Category: rasstereotyper

Om svenska polisers sårade känslor

Många poliser som just nu tjänstgör under Almedalsveckan i Visby har tydligen tagit mycket illa vid sig av kritiken och känner sig tydligen sårade och besvikna över hur de framställs i medierna och av politikerna och tydligen inte minst efter att Annie Lööf uttalade att det är polisens fel att nazister och högerextremister tillåts terrorisera, attackera, misshandla, trakassera, hota och störa allt och alla som de uppfattar som sina både rasliga och ideologiska fiender:
 
 
”Fotbollshuliganer och stenkastande ungdomar i förorter kan köras bort för att de stör ordningen. Men inte nazister som skrämmer besökare i Almedalen. Förklaringen är att mötena på Gotland har ett betydligt starkare grundlagsskydd, enligt polisen.”
 
Samtidigt undrar en ju varför så många antirasister och antifascister genom åren har gripits och transporterats bort i polisbilar och polisbussar och till och med i ”chartrade” kollektivtrafikbussar för att de trots tillstånd anses ha stört nazister och högerextremister från att hålla möten och demonstrera.
 
De i Visby tjänstgörande polisernas sårade känslor påminner f ö inte lite om när den numera så beryktade Skånepolisen återigen avslöjades med ännu en s k rasskandal år 2010 (d v s Skånepolisen ertappades då än en gång med polisfingrarna djupt nere i rasstereotypernas syltburk): Det året avslöjade nämligen en utlandsadopterad polis (genom att helt sonika ”tjalla” och ”gola” till media om saken) att Skånepolisen hade använt sig av fingerade ”namn” som ”N Ni-g-r-son” och ”Oscar N” i sitt interna utbildningsmaterial om mångfald och (andragenerationsförorts)ungdomar och som svar på den rättmätiga kritik som följde uttalade Polisförbundet bland annat följande som närmast ordagrant kan översättas med ”goddag yxskaft”:
 
”Alla poliser riskerar att utsättas för en värdegrundspanik vilket kan resultera i en skräckstämning inom kåren: En ytterst allvarlig värdegrundsfråga är den om hur vi skall förhålla oss till varandra. Det vi kan konstatera i dagsläget är att vi väljer att prata förbi varandra i dessa frågor. Det är viktigt att ta upp synpunkter i det forum man befinner sig i. Det vi annars är på väg in i är livet man levde i gamla Östeuropa. (…) Ett angiverisystem dödar all diskussion och begränsar yttrandefriheten. En öppen diskussion i värdegrundsfrågor är vital. Vad håller vi på med?”.

Makode Lindes ”antirasistiska” blackface-konst fortsätter att uppskattas av högutbildade höginkomsttagande majoritetssvenskar

Annons i dagens Svenska Dagbladet:
SvD 27 jan 2018 Linde.jpg

Linde är både Sveriges mest kända, mest hyllade och mest framgångsrika icke-vita och afrosvenska konstnär och tillsammans med sin tidigare manager Alexander Bard är han också den som bredvid Bard har försvarat det fortsatta bruket av det svenska n-ordet allra högljuddast och allra tydligast i offentligheten.

År 2012 skrev jag följande artikel om Lindes konst tillsammans med Lennart E.H. Räterlinck och som jag gärna repriserar här nedan:
”Makode Lindes blackface-konst förstärker vit rashumor
Lindes blackface-konst leder inte till ett möte med den Andra och förstärker en vit rashumor och den vita antirasistiska hegemonin
 
