Kategori: Östasien
Den västerländska musikens betydelse för hur föreställningar och fantasier om Öst- och Sydostasien och om asiater upprätthålls
Har på sistone försökt att förstå den västerländska musikens betydelse för hur föreställningar och fantasier om en viss utomeuropeisk region och de människor som bor där och kommer därifrån har skapats och upprätthålls och hittills har jag inte hittat någon heltäckande musikhistorisk studie om detta ämne som tar sig an både s k högkulturella och lågkulturella uttryck (d v s både s k fin/högkultur och ful/populärkultur):
Ända sedan Puccinis båda operor ”Madama Butterfly” och ”Turandot” hade premiär på Scalateatern i Milano 1904 respektive 1926 har västvärldens musikvärld kommit att producera ett närmast otaligt antal sångtexter och musikstycken vilka med tiden och tillsammans – för de orientaliserande texterna ackompanjeras nämligen nästan alltid av förment ”asiatiska” melodier och toner (det finns t o m ”asiatiska” gitarriff inom rockmusiken) – har kommit att frammana en fullfjädrad fantasivärld som ska föreställa Öst- och Sydostasien.
Att tonsätta olika utomeuropeiska länder och folk har en lång historia och går tillbaka till tidiga klassiska musikverk som Rameaus operabalett ”Les Indes galantes” från 1736 där hela scener utspelar sig i bland annat Inkariket, i Persien och i Osmanska imperiet med tillhörande mer eller mindre fantasifulla ljudmattor och rörelsemönster (till exempel dansar de s k ”indianerna” på ett påfallande underdånigt och även feminint sätt) och inte minst till Mozarts opera ”Enleveringen ur Seraljen” från 1781 som kom att bilda skola för i praktiken alla framtida exotifierande musikverk i ett västvärldssammanhang.
Innan Puccinis båda operor, som tillhör de mest spelade i västvärlden och som i båda fallen har uppnått en närmast folklig status och popularitet (i varje fall vad gäller vissa av ariorna och melodierna), kunde denna del av Asien frammanas i exempelvis Saties pianostycken och enstaka referenser till Öst- och Sydostasien kunde ibland göras även i tidigare operaverk och symfonier men det var Puccini som skapade både ett ”asiatiskt” sound som därefter kom att gälla och en asiatisk tematik som likaså kom att gälla därefter i form av kort och gott sexualiserade asiatiska kvinnor och våldsamma asiatiska män och ett Öst- och Sydostasien som kännetecknas av liderlighet och grymhet och uppfattas och upplevs som något av en fantasyvärld eller sagovärld för både västerländska öron och ögon.
Rent musikaliskt handlar det ofta – utöver de gärna förekommande exotiserande gonggong-ljuden – om att försöka härma en pentatonisk skala, som bygger på fem toner i stället för på sju toner som är den brukliga skalan i västvärlden mot bakgrund av att stora delar av Asien använder sig av den pentatoniska skalan.
”Asiatiska” ljudslingor som bygger på denna skala används exempelvis gärna när en karaktär i en film som är en riktig asiat eller en icke-asiat i mer eller mindre full yellowface-mundering introduceras och denna typ av ”ljudspråk” tävlar just med gonggong-ljudet vad gäller att ljudsätta en asiatisk roll i en pjäs, i en opera, i en reklamfilm eller i en tv-serie och ibland används till och med både de ”asiatiska” ljudslingorna och gonggong-ljudet simultant för att på ett något överlastat sätt verkligen understryka att intrigen och handlingen är förlagd till Öst- och Sydostasien eller att en asiat inträder i handlingen eller på scenen.
Detta ”asiatiska” sound förekommer i mängder av spelfilmer, både av det populärkulturella s k blockbuster-slaget och i så kallade smalare filmer liksom i tecknade filmer och i barn- och ungdomsfilmer och i mängder av tv-serier och reklamfilmer, i mängder av klassiska musikverk och operor liksom i otaliga tv-program och scenshower och numera även rutinmässigt i dataspelsammanhang, på Youtube och i sociala medier.
I och med rock- och popmusikens födelse och framväxt under efterkrigstiden och i kölvattnet efter den s k 68-revolutionen har inte minst den västerländska populärmusiken producerat så många sånger och på så många olika språk som karaktäriseras av ett ”asiatiskt” sound och/eller av en asiatisk tematik att det inte ens går att bibliografera dem alla (d v s lista dem i form av en referenslista).
I samband med Japans ekonomiska uppgång på 1980-talet under den japanska s k bubbelekonomins glansdagar kom Japan och japaner exempelvis att förekomma i ett stort antal hitlåtar (t ex Anekas ”Japanese Boy”, Alphavilles ”Big in Japan” och Michael Cretus ”Samurai”) och likaså har Kina, Vietnam, Hongkong, Kambodja och Thailand m fl länder förekommit i olika sånger (t ex Kim Wildes ”Cambodia”, Indochines ”Indochine (les 7 jours de Pékin)”, France Galls “Hong Kong Star”, Murray Heads ”One Night in Bangkok” och Mitsous ”Les Chinois”).
