Kategori: rasstereotyper
Min andra ursäkt inom ett års tid vad gäller den svenska gulinghumorn
I över två årtionden har jag gång efter annan och både hämningslöst och hänsynslöst (enligt devisen ”förstör det som förstör dig”) ”hängt ut” och (frontal)attackerat ett mycket stort antal svenska medier, redaktioner, företag, koncerner, skådespelare, tv-program, programledare, produktionsbolag, regissörer, scenkonstinstitutioner, reklambolag, föreningar, organisationer, musiker, sångare och artister för att producera och/eller distribuera rasstereotyper av asiater och nu senast gäller det veckotidningen Allas.
För ett år sedan erhöll jag min allra första personliga och privata ursäkt från DN:s chefredaktör Peter Wolodarski efter att DN hade publicerat en rasstereotyp bildkomposition som föreställde en asiatisk person enbart för att roa de högutbildade höginkomsttagarna i huvudstadsregionen som prenumererar på DN och nu har Allas chefredaktör Åsa Liliegren i dagarna ”förärat” mig min andra personliga och privata ursäkt.
Kort och gott går det nog inte att säga något annat än att majoritetssamhällets syn på rasstereotyper av asiater faktiskt håller på att förändras i detta nu – d v s båda dessa personliga och privata ursäkter som jag har erhållit inom ett års tid är inget annat än ett tecken i tiden som tyder på att icke-asiaternas och majoritetssvenskarnas så folkkära så kallade ”gulinghumor” kanske faktiskt är på utgång i skrivande stund om än inte över en natt för det kommer naturligtvis att ta många år innan så sker.
Återigen intervjuad om den folkkära svenska ”gulinghumorn”
Aftonbladets Kristoffer Bergström:
”Handbollslegendaren ”Bengan” Johansson hyllades på Idrottsgalan med ett porträtt från 90-talet när han snedställer sina ögon.
Det är en rasstereotyp som inte hör hemma i tv år 2023, anser forskaren Tobias Hübinette.
– Jag kan inte tänka mig att de medvetet velat kränka någon, men det är klart att det är olyckligt ändå. Vi vill alltid visa respektfulla bilder så gott vi kan, säger Johanna Bäckström Lerneby, nyhetschef och ansvarig utgivare på SVT.”
”Fotot är från OS i Atlanta 1995, då Bengt Johansson var förbundskapten för handbollslandslaget.
Enligt Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, är det inte förvånande att bilden finns i arkiven. Det problematiska är att Idrottsgalan okommenterat lyfter fram den 28 år senare.
– Den här sortens poser ser man än idag när idrottsevenemang äger rum i Öst- och Sydostasien. Ett svartmålat ansikte anses väldigt stötande numera men det här får bara passera, för man ser inte posen som stötande utan bara som rolig, säger han.
Vad är problemet med att härma asiater på det viset?
– Det är en sak att härma hur djur rör sig. Men i det här fallet är posen kopplad till ett klassiskt rastänkande, den frammanar ett helt ”paket” om asiater som något vi ska skratta åt.
Vad finns mer i det paketet?
– Att asiater är lustiga, att språket och bokstäverna är konstiga, att de har en konstig kultur etc. Och bakom humorn finns en rädsla för det man tidigare kallade den gula faran.
”Gulinghumorn” bottnar i rädsla, menar Hübinette. Den populariserades på 1980-talet när Japan höll på att bli världens största ekonomi. På skolgårdar drog barn i ögonen och sjöng så kallade tjing-tjong-ramsor och på tv klädde komiker ut sig till underdåniga kineser.
– Japan var på väg att gå om USA innan finanskraschen i början av 90-talet. Då skrämdes man av Japan så den här sortens yttringar och alla skratt som de framkallade var ett sätt att bearbeta den rädslan, säger Hübinette.
Bör kritiken riktas mot SVT:s gala eller mot ”Bengan”?
– Om man vill prata om skuldbörda så skulle jag inte peka på ”Bengan”. Han var väl mest som så många andra var och är. Det handlar om att SVT låter det passera år 2023.
