Kategori: rasstereotyper

Om att anklagas för rasism som lärare i och föreläsare om rasstereotyper

Filmvetaren Mariah Larsson ger nu sin version i Sydsvenskan av vad som hände, vad hon undervisade om och vad hon egentligen visade för studenterna under sin (gäst)föreläsning om sexuella rasstereotyper vid Malmö universitet, som slutade med att hon kritiserades av en grupp studenter för att ha visat dem visuella rasstereotyper och därmed för att förestå och reproducera rasism. 

Den föreläsning som Mariah höll handlade om sexuella rasstereotyper såsom om svarta mäns eller för delen latinamerikanska eller s k MENA-mäns föreställt närmast gränslösa virilitet liksom om asiatiska kvinnors föreställda underdånighet och den Power Point-”slide” som hon visade, och som då upprörde flera studenter, ser i det närmaste ut att vara hämtad från mina egna olika Power Point-presentationer om rasstereotyper. 

Mariah är då inte den första universitetsläraren som på sistone har anklagats för att vara rasist eller åtminstone för att sprida rasism i sin undervisning. En annan lärare vid Uppsala universitet – Inga-Lill Aronsson – råkade ut för en liknande kritik när hon i samband med ett handledningstillfälle sade till studenterna, varav några därefter anmälde henne, att de skulle söka på det svenska n-ordet om de ville hitta rasstereotyper som empiriskt underlag för sina uppsatsarbeten om rasism. 

Det är då ett faktum att många av landets högskolestudenter just nu skriver uppsatser och examensarbeten om rasism och nog särskilt efter 2020 års BLM-rörelse men för att hitta historiskt empiriskt material så är det tyvärr så att det faktiskt handlar om att söka på exempelvis just det svenska n-ordet i olika kataloger, översikter, bibliografier, text- eller bildsamlingar liksom för den delen på bl a i-ordet, z-ordet, g-ordet och l-ordet o s v. 

Jag har åtminstone sedan 2010-talets början forskat och publicerat om rasstereotyper (en term som just jag f ö har populariserat om än kanske inte har myntat och jag föredrar då denna term före att tala om ”rasistiska stereotyper” vilket jag undviker att göra) och fr a föreläst i mängder av olika sammanhang och fr a mängder av gånger om både visuella rasstereotyper, språkliga sådana i form av rasord (en term som jag har myntat och som jag föredrar före att säga ”rasistiska ord”) och rasperformativa (ännu en term som jag har myntat och teoretiserat kring) iscensättningar på scen, på vita duken och på tv. 

Också jag har då på sistone märkt av att studenter eller andra (jag har ofta föreläst om rasstereotyper även utanför högskolevärlden liksom inte bara vid Karlstads universitet utan bl a vid Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Stockholms konstnärliga högskola, KTH, KI o s v o s v) allt oftare meddelar mig på olika sätt att jag använder mig av läromedel som är stötande. 

Mina Power Point-presentationer om rasstereotyper brukar ibland uppgå till 80-90 s k slides med skrivna föreläsningsmanus som ibland uppgår till 20 A4-sidor vilka ibland är ”pepprade” med rasord och sammanlagt kan en åhörare få möta åtminstone 400 rasstereotypa exempel under blott två timmars tid och dessutom har uppemot 90% av det material jag visar enbart svensk proveniens. Det är m a o sannolikt så att jag är den i landet som både har föreläst längst (d v s tillbaka i tiden) och mest om rasstereotyper och som fr a ”bjuder” på allra flest rasstereotyper av alla de slag (d v s visuella, lingvistiska och performativa sådana) när jag just föreläser. Jag råkar då vara den i landet som sitter på den sannolikt största svenska samlingen av fr a visuella svenska rasstereotyper av fr a asiater, och denna min privatsamling som jag på egen hand systematiskt har skapat ända sedan 90-talet har då utgjort det empiriska underlaget i flera av mina publicerade akademiska texter i olika akademiska tidskrifter och antologier och samlingen är så klart en ”guldgruva” att ösa ur när jag föreläser om rasstereotyper.

Svårast för min del, och nu kan jag bara tala av egen erfarenhet, är när jag enbart föreläser om rasord för då går det inte att undvika att skriva ut dem i citat liksom när jag enbart föreläser om rasperformativitet och visar filmklipp från olika tv-serier, spelfilmer, teater- och operaföreställningar, sketcher, musikaler, folklustspel eller ståuppkomik-shower. 

Det har då hänt att studenter har kommit fram till mig efteråt och sagt att de tog illa vid sig när jag t ex använde ordet ”inföding” vid något tillfälle i en föreläsning om rasord och när jag visar längre filmklipp föreställande t ex vita amerikanska skådespelare som är utstyrda i blackface eller som spelar urfolksamerikaner i någon film eller vita svenska musiker och artister som är yellowface-utklädda till asiater och bugar och ler lismande och ropar ”tjing tjong” till den i huvudsak vita svenska publikens hämningslösa förtjusning (d v s till den majoritetssvenska publikens vrålskratt) så är det naturligtvis väldigt svårt för mina åhörare att värja sig och självklart tar många mycket illa vid sig av att få se filmklipp efter filmklipp av den typen.

Det är samtidigt pedagogiskt sett väldigt effektivt (och kanske t o m aningen manipulativt) av visa filmklipp när kanske 6-700 majoritetssvenskar eller åtminstone icke-asiater vrider sig av (hån)skratt på en svensk teater i samband med någon föreställning som ”bjuder” på s k ”gulinghumor” omedelbart efter att jag har försökt att förklara olika och rätt så avancerade psykoanalytiska teoretiska sätt att förstå hur vissa rasstereotyper faktiskt kan producera lust och njutning hos publiken. 