Många av sångerna handlar också om asiater som bor i Väst (t ex Amanda Lears ”Queen of Chinatown”) och inom vissa musikgenrer har särskilt asiatiska kvinnor omsjungits på ett rätt så grovt sätt och inte minst inom den västerländska hårdrocken (t ex Deep Purples ”Mitzi Dupree”, Steel Panthers ”Asian Hooker” och Krokus ”Tokyo Nights”) men också i andra sammanhang (t ex David Bowies ”China Girl”, Fancys ”Love in Japan” och Joys “Japanese Girls”).
Intressant nog finns det också en icke-vit och fr a svart amerikansk fascination för Öst- och Sydostasien som politiskt-historiskt går tillbaka till det faktum att en del svarta amerikaner tidvis har sympatiserat med både Japan, Kina, Vietnam och t o m Nordkorea samtidigt som svarta amerikaner i det närmaste har delat ”getton” med olika asiatiska invandrargrupper. Det går därför en röd tråd från Carl Douglas 70-talshit ”Kung Fu Fighting” till Nicki Minajs sång ”Chun Li” och även inom hiphopen finns det en fascination för Öst- och Sydostasien såsom i form av det östkustbaserade hiphop-kollektivet Wu-Tang Clan men tyvärr har en del hiphop-artister också producerat sånger som framställer asiater i USA och i Väst på ett negativt sätt såsom Ice Cubes ”Black Korea”.
I Sverige har ett stort antal artister sjungit om Öst- och Sydostasien och om asiater ända sedan Povel Ramels tid (”Kinesisk betraktelse från sångdynastin”, ”Kinesiskt intermezzo”, ”Sukiyaki Syndrome” o s v) och bland dessa hittas Carolas ”Tokyo”, Herreys ”Chinese Temptation”, Gyllene Tiders “Teaser Japanese”, Ace of Bases ”Tokyo Girl”, Robyns ”Konichiwa Bitches” och Dannys ”Tokyo” m fl m fl populärkulturella låtar.
Tillsammans med klassiska konstverk och olika visuella representationer av Öst- och Sydostasien, romaner och annan litteratur samt spelfilmer och tv-dramaserier som handlar om Öst- och Sydostasien har denna västerländska tradition av att tonsätta asiater, som inleddes med Puccinis båda operor och som sedan har letat sig vidare in i vår tids populärmusik, högst sannolikt spelat en avgörande roll för att både skapa och vidmakthålla koloniala föreställningar och rasstereotyper om denna del av Asien och om människorna som kommer därifrån och som de allra flesta västerlänningar har mött och lärt känna sedan barnsben och med all säkerhet långt innan de både besökte ett öst- eller sydostasiatisk land eller lärde känna riktiga asiater som bor och lever i Väst.
Sammanfattningsvis bör flertalet västerlänningar helt enkelt ha dessa låtar, sångtexter och melodier ”i huvudet” med allt vad det innebär av både begär och fantasier när de besöker ett asiatiskt land eller ser och möter riktiga asiater.
Snart kommer Shinzo Abes högsta önskan i livet att gå i uppfyllelse – att återupprätta Japans heder efter 1945 års krigsnederlag
Snart kommer Shinzo Abes allra högsta önskan i livet att gå i uppfyllelse – en högernationalistisk önskan som han ärvde från sin morfar fascisten och krigsförbrytaren Kishi – att återupprätta Japans heder efter 1945 års krigsnederlag:
Igår begravdes Japans f d högerradikale statsminister Shinzo Abe vid ett tempel i Tokyo som har hyllats som förlagan till Erdogan, Trump, Modi, Bolsonaro och alla andra högernationalistiska ledare i världen.
”Tack vare” mordet på Abe har Abes parti tillsammans med Japans buddhistiska parti nu den supermajoritet som krävs för att ro Abes framtidsvision i hamn – att bryta med Japans antimilitaristiska konstitution som USA införde i landet under ockupationen (med syfte att för alltid hindra Japan från att återigen kunna bli en auktoritär militärstat och en militär stormakt) och därmed att en gång för alla bryta med det enligt Abe (och enligt de japaner som står till höger inklusive de som deltog på Abes begravning och ropade ”Abe-san!” samt bugade en sista gång för att visa sin respekt för denne) så förnedrande krigsnederlaget.
Abe ifrågasatte f ö också om Japanska imperiets armé hade sexslavar varav de flesta var koreanskor – s k ”comfort women”.