Bilden visades under galans in memoriam-inslag där idrottsprofiler som dött under 2022 uppmärksammades.
Tränaren Bengt Johansson, som avled i maj, hyllades lite extra med ett kollage av rörliga bilder – följt av porträttet med det snedställda ögonen.
SVT producerade inte galan och har inte valt ut bilderna, men beklagar ändå hur ”Bengan” porträtterades.
– Jag kan inte tänka mig att de medvetet velat kränka någon, men det är klart att det är olyckligt ändå. Vi vill alltid visa respektfulla bilder så gott vi kan, säger Johanna Bäckström Lerneby, nyhetschef och ansvarig utgivare på SVT.
Hur ser du på att bilden ändå syntes i er sändning?
– Det är obetänksamt och olyckligt.
Så varför valdes just den bilden av tusentals ut?
Galans vd Stephan Rimér har inget rakt svar. Han säger sig varken känna till avsikten när porträttet togs på 90-talet eller tanken med att den lyftes fram vid årets gala.
– Jag kan inte svara på det i detalj, men vi har inte haft för avsikt att göra något annat än att uppmärksamma och hedra ”Bengans” minne och eftermäle. Tittar man på inslaget så var det en hel del material på honom, så jag gissar att just den bilden skulle uppfattats som att han är en glad gamäng, säger Rimér.
SVT tycker ändå att det var olyckligt.
– Det tycker vi också. Bara att diskussionen uppstår är olyckligt.
Rimér betonar att han inte vet om handbollstränaren verkligen härmar en asiat.
– Vårt gäng har inte plockat upp vilka konnotationer bilden har. Det här får vi skylla på våran bristande kunskap i ämnet, för vi ville inte skoja om etniciteter utan bara spegla hans positiva sätt och glada upptåg.
Hur ser du på saken nu i efterhand?
– Att vi borde ha varit mer uppmärksamma.”
Chinateatern i Stockholm har i höst äntligen ändrat sin logotyp efter många års kritik från asiaters i Sverige sida
I all tysthet har anrika Chinateatern i Stockholm ändrat sin logotyp nu i höst efter den senaste vändan av kritik som riktades mot etablissemanget (p g a den tidigare logon) i samband med att en artist med asiatisk bakgrund gästade teatern. Fram till oktober 2022 bestod Chinateaterns logo av en typisk rasstereotyp av en kinesisk och (sydost- och öst)asiatisk man iförd en klassisk konhatt eller kulierhatt och försedd med en sirlig mustasch av mandarintyp men nu är mannen ifråga borttagen och kvar är enbart texten Chinateatern som dock fortfarande skrivs med det typsnitt som kallas wonton och som syftar till att skapa en ”air” av (Sydost- och Öst)Asien när en viss text skrivs med latinska bokstäver.
Det går nu bara att hoppas på att även skylten som hänger över huvudentrén till teatern också bytts ut framöver även om det nog inte är säkert att så kommer att ske då teatern tidigare har försvarat sin logotyp med motiveringen att den är historisk och därmed på något sätt kulturminnesskyddad, vilket inte stämmer men vilket samtidigt är ett argument som har låtit övertygande.
Och denna typ av jämförelse är som alltid lite ”klyschig” men här kommer den igen för ”femtielfte” gången:
Det är svårt att tänka sig att en svensk teater eller en annan typ av ”offentlig” och kommersiell inrättning (en biograf, en butik, en restaurang, en klubb, ett café o s v) idag skulle kunna ståta med en logotyp som föreställer en svart man (eller kvinna) i form av en klassisk rasstereotyp eller för den delen en judisk man (eller kvinna) eller en man (eller kvinna) med bakgrund i den s k MENA-regionen vilka framställs stereotypt men fram till oktober 2022 var detta alldeles uppenbarligen fullt möjligt vad gäller just (sydost- och öst)asiater.
