Kategori: rasstereotyper

UR Tänk till uppmärksammar de svenska rasstereotyperna av asiater: ”Varför tas inte rasism mot östasiater på allvar?”

UR Tänk till om ”Varför tas inte rasism mot östasiater på allvar?”:
 
Svenska asiater (och både invandrare, ”andrageneration:are”, blandade och adopterade med bakgrund i Nordost- och Sydostasien – sammantaget är de svenska asiaterna som räknar över 200 000 invånare i landet ungefär lika många som antalet afrosvenskar men tyvärr finns det än så länge mycket få offentliga och kända svenska asiater) samtalar om svenska rasstereotyper av asiater mot bakgrund av SVT:s mycket uppmärksammade och kritiserade ”gulinghumor”-inslag i programmet ”Svenska nyheter”.
 
42546728_877903479072016_3012864707116662784_n.jpg
 
I samtalet, som är unikt i sig (d v s aldrig tidigare har ett svenskt medieföretag, och i detta fall UR, överhuvudtaget ägnat sig åt svenska asiaters situation då allt fokus i den svenska offentligheten och debatten annars är på andra minoriteter såsom svenska samer, svenska judar, svenska romer, afrosvenskar, svenska muslimer, svenska latinamerikaner o s v), framkommer det bl a att det tyvärr inte bara är majoritetssvenskar som ”har kul åt” (d v s ”frossar i” och njuter av den vid det här laget så famösa svenska ”gulinghumorn”) hur asiaters kroppar och utseenden anses se ut och anses ”funka” och hur asiater anses bete sig och anses ”vara”.
 
Vidare framgår det att asiater sannolikt är den mest privilegierade att alla svenska minoriteter vad gäller (kroppslig) närhet till majoritetssvenskarna (och vilket per automatik ju i stort sett alltid innebär en skapligt eller t o m rejält hög materiell standard: de svenska asiaterna har då tack vare alla 10 000-tals adoptioner och blandrelationer/blandäktenskap, och naturligtvis både hetero- och homosexuella sådana, i praktiken kommit att bli den enda av Sveriges alla minoriteter som har ”uppstått och ”skapats” och som fr a upprätthålls via intima band med majoritetssvenskarna) samt att asiatiska kvinnor hypersexualiseras och asiatiska män avsexualiseras medan både asiatiska kvinnor och män infantiliseras.
 
Allt detta sammantaget förklarar antagligen varför de svenska asiaterna inte är särskilt närvarande överhuvudtaget i det svenska samhällslivet (d v s så många av dem har intima relationer och band med majoritetssvenskar), varför de inte mobiliserar och protesterar mot de stereotyper de utsätts för (d v s det är en mycket splittrad minoritet som både består av invandrare, ”andrageneration:are”, blandade och adopterade och vilka sinsemellan knappt ens har kontakt med varandra) och varför majoritetssvenskarna inte har ”dåligt samvete” gentemot dem (d v s de svenska asiaterna upplevs som privilegierade och inte som marginaliserade och fattiga s k ”underdogs” såsom i stort sett alla andra minoriteter upplevs som utom möjligen de svenska judarna) och vilket i sin tur ”legitimerar” den svenska ”gulinghumorns” fortsatta (folkkära) existens.

SVT gör en ”omvändelse under galgen” och ”kryper till korset” och ber om ursäkt till alla de som ”känner sig kränkta av vårt inslag” i Svenska nyheter

I veckan har nu historia skrivits två gånger om vad gäller svenska rasstereotyper av asiater: För första gången någonsin har en asiatisk ambassad kritiserat svenska rasstereotyper av asiater (d v s Kinas ambassad) och för första gången någonsin har ett svenskt medieföretag bett om ursäkt för att ha producerat och distribuerat svenska rasstereotyper av asiater (d v s SVT):
 
SVT ber nu om ursäkt via sin ansvarige utgivare programdirektör Thomas Hall efter inslaget med rasstereotyper av kineser och asiater i SVT-programmet ”Svenska nyheter” men inte till Kina som stat utan till de som ”känner sig kränkta av vårt inslag” (d v s i första hand till landets kineser och asiater).
 