Och Abes morfar fascisten och krigsförbrytaren Kishi, som också han likt barnbarnet slutade som statsminister och som var den förste japanske regeringschefen att utmana den antimilitaristiska konstitutionen och försöka återupprätta Japanska imperiets heder, lär jubla i sin grav nu när barnbarnet som gick i morfaderns fotspår ser ut att ha segrat till slut även om det sker efter döden i både Kishis och Abes fall.
https://www.svd.se/a/v5aGgX/ledande-koalitionen-vinner-stort-i-japan
”Den nu styrande koalitionen, som består av Abes Liberaldemokratiska parti och det konservativa och buddistiska partiet Komeito, får fler än 75 av överhusets totalt 125 platser enligt japanska medier.
Därmed kommer de två partierna att kunna ändra landets pacifistiska grundlag och stärka Japans militära position på den globala arenan, vilket var Shinzo Abes främsta politiska mål.
Valet till överhuset i parlamentet skedde två dagar efter det att Abe sköts ihjäl mitt i ett valkampanjtal i staden Nara.”
Reflektioner kring populärkulturella verk som tematiserar Öst- och Sydostasien under 1980- och 90-talen
Läser just nu en filmvetenskaplig studie (i form av en monografi – d v s en akademisk fullängdbok) om hur Indokina (d v s Vietnam, Kambodja och Laos) har skildrats i fransk film med fokus på år 1992 då hela tre filmer hade premiär i Frankrike som utspelar sig i den gamla franska kolonin i Asien – nämligen Indochine, L’Amant (eller Älskaren på svenska) och Diên Biên Phu – och påminns om att påfallande många västerländska kommersiella spelfilmer och populärmusiksånger som tematiserar Öst- och Sydostasien såg dagens ljus just under 1980- och 90-talen (och borträknat alla konstfilmer, indiefilmer, konstmusikverk samt tv-serier såsom Shogun).
Här nedan följer endast ett mindre urval film- och sångtitlar och ännu har nog ingen forskare vågat eller kanske snarare orkat ta ett helhetsgrepp på varför denna populärkulturella våg sköljde över västvärlden under dessa båda decennier och troligen kom att påverka generationer av västerlänningar (d v s så klart bara de som valde att titta på och lyssna på och konsumera dessa titlar för det gjorde säkert inte alla) vad gäller deras syn på Öst- och Sydostasien och människorna som bor och lever där.
För svensk del finns det antagligen bara en spelfilm som utspelar sig i regionen som hade premiär under något av dessa båda decennier medan sångerna som synes är desto fler och toppåret för filmerna var möjligen 1987 eller 1992 (fast i så fall bara inräknat de tre franska filmerna) medan toppåret för sångerna som tematiserar Öst- och Sydostasien kan ha infallit 1984:
Peter Weir: The Year of Living Dangerously (1982)
Nagisa Ōshima: Merry Christmas Mr Lawrence (1983)
Roland Joffé: The Killing Fields (1984)
Oliver Stone: Platoon (1986)
Bernardo Bertolucci: The Last Emperor (1987)
Vilgot Sjöman: Malacca (1987)
Steven Spielberg: Empire of the Sun (1987)
Ridley Scott: Black Rain (1989)
Jean-Jacques Annaud: L’Amant (1992)
Pierre Schoendoerffer: Diên Biên Phu (1992)
Régis Wargnier: Indochine (1992)
Jean-Jacques Annaud: Seven Years in Tibet (1997)
Bruce Beresford: Paradise Road (1997)
Martin Scorsese: Kundun (1997)
Andy Tennant: Anna and the King (1999)
Aneka: Japanese Boy (1981)
Kim Wilde: Cambodia (1982)
Indochine L’Aventurier (1982)
David Bowie: China Girl (1983)
Alphaville: Big In Japan (1984)
Carola: Tokyo (1984)
Fancy: Chinese Eyes (1984)
France Gall: Hong Kong Star (1984)
Gyllene Tider: Teaser Japanese (1984)
Murray Head: One Night in Bangkok (1984)
Ultravox: White China (1984)
Herrey: Chinese Temptation (1985)
Eurythmics: I’ve Got a Lover (Back in Japan) (1987)
T’Pau: China in Your Hand (1987)
Mitsou: Les Chinois (1988)
Koto: Chinese Revenge (1989)
Joy: Japanese Girls (1992)
Enya: China Roses (1995)
Ace of Base: Tokyo Girl (1998)
Fancy: Japanese Girl (1999)
Sedan ska det väl också sägas i sammanhanget att det pågick en motsatt populärkulturell trafik under 1980- och 90-talen:
Hongkong-filmerna hade sin storhetstid i Väst vid denna tid, Akira Kurosawa var fortfarande vid liv och verksam som regissör, den japanska populärkulturens erövring av Väst som hade börjat så sakteliga redan på 70-talet befäste sin ställning och även några japanska pop- och rockgrupper fick en del fans bland västerländska barn och ungdomar under dessa båda årtionden, flera verk producerade av den s k femte generationens filmregissörer i fastlands-Kina såsom Zhang Yimous filmer fick ett kritikerrosat mottagande i Väst, även Taiwans filmindustri började låta höra talas om sig och framåt slutet av 90-talet likaså Sydkoreas dito även om det skulle ta många år till innan den sydkoreanska popmusiken började nå de västerländska barnen och ungdomarna.