Edsbergs fritidsgård i Sollentuna kommun har i sommar ohämmat och skamlöst frossat i den så älskade svenska s k ”gulinghumorn”
En av fritidsledarna, en majoritetssvensk man vid namn Magnus, satte i somras på sig en mask i form av en karikatyr av en asiatisk man och lät sig fotograferas i fritidsgårdens lokaler och därefter postades bilden på fritidsgårdens officiella Instagram-sida som i övrigt annars explicit hyllar mångfald och antirasism och kommunicerar att alla barm och ungdomar är välkomna till fritidsgården såsom exempelvis alla ”gäris”, alla afrosvenska barn, alla hbtq-ungdomar samt alla som gillar manga och japansk populärkultur.
Magnus benämndes i bildtexten som ”Jong Un” och en riktigt snäll tolkning från min sida säger att det kan ha handlat om en edgy:ig politisk kritik mot Kim Jong-uns regim i Nordkorea men det är dock inte särskilt troligt att det var intentionen och budskapet utan bilden hade egentligen bara ett enda syfte – att sprida glädje och njutning och locka fram till hånskratt och hånleenden bland alla icke-asiater.
Det är f ö troligt att masken ifråga tillhör fritidsgården och i förlängningen komunnen och används vid maskerader och andra utklädningstillfällen av fritidsledarna och/eller av de barn och unga som besöker fritidsgården och deltar i dess aktiviteter.
Den person som tipsade mig om bilden, som i sammanhanget kan kallas en visselblåsare, är knuten till kommunen och hen försökte förgäves under en hel månads tid få fritidsgården och kommunen att reagera och även agera genom att avpublicera och ta bort fotot på Magnus.
Detta gjordes också till slut (och för några dagar sedan) men först efter att visselblåsaren kontaktade Instagram-kontot Stop Asian Hate Sweden och andra antirasistiska Instagram-konton vilka tillsammans uppmärksammade och kritiserade Edsbergs fritidsgård och kommunen för att både ha postat bilden och låtit den vara kvar så länge.
OBS: Detta handlar inte om att underblåsa den s k identitetspolitiska s k cancelkulturen.
Det är nämligen en sak när majoritetssvenskar och icke-asiater i övrigt har kul åt hur asiater uppfattas se ut, röra sig och bete sig när den s k ”gulinghumorn” är riktad till vuxna majoritetssvenskar och vuxna icke-asiater i övrigt.
Det är naturligtvis illa nog när svenska skådespelare och artister iscensätter sig själva som asiater i s k yellowface och ropar på låtsasasiatiska och ler lismande och bugar och bockar likt robotar till publikens (när det exempelvis handlar om scenkonstföreställningar och ståuppkomik-shower) eller tittarnas (när det handlar om spelfilmer, tv-program, reklamfilmer och annonser) förtjusning men när det handlar om utbildade (för att bli fritidsledare krävs utbildning) kommunanställda som arbetar med och för barn och unga så är det riktigt illa för att inte säga en ren katastrof.
De asiatiska barn och unga som bor i stadsdelen Edsberg i Sollentuna och som besöker den kommunala fritidsgården får för det första träffa och ha att göra med fritidsledare som öppet har kul åt deras förmodade utseende.
De majoritetssvenska och icke-asiatiska barn och unga som frekventerar och ”hänger” på fritidsgården socialiseras för det andra in i att det är fullständigt socialt accepterat att ha kul åt hur asiater föreställs se ut när vuxenvärlden (i form av fritidsledarna) och det offentliga Sverige (i form av kommunen) både skapar och sprider, och sanktionerar och legitimerar rasstereotyper av asiater via ett officiellt Instagram-konto.
För det tredje innebär det att den så folkkära svenska s k ”gulinghumorn” fortsätter att vidmakthållas även in i framtiden och det faktum att Edsbergs fritidsgård och Sollentuna kommun inte på något sätt förstod visselblåsarens kritik och prompt vägrade att avpublicera bilden i en hel månads tid säger allt om den närmast fullständiga okunskapen om antiasiatisk rasism och rasstereotyper av asiater liksom nog också om den närmast totala bristen på empati för just asiater och detta trots att alla hatbrott som begicks mot asiater i Väst inklusive i Sverige under de båda pandemiåren 2020-21 borde vara i färskt minne.
