Kategori: Kina

Svenskarna är möjligen det s k folk på jorden som är minst pro-Ryssland och minst pro-Kina

EU:s SCB offentliggjorde nyligen en stor opinionsundersökning som visar att svenskarna är det s k folk i EU som är allra minst pro-Ryssland (endast 2% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 10% bland invånarna i hela EU) liksom allra minst pro-Kina (endast 8% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 22% bland invånarna i hela EU). 

Likaså är svenskarna det s k folk i EU som är allra minst pro-Turkiet (endast 12% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 28% bland invånarna i hela EU) efter Grekland (endast 4% av grekerna har en ”totalt positiv” syn på Turkiet) och vilket i det sistnämnda fallet har en ”naturlig” historisk förklaring.

De länder vars invånare är pro-Ryssland (i vissa fall upp till 20-49%) återfinns fr a på Balkan (t ex är 49% av bulgarerna det liksom 25% av grekerna) och de länder vars invånare är pro-Kina återfinns också i samma region liksom i Central- och Östeuropa (t ex är 38% av ungrarna det liksom 37% av rumänerna) och detsamma gäller de länder vars invånare är pro-Turkiet (t ex är 56% av letterna det liksom 39% av polackerna).

Överlag framstår invånarna i Sverige som det s k folk i EU som är allra mest emot auktoritära regimer i EU medan invånarna i sydöstra, centrala och östra Europa liksom även i södra Europa (t ex är 39% av invånarna i Spanien pro-Turkiet) framstår som de som är allra mest för auktoritära regimer.

Det s k svenska folkets extremt negativa syn på Kina har även framträtt i tidigare internationella opinionsundersökningar där det framgår att svenskarna är alla mest emot Kina och senast också i en opinionsundersökning från Utrikespolitiska institutet som undersöker svenskarnas syn på olika asiatiska länder och det är sannolikt att det s k svenska folket är det s k folk på jorden som är minst pro-Kina liksom minst pro-Ryssland.

Slutligen kan en fråga sig vilka invånare i landet som egentligen är pro-Ryssland, pro-Kina och även pro-Turkiet och det går att anta att det till stora delar handlar om invandrare och barn och efterkommande till invandrare från dessa tre länder liksom också invandrare från länder vars invånare hyser en positiv syn till de tre länderna ifråga.

De majoritetssvenskar som är pro-Ryssland, pro-Kina och pro-Turkiet är det antagligen av både ideologiska skäl och ”sentimentala” skäl – de kanske romantiserar och uppskattar rysk eller kinesisk kultur eller tillbringar väldigt mycket tid i Turkiet under semestrarna o s v och många är de antagligen gifta med (och har i många fall även barn med) personer som har bakgrund i Ryssland, Kina eller Turkiet.

En ny, alternativ auktoritär och nationalistisk värld håller på att träda fram i kölvattnet efter den ryska invasionen

I kölvattnet efter den ryska invasionen av Ukraina växer nu en ny, alternativ värld fram som består av auktoritära och nationalistiska regimer, vilket DN:s Mia Holmgren rapporterar om. 

Det ska påminnas om att över 70% (d v s en absolut majoritet) av jordens invånare just nu bor och lever i ett land som styrs av en auktoritär och nationalistisk regim och de länder som vägrar ta avstånd från den ryska invasionen representerar tillsammans långt över hälften av mänskligheten. Under pandemin passade ett flertal redan auktoritära regimer på att dra åt tumskruvarna än hårdare och världen står just nu inför en allt snabbare avdemokratiserings- och autokratiseringsvåg som drivs på av länder som Ryssland, Kina, Indien, Saudiarabien, Iran, Turkiet och Brasilien och inom Väst drivs samma utveckling på av de högerpopulistiska och högerradikala partierna, ledarna och rörelserna. 

Det är helt enkelt ett faktum att de länder som för närvarande och hittills har infört sanktioner mot Ryssland (det handlar då om en liten minoritet av världens länder) är i det närmaste exakt samma länder som fortfarande styrs av än så länge någorlunda fungerande parlamentariska demokratier och ”peak-auktoritära regimer” har sannolikt ännu inte uppnåtts, d v s just nu har den globala avdemokratiserings- och autokratiseringsvågen ett ”perfect storm”-momentum och upplever möjligen tyvärr för närvarande s k orkanstyrka som en följd av pandemin. 

Sammantaget tyder allt detta på allt fler och alltmer extrema krig och konflikter, och kriser och katastrofer under den närmaste framtiden. ”Kina och Ryssland är på väg att skapa en ny ”multipolär, rättvis och demokratisk världsordning”, enligt ett uttalande från Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov.” 

”Kina och Ryssland är på väg att skapa en ny ”multipolär, rättvis och demokratisk världsordning”, enligt ett uttalande från Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov.”

https://www.dn.se/varlden/lavrov-i-kina-vill-skapa-tydligare-varldsordning

”Kinesiska UD:s talesperson Wang Wenbin säger att Moskva och Peking kommer att fortsätta ”utveckla global multipolaritet och demokratisering av internationella relationer”.

– Vår strävan efter fred har inga gränser, vårt upprätthållande av säkerheten har inga gränser, vårt motstånd mot hegemoni har inga gränser, sade Wenbin till journalister.

Från Kina reser Sergej Lavrov vidare till Indien – ett land som inte heller har tagit avstånd från Rysslands anfallskrig. Lavrov ska diskutera försäljningen av rysk råolja och möjligheten att skapa en betalningsmetod mellan länderna som fungerar utanför Swift-systemet, som Ryssland stoppats från genom sanktioner.

Sedan kriget började har flera indiska bolag köpt miljontals fat med rysk råolja till reapris. Detta samtidigt som många andra länder försöker fasa ut olja och gas från Ryssland.

Indien och Ryssland har starka band när det gäller handel, inte minst vapen och försvarsmateriel där mer än 50 procent av Indiens import kommer från Ryssland.”

Den nya pakten mellan Putins Ryssland och Xis Kina håller på att rita om hela världsordningen

Det står nu klart att Putin och Xi redan har en pakt med varandra som alltmer liknar pakten mellan Hitler och Stalin (eller för den delen Axelmakternas pakt som gav Italien fria händer i Afrika, Japan fria händer i Asien och Tyskland fria händer i Europa vilket blev uppenbart när Italien invaderade Etiopien, Japan Kina och Tyskland Polen) om att ge varandra fria händer i respektive närområden för preludiet till det som just nu drabbar Ukraina ägde rum i Hongkong 2019-20 när Kina slutgiltigt krossade demokratirörelsen där och därefter ”belönades” med ett vinter-OS som inga demokratiska stater bojkottade och postludiet till det som händer just nu i Ukraina lär antagligen också utspela sig i Östasien när Taiwan till slut tvingas på knä.

Moskva och Peking känner sig helt enkelt numera trygga i och starka nog att tillsammans utmana den världsordning som byggdes upp efter Kalla kriget (år 2004 fanns det då fler fungerande parlamentariska demokratier på jorden än någonsin tidigare i homo sapiens historia) och just nu ser det onekligen ut som att de båda auktoritära regimernas tid är nu mot bakgrund av att den globala autokratiseringsvågen ”peak:ar” i detta nu på grund av pandemin:

Under pandemiåren fortsatte nämligen autokratiseringen av världen med oförminskad kraft för att inte säga med stormsteg när närmast otaliga auktoritära ledare, regimer, rörelser och partier i Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien passade på att tillskansa sig ännu mer makt och endast runt 15% av alla människor som lever just nu på planeten bor och befinner sig idag i en fungerande parlamentarisk demokrati och antalet fungerande parlamentariska demokratier är nu nere på samma låga (katastrof)nivå som gällde 1989-90 (d v s strax innan och samtidigt som när kommunismens föll och Kalla kriget tog slut).

F ö kan det vara av intresse att påminna om att det finns en del som tyder på att svenskarna mycket väl kan vara det s k folkslag på jorden som är allra mest kritiska mot både Putin och Xi och inte bara i västvärlden utan antagligen i hela världen: Endast 13-14% av svenskarna har uppgett att de känner förtroende för Putins Ryssland (liksom 30% av SD:s väljare) vilket verkar vara den lägsta procentsiffran bland alla undersökta länder och endast 17-18% av svenskarna har uppgett att de känner förtroende för Xis Kina vilket likaså verkar vara den lägsta procentsiffran bland alla undersökta länder.

”Demokratin har satt sig i svenskarnas blod” klagade Hitler redan på 1940-talet och det är mycket troligt att både Putin och Xi tänker detsamma om dagens svenskar då regimerna i både Moskva och Peking följer med stort intresse vilka länders invånare som är mest respektive minst sympatiskt inställda till desamma.

”Ryssland och Kina verkar ha slutit en pakt i ett möte i samband med OS-invigningen i början av februari. De två ledarna Vladimir Putin och Xi Jinping har åter talats vid, och Xi säger sig förstå Rysslands agerande.”

https://www.svd.se/putin-blickar-osterut-for-stod-i-blixtkrig

”I samband med mötet den 4 februari mellan de två ledarna slöts en uppgörelse mellan Moskva och Peking, med utgångspunkten om ett partnerskap ”utan gränser”. De två kom överens om att Kina köper olja och gas för drygt 117 miljarder dollar, motsvarande 1 114 miljarder kronor, från Ryssland. Men överenskommelsen inbegriper också ömsesidig förståelse för två separata konflikter, enligt nyhetsbyråer som tagit del av innehållet.

Kina förstår den ryska inställningen till Ukraina, medan Ryssland inte motsätter sig Kinas vilja att inlemma Taiwan. Dokumentet, som enligt uppgifter är på ett tiotal sidor, innehåller också skrivningar som visar på en gemensam front gentemot västländer och USA.