Den fram till sin bortgång antagligen äldsta majoritetssvensken som föddes i ett land i Stillahavsasien har nyligen gått bort
Den fram till sin död antagligen äldsta majoritetssvensken som föddes i ett land i Stillahavsasien har nyligen gått bort – den 105 år gamla Ebba-Stina Gadelius som föddes i Tokyo under den s k Taisho-perioden där hennes föräldrar var bosatta. Hennes far Knut Gadelius grundade företaget med samma namn som på sin tid var ett av de viktigaste svenska företagen som handlade med Öst- och Sydostasien och inte minst med Japan (https://www.foretagskallan.se/foretagskallan-nyheter/lektionsmaterial/gadelius-ett-svenskt-handelshus-i-japan). När Ebba-Stina Gadelius var 12 år gammal flyttade den vid det laget mycket förmögna familjen till Sverige och bosatte sig i det arkitektritade huset Villa Gadelius i Saltsjöbaden i Nacka kommun utanför Stockholm och fadern kom fram till sin bortgång 1932 att verka som ordförande för Svensk-japanska sällskapet.
Under 1900-talets första hälft bodde det ett relativt stort antal (utlands)svenskar i de olika länderna i Öst- och Sydostasien där de verkade som företagare, missionärer, forskare, journalister eller helt enkelt bara som äventyrare och därför kom en hel del majoritetssvenskar att födas i bl a Tokyo och Shanghai. År 1930 fanns det t ex 230 folkbokförda personer i Sverige som var födda i regionen varav 201 kom från Kina och 29 från Japan och år 1950 fanns det sedan sammanlagt 480 invånare i Sverige som var födda i något land i Öst- och Sydostasien varav 397 härrörde från Kina och 70 från Japan. Det fanns dock enbart 43 kinesiska medborgare i landet 1950 liksom tre ”riktiga” japaner under samma år enligt dåtida svensk statistik vilket indikerar hur stor den expatsvenska befolkningen i Stillahavsasien var mellan cirka 1890-1950 och bara i Shanghai uppgick svenskarna tidvis till 1000-tals personer.
Ytterligare en namnkunnig person som föddes i Tokyo, och som fortfarande ska vara vid liv, är genetikprofessorn Marianne Rasmuson som är dotter till den högerradikala ideologen och ledaren Rütger Essén och som föddes 1921 i den japanska huvudstaden när fadern var stationerad som diplomat där.
Det ska slutligen sägas att idag finns det 10 000-tals utlandssvenskar i de olika länderna i Öst- och Sydostasien varav de flesta bor och befinner sig i Thailand, Filippinerna, Kina och Japan liksom också i Singapore, Hongkong, Vietnam, Indonesien, Malaysia och Sydkorea.
”Ebba-Stina Gadelius, Stockholm, har gått ur tiden vid 105 års ålder och sörjes närmast av sonen Daniel med familj.
Vår äldsta medlem i Östasiatiska museets vänner, Svensk-japanska sällskapet och Zui-Ki-Tei:s vänner Ebba-Stina Gadelius har lämnat oss. Det är svårt att förstå att vi inte längre får dela våra gemensamma intressen med den stilfulla, kosmopolitiska Ebba. Ebba, som vi kallade henne, föddes i Tokyo där hennes far Knut Gadelius grundade familjeföretaget Gadelius. Dagen innan Ebba fyllde 96 år berättade hon för Östasiatiska museets vänner och Svensk-japanska sällskapet om sin bok ”Gabriella i en tid av förändring” som kretsar kring moderns släkt i Sverige och hennes upplevelser då hon som nygift 1912 kom till Japan och där hon såg berget Fuji som en immateriell bild av renhet.
Ebba lärde sig tidigt att bära kimono och hennes konstnärssjäl fångades av de artistiska, distinkta kompositionerna och de rena, klara, säsongsbundna färgerna i de japanska textilierna. I Stockholm lärde hon sig väva på Handarbetets vänner. I New York fick hon arbete i textilindustrin och gjorde uppmärksammade mönsterkollektioner och i Tokyo bland annat textilier till Hotel New Japan.
