Kategori: Österrike

Ett besök i författaren och greven Miklós Bánffys fotspår i Transsylvanien

Besökte i helgen Transsylvanien och närmare bestämt dess residensstad Cluj som ungrarna känner som Kolozsvár och österrikarna som Klausenburg för detta var en gång i tiden en av det gamla Österrike-Ungerns viktigaste städer och inte minst för den ungerska adeln vars många palats närmast översållar den historiska innerstaden.

Idag är Cluj Rumäniens andra eller tredje största stad beroende på om en räknar in alla studenter för staden inhyser då landets äldsta och mest välrenommerade universitet. Under den habsburgska dubbelmonarkins tid var 80% av invånarna ungrare liksom 15% judar men idag råder det omvända förhållandet – 80% är numera rumäner och det finns bara 2-300 judar kvar i staden.

Liksom i större delen av det gamla Österrike-Ungern går det att skönja att en viss Habsburg-nostalgi råder även i Cluj liksom det ständigt närvarande Julius Meinl-kaffet och sist men inte minst alla ståtliga imperiebyggnader som minner om att staden en gång i tiden var en del av Donaumonarkin.

Jag har fr a gått i den transsylvaniska författaren greve Miklós Bánffys fotspår och besökt Bánffys gamla stadspalats samt ett flertal av de adresser som förekommer i dennes berömda transsylvaniska romantrilogi som publicerades mellan 1934-40 och utspelar sig under Österrike-Ungerns sista dranmatiska decennium och som allmänt betraktas som den ungerska litteraturens motsvarighet till Tolstojs ”Krig och fred” vad gäller episk verkshöjd.

Jag har då aldrig varit en litteraturturist och än mindre en film- eller musikturist, d v s någon som i akt och mening besöker platser kopplade till en nyckelscen eller en huvudkaraktär i någon roman, en inspelningsplats för en spelfilm eller en tv-dramaserie eller en adress som har skrivit in sig i musikhistorien (OBS – det är verkligen inget fel på de som gör det och de är som bekant väldigt många), men någon gång ska väl vara den första.

Jag har besökt Bánffys grav i Cluj där Transsylvaniens ungerska adel vilar (läs: Teleki, Bornemisza, Kendi m fl) liksom dennes stamslott i Bontida som tidigare var känt som ”Transsylvaniens Versailles” men som idag i det närmaste är en ruin. Tyvärr kunde jag inte bese det som är kvar av slottet inifrån då greve Bánffys systerdotter, som idag är 90 år gammal och formellt äger slottet, firade sin födelsedag och gästerna såg av allt att döma ut att bestå av det som idag är kvar av Rumäniens gamla ungerska adel.

F ö är trakten runt Bontida också s k ”Dracula-land”, d v s det var här som Bram Stoker förlade handlingen i sin odödliggjorda roman som sedan dess har resulterat i att de allra flesta numera förknippar Transsylvanien med vampyrer och inte med den ungerska adeln och med all säkerhet än mindre med greve Bánffy och dennes episka romantrilogi.

Jag hann också med ett besök på den mycket habsburgska Operan i Cluj som förekommer i en nyckelscen i Bánffys romantrilogi (OBS – jag vill inte ”spoil:a” handlingen så jag säger så klart inte hur) och där nästan ingenting verkar ha förändrats sedan Österrike-Ungerns dagar vad gäller själva interiören. Efter att ha besökt operahusen i bl a Wien, Linz, Budapest, Prag, Karlovy Vary, Bratislava, Lviv, Zagreb, Opatija, Bad Ischl och Ljubljana (och i många fall flera gånger om) så går det nämligen inte att säga något annat än att Operan i Cluj är rena tidsmaskinen tillbaka till Österrike-Ungern anno 1910.

