Kategori: rasstereotyper

Reflektioner kring att ha kritiserat svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” under 20 års tid mot bakgrund av att DN bad om ursäkt igår

I över två årtionden har jag offentligt och regelbundet kritiserat (för att inte säga attackerat och ”hängt ut”) ett vid det här laget alltför stort antal svenska tidningar, tidskrifter, redaktörer, journalister, tecknare, konstnärer, tv- och radio-program och kanaler, produktionsbolag, reklambyråer, filmbolag, politiker, företag/are, koncerner, skådespelare, regissörer, komiker, teatrar, operahus, artister, musiker, författare, förlag, kulturpersonligheter och kändisar av alla de slag för att producera och sprida rasstereotyper av asiater och s k ”gulinghumor” i ett svenskt nutidssammanhang.

Jag har genom åren lyckats få ur mig ett stort antal artiklar och texter som rör svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” både innanför och utanför akademin och både i debatt- och forskningssammanhang driver jag tesen att rasstereotyper av asiater är mer socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och inte minst mer folkkära och populära och därmed mer kommersiellt och även konstnärligt gångbara än rasstereotyper av andra minoriteter i dagens Sverige och de allra flesta av dagens svenskar uppfattar och upplever därmed inte att det ens handlar om rasstereotyper när de rör asiater (d v s de anses kort och gott inte vara problematiska på något sätt då de inte kopplas till föreställningar om ras överhuvudtaget).

Oftast har jag bemötts med hån och ofta t o m med hat (och ibland faktiskt med hot för ingen uppskattar väl antagligen att bli kritiserad och fr a inte att bli ”uthängd” med namn i offentligheten) från både personerna ifråga som jag har attackerat och deras chefer, uppdragsgivare, kollegor, vänner och t o m familjemedlemmar och sist men inte minst deras ofta månghövdade publik, fans, tittare, lyssnare, konsumenter, sympatisörer och anhängare. Så sent som 2018 valde SVT exempelvis att gå till motangrepp och försvara återsändandet av den folkkära Killinggänget-sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och en av dem som tillsammans med Johan Rheborg och Robert Gustafsson uppförde detta odödliggjorda nummer, antirasisten Henrik Schyffert, hörde av sig privat och försvarade sig även i andra sammanhang.

Några få gånger har jag dock lyckats få till en förändring och förbättring och t o m en ursäkt. För flera år sedan attackerade jag Sveriges nationalscen Dramaten och den svenska scenkonstvärlden i allmänhet för alla sina yellowface-uppsättningar och yellowface-roller och blev då kontaktad av Dramaten som såg till att ändra hur de icke-asiatiska skådespelarna som skulle spela asiater var sminkade och klädda samt hur de både lät och rörde sig på scenen (d v s hur de koreograferades).

För några år sedan gav jag mig på komikern och artisten Filip Dikmen (OBS: det hör då till saken att jag måhända urskillningslöst har attackerat kvinnor som män, unga som gamla, homos som heteros och icke-vita som vita och aldrig tagit hänsyn till om personen ifråga råkar vara underordnad) efter att han hade satt upp en sketch där han iscensätter sig själv som en ”asiatisk” man som arbetar på en fiktiv asiatisk restaurang och även publicerat en filminspelning av densamma inför sina 100 000-tals fans och följare i sociala medier. Det hela resulterade i att Dikmen slutade att uppföra denna sketch och raderade alla spår av den digitalt även om han aldrig kontaktade mig privat eller bad om ursäkt offentligt.

Och igår slutligen så attackerade jag Sveriges största och ledande tidning DN för antagligen 12:e eller 13:e gången (beroende på hur en räknar) för att ha publicerat en rasstereotyp s k ”gulinghumor”-bild och efter bara några timmar hörde DN:s chefredaktör Peter Wolodarski av sig och bad om ursäkt för publiceringen.

Sedan är det en annan sak att åtskilliga tyvärr valde att gå till försvar för både DN och bilden igår på Twitter i samband med den debatt som utbröt där rörande om bilden är problematisk eller ej men så har det alltid varit under de över 20 år som jag har kritiserat rasstereotyper av asiater (d v s jag är vid det här laget så van vid att debatten ser ut så att jag inte längre blir förvånad) och möjligen kommit att bli något den svenska offentlighetens ”enfant terrible” vad gäller frågan om synen på asiater i Sverige (d v s rätt så många, och kanske särskilt alla dem som jag har attackerat, anser mig nog vara både ”aggro”, våldsam, vidrig, elak och rentav illvillig och ”ond” som om och om igen ”hänger ut” personer med namn i sammanhanget) för det går så klart att ifrågasätta om en total och ibland måhända fullständigt hänsynslös frontalattack verkligen är den mest etiska, effektiva, strategiska och pedagogiska metoden för att kritisera den svenska s k ”gulinghumorn”.

På 50-talet orsakade japanska idrottare stor uppståndelse när de besökte Sverige och de omskrevs i pressen som ”snedögda” och ”gula”

På 1950-talet var Sverige uppenbarligen så utpräglat rasligt homogent att japanska idrottare på besök i Sverige uppmärksammades stort i dåtidens media och än mer i dåtidens ”vardag” när de besökte landet.

Enligt pressens rapportering räckte det ibland med att en japansk idrottare gick utanför hotellrummet och rörde sig i det offentliga rummet för att uppemot hundra svenska barn skulle flockas runt densamme och stirra och ställa frågor och ibland t o m be om en autograf. De svenska journalisterna skrev också gärna explicit att japanerna ifråga var kortväxta, smala, små, ”snedögda” och ”gula”. En sydkoreansk invandrarman som kom till Sverige redan på 50-talet har f ö berättat för mig att när han promenerade längs Kungsgatan i Stockholm vände sig i stort sett alla förbipasserande om och tittade på honom.

