Kategori: rasstereotyper

Vem är egentligen ”kryddan”?

En undrar ju ”i sitt stilla sinne” (som i just mitt fall är fullt av erfarenheter av rasstereotyper av asiater) vad eller kanske snarare vem som egentligen är ”kryddan” och en ”mustig färgpalett”? Bakgrunden är då att Gudrun Sjödén, som är ett av landets mest lönsamma och framgångsrika modeföretag, har en lång historia av exotifierande annonser och stereotyp reklam liksom också av att låta sig inspireras av den utomvästerländska världen vad gäller design och estetik.

Just nu pågår en unik auktion som har direkt bäring på den afrosvenska historien: 11 tavlor föreställande Pierre Louis Alexandre finns till försäljning

Just nu pågår en tämligen unik auktion hos Crafoord Auktioner för den som är intresserad av afrosvensk historia:

Totalt 11 av sammanlagt 40-talet kända målningar som föreställer hamnarbetaren Pierre Louis Alexandre (1844-1905) från Franska Guyana, som under sin långa levnad i Sverige mellan 1863-1905 var mer känd som ”N-g-rn Pettersson” (bland konstnärerna i Stockholm) och som ”Svarte Peder” (bland hamnarbetarna på Södermalm), finns just nu till försäljning.

Pierre Louis Alexandre var antagligen den första afrosvensken som bodde permanent i Sverige som agerade modell åt ett flertal av dåtidens svenska konstnärer. Tavlorna har fram tills idag ägts av Mats Werner som snart kommer ut med en bok om Pierre Louis Alexandre, som råkade befinna sig i och leva i Sverige när både den svenska orientalismen och det svenska rastänkandet hade sin storhetstid, vilket är rätt så (över)tydligt vad beträffar tavlorna ifråga.

https://auctionet.com/sv/themes/215-mats-werner-collection-a-legend-uncovered?campaign=2813&utm_campaign=Kampanj%202813%3A%20Mats%20Werner%20Collection&utm_medium=campaign&utm_source=campaign2813&fbclid=IwAR3o7lk4Ri8CEDQFXmKcFEZEIrgYCqSBOl8_zhgBUY7wiZnX3TW6bQ0o6GM

Reflektioner kring rasperformativa iscensättningar av asiater i samband med idrottsevenemang och i vardagen

Det slår tyvärr aldrig fel: 

Varje gång ett idrottsarrangemang äger rum i ett (öst- och sydost)asiatiskt land så känner sig icke-asiater helt enkelt bara tvungna att ha kul åt (öst- och sydost)asiaters utseenden och/eller beteenden (d v s hur dom anses låta eller röra sig såsom att de anses tala med feminin röst eller röra sig robotaktigt eller vad dom anses göra såsom att de äter med pinnar eller bugar när de hälsar i stället för att ta i hand o s v) och påfallande ofta sker det från antingen öst- eller sydeuropeiskt håll vad gäller Europa eller från MENA-regionen- eller latinamerikanskt håll vad gäller världen i övrigt (ursäkta denna utpekande stigmatisering). 

En snäll tolkning är måhända att denna typ av beteende faktiskt är en hyllning till Öst- och Sydostasien och till (öst- och sydost)asiater och i detta fall till värdlandet Japan och till det japanska folket men det är antagligen mycket sällan som det handlar om det och inte heller gör det nog det i detta fall. 

En får nästan en känsla av att när icke-asiater befinner sig i Öst- och Sydostasien alternativt befinner sig i ett (öst- och sydost)asiatiskt diasporiskt sammanhang så triggas någon slags primitiv (ursäkta kolonialismen för människor i eller från Öst- och Sydeuropa eller i eller från MENA-regionen och Latinamerika är så klart inte primitiva på något sätt) rasstereotypnerv och personen ifråga ”ser” (d v s i sin hjärna och via sitt bildminne inte minst) alla rasstereotypa representationer av (öst- och sydost)asiater som hen har upplevt och ”konsumerat” sedan barnsben och fått i sig ”med modersmjölken” (ursäkta sexismen – detta handlar enbart om en metafor så klart) ”spelas upp” inom sig och i samma ögonblick eller s k ”nanosekund” så måste personen ifråga bara iscensätta dem själv likt ett slags hämningslöst tvångsbeteende. 

Att icke-asiatiska människor världen över tycker och tänker att (öst- och sydost)asiaters kroppar och kanske särskilt deras ögon ser annorlunda ut är väl en sak men att sedan gå så långt som att som icke-asiat iscensätta sig själv som (öst- och sydost)asiat kräver faktiskt något mer än att bara känna att (öst- och sydost)asiater ser ”konstiga” ut och kanske också anse att (öst- och sydost)asiater beter sig ”fel” och måhända upplevs som ”utomjordiska” överlag (läs: avsaknad av ett känsloliv och kanske t o m av en själ, frånvaron av ett mänskligt minspel och mänskliga ansiktsuttryck, en omänsklig arbetsmoral o s v). 

Det är så klart rejält uttjatat att som (öst- och sydost)asiat om och om igen påminna om att ”hade det handlat om judar…”, ”hade det handlat om svarta…”, ”hade det handlat om latinos/as” eller ”hade det handlat om araber eller turkar” så hade det inte varit lika accepterat att iscensätta sig på samma rasperformativa sätt men jag tror ändå att det tyvärr är så: Juventus är då dels en av världens mest kända klubbar liksom en klubb som dessutom utmärker sig för sin antirasistiska retorik. 

Själv råkar jag tyvärr fortfarande ut för majoritetssvenskar som ibland gör sig lustiga över den kropp jag råkar bo i och inte sällan är det antingen majoritetssvenska barn eller smått påstrukna kill- eller tjejgäng som flinar och ropar ”kines” eller gör något annat med sina egna majoritetssvenska kroppar, d v s olika kroppsrörelser som associeras med Öst- och Sydostasien. Och i Flemingsberg är det i stället minoritetssvenskar som ”roar” sig titt som tätt: Särskilt innehavaren av en matbutik i Flemingsbergs centrum som jag tror är syrian eller assyrier har år efter år börjat ropa ”låtsasasiatiska” glosor med gäll röst rakt ut i luften varje gång han ser mig och samtidigt flinat – d v s han upplever högst sannolikt någon slags lust och njutning samtidigt som hans rasperformativa tvångsbeteende sätter in (d v s han ser långt ifrån ledsen ut när han ropar och larvar sig med sin egen ”MENA-kropp”). Senast för bara någon dag sedan skedde just det – han skrattade till så fort han såg mig och ropade något i stil med ”xi xi” med pipig ”feminin” stämma. 

