i sina adoptivföräldrars fotspår samtidigt som adoptivföräldrarnas biologiska barn nästan alltid gör det.

Ett mycket ovanligt undantag från den regeln är i så fall den f d Volvo-chefen Sören Gyll vars adopterade son från Sydkorea också verkar inom det svenska näringslivet och ytterligare ett annat undantag är Thage G. Petersons son, som också han är från Sydkorea, och som likaså är politiker precis som adoptivpappan en gång var.

I övrigt blir de svenska kändisprofessorernas adoptivbarn i stort sett aldrig forskare och inte heller går de svenska kändisjournalisternas adoptivbarn i sina föräldrars fotspår och blir s k lyckade och framgångsrika inom den svenska mediebranschen.

Hans ”Hasse” Alfredsons biologiska barn har exempelvis självklart gått i sin biologiska fars spår och verkar inom den svenska kulturvärlden men inte ”Hasses” adopterade dotter och detsamma gäller bl a även alla svenska författares, skådespelares, musikers, konstnärers, politikers, advokaters, domares, direktörers, docenters, diplomaters, chefredaktörers, överläkares, biskopars och höga officerares adoptivbarn.

Vad detta beror på kan en så klart undra över – är det helt enkelt kanske inte en fördel att vara kändisbarn eller ”överklassbarn” som just adoptivbarn medan det nästan alltid omvänt är det som biologiskt barn?

Det är inte bara Fredrik Malm inom FP/L som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund utan även DN:s f d chefredaktör Hans Bergström

Det är tyvärr inte bara Fredrik Malm inom FP/L (som då tidigare tillhörde Expo) som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund:

En gång i tiden var DN:s f d chefredaktör statsvetaren (och värmlänningen och tillika adoptivpappan) Hans Bergström en av de som var allra mest emot SD i svensk media. Bergström är mångårig medlem i FP/L och har en bakgrund inom den pro-Tredje världen-orienterade falangen inom FP/L. På både 1960-, 70- och 80-talen fanns det en radikal pro-Tredje världen- och en antirasistisk falang inom FP/L som både stöttade bl a palestinierna, vietnameserna och de svarta amerikanerna.

Bergström är vidare adoptivpappa och satt en period i styrelsen för adoptionsorganisationen Sri Lankas Barns Vänner då han bl a försvarade all kritik rörande att adoptionsverksamheten på Sri Lanka var korrupt. År 2002 vägrade Bergström att låta SD annonsera i DN i egenskap av att vara chefredaktör och vilket ska ställas mot att DN:s nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski lät antisemiten och SD:aren Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och journalisten (och SD:aren?) Gunnar Sandelin annonsera i DN 2013 för deras samförfattade bok ”Invandring och mörkläggning”, som just tack vare DN-annonsen blev en bästsäljare utan dess like som kom att tryckas i flera upplagor och ”sälja som smör”.

Bergström motiverade sitt val att säga nej till SD (och SD:s pengar – en helsidesannons i DN ger då en skaplig intäkt till DN) med att skriva att ”det mest konkreta uttrycket…är att de fortfarande i partiprogrammet har ståndpunkten att adoptioner ska förbjudas från utomeuropeiska länder”. Det var m a o adoptivpappan Bergström lika mycket som antirasisten Bergström som talade 2002.

Efter 2014 års val (och rekordval för SD:s del) valde Bergström att på eget bevåg ta kontakt med SD och Åkesson och tillsammans med NyD:s f d grundare och ledare greve Ian Wachtmeister coach:a SD och Åkesson och uppmana och ”hetsa” partiet och Åkesson att fälla Löfvens första rödgröna regering. Allt detta ledde som bekant slutligen fram till den s k Decemberöverenskommelsen och nu visar det sig att Bergström är en av dem inom L som har kampanjat mest för att Sabuni ska lämna Februariöverenskommelsen och i stället satsa på M, KD och SD.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/41R4bE/valfardskapitalister-styr-nyamko-sabuni