– Om Ryssland invaderar Ukraina och Kina tittar bort, så visar det att Kina är villigt att tolerera och indirekt stödja Rysslands vilja att tvinga Ukraina till underkastelse, sade den amerikanske toppdiplomaten Daniel Kritenbrink när uppgörelsen träffades.

Han poängterade att Putin och Xi är redo att utmana USA:s dominans. En tidigare amerikansk diplomat drog samma slutsats:

– Moskva och Peking uttryckte också missnöje över alliansen mellan Australien, Storbritannien och USA i den så kallade Aukusuppgörelsen. Man anser att den ökar risken för konflikt och upprustning i området, sade Daniel Russell som tidigare var det amerikanska utrikesdepartementets toppdiplomat i Östasien, rapporterar Reuters.

Kinas talesperson för utrikesdepartementet, Hua Chunying, gav återklang till den nyfunna vänskapen mellan Ryssland och Kina efter invasionen. Enligt brittiska The Economist vägrade hon att kalla de ryska angreppen för invasion, och skyllde på USA:

– De tände elden och gav syre till flammorna. Hur ska de kunna släcka elden nu? undrade hon.

Sent på fredagen kom dessutom besked om ett telefonsamtal mellan Putin och Xi, återberättat av den ryska nyhetsbyrån Interfax. ”Xi underströk sin respekt för det ryska ledarskapets agerande i den pågående krisen”, rapporterar Interfax.”

Om en av de första svenska kvinnorna som gifte sig med en asiatisk man – Anne-Marie Colliander från Karlstad

När en väl börjar gräva i de svenska (öst- och sydost)asiaternas tidiga historia i Sverige – d v s kort och gott den asiatiska diasporans första år i landet – så hittar en sannerligen de mest oväntade ”saker”:

Idag hittade jag bl a att när den förste kände asiaten besökte Sverige – den kinesiske köpmannen och tolken Choi Afock som antagligen av ren nyfikenhet följde med Svenska ostindiska kompaniets fartyg hem till Sverige 1786 och som hann förevigas på en tavla signerad Elias Martin innan han återvände hem till Kina – så rapporterade en dåtida svensk tidning faktiskt om denna långväga besökare i form av en notis och när Thailands kung Chulalongkorn, som likt kejsaren av Japan försökte modernisera sitt land för att slippa att koloniseras av européerna, besökte Sverige 1897 så beskrevs han som ”gul” och ”snedögd” i svensk press och en tidning skrev också att kungen och hans thailändska följe påminde om ”våra l-pp-r” (d v s om samerna) till utseendet (”småväxta” o s v). En uppgift säger också att folk (d v s dåtidens svenskar) i någon mindre stad ropade ”tjing tjong” eller något liknande när de såg thailändarnas kung.

Och precis nyss tror jag mig ha hittat en av de första (riks)svenska kvinnorna som gifte sig med en asiatisk man – nämligen Anne-Marie Colliander från Karlstad, dotter till den värmländske godsägaren Alexis Colliander, som träffade en kinesisk man i Paris på 1920-talet som hon förlovade sig med och därefter gifte sig med.

Under 1920-talet bodde tidvis runt 15 000 kineser i Frankrike och de utgjorde då den överlägset största utomeuropeiska invandrargruppen i landet. 1920-talets Frankrike och inte minst huvudstaden Paris (och sist men inte minst 13:e arrondismanget nära Place d’Italie där de ”vita” ryssarna f ö också ”hängde”) var något av en global frizon för icke-vita människor från hela världen och åtskilliga svarta amerikaner liksom afrikaner, araber och indier flockades till landet och till Paris förutom kineserna.

Många av kineserna i Frankrike såsom antagligen Anne-Maries blivande man hade tillhört den s k Fjärde maj-rörelsen och var anarkister och blev senare kommunister – bland kineserna i Paris hittades t ex Maos blivande närmaste man Zhou Enlai och Kinas blivande ledare Deng Xiaoping. Bland de vänsterradikala kineserna i Frankrike hittades också en av de mest kända kinesiska anarkisterna Li Shizeng som kom att lansera den idag så populära sojamjölken i Frankrike och därmed i Väst (han tog t o m patent på mjölken/produkten).

En av Lis anarkistkamrater grundade f ö Europas näst första kinesiska restaurang i Paris som sägs ha varit den första kinesiska restaurangen som förestod det koncept som senare kom att gälla för i stort sett alla kinesiska restauranger i Europa och pengarna från både sojamjölksförsäljningen och restaurangen sägs ha finansierat den anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i hemlandet Kina och inte minst i Guangzhou eller Kanton, som räknades som den mest vänsterradikala staden i Kina på 20-talet och där närmare 70 anarkistiska och syndikalistiska tidningar och tidskrifter kom att ges ut under detta årtionde.

I Guangzhou fanns f ö även en vänsterradikal exilkoreansk befolkning varav åtminstone 100-150 ska ha stridit i och för den s k Kanton-kommunen 1927 och endast ett 15-tal av dem ska ha överlevt den blodiga s k vita terrorn (eller snarare slakten) efter upproret och under ledning av den gamle anarkisten Kim San a.k.a. Jang Jirak lyckats fly hem till Koreahalvön.

Godsägardottern från Karlstad måste ha rört sig i denna exilkinesiska radikala vänstermiljö i Paris och hon gifte sig sedermera med en kinesisk godsägarson från Sichuan samt flyttade till Chengdu i Kina där paret fick sonen Erland Yang på 1930-talet (och där den blivande akademiledamoten Göran Malmqvist f ö kom att träffa Anne-Marie), som senare kom att skriva svensk restaurang- och mathistoria genom att ”svenne:fiera” det kinesiska restaurangkonceptet i Sverige och uppfinna rätten fyra små rätter som bara ska finnas just i Sverige efter att ha lämnat Kina i och med Maos och kommunisternas seger i Kinesiska inbördeskriget 1949.

Erland Yang gick f ö bort rätt så nyligen och han var en av Sveriges första s k blandade eller mixade asiater om en inte räknar in Hilmer ”Kinesen” Pettersson som faktiskt föddes nio år innan Erland i Shanghai som son till en svensk man som hade emigrerat till USA på 1890-talet och bl a stridit mot spanjorerna i Filippinerna 1898 samt en kinesisk kvinna. Pettersson emigrerade även han till Sverige efter Maos seger 1949 och på 1950-talet kom han att spela i Djurgården då han tidigare hade spelat för Shanghais fotbollsklubb. Pettersson lämnade dock Sverige för USA efter bara några år i hans fars gamla hemland och han slutade sedermera som spelare i Minnesotas och svensk-amerikanernas stolthet Vikings.

Den svenska s k ”gulinghumorns” urscen stod kung Karl XV för när han i juli 1866 tog emot det första officiella, kinesiska diplomatiska besöket i Stockholm

På senare tid har jag haft anledning att återvända till frågan om den specifika svenska s k ”gulinghumorn” och antiasiatiska rasismen då jag dels i dagarna har skickat in en forskningsprojektansökan om ämnet tillsammans med en annan svensk forskare och dels nyligen lagt sista handen vid ännu en artikel i ämnet i en kommande akademisk antologi.

Jag har därför ägnat några timmar på Kungl. biblioteket åt att gräva mig bakåt i historien och kan nu kort och gott konstatera att ett mycket grovt rasistiskt språkbruk kontinuerligt har använts om människor med bakgrund i Sydost- och Östasien i svenskspråkiga texter och sammanhang fr o m andra halvan av 1800-talet och under större delen av 1900-talet. Måhända förvånar detta inte och det finns utan tvekan rejält med fog för att argumentera för att rasstereotyper av asiater är långt mer accepterade än de rasstereotyper som drabbar andra minoriteter fortfarande än idag.

Vad gäller den mycket speciella svenska s k ”gulinghumorn” som både är socialt accepterad och mycket folkkär så tycks den ha anor som går tillbaka till självaste kungen och närmare bestämt till kung Karl XV som i juli 1866 tog emot det första officiella, kinesiska diplomatiska besöket i Sverige.

Detta skedde i samband med en audiens i Stockholm och i samband med den högtidliga ceremonin utbrast kungen plötsligt ”era små fula gulingar, vad har ni här att göra?” och fortsatte med att säga till det högst rankade kinesiska sändebudet mandarinen Pin ”du, som just står framför mig med dina sneda ögon, ditt pergamentsfärgade skråpuksansikte” samt tillade ”du ser ju ut, så man kunde skratta sig fördärvad”.

Att kungen sade så har personer som var på plats i efterhand vittnat om och det sägs också att kungen blev ”bannad” av representanter för hovet efter mötet då han uppfattades ha äventyrat rikets diplomatiska förbindelser. Det hör samtidigt till saken att kungen utbrast detta på svenska så de kinesiska diplomaterna förstod inte vad han sade utan ska ha lett artigt tillbaka enligt vittnen på plats.

Detta ohämmade för att inte säga skamlösa uttalande från den dåvarande bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norges självaste monarks sida kan i efterhand på ett symboliskt plan sägas vara något av den svenska s k ”gulinghumorns” urscen liksom inte minst startskottet för de officiella svensk-kinesiska relationerna, vilka idag som bekant är ”all time low”.