Samtidigt har jag all förståelse och respekt för att människor med bakgrund i t ex Polen, Tjeckien, Serbien, Spanien, Italien, Grekland, Turkiet, Libanon, Tunisien, Iran, Chile, Brasilien eller Colombia kan hysa ett visst ”agg” inom sig mot Öst- och Sydostasien och mot människorna som kommer därifrån mot bakgrund av att kinesiska, japanska, sydkoreanska och taiwanesiska m fl företag investerar enormt i sådana länder och kanske inte alltid beter sig helt okej där och det är väl möjligt att det är det ”agget” som kommer till uttryck ibland i form av alla dessa rasperformativa iscensättningar. 

Och ”en gång i tiden” när jag antagligen var lika impulsiv som alla de ”andragenerationsgrabbar” i ”Orten” som verkar panga på varandra i både tid och otid så fort de får syn på varandra konfronterade jag nästan alltid både de majoritets- och minoritetssvenskar som gjorde sig lustiga över mitt utseende på offentlig plats. Redan i Motala minns jag hur jag knuffade omkull en äldre majoritetssvensk dam i 80-årsåldern på torget så att hon föll ned i en rabatt och därefter sprang därifrån då en massa människor naturligtvis reagerade starkt på detta beteende från min sida och ville ta fast mig, i Uppsala körde jag en gång på ett majoritetssvenskt barn rejält hårt med cykeln så att barnet började gråta högljutt och jag minns hur barnets majoritetssvenska pappa därefter jagade efter mig högröd i ansiktet av antagligen både sorg och vrede över att någon hade burit hand på hans barn och det är väl troligt att han hade gett mig ett rejält s k kok stryk om han hade hunnit ikapp mig. I Stockholm minns jag vidare hur jag en gång slog av glasögonen på en vuxen majoritetssvensk man på en pub/restaurang och inför ögonen på kanske 100-talet gäster trampade sönder hans glasögon innan jag rusade ut så att inte vakten eller personalen skulle fånga in mig och ringa polisen. 

Och jag har slutligen många gånger fått ”äta upp” att jag en gång inne på Södermalm i Stockholm gav mig på en majoritetssvensk pojke på en buss inför ögonen på både hans förskoleklasskamrater och förskolelärare liksom en massa andra fr a majoritetssvenska passagerare vilket naturligtvis var fullständigt förkastligt.

Idag har jag dock insett att det är fullständigt meningslöst att ens försöka göra något alls liksom även farligt för ”hälsan”. Unga, majoritetssvenska män och faktiskt även unga, majoritetssvenska kvinnor är numera så storväxta (tänk: 90- och 00-talisterna) att en (asiatisk mans)person som jag inte har en chans – d v s det är t o m fysiskt farligt att konfrontera dem – och när ”Orten”-”boys:en” drar igång och larvar sig vågar jag faktiskt inte göra någonting med risk för att låta rejält fördomsfull för alla tonårskillar och unga män i miljonprogramsområdena är naturligtvis inte våldsamma. 

Senare i livet och från och med att jag började forska i 30-årsåldern har jag i stället ägnat rejält mycket tid (och publicerat ett antal texter i frågan) åt att försöka förstå alla dessa rasstereotyper liksom inte minst rasperformativitet som fenomen vilket naturligtvis på alla sätt och vis är långt mer konstruktivt än att konfrontera ens medmänniskor ”till höger och vänster” och dessutom av alla ”sorter” och ”storlekar”. 

https://www.dailymail.co.uk/sport/sportsnews/article-9866377/Juventus-Women-issue-apology-sparking-fury-image-appearing-mock-asian-people.html

”Juventus women have been forced to apologise after posting a picture of player who appeared to mock Asian people by wearing a training cone on her head while squinting her eyes. The post on the club’s Twitter account – which has now been deleted but was left up for 20 minutes – provoked fury on social media after the female player in question appeared to use the training ground apparatus to imply a traditional rice hat. In their initial post, the club had used an emoji of a squinting face followed by two hands pointing at it to mimic the same pose as the player in the photo.“

Om rasstereotyper av asiater inom den klassiska musiken

NY Times Javier C. Hernández skriver om (öst)asiaters situation inom den amerikanska konstmusikscenen i spåren av Stop Asian Hate-rörelsen: Många som lyssnar på klassisk musik och som fr a bevistar konserter och operaföreställningar har säkerligen noterat att nästan alla musiker är vita och de som inte är det är nästan alltid (öst)asiater (i stort sett ser musikerna f ö ut som publiken).

I USA finns det numera orkestrar där mellan en fjärdedel och en tredjedel av musikerna har någon slags bakgrund i Östasien och i Europa inklusive i Sverige har de allra flesta orkestrar numera åtminstone en eller en handfull musiker med samma bakgrund.

I Sverige är då personer med bakgrund i subsahariska Afrika, Latinamerika, den s k MENA-regionen och på Balkan kraftigt överrepresenterade inom populärmusiken medan personer med bakgrund i Öst- och Sydostasien knappt ens existerar inom populärmusiken utan de musiker som finns som har bakgrund i den sistnämnda regionen hittas generellt i stället inom den klassiska musiken.

Sedan rastänkandets tid har asiater stereotypiserats som varande något av själlösa robotar och maskiner som saknar ett känsloliv och vilka kan arbeta i stort sett hur mycket som helst samtidigt som de anses sakna genialitet, originalitet, kreativitet och individualitet och bara kopierar vita/Väst och det är uppenbart att döma av reportaget att arvet efter den typen av rastänkande fortfarande lever vidare än idag inom konstmusikscenen.

As reports of anti-Asian hate crimes spread in the United States earlier this year, David Kim, a violist in the San Francisco Symphony, found himself despondent. Kim, who is Korean American, was already disturbed by what he saw as widespread racism in classical music. He believed Asian string players were marginalized and treated “like cattle,” as he put it in a recent interview.

“Like a herd of mechanical robots.” And he felt his white colleagues in San Francisco, who make up 83 percent of the orchestra, did not share his urgency about building a culture more welcoming to Asian, Black and Latino players. Feeling isolated and angry, Kim, 40, began to question his career. In March he resigned as the sole musician of color on an orchestra committee focused on equity and inclusion. And after the ensemble resumed live performances in May, he took time off, feeling on several occasions too distraught to play.

“I felt invisible, even though I was speaking very loudly,” Kim said. “I lost my passion for music.”

By some measures, artists with roots in China, Japan, South Korea and other countries are well represented in classical music. They win top prizes at competitions and make up a substantial share of orchestras and conservatories. Stars like the Chinese American cellist Yo-Yo Ma, the Japanese American violinist Midori and the Chinese pianist Lang Lang are among the most sought-after performers in the world. Yet the success of some Asian artists obscures the fact that many face routine racism and discrimination, according to interviews with more than 40 orchestra players, soloists, opera singers, composers, students, teachers and administrators.