Tidigare har SVT genom åren tvingats ”krypa till korset” och valt att be om ursäkt till andra minoriteter efter att ha sänt olika problematiska program och inslag som stereotypiserar och stigmatiserar dessa men aldrig tidigare har detta då hänt i relation till asiater även om detta visserligen och uppenbarligen är en ”omvändelse under galgen” efter den kinesiske utrikesministerns hårda kritik och så sent som 2015 försvarade samme Thomas Hall att SVT återsände (och även twittrade ut att den skulle sändas tillsammans med antirasisten Henrik Schyffert som också gjorde ”reklam” för sketchen här på Facebook) den visserligen oerhört folkkära och i praktiken kanoniserade Nile City-”gulinghumor”-sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” med orden ”det här är väldigt skruvad humor och det finns ju så vitt jag kan se inte något kränkande syfte med sketchen, den snarare driver med schabloner”.
 
 
”Med anledning av de reaktioner som förra veckans episod av Svenska Nyheter har skapat vill jag som ansvarig utgivare säga följande:
 
Svenska Nyheter är ett satirprogram som ska kommentera aktuella händelser. Även om satirformen medger ett extra högt tak för vad som sägs så ska det vi gör vara försvarbart utifrån SVT:s övergripande principer och regler för programverksamheten.
 
Vår avsikt med förra veckans omdebatterade inslag var anti-rasistiskt. Udden var riktad mot en blind fläck i Sverige där rasistiska uttryck gentemot kineser av någon anledning ofta tillåts passera. Min uppfattning är att publiceringen var förenlig med de regler som vi har att följa på SVT. Jag är öppen för att det finns andra uppfattningar och att Granskningsnämnden kan göra en annan bedömning. Däremot kan jag konstatera att vi i den sketch som avslutar inslaget om Kina var okänsliga för hur det kunde uppfattas och det var fel av oss att klippa loss det ur sitt sammanhang.
 
Av den anledningen vill jag härmed framföra en uppriktig ursäkt till de enskilda individer som känner sig kränkta av vårt inslag.
 
Det är olyckligt när goda intentioner går förlorade längs vägen. Vi kommer att fortsätta att kommentera och belysa vår omvärld med rolig och begåvad satir såsom vi gjort i de 11 avsnitt och över 60 ämnen vi hittills sänt.”

En dag i den svenska ”gulinghumorns” tecken

Sannerligen märkliga tider och en märklig (arbets)dag:
 
Presenterade idag om svenska rasstereotyper av asiater och om den svenska s k ”gulinghumorn” på Kungl. Vitterhetsakademien i Stockholm (d v s i det s k Rettigska huset där Herbert Rettig en gång bodde som var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren) inför och i sällskap med en fantastisk samling forskare och andra som är engagerade i frågan om ras i både historisk och samtida svensk visuell, textuell, audiovisuell, materiell, performativ (d v s på scenen) och audiell (d v s inom musiken) kultur såsom Åsa Bharathi Larsson som stod som arrangör, Jeff Werner, Tomas Björk, Johanna Gondouin, Johan Höglund, Ulrika Kjellman, Ryan Skinner, Catrin Lundström, Moa Matthis, Joanna Rubin Dranger, Katarina Nitsch, Katarina Pirak Sikku, Therese Svensson, Maja Hagerman, Jason ”Timbuktu” Diakité m fl och blev bara några minuter innan symposiet inleddes uppringd av alternativhöger-nyhetssajten Nyheter idag som vissa dygn har fler läsare än flertalet papperstidningar och ”gammelmedier”.
42217491_10155924933645847_9179685918737432576_n.jpg
 
Reportern från Nyheter idag ville intervjua mig angående fredagens inslag om rasstereotyper av asiater i SVT-programmet ”Svenska nyheter” och frågade bl a om SVT hade vågat sig på ett inslag om stereotyper av judar, romer, afrosvenskar, samer eller muslimer och han ville få det till att jag stöttar Kinas ambassad som har kritiserat SVT för inslaget (se https://www.svt.se/kultur/kina-kraver-ursakt-av-svt) och att detta inte är okej som anställd vid en (statlig) svensk högskola (d v s i Karlstad) liksom indirekt som svensk medborgare då jag dels borde vara lojal mot Sverige och dels inte stötta en diktatur. Och precis efter att jag var tvungen att lämna symposiet i förtid så ringer SVT:s program ”Opinion live” och frågar hur jag ser på inslaget samt undrar om jag vill vara med i en planerad direktsänd debatt om svenska rasstereotyper av asiater nu på torsdag.
42452705_10155924934230847_5279946267844149248_n.jpg

Kinesiska ambassaden kritiserar SVT för ”gulinghumor”

Äntligen händer det – en asiatisk beskickning i Sverige (d v s kinesiska ambassaden) kritiserar och protesterar nu mot svenska rasstereotyper av asiater och mot den så älskade svenska s k ”gulinghumorn” (d v s detta har jag gått om väntat på i åratal då den asiatiska minoriteten i Sverige inte har en särskilt stark röst i den svenska offentligheten) som bl a SVT gärna både uppmuntrar till och (mass)sprider.
 