Under många år har konstnären Makode Lindes signum utgjorts av att reproducera blackface-ansiktsmålningar på snart i stort sett alla upptänkliga föremål och bilder, och med en explicit referens till den amerikanska minstrel-showen som hade sin storhetstid i USA mellan ca 1830-1900. När Lindes famösa tårta som ställdes ut och konsumerades på Moderna museet den 15 april i år i samband med KROs 75-årsjubileum och World Art Day gjorde denne världsberömd över en natt hyllades han av en enad konst- och kulturvärld som en radikal antirasist. DN Kulturs Björn Wiman skrev att tårtan var ”djupt antirasistisk” och Linde själv påpekade att alla de som närvarade vid arrangemanget på museet var antirasister inklusive ministern. Den enda tydliga protesten som hördes i den svenska offentligheten kom från Afrosvenskarnas riksförbund som menade att oavsett konstnärens antirasistiska intention så reproducerar verket en både rasistisk och misogyn stereotyp av en svart kvinna. Detta synsätt avfärdades dock med beskyllningar om identitetspolitik och censurkrav, men däremot framförde svarta feminister i både USA och Storbritannien en liknande kritik. Några veckor senare förärades Linde med två utställningar som formligen frossar i blackface-reproduktioner, och den 8-9 juni arrangerade Linde tillsammans en performance på Galleri So i Kungsträdgården där han till en fnittrande publiks förtjusning iscensatte Nattvarden med blackface-målade deltagare och bjöd in besökare att låta sig målas i blackface.
 
Linde har förklarat sin konst med att den syftar till ett omstöpande av en enligt honom i Sverige välkänd kulturell referens, det vill säga minstrel-showens blackface. Han kallar sin konst för Afromantics och utgår från att blackface är en romantiserande stereotyp som när den placeras i ett anakronistiskt sammanhang, till exempel påmålad på Venus från Milo eller i form av Venus från Willendorf som på World Art Day, antas skapa en situation där betraktaren provoceras att inleda en antirasistisk reflektion. När det gäller konst i allmänhet som gestaltar lidande och förtryck ställer dessa betraktaren inför frågan: ”Förmår du titta på det här?”. Tanken att ett konstverk kan fungera som en provokation där chocken syftar till en ökad medvetenhet och ett förändrat beteende hos betraktaren är dock djupt problematisk i Lindes fall eftersom den förväntade kritiska reflektionen antas uppstå genom Lindes blackface-reproduktioner som inte kan vara något annat än sårande och nedsättande för svarta. I den meningen är Lindes konst en medveten gestaltning av det rastänkande och den rasistiska ideologi som han uppger sig vara emot och vilja bekämpa, och som han vill att de som betraktar hans konst ska börja reflektera kring. Det är helt enkelt inte möjligt att separera konstverket från den rasism den alltid redan är en del av.
 
Den avgörande frågan är därmed om Lindes konstnärliga iscensättande av en rasistisk stereotyp och ideologi har någon subversiv potential, och om hans konst förmår gå bortom det faktum att försöket att belysa rasismen bara blir en upprepning av rasismen. Den subversiva potentialen i Afromantics-blackfacekonsten sägs av Linde själv ligga i att betraktaren tvingas ikläda sig en rasistisk blick, förhoppningsvis med en antirasistisk självrannsakan som följd. En av huvudpoängerna med Lindes konst handlar om ett utplånande av det individuella, där den Andra inte längre är urskiljbar som individ utan endast förmås uppfattas som en stereotyp, som inte är fullt mänsklig och som blir på gränsen till monstruös. Tanken är uppenbarligen att detta ska ses som ett exemplifierande av en rasistisk blick. I stället blir den Andra genom att avskiljas från sitt sociala och historiska sammanhang till ett konsumtionsobjekt som endast existerar för att medvetandegöra betraktaren som dessutom alltid föreställs vara vit. Den Andra existerar i Lindes konst enbart för att befrämja att betraktaren blir antirasistiskt medveten. Lindes idé om att det bisarra och det monstruösa i det iscensatta mötet med den Andra skulle kunna leda till en antirasistisk insikt hos betraktaren är just det mest etiskt problematiska med dennes konst. Genom att den Andra redan på förhand är avhumaniserad och genom att hon inte har någon som helst egen röst utanför den stereotypa, rasistiska bilden av henne, så blir det tilltänkta mötet i stället ett möte som aldrig ens äger rum.
 
Eftersom Lindes konst existerar i en vit kontext med en oftast vit publik och med vita konstköpare och eftersom hans konst framför allt har ett så ensidigt vitt tilltal så är det inte förvånande att den vita svenska konst- och kulturvärlden geniförklarar denne som en radikal antirasist efter tillställningen på Moderna museet, de två utställningarna och det senaste blackface-performanceverket. Vad Lindes monomana blackface-reproducerande konst i själva verket handlar om är den både bygger på och förstärker en vit rashumor som redan är normaliserad i dagens Sverige och som knappast kan kallas antirasistisk, och framför allt resulterar den i det fortsatta upprätthållandet av en vit antirasistisk hegemoni som inte bryr sig om att lyssna på de minoriteter som i antirasismens namn stereotypiseras, marginaliseras och förnedras.”

