Kategori: afrofobi

Åtta år sedan afrofobirapporten

Idag för åtta år sedan den 3 februari 2014 överlämnade jag (i egenskap av huvudförfattare) och (medförfattarna) Victoria Kawesa och Samson Beshir den s k afrofobirapporten till Fredrik Reinfeldts dåvarande alliansregering och närmare bestämt till Arbetsmarknadsdepartementet och integrationsminister Erik Ullenhag.

Rapporten lanserades samma dag i form av en DN Debatt-artikel och var på sin tid den första statliga rapporten som behandlade den svarta minoritetens situation i ett europeiskt land (med undantag av Storbritannien).

I förrgår (gäst)föreläste jag om afrofobi eller antisvart rasism och om svarta svenskars situation vid Södertörns högskola och kunde då konstatera att åtminstone en del av det som 2014 års afrofobirapport rekommenderade faktiskt har realiserats och tack vare Stefan Löfvens olika regeringar. Sverige är f ö idag det land i västvärlden som härbärgerar den fjärde högsta procentandelen svarta invånare efter USA, Frankrike och Storbritannien – det handlar om uppskattningsvis 350 000 personer inräknat invandrare, andragenerationare, blandade och adopterade.

Det ska samtidigt (tyvärr) sägas att mycket eller snarare det mesta (och återigen tyvärr) av det som vi lyfte fram i DN Debatt-artikeln för åtta år sedan gäller än idag: Afrosvenskar är fortsatt den minoritet som utan konkurrens utsätts för hatbrott allra mest proportionellt sett liksom den grupp som antagligen diskrimineras allra mest (och antagligen tillsammans med de svenska romerna) och det är den mest marginaliserade gruppen i alla upptänkliga socioekonomiska utfallssammanhang (och återigen antagligen tillsammans med de svenska romerna).

Ett utdrag ur DN Debatt-artikeln följer här nedan:

https://www.dn.se/debatt/samhallet-maste-ta-den-vaxande-afrofobin-pa-allvar

”Afrosvenskar är den minoritet som är mest utsatt för hatbrott med en överrepresentation på hela 3,4 gånger. Sedan 2008 har de främlingsfientliga hatbrotten generellt minskat med 6 procent, men de afrofobiska hatbrotten har ökat med 24 procent. Bara mellan 2011 och 2012 ökade de med 17 procent. En hög andel utgörs av våldsbrott, särskilt fysiskt våld, och äger rum på allmän plats – på skolor och arbetsplatser, i bostadsområden, i affärer och på restauranger. Det offentliga rummet är därför en hotfull plats för många afrosvenskar, vilket begränsar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet.

Afrosvenskar förekommer också ofta som utsatta i anmälningar om diskriminering, särskilt i arbetslivet. Forskning har samtidigt indikerat att de flesta som diskrimineras aldrig anmäler det av brist på förtroende för polis och rättsväsende. I en studie från 2008 där 500 afrosvenskar ingick svarade 68 procent att det inte är någon idé att anmäla då det inte leder till något. Afrosvenskar är vidare en mycket marginaliserad grupp på bostads- och arbetsmarknaden. Mellan 1997 och 2006 har andelen som bor i hyresrätt minskat kraftigt bland inrikes födda: bland invånare födda i Afrika var minskningen obefintlig under samma period. Vad gäller sysselsättningsgrad bland invånare födda i Afrika har den till och med minskat mellan 2009 och 2011.

Även bland adopterade födda i Afrika är arbetslösheten hög, liksom bland inrikes födda med en eller två föräldrar från Afrika söder om Sahara. En studie har indikerat att personer födda i Afrika får söka tre gånger så många jobb för att komma till en intervju som arbetssökande med majoritetssvenska namn för vilka sannolikheten är fyra gånger så stor att hitta ett jobb som för personer födda i Afrika. Dessutom uppvisar gruppen den lägsta utbildningsavkastningen av alla, även för de som har svensk högskoleexamen: bara 32 procent av de högskoleutbildade männen och 40 procent av kvinnorna födda i Afrika har ett yrke som motsvarar deras högskolekompetens. Invånare födda i Afrika är även överrepresenterade bland de 10 procent som har den lägsta inkomsten. Mellan 2006 och 2011 har medianinkomsten bland invånare födda i Afrika i praktiken stått still medan den har ökat mycket påtagligt för inrikes födda.