 
Visserligen har thailändska ambassaden tidigare protesterat mot den orientaliserande (hyper)sexualisering som thailändska och asiatiska kvinnor utsätts för särskilt i Sverige och visserligen styrs det s k fastlands-Kina eller den kinesiska folkrepubliken av en på alla sätt och vis problematisk regim men inte ens de syd- eller nordkoreanska, japanska eller vietnamesiska ambassaderna har tidigare vågat kritisera den svenska ”gulinghumorn” trots att jag själv titt som tätt har ”tjallat” och informerat desamma om den myckna förekomsten av rasstereotyper av asiater i Sverige (jag har t o m visat exempel på svenska rasstereotyper av asiater för sydkoreansk ambassadpersonal men då förgäves fram tills nu i varje fall).
Namnlöst.jpg
Jesper Rönndahl försökte sig på en slags postkolonial och antirasistisk metakritk av svenska rasstereotyper av asiater i ”Svenska nyheter” och visst var det vällovligt att försöka att få publiken att skratta åt sig själv men tyvärr så fick i alla fall jag känslan av att publiken ändå i första hand skrattade åt ”gulinghumorn”.

Om svenska polisers sårade känslor

Många poliser som just nu tjänstgör under Almedalsveckan i Visby har tydligen tagit mycket illa vid sig av kritiken och känner sig tydligen sårade och besvikna över hur de framställs i medierna och av politikerna och tydligen inte minst efter att Annie Lööf uttalade att det är polisens fel att nazister och högerextremister tillåts terrorisera, attackera, misshandla, trakassera, hota och störa allt och alla som de uppfattar som sina både rasliga och ideologiska fiender:
 
 
”Fotbollshuliganer och stenkastande ungdomar i förorter kan köras bort för att de stör ordningen. Men inte nazister som skrämmer besökare i Almedalen. Förklaringen är att mötena på Gotland har ett betydligt starkare grundlagsskydd, enligt polisen.”
 
Samtidigt undrar en ju varför så många antirasister och antifascister genom åren har gripits och transporterats bort i polisbilar och polisbussar och till och med i ”chartrade” kollektivtrafikbussar för att de trots tillstånd anses ha stört nazister och högerextremister från att hålla möten och demonstrera.
 
De i Visby tjänstgörande polisernas sårade känslor påminner f ö inte lite om när den numera så beryktade Skånepolisen återigen avslöjades med ännu en s k rasskandal år 2010 (d v s Skånepolisen ertappades då än en gång med polisfingrarna djupt nere i rasstereotypernas syltburk): Det året avslöjade nämligen en utlandsadopterad polis (genom att helt sonika ”tjalla” och ”gola” till media om saken) att Skånepolisen hade använt sig av fingerade ”namn” som ”N Ni-g-r-son” och ”Oscar N” i sitt interna utbildningsmaterial om mångfald och (andragenerationsförorts)ungdomar och som svar på den rättmätiga kritik som följde uttalade Polisförbundet bland annat följande som närmast ordagrant kan översättas med ”goddag yxskaft”:
 
”Alla poliser riskerar att utsättas för en värdegrundspanik vilket kan resultera i en skräckstämning inom kåren: En ytterst allvarlig värdegrundsfråga är den om hur vi skall förhålla oss till varandra. Det vi kan konstatera i dagsläget är att vi väljer att prata förbi varandra i dessa frågor. Det är viktigt att ta upp synpunkter i det forum man befinner sig i. Det vi annars är på väg in i är livet man levde i gamla Östeuropa. (…) Ett angiverisystem dödar all diskussion och begränsar yttrandefriheten. En öppen diskussion i värdegrundsfrågor är vital. Vad håller vi på med?”.

Makode Lindes ”antirasistiska” blackface-konst fortsätter att uppskattas av högutbildade höginkomsttagande majoritetssvenskar

Annons i dagens Svenska Dagbladet:
SvD 27 jan 2018 Linde.jpg

Linde är både Sveriges mest kända, mest hyllade och mest framgångsrika icke-vita och afrosvenska konstnär och tillsammans med sin tidigare manager Alexander Bard är han också den som bredvid Bard har försvarat det fortsatta bruket av det svenska n-ordet allra högljuddast och allra tydligast i offentligheten.