Asian artists encounter stereotypes that their music-making is soulless and mechanical. They are portrayed as exotic and treated as outsiders in a world with its main lineage from Europe. They are accused of besmirching cultural traditions that aren’t theirs and have become targets of online harassment and racial slurs. A While artists of Asian descent may be represented in classical music, many say they do not feel seen.

(…)

“At times, you feel like an endangered species,” said Xian Zhang, the music director of the New Jersey Symphony Orchestra. Zhang is one of a small number of Asian female conductors leading major ensembles. Zhang, who is Chinese American, said she has at times had difficulty persuading male musicians to take her seriously, including during appearances as a guest conductor in Europe.

“They don’t quite know how to react seeing an Asian woman on the podium telling them what to do,” she said.

The recent rise in reports of anti-Asian hate has aroused calls for change. Musicians have formed advocacy groups and have called on cultural organizations to add Asian leaders and to more prominently feature Asian artists and composers. But classical music has long been resistant to evolution. Deep-seated stereotypes about Asians continue to surface.

In June, the eminent violinist and conductor Pinchas Zukerman was widely denounced after he invoked racist stereotypes about Asians during a Juilliard master class. He later apologized. Even some of the industry’s most successful artists say a climate of casual racism has affected their careers.

Sumi Jo, 58, a renowned coloratura soprano from South Korea, described having several roles rescinded because stage directors thought she was not white enough.

“If you’re Asian and you want to be successful,” she said, “you must work 100 times harder, that’s for sure.”

Artists of Asian descent have long been the subject of racist tropes and slurs, dating back to at least the 1960s and ’70s, when musicians immigrated to the United States from Japan, Korea and other parts of East Asia to study and perform. A 1967 report in Time magazine, titled “Invasion From the Orient,” reflected the thinking of the era. “The stringed instruments were physically ideal for the Orientals: Their nimble fingers, so proficient in delicate calligraphy and other crafts, adapted easily to the demands of the fingerboard,” the article said.

(…)

Yet racist portrayals of Asian artists have persisted. Some have been told by conductors that they look like computer engineers, not classical musicians. Others have been described by audition committees as too weak and youthful to be taken seriously. Still others have been told their names are too foreign to pronounce or remember.

“You get written off as an automaton,” said Akiko Tarumoto, the assistant concertmaster of the Los Angeles Philharmonic. Tarumoto, 44, who is Japanese American, said that musicians of Asian descent in the Philharmonic are sometimes mistaken for each other, and in other ensembles she had heard fellow musicians refer to new hires simply as “Chinese girls.”

Celebrated soloists have tried to turn the stereotypes on their head. Lang Lang has said that his embrace of an exuberantly expressive style may have been in part a reaction to perceptions that Asians are cold and reserved.

Yuja Wang, another Chinese pianist, has tried, with mixed success, to satirize the stereotype of Asians as robots, which scholars attribute partly to misconceptions about the Suzuki method of teaching music. (It originated in Japan in the 1950s and was criticized in the West for producing homogeneous musicians, but remains in wide use, including among non-Asian students.)

In 2019, Wang joined a comedy duo for a contentious concert at Carnegie Hall that was filled with crude jokes about her sexual appeal and Chinese heritage. Wang, 34, said in an interview that early in her career she faced stereotypes that she was technically adept but emotionally shallow.

“I didn’t like how they just categorized us and pigeonholed us,” she said. While she said she has rarely experienced overt racism, Wang said she has at times felt like an outsider in the industry, including when others mispronounce her name or do not appear to take her seriously.

Other prominent soloists have been reluctant to speak publicly about race. Lang, Yo-Yo Ma, Midori and the star pianist Mitsuko Uchida declined to comment for this article.

(…)

Female artists of Asian descent say they face additional obstacles, including stereotypes that they are exotic and obedient. Soyeon Kate Lee, 42, a Korean American pianist, said a conductor once described her in front of other orchestra leaders as “cheap and good” and suggested she perform a lap dance.

Xenophobic suggestions that Asians are taking away orchestra jobs or spots at conservatories are also common. Yuka Kadota, a violinist for the Milwaukee Symphony Orchestra, said Asian musicians are seen as “some sort of invasive species, like carp or murder hornets.”

Kadota, 43, who is Japanese American, said she felt “self-conscious and slightly apologetic” during a recent performance of a Brahms string quintet, because four of the five players were women of Asian descent. “I don’t want people to think we’re taking over,” she said. Even as people of Asian descent make strides in orchestras, they remain underrepresented in many parts of the music industry, including conducting, composition and opera.

(…)

Works by Asian composers comprise about 2 percent of pieces planned by American orchestras in the 2021-22 season, according to an analysis of 88 orchestras by the Institute for Composer Diversity at the State University of New York at Fredonia.

The dearth of Asian artists is particularly striking in opera, which has long struggled with a lack of racial diversity. At the Metropolitan Opera, the largest performing arts organization in the United States, 14 of 233 singers announced for principal roles next season, or about 6 percent, are of Asian descent. Four appear in the same production: an abridged holiday version of Mozart’s “The Magic Flute.” (Asians make up about 14 percent of New York City’s population.) There are now a large number of Asians in important conservatory vocal programs; the Manhattan School of Music said that 47 percent of the students currently in its vocal arts department are of Asian descent. But they are not anywhere close to that well represented on opera stages.

Nicholas Phan, 42, a tenor of Chinese and Greek descent, said Asians tend to be seen as technically precise yet artistically vacuous. A teacher of Phan’s once told him he should adopt a non-Chinese surname so that competition judges and casting directors would not view him as “just another dumb Asian singer.”

When Asians win spots in opera productions, they are often typecast in roles such as Cio-Cio San in “Madama Butterfly” or the titular princess in “Turandot.” Those classics have been criticized for racist portrayals of Asians — though the prominent soprano He Hui, who is Chinese, said she loved singing Butterfly, one of her signature parts. Nina Yoshida Nelsen, a mezzo-soprano, said that of more than 180 performances she had given in the past decade, only nine were in roles that are not considered stereotypically Asian.

“My success has been predicated on my tokenization,” said Nelsen, 41, who is half Japanese. She wrote a Facebook post in March calling on others to “stop seeing my color and the shape of my eyes as something different — something to ‘typecast.’”

Within a week, Nelsen said, she had three offers, none of them for stereotypical roles.

“It’s time for us to speak up and not be afraid,” said Sou-Chun Su, 53, a Taiwan-born violinist in the Atlanta Symphony Orchestra since 1990. It was difficult, he said, to get leaders of the orchestra interested in concerns raised by Asian players until six people of Asian descent were shot and killed in Atlanta in March, which prompted widespread outcry. “It shouldn’t have taken something like that,” Su said.

(In a statement, the orchestra said it was working to build a more inclusive culture, though it acknowledged “we have much more to do.”) Hyeyung Yoon, a former member of the Chiara String Quartet, last year founded Asian Musical Voices of America, an alliance of artists, because she felt performers of Asian descent had no forum to discuss issues of racism and identity.