Det ska då påminnas om att så sent som år 1980 hade endast runt 1% av den svenska totalbefolkningen någon form av utomeuropeisk bakgrund (varav närmare en tredjedel var utlandsadopterade) att jämföra med dagens andel som uppgår till runt 20%.

År 1990 publicerade GP en grov rasstereotypisk teckning av en japansk man

Har under mitt sökande efter ursprunget till de specifikt svenska rasstereotyperna av (sydost- och öst)asiater på sistone ”sprungit” på ett flertal lite äldre visuella framställningar av asiater och inte minst i form av den svenska dagspressens teckningar och en av dem kan nog vara en av de grövsta rasstereotypa representationerna av en asiatisk person som åtminstone jag har stött på i ett svenskt sammanhang:

År 1990 publicerade Göteborgs-Posten ett stort reportage om hur den amerikanska bilindustrin gick på knäna på grund av den japanska dito (och under den extrema högkonjunkturperiod som i Japan brukar kallas bubbelekonomiåren) och reportaget illustrerades med en teckning som hade den dåvarande GP-tecknaren Ulf Sveningson som upphovsperson.

Sveningsons bild slår nog t o m DN:s tecknare Hans Lindströms rasstereotypa framställningar av asiater och bl a av nordkoreaner som illustrerade DN:s ledarstick på 2000- och 2010-talen och står inte långt efter de mest extrema amerikanska s k ”Japan bashing”-bilderna som kunde publiceras i amerikansk press på 80-talet som ett sätt att bearbeta den ”gula faran”-panik som präglade USA och västvärlden i övrigt under Japans s k bubbelekonomi-period.

Grova för att inte säga groteska rasstereotyper av judar, romer, samer, svarta, turkar, indier och latinamerikaner m fl s k folkgrupper har genom årtiondena publicerats i riklig mängd i svensk press liksom i andra tryckta, analoga (pappers)sammanhang men det är svårt att tänka sig att en motsvarighet till denna bild föreställande exempelvis en afrikan eller en arab skulle ha kunnat publiceras i en svensk dagstidning år 1990.

En snäll tolkning av Sveningsons bild säger att den föreställer en patriarkal japansk företagsägare eller direktör som Sveningson har valt att feminisera eller kanske t o m queera (de rödfärgade ”geishakinderna”) för att uttrycka ett antikapitalistiskt och antipatriarkalt budskap på en och samma gång och cowboyutstyrseln kan kanske tolkas som en kritik av den vita amerikanska hypermaskuliniteten men det mest troliga är nog att Sveningson medvetet eller omedvetet har låtit sig inspireras av de amerikanska s k ”Japan bashing”-nidbilder som han bör ha stött på under 80-talet och vilka i sin tur går tillbaka till de äldsta, moderna, västerländska rasstereotyperna av asiater vilka uppstod i USA vid 1800-talets slut och firade triumfer i den allierade antijapanska krigspropagandan under Andra världskriget liksom delvis även under de efterföljande Korea- och Vietnamkrigen.

Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen 

Den stridbara författaren, läraren och journalisten Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen genom att i flera artiklar som publicerades under loppet av det mytomspunna året 1968 gå till generalangrepp mot ett flertal kanoniserade svenska författare och illustratörer och anklaga dem för att kolportera rasfördomar, som det hette på den tiden.

Stjärne framstod på sin tid som landets mest högljudda kritiker av svenska rasstereotyper i både ord och i bild och på Biblioteksföreningens nationella kongress i Göteborg i augusti 1968 levererade hon en bredsida mot den svenska barn- och ungdomslitteraturvärlden med alla dess författare, tecknare, illustratörer och förlag och talade om en ”indoktrinering” i rasstereotyper av kolonialt snitt och en ”ansvarslöshet och tanklöshet som måste bekämpas”.

Stjärne pekade bl a ut ”eskimåtrollet” Figges skapare Bo Beskow som upplevde sig anklagad för ”rashets” och flera av dåtidens kulturkritiker valde därför att gå till försvar för Beskow och bl a för att Stjärne sades anlägga amerikanska perspektiv på det svenska sammanhanget vad gällde rasfrågorna. En av Beskows försvarare frågade sig ”var blir humorn av?” om böckerna ska ”censureras av gravallvarliga vuxna”. Andra menade att Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och hennes pappa ”n-g-rkungen” snarare borde ses som ett positivt exempel då Pippi ”tar ur n-g-rbarnen deras fåniga vördnad för vitt skinn” samt att även vita karaktärer framställdes på ett stereotypt sätt såsom Ulf Löfgrens ”grisskära vita män”.

Det Stjärne gjorde 1968 var helt enkelt att initiera Sveriges första debatt om rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen.

Vem är egentligen ”kryddan”?

En undrar ju ”i sitt stilla sinne” (som i just mitt fall är fullt av erfarenheter av rasstereotyper av asiater) vad eller kanske snarare vem som egentligen är ”kryddan” och en ”mustig färgpalett”? Bakgrunden är då att Gudrun Sjödén, som är ett av landets mest lönsamma och framgångsrika modeföretag, har en lång historia av exotifierande annonser och stereotyp reklam liksom också av att låta sig inspireras av den utomvästerländska världen vad gäller design och estetik.

Just nu pågår en unik auktion som har direkt bäring på den afrosvenska historien: 11 tavlor föreställande Pierre Louis Alexandre finns till försäljning

Just nu pågår en tämligen unik auktion hos Crafoord Auktioner för den som är intresserad av afrosvensk historia:

Totalt 11 av sammanlagt 40-talet kända målningar som föreställer hamnarbetaren Pierre Louis Alexandre (1844-1905) från Franska Guyana, som under sin långa levnad i Sverige mellan 1863-1905 var mer känd som ”N-g-rn Pettersson” (bland konstnärerna i Stockholm) och som ”Svarte Peder” (bland hamnarbetarna på Södermalm), finns just nu till försäljning.

