Category: rasstereotyper

Ny kunskapsbank om rasstereotypa bilder

Idag publiceras ”Bilders makt” – den sannolikt hittills mest omfattande digitala kunskapsbanken om rasstereotypa bilder i ett svenskt och västerländskt sammanhang.

Kunskapsbanken ”Bilders makt”, som är gratis och tillgänglig för alla och envar som är intresserade av visuella rasstereotyper av alla de slag liksom av ett flertal olika minoriteter, innehåller sammanlagt ett 80-tal artiklar och 100-tals bilder och har författats och sammanställts av Moa Matthis och Joanna Rubin Dranger samt av mig själv som har förestått de artiklar som behandlar rasstereotyper av asiater.
”Bilders makt” innehåller utöver artiklarna och alla rasstereotypa bilder även en film som förklarar vad en stereotyp bild är (https://bildersmakt.se/vad-ar-en-stereotyp-bild) samt en film vari olika minoritetssvenskar kommenterar ett antal rasstereotyper (https://bildersmakt.se/det-har-ar-inte-jag).

Artiklarna om rasstereotyper av asiater:

https://bildersmakt.se/hotbilder-gula-faran

https://bildersmakt.se/dragon-lady

https://bildersmakt.se/yellowface

https://bildersmakt.se/den-demoniserande-stereotypen-den-asiatiska-superskurken

https://bildersmakt.se/den-gula-fargen

https://bildersmakt.se/geishan-china-doll-och-miss-saigon-stereotyper-av-asiatiska-kvinnor

https://bildersmakt.se/bilder-av-asiater-som-en-hotfull-massa-utan-individuella-sardrag

https://bildersmakt.se/bilder-av-asiater-som-odjur-blackfiskar-och-skadedjur

https://bildersmakt.se/popularkulturens-stereotyper-av-asiater-i-relation-till-kon

https://bildersmakt.se/det-asiatiska-spraket-som-ett-lojligt-nonsenssprak

https://bildersmakt.se/hotbilder-asiater-som-hyperintelligenta-farliga-och-lojliga

https://bildersmakt.se/forlojligande-och-demonisering-av-asiater

https://bildersmakt.se/bilder-av-asiater-som-odjur-blackfiskar-och-skadedjur

SVT fortsätter sin mångfaldssatsning med nya rasperformativa rasstereotyper av asiater riktade till barn och ungdomar

SVT (och de båda andra public service-företagen) satsar som bekant hårt på mångfald numera (apropå den debattartikel som bl a Alexandra Pascalidou nyligen skrev  -http://www.expressen.se/debatt/svt-befinner-sig-i-mangfaldens-istid/?social=fb) och denna gång i form av ett program om en slags freakkaraktär kallad Ninjaman som är riktat till barn och ungdomar och som helt och hållet bygger på rasperformativ (och rasstereotyp) igenkänning (OBS: dock ej på spegling, då programmet ej har ”tänkt in” asiatiska barn som tittare) hos en icke-asiatisk och både majoritets- och minoritetspublik (barn och ungdomar som talar teckenspråk, samiska och finsktalande barn och unga o s v) som har översköljts med och matats med hur ”asiater” rör sig, talar, beter sig, gör sig till, hoppar, flyger, kryper, ramlar, hälsar, bugar, ler, skrattar, klättrar och springer i det närmaste sedan de föddes för annars är det fullständigt omöjligt för de icke-asiatiska barnen att överhuvudtaget avtolka, läsa av, avkoda och ta in och förstå och fr a att roas, le, skratta och känna lust och njutning när de tittar på SVT:s mångfaldssatsning Ninjaman.
ninjaman-650-jpg.jpeg
Och säkert är det fler än jag som ser framför sig en fortsättning på denna mångfaldssatsning i form av en hel serie med fler freakkaraktärer tagna ur det koloniala rasperformativa arkivet: En halvnaken svart man med spjut som springer runt och ropar gutturalt, en galen s k MENA-man med stort skägg och turban och en jättelik kroksabel som skriker och beter sig aggro med något vilt i blicken, en halvnaken s k ”indian” med yxa och fjädrar i håret som smyger runt och då och då ropar ”ugh” och utstöter djuriska läten, en kort och krallig latinamerikansk s k machoman med bakslick som struttar runt och kråmar sig iförd en färgglad skjorta, en sydasiatisk man uppklädd i prål som larvar sig och bryter kraftigt på s k indisk engelska och varför inte t o m en liten inuit som inte säger någonting och bara går runt och ler gåtfullt iklädd en pälsbrämad kapuschong.