Snart kommer jag f ö ut med en 450-sidig bok på Carlssons som heter ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” och som bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade ur dagspress, veckopress, månads- och kvartalsmagasin. Det svenska n-ordet förekommer då 276 gånger i min bok, och i samtliga fall i form av extrakt och citat och referat, då jag själv inte skriver ut ordet numera ens i akademiska texter men jag ska dock erkänna att jag gjorde det tidigare i just fr a akademiska texter. 

Dessutom förekommer z-ordet i min kommande bok 136 gånger, l-ordet 83 gånger, i-ordet 16 gånger och g-ordet 10 gånger och i samtliga fall i citat. Detta är också något som jag självklart kommenterar i introduktionskapitlet genom att bl a skriva följande: ”På 1940-, 1950- och 1960-talen och delvis också på 1970-talet uttrycktes åsikter som numera anses vara förlegade och ord och uttryck förekom som idag upplevs som sårande och nedsättande. Jag har dock valt att återge och bibehålla dåtidens texter sådana de lät när jag citerar ur dem samtidigt som jag är väl medveten om att det finns etiska problem med denna lösning.” 

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-16/jag-ska-formedla-kunskap-inte-skydda-studenter-fran-obehag?fbclid=IwAR3iW2MF1eNE8mOxOGaOEIRNwU_HENTio65T_6kRVfwa1Ete6nOY-cCVWZg

”Som lärare och forskare på universitetet har jag en uppgift: kunskap. Lite förenklat kan man säga att mitt jobb är att samla in, producera och förmedla kunskap. Denna kunskap inbegriper med nödvändighet olika perspektiv och ingångar, den inbegriper att utmana förgivettaganden och att ställa saker på sin spets. En förutsättning för att denna verksamhet skall kunna fortgå är den öppenhet som präglar universiteten – även udda ämnen skall kunna undersökas och besvärliga frågor skall kunna ställas, och även saker som är obehagliga och fruktansvärda måste kunna läggas på bordet. 

Min föreläsning, som just nu löper något slags gatlopp genom press och sociala medier under mycket märkliga och felaktiga beteckningar som ”rasistiska nidporrbilder” i ”syfte att chockera”, handlar om just sådana obehagliga saker. Till skillnad från hur den har framställts är det inte en föreläsning om ”rasistisk porr” utan om huvudsakligen rasistiska sexuella stereotyper med exempel hämtade från film-, konst- och idéhistorien. Bland det den här studentgruppen såg innan jag stängde ner powerpointen fanns exempelvis Fazers kinapuffar och lakritsstång, Max von Sydow som den onde kejsaren Ming i ”Blixt Gordon” (Mike Hodges, 1980) och Stina Wirséns Lilla hjärtat (2012).” 

(…) 

”Det är en föreläsning som jag, med vissa uppdateringar, har hållit för nästan varje kull på masterprogrammet i sexologi sedan programmet startade 2007. Jag gör detta därför att den här föreläsningen är viktig och högst relevant för studenterna inte bara inom ramen för den kurs den har ingått i, ”Sexualitet i ord och bild”, utan även generellt om man skall ha en master i sexologi, eftersom den ger verktyg för en kritisk granskning och en historisk kontextualisering av stereotyper såväl inom som utanför pornografin. För vissa studenter är den en ögonöppnare, för andra sätter den kunskap de redan hade i ett nytt specifikt sammanhang av sexuella representationer och relationer. Och ja, en sådan föreläsning ackompanjeras av visuellt material, eftersom den handlar om hur dessa stereotyper tar sig visuella uttryck. Det finns inte heller någon annan situation där jag överhuvudtaget skulle uttala n-ordet eftersom det endast här borde vara tydligt vad avsikten är. Syftet är inte att chockera eller provocera, däremot är jag väl medveten om att bilderna gör studenterna illa berörda. Jag skulle nog bli lite oroad om de inte blev det. 

Men min främsta uppgift är att förmedla kunskap, inte att skydda studenter från obehag. Samtidigt finns det ett pedagogiskt problem i det, för om studenterna upplever alltför stort obehag, kommer det att stå i vägen för deras och deras medstudenters lärande. Det gör min situation svårlösbar: Hur skall jag kunna undervisa om ett visuellt material utan att använda bilder? Hur skall vi lära oss att identifiera och analysera olika stereotyper om vi aldrig får se dem? Att utplåna dem ur akademiska sammanhang – där syftet är att man skall kontextualisera och analysera – betyder ju inte att de försvinner, att den historia som har producerat dem försvinner, eller att effekterna av dem försvinner. 

I USA har det här problemet blivit så stort att University of Chicago 2015 gick ut med ett uttalande till stöd för den akademiska friheten. Här lyfter man bland annat att även om ömsesidig respekt skall råda inom universitetet kan aldrig hänsyn och ömsesidig respekt användas som förevändning för att stänga ner diskussioner. Detta gjordes därför att forskning och undervisning riskerade att bli lidande av att vissa saker blev onämnbara. Även här i Sverige hör jag om kolleger som börjar självcensurera. Historier om studentreaktioner på känsliga ord i klassificeringssammanhang eller i gamla artiklar är avskräckande, inte minst när lärarna inte vågar lita på att få stöd från sitt universitet. Hotet att bli utpekad som rasist, sexist, homofob eller transfob är väldigt effektivt. Självcensuren beror alltså inte på hänsyn och respekt, utan rädsla. Och rädsla skapar inte någon bra arbetsmiljö, vare sig för lärare och forskare eller för studenter. Rädsla begränsar forskningen och hämmar undervisningen. Den viktigaste uppgiften – kunskap – går förlorad.”