Pierre Louis Alexandre var antagligen den första afrosvensken som bodde permanent i Sverige som agerade modell åt ett flertal av dåtidens svenska konstnärer. Tavlorna har fram tills idag ägts av Mats Werner som snart kommer ut med en bok om Pierre Louis Alexandre, som råkade befinna sig i och leva i Sverige när både den svenska orientalismen och det svenska rastänkandet hade sin storhetstid, vilket är rätt så (över)tydligt vad beträffar tavlorna ifråga.

https://auctionet.com/sv/themes/215-mats-werner-collection-a-legend-uncovered?campaign=2813&utm_campaign=Kampanj%202813%3A%20Mats%20Werner%20Collection&utm_medium=campaign&utm_source=campaign2813&fbclid=IwAR3o7lk4Ri8CEDQFXmKcFEZEIrgYCqSBOl8_zhgBUY7wiZnX3TW6bQ0o6GM

Reflektioner kring rasperformativa iscensättningar av asiater i samband med idrottsevenemang och i vardagen

Det slår tyvärr aldrig fel: 

Varje gång ett idrottsarrangemang äger rum i ett (öst- och sydost)asiatiskt land så känner sig icke-asiater helt enkelt bara tvungna att ha kul åt (öst- och sydost)asiaters utseenden och/eller beteenden (d v s hur dom anses låta eller röra sig såsom att de anses tala med feminin röst eller röra sig robotaktigt eller vad dom anses göra såsom att de äter med pinnar eller bugar när de hälsar i stället för att ta i hand o s v) och påfallande ofta sker det från antingen öst- eller sydeuropeiskt håll vad gäller Europa eller från MENA-regionen- eller latinamerikanskt håll vad gäller världen i övrigt (ursäkta denna utpekande stigmatisering). 

En snäll tolkning är måhända att denna typ av beteende faktiskt är en hyllning till Öst- och Sydostasien och till (öst- och sydost)asiater och i detta fall till värdlandet Japan och till det japanska folket men det är antagligen mycket sällan som det handlar om det och inte heller gör det nog det i detta fall. 

En får nästan en känsla av att när icke-asiater befinner sig i Öst- och Sydostasien alternativt befinner sig i ett (öst- och sydost)asiatiskt diasporiskt sammanhang så triggas någon slags primitiv (ursäkta kolonialismen för människor i eller från Öst- och Sydeuropa eller i eller från MENA-regionen och Latinamerika är så klart inte primitiva på något sätt) rasstereotypnerv och personen ifråga ”ser” (d v s i sin hjärna och via sitt bildminne inte minst) alla rasstereotypa representationer av (öst- och sydost)asiater som hen har upplevt och ”konsumerat” sedan barnsben och fått i sig ”med modersmjölken” (ursäkta sexismen – detta handlar enbart om en metafor så klart) ”spelas upp” inom sig och i samma ögonblick eller s k ”nanosekund” så måste personen ifråga bara iscensätta dem själv likt ett slags hämningslöst tvångsbeteende. 

Att icke-asiatiska människor världen över tycker och tänker att (öst- och sydost)asiaters kroppar och kanske särskilt deras ögon ser annorlunda ut är väl en sak men att sedan gå så långt som att som icke-asiat iscensätta sig själv som (öst- och sydost)asiat kräver faktiskt något mer än att bara känna att (öst- och sydost)asiater ser ”konstiga” ut och kanske också anse att (öst- och sydost)asiater beter sig ”fel” och måhända upplevs som ”utomjordiska” överlag (läs: avsaknad av ett känsloliv och kanske t o m av en själ, frånvaron av ett mänskligt minspel och mänskliga ansiktsuttryck, en omänsklig arbetsmoral o s v). 

Det är så klart rejält uttjatat att som (öst- och sydost)asiat om och om igen påminna om att ”hade det handlat om judar…”, ”hade det handlat om svarta…”, ”hade det handlat om latinos/as” eller ”hade det handlat om araber eller turkar” så hade det inte varit lika accepterat att iscensätta sig på samma rasperformativa sätt men jag tror ändå att det tyvärr är så: Juventus är då dels en av världens mest kända klubbar liksom en klubb som dessutom utmärker sig för sin antirasistiska retorik. 

Själv råkar jag tyvärr fortfarande ut för majoritetssvenskar som ibland gör sig lustiga över den kropp jag råkar bo i och inte sällan är det antingen majoritetssvenska barn eller smått påstrukna kill- eller tjejgäng som flinar och ropar ”kines” eller gör något annat med sina egna majoritetssvenska kroppar, d v s olika kroppsrörelser som associeras med Öst- och Sydostasien. Och i Flemingsberg är det i stället minoritetssvenskar som ”roar” sig titt som tätt: Särskilt innehavaren av en matbutik i Flemingsbergs centrum som jag tror är syrian eller assyrier har år efter år börjat ropa ”låtsasasiatiska” glosor med gäll röst rakt ut i luften varje gång han ser mig och samtidigt flinat – d v s han upplever högst sannolikt någon slags lust och njutning samtidigt som hans rasperformativa tvångsbeteende sätter in (d v s han ser långt ifrån ledsen ut när han ropar och larvar sig med sin egen ”MENA-kropp”). Senast för bara någon dag sedan skedde just det – han skrattade till så fort han såg mig och ropade något i stil med ”xi xi” med pipig ”feminin” stämma. 

Samtidigt har jag all förståelse och respekt för att människor med bakgrund i t ex Polen, Tjeckien, Serbien, Spanien, Italien, Grekland, Turkiet, Libanon, Tunisien, Iran, Chile, Brasilien eller Colombia kan hysa ett visst ”agg” inom sig mot Öst- och Sydostasien och mot människorna som kommer därifrån mot bakgrund av att kinesiska, japanska, sydkoreanska och taiwanesiska m fl företag investerar enormt i sådana länder och kanske inte alltid beter sig helt okej där och det är väl möjligt att det är det ”agget” som kommer till uttryck ibland i form av alla dessa rasperformativa iscensättningar. 