Om stereotyper av asiatiska kvinnor än en gång

Det (åtminstone i den engelsktalande världen) s k virala klipp som just nu diskuteras mot bakgrund av västerländska stereotyper av asiatiska kvinnor är intressant på många sätt och visar att en asiatisk kvinna som befinner sig i en vit mans hem fortfarande ”läses” och uppfattas som varande en ”barnflicka”, ett ”hembiträde” och en hushållsnära tjänster-hemarbeterska. Ytterligare ett alternativ skulle ju kunna vara att det handlar om en fru och en partner eller ett adoptivbarn och att den vite mannen därmed är en make eller en adoptivföräldrar eller för den delen ett adoptivsyskon till denna. I vilket fall som helst så är interrasial proximitet och interrasial intimitet uppenbarligen fortfarande något som ”alla” har åsikter om och både hur den ska avläsas och tolkas och vad en ska tycka om densamma.
 

Endast Sverige svenska rasord, rasiscensättningar och rasstereotyper har

I ett land där antirasismen är överideologi (Sverige är då det enda landet i världen där det är fallet) och t o m svenskhetens kärna (d v s är en svensk så är en antirasist, och är en antirasist så är en svensk) sedan Sverige nollställde sig själv 1968 och inledde sitt andra (antirasistiska) nationsbyggande så är det bara i Sverige som personer som ”avslöjas” med att säga rasord (Danny Saucedo, Alexander Bard m fl), göra rasperformativa iscensättningar (Sanna Nielsen, Henrik Schyffert m fl och nu senast kändiskrögaren Mathias Pilblad som iscensatte sig själv som en svart man för att hylla en svart diskare) eller skriva eller skapa rasstereotyper (x antal författare och konstnärer) identifierar sig själva som antirasister (och sannolikt också som antifascister):

”Vi är måna om den mångfald vi har och uppskattar våra medarbetare som individer. Vi är också övertygade om att mångfalden gör oss bättre.”

Om Pewdiepies fall och den svenska (ras)humorn

Youtubes fallne världsstjärna Felix ”Pewdiepie” Kjellberg, den hittills störste internet- och sociala medier-kändisen ”genom tiderna” och en av världens mest kända just nu levande svenskar (OBS: denna gång är jag medvetet försiktig med att påstå att Pewdiepie skulle vara någon slags representant för Sveriges och västvärldens alla ”IT-killar” och gamers och än mer att insinuera att rashumor, rasstereotyper och altright-åsikter skulle vara vara mer utbredda inom den av vita män dominerade IT- och dataspelsvärlden än i samhället i övrigt), skyller nu på medierna (d v s de vänsterliberala PK-journalisterna som antingen helt missuppfattar hans humor eller misstolkar den medvetet) och upprepar den dominerande (majoritets)svenska synen på humor att en har rätt att få skämta och skoja om allt och alla eftersom humor är detsamma som lust och njutning och humor (d v s lust och njutning) anses därför vara något som alla behöver och vill ha och därför får just humor inte ”censureras” på något sätt enligt en slags svensk universalism, utilitarism eller kanske t o m socialism som säger att alla människor både har rätt till och behov av humor, lust och njutning och därför ska alla också få ta del av den:
 
 
 
Denna närmast socialistiska svenska syn på humor var som bekant den som gällde i samband med de extremt aggressiva svenska rasstereotypdebatterna som ägde rum mellan 2011-15 och som sannolikt fortfarande gäller: Svenskarna må vara världens mest antifascistiska och antinazistiska ”folkslag” men vad gäller att skämta om andra ”folkslags” utseenden och kroppar (som Pewdiepie gör) och om andra ”folkslags” erfarenheter och upplevelser (som Pewdiepie gör inklusive om judars erfarenheter och upplevelser av att ha blivit förföljda och massdödade) så skiljer sig Pewdiepie tyvärr inte på något sätt från svenskar i gemen.
 
Det ironiska och även otäcka i sammanhanget är att lust och njutning som svensk rashumor och svenska rasstereotyper otvivelaktligen bjuder på och framkallar och som Pewdiepie fram till nu har låtit den övriga världen få njuta av under många år tack vare sin ohotade ställning som Youtubes superkändis samtidigt just är något av rasismens kärna: Det är just lust och njutning som både begärs, levs ut och produceras när en lever ut sina rasfantasier.
 
Det faktum att uppemot 90-95% av svenskarna hårdnackat och närmast fanatiskt försvarar rätten att få producera, konsumera och disseminera sin svenska rashumor och sina svenska rasstereotyper enligt ett flertal undersökningar som genomfördes 2011-15 (och Pewdiepie tillhör utan tvivel dessa 90-95% och har då fram tills nu även låtit den övriga världen få njuta av ocensurerad svensk rashumor och ohämmade svenska rasstereotyper) är m a o samtidigt ett försvar för rätten att få fortsätta att leva ut den lust och njutning som utövandet av rasism producerar.
 
