Kategori: afrofobi
Åtta år sedan afrofobirapporten
Idag för åtta år sedan den 3 februari 2014 överlämnade jag (i egenskap av huvudförfattare) och (medförfattarna) Victoria Kawesa och Samson Beshir den s k afrofobirapporten till Fredrik Reinfeldts dåvarande alliansregering och närmare bestämt till Arbetsmarknadsdepartementet och integrationsminister Erik Ullenhag.

Rapporten lanserades samma dag i form av en DN Debatt-artikel och var på sin tid den första statliga rapporten som behandlade den svarta minoritetens situation i ett europeiskt land (med undantag av Storbritannien).
I förrgår (gäst)föreläste jag om afrofobi eller antisvart rasism och om svarta svenskars situation vid Södertörns högskola och kunde då konstatera att åtminstone en del av det som 2014 års afrofobirapport rekommenderade faktiskt har realiserats och tack vare Stefan Löfvens olika regeringar. Sverige är f ö idag det land i västvärlden som härbärgerar den fjärde högsta procentandelen svarta invånare efter USA, Frankrike och Storbritannien – det handlar om uppskattningsvis 350 000 personer inräknat invandrare, andragenerationare, blandade och adopterade.
Det ska samtidigt (tyvärr) sägas att mycket eller snarare det mesta (och återigen tyvärr) av det som vi lyfte fram i DN Debatt-artikeln för åtta år sedan gäller än idag: Afrosvenskar är fortsatt den minoritet som utan konkurrens utsätts för hatbrott allra mest proportionellt sett liksom den grupp som antagligen diskrimineras allra mest (och antagligen tillsammans med de svenska romerna) och det är den mest marginaliserade gruppen i alla upptänkliga socioekonomiska utfallssammanhang (och återigen antagligen tillsammans med de svenska romerna).
Ett utdrag ur DN Debatt-artikeln följer här nedan:
https://www.dn.se/debatt/samhallet-maste-ta-den-vaxande-afrofobin-pa-allvar
”Afrosvenskar är den minoritet som är mest utsatt för hatbrott med en överrepresentation på hela 3,4 gånger. Sedan 2008 har de främlingsfientliga hatbrotten generellt minskat med 6 procent, men de afrofobiska hatbrotten har ökat med 24 procent. Bara mellan 2011 och 2012 ökade de med 17 procent. En hög andel utgörs av våldsbrott, särskilt fysiskt våld, och äger rum på allmän plats – på skolor och arbetsplatser, i bostadsområden, i affärer och på restauranger. Det offentliga rummet är därför en hotfull plats för många afrosvenskar, vilket begränsar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet.
Afrosvenskar förekommer också ofta som utsatta i anmälningar om diskriminering, särskilt i arbetslivet. Forskning har samtidigt indikerat att de flesta som diskrimineras aldrig anmäler det av brist på förtroende för polis och rättsväsende. I en studie från 2008 där 500 afrosvenskar ingick svarade 68 procent att det inte är någon idé att anmäla då det inte leder till något. Afrosvenskar är vidare en mycket marginaliserad grupp på bostads- och arbetsmarknaden. Mellan 1997 och 2006 har andelen som bor i hyresrätt minskat kraftigt bland inrikes födda: bland invånare födda i Afrika var minskningen obefintlig under samma period. Vad gäller sysselsättningsgrad bland invånare födda i Afrika har den till och med minskat mellan 2009 och 2011.
Även bland adopterade födda i Afrika är arbetslösheten hög, liksom bland inrikes födda med en eller två föräldrar från Afrika söder om Sahara. En studie har indikerat att personer födda i Afrika får söka tre gånger så många jobb för att komma till en intervju som arbetssökande med majoritetssvenska namn för vilka sannolikheten är fyra gånger så stor att hitta ett jobb som för personer födda i Afrika. Dessutom uppvisar gruppen den lägsta utbildningsavkastningen av alla, även för de som har svensk högskoleexamen: bara 32 procent av de högskoleutbildade männen och 40 procent av kvinnorna födda i Afrika har ett yrke som motsvarar deras högskolekompetens. Invånare födda i Afrika är även överrepresenterade bland de 10 procent som har den lägsta inkomsten. Mellan 2006 och 2011 har medianinkomsten bland invånare födda i Afrika i praktiken stått still medan den har ökat mycket påtagligt för inrikes födda.
Stereotypa föreställningar om afrikaner är ännu i dag gångbara i den svenska samtidskulturen liksom i det vardagliga bruket av n-ordet och av andra kränkande rasord. Detta gäller alla kulturuttryck och arenor, från filmgalor till fotbollsplaner, och problemet innefattar också samhällsföreträdare som lärare och poliser. Representationer av svarta som bygger på koloniala tankemönster hittas därför såväl i barn- och vuxenkultur som i hög- och populärkultur. Ett kolonialt rastänkande präglar med andra ord många afrosvenskars vardagsliv. Den svenska färgblindheten som säger att ras inte spelar någon roll försvårar samtidigt för afrosvenskar att kunna sätta ord på sina erfarenheter av vardagsrasism.”
Regeringen följer upp afrofobirapporten
År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder.
Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.
”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”
”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.
Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.
– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”
Än en gång om jämlikhetsdatafrågans långsamma genombrott
Det har onekligen hänt rejält mycket vad gäller jämlikhetsdatafrågan i Sverige i skuggan av pandemin och i kölvattnet av BLM-rörelsen och för min del är detta enbart positivt.
Hösten 2020 efter ”BLM-sommaren” deklarerade Löfvens antirasistiska och feministiska rödgröna regering att regeringen kommer att allokera ännu mer medel och resurser för att bekämpa afrofobin i Sverige och särskilt vad gäller att bekämpa diskriminering på grund av hudfärg på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen gav i samband med detta uttalande i uppdrag åt landets länsstyrelser att efter modell från det EU-finansierade projektet Vidga normen vid Länsstyrelsen i Stockholms län (och under ledning av samma länsstyrelse) utveckla arbetet för att bekämpa rasism på arbetsmarknaden med hänvisning till regeringen Löfvens nationella handlingsplan mot strukturell rasism.
Nu har, som ett led i detta arbete på nationell nivå, en enkätundersökning nyligen sjösatts som handlar om just diskriminering på arbetsmarknaden och som genomförs i samarbete med Lunds universitet där bl a följande svarsalternativ hittas (OBS: naturligtvis frågas det också om bl a könsidentitet mm som brukligt är i svenska enkäter men det är då ytterst ovanligt att fråga om detta).