Och ”en gång i tiden” när jag antagligen var lika impulsiv som alla de ”andragenerationsgrabbar” i ”Orten” som verkar panga på varandra i både tid och otid så fort de får syn på varandra konfronterade jag nästan alltid både de majoritets- och minoritetssvenskar som gjorde sig lustiga över mitt utseende på offentlig plats. Redan i Motala minns jag hur jag knuffade omkull en äldre majoritetssvensk dam i 80-årsåldern på torget så att hon föll ned i en rabatt och därefter sprang därifrån då en massa människor naturligtvis reagerade starkt på detta beteende från min sida och ville ta fast mig, i Uppsala körde jag en gång på ett majoritetssvenskt barn rejält hårt med cykeln så att barnet började gråta högljutt och jag minns hur barnets majoritetssvenska pappa därefter jagade efter mig högröd i ansiktet av antagligen både sorg och vrede över att någon hade burit hand på hans barn och det är väl troligt att han hade gett mig ett rejält s k kok stryk om han hade hunnit ikapp mig. I Stockholm minns jag vidare hur jag en gång slog av glasögonen på en vuxen majoritetssvensk man på en pub/restaurang och inför ögonen på kanske 100-talet gäster trampade sönder hans glasögon innan jag rusade ut så att inte vakten eller personalen skulle fånga in mig och ringa polisen. 

Och jag har slutligen många gånger fått ”äta upp” att jag en gång inne på Södermalm i Stockholm gav mig på en majoritetssvensk pojke på en buss inför ögonen på både hans förskoleklasskamrater och förskolelärare liksom en massa andra fr a majoritetssvenska passagerare vilket naturligtvis var fullständigt förkastligt.

Idag har jag dock insett att det är fullständigt meningslöst att ens försöka göra något alls liksom även farligt för ”hälsan”. Unga, majoritetssvenska män och faktiskt även unga, majoritetssvenska kvinnor är numera så storväxta (tänk: 90- och 00-talisterna) att en (asiatisk mans)person som jag inte har en chans – d v s det är t o m fysiskt farligt att konfrontera dem – och när ”Orten”-”boys:en” drar igång och larvar sig vågar jag faktiskt inte göra någonting med risk för att låta rejält fördomsfull för alla tonårskillar och unga män i miljonprogramsområdena är naturligtvis inte våldsamma. 

Senare i livet och från och med att jag började forska i 30-årsåldern har jag i stället ägnat rejält mycket tid (och publicerat ett antal texter i frågan) åt att försöka förstå alla dessa rasstereotyper liksom inte minst rasperformativitet som fenomen vilket naturligtvis på alla sätt och vis är långt mer konstruktivt än att konfrontera ens medmänniskor ”till höger och vänster” och dessutom av alla ”sorter” och ”storlekar”. 

https://www.dailymail.co.uk/sport/sportsnews/article-9866377/Juventus-Women-issue-apology-sparking-fury-image-appearing-mock-asian-people.html

”Juventus women have been forced to apologise after posting a picture of player who appeared to mock Asian people by wearing a training cone on her head while squinting her eyes. The post on the club’s Twitter account – which has now been deleted but was left up for 20 minutes – provoked fury on social media after the female player in question appeared to use the training ground apparatus to imply a traditional rice hat. In their initial post, the club had used an emoji of a squinting face followed by two hands pointing at it to mimic the same pose as the player in the photo.“

Om rasstereotyper av asiater inom den klassiska musiken

NY Times Javier C. Hernández skriver om (öst)asiaters situation inom den amerikanska konstmusikscenen i spåren av Stop Asian Hate-rörelsen: Många som lyssnar på klassisk musik och som fr a bevistar konserter och operaföreställningar har säkerligen noterat att nästan alla musiker är vita och de som inte är det är nästan alltid (öst)asiater (i stort sett ser musikerna f ö ut som publiken).

I USA finns det numera orkestrar där mellan en fjärdedel och en tredjedel av musikerna har någon slags bakgrund i Östasien och i Europa inklusive i Sverige har de allra flesta orkestrar numera åtminstone en eller en handfull musiker med samma bakgrund.

I Sverige är då personer med bakgrund i subsahariska Afrika, Latinamerika, den s k MENA-regionen och på Balkan kraftigt överrepresenterade inom populärmusiken medan personer med bakgrund i Öst- och Sydostasien knappt ens existerar inom populärmusiken utan de musiker som finns som har bakgrund i den sistnämnda regionen hittas generellt i stället inom den klassiska musiken.

Sedan rastänkandets tid har asiater stereotypiserats som varande något av själlösa robotar och maskiner som saknar ett känsloliv och vilka kan arbeta i stort sett hur mycket som helst samtidigt som de anses sakna genialitet, originalitet, kreativitet och individualitet och bara kopierar vita/Väst och det är uppenbart att döma av reportaget att arvet efter den typen av rastänkande fortfarande lever vidare än idag inom konstmusikscenen.

As reports of anti-Asian hate crimes spread in the United States earlier this year, David Kim, a violist in the San Francisco Symphony, found himself despondent. Kim, who is Korean American, was already disturbed by what he saw as widespread racism in classical music. He believed Asian string players were marginalized and treated “like cattle,” as he put it in a recent interview.

“Like a herd of mechanical robots.” And he felt his white colleagues in San Francisco, who make up 83 percent of the orchestra, did not share his urgency about building a culture more welcoming to Asian, Black and Latino players. Feeling isolated and angry, Kim, 40, began to question his career. In March he resigned as the sole musician of color on an orchestra committee focused on equity and inclusion. And after the ensemble resumed live performances in May, he took time off, feeling on several occasions too distraught to play.

“I felt invisible, even though I was speaking very loudly,” Kim said. “I lost my passion for music.”