Stereotypa föreställningar om afrikaner är ännu i dag gångbara i den svenska samtidskulturen liksom i det vardagliga bruket av n-ordet och av andra kränkande rasord. Detta gäller alla kulturuttryck och arenor, från filmgalor till fotbollsplaner, och problemet innefattar också samhällsföreträdare som lärare och poliser. Representationer av svarta som bygger på koloniala tankemönster hittas därför såväl i barn- och vuxenkultur som i hög- och populärkultur. Ett kolonialt rastänkande präglar med andra ord många afrosvenskars vardagsliv. Den svenska färgblindheten som säger att ras inte spelar någon roll försvårar samtidigt för afrosvenskar att kunna sätta ord på sina erfarenheter av vardagsrasism.”

Regeringen följer upp afrofobirapporten

År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder. 

Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.

”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/10/kunskapen-om-sveriges-deltagande-i-slaveriet-ska-oka

”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.

Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.

– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”

Än en gång om jämlikhetsdatafrågans långsamma genombrott

Det har onekligen hänt rejält mycket vad gäller jämlikhetsdatafrågan i Sverige i skuggan av pandemin och i kölvattnet av BLM-rörelsen och för min del är detta enbart positivt.

Hösten 2020 efter ”BLM-sommaren” deklarerade Löfvens antirasistiska och feministiska rödgröna regering att regeringen kommer att allokera ännu mer medel och resurser för att bekämpa afrofobin i Sverige och särskilt vad gäller att bekämpa diskriminering på grund av hudfärg på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen gav i samband med detta uttalande i uppdrag åt landets länsstyrelser att efter modell från det EU-finansierade projektet Vidga normen vid Länsstyrelsen i Stockholms län (och under ledning av samma länsstyrelse) utveckla arbetet för att bekämpa rasism på arbetsmarknaden med hänvisning till regeringen Löfvens nationella handlingsplan mot strukturell rasism.

Nu har, som ett led i detta arbete på nationell nivå, en enkätundersökning nyligen sjösatts som handlar om just diskriminering på arbetsmarknaden och som genomförs i samarbete med Lunds universitet där bl a följande svarsalternativ hittas (OBS: naturligtvis frågas det också om bl a könsidentitet mm som brukligt är i svenska enkäter men det är då ytterst ovanligt att fråga om detta).

https://lundpsychology.eu.qualtrics.com/jfe/form/SV_eCzTL0cgdvxyyto?utm_source=Myndigheten%20för%20arbetsmiljökunskap&utm_campaign=94ea7e6b76-EMAIL_CAMPAIGN_2020_12_07_12_10_COPY_01&utm_medium=email&utm_term=0_e137a7e163-94ea7e6b76-159794607&fbclid=IwAR2JyZYvxf0acEPX9UKX8HXkRS5j1YRQZL3U6MybopHo4KWDRaZ_IM1HRho

Om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige

Några noteringar om den osannolika (livs)historien om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige och som bl a spelade i den första Pippi Långstrump-filmen samt gifte sig med ”Europas starkaste dam” och fick en son som också han kom att bli skådespelare och bl a spela Starke Adolf i SVT:s klassiska Pippi Långstrump-tv-serie:


I dagarna publicerades en BRÅ-rapport som undersöker hatbrotten mot bl a afrosvenskar mellan 2013-18, vilka tyvärr överlägset dominerar alla hatbrott med rasistiska motiv, och bl a redovisas statistik över uppklaringsfrekvensen och i rapporten konstateras det att en betydande del av just de antisvarta hatbrotten utgörs av fysiskt våld.


Jag tror mig nu ha hittat det första hatbrottet i modern tid som drabbade en afrosvensk person. Det troligen första svenska antisvarta hatbrottet av våldsamt slag under åtminstone de senaste 100 åren ägde antagligen rum i samband med att Dramaten 1932 satte upp den amerikanske författaren Marc Connellys pjäs ”Guds gröna ängar” som byggde på Gamla testamentet och som var den första stora amerikanska scenkonstföreställningen som hade en helsvart ensemble när den hade premiär på Broadway i New York 1930.


Då pjäsen uppfattades som både blasfemisk och antirasistisk valde sju medlemmar av det nazistiska s k Furugårdspartiet Svenska nationalsocialistiska partiet att i samlad trupp och iklädda paramilitära uniformer besöka föreställningen i oktober 1932 och störa densamma genom att bl a bua och skrika samt kasta tomater och stinkbomber mot scenen och skådespelarna, vilka f ö alla var majoritetssvenskar som spelade i blackface.