Några reflektioner kring tecknaren Hans Lindström som nyligen har gått bort

DN:s Jonas Thente tecknar idag ett porträtt över en av Sveriges mest kända tecknare Hans Lindström som nyligen har gått bort och som också var litteraturvetare samt mångårig DN-medarbetare. Thente nämner dock märkligt nog inte att Lindström 2015 blev avskedad från DN efter att jag skrev om att Lindströms teckningar ibland var rasstereotypa och att DN:s Namn & Nytt-sida ibland också verkade uppskatta rasstereotyper.

År 2015 var kritiken mot rasstereotyper fortfarande en av de stora frågor som antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening fick gehör för i majoritetssamhället och att DN gjorde sig av med sin mångårige medarbetare Lindström efter ett 20-tal debatter om olika fr a visuella rasstereotyper som hade pågått mellan 2011-15 var därför inte oväntat just år 2015.

Jag krävde dock aldrig Lindströms avgång och hävdade f ö aldrig att han är någon ”rasist” utan egentligen enbart att hans teckningar ibland är rasstereotypa och idag kan jag tycka att det var fel av DN att göra sig av med Lindström p g a kritiken jag framförde och att den typen av avsked och avplattformering kom att leda fram till den högerpopulistiska backlash som slog till efter det s k flyktingkrisåret 2015 när antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening till stora delar förlorade debatten om rasism.

https://tobiashubinette.wordpress.com/category/hans-lindstrom

”Hans Lindström har avlidit, 71 år gammal. Det meddelar hans familj. Litteraturvetaren och tecknaren blev känd för DN:s läsare med sina vildsinta satirteckningar på Namn & Nytt. DN:s Jonas Thente minns.

DN:s läsare känner väl till honom som den ibland snudd på skandalöse satirtecknaren som medverkade på Namn & Nytt. Hans enkla men briljanta teckningar präglades av en sympatiskt tillbakalutad övertygelse om människans inneboende förmåga att skratta åt sig själv. Och att kanske titta lite mer skeptiskt på sig.

Vi brukade sitta på den fantasifullt döpta krogen Restaurang Stortorget vid Stortorget i Lund med ett gäng garvade litteraturvetare, och gå igenom Hans mest refuserade, skandalösa teckningar. En av hans första och mest trogna uppdragsgivare var tidskriften Hundsport. Redaktionen fick alltid problem närhelst de publicerade en av hans teckningar med till exempel taxar som hade samtliga ben amputerade och drogs fram på små slädar. Men de behöll honom, och han harangerade dem alltid för detta.

Jag har ett dedicerat exemplar av hans doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Den heter ”Skrattet åt världen i litteraturen” (Carlssons 1993) och handlar om den karnevaliska litteraturen från Cervantes till Fritiof Nilsson Piraten och vidare i biblioteket. Ett passande ämne. Förstås. Hans Lindström blev doktor i litteraturvetenskap samma år.

I avhandlingens förord skriver han: ”Skrattet, som den här avhandlingen diskuterar det, är respektlöst, det skyr inga objekt, det är anti-auktoritärt, anti-systematiskt och subversivt; det är förbundet med de många möjligheterna, de många orden, inte med den enda möjligheten eller det enda ordet och det riktar sig mot det upphöjda, det bestämda, det ordnade, mot inordnandet, mot det falska och det slutna”.

Hans Lindström såg humorn och satiren som en revolutionär handling och ett sätt att dra ner byxorna på makten. All makt, hur den än ter sig, var den än dyker upp. Han var med andra ord en övertygad humanist och har demonstrerat det i fler än 20 böcker med samlade teckningar.”

Återigen om den svenska s k ”gulinghumorn”: Det är de svenska asiaternas närhet till vitheten som förklarar den sociala acceptansen för rasstereotyper av asiater i Sverige

Veckorevyns Amanda Spångberg intervjuar Sofia Vu som berättar om den svenska tyvärr helt och hållet normaliserade, kulturellt institutionaliserade och fr a och sist men inte minst socialt accepterade vardagsrasismen mot (nordost- och sydost)asiater och den bland icke-asiater (och tyvärr både bland icke-asiatiska minoritets- och majoritetssvenskar) så älskade s k ”gulinghumorn” (d v s även svenska latinos/as, afrosvenskar, svenska muslimer, sverigefinnar och andra minoritetssvenskar delar tyvärr också denna fullkomliga förtjusning i rasstereotyper av asiater).

Sofia lade ut en video på Instagram som visar hur ett flertal både icke-vita och vita barn och ungdomar i Sverige öppet och ohämmat flinar åt och hånar henne (och specifikt hennes asiatiska utseende) så fort hon dyker upp i bild då barnen och ungdomarna högst sannolikt har växt upp med och konsumerar rasstereotyper av asiater i allehanda former. Sofia kritiserades sedan för att ha ”hängt ut” personerna ifråga på ett oetiskt och hänsynslöst sätt och flera föräldrar hörde av sig till henne och hotade med polisanmälan för sina barns skull och alltför många personer fortsatte sedan att håna henne, vilket hon berättar om i intervjun.

Jag är sannolikt den forskare i Sverige, och antagligen också den person i Sverige, som har studerat, publicerat om och debatterat den svenska vardagsrasismen mot asiater, svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumor” (en term som jag f ö också har myntat och även masspritt) allra längst och allra mest och, skulle nog alltför många säga, allra mest ”extremistiskt” och ”omvänt rasistiskt” liksom ”oetiskt” och ”hänsynslöst” då jag i närmare 20 års tid har hängt ut och anklagat mängder av både minoritets- och majoritetssvenskar för att ge uttryck för s k ”gulinghumor”.