Reflektioner kring att ha kritiserat svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” under 20 års tid mot bakgrund av att DN bad om ursäkt igår
I över två årtionden har jag offentligt och regelbundet kritiserat (för att inte säga attackerat och ”hängt ut”) ett vid det här laget alltför stort antal svenska tidningar, tidskrifter, redaktörer, journalister, tecknare, konstnärer, tv- och radio-program och kanaler, produktionsbolag, reklambyråer, filmbolag, politiker, företag/are, koncerner, skådespelare, regissörer, komiker, teatrar, operahus, artister, musiker, författare, förlag, kulturpersonligheter och kändisar av alla de slag för att producera och sprida rasstereotyper av asiater och s k ”gulinghumor” i ett svenskt nutidssammanhang.
Jag har genom åren lyckats få ur mig ett stort antal artiklar och texter som rör svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” både innanför och utanför akademin och både i debatt- och forskningssammanhang driver jag tesen att rasstereotyper av asiater är mer socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och inte minst mer folkkära och populära och därmed mer kommersiellt och även konstnärligt gångbara än rasstereotyper av andra minoriteter i dagens Sverige och de allra flesta av dagens svenskar uppfattar och upplever därmed inte att det ens handlar om rasstereotyper när de rör asiater (d v s de anses kort och gott inte vara problematiska på något sätt då de inte kopplas till föreställningar om ras överhuvudtaget).
Oftast har jag bemötts med hån och ofta t o m med hat (och ibland faktiskt med hot för ingen uppskattar väl antagligen att bli kritiserad och fr a inte att bli ”uthängd” med namn i offentligheten) från både personerna ifråga som jag har attackerat och deras chefer, uppdragsgivare, kollegor, vänner och t o m familjemedlemmar och sist men inte minst deras ofta månghövdade publik, fans, tittare, lyssnare, konsumenter, sympatisörer och anhängare. Så sent som 2018 valde SVT exempelvis att gå till motangrepp och försvara återsändandet av den folkkära Killinggänget-sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och en av dem som tillsammans med Johan Rheborg och Robert Gustafsson uppförde detta odödliggjorda nummer, antirasisten Henrik Schyffert, hörde av sig privat och försvarade sig även i andra sammanhang.
Några få gånger har jag dock lyckats få till en förändring och förbättring och t o m en ursäkt. För flera år sedan attackerade jag Sveriges nationalscen Dramaten och den svenska scenkonstvärlden i allmänhet för alla sina yellowface-uppsättningar och yellowface-roller och blev då kontaktad av Dramaten som såg till att ändra hur de icke-asiatiska skådespelarna som skulle spela asiater var sminkade och klädda samt hur de både lät och rörde sig på scenen (d v s hur de koreograferades).
För några år sedan gav jag mig på komikern och artisten Filip Dikmen (OBS: det hör då till saken att jag måhända urskillningslöst har attackerat kvinnor som män, unga som gamla, homos som heteros och icke-vita som vita och aldrig tagit hänsyn till om personen ifråga råkar vara underordnad) efter att han hade satt upp en sketch där han iscensätter sig själv som en ”asiatisk” man som arbetar på en fiktiv asiatisk restaurang och även publicerat en filminspelning av densamma inför sina 100 000-tals fans och följare i sociala medier. Det hela resulterade i att Dikmen slutade att uppföra denna sketch och raderade alla spår av den digitalt även om han aldrig kontaktade mig privat eller bad om ursäkt offentligt.
Och igår slutligen så attackerade jag Sveriges största och ledande tidning DN för antagligen 12:e eller 13:e gången (beroende på hur en räknar) för att ha publicerat en rasstereotyp s k ”gulinghumor”-bild och efter bara några timmar hörde DN:s chefredaktör Peter Wolodarski av sig och bad om ursäkt för publiceringen.