På grund av att pjäsen hade svarta amerikaner som huvudtema hade Dramaten valt att tillfälligt anställa en svart man som vaktmästare vid namn George Sylvan, som också gick under namnet Joe Sylvain, och som tog emot de majoritetssvenska besökarna i foajén. Detta grepp kan svenska scener f ö än idag använda sig av – jag minns själv att Kungl. Operan satte upp Händels Xerxes för ett antal år sedan och i foajén möttes publiken av en iransk man som jag tror var tillfälligt anställd i samband med uppsättningen samtidigt som inga av sångarna på scenen var iranier.


De sju nazisterna leddes av Stockholms dåvarande SA-ledare Joel Lindkvist och ungnazisten Gösta Hallberg-Cuula som senare skulle komma att bli de svenska nazisternas krigshjälte i Finland efter att 1942 ha omkommit vid fronten som krigsfrivillig i Finska fortsättningskriget. Efter själva intermezzot mitt under föreställningen på Dramatens stora scen attackerade tre av nazisterna Sylvain när denne ensam var på väg hem från nationalscenen. Sylvain blev så illa slagen att han hamnade på sjukhus samtidigt som att han försvarade sig rätt väl enligt den dåtida pressrapporteringen då han var gammal boxare.


Sylvain föddes 1899 och hans far tros ha varit en svart amerikansk musiker eller sjöman medan hans mor var en vit svenska och hans föräldrar sägs ha träffat varandra i Karlstad.


Fram tills 1945 fanns det ytterst få permanent boende svarta och icke-vita invånare i Sverige men det var inte ovanligt att fr a svarta amerikaner besökte Sverige av olika anledningar under denna tid och ibland i samband med att de tillhörde olika kringresande cirkus- eller teatersällskap. Ett exempel på en sådan person är Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Hood som besökte Sverige på 1880-talet i egenskap av att vara en svart amerikansk cirkusdirektör.


Sylvain växte upp i Västsverige som fosterbarn till sin morbror och han bodde länge i Göteborg samt hade flera förhållanden och fick flera barn. Han försörjde sig bl a som kock och boxare och 1932 flyttade han till Stockholm där han då under samma år fick tillfälligt ”påhugg” som vaktmästare på Dramaten i samband med att pjäsen ”Guds gröna ängar” sattes upp och pågick.


I Stockholm gifte han sig med ”Europas starkaste dam” eller ”Världens starkaste mamma” som kallade sig ”Miss Arona” som artistnamn när hon turnerade land och rike runt på 1930- och 40-talen och böjde järnstänger, och som egentligen hette Ester Nygren.

I Stockholm fick Sylvain också smak på skådespelarbranschen och han kom under 1930- och 40-talen att spela i flera svenska filmer såsom i ”Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr” från 1932 och i den första Pippi Långstrump-filmen från 1949. Det är sannolikt att George Sylvan a.k.a. Joe Sylvain därmed var och är den svenska filmkonstens och filmindustrins första svarta och icke-vita svenska skådespelare som växte upp i Sverige.


Tillsammans fick Sylvain och ”Miss Arona” sonen Ramon Sylvan som också han slutade som skådespelare och som bl a spelade Starke Adolf i 1969 års klassiska Pippi Långstrump-tv-serie samt Mästerbrottaren i ”Bombi Bitt och jag” och under många år spelade han även sheriffen i High Chaparral i Småland. Sylvain gick bort 1955, ”Miss Arona” 1984 och deras son Ramon Sylvan 2012. George Sylvan eller Joe Sylvain och Ester Nygren eller ”Miss Arona” fick också dottern Ramona Sylvan som lever än idag.

Stefan Löfven kommenterar BLM-rörelsen och DN:s reportage om den svenska antisvarta rasismen

Statsminister Stefan Löfven har nyligen kommenterat den svenska afrofobin och antisvarta rasismen med anledning av DN:s och Niklas Orrenius stora reportage om att vara afrosvensk och svart i dagens Sverige.
Löfven.jpg
 
Löfven är då fortfarande åtminstone västvärldens enda regeringschef (bredvid möjligen Kanadas dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om diskriminering och rasism) som öppet och explicit talar om både strukturell diskriminering och om vardagsrasism och som har sjösatt en nationell handlingsplan mot strukturell rasism, diskriminering, hatbrott och rasideologiska grupperingar och han leder fortfarande världens första och enda regering som sedan hans tillträde 2014 självidentifierar sig som en feministisk liksom antirasistisk regering.
 