År 2012 skrev jag följande artikel om Lindes konst tillsammans med Lennart E.H. Räterlinck och som jag gärna repriserar här nedan:
”Makode Lindes blackface-konst förstärker vit rashumor
Lindes blackface-konst leder inte till ett möte med den Andra och förstärker en vit rashumor och den vita antirasistiska hegemonin
 
Under många år har konstnären Makode Lindes signum utgjorts av att reproducera blackface-ansiktsmålningar på snart i stort sett alla upptänkliga föremål och bilder, och med en explicit referens till den amerikanska minstrel-showen som hade sin storhetstid i USA mellan ca 1830-1900. När Lindes famösa tårta som ställdes ut och konsumerades på Moderna museet den 15 april i år i samband med KROs 75-årsjubileum och World Art Day gjorde denne världsberömd över en natt hyllades han av en enad konst- och kulturvärld som en radikal antirasist. DN Kulturs Björn Wiman skrev att tårtan var ”djupt antirasistisk” och Linde själv påpekade att alla de som närvarade vid arrangemanget på museet var antirasister inklusive ministern. Den enda tydliga protesten som hördes i den svenska offentligheten kom från Afrosvenskarnas riksförbund som menade att oavsett konstnärens antirasistiska intention så reproducerar verket en både rasistisk och misogyn stereotyp av en svart kvinna. Detta synsätt avfärdades dock med beskyllningar om identitetspolitik och censurkrav, men däremot framförde svarta feminister i både USA och Storbritannien en liknande kritik. Några veckor senare förärades Linde med två utställningar som formligen frossar i blackface-reproduktioner, och den 8-9 juni arrangerade Linde tillsammans en performance på Galleri So i Kungsträdgården där han till en fnittrande publiks förtjusning iscensatte Nattvarden med blackface-målade deltagare och bjöd in besökare att låta sig målas i blackface.
 
Linde har förklarat sin konst med att den syftar till ett omstöpande av en enligt honom i Sverige välkänd kulturell referens, det vill säga minstrel-showens blackface. Han kallar sin konst för Afromantics och utgår från att blackface är en romantiserande stereotyp som när den placeras i ett anakronistiskt sammanhang, till exempel påmålad på Venus från Milo eller i form av Venus från Willendorf som på World Art Day, antas skapa en situation där betraktaren provoceras att inleda en antirasistisk reflektion. När det gäller konst i allmänhet som gestaltar lidande och förtryck ställer dessa betraktaren inför frågan: ”Förmår du titta på det här?”. Tanken att ett konstverk kan fungera som en provokation där chocken syftar till en ökad medvetenhet och ett förändrat beteende hos betraktaren är dock djupt problematisk i Lindes fall eftersom den förväntade kritiska reflektionen antas uppstå genom Lindes blackface-reproduktioner som inte kan vara något annat än sårande och nedsättande för svarta. I den meningen är Lindes konst en medveten gestaltning av det rastänkande och den rasistiska ideologi som han uppger sig vara emot och vilja bekämpa, och som han vill att de som betraktar hans konst ska börja reflektera kring. Det är helt enkelt inte möjligt att separera konstverket från den rasism den alltid redan är en del av.
 
Den avgörande frågan är därmed om Lindes konstnärliga iscensättande av en rasistisk stereotyp och ideologi har någon subversiv potential, och om hans konst förmår gå bortom det faktum att försöket att belysa rasismen bara blir en upprepning av rasismen. Den subversiva potentialen i Afromantics-blackfacekonsten sägs av Linde själv ligga i att betraktaren tvingas ikläda sig en rasistisk blick, förhoppningsvis med en antirasistisk självrannsakan som följd. En av huvudpoängerna med Lindes konst handlar om ett utplånande av det individuella, där den Andra inte längre är urskiljbar som individ utan endast förmås uppfattas som en stereotyp, som inte är fullt mänsklig och som blir på gränsen till monstruös. Tanken är uppenbarligen att detta ska ses som ett exemplifierande av en rasistisk blick. I stället blir den Andra genom att avskiljas från sitt sociala och historiska sammanhang till ett konsumtionsobjekt som endast existerar för att medvetandegöra betraktaren som dessutom alltid föreställs vara vit. Den Andra existerar i Lindes konst enbart för att befrämja att betraktaren blir antirasistiskt medveten. Lindes idé om att det bisarra och det monstruösa i det iscensatta mötet med den Andra skulle kunna leda till en antirasistisk insikt hos betraktaren är just det mest etiskt problematiska med dennes konst. Genom att den Andra redan på förhand är avhumaniserad och genom att hon inte har någon som helst egen röst utanför den stereotypa, rasistiska bilden av henne, så blir det tilltänkta mötet i stället ett möte som aldrig ens äger rum.
 