By some measures, artists with roots in China, Japan, South Korea and other countries are well represented in classical music. They win top prizes at competitions and make up a substantial share of orchestras and conservatories. Stars like the Chinese American cellist Yo-Yo Ma, the Japanese American violinist Midori and the Chinese pianist Lang Lang are among the most sought-after performers in the world. Yet the success of some Asian artists obscures the fact that many face routine racism and discrimination, according to interviews with more than 40 orchestra players, soloists, opera singers, composers, students, teachers and administrators.

Asian artists encounter stereotypes that their music-making is soulless and mechanical. They are portrayed as exotic and treated as outsiders in a world with its main lineage from Europe. They are accused of besmirching cultural traditions that aren’t theirs and have become targets of online harassment and racial slurs. A While artists of Asian descent may be represented in classical music, many say they do not feel seen.

(…)

“At times, you feel like an endangered species,” said Xian Zhang, the music director of the New Jersey Symphony Orchestra. Zhang is one of a small number of Asian female conductors leading major ensembles. Zhang, who is Chinese American, said she has at times had difficulty persuading male musicians to take her seriously, including during appearances as a guest conductor in Europe.

“They don’t quite know how to react seeing an Asian woman on the podium telling them what to do,” she said.

The recent rise in reports of anti-Asian hate has aroused calls for change. Musicians have formed advocacy groups and have called on cultural organizations to add Asian leaders and to more prominently feature Asian artists and composers. But classical music has long been resistant to evolution. Deep-seated stereotypes about Asians continue to surface.

In June, the eminent violinist and conductor Pinchas Zukerman was widely denounced after he invoked racist stereotypes about Asians during a Juilliard master class. He later apologized. Even some of the industry’s most successful artists say a climate of casual racism has affected their careers.

Sumi Jo, 58, a renowned coloratura soprano from South Korea, described having several roles rescinded because stage directors thought she was not white enough.

“If you’re Asian and you want to be successful,” she said, “you must work 100 times harder, that’s for sure.”

Artists of Asian descent have long been the subject of racist tropes and slurs, dating back to at least the 1960s and ’70s, when musicians immigrated to the United States from Japan, Korea and other parts of East Asia to study and perform. A 1967 report in Time magazine, titled “Invasion From the Orient,” reflected the thinking of the era. “The stringed instruments were physically ideal for the Orientals: Their nimble fingers, so proficient in delicate calligraphy and other crafts, adapted easily to the demands of the fingerboard,” the article said.

(…)

Yet racist portrayals of Asian artists have persisted. Some have been told by conductors that they look like computer engineers, not classical musicians. Others have been described by audition committees as too weak and youthful to be taken seriously. Still others have been told their names are too foreign to pronounce or remember.

“You get written off as an automaton,” said Akiko Tarumoto, the assistant concertmaster of the Los Angeles Philharmonic. Tarumoto, 44, who is Japanese American, said that musicians of Asian descent in the Philharmonic are sometimes mistaken for each other, and in other ensembles she had heard fellow musicians refer to new hires simply as “Chinese girls.”

Celebrated soloists have tried to turn the stereotypes on their head. Lang Lang has said that his embrace of an exuberantly expressive style may have been in part a reaction to perceptions that Asians are cold and reserved.

Yuja Wang, another Chinese pianist, has tried, with mixed success, to satirize the stereotype of Asians as robots, which scholars attribute partly to misconceptions about the Suzuki method of teaching music. (It originated in Japan in the 1950s and was criticized in the West for producing homogeneous musicians, but remains in wide use, including among non-Asian students.)

In 2019, Wang joined a comedy duo for a contentious concert at Carnegie Hall that was filled with crude jokes about her sexual appeal and Chinese heritage. Wang, 34, said in an interview that early in her career she faced stereotypes that she was technically adept but emotionally shallow.

“I didn’t like how they just categorized us and pigeonholed us,” she said. While she said she has rarely experienced overt racism, Wang said she has at times felt like an outsider in the industry, including when others mispronounce her name or do not appear to take her seriously.

Other prominent soloists have been reluctant to speak publicly about race. Lang, Yo-Yo Ma, Midori and the star pianist Mitsuko Uchida declined to comment for this article.

(…)

Female artists of Asian descent say they face additional obstacles, including stereotypes that they are exotic and obedient. Soyeon Kate Lee, 42, a Korean American pianist, said a conductor once described her in front of other orchestra leaders as “cheap and good” and suggested she perform a lap dance.

Xenophobic suggestions that Asians are taking away orchestra jobs or spots at conservatories are also common. Yuka Kadota, a violinist for the Milwaukee Symphony Orchestra, said Asian musicians are seen as “some sort of invasive species, like carp or murder hornets.”

Kadota, 43, who is Japanese American, said she felt “self-conscious and slightly apologetic” during a recent performance of a Brahms string quintet, because four of the five players were women of Asian descent. “I don’t want people to think we’re taking over,” she said. Even as people of Asian descent make strides in orchestras, they remain underrepresented in many parts of the music industry, including conducting, composition and opera.

(…)

Works by Asian composers comprise about 2 percent of pieces planned by American orchestras in the 2021-22 season, according to an analysis of 88 orchestras by the Institute for Composer Diversity at the State University of New York at Fredonia.

The dearth of Asian artists is particularly striking in opera, which has long struggled with a lack of racial diversity. At the Metropolitan Opera, the largest performing arts organization in the United States, 14 of 233 singers announced for principal roles next season, or about 6 percent, are of Asian descent. Four appear in the same production: an abridged holiday version of Mozart’s “The Magic Flute.” (Asians make up about 14 percent of New York City’s population.) There are now a large number of Asians in important conservatory vocal programs; the Manhattan School of Music said that 47 percent of the students currently in its vocal arts department are of Asian descent. But they are not anywhere close to that well represented on opera stages.

Nicholas Phan, 42, a tenor of Chinese and Greek descent, said Asians tend to be seen as technically precise yet artistically vacuous. A teacher of Phan’s once told him he should adopt a non-Chinese surname so that competition judges and casting directors would not view him as “just another dumb Asian singer.”