Om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige
Några noteringar om den osannolika (livs)historien om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige och som bl a spelade i den första Pippi Långstrump-filmen samt gifte sig med ”Europas starkaste dam” och fick en son som också han kom att bli skådespelare och bl a spela Starke Adolf i SVT:s klassiska Pippi Långstrump-tv-serie:

I dagarna publicerades en BRÅ-rapport som undersöker hatbrotten mot bl a afrosvenskar mellan 2013-18, vilka tyvärr överlägset dominerar alla hatbrott med rasistiska motiv, och bl a redovisas statistik över uppklaringsfrekvensen och i rapporten konstateras det att en betydande del av just de antisvarta hatbrotten utgörs av fysiskt våld.
Jag tror mig nu ha hittat det första hatbrottet i modern tid som drabbade en afrosvensk person. Det troligen första svenska antisvarta hatbrottet av våldsamt slag under åtminstone de senaste 100 åren ägde antagligen rum i samband med att Dramaten 1932 satte upp den amerikanske författaren Marc Connellys pjäs ”Guds gröna ängar” som byggde på Gamla testamentet och som var den första stora amerikanska scenkonstföreställningen som hade en helsvart ensemble när den hade premiär på Broadway i New York 1930.

Då pjäsen uppfattades som både blasfemisk och antirasistisk valde sju medlemmar av det nazistiska s k Furugårdspartiet Svenska nationalsocialistiska partiet att i samlad trupp och iklädda paramilitära uniformer besöka föreställningen i oktober 1932 och störa densamma genom att bl a bua och skrika samt kasta tomater och stinkbomber mot scenen och skådespelarna, vilka f ö alla var majoritetssvenskar som spelade i blackface.

På grund av att pjäsen hade svarta amerikaner som huvudtema hade Dramaten valt att tillfälligt anställa en svart man som vaktmästare vid namn George Sylvan, som också gick under namnet Joe Sylvain, och som tog emot de majoritetssvenska besökarna i foajén. Detta grepp kan svenska scener f ö än idag använda sig av – jag minns själv att Kungl. Operan satte upp Händels Xerxes för ett antal år sedan och i foajén möttes publiken av en iransk man som jag tror var tillfälligt anställd i samband med uppsättningen samtidigt som inga av sångarna på scenen var iranier.
De sju nazisterna leddes av Stockholms dåvarande SA-ledare Joel Lindkvist och ungnazisten Gösta Hallberg-Cuula som senare skulle komma att bli de svenska nazisternas krigshjälte i Finland efter att 1942 ha omkommit vid fronten som krigsfrivillig i Finska fortsättningskriget. Efter själva intermezzot mitt under föreställningen på Dramatens stora scen attackerade tre av nazisterna Sylvain när denne ensam var på väg hem från nationalscenen. Sylvain blev så illa slagen att han hamnade på sjukhus samtidigt som att han försvarade sig rätt väl enligt den dåtida pressrapporteringen då han var gammal boxare.
Sylvain föddes 1899 och hans far tros ha varit en svart amerikansk musiker eller sjöman medan hans mor var en vit svenska och hans föräldrar sägs ha träffat varandra i Karlstad.
Fram tills 1945 fanns det ytterst få permanent boende svarta och icke-vita invånare i Sverige men det var inte ovanligt att fr a svarta amerikaner besökte Sverige av olika anledningar under denna tid och ibland i samband med att de tillhörde olika kringresande cirkus- eller teatersällskap. Ett exempel på en sådan person är Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Hood som besökte Sverige på 1880-talet i egenskap av att vara en svart amerikansk cirkusdirektör.
Sylvain växte upp i Västsverige som fosterbarn till sin morbror och han bodde länge i Göteborg samt hade flera förhållanden och fick flera barn. Han försörjde sig bl a som kock och boxare och 1932 flyttade han till Stockholm där han då under samma år fick tillfälligt ”påhugg” som vaktmästare på Dramaten i samband med att pjäsen ”Guds gröna ängar” sattes upp och pågick.
I Stockholm gifte han sig med ”Europas starkaste dam” eller ”Världens starkaste mamma” som kallade sig ”Miss Arona” som artistnamn när hon turnerade land och rike runt på 1930- och 40-talen och böjde järnstänger, och som egentligen hette Ester Nygren.