Eftersom Lindes konst existerar i en vit kontext med en oftast vit publik och med vita konstköpare och eftersom hans konst framför allt har ett så ensidigt vitt tilltal så är det inte förvånande att den vita svenska konst- och kulturvärlden geniförklarar denne som en radikal antirasist efter tillställningen på Moderna museet, de två utställningarna och det senaste blackface-performanceverket. Vad Lindes monomana blackface-reproducerande konst i själva verket handlar om är den både bygger på och förstärker en vit rashumor som redan är normaliserad i dagens Sverige och som knappast kan kallas antirasistisk, och framför allt resulterar den i det fortsatta upprätthållandet av en vit antirasistisk hegemoni som inte bryr sig om att lyssna på de minoriteter som i antirasismens namn stereotypiseras, marginaliseras och förnedras.”

H&M-annonsen kan bara förstås inom ramen för den militanta svenska antirasismen och den militanta svenska färgblindheten

En måhända slarvig ”snabbanalys” av den redan famösa och likaledes redan världsberömda H&M-annonsen (då H&M är ett multinationellt företag som är känt i hela världen):
H&M jan 2017.jpg
 
H&M-annonsen är så sverigespecifik som den bara kan bli och kan bara förstås utifrån en specifik svensk kontextualisering och utifrån en specifik svensk historisering och naturligtvis också enbart utifrån en specifik svensk ras- och vithetsanalys då den dels har tillkommit inom ramen för den militanta (majoritets)svenska antirasismen parad med den likaledes militanta (majoritets)svenska färgblindheten och den om möjligt än mer militanta (majoritets)svenska viljan och begäret att stå utanför både världen och historien (och framför allt att stå utanför allt som har med ras och kolonialism att göra) och vara mänsklighetens och planetens avantgarde (och det är väl just därför som annonsen har förorsakat så mycket förvirring och förvåning utanför landets gränser):
 
Dels handlar det om den (majoritets)svenska antirasistiska intentionen och begäret efter mer mångfald, maxad normkritik och breddad representation (och den mest uppskruvade formen av mångfald, normkritik och representation i en svensk antirasistisk och normkritisk kontext är naturligtvis en helsvart person, d v s inte en blandad person som annars tidigare har varit normen i den svenska kommersiella bildkulturen) som samtidigt ”täcks över” av den (majoritets)svenska färgblindheten som inte minst aktiveras när kritiken kommer (”det är ni som säger och ser att hen är svart – för oss är det bara ett barn bland andra för vi ser faktiskt inte att hen ser annorlunda ut på något sätt”) och dels handlar det om att (majoritets)svenskar i gemen inte vidkänner och erkänner sig vara en del av den koloniala föreställningsvärlden och ap- och djungeltematiken (kopplad till svarthet) anses därför inte ha någon som helst bäring på dagens Sverige, dagens svenskar och dagens svenskhet då det var de genomrasistiska britterna, fransmännen, portugisernas, belgarna, italienarna, holländarna, spanjorerna, danskarna och tyskarna som koloniserade Afrika och förslavade och förtryckte afrikanerna och därför betyder inte ap- och djungeltematiken (kopplad till svarthet) någonting i en specifik svensk samtidskontext då Sverige, svenskarna och svenskheten i förlängningen står utanför både världen och historien och framför allt inte har någonting med ras och kolonialism att göra överhuvudtaget.
 
På ett symboliskt plan går det slutligen att med fog argumentera för att H&M-annonsen utgör ”ändhållplatsen” för den militanta (majoritets)svenska antirasismen och den militanta (majoritets)svenska färgblindheten och den därmed vidhängande svenska vithetsmonologen och vithetspsykosen (d v s den svenska vitheten kan bara tala med sig själv i ett slags ”splendid isolation”-tillstånd som inte verkar gå att av/bryta) då det inte går att komma längre nu – den svenska antirasismen och färgblindheten har i och med denna annons fullständigt gått in i väggen, slagit knut på sig själv och helt enkelt nått vägs ände.