Ebba var mycket engagerad i alla våra föreningar, men mest i tehuset Zui-Ki-Tei, det löftesrika ljusets boning. Tehuset byggdes i Japan, transporten och uppförandet till Etnografiska museet finansierades av företaget Gadelius och invigdes 1990 av prinsessan Christina, fru Magnuson. Det var där i tomrummets boning, som tecermonirummet kallas för, som Ebba återfann den traditionella estetiken hon växt upp med – ett meningsfullt tomrum där varje föremål har ett bestämt syfte och är format för att fylla det praktiska bruk som avses. Ebba visste att den stränga formen var en förutsättning för den tomhet som innefattar allt.”
Om den kolonialnostalgiska kostymfilms-tv-serien ”The Singapore Grip”
Av någon anledning brukar SVT bjuda på en kolonialnostalgisk kostymfilm(s-tv-serie) under somrarna och detta gäller uppenbarligen även sommaren 2021 så för den som behöver lite kolonialnostalgisk kostymfilmseskapism inför de kommande veckornas politiska turbulens så finns den brittiska tv-serien ”The Singapore Grip” nu till hands.
Denna drama-tv-serie består av en filmatisering av J.G. Farrells roman med samma titel och såsom påfallande ofta är fallet med just brittiska kolonialnostalgiska kostymfilmer så skildrar den en förbjuden heterosexuell s k intimrelation över de s k rasgränserna.
Denna relation som denna gång rör en engelsman och en kinesisk kvinna äger rum inför och samtidigt som Brittiska imperiet förorsakades sitt allra största och inte minst mest förnedrande nederlag i Stillahavsasien.
Detta skedde när Japanska imperiet i samband med sitt närmast osannolika ”Blitzkrieg” besegrade ett västerländskt kolonialimperium efter ett annat på bara några ynka månader vintern 1941-42 p g a att västerlänningarna var så uppfyllda av dåtidens rastänkande att de fullständigt underskattade japanernas stridsvärde vilket fick till följd att både fransmän, holländare, amerikaner och britter besegrades i grunden.
Japanerna hade mot alla odds lyckats ta sig fram till Singapore cyklandes på oländiga djungelvägar och medan Brittiska imperiets jättearmé som räknade närmare 90 000 man hade planerat för en japansk attack via havet så föll japanerna i stället britterna i ryggen och bl a tack vare att general Nishimura lyckades leda över 10 000 disciplinerade japanska infanterister över risfälten som på den tiden omgav Singapore vilka marscherade i snörräta kolonner och intog staden via landvägen.
I de allierades upptrissade propaganda hette det profetiskt att faller Singapore – Brittiska imperiets viktigaste koloni i Stillahavsasien – så är ”de vitas tid förbi i Fjärran Östern” vilket också kom att stämma under efterkrigstiden när avkoloniseringen satte igång även om britterna bet sig fast i just Singapore ända fram tills 70-talet.
Redan i december 1941 hade de brittiska besittningarna längs Kinas kust falllit som käglor och inte minst kronkolonin Hongkong efter en sista heroisk slutstrid från Brittiska imperiets sida som bl a innefattade den s k ”playboy-brigaden” (bestående av just unga, brittiska och andra västerländska s k playboys som mest ”hängde” i Asien för ”brudarna”, alkoholen, drogerna och den ”exotiska” spänningens skull och varav en del även utgjordes av portugiser som hade kommit över från närbelägna Macau för att ”fajtas” sida vid sida med ”lads:en” i Hongkong) och Churchill beordrade därför imperiets kolonialarmé i Singapore att inte kapitulera och att t o m kämpa till siste man men den håglöse general Percival såg sig tvungen att kapitulera redan den 15 februari 1942 efter bara någon veckas belägring.
Det berättas att Churchill blev så tagen av Singapores fall att han inte orkade resa sig från duschkabinen utan sin butlers hjälp – han ska ha suttit naken och likgiltig på golvet med duschvattnet rinnandes över sin vid det laget tämligen omfångsrika lekamen när han erhöll beskedet om stadens fall tills butlern mödosamt lyfte upp honom och gav honom en handduk att skyla sig med.
Det berättas också att Singapores överklass ”partajade” och söp ned sig fullständigt det sista dygnet innan Singapores fall:
På det magnifika kolonialhotellet Raffles spelade en levande orkester jazz medan de brittiska plantageägarna och adelsmännen beställde in drink efter drink och dansade frenetiskt in i det sista och någon ska även ha klottrat ett sturskt antijapanskt budskap på golvet framför den stora bardisken. När de första japanska soldaterna väl marscherade in i den historiska innerstaden sägs några av dem t o m ha påträffat ett antal kolonialelitbritter på Raffles som ännu inte hade däckat av alkoholen dansandes en sista stolt vals innan de gav upp och till slut lät sig tas till fånga.
DN:s Martin Gelin rekapitulerar USA:s och amerikanernas våld mot asiater genom historien
DN:s Martin Gelin rekapitulerar USA:s och amerikanernas våld mot asiater.