When Asians win spots in opera productions, they are often typecast in roles such as Cio-Cio San in “Madama Butterfly” or the titular princess in “Turandot.” Those classics have been criticized for racist portrayals of Asians — though the prominent soprano He Hui, who is Chinese, said she loved singing Butterfly, one of her signature parts. Nina Yoshida Nelsen, a mezzo-soprano, said that of more than 180 performances she had given in the past decade, only nine were in roles that are not considered stereotypically Asian.

“My success has been predicated on my tokenization,” said Nelsen, 41, who is half Japanese. She wrote a Facebook post in March calling on others to “stop seeing my color and the shape of my eyes as something different — something to ‘typecast.’”

Within a week, Nelsen said, she had three offers, none of them for stereotypical roles.

“It’s time for us to speak up and not be afraid,” said Sou-Chun Su, 53, a Taiwan-born violinist in the Atlanta Symphony Orchestra since 1990. It was difficult, he said, to get leaders of the orchestra interested in concerns raised by Asian players until six people of Asian descent were shot and killed in Atlanta in March, which prompted widespread outcry. “It shouldn’t have taken something like that,” Su said.

(In a statement, the orchestra said it was working to build a more inclusive culture, though it acknowledged “we have much more to do.”) Hyeyung Yoon, a former member of the Chiara String Quartet, last year founded Asian Musical Voices of America, an alliance of artists, because she felt performers of Asian descent had no forum to discuss issues of racism and identity.

The group hosts monthly meetings on Zoom. Yoon said cultural institutions often exclude Asians from discussions about bringing more diversity to classical music because they are assumed to be adequately represented.

“The Asian experience is hardly present,” she said. Some artists have taken to social media to challenge their employers. Miran Kim, a violinist of South Korean descent in the Metropolitan Opera’s orchestra, recently wrote on Twitter about her “exhaustion and frustration” playing works with racist caricatures, such as “Madama Butterfly.”

She also criticized the Met for selling a Butterfly-themed sleep mask described as evoking “exotic elegance” and mimicking “the alluring eyes of an Indian princess or Japanese Geisha girl.” (The mask was removed from the online store and the Met apologized.) “We’re not included,” Kim, 31, said in an interview, referring to the lack of Asians in leadership positions. “We’re not part of the conversation.”

(…)

Yet significant challenges remain. David Kim, the violist at the San Francisco Symphony who is questioning his career, said he has grown tired of clashing with colleagues over issues like the tone of public statements on racism. He also feels the orchestra does not do enough to feature composers of color. Kim, who has played in the ensemble since 2009, said he is grappling with a sense of loss after realizing that his work as a classical musician no longer aligns with his values.

“I’m not proud of being a part of an industry that is so self-unaware, that’s so entitled and has so little regard for social justice,” he said. He says he believes change will not come until classical music — “racism disguised as art,” he called it — reckons with its legacy of intolerance. “On the surface, Asians are accepted in these realms of orchestras, ensembles and as soloists,” Kim said. “But are we really accepted?”

Om att anklagas för rasism som lärare i och föreläsare om rasstereotyper

Filmvetaren Mariah Larsson ger nu sin version i Sydsvenskan av vad som hände, vad hon undervisade om och vad hon egentligen visade för studenterna under sin (gäst)föreläsning om sexuella rasstereotyper vid Malmö universitet, som slutade med att hon kritiserades av en grupp studenter för att ha visat dem visuella rasstereotyper och därmed för att förestå och reproducera rasism. 

Den föreläsning som Mariah höll handlade om sexuella rasstereotyper såsom om svarta mäns eller för delen latinamerikanska eller s k MENA-mäns föreställt närmast gränslösa virilitet liksom om asiatiska kvinnors föreställda underdånighet och den Power Point-”slide” som hon visade, och som då upprörde flera studenter, ser i det närmaste ut att vara hämtad från mina egna olika Power Point-presentationer om rasstereotyper. 

Mariah är då inte den första universitetsläraren som på sistone har anklagats för att vara rasist eller åtminstone för att sprida rasism i sin undervisning. En annan lärare vid Uppsala universitet – Inga-Lill Aronsson – råkade ut för en liknande kritik när hon i samband med ett handledningstillfälle sade till studenterna, varav några därefter anmälde henne, att de skulle söka på det svenska n-ordet om de ville hitta rasstereotyper som empiriskt underlag för sina uppsatsarbeten om rasism. 

Det är då ett faktum att många av landets högskolestudenter just nu skriver uppsatser och examensarbeten om rasism och nog särskilt efter 2020 års BLM-rörelse men för att hitta historiskt empiriskt material så är det tyvärr så att det faktiskt handlar om att söka på exempelvis just det svenska n-ordet i olika kataloger, översikter, bibliografier, text- eller bildsamlingar liksom för den delen på bl a i-ordet, z-ordet, g-ordet och l-ordet o s v. 

Jag har åtminstone sedan 2010-talets början forskat och publicerat om rasstereotyper (en term som just jag f ö har populariserat om än kanske inte har myntat och jag föredrar då denna term före att tala om ”rasistiska stereotyper” vilket jag undviker att göra) och fr a föreläst i mängder av olika sammanhang och fr a mängder av gånger om både visuella rasstereotyper, språkliga sådana i form av rasord (en term som jag har myntat och som jag föredrar före att säga ”rasistiska ord”) och rasperformativa (ännu en term som jag har myntat och teoretiserat kring) iscensättningar på scen, på vita duken och på tv. 

Också jag har då på sistone märkt av att studenter eller andra (jag har ofta föreläst om rasstereotyper även utanför högskolevärlden liksom inte bara vid Karlstads universitet utan bl a vid Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Stockholms konstnärliga högskola, KTH, KI o s v o s v) allt oftare meddelar mig på olika sätt att jag använder mig av läromedel som är stötande. 