En ”parallell” som åtminstone jag associerar till i sammanhanget är det första mötet mellan amerikaner och japaner som ägde rum i Tokyobukten 1853: Några av de amerikanska marinsoldaterna och sjömännen ska då enligt uppgift ha uppfört en s k minstrel-show i s k blackface, d v s en rasperformativ föreställning där de vita amerikanerna iscensatte sig själva som svarta amerikaner, som ett sätt att överkomma både språkförbistringen och den spända situationen. Japanerna ska dock inte förstått vad föreställningen ens handlade om då de saknade de amerikanska och västerländska rasstereotypa referenserna och de rörde enligt uppgift därför inte en min under föreställningens gång.

Sojamjölk och kinesiska anarkister i Frankrike

Antar att vi alla har våra (historiska och politiska) associationsbanor och referensramar när vi stöter på olika företeelser i vardagen: Varje gång jag ser ett paket sojamjölk tänker åtminstone jag på den kinesiske anarkisten Li Shizeng som var den förste att ta fram en sojamjölksprodukt i Väst och även att ta patent på densamma när han bodde i Paris på 1900- och 10-talen.

Li skrev t o m en bok om sojabönan på franska och om alla de produkter som går att tillverka av densamma såsom just sojamjölk. Legenden säger att sojamjölken och de andra sojaprodukterna som Li och hans kinesiska anarkistkamrater i exil tillverkade och sålde i Frankrike t o m finansierade delar av den kinesiska anarkiströrelsen i hemlandet.

En av Lis anarkistkamrater grundade, öppnade och drev f ö Europas näst första kinesiska restaurang i Paris (den första kinesiska restaurangen i Europa hade öppnats i London några år dessförinnan) som ska ha varit den första kinesiska restaurangen som förestod det koncept och den typ av inredning o s v som senare kom att gälla för i stort sett alla kinesiska restauranger i Europa. Och myten säger så klart att även delar av vinsten från kontinental-Europas och Frankrikes första kinesiska restaurang bidrog till att finansiera den kinesiska anarkiströrelsen.

Radiotips: Idag sommarpratar konstnären Lap-See Lam

Radiotips: Idag kl. 13 sommarpratar konstnären Lap-See Lam på P1 som bl a kommer att tala om den s k Kinarestaurangens historia i Sverige, svensk-kinesiska relationer, sinofili och sinofobi. Under de senaste åren har Sommar i P1 breddat sin representation rejält men vad gäller sommarpratare som har någon slags bakgrund i Östasien eller Sydostasien (d v s i Stillahavsasien) så har de tyvärr varit mycket få och tillsammans med Lam så handlar om sammanlagt knappt 10 personer sedan programmet startade 1959 (såsom bl a Li Li, Yukiko Duke, Ola Wong, Angela Gui, Tom Xiong och Patrik Lundberg). Detta beror antagligen i sin tur på att det finns förhållandevis få personer med bakgrund i Östasien eller Sydostasien i den svenska offentligheten till skillnad från exempelvis personer med bakgrund i Latinamerika, subsahariska Afrika eller MENA-regionen. 

”Lap-See Lam rankas som en av Europas 30 mest lovande unga konstnärer av tidningen Forbes. 2021 mottog hon DN:s kulturpris. I sin konst uppmärksammar Lap-See Lam den svenska kinakrogens kulturhistoria som också är del av hennes familjs berättelse. Genom en sorts magisk realism och tekniker som 3D-scanning undersöker hon platsbegreppets relation till föreställningar om kulturell tillhörighet. I sitt program tar Lap-See Lam med lyssnarna genom en tidsportal på en resa från Kina slott, Drakbåten och Ostindiska kompaniet. – Här träffar jag historiska figurer – och försöker lära mig hur tungan och hjärtat hör ihop.”

”Ni har säkert varit och ätit på just en sån restaurang, stammishaket i ditt kvarter. Oftast är den här typen av ställen iögonfallande lika; färgerna går i rött eller grönt, entrén är kanske utsmyckad med ett spetsigt pagoda-tak och inuti restaurangen finns mjuka sitt-bås och en porlande liten damm med karpar. Här kan du äta fyra små rätter, buffé och friterad banan med glass till efterrätt. Ofta heter krogen något med palace eller garden och ska föra din kulinariska upplevelse långt tillbaka till kejsartidens kina, Mittens Rike, Qing-dynastin.

Historisk korrekthet är inte så viktig, så länge den för dig långt bort till en annanstans. Den här typen av restaurang är en drömbild av det kinesiska som frusit i tiden. Och denna drömbild ska nu vakna till liv, genom den här berättelsen.”

”Jag har en personlig koppling till kinakrogar. Min mormor startade en tillsammans med sin bror på Söder i Stockholm i slutet av 70-talet, som sen skulle komma att drivas av mina föräldrar fram till 2014 – jag är med andra ord uppvuxen i den här miljön. Men nu stänger fler och fler restauranger ner – och jag har påbörjat en resa genom landet; med en 3D-scanner fotograferar jag varenda kinakrog jag kan hitta. Jag vet inte vad jag vill med det här arbetet; mer än att jag på något vis vill arkivera den här miljön – innan krogarna försvinner för alltid.

Shirley springer in på kontoret och jag ställer 3D-skannern i mitten av matsalen. Jag duckar bakom ett stenlejon, så att den inte råkar skanna in mig, och så backar jag in i köket. Jag känner igen altaret – ett likadant som vi haft på vårt ställe för att kunna be till restauranggudarna.

Jag känner också igen wokpannorna och det Willow-mönstrade porslinet men Darin-affischen och Skogaholmslimpan är något nytt i just det här köket. Jag kan inte låta bli att snoka… jag passerar frysen och rör mig in mot skafferiet; drar min hand över läskbackar, potatismjöl och bambuskott på konserv. Barndomens minnen dyker upp, jag försöker stå emot men drabbas av en nästan förbjuden känsla av sentimentalitet. Får jag ens känna så här?

För generationerna innan oss, som Shirley och min mormor, var krögarlivet en sorts mellanlandning; ett sätt att tjäna pengar och skapa ett bättre liv för kommande generationer. Kinakrogen, som affärsmodell, var redan väl beprövad i andra länder – och med lite anpassning till den svenska kulturen, så skulle den bli populär även här.

Vi barn och barnbarn skulle utbilda oss – inte jobba i kök eller servera. Klassresan skulle befria oss från att spela med i den här skådeplatsen. Så, här finns inte plats för sentimentalitet eller nostalgi.”

(…)

”Jag står i en högtidlig sal med väggar täckta av sidentapeter. Ett slott? Framför den ena dörren står en skärm av kinesiskt lackverk och på bägge sidorna av den står två stora krukor med apelsinträd. I mitten av salen dukar ett tiotal betjänter upp ett stort ovalt bord, alla iklädda 1700-talskostymer och vita peruker med låg tofs i nacken. En spänd förväntan av att nåt stort ska ske ligger i luften. Jag biter mig i tungan för att se om jag vaknar – men det gör jag inte. Den där ristunnan måste ha varit någon sorts portal…och jag sprang efter mormor på flygplanet…men var är jag nu?

En av betjänterna arrangerar frukt och bakelser på hög, och en annan putsar noga de guldförgyllda ramarna som omger spegelmålningarna på andra sidan rummet. Motiven, som är målade med livliga färger på spegelglas, porträtterar ett kungligt par och i reflektionen ser jag plötsligt mig själv? Jag bär liknande kläder och frisyr som betjänterna och i handen balanserar jag en tung mintgrön porslinskanna. Jag inser att jag måste ha förvandlats till en tjänsteflicka på ett sprillans nytt Kina slott på Drottningholm och året är 1753. Det varma teet doftar jasminblad och bränner min hand. Jag rycker till och en skvätt hamnar på det nyputsade marmorgolvet.

“Du där!” ryter en stressad röst från håll. “Hur vågar du förlora kontrollen på vår Drottnings födelsedag? Det du har i handen är vår magnifika servis i Dresden-porslin…“ Min blick flackar mellan porslinskannan i min darrande hand och den auktoritära mannen framför mig. “Vem är du?” stammar jag fram och mannen blir nu högröd i ansiktet. “Jag, den högaktade ceremonimästaren klarar inte åsynen av din värdelösa motorik! Gå ut omedelbart! Sjas!” Han vänder klackarna mot sina två assistenter och en husmor springer fram och tar tekannan ifrån mig. Medan jag söker efter en utgång hör jag hans vassa röst eka i salarna:

“Ett Chinois Lust Palais förtjänar endast betjänter av rang! Hör ni alla det? Konungen förväntar sig en fest för alla sinnen illuminerat av orientalisk flärd, inte en bal för drängar… Alla ska vara så utklädda till mandariner så att vår Drottning tror att vi är i Förbjudna Staden i Peking. Snabbt ombyte sen genrep av kinesiskan!” Tjänarna byter om till sidenjackor och börjar genast öva på uppvisningen.

Försiktigt smyger jag ut mot entrén. Då får jag syn på en liten pojke som gömmer sig i salen bakom en porslinsfigur nästan lika stor som honom själv. När jag närmar mig honom märker jag att han gråter. “Hur är det fatt lille vän, har du gått vilse?” tröstar jag och räcker honom en näsduk. Pojkens gula sidendräkt med långa ärmar och brokader är fläckig av tårar och snor. På huvudet bär han en svart hatt med en påfågelfjäder, inte helt olik porslinfigurens.

I handen håller han i en röd sammetsdyna med breda guldfransar och krepiner. Han räcker fram den, pekar på gropen mitt i dynan och säger med bruten röst: “Nycklarna… Jag har tappat bort dem! Jag har övat på min kinesiska i månader och nu har jag förstört allt…Ceremonimästaren och kungen får inget veta. Snälla, kan du hjälpa mig leta?”