I alltför många fall har de jag attackerat varit feminister, antirasister och personer på vänsterkanten liksom personer med bakgrund i MENA-regionen eller Latinamerika vilka själva är underordnade eller homosexuella vilka ju också är underordnade, d v s det är då inte bara högutbildade och s k framgångsrika (och rika) majoritetssvenskar med höga inkomster och stora förmögenheter som ägnar sig åt den s k ”gulinghumorn” utan också t ex icke-vita andragenerationstjejer och andragenerationskillar i ”Orten”.

Min sammanfattande analys av varför den svenska vardagsrasismen mot asiater är så utbredd, och som det verkar både bland kvinnor och män, bland hög och låg, bland ung och gammal, bland minoritet och majoritet och bland heteros och icke-heteros handlar om att asiater inte ses som underordnade i Sverige och då svensk humor generellt slår uppåt så anses det vara okej att ha kul åt hur asiater ser ut och anses bete sig (såsom asiaters ansiktsmimik och kroppsspråk, asiaters klädskick och matvanor, asiaters sätt att bryta på svenska/engelska o s v). Även i den moderna historien anses inte asiater ha varit underordnade trots att de har varit minst lika utsatta för kolonialism och har genomlidit minst lika mycket krig som t ex subsahariska afrikaner eller MENA-regionen, utan snarare ses asiater fr a idag som överordnade som kommer till Latinamerika, Afrika och Mellanöstern som ”förtryckare” i form av investerare, fabriksägare och ingenjörer.

Sedan finns det också en specifik svensk orsak och aspekt av frågan: Om någon månad eller två kommer en vetenskaplig artikel som jag har författat att publiceras i en akademisk tidskrift där jag gör en stor poäng av att de svenska asiaterna, till skillnad från asiaterna i andra västländer, kännetecknas statistiskt-demografiskt av en mycket hög fysisk-kroppslig och ”biologisk-juridisk” koppling till majoritetsbefolkningen. Även om det är gott om asiater också i miljonprogramsområdena så är lever mycket stora andelar av de svenska asiaterna i ett hushåll där också en majoritetssvensk är folkbokförd.

Det är sannolikt så att ingen annan minoritetsgrupp har en sådan ”proximity to whiteness” som just de svenska asiaterna p g a att 10 000-tals av dem är adopterade och att 10 000-tals av fr a de asiatiska kvinnorna är tillsammans med icke-asiater och 10 000-tals svenska asiater är därför idag blandade eller mixade. Denna unika och specifika ”närhet till vithet” som gäller för de svenska asiaterna just och i långt högre utsträckning än för asiater i bl a Frankrike, USA, Australien, Italien, Storbritannien, Tyskland eller Spanien, är antagligen ytterligare en förklaring till att asiaterna just i Sverige uppfattas som att de är överordnade och inte underordnade då många asiater helt enkelt bor och lever tillsammans med vita personer i de historiska innerstäderna och i villa- och radhusområdena p g a adoption och intimrelationer och därför uppfattas som att de närmast ingår i den svenska vitheten till skillnad från de andra invandrar- och minoritetsgrupperna i landet.

Asiaterna i Sverige ses därför ibland som ”sell-outs” och t o m som ”rasförrädare” då de bor med vita svenskar som adoptivbarn och vad gäller de asiatiska heterosexuella kvinnorna då de bor med och lever i intimrelationer med vita män och får och har blandade barn med dem och därför anses de knappt tillhöra och ingå i minoritets-Sverige och i det icke-vita Sverige då många också uppfattar att asiater nästan är helt frånvarande i ”Orten”-rörelser, inom den antirasistiska rörelsen och överhuvudtaget i den svenska offentligheten i relation till frågor om rasism medan det samtidigt vimlar av personer med bakgrund i bl a Latinamerika, Mellanöstern, Balkan och Afrika i minoritets- och antirasistiska sammanhang.

För majoritetssvenskarna är Asien och asiater idag så välbekant/a att de allra flesta av majoritetsinvånarna antagligen upplever att skämt om asiater är som Norgehistorier mot bakgrund av att 100 000-tals svenskar besöker Nordost- och Sydostasien varje år, att 10 000-tals svenskar faktiskt även bor där permanent och att 100 000-tals svenskar just har en asiat i sin familj/släkt eller åtminstone i sitt ”extended kin network” inklusive även blandade eller mixade asiater. Därtill äter antagligen miljontals majoritetssvenskar asiatisk mat och om inte dagligen så definitivt regelbundet och har asiatiska artefakter i sina hem och ägnar sig åt asiatiska praktiker av olika slag på ett sätt som inte går att jämföra med de majoritetssvenskar som engagerar sig i och för t ex Latinamerika, MENA-regionen eller Afrika.

”Barn som ropar ”kines” och skrattar, kändisar som skämtar om östasiater och tv-kanaler som ger nidbilder av en japan. De märker inte när de går över gränsen. Men det märker de som blir utsatta. Nittonåriga Sofia Vu är en av dem.”

Hon vittnar om rasismen mot östasiater – och blir hotad med polisanmälningar

””Tjing tjong”. Orden kommer från några killar som sitter på samma buss som Sofia Vu. Deras pekfingrar är riktade mot henne. Tolv år gammal ställer hon sig upp från sitt säte och tittar på pojkarna medan hon skriker: ”vad sa ni era jävla idioter?”. Ingen på den fullsatta bussen gör något.

På Instagram hittade Sofia videor upplagda av östasiater i USA. I videorna filmar de sig själva och de rasister som kränker och imiterar dem. Hon kunde knappt tro sina ögon så hon bestämde sig för att se ifall det var lika illa i Sverige. Hon gick in på OmeTV, en hemsida där man kan videochatta med främmande människor. Där fick hon ta emot kommentarer från människor som sa ”tjing tjong”, drog upp ögonen med fingrarna och beskyllde henne för att ha orsakat spridning av coronaviruset. Hon spelade in allt och delade videon på sitt Instagramkonto och via kontot @tnkvrt, där orättvisor tas upp genom personliga berättelser, vittnen och nyheter.