Historiker menar att de folkmordsliknande krig som USA har fört i Stillahavsasien är en direkt fortsättning på de folkmordsliknande s k ”Ind–nkrigen” som också gick ut på att döda så många som möjligt (samt våldta kvinnorna och ta barnen) – d v s USA fortsatte helt enkelt att expandera västerut över Stilla havet efter att den nordamerikanska kontinenten hade erövrats och koloniserats och den amerikanska armé som deltog i USA:s första folkmordsliknande krig i regionen i Filippinerna 1899-1902 bestod dessutom av veteraner från de s k ”Ind–nkrigen” vilka skrev hem från fronten och beskrev filippinarna som ett slags ”ind–n-r”.
USA:s alla krig i Karibien och Latinamerika liksom i Mellanöstern har självklart också varit mycket blodiga och brutala men de olika krigen och konflikterna i Stillahavsasien, som dessutom alltid har följts av långvariga ockupationer och stationerandet av 100 000-tals soldater i regionen liksom sist men inte minst en massiv sexuell exploatering och en massiv äktenskapsinvandring (liksom ett massivt antal utlandsadoptioner) sticker då ut i USA:s historia.
Samtidigt har USA lyckats vända detta massdödande av asiater till det ”omvända”: De allra flesta av världens alla icke-amerikanska västerlänningar är idag väl medvetna om att 100 000-tals vita och svarta amerikaner har stupat i USA:s alla krig i Stillahavsasien tack vare att krigsfilm efter krigsfilm (som även de allra flesta svenskar har sett) har framställt de amerikanska soldaterna som offer medan asiaterna med få undantag (såsom Clint Eastwoods spelfilm ”Letters from Iwo Jima” från 2006) framställs som de ultimata Andra.
Och tyvärr har den amerikanska filmindustrin och populärkulturen inte heller gjort saken bättre för specifikt asiatiska kvinnor: I (spel)film efter (spel)film och i (popmusik)sång efter (popmusik)sång har asiatiska kvinnor objektifierats och sexualiserats på ett brutalt och våldsamt sätt som inte skulle accepteras vare sig vad gäller svarta amerikanska kvinnor eller latinas. Detta gäller f ö även svenska (spel)filmer och (popmusik)sånger – d v s även inom svensk film- och musikindustri är det gott om objektifierande och sexualiserande framställningar av asiatiska kvinnor.
Visst objektifieras och sexualiseras även afrosvenska kvinnor, latinamerikanska kvinnor och även kvinnor från den s k MENA-regionen i Sverige men nivån på objektifierandet och sexualiserandet av just asiatiska kvinnor är så mycket mer extrem. Sverige är dessutom ett av de västländer där proportionellt sett allra flest icke-asiatiska (hetero)män är tillsammans med asiatiska kvinnor vilket gör att den (sydost/nordost)asiatiska minoriteten i Sverige till allra största delen består av kvinnor till skillnad från t ex invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen vilka numera domineras av män.
https://www.dn.se/varlden/martin-gelin-lang-historia-av-systematiskt-vald-mot-asiater-i-usa
”I förhastade kommentarer efter massmordet i Atlanta avfärdade polischefen Jay Baker att gärningsmannen haft rasistiska motiv. Strax därpå avslöjades det att polischefen själv spridit rasistiska inlägg om Kina på Facebook.
Enligt koreanska medier i Atlanta ska gärningsmannen ha skrikit att han ville ”döda alla asiater”.
Det verkar inte ha varit någon slump att den första masskjutningen i USA under pandemin riktade sig mot asiatiska kvinnor. Att skylla USA:s problem på etniska minoriteter är en uråldrig amerikansk tradition. Så länge det har funnits asiatisk invandring till USA har det också funnits systematiskt våld mot asiater här. I juni 1982 mördades 27-årige Vincent Chin brutalt av två vita män i Detroit.
Mordet ägde rum under en period då Japan beskrevs som ett existentiellt hot mot USA. Amerikanska fabriker lades ner, i synnerhet inom bilindustrin i Detroit, och miljontals jobb försvann samtidigt som Japans ekonomi blomstrade. I Hollywoodfilmer från början av 1980-talet utmålades Japan som ett hotfullt, konspiratoriskt land, som var ute efter att skada USA.
Vincent Chin var amerikansk medborgare, född i Kina. Han hade ingenting med Japan att göra. Gärningsmännen som pekade ut honom som syndabock för den amerikanska bilindustrins kollaps var förblindade av rasism. Det var ett av tusentals fall av våld och trakasserier mot amerikaner med asiatiskt ursprung under 1980-talet. Våld som ofta ackompanjerades av skällsord om japaner, trots att offren sällan var japanska.
I dag tycks Kina ha ersatt Japan som det land som får många amerikaner att känna rasistiskt hat mot asiater. Kina beskylls för att ha orsakat pandemin men betraktas även som ett generellt hot mot USA:s globala maktställning. Måltavlorna har sällan något med Kina att göra.