Han tar min hand i sin och vi letar i under sängkammaren och taburetterna, lyfter på målade gardiner, kikar ner i vaser och bakom soffor klädda med ostindiska tyger. Pojken öppnar lådan till en japansk lackbyrå fylld med solfjädrar, tusch-kakor och små kammar. “Mina föräldrar är tokiga i allt som kommer från Fjärran Östern”, säger den lille pojken.

Jag får hejda hans nyfikna barnfingrar och påminna om att det är nycklarna vi ska hitta. Jag bortser från det absurda i att jag nu gjort två tidsresor på samma dag och fortsätter vandra genom slottets salar tillsammans med den lille pojken – som en dag ska bli Sveriges kung.

Jag befinner mig alltså på Kina slott 1753 och den lille pojken bredvid mig måste vara prins Gustav… och hans mamma måste därför vara drottning Lovisa Ulrika. Jag minns dem vagt från historielektionerna. Det var hon som fick det här lusthuset i gåva av sin man kung Adolf Fredrik som låtit bygga det i hemlighet i deras slottsträdgård på Drottningholm.

Prins Gustav är utklädd till kinesisk pojke och det är han som ska överlämna nyckeln till sin mamma drottningen som en del av överraskningen. Så jag förstår hur viktig den här nyckeln är. Vi måste hitta den! Jag fattar hans hand och vi går genom paviljongen som är inrett helt i kinesiserande stil.

Kungaparet är långt ifrån ensamma att vurma för Kina; under den här perioden såg hela Europas elit det österländska imperiet som förebild och ideal. Tidiga reseskildringar bidrog till bilden av Kina som en sinnebild för upplysningen med sina lärda filosofer, förnuftiga styre och ovanligt höga moral – men oftast var det en starkt idealiserad fiktiv utopi som beskrevs. Ostindiska Kompaniets importvaror som siden, porslin och konsthantverk blev därmed statusmarkörer.

Att imitera den kinesiska estetiken var ett bevis för makt, kunskap och modernitet – men man brydde sig inte särskilt mycket om att skaffa sig en djupare förståelse för bakgrund och innehåll, eller att skapa en korrekt bild av det kinesiska; såsom här på Kina slott, ett lusthus i typisk chinoiserie; med fransk rokoko klädd i orientalisk dräkt med drakar och parasoller. På festen skulle den fransk-kinesiska baletten dansa till turkisk musik… så länge den exotiska bilden förblev intakt kunde man peta in lite vad som helst. Precis som med kinakrogarna, skapades här ett slags blickens iscensättning – en flykt från vardagen, till en lockande idyll i österländsk inramning.”

(…)

”Drakbåten, som den kallas i folkmun, fördes från Shanghai till Göteborg i början på 90-talet av krögaren Johan Wang som drömde om att bedriva restaurangverksamhet ombord. Tanken var att det skulle bli en flytande nöjesverksamhet med plats för 230 sittande gäster – en helhetsupplevelse, den ultimata kinakrogen – fast flytande. Drakbåten seglade mellan Amsterdam, Köpenhamn, Stockholm och Göteborg – men den blev aldrig tillräckligt lönsam. Länge låg den övergiven vid Drömmarnas kaj i Göteborg, där den förföll och ockuperades av hemlösa och festglada ungdomar. Det gick rykten om att det spökade där, att människor som tagit sig ombord blev jagade av vålnader utan ansikten.

Jag fortsätter gå genom restaurangsalen, uppför en trappa. Överallt hörs ljud, och jag inser att jag faktiskt varit här förut. Drakbåten används idag som spökhus av Gröna Lund och när jag snubblar uppför trappstegen ser jag en affisch från nöjesfältet. Det står: “… I ett skepp från Orienten döljer sig en ondska från en tusen år gammal förbannelse….”

Jag tänker, att i Sverige har vi genom historien alltid haft en bild av Kina – inte bara som en geografisk plats – utan främst som en stämning. Men den här stämningen har varit tudelad och motsägelsefull: det har skiftat mellan begär och motvilja.

Ibland har det funnits en fascination för det exotiska och mystiska. Precis som på Kina slott, har Kina framhävts som nån sorts idealisk drömvärld, den har lyfts fram som det mest framstående och högaktade. Vi har blickat mot “Mittens rike” och tänkt byggnadskonst, vetenskap och filosofi.

Andra gånger har det varit tvärtom. Skräcken för den så kallade ”gula faran” har genom historien skymtat förbi i olika skepnader, som rädslan för att Kina ska ta över världen och våra jobb med hjälp av en armé av högpresterande arbetare… eller tron på att coronaviruset egentligen är ett ”kinavirus”, framtaget i laboratorium som ett biologiskt vapen.

Begreppet “gula faran” har funnits med sen den tyske kejsaren Wilhelm den andre i slutet av 1800-talet odlade idén om ett apokalyptiskt krig mellan asiater och vita. Framförallt blev detta tänk ett sätt för européerna att legitimera en imperialistisk expansion över länder i Asien – allt som beskrivs som farligt, måste ju hållas i schack.

Kanske är denna tudelade stämning egentligen två sidor av samma mynt? Där skildringen av Kina fungerar som en motbild av Sverige och reflekterar vad vi själva fascineras av men också fruktar. Varken Kina slott, Drakbåten eller kinakrogarna utgör ju det riktiga eller verkliga Kina – vad det nu än är – utan det är bilder vi projicerar av en annan tid och en annan plats. Så, vad gör vi med denna annanhetens tid och plats, kan vi, trots allt, hitta mening i den?”

(…)

”Jag är kvar på Drakbåten och står nu under däck, öga mot öga med en ung man i läderstövlar. Han är ganska kort, men i byxlinningen ser jag att han har en liten dolk. Borde jag vara rädd? Jag får inte fram ett ord, så mannen börjar nu tala:

– Vem är du, en förrymd skeppspojke? Jag hoppas du inte stoppat något porslin i egen ficka, då kastar jag dig överbord!!”

– Vad då för porslin, menar du restaurang-faten? frågar jag.

– Är du helt bortkollrad av sjösjuka? Eller har du fått focken i huvudet?

Mannen rullar med sina ögon och lägger sin långa fläta över ryggen. Han pratar svenska med kantonesisk accent. Han låter högtidlig och allvarsam men det unga ansiktet utstrålar en 20-årings energi. Jag känner igen den här unge mannen, men jag kan inte placera honom.

– Du kanske kan hjälpa mig att putsa mina stövlar innan audiensen hos konungen!

– Va, vilken kung?

– Som tolk för Ostindiska kompaniet ska jag träffa Sveriges Konung Gustav den tredje när vi landstigit i Sverige.

Gustav den tredje, han var väl prins när vi sågs sist? Ostindiska kompaniet? Allting snurrar. Vad gör den här mannen egentligen ombord på Drakbåten.

– Se så, börja.

Han pekar demonstrativt på sina stövlar. Motvilligt hukar jag mig och börjar gnida en trasa mot lädret.

– Det svenska folket är litet, men de är galna i våra varor. Det är sannerligen en flytande skattkista av Ostindiska drömmar, säger mannen samtidigt som han tar fram ett porslinsfat.

Kanten är dekorerad i guld, en blomstergirlang och i mitten står ett namn: Afock. Jag tittar upp på mannen och inser i samma stund vem han är. Jag har sett porslinsfatet på Östasiatiska museet och porträttet av honom på Nationalmuseum – jag har läst om honom på musei-skyltarna. Mannen heter Choi Afock och brukar beskrivas som den första kinesiska medborgaren att besöka Sverige.

– Hur lång har den här resan varit? undrar jag.

– I över 9 månader har jag trängst med rötfeber och skörbjugg! Om jag inte stiger i land nu så hoppar jag över bord!

Han är ganska lik sig från porträttet, jag vill minnas att det är en oljemålning där han sitter i mitten. Till vänster om honom håller en närgången grevinna i hans fläta och mannen till höger, en riktig voyeur, betraktar den intima scenen.

– De vill ju få med mig till Sverige för sin egen vinnings skull…att visa upp en kantonesisk köpman är en fjäder i hatten för dom fina herrarna från kompaniet.

Jag vet vad som kommer hända Afock men låtsas som ingenting. De kommande månaderna kommer han att resa land och rike runt; från societetens salonger, till berömda koppargruvor och som grande finale – det svenska hovet. Jag kan bara föreställa mig de nyfikna blickar Afock måste ha fått under sin resa; han måste ha blivit betraktad som en utomjording. Jag vill veta mer. Om jag spelar mina kort rätt kanske jag får följa med?

Läste han poesi för de rika grevarna? Tog de sig alla frihet och rörde vid hans fläta? Och vilka ord utväxlades mellan honom och kungen, som redan som liten prins lärt sig att fascineras av Mittens rike, utklädd till mandarin på sin mammas slott… Var han en välkommen gäst eller mest en uppvisning? Kanske kan jag utge mig för att vara hans medhjälpare från Kanton, men i hemlighet en infiltratör från framtiden.

Jag följer med honom upp på däck och ser en stor folkmassa i Göteborgs hamn som förväntansfullt stått och väntat på skeppet. Jag upprepar för mig själv att jag är Afocks trogne assistent, Ah-See. De vinkar med vita näsdukar, visslar och applåderar. Det är som att hela stan samlats för att möta det praktfulla fartyget. När vi närmar oss kaj, ser jag honom igen – den kostymklädda mannen med mustasch och ärr! *Mannen talar kanto* Han vinkar mot mig och ropar: “En glädje driver hundra sorger på flykten. Du ska inte av här, du måste resa vidare!”