The group hosts monthly meetings on Zoom. Yoon said cultural institutions often exclude Asians from discussions about bringing more diversity to classical music because they are assumed to be adequately represented.

“The Asian experience is hardly present,” she said. Some artists have taken to social media to challenge their employers. Miran Kim, a violinist of South Korean descent in the Metropolitan Opera’s orchestra, recently wrote on Twitter about her “exhaustion and frustration” playing works with racist caricatures, such as “Madama Butterfly.”

She also criticized the Met for selling a Butterfly-themed sleep mask described as evoking “exotic elegance” and mimicking “the alluring eyes of an Indian princess or Japanese Geisha girl.” (The mask was removed from the online store and the Met apologized.) “We’re not included,” Kim, 31, said in an interview, referring to the lack of Asians in leadership positions. “We’re not part of the conversation.”

(…)

Yet significant challenges remain. David Kim, the violist at the San Francisco Symphony who is questioning his career, said he has grown tired of clashing with colleagues over issues like the tone of public statements on racism. He also feels the orchestra does not do enough to feature composers of color. Kim, who has played in the ensemble since 2009, said he is grappling with a sense of loss after realizing that his work as a classical musician no longer aligns with his values.

“I’m not proud of being a part of an industry that is so self-unaware, that’s so entitled and has so little regard for social justice,” he said. He says he believes change will not come until classical music — “racism disguised as art,” he called it — reckons with its legacy of intolerance. “On the surface, Asians are accepted in these realms of orchestras, ensembles and as soloists,” Kim said. “But are we really accepted?”

Om att anklagas för rasism som lärare i och föreläsare om rasstereotyper

Filmvetaren Mariah Larsson ger nu sin version i Sydsvenskan av vad som hände, vad hon undervisade om och vad hon egentligen visade för studenterna under sin (gäst)föreläsning om sexuella rasstereotyper vid Malmö universitet, som slutade med att hon kritiserades av en grupp studenter för att ha visat dem visuella rasstereotyper och därmed för att förestå och reproducera rasism. 

Den föreläsning som Mariah höll handlade om sexuella rasstereotyper såsom om svarta mäns eller för delen latinamerikanska eller s k MENA-mäns föreställt närmast gränslösa virilitet liksom om asiatiska kvinnors föreställda underdånighet och den Power Point-”slide” som hon visade, och som då upprörde flera studenter, ser i det närmaste ut att vara hämtad från mina egna olika Power Point-presentationer om rasstereotyper. 

Mariah är då inte den första universitetsläraren som på sistone har anklagats för att vara rasist eller åtminstone för att sprida rasism i sin undervisning. En annan lärare vid Uppsala universitet – Inga-Lill Aronsson – råkade ut för en liknande kritik när hon i samband med ett handledningstillfälle sade till studenterna, varav några därefter anmälde henne, att de skulle söka på det svenska n-ordet om de ville hitta rasstereotyper som empiriskt underlag för sina uppsatsarbeten om rasism. 

Det är då ett faktum att många av landets högskolestudenter just nu skriver uppsatser och examensarbeten om rasism och nog särskilt efter 2020 års BLM-rörelse men för att hitta historiskt empiriskt material så är det tyvärr så att det faktiskt handlar om att söka på exempelvis just det svenska n-ordet i olika kataloger, översikter, bibliografier, text- eller bildsamlingar liksom för den delen på bl a i-ordet, z-ordet, g-ordet och l-ordet o s v. 

Jag har åtminstone sedan 2010-talets början forskat och publicerat om rasstereotyper (en term som just jag f ö har populariserat om än kanske inte har myntat och jag föredrar då denna term före att tala om ”rasistiska stereotyper” vilket jag undviker att göra) och fr a föreläst i mängder av olika sammanhang och fr a mängder av gånger om både visuella rasstereotyper, språkliga sådana i form av rasord (en term som jag har myntat och som jag föredrar före att säga ”rasistiska ord”) och rasperformativa (ännu en term som jag har myntat och teoretiserat kring) iscensättningar på scen, på vita duken och på tv. 

Också jag har då på sistone märkt av att studenter eller andra (jag har ofta föreläst om rasstereotyper även utanför högskolevärlden liksom inte bara vid Karlstads universitet utan bl a vid Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Stockholms konstnärliga högskola, KTH, KI o s v o s v) allt oftare meddelar mig på olika sätt att jag använder mig av läromedel som är stötande. 

Mina Power Point-presentationer om rasstereotyper brukar ibland uppgå till 80-90 s k slides med skrivna föreläsningsmanus som ibland uppgår till 20 A4-sidor vilka ibland är ”pepprade” med rasord och sammanlagt kan en åhörare få möta åtminstone 400 rasstereotypa exempel under blott två timmars tid och dessutom har uppemot 90% av det material jag visar enbart svensk proveniens. Det är m a o sannolikt så att jag är den i landet som både har föreläst längst (d v s tillbaka i tiden) och mest om rasstereotyper och som fr a ”bjuder” på allra flest rasstereotyper av alla de slag (d v s visuella, lingvistiska och performativa sådana) när jag just föreläser. Jag råkar då vara den i landet som sitter på den sannolikt största svenska samlingen av fr a visuella svenska rasstereotyper av fr a asiater, och denna min privatsamling som jag på egen hand systematiskt har skapat ända sedan 90-talet har då utgjort det empiriska underlaget i flera av mina publicerade akademiska texter i olika akademiska tidskrifter och antologier och samlingen är så klart en ”guldgruva” att ösa ur när jag föreläser om rasstereotyper.

Svårast för min del, och nu kan jag bara tala av egen erfarenhet, är när jag enbart föreläser om rasord för då går det inte att undvika att skriva ut dem i citat liksom när jag enbart föreläser om rasperformativitet och visar filmklipp från olika tv-serier, spelfilmer, teater- och operaföreställningar, sketcher, musikaler, folklustspel eller ståuppkomik-shower. 

Det har då hänt att studenter har kommit fram till mig efteråt och sagt att de tog illa vid sig när jag t ex använde ordet ”inföding” vid något tillfälle i en föreläsning om rasord och när jag visar längre filmklipp föreställande t ex vita amerikanska skådespelare som är utstyrda i blackface eller som spelar urfolksamerikaner i någon film eller vita svenska musiker och artister som är yellowface-utklädda till asiater och bugar och ler lismande och ropar ”tjing tjong” till den i huvudsak vita svenska publikens hämningslösa förtjusning (d v s till den majoritetssvenska publikens vrålskratt) så är det naturligtvis väldigt svårt för mina åhörare att värja sig och självklart tar många mycket illa vid sig av att få se filmklipp efter filmklipp av den typen.