När filmklippet lades ut fylldes hennes inkorg med flera hundra meddelanden. Ungefär hälften var från östasiater som varit med om liknande påhopp. Resten var stöd från vänner och okända, men även ifrågasättanden och kommentarer från människor som skrev att de skulle polisanmäla henne om hon inte tog bort den. Sofia Vu kom till Sverige när hon var tio år. Från Vietnam till Göteborg. Trots att hon snart har bott här i halva sitt liv är det ingen som gör något när hon blir attackerad med rasistiska kränkningar i vardagen.

– Vissa vuxna kan stanna upp förvånat och titta på när jag argumenterar emot dem som hånar mig, men sen går de bara.

Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, är forskare i ämnet rasism. I en intervju med SVT berättar han att rasismen mot östasiater oftast är inlindad i humor. Eftersom humor är kopplat till något positivt kan det därför vara svårt att motarbeta problemet.

I Sofias kompiskrets har det hänt att den smygrasistiska humorn tagit plats. Hon minns när hon som femtonåring, tillsammans med sina vänner, åt mat som innehöll ris. Frågan om var ris kommer ifrån kom på tal under middagen. En av hennes vänner svarade med att dra upp ögonen med fingrarna, för att indikera att riset är från Kina.

– Jag minns att jag sa ifrån och att min kompis kände sig offended. Alla runt bordet blev helt knäpptysta, säger Sofia.

Hübinette säger också att många inte förstår att människors skämt mot asiater kan uppfattas som rasism eftersom det är så integrerat och normaliserat i samhället. Ett exempel kan hämtas från sommaren 2008, när den kinesiska artisten Wei Wei framträdde i ”Allsång på Skansen”. Då hade Anders Lundin på sig en rishatt och sa ord som ”tjing tjong”. Eller när Kanal 5 släppte humorserien ”Oumi” där Mi Ridell framförde en nidbild av en nördig japan med stora framtänder och sneda ögon.

Sofia tycker att barn i skolan borde lära sig mer om hur östasiater blivit behandlade genom historien, för att de ska förstå hur rasism fungerar. Det ska inte behöva vara de förtrycktas ansvar att lära ut. Hon tycker att hennes video skulle kunna vara ett bevis på att rasism mot östasiater finns och att det är ett strukturellt problem i samhället. Dessutom upplever hon att många riktar fokuset på fel problem när hon tar upp ämnet i sin Instagramvideo.

– Det som är problematiskt är att många fokuserar på att jag ”hänger ut” barnen i filmklippet istället för att rikta uppmärksamheten på att de i videon säger rasistiska saker om mig. Dessutom borde föräldrarna ta ansvar för att deras barn inte är inne på chattforum med artonårsgräns och ha koll på barnens beteenden.

– Föräldrarna skrev även att de skulle polisanmäla mig om jag inte censurerade deras barn i filmklippet. Första natten efter videons publicering på Instagram har Sofia ont i magen. Först tror hon att det är yoghurten hon ätit som får henne att må som hon gör. Hon försöker gå på toaletten, men det går inte. Hon stannar kvar i badrummet och försöker spy. Men det går inte heller. Allt snurrar i huvudet på henne och till slut blir allting svart. I trettio minuter ligger hon på sitt badrumsgolv med en kall handduk som hjälp. Den natten har hon svårt att somna och kommer inte i säng förrän 04:00. Ångesten håller henne sällskap.

Sedan videon publicerades på Instagram har Sofia känt sig alltmer spänd. Det var som en försvarsmekanism, att hon spände sin nacke. Hon letade hela tiden efter hot och hat för att det hade blivit en vana för henne. Från att ha varit ganska ensam, till att få meddelanden från alla håll och kanter gjorde att hon kände sig överrumplad.

– Jag lade ut videon igen, men med censurerade ansikten och tog bort den gamla. Då var responsen inte lika stor som efter den första videon jag lade ut. Den fick inte lika många visningar. Hon blev besviken eftersom det inte borde vara en trend att stå upp mot rasism.

– När den andra videon lades ut fortsatte många skriva till mig för att få mig att må dåligt. Folk skrev att om en vecka kommer alla ha glömt bort det här och att ingen kommer att uppmärksamma det. Idag, fyra veckor efter andra videons publicering, mår hon bättre och hot och hat är inte längre något hon får dagligen. För henne var detta något som svenska folket behövde se för att inse allvaret. Trots den ångest som följt henne efter publiceringen av videon är det inget hon ångrar för fem öre.”

En artefakt som minner om 60-talets svenska antirasism

En på många sätt fascinerande s k bordslöpare från svenskt 60-tal som min gamla Mångkulturellt centrum-kollega Ella Johansson skickade mig nyligen (d v s denna bild på den textila artefakten, d v s inte löparen i sig):

Den temporala kontexten och den ideologiska tidsandan är då 1960-talets internationalism, antirasism och pro-Tredje världen-engagemang men kläderna är arkaiska/arkaiserande inklusive de som den svenske pojken bär och fr a är den hierarkiska kompositionen (Sverige leder de olika s k raserna in i framtiden och efter Sverige går en same, därefter en muslimsk kvinna följd av en inuit o s v) intressant liksom den linneanska färgläggningen av de olika s k raserna (en röd urfolksamerikan, en gul asiat o s v) och de rasstereotypa anletsdragen och kläderna.