Mina Power Point-presentationer om rasstereotyper brukar ibland uppgå till 80-90 s k slides med skrivna föreläsningsmanus som ibland uppgår till 20 A4-sidor vilka ibland är ”pepprade” med rasord och sammanlagt kan en åhörare få möta åtminstone 400 rasstereotypa exempel under blott två timmars tid och dessutom har uppemot 90% av det material jag visar enbart svensk proveniens. Det är m a o sannolikt så att jag är den i landet som både har föreläst längst (d v s tillbaka i tiden) och mest om rasstereotyper och som fr a ”bjuder” på allra flest rasstereotyper av alla de slag (d v s visuella, lingvistiska och performativa sådana) när jag just föreläser. Jag råkar då vara den i landet som sitter på den sannolikt största svenska samlingen av fr a visuella svenska rasstereotyper av fr a asiater, och denna min privatsamling som jag på egen hand systematiskt har skapat ända sedan 90-talet har då utgjort det empiriska underlaget i flera av mina publicerade akademiska texter i olika akademiska tidskrifter och antologier och samlingen är så klart en ”guldgruva” att ösa ur när jag föreläser om rasstereotyper.

Svårast för min del, och nu kan jag bara tala av egen erfarenhet, är när jag enbart föreläser om rasord för då går det inte att undvika att skriva ut dem i citat liksom när jag enbart föreläser om rasperformativitet och visar filmklipp från olika tv-serier, spelfilmer, teater- och operaföreställningar, sketcher, musikaler, folklustspel eller ståuppkomik-shower. 

Det har då hänt att studenter har kommit fram till mig efteråt och sagt att de tog illa vid sig när jag t ex använde ordet ”inföding” vid något tillfälle i en föreläsning om rasord och när jag visar längre filmklipp föreställande t ex vita amerikanska skådespelare som är utstyrda i blackface eller som spelar urfolksamerikaner i någon film eller vita svenska musiker och artister som är yellowface-utklädda till asiater och bugar och ler lismande och ropar ”tjing tjong” till den i huvudsak vita svenska publikens hämningslösa förtjusning (d v s till den majoritetssvenska publikens vrålskratt) så är det naturligtvis väldigt svårt för mina åhörare att värja sig och självklart tar många mycket illa vid sig av att få se filmklipp efter filmklipp av den typen.

Det är samtidigt pedagogiskt sett väldigt effektivt (och kanske t o m aningen manipulativt) av visa filmklipp när kanske 6-700 majoritetssvenskar eller åtminstone icke-asiater vrider sig av (hån)skratt på en svensk teater i samband med någon föreställning som ”bjuder” på s k ”gulinghumor” omedelbart efter att jag har försökt att förklara olika och rätt så avancerade psykoanalytiska teoretiska sätt att förstå hur vissa rasstereotyper faktiskt kan producera lust och njutning hos publiken. 

Snart kommer jag f ö ut med en 450-sidig bok på Carlssons som heter ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” och som bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade ur dagspress, veckopress, månads- och kvartalsmagasin. Det svenska n-ordet förekommer då 276 gånger i min bok, och i samtliga fall i form av extrakt och citat och referat, då jag själv inte skriver ut ordet numera ens i akademiska texter men jag ska dock erkänna att jag gjorde det tidigare i just fr a akademiska texter. 

Dessutom förekommer z-ordet i min kommande bok 136 gånger, l-ordet 83 gånger, i-ordet 16 gånger och g-ordet 10 gånger och i samtliga fall i citat. Detta är också något som jag självklart kommenterar i introduktionskapitlet genom att bl a skriva följande: ”På 1940-, 1950- och 1960-talen och delvis också på 1970-talet uttrycktes åsikter som numera anses vara förlegade och ord och uttryck förekom som idag upplevs som sårande och nedsättande. Jag har dock valt att återge och bibehålla dåtidens texter sådana de lät när jag citerar ur dem samtidigt som jag är väl medveten om att det finns etiska problem med denna lösning.” 

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-16/jag-ska-formedla-kunskap-inte-skydda-studenter-fran-obehag?fbclid=IwAR3iW2MF1eNE8mOxOGaOEIRNwU_HENTio65T_6kRVfwa1Ete6nOY-cCVWZg

”Som lärare och forskare på universitetet har jag en uppgift: kunskap. Lite förenklat kan man säga att mitt jobb är att samla in, producera och förmedla kunskap. Denna kunskap inbegriper med nödvändighet olika perspektiv och ingångar, den inbegriper att utmana förgivettaganden och att ställa saker på sin spets. En förutsättning för att denna verksamhet skall kunna fortgå är den öppenhet som präglar universiteten – även udda ämnen skall kunna undersökas och besvärliga frågor skall kunna ställas, och även saker som är obehagliga och fruktansvärda måste kunna läggas på bordet. 

Min föreläsning, som just nu löper något slags gatlopp genom press och sociala medier under mycket märkliga och felaktiga beteckningar som ”rasistiska nidporrbilder” i ”syfte att chockera”, handlar om just sådana obehagliga saker. Till skillnad från hur den har framställts är det inte en föreläsning om ”rasistisk porr” utan om huvudsakligen rasistiska sexuella stereotyper med exempel hämtade från film-, konst- och idéhistorien. Bland det den här studentgruppen såg innan jag stängde ner powerpointen fanns exempelvis Fazers kinapuffar och lakritsstång, Max von Sydow som den onde kejsaren Ming i ”Blixt Gordon” (Mike Hodges, 1980) och Stina Wirséns Lilla hjärtat (2012).” 

(…) 

”Det är en föreläsning som jag, med vissa uppdateringar, har hållit för nästan varje kull på masterprogrammet i sexologi sedan programmet startade 2007. Jag gör detta därför att den här föreläsningen är viktig och högst relevant för studenterna inte bara inom ramen för den kurs den har ingått i, ”Sexualitet i ord och bild”, utan även generellt om man skall ha en master i sexologi, eftersom den ger verktyg för en kritisk granskning och en historisk kontextualisering av stereotyper såväl inom som utanför pornografin. För vissa studenter är den en ögonöppnare, för andra sätter den kunskap de redan hade i ett nytt specifikt sammanhang av sexuella representationer och relationer. Och ja, en sådan föreläsning ackompanjeras av visuellt material, eftersom den handlar om hur dessa stereotyper tar sig visuella uttryck. Det finns inte heller någon annan situation där jag överhuvudtaget skulle uttala n-ordet eftersom det endast här borde vara tydligt vad avsikten är. Syftet är inte att chockera eller provocera, däremot är jag väl medveten om att bilderna gör studenterna illa berörda. Jag skulle nog bli lite oroad om de inte blev det. 