”I tidningen Liberalen har Hans Bergström, som via sin hustru är delägare i Internationella Engelska skolan och därmed miljardär på vinstdrift i välfärden, öppet drivit på i debatten för att L ”ska sätta ner foten” i regeringsfrågan”

Genomkorrupta Adoptionscentrum stal Jenny Käppe från hennes förstamamma på sjukhuset direkt efter hennes födsel och ljög sedan för Jenny att hennes chilenska mamma inte ville ha kontakt med henne

Jenny Käppe berättar i Enköpings-Posten om hur genomkorrupta Adoptionscentrums och dess tyvärr närmast osannolikt effektiva och (super)entreprenöriella s k ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som hade i uppdrag att hitta så många s k adopterbara barn som möjligt åt svenskarna på plats i Chile och i andra sydamerikanska länder, stal henne från hennes chilenska förstamamma. Adoptionscentrum ljög dessutom för Jenny och påstod att hennes chilenska förstamamma inte ville veta av henne och ha kontakt med henne i adoptionsdokumenten som hennes adoptivföräldrar fick, vilket gjorde att Jenny utvecklade en stark vrede inom sig under uppväxten då hon kände sig övergiven och oälskad. Senare som vuxen kontaktade Jenny Adoptionscentrum som krävde pengar av henne för att överhuvudtaget försöka hjälpa henne att hitta sin ursprungsfamilj.

Både Jenny och hennes svenska adoptivmamma har idag förlorat tilliten till Adoptionscentrum och till svenska staten som har tillåtit att 1000-tals korrupta och illegala adoptioner har ägt rum till Sverige sedan 1960-talet och fram tills idag och vilka därmed har slagit sönder livet för ett närmast oräkneligt antal utlandsadopterade och deras förstaföräldrar och biologiska familjemedlemmar i ursprungsländerna samt även för deras adoptivföräldrar i Sverige:

”Hon adopterades från Chile till Sverige 1979, men det visade sig att allt inte gått rätt till. Nu berättar Jenny Käppe sin historia.”

https://eposten.se/bli-prenumerant/artikel/jdmvw80j

”I en artikelserie har Dagens Nyheter uppmärksammat hur föräldrar berövats sina barn genom illegala adoptioner. Med hjälp av förvrängda dokument och korruption har hundratals barn stulits från föräldrarna och förts till Sverige. Det rör sig om barn från bland annat Indien, Sydkorea och Etiopien. Ett av de drabbade barnen är Jenny från Chile. Hon är uppvuxen i Enköping och skildrar sin berättelse i sin adoptivmammas hus i Svinnegarn.

– Jag har gått hela livet och varit förbannad och arg. Nu känner jag mig bara dum, säger hon.

Hon föddes 1979 på ett chilenskt sjukhus utanför staden Temuco. För hennes biologiska mamma, Juana Raquel Orias Blanco, blev glädjen däremot kortvarig. Direkt efter födelsen rycktes Jenny iväg från henne. Läkarna förklarade för Juana Blanco att barnet var dött. Trots flera försök att få svar på vad som hänt fick Juana Blanco ingen respons från sjukhuset. Under Jennys uppväxt har Adoptionscentrum hela tiden sagt att mamman inte ville ha kontakt med henne.

– De tog mig ifrån henne direkt på BB. Min biologiska mamma hörde mig skrika, men hon fick aldrig se eller hålla i mig.

Barnmorskan sprang i väg med mig och sade att jag hade dött. Mamma återvände till sjukhuset för hon kände på sig att något inte stämde, men till slut hotade de med att ringa polisen, säger en känslosam Jenny. Det dröjde 40 år innan sanningen kom fram.

Tack vare egna forskningar och en brottsutredning i Chile som granskar mer än 10 000 adoptionsfall – varav flera hundra är kopplade till Sverige – kunde Jenny Käppe slå hål på lögnen. Hon hade stulits från sin mamma för att adopteras till Sverige på felaktiga grunder. I dag har de kontakt med varandra och smider planer för en återförening.