Sedan är det en annan sak att åtskilliga tyvärr valde att gå till försvar för både DN och bilden igår på Twitter i samband med den debatt som utbröt där rörande om bilden är problematisk eller ej men så har det alltid varit under de över 20 år som jag har kritiserat rasstereotyper av asiater (d v s jag är vid det här laget så van vid att debatten ser ut så att jag inte längre blir förvånad) och möjligen kommit att bli något den svenska offentlighetens ”enfant terrible” vad gäller frågan om synen på asiater i Sverige (d v s rätt så många, och kanske särskilt alla dem som jag har attackerat, anser mig nog vara både ”aggro”, våldsam, vidrig, elak och rentav illvillig och ”ond” som om och om igen ”hänger ut” personer med namn i sammanhanget) för det går så klart att ifrågasätta om en total och ibland måhända fullständigt hänsynslös frontalattack verkligen är den mest etiska, effektiva, strategiska och pedagogiska metoden för att kritisera den svenska s k ”gulinghumorn”.
På 50-talet orsakade japanska idrottare stor uppståndelse när de besökte Sverige och de omskrevs i pressen som ”snedögda” och ”gula”
På 1950-talet var Sverige uppenbarligen så utpräglat rasligt homogent att japanska idrottare på besök i Sverige uppmärksammades stort i dåtidens media och än mer i dåtidens ”vardag” när de besökte landet.
Enligt pressens rapportering räckte det ibland med att en japansk idrottare gick utanför hotellrummet och rörde sig i det offentliga rummet för att uppemot hundra svenska barn skulle flockas runt densamme och stirra och ställa frågor och ibland t o m be om en autograf. De svenska journalisterna skrev också gärna explicit att japanerna ifråga var kortväxta, smala, små, ”snedögda” och ”gula”. En sydkoreansk invandrarman som kom till Sverige redan på 50-talet har f ö berättat för mig att när han promenerade längs Kungsgatan i Stockholm vände sig i stort sett alla förbipasserande om och tittade på honom.
Det ska då påminnas om att så sent som år 1980 hade endast runt 1% av den svenska totalbefolkningen någon form av utomeuropeisk bakgrund (varav närmare en tredjedel var utlandsadopterade) att jämföra med dagens andel som uppgår till runt 20%.
År 1990 publicerade GP en grov rasstereotypisk teckning av en japansk man
Har under mitt sökande efter ursprunget till de specifikt svenska rasstereotyperna av (sydost- och öst)asiater på sistone ”sprungit” på ett flertal lite äldre visuella framställningar av asiater och inte minst i form av den svenska dagspressens teckningar och en av dem kan nog vara en av de grövsta rasstereotypa representationerna av en asiatisk person som åtminstone jag har stött på i ett svenskt sammanhang:
År 1990 publicerade Göteborgs-Posten ett stort reportage om hur den amerikanska bilindustrin gick på knäna på grund av den japanska dito (och under den extrema högkonjunkturperiod som i Japan brukar kallas bubbelekonomiåren) och reportaget illustrerades med en teckning som hade den dåvarande GP-tecknaren Ulf Sveningson som upphovsperson.
Sveningsons bild slår nog t o m DN:s tecknare Hans Lindströms rasstereotypa framställningar av asiater och bl a av nordkoreaner som illustrerade DN:s ledarstick på 2000- och 2010-talen och står inte långt efter de mest extrema amerikanska s k ”Japan bashing”-bilderna som kunde publiceras i amerikansk press på 80-talet som ett sätt att bearbeta den ”gula faran”-panik som präglade USA och västvärlden i övrigt under Japans s k bubbelekonomi-period.
Grova för att inte säga groteska rasstereotyper av judar, romer, samer, svarta, turkar, indier och latinamerikaner m fl s k folkgrupper har genom årtiondena publicerats i riklig mängd i svensk press liksom i andra tryckta, analoga (pappers)sammanhang men det är svårt att tänka sig att en motsvarighet till denna bild föreställande exempelvis en afrikan eller en arab skulle ha kunnat publiceras i en svensk dagstidning år 1990.