Det är samtidigt pedagogiskt sett väldigt effektivt (och kanske t o m aningen manipulativt) av visa filmklipp när kanske 6-700 majoritetssvenskar eller åtminstone icke-asiater vrider sig av (hån)skratt på en svensk teater i samband med någon föreställning som ”bjuder” på s k ”gulinghumor” omedelbart efter att jag har försökt att förklara olika och rätt så avancerade psykoanalytiska teoretiska sätt att förstå hur vissa rasstereotyper faktiskt kan producera lust och njutning hos publiken. 

Snart kommer jag f ö ut med en 450-sidig bok på Carlssons som heter ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” och som bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade ur dagspress, veckopress, månads- och kvartalsmagasin. Det svenska n-ordet förekommer då 276 gånger i min bok, och i samtliga fall i form av extrakt och citat och referat, då jag själv inte skriver ut ordet numera ens i akademiska texter men jag ska dock erkänna att jag gjorde det tidigare i just fr a akademiska texter. 

Dessutom förekommer z-ordet i min kommande bok 136 gånger, l-ordet 83 gånger, i-ordet 16 gånger och g-ordet 10 gånger och i samtliga fall i citat. Detta är också något som jag självklart kommenterar i introduktionskapitlet genom att bl a skriva följande: ”På 1940-, 1950- och 1960-talen och delvis också på 1970-talet uttrycktes åsikter som numera anses vara förlegade och ord och uttryck förekom som idag upplevs som sårande och nedsättande. Jag har dock valt att återge och bibehålla dåtidens texter sådana de lät när jag citerar ur dem samtidigt som jag är väl medveten om att det finns etiska problem med denna lösning.” 

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-16/jag-ska-formedla-kunskap-inte-skydda-studenter-fran-obehag?fbclid=IwAR3iW2MF1eNE8mOxOGaOEIRNwU_HENTio65T_6kRVfwa1Ete6nOY-cCVWZg

”Som lärare och forskare på universitetet har jag en uppgift: kunskap. Lite förenklat kan man säga att mitt jobb är att samla in, producera och förmedla kunskap. Denna kunskap inbegriper med nödvändighet olika perspektiv och ingångar, den inbegriper att utmana förgivettaganden och att ställa saker på sin spets. En förutsättning för att denna verksamhet skall kunna fortgå är den öppenhet som präglar universiteten – även udda ämnen skall kunna undersökas och besvärliga frågor skall kunna ställas, och även saker som är obehagliga och fruktansvärda måste kunna läggas på bordet. 

Min föreläsning, som just nu löper något slags gatlopp genom press och sociala medier under mycket märkliga och felaktiga beteckningar som ”rasistiska nidporrbilder” i ”syfte att chockera”, handlar om just sådana obehagliga saker. Till skillnad från hur den har framställts är det inte en föreläsning om ”rasistisk porr” utan om huvudsakligen rasistiska sexuella stereotyper med exempel hämtade från film-, konst- och idéhistorien. Bland det den här studentgruppen såg innan jag stängde ner powerpointen fanns exempelvis Fazers kinapuffar och lakritsstång, Max von Sydow som den onde kejsaren Ming i ”Blixt Gordon” (Mike Hodges, 1980) och Stina Wirséns Lilla hjärtat (2012).” 

(…) 

”Det är en föreläsning som jag, med vissa uppdateringar, har hållit för nästan varje kull på masterprogrammet i sexologi sedan programmet startade 2007. Jag gör detta därför att den här föreläsningen är viktig och högst relevant för studenterna inte bara inom ramen för den kurs den har ingått i, ”Sexualitet i ord och bild”, utan även generellt om man skall ha en master i sexologi, eftersom den ger verktyg för en kritisk granskning och en historisk kontextualisering av stereotyper såväl inom som utanför pornografin. För vissa studenter är den en ögonöppnare, för andra sätter den kunskap de redan hade i ett nytt specifikt sammanhang av sexuella representationer och relationer. Och ja, en sådan föreläsning ackompanjeras av visuellt material, eftersom den handlar om hur dessa stereotyper tar sig visuella uttryck. Det finns inte heller någon annan situation där jag överhuvudtaget skulle uttala n-ordet eftersom det endast här borde vara tydligt vad avsikten är. Syftet är inte att chockera eller provocera, däremot är jag väl medveten om att bilderna gör studenterna illa berörda. Jag skulle nog bli lite oroad om de inte blev det. 

Men min främsta uppgift är att förmedla kunskap, inte att skydda studenter från obehag. Samtidigt finns det ett pedagogiskt problem i det, för om studenterna upplever alltför stort obehag, kommer det att stå i vägen för deras och deras medstudenters lärande. Det gör min situation svårlösbar: Hur skall jag kunna undervisa om ett visuellt material utan att använda bilder? Hur skall vi lära oss att identifiera och analysera olika stereotyper om vi aldrig får se dem? Att utplåna dem ur akademiska sammanhang – där syftet är att man skall kontextualisera och analysera – betyder ju inte att de försvinner, att den historia som har producerat dem försvinner, eller att effekterna av dem försvinner. 

I USA har det här problemet blivit så stort att University of Chicago 2015 gick ut med ett uttalande till stöd för den akademiska friheten. Här lyfter man bland annat att även om ömsesidig respekt skall råda inom universitetet kan aldrig hänsyn och ömsesidig respekt användas som förevändning för att stänga ner diskussioner. Detta gjordes därför att forskning och undervisning riskerade att bli lidande av att vissa saker blev onämnbara. Även här i Sverige hör jag om kolleger som börjar självcensurera. Historier om studentreaktioner på känsliga ord i klassificeringssammanhang eller i gamla artiklar är avskräckande, inte minst när lärarna inte vågar lita på att få stöd från sitt universitet. Hotet att bli utpekad som rasist, sexist, homofob eller transfob är väldigt effektivt. Självcensuren beror alltså inte på hänsyn och respekt, utan rädsla. Och rädsla skapar inte någon bra arbetsmiljö, vare sig för lärare och forskare eller för studenter. Rädsla begränsar forskningen och hämmar undervisningen. Den viktigaste uppgiften – kunskap – går förlorad.”

Några reflektioner kring tecknaren Hans Lindström som nyligen har gått bort

DN:s Jonas Thente tecknar idag ett porträtt över en av Sveriges mest kända tecknare Hans Lindström som nyligen har gått bort och som också var litteraturvetare samt mångårig DN-medarbetare. Thente nämner dock märkligt nog inte att Lindström 2015 blev avskedad från DN efter att jag skrev om att Lindströms teckningar ibland var rasstereotypa och att DN:s Namn & Nytt-sida ibland också verkade uppskatta rasstereotyper.