– Eftersom jag inte kan spanska och hon inte kan engelska är det svårt att prata, men jag vill spara ihop pengar så att hon kan komma hit. Första gången vi hördes var jag så tagen att jag inte kände något. Mamma blev glad och chockad, hon grät och det var lite jobbigt. Så fort jag såg henne förstod jag att hon var min biologiska mamma, säger Jenny och fortsätter:

– Vi är så lika att jag tackade nej till ett DNA-test, Det gäller även min ena son. Han har lockigt hår och vi har alltid undrat var han fått det ifrån, men nu förstår vi, säger Jenny Käppe.

För adoptivmamman, Ewa Blomqvist, har uppgifterna skakat om tillvaron. Hon litade på att adoptionen gått regelrätt till, men nu i efterhand har hennes tillit gentemot samhället fått sig en törn.

– Vi har levt i en lögn i 40 år. Jag kan inte förstå hur man kan stjäla och röva bort barn från deras föräldrar som tror att de är döda. Det skulle inte förvåna mig om liknande saker hänt i Sverige, säger hon. Jenny Käppe hoppar in och fyller i:

– Nej, jag kan inte lita på någon längre. Om vi blir lurade av ett sjukhus med barnläkare är det svårt att behålla tilliten. När jag fick min yngsta son 2018 hade jag jättesvårt att lämna honom själv på sjukhuset, säger hon. Efter att uppgifterna kommit fram har regeringen sagt att de ska se över adoptionerna mellan åren 1960-1990.

För familjen i Enköping skulle det vara ett viktigt steg. – Det går inte att få åren tillbaka, men det handlar om upprättelse. Hade det här inte skett hade jag kanske fått ett annat barn, men jag hade inte velat vara utan Jenny. Det känns som att min lycka över att bli mamma blev Jennys biologiska mammas olycka, säger Ewa Blomqvist.”

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson välkomnar nu tillsättandet av en vitbok om de korrupta adoptionerna

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson, f d ordförande för Adoptionscentrum som tidigare bagatelliserade de korrupta Chile-adoptionerna (liksom f ö även de korrupta Kina-adoptionerna), välkomnar nu tillsättandet av en statlig sannings- och försoningskommission och en vitbok som går till botten med korruptionen inom hela den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den uppstod på 1960-talet och som mycket väl kan leda till att Sverige stänger dörren för alla nuvarande utlandsadoptioner såsom Nederländerna nyligen valde att göra.

Både Ulf och jag var synnerligen aktiva i adoptionsfrågorna för kring 20 år sedan och både Ulf och jag fick redan då vetskap om de korrupta Chile-adoptionerna. I mitt eget fall handlade det om att jag på den tiden arbetade på Nordisk film och bl a deltog i att bygga upp tv-programmet Spårlöst vilket innebar att jag kom i kontakt med sammanlagt kring 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet från en mängd olika ursprungsländer och vars adoptionsdokument jag fick tillgång till och därför kunde gå igenom och studera systematiskt.

Samtidigt deltog jag även i arbetet med en SVT-dokumentär om de korrupta Thailand-adoptionerna och i samband med det arbetet kontaktade en journaliststudent i Chile oss på Nordisk film och berättade om de korrupta Chile-adoptionerna som f ö hade ägt rum på nästan exakt samma sätt som de korrupta Thailand-adoptionerna och i båda fallen handlade det om svenska Adoptionscentrum. Ulf, som också är adoptivpappa till tre flickor från Kina, fick veta detta samtidigt som mig men Ulf valde då att utreda Chile-adoptionerna internt inom Adoptionscentrum och slutsatsen i denna internutredning, som på den tiden kom fram till att Chile-adoptionerna inte var korrupta, står han tydligen inte för idag.