Vidare är Löfven antagligen västvärldens mest antifascistiska regeringschef (bredvid möjligen Tysklands och Frankrikes dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om fascism och nazism) vilket sannolikt åtminstone bl a bottnar i att hans biologiska föräldrar/familjer var högerextremister (Löfven som då är svenskadopterad har i stort sett själv sagt att det beror på det, så jag biologiserar och essentialiserar honom inte här) och sedan 2014 har det inte bara handlat om att Löfven gång på gång har kallat SD för ett rasistiskt parti med fascistiska och nazistiska rötter utan också om att han om och om igen har allokerat miljontals och åter miljontals kronor till antirasistisk verksamhet av olika slag och både på myndighetsnivå och på civilsamhällesnivå liksom till forskning om rasism och inte minst har Löfvens rödgröna regering 1+2 satsat mycket stora summor på miljonprogramsområdena.
 
Jag har då själv som den enda forskaren i Sverige vid två tillfällen på raken erhållit Löfvens rasismforskningspengar vilket har möjliggjort att jag just nu ”peak:ar” i yrkeslivet vad gäller s k ”output” (d v s forskning och publikationer) och jag är väl medveten om att ”après Löfven le déluge” för åtminstone min egen del för aldrig mer kommer en regering som Löfvens att styra landet igen mot bakgrund av den konservativa och högerpopulistiska orkan som just nu råder och alla vi antirasistiska forskare som har ”tjänat” på Löfven-åren har då tyvärr ingen ljus framtid att vänta utan tvärtom kommer åtminstone min egen s k karriär att snart gå fullständigt utför.
 
 
”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”, skriver statsministern.
 
De intervjuade i DN-reportaget sade att för dem handlar Black lives matter främst om hur de behandlas i Sverige, inte vad som pågår USA. Enligt Stefan Löfven krävs det ett systematiskt och djupgående arbete för att radera ut den diskriminering som många utsätts för varje dag.
 
I inlägget nämner han att länsstyrelserna fått i uppdrag att ”öka kunskapen och medvetenheten bland aktörer på arbetsmarknaden om rasism, med fokus på afrofobi”.
 
Ett växande problem är den våldsbejakande högerextremismen, enligt statsministern som hänvisar till en utredning som tillsattes förra året som ska se över ett eventuellt förbud mot och ett särskilt straff för medlemskap i rasistiska organisationer.
 
”Detta innebär inte bara ett ökat hot om attentat och grova våldsbrott, det är ett hot mot vår demokrati”, skriver Löfven.
 
I februari nästa år ska utredningen redovisas.”

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen under pandemin

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen och ”inhöstar” därmed ännu en (del)seger – samtliga 21 länsstyrelser i landet får i uppdrag av regeringen Löfven att specifikt arbeta med frågan om ras inom det svenska arbetslivet och motverka och bekämpa rasdiskrimineringsproblematiken på den svenska arbetsmarknaden:
 
 
”Länsstyrelserna får i uppdrag att motverka rasism på arbetsmarknaden
 
I Sverige behöver afrosvenskar ha en forskarutbildning för att komma upp i samma inkomst som en person i övriga befolkningen med treårig utbildning efter gymnasiet. Det konstaterar jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i en kommentar i samband med att regeringen nu ger länsstyrelserna i uppdrag utveckla arbetet mot rasism på arbetsmarknaden.
 
”Vi behöver lyfta fram den strukturella rasism som finns i Sverige och som många omedvetet upprätthåller.”
 
Regeringens uppdrag till länsstyrelserna innebär bland annat att Sveriges 21 länsstyrelser ska arbeta med att öka kunskapen hos aktörer på arbetsmarknaden om afrofobi och hur begränsande normer verkar kring hudfärg.
 
Regeringen vill också att länsstyrelserna ska sprida kunskapen till den egna verksamheten på arbetsmarknaden. Slutligen vill regeringen att länsstyrelserna ska lämna egna förslag på effektiva åtgärder.
 
Uppdraget riktar sig till alla de 21 länsstyrelserna men regeringen skriver att länsstyrelserna i storstadsregionerna, Skåne, Stockholm och Västra Götaland, bör fokusera extra på frågorna. Uppdraget att samordna arbetet har gått till Stockholms länsstyrelse.”

Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:

I samband med den svenska debatten om BLM-rörelsen heter det generellt att visserligen har Sverige en gång i tiden haft en koloni med svarta slavar, d v s Saint-Barthélemy i Karibien, och visserligen har Sverige också präglats av rasstereotyper av svarta i t ex uppslagsverk och barnböcker men vad gäller modern tid så har Sverige och svenskarna inte förtryckt svarta personer på samma sätt som andra västländer/västerlänningar har gjort.
 
 
Påminner gärna om att 1931 skrev en svensk myndighet rakt ut att ”…färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” för att till varje pris förhindra s k blandäktenskap och s k rasblandning.
 