En av fyra amerikaner med asiatiskt ursprung har utsatts för trakasserier sedan pandemin. Tre nya undersökningar, av University of Michigan, California State University och människorättsgruppen Stop AAPI Hate, har bekräftat att hatbrotten mot asiater mer än fördubblats i USA under senaste året. Historien av massmord och diskriminering mot asiater i USA går långt tillbaka.
Redan 1877 utsattes Chinatown i centrala San Francisco för en brutal massaker, där fyra personer dödades och hundratals butiker och restauranger förstördes. 1882 genomfördes Chinese Exclusion Act, som innebar ett totalförbud för invandring från Kina. Tre år senare utfördes en massaker på kinesisk-amerikanska gruvarbetare i Rock Springs, Wyoming. 28 dog, 15 skadades och 78 hem brändes ner.
Efter den japanska militärens attack mot Pearl Harbor 1941 upprättades koncentrationsläger för mer än 120.000 amerikaner med japanskt ursprung. Tre år senare, medan USA tog emot hundratusentals flyktingar från krigets Europa, försvarade Högsta domstolen koncentrationslägren i det kontroversiella domslutet Korematsu v. United States. Det var sanktionerad rasism mot asiater på högsta nivå i Washington.
USA:s brutala krig i Korea och Vietnam möjliggjordes likaså av en människosyn där civilbefolkningen framställdes som försumbar.
Under 2000-talet har hatbrott och trakasserier mot asiater minskat. Men utvecklingen vände drastiskt förra våren. Experter på hatbrott och rasistiskt våld pekar på Donald Trumps rasistiska uttalanden om Kina som en klar drivkraft bakom våldsvågen.
Kongressledamoten Judy Chu från Kalifornien höll redan förra året ett tal där hon varnade för att Trumps retorik kan få våldsamma konsekvenser. Strax efter talet knivhöggs tre asiatiska amerikaner av en vit man i Texas.
– Ökningen av våldet mot asiater som ledde fram till morden i Atlanta är inget undantag, utan snarare kulmen av systematiska och kulturella orättvisor som förvärrats av pandemin. Det är en global kris där asiater över hela världen har blivit utpekade som syndabockar, skriver Jiayang Fan i The New Yorker.”
Om våldet mot asiater i amerikansk historia
Den 21-åriga vita högerextremisten Robert Aaron Long som nyligen dödade 8 personer i och utanför Atlanta i Georgia i USA, varav 6 var asiatiska kvinnor och 4 koreanskor, var antagligen rasideologiskt och sinofobiskt-konspiracistiskt motiverad och att det därmed handlar om ett av de blodigaste hatbrotten mot asiater i modern amerikansk historia.
Hatbrotten och fr a det specifikt dödliga våldet mot asiater i USA kan kort historiskt delas upp i fem vågor:
Den första våldsvågen utspelade sig under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första decennium och var den hittills allra blodigaste sett till antalet dödade asiater på amerikanskt territorium. Från 1870-talet till cirka 1910 dödades ett stort antal kinesiska och andra asiatiska invandrare i fr a Kalifornien och i de övriga västliga delstaterna och faktum är att några av dessa massakrer är de allra värsta hittills i USA:s historia vad gäller rasrelaterade massakrer men flertalet glömdes bort under 1900-talet i och med att den s k svart-vita dikotomin kom att närmast helt dominera de amerikanska rasrelationerna.
År 1871 exempelvis dödades runt 20 kineser i Los Angeles av en mobb bestående av både vita och latinos, 1885 dödades åtminstone ett 30-tal asiater i Rock Springs i Wyoming och 1887 dödades hela 34 kineser i en massaker i Oregon som går under namnet Hells Canyon-massakern. Även i USA:s båda grannländer inträffade liknande våldsdåd såsom 1907 i kanadensiska Vancouver och 1911 i mexikanska Torreón där hela 300 asiater massakrerades.
Den andra våldsvågen följde på Japanska imperiets attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii 1941 då ett flertal fr a japaner överfölls, misshandlades och även dödades och i både USA och Kanada internerades sammanlagt kring 140 000 japaner av rena rasskäl varav flertalet var medborgare i USA respektive i Kanada.
Den tredje våldsvågen inträffade i samband med Vietnamkriget när 10 000-tals vita och svarta amerikaner stupade i drivor i USA:s olika krig i Indokina vilket skapade starka folkliga anti-asiatiska stämningar i det amerikanska folkdjupet (redan under Koreakriget hade dessutom 10 000-tals vita och svarta amerikaner stupat för både koreanska och kinesiska kulor) och den fjärde våldsvågen hängde samman med Japans formidabla ekonomiska uppgång på 1980-talet som slog ut stora delar av den amerikanska tillverkningsindustrin vilket gjorde att flera asiater dödades och att hatbrotten mot asiater sköt i höjden i fr a USA:s industristäder.