Samtidigt var Ulf liksom jag själv mycket aktiv i att ”lobba” och kampanja gentemot utredningen ”Adoption – till vilket pris?” som Annika Nilsson (SAP) stod bakom och som är den hittills enda svenska statliga utredningen om internationell adoption som har varit kritisk mot verksamheten. Både Ulf och jag hade mycket kontakt med Annika, som f ö ”privat” berättade för mig att hon var chockad över Adoptionscentrums makt över den dåvarande svenska adoptionsmyndigheten och överhuvudtaget över hela den dåvarande svenska diskursen kring internationell adoption (d v s skrift debatten och politiken till synsättet och attityden o s v), och i Ulfs fall handlade det om att han ville att Adoptionscentrum skulle få fortsätta att engagera sig i biståndsverksamheten medan jag var emot detsamma.

Det finns då en mycket tydlig koppling mellan adoptions- och biståndsverksamheten där den ena verksamheten göder den andra och i slutänden leder biståndsverksamheten nästan alltid till både fler adoptioner och fr a mer korruption. Under denna period försökte Ulf också tysta mig genom att bl a träffa den dåvarande styrelsen för Adopterade koreaners förening på en koreansk restaurang i Stockholm (OBS: utan min kroppsliga närvaro) och där begära av styrelseledamöterna att de en gång för alla skulle få tyst på mig mot bakgrund av att jag var närmast hyperaktiv i adoptionsfrågorna mellan cirka 1995-2005 och därigenom var något av en nagel i ögat på Adoptionscentrum.

Efter Ulfs omsvängning är det nu svårt att tänka sig att något parti i riksdagen skulle sätta sig emot tillsättandet av en statlig utredning efter holländsk modell såvida inte Löfvens rödgröna regering gör frågan om en utredning och om hur den ska utformas till en prestigesak. Ulf vill då gärna att utredningen inte stannar vid 90-talet såsom socialminister Lena Hallengren nyligen uttalade utan även granskar de utlandsadoptioner som också ägde rum när han själv ledde Adoptionscentrum. Det finns slutligen också signaler om att även SD nu är för en sådan utredning utöver V samt enstaka C-riksdagsledamöter:

”När förslag från en statlig utredning hotade adoptionerna, spelade Adoptionscentrums ordförande en nyckelroll i att rädda dem. Det var Ulf Kristersson, i dag Moderaternas partiledare. Nu reagerar han starkt på uppgifterna i DN:s granskning av brott i de internationella adoptionernas spår.

– Jag tycker att man ska göra en vitbok, säger han.”

https://www.dn.se/sverige/ulf-kristersson-jag-vill-se-en-vitbok-over-adoptionerna

”I granskningen ”Barn till varje pris” har DN berättat om allvarliga oegentligheter i flera länder som Sverige har adopterat från: föräldrar vittnar om hur de har berövats på sina barn, och barnen vittnar om att deras adoptionsakter är förfalskade.

– Det är helt förfärliga berättelser. Det här är ju människor som i vissa fall vet, och i andra fall misstänker, att delar av deras liv bygger på lögner och brott, säger Ulf Kristersson.

Han träffar DN på Moderaternas partikansli vid Mynttorget i Stockholm. Moderatledaren liknar avslöjandet med när svenska fosterbarn i början av 2000-talet i Sveriges Radio och Sveriges Television vittnade om övergrepp och vanvård. Då beställde regeringen den så kallade Vanvårdsutredningen. Moderatledaren anser att utredningen var banbrytande – och han tycker att Sverige bör upprätta en vitbok om de internationella adoptionerna.

– En ordentlig vitbok som går till botten med alla misstankar. Den kan också samverka med existerande brottsutredningar, som den i Chile, säger Ulf Kristersson.

En sådan vitbok kan, enligt Kristersson, ta inspiration av vanvårdsutredningen.

– I formen: sökandet efter sanningen. Att låta alla människor som har någonting att bidra med komma till tals för att lägga en pusselbit.

Tidigare i veckan berättade socialminister Lena Hallengren (S) att hon vill se en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talet till och med 1990-talet.

Moderatledaren håller med, men vill gå ytterligare ett steg. Den vitbok han föreslår kan sträcka sig längre.

– Man ska inte göra en snävare begränsning än att man täcker in där det finns skäl att tro att det finns felaktigheter. Men signalen hon sände, den delar jag. Ulf Kristersson vill se en vitbok i två delar: en historisk del och en del som blickar in i framtiden.