 
Samma år skrev professorn i zoologi Nils von Hofsten, som annars var antinazist och som senare blev rektor för Uppsala universitet, att ”ingen förnekar numera att de stora raserna äro skilda av djupgående ärftliga olikheter icke blott i fysiskt hänseende utan även i intellektuell förmåga och karaktär, och ehuru varje måttstock är subjektiv, ha vi vita rätt att anse oss stå högre än bl. a. de svarta raserna” i sin bok ”Ärftlighetslärans grunder”, som i flera decennier både var den ledande och den enda svenska läroboken i genetik. Professor von Hofsten var vidare i decennier (1935-53) även ansvarig centralt i landet för att besluta om vilka som skulle steriliseras eller ej i egenskap av att vara sakkunnig och ledamot i Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd.
 
 
Under mellankrigstiden och just från och med 1930-talet invandrade också de första svarta amerikanerna och afrikanerna till Sverige, vilka inte var slavar, vilka hade invandrat av egen kraft och inte transporterats hit av andra och vilka kvarstannade i riket permanent, d v s de var inte bara exempelvis cirkusartister (såsom Fredrik Reinfeldts farfars far), etiopiska diplomater eller svarta amerikanska artister som turnerade runt i landet. De allra flesta av dem var män, även om några var kvinnor, och år 1950 uppgick exempelvis antalet afrikanska invandrare i Sverige till exakt 355 individer.
 
 
En av de första svarta afrikanska invandrarna som invandrade till Sverige och kvarstannade i riket var en man från Västafrika som 1937 ingick äktenskap med en vit svensk kvinna i Skåne. Tillsammans fick paret sju blandade eller mixade barn på 1930- och 40-talen, vilka samtliga kom att steriliseras på s k sociala grunder. Detta sorgliga öde, d v s att steriliseras, kom att drabba ett flertal blandade eller mixade icke-vita personer som föddes i landet på fr a 1930-, 40- och 50-talen och flera av dem tvångsomhändertogs även och institutionaliserades mer eller mindre livet ut.
 
 
Efter kriget på 1940-, 50- och 60-talen anlände än fler svarta amerikanska och svarta afrikanska män till Sverige liksom även vissa enstaka svarta brittiska, svarta portugisiska och svarta franska invandrarmän, vilka i många fall blev tillsammans med och även fick barn med vita svenska kvinnor.
 
 
Under dessa decennier var höga procentandelar av svenskarna starkt negativa till s k rasblandning och till (hetero)sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k resultat/produkter i form av blandade eller mixade icke-vita barn och s k blandpar som rörde sig i det offentliga rummet blev ofta hånade och trakasserade och t o m hotade och överfallna.
 
 
År 1951 inträffade exempelvis en incident som på sin tid omtalades som en svensk rasskandal som också fick internationell uppmärksamhet. Det handlade om att Etiopiens dåvarande kejsare Haile Selassies sonson arvprinsen Merid Beyne utsattes för smädelser och ”sparkar på benen” och blev kallad ”n-g-r” på öppen gata i Stockholm. ”Detta är det andra utslaget på kort tid av den rasfördom som tycks finnas i Sverige”, skrev Dagens Nyheter som berättade att incidenten hade inträffat då prinsen hade befunnit sig i sällskap med en ”vit dam” utanför sitt hotell i närheten av Stureplan i Stockholm och uppfattats vara ”en n-g-r som tänkte ta med sig en vit kvinna in på hotellet”. Nio år senare redogjorde Expressen för händelsen på följande sätt:
 
 
”Han vistades då här någon månad för att sköta sin hälsa. Den aktuella kvällen kom han gående tillsammans med en kvinna på Biblioteksgatan strax utanför sitt hotell. I den hop som stod och hängde utanför hotellet slängde någon ur sig:
 
 
– Se en n-g-r som försöker ta en vit kvinna med sig på hotellet!
 
 
Några i hopen blev så uppretade att de gick till attack mot prinsen. Han sparkades på benen och fick fly till hotellvestibulen där portiern kom till hjälp.”
 
 
År 1954 uppmärksammade Expressen att vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade barn uppmanades att ange s k rastillhörighet, såsom att deras barn var ”av blandras”, när de registrerade sina barn som nyfödda hos Svenska kyrkan som på den tiden handhade folkbokföringen.
 
 
Några år därpå skrev tidningen om att det hade blivit kutym bland de s k abortkuratorerna i landet (OBS: innan den fria aborten infördes i Sverige så var gravida kvinnor tvungna att ansöka om abort hos s k abortkuratorer) att uppmana vita svenska kvinnor som var gravida med blandade eller mixade barn att ansöka om och göra abort. Många av dessa kvinnor blev också tvingade till abort av sina föräldrar och familjer eller av den närmaste omgivningen av ”rasheder”-skäl.
 