“Vad är det med dig, du ser lite blek ut?” säger Afock. Han går i land men jag står kvar på däck, som paralyserad. Jag ser färgerna – rött, svart och guld flimrar förbi och jag inser vad som håller på att hända. “Åh nej, inte en gång till” tänker jag innan det börjar regna drakfjäll och allt blir svart.”

(…)

”I taket hänger praktfulla kristallkronor och emellan dem bryter röda rislampor av stilen. Vi är på Berns i Stockholm, på öppningen av Sveriges första kinesiska restaurang, men den drivs inte av kineser utan idén är framtagen av Berns nya ägare och direktör. Och ikväll, ska det serveras ”äkta kinesisk stämning – så äkta det överhuvudtaget kan göras här i Sverige”. Hovmästaren presenterar kvällens meny och ger gästerna en lektion i att äta med pinnar.

Reportern säger att han ska beställa en drink och ber mig därför att gå in i köket och göra kompletterande intervjuer med kockarna. När jag kommer in ser jag de i vita kläder och matchande hattar.

De arbetar snabbt, en av dem hackar fläsk i fyrkantiga bitar, den andra kocken wokar alltsammans i en tung gjutjärnspanna och den tredje slevar upp ris. De vill först inte bli intervjuade och ryggar tillbaka när jag håller upp mikrofonen. Men när jag pekar på en skål med picklade grönsaker och frågar “Är det Cha Choi?” mjuknar deras ansikten upp. “Så du vet du vad det är?” Jag nickar och sedan börjar de berätta.

De tre kockarna säger att de hade helt andra drömmar när de anlände till Stockholm. The New China Troupe, som trion kallas, är jonglörer som kommit hit för att uppträda i en varieté på China Teatern. Men på grund av andra världskriget kan de inte återvända hem. Så nu jobbar de här i köket, på hotellet bredvid teatern.

“Så fort kriget är över ska vi resa härifrån”, säger han som heter Li Chun Lin. Kockarna vet ju inte att jag är tidsresenär… så jag låtsas höja förvånat på ögonbrynen. Jag har hört deras berättelse av äldre släktingar, berättelsen om dom första kinesiska kockarna i Sverige. När kriget tog slut och jonglörerna fick åka hem anställdes två prominenta kockar från en restaurang i Berlin.

Man kan ju tro att det skulle vara ett vinnande koncept – men det fick förödande konsekvenser… enligt skrönan blev kockarna indragna i ett svartsjukedrama som slutade med att en av dem högg den andre med en kniv i Berns kök. Den som högg hamnade på Långholmen och den som blev huggen återhämtade sig aldrig.

Återigen stod Berns utan kockar men den kinesiska ambassaden i Stockholm förbarmade sig då över restaurangen och lät dem anställa ambassadens egen kock. Det var en man vid namn Liu Wan Chong – och han har en särskild betydelse för de svensk-kinesiska krogarnas historia. Liu Wan Chong var nämligen en sjömanskock som blivit akterseglad på Västkusten.

Efter sin tid på Berns kom han att 1959 öppna Sveriges första kinakrog, driven av en kinesisk landsman: Restaurang Kinesiska Muren i Göteborg.”

DN granskar den korrupta kinesiska adoptionsverksamheten som på bara några få år efter Kalla krigets slut gjorde av över 150 000 ”föräldralösa” ”hittebarn” adopterades till Väst varav över 4000 till Sverige

DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud fortsätter granskningen av den svenska (och globala) adoptionsindustrin och nu har turen kommit till (Folkrepubliken) Kina varifrån över 150 000 barn (varav över 90% var flickor) adopterades bort till Väst på bara några år efter Kalla krigets slut. 

I Sverige finns det idag över 4000 adopterade från just folkrepubliken (liksom över 600 adopterade från Taiwan) och inte minst under Ulf Kristerssons tid som ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) skakades den kinesiska adoptionsverksamheten av flera barnhandelsskandaler. 

Nästan alla av de kinesiska adoptivbarnen påstås då vara s k ”hittebarn” och s k ”föräldralösa” men i efterhand har det visat sig att alltför många av dem vare sig har varit det ena eller det andra utan i stället har de blivit stulna från sina förstafamiljer såsom den idag 16-åriga Elin i Huddinge, som har visat sig tillhöra ett minoritetsfolk och som just blev stulen från sin förstafamilj av korrupta poliser och därefter adopterad till Sverige av genomkorrupta AC.

”Den tioåriga pojken ser poliserna, de tar med sig hans fem månader gamla lillasyster ut genom dörren. Pojken greppar en kniv, springer efter och skriker. Han hinner inte i kapp. Ettbarnspolitiken i Kina gjorde att över 150 000 ”hittebarn” blev bortadopterade – men alla var inte övergivna.”

https://www.dn.se/varlden/150-000-hittebarn-adopterades-bort-fran-kina-men-alla-var-inte-overgivna

”Hon ska heta Elin, det är bestämt sedan länge.

Maud och Janne Björklund sitter i minibussen från hotellet i Hunanprovinsen i centrala Kina på väg mot ett kontorskomplex.

Det är sensommar 2006. De ska bli föräldrar, efter sex år av misslyckade IVF-behandlingar och missfall. Maud bär en vit blus, Janne svettas i sin mörka kostym.

De blir visade in i ett kalt rum med träsoffor längs väggarna.

Nervositeten stiger.

En barnskötare kommer in genom dörren. Hon bär på en ettåring med snaggat hår, linne och byxor. Flickan håller en nappflaska med vatten under armen och ser allvarsamt på sina nya föräldrar.

– När vi fick henne i famnen … vi kände direkt att det här är vår dotter. Det var alldeles, alldeles fantastiskt, säger Maud Björklund.

Paret Björklund har på förhand fått informationen förmedlad av Adoptionscentrum: bebisen hittades övergiven vid en järnvägsstation.

Det var på Alla hjärtans dag 2005. Hon bar blå jacka och uppskattades vara två dagar gammal. Vid hennes sida låg en nappflaska och ett paket mjölkersättning.

I tidningsannonsen som efterlyste flickans föräldrar beskrevs hon som ”aningen mörkhyad”, med runt ansikte och ”västerländska ögonlock”.

På plats i Kina får Maud och Janne Björklund ännu fler dokument. I barnhemmets rapport står det att hon har fasta vanor och att hon brukar somna efter att hon har blivit badad.

Hon har lärt sig gå, leker helst ensam och ler när hon lyssnar på barnvisor.

Flickan är inte rädd för främlingar. När någon sträcker ut sin hand, tar hon ett fast grepp om den. Hon är, enligt utsago, barnhemmets mest förtjusande lilla ängel.

De läser att flickan bodde hos paret som hittade henne vid järnvägsstationen i fem månader, men att de inte ansågs lämpliga som adoptivföräldrar.

– Jag minns att vi reagerade lite på det och undrade varför de ansetts olämpliga, men vi var så fokuserade på att äntligen få träffa vår dotter att vi la många tankar åt sidan, säger Janne Björklund.

I Sverige har socialtjänsten i Huddinge vänt ut och in på Maud och Janne Björklunds liv. De har blivit utfrågade om sin relation och sina åsikter, de har skrivit ned sina livsberättelser, fått sin ekonomi granskad.

Paret har vänt sig till Adoptionscentrum, som har statens godkännande att förmedla adoptioner från Kina. De har gått kurser i att få barn genom adoption.

Maud och Janne har argumenterat och ifrågasatt sig själva och sitt beslut att adoptera.

När de kliver ombord på flygplanet tillbaka mot Stockholm litar de på att allt har gått rätt till.

När Kina lanserade ettbarnspolitiken växte oron i befolkningen. Året var 1979 och staten ville bromsa befolkningstillväxten. Det skedde med brutala medel: familjer som bröt mot policyn fick dryga böter, eller kunde bli fråntagna arbete och bostad. Vissa kvinnor fick sina barn tvångsaborterade sent under graviditeten, andra blev tvångssteriliserade.

Förstfödda flickor blev ett dilemma: en pojke kunde få bättre jobb, högre lön och ta hand om sina föräldrar när de inte längre kunde arbeta.

Flickorna var inte längre önskvärda – samtidigt var det olagligt att överge sitt barn.

I stället kom rapporter om att flickbebisar dök upp vid järnvägsstationer, utanför sjukhus och polisstationer.

Nu fylldes barnhemmen.

Göteborgaren Britt-Marie Nygren fick reda på detta i början av 1990-talet. Hennes bror bodde i Peking och arbetade med ett folkräkningsprojekt.

– Min bror var väl insatt i statistiken och såg att massor av flickor hade försvunnit från systemet, säger Britt-Marie Nygren.

Själv var hon medgrundare och verksamhetschef för Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA. Via sin bror fick hon kontakt med svenska ambassaden i Peking, och hörde av sig för att utreda möjligheten att förmedla adoptioner.”

(…)

”De första adoptionerna från Kina till Sverige ägde rum våren 1992.

– Vi blev den första organisationen i världen, säger Britt-Marie Nygren.

Fram till i dag har minst 150 000 adoptioner förmedlats från Kina till Europa och Nordamerika – den näst största utvandringen av barn i historien.

I juni 2016 sitter familjen Björklund på flyget mot Kina, igen.

Elin har fyllt elva år. På stolen bredvid henne sitter två år yngre lillebror Eric, som också är adopterad från Kina. De ska få se sitt födelseland.

Det är viktigt att barnen får en relation till Kina, tycker Maud och Janne Björklund.

Elin är nyfiken. Familjen ska besöka sevärdheter, men framför allt det barnhem hon en gång bodde på.

Föräldrarna har lusläst alla adoptionshandlingar och lokaliserat byn där Elin uppges ha blivit hittad, ensam vid en järnvägsstation. Den ligger bara några kilometer från barnhemmet.