H&M-annonsen kan bara förstås inom ramen för den militanta svenska antirasismen och den militanta svenska färgblindheten

En måhända slarvig ”snabbanalys” av den redan famösa och likaledes redan världsberömda H&M-annonsen (då H&M är ett multinationellt företag som är känt i hela världen):
H&M jan 2017.jpg
 
H&M-annonsen är så sverigespecifik som den bara kan bli och kan bara förstås utifrån en specifik svensk kontextualisering och utifrån en specifik svensk historisering och naturligtvis också enbart utifrån en specifik svensk ras- och vithetsanalys då den dels har tillkommit inom ramen för den militanta (majoritets)svenska antirasismen parad med den likaledes militanta (majoritets)svenska färgblindheten och den om möjligt än mer militanta (majoritets)svenska viljan och begäret att stå utanför både världen och historien (och framför allt att stå utanför allt som har med ras och kolonialism att göra) och vara mänsklighetens och planetens avantgarde (och det är väl just därför som annonsen har förorsakat så mycket förvirring och förvåning utanför landets gränser):
 
Dels handlar det om den (majoritets)svenska antirasistiska intentionen och begäret efter mer mångfald, maxad normkritik och breddad representation (och den mest uppskruvade formen av mångfald, normkritik och representation i en svensk antirasistisk och normkritisk kontext är naturligtvis en helsvart person, d v s inte en blandad person som annars tidigare har varit normen i den svenska kommersiella bildkulturen) som samtidigt ”täcks över” av den (majoritets)svenska färgblindheten som inte minst aktiveras när kritiken kommer (”det är ni som säger och ser att hen är svart – för oss är det bara ett barn bland andra för vi ser faktiskt inte att hen ser annorlunda ut på något sätt”) och dels handlar det om att (majoritets)svenskar i gemen inte vidkänner och erkänner sig vara en del av den koloniala föreställningsvärlden och ap- och djungeltematiken (kopplad till svarthet) anses därför inte ha någon som helst bäring på dagens Sverige, dagens svenskar och dagens svenskhet då det var de genomrasistiska britterna, fransmännen, portugisernas, belgarna, italienarna, holländarna, spanjorerna, danskarna och tyskarna som koloniserade Afrika och förslavade och förtryckte afrikanerna och därför betyder inte ap- och djungeltematiken (kopplad till svarthet) någonting i en specifik svensk samtidskontext då Sverige, svenskarna och svenskheten i förlängningen står utanför både världen och historien och framför allt inte har någonting med ras och kolonialism att göra överhuvudtaget.
 
På ett symboliskt plan går det slutligen att med fog argumentera för att H&M-annonsen utgör ”ändhållplatsen” för den militanta (majoritets)svenska antirasismen och den militanta (majoritets)svenska färgblindheten och den därmed vidhängande svenska vithetsmonologen och vithetspsykosen (d v s den svenska vitheten kan bara tala med sig själv i ett slags ”splendid isolation”-tillstånd som inte verkar gå att av/bryta) då det inte går att komma längre nu – den svenska antirasismen och färgblindheten har i och med denna annons fullständigt gått in i väggen, slagit knut på sig själv och helt enkelt nått vägs ände.

Vilken sanning är förborgad i de svenska rasstereotyperna?

Nu blev det kanske lite konstigt i Susanna Popovas ledarstick i dagens Svenska Dagbladet (och möjligen beroende på platsbrist):
 
Är det sanningen om det svenska rastänkandet och om de svenska koloniala rasstereotyperna som går att hitta i de s k ”ocensurerade” originalupplagorna på landets antikvariat? Det vill säga det faktum att det fullkomligen vimlar av koloniala föreställningar och fantasier i den svenska 1900-talslitteraturen inklusive den myckna förekomsten av det idag så hatade ordet ras och alla dess både möjliga och omöjliga avledningar (i Svenska Akademiens ordbok framgår det t ex att åtminstone 100-talet ordsammansättningar som innehöll ordstammen ras förekom ymnigt i svenska litterära och tryckta texter mellan ca 1890-1960)?
 