 
År 1963 rapporterade Expressen även om ”det första mordet med rasmotsättning som tänkbart motiv”, som handlade om att en svart man från Storbritannien hade dödat sin vita svenska partner i en lägenhet på Östermalm i Stockholm i mitten av augusti under samma år. Mannen uppgav till polisen att hon ”inte ville föda ett barn som hade en n-g-r till far” och därför hade ansökt om abort, vilket hade gjort honom desperat och till slut fått denne att döda henne.
 
 
På 1960-talet approcherade danska Justitiedepartementet sin svenska motsvarighet och frågade hur Sverige ställde sig till utlandsadoptioner och specifikt till att börja ta emot blandade eller mixade svarta barn från dåvarande Västtyskland vars biologiska mödrar var vita tyska kvinnor och biologiska fäder svarta amerikanska soldater.
 
 
Svenska Justitiedepartementet skickade då frågan vidare till Socialstyrelsen som svarade att ”de flesta experter på barnavårdens område” i Sverige förordade en mycket restriktiv hållning till adoptioner av icke-vita barn från andra länder. Myndigheten hänvisade specfikt till överläkare Torsten Thysell vid Centralsjukhuset i Karlstad, som i sin tur hänvisade till ”en genom århundranden välgrundad erfarenhet att folk som ser annorlunda ut än sin omgivning kan bli hackkycklingar” och Karlstadsdoktorn skrev vidare följande i sitt expertutlåtande:
 
 
”…när det gäller barn, som kommer från exotiska länder eller som eljest – t. ex. på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska (Korea, Marocko) – meningen vanligen inte är att de skall tillbringa endast en kortare ferie här, utan de skall kvarstanna i landet… Det är emellertid styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här.”
 
 
På grund av detta utlåtande valde Sverige att i stället satsa på adoptioner från Asien och fr a från Sydkorea i st f på adoptioner av blandade eller mixade svarta barn från Västtyskland, som Danmark i sin tur valde att satsa på.
 
 
I november 1966 uppmärksammade Aftonbladet situationen för vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade icke-vita barn i ett reportage som byggde på en intervju med den ensamstående vita svenska modern Agneta och hennes blandade eller mixade son Mikael, vars biologiska far uppgavs vara från Nigeria. Aftonbladet berättade bl a om ett fall från 1958 när en vit svensk kvinna som var gravid med ett blandat eller mixat barn utan problem hade blivit beviljad abort på s k sociala grunder efter att i sin abortansökan ha skrivit att ”mitt barn blir färgat, pappan är n-g-r”.
 
 
I samma reportage uttalade sig också en s k abortkurator som menade att det var förståeligt att svenska kvinnor som blev gravida med s k ”färgade” män övertalades att ansöka om abort och även beviljades detta: ”Man får ju inte blunda för verkligheten. Det blir svårare för ensamstående mödrar med färgade barn…”.
 
 
Slutligen rapporterade tidningen att det bara i Stockholm fanns omkring 30-40 icke-vita inrikes födda blandade eller mixade barn som hade placerats ut som foster- eller adoptivbarn efter att deras vita svenska biologiska mödrar hade lämnat dem på barnhem på grund av att de just var blandade eller mixade efter ”hård press från omgivningen”.
 
 
I Göteborg uppgavs kring 35-40 blandade eller mixade barn födas årligen med vita svenska biologiska mödrar och invandrade svarta biologiska fäder, och även i rikets andra stad var det vanligt att dessa barn övergavs på barnhem för att adopteras bort inom landet.
 
 
Det tidigare så dominerande svenska rastänkandet och rashygieniska politiken, som hade syftat till att till varje pris upprätthålla den förment rasliga homogenitet som sades känneteckna det (majoritets)svenska folket som sades vara både renast, vackrast och vitast av alla folk på jorden, levde m a o kvar långt in på 1960-talet och drabbade de blandade eller mixade icke-vita och svarta barnen vilka antingen aborterades bort innan de ens föddes, steriliserades efter födseln eller placerades på barnhem varifrån de bortadopterades.
 