De har också gjort en ovanlig upptäckt: i dokumenten finns namnet på personen som tog hand om Elin under hennes första månader i livet.

– Det är lite som att leta efter en nål i en höstack, vi förstod ju det. Men vi ville i alla fall försöka hitta familjen. Om inte annat ville vi visa Elin var hon hade bott, säger Janne Björklund.

Några mil från närmaste storstad hittar de rätt by.

Det blir snabbt en folksamling kring familjen. Byborna är inte vana vid besök och de vill gärna hjälpa till. En man springer ut från videoaffären med en stor kamera över axeln, för att dokumentera händelsen. Men ingen kan leda dem rätt.

Familjen ska precis röra sig vidare i byn, när en förbipasserande kvinna i blårandig tröja stannar upp.

Hon tränger sig genom folkmassan, pekar på Elin och höjer rösten.

– Jag vet vem hon är.

Barnen från Kina var oftast friska, processen med de kinesiska myndigheterna gick smidigt och adoptionsavgiften var lägre än i andra populära ursprungsländer.

– Det fanns väldigt många barn och det var relativt lätt. Man hade tydliga regler, det var förutsägbart. Barnen var små, de var i ettårsåldern, säger Britt-Marie Nygren.

FFIA var först ut. Barnens Vänner inledde sin kinesiska verksamhet 1994, Adoptionscentrum kom fyra år senare. Fram till i dag har över 4 100 barn kommit till Sverige från Kina.

De kallades oftast för hittebarn. Informationen om deras bakgrund var knapphändig, men Britt-Marie Nygren såg ingen risk att barnen hade kommit hit på felaktiga grunder.

– Vi hade inte en tanke på det utifrån det jag såg på barnhemmen. Inte över huvud taget. Det fanns absolut ingenting som kunde indikera åt det hållet, de första åren. Tvärtom.

2004 rapporterade kinesiska statsmedier att 95 personer hade gripits misstänkta för att ha sålt barn från sjukhus och kliniker.

Det var inte den enda barnhandelshärvan.

Sommaren 2009 rapporterade kinesiska Southern Metropolis News om en skandal i provinsen Guizhou i södra Kina. Lokala myndigheter hade tagit ett 80-tal flickbebisar från familjer som inte haft råd att betala de böter som åläggs par med mer än ett barn. Enligt tidningen fördes flickorna till barnhem, därefter blev de bortadopterade – med förfalskade dokument.

I november 2005 briserade den internationellt mest uppmärksammade härvan: Hunanskandalen. En liga bestående av statstjänstemän och barnhemspersonal dömdes för att ha sålt barn till barnhem – barn som sedan blivit tillgängliga för adoption.

Enligt brottsutredningen var barnen varken föräldralösa eller övergivna. Ligan hade åkt ut till städer och byar och kidnappat dem.

Omfattningen var svår att klarlägga eftersom flera barnhem, både i och utanför Hunan, hade varit inblandade. Enligt uppgifter från USA:s utrikesdepartement kunde det handla om fler än tusen barn.

DN:s granskning visar att adoptionerna från de utpekade barnhemmen mångdubblades åren innan ligan blev avslöjad.

Vid tidpunkten hade Myndigheten för internationella adoptioner, MIA, svenska statens uppdrag att se till att adoptionerna förmedlas på ett rättssäkert och etiskt sätt.

Trots uppgifter och rapporter om barnhandel hade myndigheten alltid godkänt de stora svenska föreningarnas verksamheter i Kina.

Men när Hunanskandalen briserade började tjänstemännen att säga emot.

Det är maj 2006. På konferensavdelningen på World Trade Center i Stockholm sitter Meit Camving, generaldirektör på tillsynsmyndigheten MIA, och väntar på den högsta chefen för Kinas adoptionsmyndighet, CCAA.

Zhang Zhong är en bred man i 50-årsåldern. Det är inte första gången han är i Stockholm. Adoptionssamarbetet med Sverige är välsmort. Stämningen är artig och formell.

Det här mötet ska dock bli stelare än vanligt.

Meit Camving måste ta reda på vad representanten för världens största diktatur vet: har stulna barn från Hunanprovinsen adopterats till Sverige?

Zhang Zhong avfärdar frågan, vänligt men besvärat.

Meit Camving ger sig inte. Undrar igen.

Till slut medger Zhang Zhong: det handlar om fyra barn. De har adopterats till Sverige på oriktiga grunder, enligt den kinesiska säkerhetstjänstens utredning.

Men enligt Zhang Zhong blev de inte stulna: de var ”verkligen övergivna”. Felet var att de som lämnade in barnen hade fått ersättning för sina resekostnader av barnhemmet, något som stred mot kinesisk lag.

Vilka barn det gäller vägrar Kina att berätta. Det framgår av mötesprotokollet, som DN har läst.

På MIA är Hunanskandalen en stor sak. Det är första gången tjänstemännens misstankar om oegentligheter kopplade till adoptioner från Kina bekräftas offentligt.

Under sina tillsynsresor har flera av tjänstemännen, som DN har talat med, undrat och ifrågasatt om alla adoptivbarn verkligen är övergivna. Ofta saknas all information om deras bakgrund, vilket kan strida mot både Barnkonventionens och Haagkonventionens krav vid en internationell adoption.

Lovisa Kim arbetade under många år som utredare på myndigheten. Hon berättar att tjänstemännen hade intensiva diskussioner inför varje beslut.

– Det fanns många frågor. Osäkerheterna var stora i och med att de i stort sett inte kunde säga eller dokumentera någonting om barnens bakgrund, säger hon.

Ytterligare en tjänsteman, som vill vara anonym, säger:

– Indirekt hjälpte vi ju Kina med att hantera ettbarnspolitiken.

Men beslutet om att godkänna fortsatta adoptioner var generaldirektörens. Och det slutade alltid med ett ja.

Tjänstemännens tvivel handlade också om pengar. I mitten av 2000-talet var avgiften för en adoption från Kina omkring 70.000 kronor. Av dem gick 3.000 amerikanska dollar (cirka 25.000 kronor) till en ”donation” till barnhemmet.

I offentliga handlingar från myndigheten framgår att pengarna sattes in på ”ett konto i Peking”. Sedan fördes de vidare till den aktuella provinsen och barnhemmet. Pengarna kunde också lämnas över till ”en representant för barnhemmet” i ett vitt kuvert.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) som i dag ansvarar för tillsynen, kan i sina arkiv inte se att tillsynsmyndigheten någonsin har fått in en redovisning för hur pengarna användes.

DN:s granskning visar också att den kinesiska adoptionsmyndigheten ville att MIA skulle utöva påtryckningar mot SIDA, för att öka biståndet till landet.

Under ett möte mellan den svenska och den kinesiska adoptionsmyndigheten, i juni 2005, framför Zhang Zhong att det är viktigt med donationer från Sverige till Kina ”om man önskade bedriva adoptionsverksamhet där”.”

(…)

”DN:s granskning visar att myndigheten, så sent som 2015, tog del av en ambassadrapport där det står att Utrikesdepartementet har kännedom om att ”handel förekommer med barn för illegal adoption”. En liknande formulering förekommer i en UD-rapport 2019.

Kristina Svartz, som tog över ledarskapet på MIA 2014 fram till 2019, kan i dag inte precisera vad som fick henne att säga ja till fortsatta adoptioner från Kina.

– Jag kan inte svara på det i detalj. Det är en helhetsbedömning av förutsättningarna för att förmedla internationella adoptioner, och det är ursprungslandets ansvar att utreda barnets bakgrund.

Folksamlingen rör sig snabbt längs floden som löper genom byn. Familjen Björklund följer efter kvinnan som säger sig veta vem Elin är.

Den namngivna personen i Elins adoptionshandlingar är kvinnans granne, och hon vill bjuda på mat.

Janne och Maud förstår att de sannolikt ska få träffa familjen som hittade Elin vid järnvägsstationen och tog hand om henne under hennes första månader i livet.

De blir stående utanför det lilla stenhuset. Elin och hennes lillebror hänvisas till hemmets mittpunkt: teven, som visar barnprogram.

En uppsjö människor har tagit sig dit, för att betrakta Elin.

Sedan är det som om allt stannar upp.

En grå minibuss svänger in på gårdsplanen, en kvinna stiger ur.

– När jag ser henne förstår jag direkt att det är Elins biologiska mamma. Det bara snurrar i huvudet. Jag tänker: hjälp, säger Maud Björklund.

Kvinnan skyndar över gårdsplanen. Elin är en kopia av henne. De rör sig likadant, gestikulerar på samma sätt.

Hon går rakt in i köket, börjar laga mat.

Elins äldsta biologiska bror dyker upp. Han berättar att de tillhör ett minoritetsfolk, att de var tillåtna att skaffa två barn. Men när det tredje föddes kom poliserna och tog lillasystern.

– Den yngste brodern tog en kniv och sprang efter poliserna, men de försvann snabbt, berättar Janne Björklund.

De får veta att familjen har letat efter flickan sedan dess.

Deras pappa dog för några år sedan, utan att få svar.

Elins biologiska mamma håller sig mest i köket, lagar mat i ett rasande tempo, och undviker ögonkontakt.

Hon bjuder på en festmåltid med elva olika rätter.

Familjen Björklund ger Elins biologiska mamma en fotobok. Visar henne bilder från Elins uppväxt i Sverige. Då skiner hon upp.

Men det är först när de ska gå som hon tittar på Elin och frågar:

– Får jag ge henne en kram?

De första åren var flickorna definitivt övergivna.