Omnämnd som kritiker av den svenska ”gulinghumorn” i det senaste avsnittet av podcasten Haveristerna

I avsnitt 99/senaste avsnittet av den antifascistiska podcasten Haveristerna gör sig Axel Luo Öhman, Henrik Johansson och Sanna Fielding lustiga över att jag anser att rasstereotyper av (sydost/nordost)asiater är utbredda i Sverige och kanske fr a att det skulle handla om rasism.


Bakgrunden och kontexten står då att hitta i att alltför många icke-asiater i Sverige tenderar att ha kul åt och göra sig lustig över (sydost/nordost)asiater vilket är ett alltför utbrett fenomen som går bortanför höger- och vänsterskalan och majoritets- och minoritetsinvånarna och detta fenomen (d v s rasstereotyper av asiater) har jag då både forskat om, skrivit och publicerat om och debatterat om och fr a kritiserat i allehanda sammanhang i mängder av år och dessutom har jag myntat termen ”gulinghumor” för att ge detta på alla sätt och vis kulturellt institutionaliserade och socialt accepterade fenomen ett namn och en benämning:


Axel: Nordkorea är ju en nekrokrati där dom hyllar den senaste, jag vet inte ens vad deras efternamn är, är det Un som är efternamnet – Kim Jong-un – eller Jong.

Sanna (entusiastiskt): Kim, Kim!

Axel: Kim i efternamn, just det dom tar ju det först ja. Förlåt. Gud vad pinsamt!

Sanna (glatt): Ha ha, lite.

Axel (låtsat skuldmedvetet och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): Tobias Hübinette kommer bli så j-vla arg på mig.

Henrik (hånskrattandes och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): He he he he he, ha ha ha ha ha ha ha ha.


Haveristerna är då en av Sveriges mer populära poddar i kategorierna ”Samhälle och kultur” samt ”Komedi och humor” och jag kan måhända ”bjuda på” att det måhända trots allt är lite kul att (sydost/nordost)asiater gör allt ”upp och ner”/”tvärtom” utifrån ett västerländskt perspektiv och att jag måhända har gått för långt ibland när jag attackerar icke-asiater ”på löpande band” för att ge uttryck för s k ”gulinghumor” och sprida rasstereotyper av asiater och kanske särskilt när jag attackerar svenska socialister, antirasister och antifascister för att förestå ”gulinghumor”.

Ännu en trist och tråkig rasstereotyp reklambild av en asiatisk man

Lite trist att sådana här reklamaffischer fortfarande är gångbara i Sverige år 2021 och på 2020-talet för detta är i varje fall min måhända amatörmässiga postkoloniala och antirasistiska bildanalys:

I de västerländska visuella (och även textuella och performativa liksom inte minst audiovisuella och numera också digitala) rasstereotypernas värld sådan den utvecklades i och med massmedias och masskulturens framväxt och senare populärkulturens genombrott under den västerländska högmoderniteten (i form av affischer, pamfletter, varuförpackningar, broschyrer, filmer, tv-serier, scenföreställningar, annonser, illustrationer o s v) ”tilldelades” de olika annorlundiserade s k raserna och minoriteterna olika stereotypiserade kroppar, kläder, ansiktsuttryck, gester, läten, yrken (leende och lismande judar som gör handgester, vilda och våldsamma urfolksamerikaner som stridstjutvrålar, naiva och halvnakna afrikaner som trummar, löjligt lyckliga latinamerikaner som dansar, despotiska och degenererade turkar, perser och araber som ser grymma/onda ut, romantiserade romer som tjuvar och luras, löjligt leende indier som ser lustiga ut, nollställda inuiter och samer som ser dumma ut o s v) o s v liksom även frisyrer.

För (nordost/sydost)asiaternas del har det omväxlande handlat om den hårpiska som gällde för männen i Qing-dynastins Kina liksom långt, utslaget hår generellt för kvinnorna och fr a under 1900-talet och i samband med stereotyper av kanske fr a japanska män den s k pottfrisyren och det är antagligen en referens till denna rasstereotypa frisyr som går igen här.

SVT intervjuar Sofia Vu och mig om problematiken med rasism mot asiater

”Sofia Vu, 19, publicerade en video som visar den rasism och de kränkningar hon utsattes för när hon besökte en videochatt. Videon (https://www.instagram.com/tv/CJGzgu_DODJ/?utm_source=ig_web_copy_link&fbclid=IwAR2oGDhRSxA1-4MR-q73G0E5FuFRqkKCVv8xDhOvi1H_MVPTgEn52UOSZBo) har hyllats för att den tar upp diskussionen om rasism mot asiater – men också polisanmälts av föräldrar för ärekränkning.”

”Sedan jag flyttade till Sverige så har jag blivit väldigt van vid att höra ”tjing tjong”, ”hundätare”, ”är du kines?”. Och folk ropar efter mig, både vuxna och barn.

Varje gång jag eller någon jag känner försöker ta upp rasism mot östasiater så tror folk inte på det. Eller så säger folk, ”ja men det är bara ett skämt, du måste skoja med lite”.”

(…)

”Så fort någon ser mig så är deras första tanke att dra upp ögonen eller säga ”ni hao” och göra en massa ”kinesiska” imiterande ljud. Och nu under pandemin så blir det också ett skuldbeläggande av mig för att dom antar att jag är kines.”

(…)

”Även nu när min video har blivit så stor så finns det många som tror att rasism mot östasiater inte är ett riktigt problem i det svenska samhället. Men det är det och den har funnits i flera generationer. Och folk säger alltid att det är ett skämt och att man ska bjuda på sig själv. Det har blivit så normaliserat så att folk inte ens tror att den finns. Men det är inte roligt att skoja om en folkgrupp och om hur dom ser ut.”