 
Först under 1960-talets andra hälft växte en större svart invandrad minoritet fram i landet, även om den till en början fortfarande var mycket liten numerärt sett:
 
 
År 1970 beräknas det ha funnits cirka 5000 svarta invandrare i hela landet varav 100-tals var svarta amerikanska soldater som hade deserterat till Sverige i samband med Vietnamkriget (Sveriges första amerikanska desertör var då en svart amerikan som anlände till landet 1967 i sällskap med sin vita västtyska fru – Ray Jones) medan kring 3500 var svarta afrikanska invandrare varav 100-tals var s k SIDA-studenter.
 
 
Det var också under 1960-talets sista år i samband med den s k 68-revolutionen som synen på svarta i Sverige förändrades och år 1969 utkom exempelvis den svarta amerikanen Victor Herbert Tyus debutroman ”Den stora klyvningen” på Bonniers som därmed både blev den första afrosvenska författaren och den första icke-vita författaren som gav ut ett eget litterärt svenskspråkigt originalverk på ett svenskt förlag.
 
 
På 1970-talet växte den svarta minoriteten i Sverige sakta men säkert p g a utlandsadoptioner, fortsatt invandring och allt fler inrikes födda blandade eller mixade svarta barn med vita svenska mödrar och invandrade svarta fäder vilka kring 1975 redan kunde räknas i 1000-tal och under detta årtionde skulle sedan den första afrosvenska gemenskapen växa fram i form av en rad organisationer, även om inga svarta invandrare kallade sig afrosvenskar i Sverige förrän på 1990-talet, såsom Pan-African Society in Sweden i Göteborg, Black Cultural Centre i Stockholm och aktions- och solidaritetsgruppen Förenade afrikanska arbetare.
 

Rapport om jämlikhetsdata

Nu är den publicerad i tryckt form – Institutet för framtidsstudiers rapport ”Kunskapshöjande åtgärder om afrofobi. En pilotstudie” som är författad av Matilda Håkansson Bolve, Karim Jebari, Måns Magnusson, Gina Manzizila och Irina Vartanova och som undersöker både majoritets- och minoritetsinvånares syn på och attityder till jämlikhetsdatametoden och jämlikhetsdatafrågan.
 
Rapporten indikerar det som tidigare har framkommit – d v s att det fr a är majoritetssvenskar som känner sig kränkta och som tar illa upp och tar illa vid sig och som känner obehag och olust (och kanske t o m sorg och vrede) när de hör ordet ras uttalas (på svenska) eller när de ser ordet ras i skrift (på svenska) och när de uppmanas att själva identifiera sig utifrån ras och att tala om ras.
 
Omvänt så är minoritetssvenskar mer öppna för att tala om ras och för att kategorisera sig själva utifrån ras när de uppmanas till det och många minoritetssvenskar är både beredda att uppge vilket språk de har som förstaspråk, vilken religion de identifierar sig med och vilken minoritet de identifierar sig med om detta äger rum anonymt och frivilligt och i ett antidiskrimineringssyfte.
 
 
”…majoritetssvenskar har svårare att relatera till frågor om hudfärg… det kan finnas en motvilja bland majoritetssvenskar att tillskriva sig en gruppidentitet baserad på hudfärg, då de är vana att betrakta sig själva som individer och färgblinda… Minoritetssvenskar var i regel mer öppna med att prata om sin hudfärg, men uttryckte samtidigt att det var jobbigt då de inte visste vad det skulle leda till. I jämförelse var majoritetssvenskar, som trots att de uttryckte… att de var vita, mer motvilliga att prata om hudfärg.”
 
(…)
 
”Respondenter födda i Sverige och Europa tycker att frågan om hudfärg som innehåller begreppet ”ras” är både mycket mer kränkande och obehaglig än övriga frågor. För personer födda i resten av världen ser vi inte alls samma mönster. Vidare upplevs frågor om hudfärg generellt sett inte som mer kränkande än språk m.m. för personer födda i resten av världen.”

Uppdrag granskning tar upp problemet med det skyhöga antalet afrofobiska hatbrott

Kvällens TV-tips: Uppdrag granskning kl. 20.00 på SVT1
 
”Afrofobiska hatbrottsanmälningar dominerar i statistiken. Uppdrag granskning har tagit reda på hur afrofobin drabbar svarta svenskar i vardagen.”
 
 
Idag är uppemot 3% av den svenska totalbefolkningen afrosvenskar motsvarande cirka 300 000 invånare och varav över 50% har bakgrund i f d Africa Orientale Italiana/Afrikas horn och gruppen är mycket ung med en medelålder på kring 35 år att jämföra med genomsnittsåldern bland majoritetssvenskarna som idag ligger på kring 50 år.
 