Det säger David M. Smolin, som i två decennier har forskat på adoptionsskandaler, barntrafficking och identitetstvätt av barn.

– Men donationerna, som var obligatoriska vid internationell adoption, skapade en ny marknad.

Han är professor i juridik vid Cumberland School of Law i Birmingham, USA, och har bland annat publicerat studien ”The missing girls of China”.

– För barnhemmen blev det ekonomiskt fördelaktigt att vara en del av det internationella adoptionssystemet, säger han.

Efter millennieskiftet började antalet övergivna flickbebisar minska, på grund av abort av flickfoster. Utbudet krympte, enligt David M. Smolin, men efterfrågan på adoptivbarn var fortsatt hög.

– Det var då identitetstvätt blev en del av systemet, säger han.

Identitetstvätt är när barn olovligen görs adopterbara. Någon fabricerar en falsk berättelse för att barnet, enligt dokumenten, ska framstå som föräldralöst.

I Kina började barnhem betala människor för att skaffa fram barn, enligt David M. Smolin. Det handlade dels om kriminella nätverk, dels om statstjänstemän som tog barn från familjer som brutit mot ettbarnspolitiken.

– Det vill jag kalla för trafficking. Att köpa barn för att sedan adoptera bort dem, säger han.

Smolin tar upp Hunanskandalen från 2005. Han säger att den var ”toppen av ett isberg” och att Kinas regering ville minimera skandalens omfattning.

– Den svenska regeringen och andra västeuropeiska regeringar har varit naiva. Era statstjänstemän har litat på kinesiska statstjänstemäns förklaringar.

Professor Smolin har tidigare agerat oberoende expert åt Haagkonventionen, som ska garantera rättssäkra och etiska adoptioner. I dag säger han att mottagarländerna missförstår konventionen, att det inte räcker att lägga ansvaret att utreda barnens bakgrund på ursprungslandet.

– Det har möjliggjort illegal adoption att fortsätta i årtionden, trots att det har kommit tydliga varningar om att saker och ting pågår.

– Sverige kan inte lägga ut sitt ansvar på Kina eller något annat land.

Omfattningen är svår att uppskatta, menar professorn.

– Problemet i Kina var systematiskt. Det var inte enstaka oegentligheter, det var ett systemfel.

Varje gång ett kinesiskt barn blir aktuellt för adoption måste barnhemmet lägga ut en annons om barnet i en dagstidning – för att eventuella närstående ska kunna ge sig till känna.

Om ingen hör av sig inom 60 dagar, kan barnet adopteras till utlandet.

Amerikanen Brian Stuy har dokumenterat 130.000 sådana annonser, som innehåller uppgifter om när barnet hittades, om barnets uppskattade ålder och om dess hälsa.

Tillsammans med sin fru Longlan Stuy driver han Research-China. De har tre adopterade döttrar från Kina och vill förmedla fakta och kunskap till andra adopterade, ”för att de ska förstå sina livshistorier”.

Brian Stuy säger att annonserna publiceras i tidningar som få kineser läser, och att det är ett sätt för barnhemmen att friskriva sig från ansvar.

– Det är billigare att publicera i små tidningar. Det finns ett fåtal undantag, men vanligtvis gäller det tidningar som har mycket liten räckvidd.

Research-Chinas arbete har fått en sidoeffekt: de kan systemet utan och innan.

Brian Stuy anser, precis som professor Smolin, att det är ”hittelönen” som har skapat ”föräldralösa” barn. Det hänger ihop med donationen på 3 000 dollar.

– Snittlönen för en barnhemsdirektör var 150 dollar i månaden. En enda donation motsvarade nästan två årslöner. Det var ett starkt incitament.

– Barnen blev en handelsvara. En mycket viktig handelsvara för barnhemmen. Något de kunde köpa billigt och adoptera bort dyrt.”

(…)

”Ulrika Lee var under 2018 projektanställd på Adoptionscentrum för att arbeta med samtalsstöd. Hon säger att det var viktigt att förmedla fler adoptioner, eftersom föreningens ekonomi sviktade.

– Det var som ett företag, det var business, säger hon.

Hon hade sin arbetsplats precis intill det hon kallar för ”Kinadatorn”. När databasen låstes upp samlades kollegor runt datorn. Ulrika Lee reagerade starkt på hur de pratade om barnen.

– De kommenterade barnens utseenden. ”Åh gud så söt”. Det var objektifiering, barnen var varor.

De som fanns tillgängliga var ofta äldre och hade funktionsvariationer, minns Ulrika Lee.

– Det var riktigt svårt att få de ”attraktiva” barnen. Det gick så fort. Man fick rusa in och hugga dem, säger Ulrika Lee.

– Det handlade om ett svenskt vuxenperspektiv. Barnets bästa saknades.

I fjol hände något oväntat: både Adoptionscentrum och Barnens Vänner bestämde sig för att sluta adoptera från Kina.

”Det finns inte längre behov av internationella adoptioner”, skriver Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung, i ett mejl till DN.

Enligt Mona Berglund på Barnens Vänner har de kinesiska barn som numera är aktuella för internationell adoption ofta särskilda behov som ”få svenska föräldrar känner öppenhet inför”.

Men det finns fler förklaringar.

Per Bergling är sedan augusti 2020 generaldirektör på Mfof. Sedan dess har myndigheten intensifierat arbetet med att gå till botten med uppgifter i svenska och internationella rapporter om illegala adoptioner och barnhandel i Kina, säger han till DN.

– Det här är allvarliga uppgifter och vi har en undersökningsplikt. Vi frågade efter mer information från Adoptionscentrum och Barnens Vänner. Men det här visade sig svårt att klargöra med bara frågor. Centralmyndigheten svarade ofta inte på våra mejl eller gav ”god dag yxskaft-svar” på våra frågor om att resa dit.

Per Bergling tänkte att den planerade tillsynsresan till Kina kanske skulle kunna ge myndigheten de svar de behövde. Men Mfof fick inte de nödvändiga inbjudningar som krävs för att resa in i landet.

– Vi hade helt enkelt för litet underlag för att kunna fatta beslut, och det här berättade vi för adoptionsföreningarna.

Rapporter om barnhandel och illegala adoptioner har ju kommit genom åren. Har det varit möjligt att säkerställa etiska och rättssäkra adoptioner från Kina?

– Jag tar för givet att mina företrädare läste de här rapporterna och gjorde ett noggrant övervägande och landade i ett grundat beslut. Själv har jag ju inte behövt ta ett motsvarande beslut, eftersom alltså adoptionsförmedlingarna valde att dra tillbaka eller justera sina ansökningar.

Per Bergling reagerar starkt på familjen Björklunds berättelse.

– Sådana här uppgifter är jättejobbiga att höra, de är fruktansvärda. Sådant här tar vi på stort allvar.

På frågan om det kan ha hänt fler barn som beskrivits som ”övergivna” svarar generaldirektören:

– Hypotetiskt, naturligtvis är det tänkbart att det har hänt i fler fall.”

Om att SD inte är pro-Kina

För en gångs skull väljer SD rätt väg här – d v s inte pro-Kina-linjen. SD har heller inte valt att åtminstone officiellt slå in på pro-Ryssland-linjen samtidigt som delar av den SD-associerade alternativmedievärlden är pro-Ryssland medan partiet i övrigt stödjer omvandlingen av de f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa i auktoritär riktning liksom USA:s f d president Trump och hans tidigare försök att omvandla USA i samma riktning.

Synen på Ryssland är annars den stora vattendelaren inom den alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern: Medan ungefär hälften av partierna stöttar Ryssland under Putin såsom bl a österrikiska FPÖ, brittiska Nigel ”Mr Brexit” Farage, italienska Lega och franska RN så har den andra halvan med många av partierna i de f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa i spetsen av historiska skäl valt att inte göra det med några undantag (såsom bl a bulgariska Ataka och ungerska Jobbik).


SD har av likaledes av historiska skäl också valt att göra det – hela den svenska s k nationella rörelsen, som SD härstammar direkt ifrån, har då alltid ända sedan dess uppkomst för snart 100 år sedan varit emot Ryssland av just historiska skäl. Ett närmast övertydligt exempel på det är att medan stora delar av den europeiska extremhögern stödjer Rysslands annektering av Krimhalvön och invasion av Ukraina så har svenskarna i stället valt Ukrainas sida och t o m valt att strida som frivilliga tillsammans med den ukrainska armén.


Vad gäller Kina så är det lite svårare att veta vilka partier inom den paneuropeiska högerradikala partifamiljen som stöttar fastlands-Kina men tyska AfD, som just nu tyvärr har medvind i opinionen, verkar göra det liksom ungerska Fidesz och även svenska AfS.


I framtiden återstår det m a o att se om pro-Kina-linjen också kommer att vinna anhängare bland Europas högerpopulister såsom pro-Ryssland-linjen har gjort och naturligtvis handlar det i så fall om en beundran av en auktoritär och alltmer extremnationalistiska (läs: nymaoistisk) regim som inte minst ”tar i med hårdhandskarna” mot landets minoriteter och inte minst mot muslimerna i Kina. Historiskt är det annars vänstern som har stöttat Kina men idag är det inte särskilt många europeiska vänsterpartier som fortfarande gör det.

Om den svarta närvaron i Guangzhou och i Stillahavsasien

CNN:s Jenni Marsh rapporterar om och från den stad i Stillahavsasien (Nordost- och Sydostasien) som fram tills alldeles nyligen inhyste den största svarta befolkningen och minoriteten i denna region av världen – nämligen Guangzhou i södra Kina (eller Kanton som européerna kände staden som tidigare i historien) och som alltid i Kinas historia har varit en kosmopolitisk stad där det tidigare fanns en stor västerländsk närvaro och fram tills pandemins utbrott 2020 en subsaharisk afrikansk befolkning som uppgick till hela 100 000 invånare.