År 2015 var kritiken mot rasstereotyper fortfarande en av de stora frågor som antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening fick gehör för i majoritetssamhället och att DN gjorde sig av med sin mångårige medarbetare Lindström efter ett 20-tal debatter om olika fr a visuella rasstereotyper som hade pågått mellan 2011-15 var därför inte oväntat just år 2015.

Jag krävde dock aldrig Lindströms avgång och hävdade f ö aldrig att han är någon ”rasist” utan egentligen enbart att hans teckningar ibland är rasstereotypa och idag kan jag tycka att det var fel av DN att göra sig av med Lindström p g a kritiken jag framförde och att den typen av avsked och avplattformering kom att leda fram till den högerpopulistiska backlash som slog till efter det s k flyktingkrisåret 2015 när antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening till stora delar förlorade debatten om rasism.

https://tobiashubinette.wordpress.com/category/hans-lindstrom

”Hans Lindström har avlidit, 71 år gammal. Det meddelar hans familj. Litteraturvetaren och tecknaren blev känd för DN:s läsare med sina vildsinta satirteckningar på Namn & Nytt. DN:s Jonas Thente minns.

DN:s läsare känner väl till honom som den ibland snudd på skandalöse satirtecknaren som medverkade på Namn & Nytt. Hans enkla men briljanta teckningar präglades av en sympatiskt tillbakalutad övertygelse om människans inneboende förmåga att skratta åt sig själv. Och att kanske titta lite mer skeptiskt på sig.

Vi brukade sitta på den fantasifullt döpta krogen Restaurang Stortorget vid Stortorget i Lund med ett gäng garvade litteraturvetare, och gå igenom Hans mest refuserade, skandalösa teckningar. En av hans första och mest trogna uppdragsgivare var tidskriften Hundsport. Redaktionen fick alltid problem närhelst de publicerade en av hans teckningar med till exempel taxar som hade samtliga ben amputerade och drogs fram på små slädar. Men de behöll honom, och han harangerade dem alltid för detta.

Jag har ett dedicerat exemplar av hans doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Den heter ”Skrattet åt världen i litteraturen” (Carlssons 1993) och handlar om den karnevaliska litteraturen från Cervantes till Fritiof Nilsson Piraten och vidare i biblioteket. Ett passande ämne. Förstås. Hans Lindström blev doktor i litteraturvetenskap samma år.

I avhandlingens förord skriver han: ”Skrattet, som den här avhandlingen diskuterar det, är respektlöst, det skyr inga objekt, det är anti-auktoritärt, anti-systematiskt och subversivt; det är förbundet med de många möjligheterna, de många orden, inte med den enda möjligheten eller det enda ordet och det riktar sig mot det upphöjda, det bestämda, det ordnade, mot inordnandet, mot det falska och det slutna”.

Hans Lindström såg humorn och satiren som en revolutionär handling och ett sätt att dra ner byxorna på makten. All makt, hur den än ter sig, var den än dyker upp. Han var med andra ord en övertygad humanist och har demonstrerat det i fler än 20 böcker med samlade teckningar.”

Återigen om den svenska s k ”gulinghumorn”: Det är de svenska asiaternas närhet till vitheten som förklarar den sociala acceptansen för rasstereotyper av asiater i Sverige

Veckorevyns Amanda Spångberg intervjuar Sofia Vu som berättar om den svenska tyvärr helt och hållet normaliserade, kulturellt institutionaliserade och fr a och sist men inte minst socialt accepterade vardagsrasismen mot (nordost- och sydost)asiater och den bland icke-asiater (och tyvärr både bland icke-asiatiska minoritets- och majoritetssvenskar) så älskade s k ”gulinghumorn” (d v s även svenska latinos/as, afrosvenskar, svenska muslimer, sverigefinnar och andra minoritetssvenskar delar tyvärr också denna fullkomliga förtjusning i rasstereotyper av asiater).

Sofia lade ut en video på Instagram som visar hur ett flertal både icke-vita och vita barn och ungdomar i Sverige öppet och ohämmat flinar åt och hånar henne (och specifikt hennes asiatiska utseende) så fort hon dyker upp i bild då barnen och ungdomarna högst sannolikt har växt upp med och konsumerar rasstereotyper av asiater i allehanda former. Sofia kritiserades sedan för att ha ”hängt ut” personerna ifråga på ett oetiskt och hänsynslöst sätt och flera föräldrar hörde av sig till henne och hotade med polisanmälan för sina barns skull och alltför många personer fortsatte sedan att håna henne, vilket hon berättar om i intervjun.

Jag är sannolikt den forskare i Sverige, och antagligen också den person i Sverige, som har studerat, publicerat om och debatterat den svenska vardagsrasismen mot asiater, svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumor” (en term som jag f ö också har myntat och även masspritt) allra längst och allra mest och, skulle nog alltför många säga, allra mest ”extremistiskt” och ”omvänt rasistiskt” liksom ”oetiskt” och ”hänsynslöst” då jag i närmare 20 års tid har hängt ut och anklagat mängder av både minoritets- och majoritetssvenskar för att ge uttryck för s k ”gulinghumor”.

I alltför många fall har de jag attackerat varit feminister, antirasister och personer på vänsterkanten liksom personer med bakgrund i MENA-regionen eller Latinamerika vilka själva är underordnade eller homosexuella vilka ju också är underordnade, d v s det är då inte bara högutbildade och s k framgångsrika (och rika) majoritetssvenskar med höga inkomster och stora förmögenheter som ägnar sig åt den s k ”gulinghumorn” utan också t ex icke-vita andragenerationstjejer och andragenerationskillar i ”Orten”.

Min sammanfattande analys av varför den svenska vardagsrasismen mot asiater är så utbredd, och som det verkar både bland kvinnor och män, bland hög och låg, bland ung och gammal, bland minoritet och majoritet och bland heteros och icke-heteros handlar om att asiater inte ses som underordnade i Sverige och då svensk humor generellt slår uppåt så anses det vara okej att ha kul åt hur asiater ser ut och anses bete sig (såsom asiaters ansiktsmimik och kroppsspråk, asiaters klädskick och matvanor, asiaters sätt att bryta på svenska/engelska o s v). Även i den moderna historien anses inte asiater ha varit underordnade trots att de har varit minst lika utsatta för kolonialism och har genomlidit minst lika mycket krig som t ex subsahariska afrikaner eller MENA-regionen, utan snarare ses asiater fr a idag som överordnade som kommer till Latinamerika, Afrika och Mellanöstern som ”förtryckare” i form av investerare, fabriksägare och ingenjörer.

Sedan finns det också en specifik svensk orsak och aspekt av frågan: Om någon månad eller två kommer en vetenskaplig artikel som jag har författat att publiceras i en akademisk tidskrift där jag gör en stor poäng av att de svenska asiaterna, till skillnad från asiaterna i andra västländer, kännetecknas statistiskt-demografiskt av en mycket hög fysisk-kroppslig och ”biologisk-juridisk” koppling till majoritetsbefolkningen. Även om det är gott om asiater också i miljonprogramsområdena så är lever mycket stora andelar av de svenska asiaterna i ett hushåll där också en majoritetssvensk är folkbokförd.