I Stockholm fick Sylvain också smak på skådespelarbranschen och han kom under 1930- och 40-talen att spela i flera svenska filmer såsom i ”Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr” från 1932 och i den första Pippi Långstrump-filmen från 1949. Det är sannolikt att George Sylvan a.k.a. Joe Sylvain därmed var och är den svenska filmkonstens och filmindustrins första svarta och icke-vita svenska skådespelare som växte upp i Sverige.

Tillsammans fick Sylvain och ”Miss Arona” sonen Ramon Sylvan som också han slutade som skådespelare och som bl a spelade Starke Adolf i 1969 års klassiska Pippi Långstrump-tv-serie samt Mästerbrottaren i ”Bombi Bitt och jag” och under många år spelade han även sheriffen i High Chaparral i Småland. Sylvain gick bort 1955, ”Miss Arona” 1984 och deras son Ramon Sylvan 2012. George Sylvan eller Joe Sylvain och Ester Nygren eller ”Miss Arona” fick också dottern Ramona Sylvan som lever än idag.
Stefan Löfven kommenterar BLM-rörelsen och DN:s reportage om den svenska antisvarta rasismen

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen under pandemin
Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:
Rapport om jämlikhetsdata
Uppdrag granskning tar upp problemet med det skyhöga antalet afrofobiska hatbrott

Antalet svenska hatbrott ökar kraftigt och är nu på ”all time high”-nivå och antalet hatbrott per capita är bland den högsta i västvärlden
Förra året (2015) inkom 6984 polisanmälningar med hatbrottsmotiv och vilket är svenskt ”all time high”-rekord och en ökning med över 10% sedan 2014 liksom en nivå per capita (d v s per invånare) som numera är bland den allra högsta i västvärlden (och möjligen t o m den allra högsta nivån bredvid Storbritanniens dito) och särskilt gäller det hatbrott med främlingsfientliga och rasistiska motiv.
I många andra västländer är hatbrotten i huvudsak riktade mot hbtq-invånare men i Sverige är det hatbrott med främlingsfientliga och rasistiska motiv som just sticker ut: Av förra årets anmälningar hade 4765 anmälningar eller 68% främlingsfientliga och rasistiska motiv. Antalet afrofobiska hatbrott – 1074 polisanmälningar – är fortsatt högt och motsvarar en fjärdedel av alla anmälningar med främlingsfientliga och rasistiska motiv samt 15 procent av alla hatbrottsanmälningar och sedan 2011 har antalet anmälningar med afrofobiska motiv ökat med 34%. År 2015 hade vidare 558 hatbrottsanmälningar islamofobiska motiv, 277 antisemitiska motiv samt 239 antiromska motiv.
Stor-Stockholm (d v s huvudstadsregionen) rapporterar överlägset flest hatbrott per capita (över 100 hatbrott per 100 000 invånare) – sannolikt då ”träffytan” är mycket hög i Stockholms län där snart över 50 procent av befolkningen har utländsk bakgrund och där långt över en femtedel numera har utomeuropeisk bakgrund. Efter Stor-Stockholm är det Sydsverige med Skåne och Malmö i spetsen som sticker ut med 66 hatbrott per 100 000 invånare. Det beräknas att uppskattningsvis över 100 000 invånare utsätts för närmare 200 000 främlingsfientliga och rasistiska hatbrott under ett visst år.
Fortfarande är dock den svenska hatbrottsstatistiken behäftad med brister: De allra flesta som utsätts anmäler ej (möjligen anmäler kring 20% av de som utsätts), den enskilde polisen måste rapportera, kategorisera och registrera rätt (d v s att det just är ett hatbrott det handlar om) när anmälan tas emot och det som krävs för att räknas som ett hatbrott är fortfarande helst att förövaren verbalt ropar, skriker, skriver eller säger ett s k rasord (d v s en nedsättande benämning på en viss minoritet) alternativt pekar ut en specifik minoritet på annat sätt (t ex med symboler och via s k icke-verbal kommunikation).