– Att skipa rättvisa är upprättelse, men det är också att lära framåt. Då tycker jag att man bör lägga ner mer resurser på att granska ursprungsländernas processer och rättssäkerhet. En sådan formaliserad del två av en vitbok tycker jag vore nödvändig. Vad skulle en vitbok leda till?

– Det ena självklara är väl att så långt det bara är möjligt få fram sanningen. Vad skedde, vad hände? Samt att det kan bidra till att ge upprättelse till människor som har vetat eller eller trott att någonting var fel, säger Ulf Kristersson.

Skulle det kunna resultera i en ursäkt från svenska staten?

– I de fall där enskilda adopterade har blivit utsatta för allvarliga brott eller felaktigheter, är det viktigt att staten också medverkar till upprättelse och att rättvisa skipas. En ursäkt från staten skulle kunna bli en viktig del i det.”

(…)

”Sedan 2018 pågår en chilensk brottsutredning där över 640 svenska adopterade förekommer. Merparten av barnen kom till Sverige via Adoptionscentrums dåvarande ombud i landet. Hon förekommer i brottsutredningen, men har via sin advokat hälsat att hon inte vill svara på DN:s frågor.

Mellan 2003 och 2005 var Ulf Kristersson ordförande för Adoptionscentrum. DN:s granskning visar att Kristersson kände till anklagelser mot ombudet redan 2003, då han var nytillträdd ordförande. Den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares hade granskat saken tillsammans med ytterligare en student. Hon berättar för DN att de skrev om illegala adoptioner under Pinochets diktatur, med fokus på fall som var kopplade till Sverige.

– Vi översatte den till svenska och skickade den till Adoptionscentrum, säger Ana Maria Olivares.

Ulf Kristersson minns situationen ”mycket väl”.

– Det här måste vi titta på, sa jag. Adoptionscentrum gjorde en internutredning som mynnade ut i en promemoria, som DN har läst, där föreningen förklarade att inga fel hade begåtts.

– Med dagens facit i hand är det mycket, mycket värre än vad uppsatsen kunde belägga, säger Kristersson.”

(…)

”Samma år, 2003, kom en statlig utredning med en rad förslag på hur den svenska adoptionsverksamheten ska kunna stävja ”korruption” och ”barnhandel”. Utredningen föreslog att adoptionsavgiften som föräldrarna betalar endast får täcka kostnaden för det specifika barn de ska adoptera. Utredningen såg även en risk i det faktum att svenska adoptionsföreningar betalade bistånd till utländska barnhem. Mer bistånd kunde trigga barnhemmen att tillhandahålla barn som egentligen inte är föräldralösa.

I sin roll som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade Ulf Kristersson mot utredningens slutsatser, både på DN:s debattsida och i ett remissvar. Tonen i debattartikeln var hård. Enligt Kristersson riskerade förslagen att strypa de internationella adoptionerna:

”Bara 37 av 700 utländska barn hade fått komma hit”.

”Konsekvensen av utredningens förslag blir att några få barn läggs i gyllene sängar medan andra får ligga på golvet”, skrev Ulf Kristersson.

– Jag kanske inte skulle uttrycka mig exakt så i dag.”

Om Dagens Nyheter och adoptionsfrågan

Det är på så många sätt speciellt att det just är DN, d v s Sveriges fortfarande största och viktigaste dags(morgon)tidning, som nu har valt att börja publicera en stor granskning av den svenska adoptionsindustrin och av genomkorrupta Adoptionscentrum.

DN var för det första den tidning vars ledarsida och debattsida fylldes med ett stort antal artiklar om internationell adoption på 1960-talet under det årtionde när utlandsadoptionerna till Sverige institutionaliserades och när bl a DN:s Herbert Tingsten, Eva Moberg och Olof Lagercrantz mobiliserades för att försvara verksamheten mot dåtidens kritiker. Bara i exempelvis september 1964 hann DN med att publicera hela tre ledartexter om just internationell adoption.