Det är sannolikt så att ingen annan minoritetsgrupp har en sådan ”proximity to whiteness” som just de svenska asiaterna p g a att 10 000-tals av dem är adopterade och att 10 000-tals av fr a de asiatiska kvinnorna är tillsammans med icke-asiater och 10 000-tals svenska asiater är därför idag blandade eller mixade. Denna unika och specifika ”närhet till vithet” som gäller för de svenska asiaterna just och i långt högre utsträckning än för asiater i bl a Frankrike, USA, Australien, Italien, Storbritannien, Tyskland eller Spanien, är antagligen ytterligare en förklaring till att asiaterna just i Sverige uppfattas som att de är överordnade och inte underordnade då många asiater helt enkelt bor och lever tillsammans med vita personer i de historiska innerstäderna och i villa- och radhusområdena p g a adoption och intimrelationer och därför uppfattas som att de närmast ingår i den svenska vitheten till skillnad från de andra invandrar- och minoritetsgrupperna i landet.

Asiaterna i Sverige ses därför ibland som ”sell-outs” och t o m som ”rasförrädare” då de bor med vita svenskar som adoptivbarn och vad gäller de asiatiska heterosexuella kvinnorna då de bor med och lever i intimrelationer med vita män och får och har blandade barn med dem och därför anses de knappt tillhöra och ingå i minoritets-Sverige och i det icke-vita Sverige då många också uppfattar att asiater nästan är helt frånvarande i ”Orten”-rörelser, inom den antirasistiska rörelsen och överhuvudtaget i den svenska offentligheten i relation till frågor om rasism medan det samtidigt vimlar av personer med bakgrund i bl a Latinamerika, Mellanöstern, Balkan och Afrika i minoritets- och antirasistiska sammanhang.

För majoritetssvenskarna är Asien och asiater idag så välbekant/a att de allra flesta av majoritetsinvånarna antagligen upplever att skämt om asiater är som Norgehistorier mot bakgrund av att 100 000-tals svenskar besöker Nordost- och Sydostasien varje år, att 10 000-tals svenskar faktiskt även bor där permanent och att 100 000-tals svenskar just har en asiat i sin familj/släkt eller åtminstone i sitt ”extended kin network” inklusive även blandade eller mixade asiater. Därtill äter antagligen miljontals majoritetssvenskar asiatisk mat och om inte dagligen så definitivt regelbundet och har asiatiska artefakter i sina hem och ägnar sig åt asiatiska praktiker av olika slag på ett sätt som inte går att jämföra med de majoritetssvenskar som engagerar sig i och för t ex Latinamerika, MENA-regionen eller Afrika.

”Barn som ropar ”kines” och skrattar, kändisar som skämtar om östasiater och tv-kanaler som ger nidbilder av en japan. De märker inte när de går över gränsen. Men det märker de som blir utsatta. Nittonåriga Sofia Vu är en av dem.”

Hon vittnar om rasismen mot östasiater – och blir hotad med polisanmälningar

””Tjing tjong”. Orden kommer från några killar som sitter på samma buss som Sofia Vu. Deras pekfingrar är riktade mot henne. Tolv år gammal ställer hon sig upp från sitt säte och tittar på pojkarna medan hon skriker: ”vad sa ni era jävla idioter?”. Ingen på den fullsatta bussen gör något.

På Instagram hittade Sofia videor upplagda av östasiater i USA. I videorna filmar de sig själva och de rasister som kränker och imiterar dem. Hon kunde knappt tro sina ögon så hon bestämde sig för att se ifall det var lika illa i Sverige. Hon gick in på OmeTV, en hemsida där man kan videochatta med främmande människor. Där fick hon ta emot kommentarer från människor som sa ”tjing tjong”, drog upp ögonen med fingrarna och beskyllde henne för att ha orsakat spridning av coronaviruset. Hon spelade in allt och delade videon på sitt Instagramkonto och via kontot @tnkvrt, där orättvisor tas upp genom personliga berättelser, vittnen och nyheter.

När filmklippet lades ut fylldes hennes inkorg med flera hundra meddelanden. Ungefär hälften var från östasiater som varit med om liknande påhopp. Resten var stöd från vänner och okända, men även ifrågasättanden och kommentarer från människor som skrev att de skulle polisanmäla henne om hon inte tog bort den. Sofia Vu kom till Sverige när hon var tio år. Från Vietnam till Göteborg. Trots att hon snart har bott här i halva sitt liv är det ingen som gör något när hon blir attackerad med rasistiska kränkningar i vardagen.

– Vissa vuxna kan stanna upp förvånat och titta på när jag argumenterar emot dem som hånar mig, men sen går de bara.

Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, är forskare i ämnet rasism. I en intervju med SVT berättar han att rasismen mot östasiater oftast är inlindad i humor. Eftersom humor är kopplat till något positivt kan det därför vara svårt att motarbeta problemet.

I Sofias kompiskrets har det hänt att den smygrasistiska humorn tagit plats. Hon minns när hon som femtonåring, tillsammans med sina vänner, åt mat som innehöll ris. Frågan om var ris kommer ifrån kom på tal under middagen. En av hennes vänner svarade med att dra upp ögonen med fingrarna, för att indikera att riset är från Kina.

– Jag minns att jag sa ifrån och att min kompis kände sig offended. Alla runt bordet blev helt knäpptysta, säger Sofia.

Hübinette säger också att många inte förstår att människors skämt mot asiater kan uppfattas som rasism eftersom det är så integrerat och normaliserat i samhället. Ett exempel kan hämtas från sommaren 2008, när den kinesiska artisten Wei Wei framträdde i ”Allsång på Skansen”. Då hade Anders Lundin på sig en rishatt och sa ord som ”tjing tjong”. Eller när Kanal 5 släppte humorserien ”Oumi” där Mi Ridell framförde en nidbild av en nördig japan med stora framtänder och sneda ögon.

Sofia tycker att barn i skolan borde lära sig mer om hur östasiater blivit behandlade genom historien, för att de ska förstå hur rasism fungerar. Det ska inte behöva vara de förtrycktas ansvar att lära ut. Hon tycker att hennes video skulle kunna vara ett bevis på att rasism mot östasiater finns och att det är ett strukturellt problem i samhället. Dessutom upplever hon att många riktar fokuset på fel problem när hon tar upp ämnet i sin Instagramvideo.