En snäll tolkning av Sveningsons bild säger att den föreställer en patriarkal japansk företagsägare eller direktör som Sveningson har valt att feminisera eller kanske t o m queera (de rödfärgade ”geishakinderna”) för att uttrycka ett antikapitalistiskt och antipatriarkalt budskap på en och samma gång och cowboyutstyrseln kan kanske tolkas som en kritik av den vita amerikanska hypermaskuliniteten men det mest troliga är nog att Sveningson medvetet eller omedvetet har låtit sig inspireras av de amerikanska s k ”Japan bashing”-nidbilder som han bör ha stött på under 80-talet och vilka i sin tur går tillbaka till de äldsta, moderna, västerländska rasstereotyperna av asiater vilka uppstod i USA vid 1800-talets slut och firade triumfer i den allierade antijapanska krigspropagandan under Andra världskriget liksom delvis även under de efterföljande Korea- och Vietnamkrigen.
Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen
Den stridbara författaren, läraren och journalisten Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen genom att i flera artiklar som publicerades under loppet av det mytomspunna året 1968 gå till generalangrepp mot ett flertal kanoniserade svenska författare och illustratörer och anklaga dem för att kolportera rasfördomar, som det hette på den tiden.
Stjärne framstod på sin tid som landets mest högljudda kritiker av svenska rasstereotyper i både ord och i bild och på Biblioteksföreningens nationella kongress i Göteborg i augusti 1968 levererade hon en bredsida mot den svenska barn- och ungdomslitteraturvärlden med alla dess författare, tecknare, illustratörer och förlag och talade om en ”indoktrinering” i rasstereotyper av kolonialt snitt och en ”ansvarslöshet och tanklöshet som måste bekämpas”.
Stjärne pekade bl a ut ”eskimåtrollet” Figges skapare Bo Beskow som upplevde sig anklagad för ”rashets” och flera av dåtidens kulturkritiker valde därför att gå till försvar för Beskow och bl a för att Stjärne sades anlägga amerikanska perspektiv på det svenska sammanhanget vad gällde rasfrågorna. En av Beskows försvarare frågade sig ”var blir humorn av?” om böckerna ska ”censureras av gravallvarliga vuxna”. Andra menade att Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och hennes pappa ”n-g-rkungen” snarare borde ses som ett positivt exempel då Pippi ”tar ur n-g-rbarnen deras fåniga vördnad för vitt skinn” samt att även vita karaktärer framställdes på ett stereotypt sätt såsom Ulf Löfgrens ”grisskära vita män”.
Det Stjärne gjorde 1968 var helt enkelt att initiera Sveriges första debatt om rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen.
Vem är egentligen ”kryddan”?
En undrar ju ”i sitt stilla sinne” (som i just mitt fall är fullt av erfarenheter av rasstereotyper av asiater) vad eller kanske snarare vem som egentligen är ”kryddan” och en ”mustig färgpalett”? Bakgrunden är då att Gudrun Sjödén, som är ett av landets mest lönsamma och framgångsrika modeföretag, har en lång historia av exotifierande annonser och stereotyp reklam liksom också av att låta sig inspireras av den utomvästerländska världen vad gäller design och estetik.
Just nu pågår en unik auktion som har direkt bäring på den afrosvenska historien: 11 tavlor föreställande Pierre Louis Alexandre finns till försäljning
Just nu pågår en tämligen unik auktion hos Crafoord Auktioner för den som är intresserad av afrosvensk historia:
Totalt 11 av sammanlagt 40-talet kända målningar som föreställer hamnarbetaren Pierre Louis Alexandre (1844-1905) från Franska Guyana, som under sin långa levnad i Sverige mellan 1863-1905 var mer känd som ”N-g-rn Pettersson” (bland konstnärerna i Stockholm) och som ”Svarte Peder” (bland hamnarbetarna på Södermalm), finns just nu till försäljning.
Pierre Louis Alexandre var antagligen den första afrosvensken som bodde permanent i Sverige som agerade modell åt ett flertal av dåtidens svenska konstnärer. Tavlorna har fram tills idag ägts av Mats Werner som snart kommer ut med en bok om Pierre Louis Alexandre, som råkade befinna sig i och leva i Sverige när både den svenska orientalismen och det svenska rastänkandet hade sin storhetstid, vilket är rätt så (över)tydligt vad beträffar tavlorna ifråga.
Tobias Hübinette 