På 1970- och 80-talen var DN sedan ofta först med att rapportera om adoptionsskandaler som ägde rum världen över i ursprungsländer som svenskarna adopterade ifrån. Dessa avslöjanden ledde samtidigt dock ingenstans och oftast på grund av att Adoptionscentrum gick i svaromål och dementerade i DN och i den dåtida pressen i övrigt att den internationella adoptionsverksamheten var korrupt.


På 1990- och 00-talen blev DN därefter den ledande radikala rösten för att liberalisera den svenska adoptionslagstiftningen så att även homosexuella, icke-heteros och äldre personer skulle kunna få adoptera då antalet ofrivilligt barnlösa svenskar hela tiden sköt i höjden under dessa decennier. Under denna tid ifrågasatte DN:s ledarsida även att utlandsadopterade mår sämre än andra grupper i Sverige och försöker begå eller begår självmord mer än andra. Det hör till saken att DN:s dåvarande chefredaktör själv var adoptivförälder och detsamma gällde flera andra journalister på tidningen samtidigt som också SVT:s VD och GP:s chefredaktör m fl var adoptivföräldrar liksom flera ministrar, partiledare och riksdagsledamöter och även ärkebiskopen m fl.

Efter att själv ha varit synnerligen aktiv i att kritisera den svenska adoptionsindustrin, svenska statens inblandning i de korrupta adoptionerna och genomkorrupta Adoptionscentrum fick jag på 2000- och 2010-talen finna mig i att både bli uthängd i och av DN och även i och av andra tidningar och bli portad från att bli publicerad, intervjuad och citerad i DN och i andra tidningar då jag under dessa årtionden allmänt ansågs vara oetisk som både debattör och forskare i adoptionsfrågor genom att jag lyfte fram s k ”negativa” sidor av den svenska adoptionsverksamheten och av de utlandsadopterades liv i Sverige (OBS: det ansågs på 2000- och 2010-talen vara oetiskt att hävda att internationell adoption kunde jämföras med människohandel och det ansågs vara oetiskt att forska om att adopterade mår dåligt på olika sätt och misslyckas i olika sammanhang).

Att det är just DN som nu låter Patrik Lundberg och Josefin Sköld genomföra en omfattande granskning av den svenska adoptionsverksamheten är m a o på alla sätt och vis historiskt.

Idag fyller adoptivpappan Jan Björklund år som 2017 lovade sina adoptivbarn att göra allt vad han kunde för att hålla SD borta från makten: Björklund höll sitt löfte men frågan är om adoptivpappan Ulf Kristersson skulle ha gjort det?

Idag fyller adoptivpappan Jan Björklund 58 år som numera är svensk ambassadör i Rom och 2017-18 går det så här i efterhand att hävda att det faktum att han är adoptivförälder faktiskt avgjorde det dåvarande svenska politiska läget.


Under 2017, ett år innan 2018 års val, deklarerade nämligen Björklund under Järvaveckan när han då var partiledare för L att han hade lovat sina två adopterade söner från Sydkorea att aldrig på något sätt bidra till att släppa fram SD till makten.
Björklund höll sedan sitt löfte till sina två barn ”in i kaklet” för att använda en annan adoptivpappas favorituttryck genom att ingå den så kallade januariöverenskommelsen 2019 som slutligen gjorde det möjligt för Löfven att bilda sin andra rödgröna regering med stöd av just L liksom av C och även av V.


Adoptivpappan Ulf Kristersson har dock visserligen inte lovat sina tre adopterade döttrar från Kina att aldrig på något sätt bidra till att släppa fram SD till makten men han har som bekant tidigare lovat andra att inte göra det (läs: överlevande svenska judar m fl) och hade han gjort det såsom Björklund gjorde så undrar en ju idag i sitt stilla (adopterade) sinne om Kristersson ens hade hållit sitt löfte till sina barn?


OBS: Jag ifrågasätter så klart inte på något sätt Kristerssons kärlek till sina adoptivbarn men jag frågar mig som adopterad om han hade hållit ett sådant löfte som Björklund både avgav och höll till sina adoptivbarn.