Subsahariska afrikaner och nordost- och sydostasiater har haft kontakt med varandra långt tillbaka i historien och mycket längre tillbaka i historien än innan européerna vare sig kom till subsahariska Afrika eller till Stillahavsasien såsom under Sidenvägen-perioden när bl a Kina handlade med dagens Östafrika och när både asiater och afrikaner regelbundet besökte varandras länder. Under kolonialtiden mellan 1500-talet och 1800-talet tog européerna sedan regelbundet med sig sina svarta slavar till Asien, vilka bl a har avsatt spår i målningar i bl a Japan där 1700-talets holländare kunde porträtteras tillsammans med sina slavar från Sydafrika och Nederländska Karibien.

Under Andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Kalla kriget kom sedan 100 000-tals fr a svarta amerikaner att både strida och stupa i, och vara stationerade i och tjänstgöra i regionen. 1000-tals av de svarta amerikanska männen fick också genom årtiondena barn med ”local/native”-kvinnorna i en mängd olika länder såsom i Filippinerna, Vietnam, Thailand, Sydkorea, Japan och Taiwan och så är också fallet i Guangzhou där ett stort antal fr a svarta afrikanska män har gift sig med kinesiska kvinnor ända sedan Kina öppnade sig för omvärlden på 90-talet (OBS: självklart händer det också att afrikanska kvinnor gifter sig med asiatiska män men det är då långt vanligare med det motsatta), vilket har gjort att det numera finns en hel minoritet och s k community av blandade eller mixade svarta asiater i Guangzhou och varav åtminstone en har blivit en s k ”celebrity” i Kina – TV-kändisen Zhong Fei Fei.

Förutom i Guangzhou finns det en relativt stor svart närvaro även i vissa städer i Japan i form av svarta amerikanska expats och subsahariska afrikaner liksom svarta amerikanska soldater och även i Sydkorea finns det fortfarande ett antal tusen svarta amerikanska soldater. I åtskilliga länder i Stillahavsasien finns det dessutom relativt stora grupper av blandade eller mixade svarta asiater vars svarta fäder av olika anledningar har lämnat landet och många av dessa blandade eller mixade svarta asiater har ända sedan 1950-talet adopterats bort till Väst.

Jag var själv i Guangzhou för några år sedan och även om jag besökte och även bodde i den gamla europeiska stadsdelen så såg jag en hel del afrikaner på stadens gator och många fler än vad som är brukligt i Kinas övriga storstäder.

https://edition.cnn.com/2021/03/17/china/africans-guangzhou-hnk-dst-intl/index.html?fbclid=IwAR3UULyuKQF2zdjcIeKQjtu0avkKqMGfDntSMT8h3R5CuTWp7HJUoLljJH8

“When the coronavirus pandemic ground China to a near-halt in early February last year, Youssouf Dieng jetted back to Dakar for, he thought, a brief sojourn. In reality, it was a year before Dieng – who had worked as a goods trader in the manufacturing hub of Guangzhou in southern China for two decades – could return, on an air ticket three times the usual cost, and a complicated business visa.

By then, the pandemic had driven hundreds of Africans out of Guangzhou, sparked the most severe anti-Black racial clashes in China in decades, and remade business operations, with Chinese factories connecting with African customers directly over e-commerce platforms.

”Now it is very, very quiet,” Dieng says of Little Africa, a nook of Guangzhou informally named after the swell of thriving African businessmen who once lived, ate and prayed there in huge numbers.

”Not many foreigners now, and all the small shops are closed. Small business around here? No more.” At the turn of the 21st century, Guangzhou – already a magnet for internal migrants – became an accidental experiment in multiculturalism in China, as loose immigration rules and factories churning out cheap products attracted droves of African entrepreneurs.

Business boomed, and by 2012 as many as 100,000 Sub-Saharan Africans had flocked to the city, according to Prof. Adams Bodomo’s book ”Africans in China.”

While that figure was never verified, it pointed to the generally accepted opinion that, between 2005 and 2012, at least, this was the largest African expatriate community in Asia. As interracial marriages in the community flourished, Bodomo theorized that, in time, an African-Chinese minority would arise, becoming China’s 57th ethnic group and demanding full citizenship rights. Today, that looks unlikely.

By April last year, just 4,550 Africans were living in Guangzhou, according to local authorities, including students and diplomats as well as businesspeople.

Ten months on, more than a dozen experts and Africans who spoke with CNN said that number has further dwindled, due to several repatriation flights to Nigeria and Kenya, and tougher coronavirus-era visa rules, with most foreigners barred from entry to China. Many who remain are rooted in China by Chinese wives and children.”

(…)

“For centuries, Guangzhou has intermittently been a nerve center for migrants, whether internal or foreign. When African traders arrived in the city in the early 2000s, they formed a particularly visible enclave – partly because they tended to congregate in one or two relatively small areas, and partly because black skin had not before been widely seen in China in large numbers.

The Africans also brought with them value systems that did not easily fit in with China’s political environment. Many were deeply religious, founding underground Christian churches, which sometimes attracted Chinese congregations – a deeply contentious practice in a country where proselytizing by foreigners is illegal. As Beijing clamped down on non-state sanctioned religion in recent years, their house churches were raided and shut down by local police.

Africans from Muslim nations also continued to practice Islam, a religion Guangzhou has a long connection with, being home to China’s oldest mosque. Guangzhou attracted communities of Hui and Uyghurs, Muslim minorities in China, who began serving halal food to the African incomers, as did a range of Middle Eastern eateries. But in recent years, as hostility to Islamic populations increased across China in the wake of the crackdown on Islam in the country’s western region of Xinjiang, Africans have reported that restaurants serving halal food began to remove Arabic writing from their menus and signage.

Africans also formed small democracies within their own communities, voting for a head of each nation within Guangzhou, to lobby on their behalf with the local authorities on matters such as visas.”

(…)

“While many Africans spoke of leaving Guangzhou in the years leading up to the pandemic, much of the community remained, often rooted by marriages, children, a lack of better opportunity in Africa or elsewhere, and ultimately a sense of home.

While there is no official data on how many Africans in Guangzhou married Chinese women, a walk through the strip malls of Little Africa in recent years made it clear: scores of shops are run by an African husband and his Chinese wife, with their children running down the corridors.

Yet that sense of belonging was rocked for many last April when Africans across the city were evicted from their homes and hotels, and forced to live on the streets. After a handful of Nigerians tested positive for Covid-19, Guangzhou authorities quarantined and tested Africans all across the city, sparking unproven fears that Africans were vectors of the virus.

Last year, Chinese Foreign Ministry spokesman Zhao Lijian said:

”The Chinese government treats all foreigners in China equally, opposes any differentiated practices targeted at specific groups of people, and has zero tolerance for discriminatory words and actions.””

(…)

“Whatever their future, the heyday of African trade, life and love in Guangzhou has produced a generation of African-Chinese children. While many are still adolescents, some have reached adulthood, and are navigating how their mixed identity will fit into China’s increasingly nationalist landscape.

Zhong Fei Fei, 24, says her parents met at the turn of the century in Guangzhou, where her Congolese father was a graduate student and her Chinese mother was doing business. They fell in love, and moved to Brazzaville. But after her father died when she was a toddler, she grew up in China with her grandparents: they renamed her Zhong Fei Fei – a name that roughly translates to China-Africa.

Since then, she says she has grappled with not being ”Chinese enough” in China. She said a Shanghai school teacher once told her class she spoke Mandarin well for a ”foreigner.”

”I was so confused because how come I’m the foreigner?” she remembers thinking. But she also has dealt with not being considered black enough in Congo.

Last year, her identity came to the fore when producers of the Chinese version of K-pop reality TV show ”Produce Camp 2020” invited her to star in the series. When Zhong emerged from the show, she was a trending topic on China’s Twitter-like Weibo platform, but not for the right reasons – many were attacking her for her race.

”I was looking at my phone and I had like 200,000 messages or something,” she says of reconnecting to the world after exiting the show. The online attacks came at the same time authorities in Guangzhou were accused of mistreating Africans there.

Yet Zhong says she also received messages of support, and subsequently used the platform to launch a music career. For families in Guangzhou, Afro-Chinese celebrities like Zhong could be helpful for their children.

Pastor Ignatius, a Nigerian evangelical preacher who has three African-Chinese children under the age of 12, hopes that ”what is happening in Japan might happen here,” referencing the Afro-Japanese community there, from which many celebrated figures have emerged, such as tennis player Naomi Osaka.

”What we see from the school, they are very accepting – though there are times of student discrimination here,” he says, of the public Chinese school his children attend in Guangzhou.

They all have Chinese passports – without one, they would not be eligible for free education or healthcare. Dual nationality is forbidden. Chike, who also has three African-Chinese children under age 13, says while there is ”more discrimination” for the family to contend with in recent years, ”as long as my kids know who I am, where I’m from,” they are free to live in the society they feel will be most beneficial.

Mathews, the Hong Kong-based anthropologist, previously speculated during the height of African migration to Guangzhou that the African community could provide China with its own Barack Obama figure – a non-Han leader. In an era of growing nationalism, he now believes this community of Afro-Chinese children will more likely dilute to the point where they won’t have a collective voice.

”They will probably blend in the overall landscape of Guangzhou because it has so many people from all over the place,” says Mathews. ”I don’t think they’ll be noticeable … it will be a few hundred people.””