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sofia-spelade-in-rasismen-hon-fick-motta-pa-chattforum-polisanmaldes

”Sofia Vu, 19, säger att hon blivit van vid att höra människor ropa rasistiska eller kränkande ord efter henne sedan hon flyttade till Sverige. Samtidigt upplever hon att få tar det på allvar.

– Varje gång jag eller någon jag känner försöker ta upp rasism mot östasiater så tror folk inte på det, eller så säger de att det är ett skämt och att man måste skoja med. Därför kände jag att jag behövde spela in det.

Hon ställde in Sverige som plats i appen. När hon satte igång videochattarna började personerna på andra sidan direkt kommentera hennes utseende, många innan hon ens sagt ett ord. En del antog att hon var från Kina och anklagade henne för att vara orsaken till coronaviruset.

– Så fort någon ser mig är deras första tanke att dra upp ögonen, säga ‘nǐ hǎo’ (hej på kinesiska) eller imitera kinesiska ljud eller ord.

Sofia Vu klippte ihop det hon var med om och publicerade videon i sociala medier. Den fick stor spridning.

Efteråt har hon fått ta emot mycket kärlek, men också hat och hot. I videon förekommer minderåriga personer. Sofia valde därför att ta ner videon för att lägga upp en anonymiserad version.

– Vissa föräldrar till barnen har polisanmält mig för ärekränkning och förtal. De säger att jag hänger ut deras barn på internet, säger hon.

– Föräldrarna borde ha i tanken att deras barn som är minderåriga deltar på en sida som är för personer över 18 år. De borde ta ett snack med barnen och inte skylla problemet på mig.

Tobias Hübinette är lektor vid Karlstads universitet och forskar i ämnet rasism.

– Det är definitivt så att den specifika rasismen mot asiater är inlindad i humor. Det är den stereotypen av asiater som vi ofta ser i kultursammanhang och i populärkulturen. Den är därför svår att bekämpa –  just för att humor uppfattas som något positivt.

Tobias Hübinette menar att det finns en brist på medvetenhet kring hur rasism mot asiater ter sig.   

–  Vi har idag lärt oss i Sverige att rasism riktas mot olika minoriteter på olika sätt, det förstår de flesta numera. Rasism tar sig olika uttryck eftersom rasism mot olika minoriteter har olika historiska bakgrunder. När det gäller rasism mot asiater är det dock blankt för de allra flesta, många förstår inte ens att det uppfattas som rasism över huvud taget.”

Hur ska svenska tecknare och konstnärer porträttera asiater och hur lämpligt är det att referera direkt till Kina och viruset under pandemin när asiater utsätts för vardagsrasism?

Litteraturvetaren Josefin Holmström kommenterar idag graffiti- och gatukonstnären Irons på sistone mycket (och internationellt) uppmärksammade och omdebatterade satirteckning som föreställer Kinas ledare Xi Jinping och som har synts här och där på Stockholms gator under pandemin och den stora frågan är väl – utöver konstnären Irons rätt att kritisera den kinesiska regimen (och den kritiken instämmer jag också i) – dels

1, hur svenska satirtecknare väljer att teckna, måla, framställa, representera och porträttera (nordost- och sydost)asiater i allmänhet (nästan alltid med mer eller mindre knallgul hudfärg t ex)

och dels

2, om det är pedagogiskt och etiskt lämpligt att referera så direkt till viruset under just pandemin när svenska (nordost- och sydost)asiater redan utsätts för trakasserier och påhopp p g a att alltför många människor i Sverige (och i världen i övrigt) redan beskyller (nordost- och sydost)asiater i allmänhet för att sprida viruset?

”Restaurang Riches poster av Xi Jinping som Batman har väckt internationell avsky. Jinpings gula hudton för onekligen tankarna till gamla tiders nidbilder av asiater. Men Riche borde inte ha tagit ner konstverket.”

https://www.svd.se/fel-att-plocka-ner-rasismanklagad-affisch

”En anmärkningsvärd detalj är dock Jinpings gula hudton, som onekligen för tankarna till gamla tiders nidbilder av asiater. Efter att BBC uppmärksammat Bryanboys anklagelse har det gått fort. Riche har redan tagit ner Irons affischer, säger Carl Carboni som är konstansvarig på Riche (Aftonbladet 11/10). Men var det verkligen rätt sak att göra? Det är en komplicerad fråga.

Det är tveklöst så att asiater har utsatts för rasism under coronapandemin. Det är också sant att bilden av Xi Jinping har vissa olyckliga drag av vad forskaren Tobias Hübinette kallar för ”gulinghumor” (ett exempel på det är Killinggängets famösa sketch ur ”Nile City” med de ”sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-onen”).

Just rasism mot asiater har historiskt sett tolererats i mycket högre grad än till exempel anti-svart rasism, vilket kanske delvis har att göra med bilden av asiatiska folk som en så kallad ”model minority”, välintegrerade, ekonomiskt framgångsrika och skötsamma.

Samtidigt finns all anledning att kritisera Xi Jinping och hans regim, både ur coronasynpunkt och på grund av de fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter som i detta nu pågår i Kina. Uigurer, den kinesiska muslimska minoriteten, både förföljs, bevakas och sätts i så kallade ”omskolningsläger”, som av USA liknats vid regelrätta koncentrationsläger. Det ryktas även om tvångssteriliseringar av uigurkvinnor. Detta måste tas med i beräkningen när Irons Jinping-affisch bedöms.

Konstnären själv förklarar på Instagram att han ”arbetat mycket med hård satir och hånat människor i maktposition” och att detta porträtt var menat att kritisera ”diktatorn Xi Jinping och Kinas kommunistiska partis hantering av virusutbrottet”. Han har tidigare gjort en egen version av den berömda affisch där Barack Obama framställs i hjälteprofil över orden ”HOPE”, men i Irons version syns Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson med texten ”HATE”.