Men min främsta uppgift är att förmedla kunskap, inte att skydda studenter från obehag. Samtidigt finns det ett pedagogiskt problem i det, för om studenterna upplever alltför stort obehag, kommer det att stå i vägen för deras och deras medstudenters lärande. Det gör min situation svårlösbar: Hur skall jag kunna undervisa om ett visuellt material utan att använda bilder? Hur skall vi lära oss att identifiera och analysera olika stereotyper om vi aldrig får se dem? Att utplåna dem ur akademiska sammanhang – där syftet är att man skall kontextualisera och analysera – betyder ju inte att de försvinner, att den historia som har producerat dem försvinner, eller att effekterna av dem försvinner. 

I USA har det här problemet blivit så stort att University of Chicago 2015 gick ut med ett uttalande till stöd för den akademiska friheten. Här lyfter man bland annat att även om ömsesidig respekt skall råda inom universitetet kan aldrig hänsyn och ömsesidig respekt användas som förevändning för att stänga ner diskussioner. Detta gjordes därför att forskning och undervisning riskerade att bli lidande av att vissa saker blev onämnbara. Även här i Sverige hör jag om kolleger som börjar självcensurera. Historier om studentreaktioner på känsliga ord i klassificeringssammanhang eller i gamla artiklar är avskräckande, inte minst när lärarna inte vågar lita på att få stöd från sitt universitet. Hotet att bli utpekad som rasist, sexist, homofob eller transfob är väldigt effektivt. Självcensuren beror alltså inte på hänsyn och respekt, utan rädsla. Och rädsla skapar inte någon bra arbetsmiljö, vare sig för lärare och forskare eller för studenter. Rädsla begränsar forskningen och hämmar undervisningen. Den viktigaste uppgiften – kunskap – går förlorad.”

Några reflektioner kring tecknaren Hans Lindström som nyligen har gått bort

DN:s Jonas Thente tecknar idag ett porträtt över en av Sveriges mest kända tecknare Hans Lindström som nyligen har gått bort och som också var litteraturvetare samt mångårig DN-medarbetare. Thente nämner dock märkligt nog inte att Lindström 2015 blev avskedad från DN efter att jag skrev om att Lindströms teckningar ibland var rasstereotypa och att DN:s Namn & Nytt-sida ibland också verkade uppskatta rasstereotyper.

År 2015 var kritiken mot rasstereotyper fortfarande en av de stora frågor som antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening fick gehör för i majoritetssamhället och att DN gjorde sig av med sin mångårige medarbetare Lindström efter ett 20-tal debatter om olika fr a visuella rasstereotyper som hade pågått mellan 2011-15 var därför inte oväntat just år 2015.

Jag krävde dock aldrig Lindströms avgång och hävdade f ö aldrig att han är någon ”rasist” utan egentligen enbart att hans teckningar ibland är rasstereotypa och idag kan jag tycka att det var fel av DN att göra sig av med Lindström p g a kritiken jag framförde och att den typen av avsked och avplattformering kom att leda fram till den högerpopulistiska backlash som slog till efter det s k flyktingkrisåret 2015 när antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening till stora delar förlorade debatten om rasism.

https://tobiashubinette.wordpress.com/category/hans-lindstrom

”Hans Lindström har avlidit, 71 år gammal. Det meddelar hans familj. Litteraturvetaren och tecknaren blev känd för DN:s läsare med sina vildsinta satirteckningar på Namn & Nytt. DN:s Jonas Thente minns.

DN:s läsare känner väl till honom som den ibland snudd på skandalöse satirtecknaren som medverkade på Namn & Nytt. Hans enkla men briljanta teckningar präglades av en sympatiskt tillbakalutad övertygelse om människans inneboende förmåga att skratta åt sig själv. Och att kanske titta lite mer skeptiskt på sig.

Vi brukade sitta på den fantasifullt döpta krogen Restaurang Stortorget vid Stortorget i Lund med ett gäng garvade litteraturvetare, och gå igenom Hans mest refuserade, skandalösa teckningar. En av hans första och mest trogna uppdragsgivare var tidskriften Hundsport. Redaktionen fick alltid problem närhelst de publicerade en av hans teckningar med till exempel taxar som hade samtliga ben amputerade och drogs fram på små slädar. Men de behöll honom, och han harangerade dem alltid för detta.

Jag har ett dedicerat exemplar av hans doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Den heter ”Skrattet åt världen i litteraturen” (Carlssons 1993) och handlar om den karnevaliska litteraturen från Cervantes till Fritiof Nilsson Piraten och vidare i biblioteket. Ett passande ämne. Förstås. Hans Lindström blev doktor i litteraturvetenskap samma år.

I avhandlingens förord skriver han: ”Skrattet, som den här avhandlingen diskuterar det, är respektlöst, det skyr inga objekt, det är anti-auktoritärt, anti-systematiskt och subversivt; det är förbundet med de många möjligheterna, de många orden, inte med den enda möjligheten eller det enda ordet och det riktar sig mot det upphöjda, det bestämda, det ordnade, mot inordnandet, mot det falska och det slutna”.

Hans Lindström såg humorn och satiren som en revolutionär handling och ett sätt att dra ner byxorna på makten. All makt, hur den än ter sig, var den än dyker upp. Han var med andra ord en övertygad humanist och har demonstrerat det i fler än 20 böcker med samlade teckningar.”