Den fjärde våldsvågen sker då just i detta nu och hänger helt och hållet samman med pandemin och talet om ”det kinesiska viruset” som Trump har masspridit i USA och bl a Ebba Busch och Mattias Karlsson i Sverige.
Författaren Viet Thanh Nguyen som besökte Sverige för ett författarsamtal på Handelshögskolan i Stockholm strax innan pandemin har f ö kommenterat masskjutningen av de asiatiska kvinnorna i Atlanta på följande sätt – d v s han påminner om att asiatiska kvinnor är särskilt utsatta (för bl a en mycket våldsam och brutal form av orientaliserande objektifiering, sexualisering och exotisering), att icke-asiatiska amerikaner (d v s både vita, svarta och latinos) även tidigare har dödat asiater inom USA:s gränser samt att amerikaner (och återigen både vita, svarta och latinos) har dödat miljontals och åter miljontals asiater i en mängd olika krig som USA har utkämpat i Stillahavsasien/Nordost- och Sydostasien ända sedan USA erövrade Filippinerna från det då sönderfallande Spanska imperiet 1898 och vilka ofta har urartat i rena raskrig.
Om WEB Du Bois texter och tankar om om Asien och asiater
WEB Du Bois texter om Asien och asiater är fascinerande att ta del av idag mot bakgrund av den för 100 år sedan speciella ”alliansen” mellan vissa svarta amerikaner och asiater. Idag är denna allians tämligen bortglömd och tyvärr är relationen mellan svarta amerikaner och asiater i USA rätt frostig numera.
Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.
Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.
Denna idé att svarta amerikaner och asiater hade ett särskilt band till varandra politiskt och historiskt har då vissa forskare benämnt som afro-orientalism. Du Bois var därtill en pionjär för både afrocentrism, postkolonial teori samt vithetsforskning.
Omvänt uppfattade en del antikoloniala och antiimperialistiska asiater att de svarta amerikanerna var något av deras närmaste ”allierade” i Väst och särskilt gällde det Japan där Du Bois och andra svarta amerikaner nästan kunde mottas som ”royalty” när de besökte Japan och där fascinationen var stor att även icke-vita människor (d v s de svarta amerikanerna) kunde vara 100% västerländska i en tid när Japan västerlandiserade sig till varje pris för att komma ikapp Väst och slippa bli koloniserat av Väst.
Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.
Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.
När sedan den moderna asiatiska invandringen inleddes till USA efter 1965 när de amerikanska raskvoterna togs bort flyttade många asiater in i de gamla judiska ”gettona” som ofta gränsade till de svarta amerikanernas ”getton” och konflikter uppstod mellan asiaterna i USA och de svarta amerikanerna som kan sägas ha kulminerat i kravallerna i Los Angeles 1992.
Nu ritas kartan om rejält i Stillahavsasien i skuggan av pandemin och presidentvalet i USA
(Världs)kartan ritas sannerligen om nu under pandemin och efter Trumps presidentperiod och i samband med Europas fortsatta nedgång:
Nu har 15 länder i Stillahavsasien, vilka sammantaget förestår och representerar närmare 1/3 av hela världsekonomin och nästan 1/3 av mänskligheten, slutit ett frihandelsavtal vilket gör detta avtal till världshistoriens mest omfattande handelsavtal hittills. Det som gör detta avtal unikt är inte bara att USA/Nordamerika och EU/Europa står utanför detsamma medan de vita bosättarstaterna Australien och Nya Zeeland som båda har skrivit under avtalet nu knyts än närmare övriga Asien utan att både Kina, Japan och Sydkorea tillhör tre av dessa 15 länder, d v s tre länder vars relationer sinsemellan har varit minst sagt frostiga under större delen av 1900-talet och även under 2000-talet.
Antagligen kommer väl konflikterna mellan Kina, Japan och Sydkorea att fortsätta ett tag till, vilka alla kan sägas grunda sig i det kaos och det senare veritabla blodbad som uppstod när européerna slog sönder den sinocentriska världsordningen i Stillahavsasien under 1800-talet och vilket i sin tur resulterade i Japanska imperiets uppgång och fall, men att dessa tre länder nu tillsammans har skrivit under detta avtal är ändå en historisk händelse inför framtiden.
Idag för 75 år sedan den 15 augusti 1945 avslutades Andra världskriget i Asien och Japanska imperiet gick under och därmed inleddes också den efterkrigstida avkoloniseringen
Den 15 augusti är sedan dess därför känd som Befrielsedagen i ett stort antal asiatiska länder vilka fram till dess antingen var japanska kolonier eller ockuperade av Japan medan dagen är känd som Victory over Japan Day (VJ Day) i Storbritannien och dess f d kolonier världen över.
Tobias Hübinette 