Nu låter det kanske som att jag hävdar och påstår att 90-95% av svenskarna är rasister eller t o m fascister och nazister utan att veta om det bara för att de försvarar och vill fortsätta att få njuta av sin rashumor och sina rasstereotyper och t o m är så universalistiska och socialistiska att de vill sprida sin rashumor och sina rasstereotyper till den övriga världen (såsom Pewdiepie har gjort under många år fram tills dess att de vänsterliberala PK-journalisterna nyligen stoppade honom från att fortsätta att göra det) så att också alla andra människor på jorden får känna lust och njutning genom att på äkta svenskt no limits-manér leva ut sina rasfantasier.
 
Min poäng (och psykoanalytiskt färgade analys) är dock inte att 90-95% av svenskarna är rasister utan att 90-95% av svenskarna är ANTIrasister liksom antifascister och antinazister och det är just detta faktum som gör att jag i stället argumenterar för att svenskarnas (och Pewdiepies) militanta och fanatiska försvar för att få utöva och njuta av sin rashumor och sprida och frossa i sina rasstereotyper i grunden handlar om ett försvar för det egna antirasistiska Jaget och för den egna antirasistiska självbilden liksom ett försvar för omvärldsbilden av Sverige som världens mest antirasistiska land och för omvärldsbilden av svenskarna som världens mest antirasistiska ”folkslag” och därmed för den svenska antirasistiska hedern och i förlängningen för svenskheten som sådan liksom för Sveriges plats på jorden och i historien som antirasismens vagga, paradis, bålverk, elit och avantgarde.

Är den svenska ”gulinghumorn” på väg att pre-1968-hipsternostalgiseras?

Ibland vet en faktiskt inte vad som är ren pre-1968-hipsternostalgi (d v s det kan lika gärna vara någon som nyligen har ”nytillverkat” denna reklamaffisch), vad som är post-1990-talsironi (d v s det kan lika gärna handla om en slags frivol och frigjord ”no limits”-glimten i ögat-humor) och vad som faktiskt är autentisk senkolonial visuell kultur (d v s det kan lika gärna handla om en reklamaffisch som faktiskt härrör från 1930- eller 40-talet och vars proveniens faktiskt vore intressant att utröna):
 
java-dec-16
Oavsett vilket (och rent teoretiskt så skulle det kunna handla om alla tre alternativen på en och samma gång, d v s det kan vara en ”nytillverkad” reklamaffisch som har en autentisk affisch från l940-talet som förlaga och som ska kommunicera den typ av ironisk humor som är så gångbar bland fr a högutbildade och höginkomsttagande majoritetssvenskar) så är det onödigt att i en affär som helt och hållet säljer s k kolonialvaror (så heter det ju som bekant fortfarande inom vår svensktalande språkgemenskap) ”ha kul åt” asiaters kroppstyp och utseendedrag för det är i slutänden det som blir resultatet inför och bland kunderna och besökarna (d v s det blir s a s själva receptionen) oavsett om intentionen är nostalgisk, ironisk eller kanske t o m postkolonialt antirasistisk (d v s en intention kan ju vara att på ett närmast övertydligt och naket sätt visa på hur fördomsfulla svenskar som handlade med kolonialvaror var på 1940-talet – d v s det kan faktiskt handla om en antirasistisk ”hänga ut”-strategi).
 
Och när jag ändå är igång (och jag = en person som under många år har dokumenterat och byggt upp Sveriges möjligen största bildarkiv föreställandes olika minoriteter och vad som tidigare kallades olika raskategorier och som dessutom har skrivit åtskilliga s k spaltmeter i frågan både i form av s k vetenskapliga peer review-texter och i form av debattartiklar och kulturessäer samt s k populärvetenskaplig textproduktion, och frågan som det handlar om är helt enkelt svenska rasstereotyper i alla dess former) så har jag på sistone också noterat att allt fler restauranger och krogar numera lagar och serverar asiatisk mat av något slag utan att längre ägas och drivas av asiater (och det är så klart inget som helst fel med det i ett land vars majoritetsbefolkning verkligen älskar asiatisk mat så till den milda grad och på en sådan nivå att få om ens några andra västerländska ”folkslag” faktiskt kan mäta sig med en ”normalmajoritetssvensk” vad gäller att inmundiga och förtära asiatisk mat per person och per capita) och det är just särskilt dessa restauranger och krogar (som ofta ägs och drivs av majoritetssvenskar eller för den delen av sverigefinnar, syrianer, iranier eller latinos) som tenderar att älska att just ”gå loss” i den visuella världen vad gäller allt ovanstående – d v s en blandning av pre-1968-hipsternostalgi och post-1990-talsironi parat med rasstereotypa referenser av glimten i ögat-typ som i stort sett kommunicerar denna måhända långa mening:
namnlost
 