Eller är det kanske den dolda och den s k ”nakna” och därmed den s k ”ocensurerade” sanningen om hur de Andra faktiskt ser ut (rent fysiskt-kroppsligen), ”är” och beter sig som går att hitta i de s k ”ocensurerade” antikvariska böckerna (d v s sanningen om människorna utanför Europa vilka idag är här nu och vilka numera utgör en redan betydande och just nu mycket snabbt växande andel av den svenska totalbefolkningen)?
 
 
”Detta existerar samtidigt med en nymornad historierevision. Historien är till för att skrivas om, hävdar en del, och ber Jan Lööf rita nya gubbar när hans böcker ska nyutges. Eller så anser de att Stina Wirsén ska revidera en av sina hjältinnor. För att inte tala om portalsymbolen – Pippis, och Astrid Lindgrens, n-kungfigur. Han borde utgå.”
 
(…)
 
”Låter vi censuren, oavsett skäl, slå till och städa undan ord och böcker så kommer vi inte att veta varifrån vi kommer. En sådan utveckling skulle i och för sig få en charmig konsekvens. Antikvariaten skulle bli de riktiga motståndsfästena. Där ses vi i skenet av ficklampan. För det är bakom den dammigaste hyllan, vi kommer att hitta sanningen.”

Nygammal bok tar bl a upp svenska stereotyper av asiater

Nu är den äntligen ute – Ordfronts nytryck av Christian Catomeris sedan länge slutsålda bok ”Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna” från 2004 som innehåller ett nyskrivet kapitel om svenska (ras)stereotyper av (öst- och sydost)asiater (liksom ett nytt förord).
25139287_10155258570545847_1691918296_oinnehåll 1
gul Linnégulinghumor
Jag kom i kontakt med Christian redan 1994 när han var chefredaktör för tidskriften Creol (som bredvid Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt var den första minoritetstidskriften på svenska som gjorde anspråk på att representera det nya minoritets-Sverige utan att kopplas till en specifik invandrargrupp/minoritetsgrupp såsom senare bl a Gringo och Rummet även gjorde) och när denne publicerade en (av mig författad) mening i tidskriften som jag har fått äta upp otaliga gånger om därefter (d v s att västerlandet ska gå under i blod och lidande o s v) med kommentaren ”Malcolm X” och som underförstått innebar att jag skulle vara någon slags svensk motsvarighet till denne (som ju då räknas som en s k omvänd rasist och en s k antivästerländsk extremist). Jag hade skickat in en längre artikel till Creol som handlade om att vara icke-vit svensk och adopterad men Christian valde att enbart publicera det vid det här laget närmast odödliggjorda citatet taget ur sitt sammanhang (även om det så klart är mycket grovt och nedsättande gentemot vita människor och gentemot den västerländska civilisationen).
Creol
 
Vi fortsatte sedan att ha sporadisk kontakt och år 2004 besökte Christian mig på min dåvarande arbetsplats vid Stockholms universitet när jag var doktorand där inför utgivningen av ”Det ohyggliga arvet”. Jag fick läsa boken i förväg då Christian visste att även jag (liksom han) var rätt rejält besatt och fixerad vid att samla på mig enorma mängder svenska texter, bilder, filmer, sånger o s v som handlade om olika minoriteter (och vilket jag fortfarande är – jag har därigenom i min ägo ett omfattande material som just handlar om svenska rasstereotyper i text, i bild, i musik, på scen o s v) och jag har för mig att jag också lånade ut en del material till Christian.
Osbeckasiatiska kvinnor
 