Även Kristersson har f ö likt Björklund visat omvärlden och det s k svenska folket att han är adoptivförälder och låtit sina adopterade barn figurera i olika offentliga politiska sammanhang såsom bl a i form av en valfilm som M släppte under 2018 års valkampanj där Kristerssons tre döttrar förekommer liksom i form av en valaffisch som M använde sig av under samma valkampanj där Kristersson syns tillsammans med en av sina döttrar.

Ny bok om internationell adoption författad av en amerikansk adoptivförälder

Så har ännu en vit amerikansk adoptivförälder skrivit en bok om att vara förälder till ett icke-vitt adoptivbarn som inte skyggar för de svåra och ofta också mycket smärtsamma frågorna om ras och kolonialism utan tar sig an dem och lyssnar på dem då det inte går att göra något annat som adoptivförälder till ett icke-vitt barn (det anser i varje fall dessa vita amerikaner liksom jag själv).


Sedan 1990-talet när adoptivföräldern och genusvetaren Cheri Register gav ut sin bok ”Are those kids yours?” har en rad amerikanska adoptivföräldrar, och nästan alltid vita adoptivmödrar (OBS: några undantag finns – d v s någon vit adoptivpappa har också skrivit om att just vara adoptivpappa), författat och publicerat både böcker och andra texter som just handlar om att på ett kritiskt sätt och med stöd i postkolonial feministisk forskning vara en vit förälder till ett icke-vitt adopterat barn.


Sedan 1990-talet när adoptivföräldern och genusvetaren Cheri Register gav ut sin bok ”Are those kids yours?” har en rad amerikanska adoptivföräldrar, och nästan alltid vita adoptivmödrar (OBS: några undantag finns – d v s någon vit adoptivpappa har också skrivit om att just vara adoptivpappa), författat och publicerat både böcker och andra texter som just handlar om att på ett kritiskt sätt och med stöd i postkolonial feministisk forskning vara en vit förälder till ett icke-vitt adopterat barn.


Jag har själv genom åren haft kontakt med ett flertal av dessa vita amerikanskor och t o m i något fall stått bakom en s k ”blurb” (d v s ett positivt baksidestextcitat) till en sådan bokpublikation.


Jag har vidare länge, och ända sedan 90-talet när jag själv ”upptäckte” den postkoloniala feministiska forskningen och började applicera densamma på frågan om adoptioner över de s k rasgränserna, gått och väntat på att även Sverige ska ”föda fram” en sådan kritisk genre av självbiografiskt färgade böcker författade av vita svenska adoptivföräldrar med icke-vita adoptivbarn.


Även om åtskilliga svenska adoptivföräldrar, och liksom i USA mestadels vita adoptivmödrar men också några vita adoptivfäder (och f ö i huvudsak också akademiker), har publicerat självbiografiskt färgade romaner och andra texter som handlar om att vara adoptivförälder så har hittills mig veterligen knappt någon kommit i närheten av en motsvarande amerikansk publikation.


Författaren Astrid Flemberg-Alcalá, som då är adoptivförälder, har visserligen skrivit romanen ”Och vet inte vart” som sticker ut i högen av böcker författade av svenska adoptivföräldrar då den skildrar en s k ”misslyckad” adoption (OBS: jag har måhända inte läst dem alla men jag tror att jag har läst de allra flesta av dem och fr a så tror jag mig ha ”koll” på i stort sett samtliga titlar som en svensk adoptivförälder står bakom som på något sätt handlar om adoption) men den kan ändå inte mäta sig med de amerikanska adoptivföräldrarnas autoetnografiska och självbiografiska texter vad gäller (själv)kritisk reflexivitet.


Tommy Karmans bok ”När haven tystnade” är nog den enda svenska boktiteln som jag kommer att tänka på i sammanhanget som då för ovanlighetens skull är skriven av en adoptivpappa och också den handlar om en utlandsadoption som får ett tragiskt slut.