”Vi vet att detta är lite larvigt, ja kanske t o m lite nedsättande för vissa, men vi fattar ju så klart det, vi är inga dumma lågutbildade svenne-jobbare och svenne-bönder med låg IQ och taskig smak som röstar på SD, vi älskar Asien och asiater och fr a asiatisk mat, och det gör också våra kunder som älskar att äta asiatisk mat, många av både oss och dem reser också regelbundet till Asien och många av våra manliga kunder har asiatiska partners och en del föräldrar med asiatiska barn kommer också till oss och äter, och till och med en del ”andrageneration:are” med asiatisk bakgrund kommer till oss ibland, så vad är problemet?”

Om svenskarnas relationer till Asien och asiater

DN:s Niklas Wahllöf om de gångna dagarnas (s k identitetspolitiska och minoritetsextremistiska) ”hatattack” mot den så hyllade, älskade och folkkära antirasisten (och feministen) Sanna Nielsen:
 
 
”Vi kan hur som helst räkna med att Sanna Nielsen kommer att repa sig och att det kommer att lägga sig. För det gör ju alltid det, när vi driver med asiater. När vi går på maskerad med stora sockerbitar till framtänder (varför detta skulle vara ett typiskt asiatiskt bett har jag inte lyckats förstå, men det är jag det), när radio- och tv-sketcher i alla tider vid idétorka åtminstone kan dra till med hur svårt de där Långtbortistan har att uttala boskataven r – höhö, öh? – när reklamfilmer för ett byggmaterials hållfasthet i åratal vevar nakna sumobrottare som inte bara är feta utan också skitbarnsliga och allmänt underliga mitt i den svenska snickarglädjen. Eller när en revystjärna utklädd till asiatisk kvinna, så att säga tagen ur kostymens sammanhang, vill skicka en hälsning till sina följare.”
 
”Det tycks inte spela någon roll hur många generationer som har sovit långt fler nätter i Tokyo än på ett mellansvenskt stadshotell, hur många kina- japan- eller thaikrogar som öppnar, lever och läggs ned, hur långt globaliseringen har kommit – vi har inte rört oss någon vart sedan kolonialvarornas tid. Pling-plong-maten har fortfarande sin egen monter på Coop och Ica och Hemköp (det kan kallas ”världsmat” också), och det finns alltid plats i svensk offentlighet för en skojig asiat. Som man tecknar så oinsmickrande som möjligt. Och alltid denna häpnad när det påpekas att nidbilden faktiskt är nedvärderande.”
 
För det är just detta som är den stora (svenska antirasistiska) paradoxen:
 
Inget annat västerländskt (s k) folkslag älskar och har omfamnat (t o m rent bokstavligt talat – 10 000-tals svenskar bor idag med en asiat och sover t o m med en asiat) och tagit till sig Asien och asiater i så stor utsträckning som det (s k majoritets)svenska folket:
 
– svenskarna reser till Asien i långt högre utsträckning än något annat västerländskt (s k) folkslag per capita och 10 000-tals svenskar bor idag mer eller mindre permanent i Nordost- och Sydostasien (tusentals svenskar bor idag i exempelvis Shanghai, Tokyo, Bangkok, Singapore o s v)
 
– svenskarna älskar asiatisk mat mer än något annat västerländskt (s k) folkslag då Sverige inhyser enorma mängder asiatiska matställen, krogar och restauranger per capita som inte på något sätt motsvarar den asiatiska minoritetens demografiska storlek i landet: d v s det är svenskarna som äter den asiatiska maten (i enorma mängder dessutom), inte främst asiaterna själva
 
– svenskarna har adopterat fler asiatiska barn än något annat västerländskt (s k) folkslag i världen per capita och svenskarna (fr a heteromännen) har ingått i intimrelationer med asiatiska kvinnor i en högre utsträckning än andra västerländska (s k) folkslag per capita och vilket innebär att miljontals svenskar faktiskt har en asiat i den egna (kärn)familjen, storfamiljen eller släkten
 
Trots allt detta så älskar det (s k) svenska folket att frossa i rasstereotyper av asiater i en omfattning (d v s rent kvantitativt) och på en nivå (d v s rent ”kvalitativt”, och kvalitén är inte bara ytterst ”old school”-kolonial utan också rejält epigonisk, vulgo och ”proletär”) som inga andra västerländska (s k) folkslag gör idag.