Iron har också målat Vladimir Putin bedjande inuti en ilsket rosa vagina, ett porträtt genomfört i samma stil som en klassisk rysk ikon.

Till saken hör också att ”Bat Man”-utställningen ingår i ett övergripande koncept där Taverna Brillo, del i samma koncern som Riche, uppmärksammar den fängslade svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai. Det rör sig alltså inte bara om en restaurang som fått feeling och smällt upp en graffitiaffisch de tycker ser lite fräck ut – här finns en tanke om kritik mot den kinesiska regimens överträdelser.”

Andres Lokko slår idag ett slag för (ras)humorn

Andres Lokko skriver idag i SvD om den populärkulturella ”kanon-klassiska” sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och visst har jag varit en av dem som utan tvivel allra mest/hårdast har kritiserat och attackerat (och många skulle väl kanske säga ”hängt ut”, ”hatat på” och möjligen t o m ”hotat” liksom ”trakasserat”) Lokko, Henrik Schyffert, Johan Rheberg, Robert Gustafsson och de andra i den gamla humorgruppen Killinggänget som står bakom sketchen men jag har då aldrig krävt censur och förbud i någon slags s k (vänsterradikal) politisk korrekthets och s k (svensk-asiatisk) identitetspolitiks namn och inte ens när SVT eller Schyffert själva år efter år hyllar sketchen som visserligen vid det här laget har utvecklats till en av landets mest odödliggjorda och folkliga sketcher (OBS: naturligtvis är det fel och förkastligt att t o m privat söka upp Schyffert, Lokko och de andra som jag då har gjort ibland bara för att de har fått miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar att vrida sig av skratt och leva ut sin lust och njutning när de har kul åt hur asiater anses se ut, anses röra sig, anses låta och anses bete sig):
104296931_745358616292903_2086419548543219208_n
 
 
”När jag själv pysslade med tv-humor i Killinggänget gjorde vi i mitten av 1990-talet en sketch i serien ”NileCity 105,6” där Robert Gustafsson i en liten roll presenterar sina föräldrar som föreställer två frukter. Detta för att visualisera en idiotisk ordvits – de är hans koreanska adoptivpäron. Den slutar med att personerna i fruktdräkter med vanvettigt överdrivet låtsasasiatiskt uttal väser Lou Reeds ”Walk on the wild side”.
 
Sketchen har sedan dess anklagats för att vara rasistisk. Jag – och mina killingkolleger – har accepterat detta och förklarat att vi i dag, ett kvarts sekel senare, knappast skulle skriva och framföra en sådan sketch.
 
Sketchen om de koreanska adoptivpäronen har inget som helst djup, det finns inga satiriskt intelligenta lager gömda under den tramsiga ytan. Den är vad den är. Och, ja, en stor del av humorn är baserad på en uråldrig rasistisk västerländsk schablonbild av asiater. Och eftersom sketchens enda egentliga funktion är att bete sig surrealistiskt så finns det ingenting att försvara. Eller?
 
Jo, det finns någonting att försvara. Sketchen i fråga är fiktion.
 
Förlegad, irrelevant och gammal, ja, och innehållande rasistiska stereotyper men fortfarande en form av konst.
 
Precis som Basil Fawlty.
 
De blottlägger upphovspersonernas egna – och sin tids – fördomar, rädslor och okunskap. Eller kommenterar åsikter som – fortfarande – existerar. Humorn pekar på dessa i all deras anskrämliga nakenhet. Jag förstår inte vem som ska avgöra hur korrekt konst och lämplig satir ser ut.
Jag undrar bara försynt om den som, med all rätt, har tolkningsföreträde i ämnet verkligen vill ta på sig ansvaret att avgöra vilken konst och fiktion – ny eller gammal – som ska få visas, höras och läsas.
 
Varningstexter och pedagogisk kontextualisering har jag förstås inga som helst problem med, i synnerhet inte mitt i en viktig kamp för jämlikhet och mänskliga rättigheter.
 
Men jag finner censurering av konst och fiktion så genuint läskig eftersom jag inte är kapabel att begripa hur det kan sluta i något annat än en katastrof.”

Om Asterix och rasstereotyper

DN:s Jonas Thente har naturligtvis rätt när han idag skriver om Asterix skapare Albert Uderzos bortgång för precis som Hergés Tintin har Asterix öppnat både världen och historien för miljontals och åter miljontals västerländska barn och ungdomar i generation efter generation. Framför allt för otaliga arbetarbarn i Sverige och i Väst har serier som Asterix och Tintin haft en bildande roll och pedagogisk uppgift vad gäller att berätta om historiska riken och skeenden och avlägsna länder och folk som de (d v s arbetarna barn och ungdomar) kanske aldrig hade kommit i kontakt med annars men tyvärr vimlar Asterix liksom Tintin samtidigt av både åtskilliga rasstereotyper och koloniala fantasier.
90765870_10157296438780847_8168484629657944064_n.jpg
 
”Uderzo och hans medskapare René Goscinny öppnade 1961 världen för den lille Asterix och hans så småningom miljoner läsare. Han hade en frodig men ändå exakt tecknarstil, Uderzo, men det var ansiktena han triumferade med. Få har kunnat teckna så uttrycksfulla och ändå enkla konterfej som han, vare sig de tillhört galler, vikingar, britter, belgare, greker eller olyckliga soldater i den hårt prövade romerska ockupationsmakten. Uderzos pennor fyllde en rik och historiskt mycket bildande värld med kött och blod.”