Adoptivföräldern Ulf Kristersson inleder nu ett samarbete med ett parti som tidigare drev det rasideologiska kravet att stoppa alla utomeuropeiska adoptioner

”En bild säger mer än tusen ord” som det heter eller i varje fall ett måhända taffligt tillverkat bildcollage som kanske inte har satts samman för att få Ulf Kristersson att framstå i särskilt fördelaktig dager i just detta sammanhang (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


Bilden i mitten är väl ett s k ”slag under bältet” (d v s den slår mot intimzonen och privatlivet) men det ska påpekas att av alla de åtminstone 30-talet adoptivföräldrar som har suttit i riksdagen sedan 1990-talet så står Kristersson numera sannerligen ut i just detta sammanhang (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


Nu kanske det inte går att kräva att alla politiker som är adoptivföräldrar måste vara engagerade i frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter men det borde ändå gå att kräva av dem för deras barns skull (OBS: ännu ett s k ”slag under bältet”) att inte samarbeta med ett parti som i åratal drev det rasideologiska kravet på att stoppa alla utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn.


Visserligen har tre om inte fyra av SD:s riksdagsledamöter varit adoptivföräldrar sedan SD kom in i riksdagen 2010 men de har trots allt ändå någon slags negativ dispens i sammanhanget (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


SD:s rasideologiska krav på ett totalstopp för alla utomeuropeiska adoptivbarn ärvde SD f ö från den samlade svenska s k nationella rörelsen vars olika efterkrigstida partier och organisationer (Nordiska rikspartiet, Nysvenska rörelsen, Sveriges nationella förbund och senare även Vitt ariskt motstånd, Riksfronten och Nationalsocialistisk front) alla drev det kravet ända sedan de första icke-vita adoptivbarnen ”invandrade” till Sverige fr o m 1950-talets slut i kölvattnet efter Koreakriget.


Detta rasideologiska krav motiverades med att de utomeuropeiska utlandsadopterade till kanske 98% (om inte mer) blir tillsammans med och får barn med vita personer som vuxna i de fall då de har en partner (och vare sig de är heteros eller homos) och då de får barn (och oavsett hur de får barn) till skillnad från invandrarna och deras barn vilka mestadels blir tillsammans med och får barn med varandra förutom de s k kärleksinvandrarna som invandrar till Sverige för att just gifta sig med svenskar.


Kravet hittades i partiprogrammet när dagens SD:s ledargarnityr inklusive Åkesson gick med i SD på 90-talet och även om det kanske är ursäktligt så här i efterhand att som arg skinnskalle, fullpumpad med både adrenalin och vikingarock- och vit makt-musik, gå med i ett parti som SD som tonåring så undrar en ju samtidigt hur Åkesson och de andra i nuvarande SD:s ledarskikt som gick med i partiet vid den tiden egentligen tänkte då de i stort sett samtliga har växt upp med utomeuropeiska adoptivbarn i sin närhet p g a att de stora årskullarna av utländska adoptivbarn sammanfaller nästan exakt med desammas födelseår.


Sverige slog då demografiskt världs(historiskt)rekord mellan ca 1975-85 vad gäller andelen utrikes födda och ”invandrade” barn som adopterades av svenskar vilket innebar att normen under många år var att det fanns åtminstone en och ibland t o m två utomeuropéer som var adoptivbarn per skolklass i hela riket.


Att gamla s k överklassnazister var emot internationell adoption för att värna och skydda den s k nordiska rasen från s k rasblandning med ”Tredje världens myllrande människomassor” kan jag någonstans ha överseende med (de gamla s k överklassnazisterna var ändå och trots allt högutbildade och förmögna) men att ”svenssonungar” (arbetarklass och lägre medelklass) som själva hade adopterade klasskompisar, grannar, vänner, kusiner och i flera fall partners och syskon gick med i ett parti som av rasideologiska skäl var emot de sistnämnda övergår faktiskt nästan mitt förstånd (Åkesson själv växte exempelvis upp med utomeuropeiska adoptivbarn i sin närhet – det har han då berättat om vid flera tillfällen).