– Det som är problematiskt är att många fokuserar på att jag ”hänger ut” barnen i filmklippet istället för att rikta uppmärksamheten på att de i videon säger rasistiska saker om mig. Dessutom borde föräldrarna ta ansvar för att deras barn inte är inne på chattforum med artonårsgräns och ha koll på barnens beteenden.

– Föräldrarna skrev även att de skulle polisanmäla mig om jag inte censurerade deras barn i filmklippet. Första natten efter videons publicering på Instagram har Sofia ont i magen. Först tror hon att det är yoghurten hon ätit som får henne att må som hon gör. Hon försöker gå på toaletten, men det går inte. Hon stannar kvar i badrummet och försöker spy. Men det går inte heller. Allt snurrar i huvudet på henne och till slut blir allting svart. I trettio minuter ligger hon på sitt badrumsgolv med en kall handduk som hjälp. Den natten har hon svårt att somna och kommer inte i säng förrän 04:00. Ångesten håller henne sällskap.

Sedan videon publicerades på Instagram har Sofia känt sig alltmer spänd. Det var som en försvarsmekanism, att hon spände sin nacke. Hon letade hela tiden efter hot och hat för att det hade blivit en vana för henne. Från att ha varit ganska ensam, till att få meddelanden från alla håll och kanter gjorde att hon kände sig överrumplad.

– Jag lade ut videon igen, men med censurerade ansikten och tog bort den gamla. Då var responsen inte lika stor som efter den första videon jag lade ut. Den fick inte lika många visningar. Hon blev besviken eftersom det inte borde vara en trend att stå upp mot rasism.

– När den andra videon lades ut fortsatte många skriva till mig för att få mig att må dåligt. Folk skrev att om en vecka kommer alla ha glömt bort det här och att ingen kommer att uppmärksamma det. Idag, fyra veckor efter andra videons publicering, mår hon bättre och hot och hat är inte längre något hon får dagligen. För henne var detta något som svenska folket behövde se för att inse allvaret. Trots den ångest som följt henne efter publiceringen av videon är det inget hon ångrar för fem öre.”

En artefakt som minner om 60-talets svenska antirasism

En på många sätt fascinerande s k bordslöpare från svenskt 60-tal som min gamla Mångkulturellt centrum-kollega Ella Johansson skickade mig nyligen (d v s denna bild på den textila artefakten, d v s inte löparen i sig):

Den temporala kontexten och den ideologiska tidsandan är då 1960-talets internationalism, antirasism och pro-Tredje världen-engagemang men kläderna är arkaiska/arkaiserande inklusive de som den svenske pojken bär och fr a är den hierarkiska kompositionen (Sverige leder de olika s k raserna in i framtiden och efter Sverige går en same, därefter en muslimsk kvinna följd av en inuit o s v) intressant liksom den linneanska färgläggningen av de olika s k raserna (en röd urfolksamerikan, en gul asiat o s v) och de rasstereotypa anletsdragen och kläderna.

Omnämnd som kritiker av den svenska ”gulinghumorn” i det senaste avsnittet av podcasten Haveristerna

I avsnitt 99/senaste avsnittet av den antifascistiska podcasten Haveristerna gör sig Axel Luo Öhman, Henrik Johansson och Sanna Fielding lustiga över att jag anser att rasstereotyper av (sydost/nordost)asiater är utbredda i Sverige och kanske fr a att det skulle handla om rasism.


Bakgrunden och kontexten står då att hitta i att alltför många icke-asiater i Sverige tenderar att ha kul åt och göra sig lustig över (sydost/nordost)asiater vilket är ett alltför utbrett fenomen som går bortanför höger- och vänsterskalan och majoritets- och minoritetsinvånarna och detta fenomen (d v s rasstereotyper av asiater) har jag då både forskat om, skrivit och publicerat om och debatterat om och fr a kritiserat i allehanda sammanhang i mängder av år och dessutom har jag myntat termen ”gulinghumor” för att ge detta på alla sätt och vis kulturellt institutionaliserade och socialt accepterade fenomen ett namn och en benämning:


Axel: Nordkorea är ju en nekrokrati där dom hyllar den senaste, jag vet inte ens vad deras efternamn är, är det Un som är efternamnet – Kim Jong-un – eller Jong.

Sanna (entusiastiskt): Kim, Kim!

Axel: Kim i efternamn, just det dom tar ju det först ja. Förlåt. Gud vad pinsamt!

Sanna (glatt): Ha ha, lite.

Axel (låtsat skuldmedvetet och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): Tobias Hübinette kommer bli så j-vla arg på mig.

Henrik (hånskrattandes och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): He he he he he, ha ha ha ha ha ha ha ha.


Haveristerna är då en av Sveriges mer populära poddar i kategorierna ”Samhälle och kultur” samt ”Komedi och humor” och jag kan måhända ”bjuda på” att det måhända trots allt är lite kul att (sydost/nordost)asiater gör allt ”upp och ner”/”tvärtom” utifrån ett västerländskt perspektiv och att jag måhända har gått för långt ibland när jag attackerar icke-asiater ”på löpande band” för att ge uttryck för s k ”gulinghumor” och sprida rasstereotyper av asiater och kanske särskilt när jag attackerar svenska socialister, antirasister och antifascister för att förestå ”gulinghumor”.

Ännu en trist och tråkig rasstereotyp reklambild av en asiatisk man

Lite trist att sådana här reklamaffischer fortfarande är gångbara i Sverige år 2021 och på 2020-talet för detta är i varje fall min måhända amatörmässiga postkoloniala och antirasistiska bildanalys:

I de västerländska visuella (och även textuella och performativa liksom inte minst audiovisuella och numera också digitala) rasstereotypernas värld sådan den utvecklades i och med massmedias och masskulturens framväxt och senare populärkulturens genombrott under den västerländska högmoderniteten (i form av affischer, pamfletter, varuförpackningar, broschyrer, filmer, tv-serier, scenföreställningar, annonser, illustrationer o s v) ”tilldelades” de olika annorlundiserade s k raserna och minoriteterna olika stereotypiserade kroppar, kläder, ansiktsuttryck, gester, läten, yrken (leende och lismande judar som gör handgester, vilda och våldsamma urfolksamerikaner som stridstjutvrålar, naiva och halvnakna afrikaner som trummar, löjligt lyckliga latinamerikaner som dansar, despotiska och degenererade turkar, perser och araber som ser grymma/onda ut, romantiserade romer som tjuvar och luras, löjligt leende indier som ser lustiga ut, nollställda inuiter och samer som ser dumma ut o s v) o s v liksom även frisyrer.

För (nordost/sydost)asiaternas del har det omväxlande handlat om den hårpiska som gällde för männen i Qing-dynastins Kina liksom långt, utslaget hår generellt för kvinnorna och fr a under 1900-talet och i samband med stereotyper av kanske fr a japanska män den s k pottfrisyren och det är antagligen en referens till denna rasstereotypa frisyr som går igen här.