På den tiden var jag även mycket aktiv i offentligheten vad gäller att kritisera och debattera svenska rasstereotyper av asiater och jag minns mycket väl att i min läsning av och ”feedback” på Christians bok så ingick frågan – varför har du inte något kapitel om svenska stereotyper av asiater tillsammans med de andra kapitlen som tar upp svenska stereotyper av afrikaner och svarta, av ”orientaler” och muslimer, av samer, av romer, av finländare, av judar och av resande?
25189505_10155258571735847_2139993056_o25189530_10155258571575847_703114967_o
Christian svarade då att han inte hade undersökt stereotyper av asiater, det hade han s a s ”missat” och det beklagade han sig över, och jag har faktiskt för mig att han också sade att om en ny upplaga av boken blir aktuell någon gång i framtiden så skulle han även inkludera stereotyper av asiater. Oavsett om jag minns rätt eller ej så är jag oerhört glad och tacksam över att nytrycket av ”Det ohyggliga arvet” nu 13 år senare innehåller ett kapitel om asiater inklusive om adopterade asiater och inte minst då jag under många år har känt mig väldigt ensam vad gäller att studera och skriva om denna minoritet (d v s om svenska asiater och om adopterade asiater liksom också om asiatiska kvinnor) och om denna fråga (d v s om svenska attityder till och stereotyper av asiater).
källa 2.jpg

SVT:s mångfaldssatsning fortsätter att fira triumfer

Konstaterar att två av SVT:s julvärdar ”på raken” har iscensatt ”asiater” i olika sammanhang och även kritiserats för det – d v s Sanna Nielsen (förra årets julvärd) och Lotta Lundgren (som är detta års julvärd tillsammans med Erik Haag):
 
24232876_10155245813060847_8474121458114011513_n.jpg
 
Naturligtvis har SVT:s val av de båda som julvärdar ingenting att göra med deras ”gulinghumor”-karaktärer utan i båda fallen handlar det så klart om att både Nielsen och Lundgren är s k progressivt (politiskt) lagda (d v s de är feminister och antirasister) liksom att de är s k folkkära.
 
SVT:s antirasistiska mångfaldssatsning fortsätter m a o att fira triumfer.

Den svenska ”gulinghumorn” firar nya triumfer: Lotta ”Historieätarna” Lundgren iscensätter yellowface-”gulingen” i Coops nya reklamfilm för asiatisk mat

Vad har egentligen Povel Ramel, Björn Skifs, Jarl Borssén, Carola Häggkvist, Åke Cato, Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Sissela Kyle, Anders Lundin, Sanna Nielsen och Robert Gustafsson m fl m fl och nu även Lotta Lundgren gemensamt förutom att de var respektive är folkkära kändisar?

 

 

maxresdefault.jpg

Jo de har alla iscensatt rasstereotypen av ”gulingen” och i detta i det västland vars invånare ojämförligt har adopterat allra flest asiatiska barn och ingått i intimrelationer med allra flest asistiska kvinnor samt rest till och i Asien ojämförligt mest per capita, d v s i det land där snart sagt var och varannan vit invånare har någon slags relation till en människa som bor i en asiatisk kropp och i många fall också har eller har haft en intimrelation med en asiatisk person och vare sig det handlar om adoption, äktenskap eller via en ”semesterflirt” i Thailand, Kina, Japan eller Filippinerna (OBS: det är så klart inget fel på adoptioner, intimrelationer och familjebildningar över rasgränserna).

 

videopuff-kinestiskt-flask.jpg

Nu har Coop, d v s Sveriges näst största matvarukedja som dessutom är ett kooperativ och åtminstone tidigare hade någon slags progressiv stämpel på sig, även svarat på kritiken av den nya reklamfamlljen där den folkkära Lotta ”Historieätarna” Lundgren har iscensatt ”gulingen” och som dessutom är antirasist och progressivt lagd likt Sanna Nielsen, Henrik Schyffert, Sissela Kyle m fl.
”Hej, vår tanke med matfilmerna med Lotta är att skapa matglädje och visa att god mat kan vara billig. I veckans film vill vi skicka en blinkning till filmmaneret i gamla kung-fu-actionfilmer, inget annat. Om det kan uppfattas på något annat sätt ber vi om ursäkt. Tack för era kommentarer – vi tar dem till oss.”
Med andra ord samma svar som alltid när den svenska ”gulinghumorn” och svenska rasstereotyper av asiater försvaras med näbbar och klor av de som både beställer, producerar, distribuerar och iscensätter den: ”Vi vill bara skapa och sprida lust, njutning och glädje och vad är det för fel på det?” (OBS: min ”mellan raderna”-översättning).

 

21361938_10155013030945847_891857692_o.jpg