Bland alla barn, ungdomar och unga vuxna i landet är åtminstone 6-7% afrosvenskar och möjligen är 7-8% av Stor-Stockholms befolkning afrosvenskar och ovanstående siffror kan jämföras med att andelen svarta i USA uppgår till ca 12,5%, i Frankrike till ca 5-6%, i Storbritannien till ca 3,5% och i Belgien respektive Nederländerna till ca 3%.
 
antalet anmälda afrofobiska hatbrott (siffrorna för 2016 publiceras först den 14/12 i år men tyvärr så finns det en viss risk att BRÅ kommer att sluta att publicera en årlig rapport om hatbrott)
2008: 761
2009: 780
2010: 818
2011: 803
2012: 940
2013: 980
2014: 1075
2015: 1074
 
Afrosvenskar är i förhållande till sin demografiska storlek den minoritet i landet som drabbas allra mest av hatbrott: Det handlar om en (närmast osannolik och surrealistisk) överrisk på uppemot 3,5 gånger motsvarande en 250%:ig överrepresentation. Proportionellt sett begås flest afrofobiska hatbrott i Stor-Stockholm och därefter i Västsverige och i Skåne.
Namnlöst.jpg
 
Tidigare (inte idag tyvärr p g a den militanta och radikala svenska antirasistiska och antifascistiska vreden, skräcken och hatet mot all form av statistik om minoriteter) så var det möjligt att urskilja personer med bakgrund i subsahariska Afrika i de av SCB genomförda undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) som genomfördes mellan 1993–2000 och i dessa undersökningar framgick det att det var den minoritet som utsatts för både (fysiskt) våld och hot (om våld) allra mest: 14% av männen och 10% av kvinnorna med bakgrund i subsahariska Afrika uppgav att de hade fallit offer för våld och hot att jämföra med kring 6% bland majoritetsbefolkningen och särskilt gällde detta åldersgruppen 20–34 år varibland hela 24% hade utsatts för våld och hot jämfört med 11% bland majoritetsinvånarna.

Antalet svenska hatbrott ökar kraftigt och är nu på ”all time high”-nivå och antalet hatbrott per capita är bland den högsta i västvärlden

Förra året (2015) inkom 6984 polisanmälningar med hatbrottsmotiv och vilket är svenskt ”all time high”-rekord och en ökning med över 10% sedan 2014 liksom en nivå per capita (d v s per invånare) som numera är bland den allra högsta i västvärlden (och möjligen t o m den allra högsta nivån bredvid Storbritanniens dito) och särskilt gäller det hatbrott med främlingsfientliga och rasistiska motiv.

I många andra västländer är hatbrotten i huvudsak riktade mot hbtq-invånare men i Sverige är det hatbrott med främlingsfientliga och rasistiska motiv som just sticker ut: Av förra årets anmälningar hade 4765 anmälningar eller 68% främlingsfientliga och rasistiska motiv. Antalet afrofobiska hatbrott – 1074 polisanmälningar – är fortsatt högt och motsvarar en fjärdedel av alla anmälningar med främlingsfientliga och rasistiska motiv samt 15 procent av alla hatbrottsanmälningar och sedan 2011 har antalet anmälningar med afrofobiska motiv ökat med 34%. År 2015 hade vidare 558 hatbrottsanmälningar islamofobiska motiv, 277 antisemitiska motiv samt 239 antiromska motiv.

Stor-Stockholm (d v s huvudstadsregionen) rapporterar överlägset flest hatbrott per capita (över 100 hatbrott per 100 000 invånare) – sannolikt då ”träffytan” är mycket hög i Stockholms län där snart över 50 procent av befolkningen har utländsk bakgrund och där långt över en femtedel numera har utomeuropeisk bakgrund. Efter Stor-Stockholm är det Sydsverige med Skåne och Malmö i spetsen som sticker ut med 66 hatbrott per 100 000 invånare. Det beräknas att uppskattningsvis över 100 000 invånare utsätts för närmare 200 000 främlingsfientliga och rasistiska hatbrott under ett visst år.

Fortfarande är dock den svenska hatbrottsstatistiken behäftad med brister: De allra flesta som utsätts anmäler ej (möjligen anmäler kring 20% av de som utsätts), den enskilde polisen måste rapportera, kategorisera och registrera rätt (d v s att det just är ett hatbrott det handlar om) när anmälan tas emot och det som krävs för att räknas som ett hatbrott är fortfarande helst att förövaren verbalt ropar, skriker, skriver eller säger ett s k rasord (d v s en nedsättande benämning på en viss minoritet) alternativt pekar ut en specifik minoritet på annat sätt (t ex med symboler och via s k icke-verbal kommunikation).