Jag hade i förväg bokat den s k ”finaste” logen (och ändå kostade det bara 110 SEK/KR – OBS: jag vill så klart inte håna rumänernas fattigdom så jag ”out:ar” denna synnerligen obetydliga kostnad enbart på svenska) som en gång ”tillhörde” Bánffy-familjen och där både paraplystället och (ny)barockspegeln fanns kvar som en del av inredningen tillsammans med det utsökta sammetstyget. När ridån sedan gick upp var det visserligen inte Puccinis ”Madama Butterfly” som gällde just idag vilket är fallet i greve Bánffys roman men med fantasins hjälp gick det ändå att drömma sig tillbaka till dubbelmonarkins tidiga 1910-tal och inte minst tack vare att operahuset i Cluj t o m har bevarat de exklusiva original(tyg)tapeterna även om de är rejält slitna vid det här laget (OBS: naturligtvis p g a att Rumänien är ett fattigt land).

OBS: Jag är självklart medveten om att Transsylvaniens ungerska aristokrati var rena tyrannerna mot rumänerna (som allltid har utgjort majoritetsbefolkningen i Transsylvanien) liksom mot Transsylvaniens många romer och judar och även mot den tysktalande minoriteten men greve Bánffy försökte ändå att bryta med denna våldsamma och despotiska ”tradition” och detta säger jag utan att på något vis försöka romantisera de en gång så bördsstolta, ancien régime:iga och fr a (super)rika och mäktiga ungerska adelsfamiljerna vilka idag är fullständigt skingrade för vinden efter Österrike-Ungerns undergång, fascismens och kommunismens blodiga excesser och det postkommunistiska (d v s dagens) Rumäniens demokratisering.

För fem år sedan besökte jag den klassiska kurorten Marienbad i dagens Tjeckien

För fem år sedan besökte jag den klassiska kurorten Marienbad, d v s Mariánské Lázně i dagens Tjeckien, för att bl a bese det gamla lyxhotellet Hotel Weimar.

Jag har genom åren besökt och även bott på ett flertal historiska hotell i Centraleuropa i ett stort antal olika länder och städer som en gång ingick i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Hotel Weimar är då ett av dessa klassiska hotell, som det dock inte går att ta in på längre på grund av att hotellbyggnaden är övergiven sedan Kalla krigets slut och rejält nedgången såsom så många andra historiska byggnader i det postkommunistiska Central- och Östeuropa tyvärr är.

Hotel Weimar uppkallades efter storhertigen av Sachsen-Weimar och inhystes i greve von Klebelsbergs gamla stadspalats och en gång i tiden var det Marienbads ståtligaste hotell där bl a kung Edward VII av Storbritannien och tsar Nikolaj II av Ryssland bodde när de besökte kurorten och även sammanträffade med den näst siste Habsburgkejsaren Franz Josef I.

Under Österrike-Ungerns sista dramatiska decennier mottog Marienbad sådana illustra gäster som Wagner, Nietzsche, Freud, Ibsen, Twain, Zweig, Bruckner, Mahler och sist men inte minst den stenrike svenske ”dynamitkungen” Alfred Nobel, vilka alla gärna tog in på just Hotel Weimar. Det bedagade och smått sjangserade Marienbad, som tillsammans med de närliggande kurorterna Karlsbad och Franzensbad en gång i tiden utgjorde något av den dåtida europeiska aristokratins, överklassens och kändiselitens gemensamma ”lekplats”, var f ö något alldeles extra att uppleva i vinterskrud – i alla fall för den/dem som likt mig själv uppskattar det dekadenta förfallets och förgänglighetens estetik i omisskännlig habsburgsk tappning – och vilket några av de fotografier som jag tog i staden för fem år sedan nog också vittnar om.

Reflektioner kring österrikiska Dragonys album ”Viribus unitis”

Upptäckte nyss av en slump (och tack vare YouTubes ibland aningen märkliga algoritmer – jag tittade samtidigt på ett gammalt filmklipp från 1916 som härrör från kejsar Frans Josefs begravning) att det österrikiska bandet Dragony gav ut albumet ”Viribus unitis” i början av året och bl a i samarbete med svenska Sabatons Tommy Johansson, vilket hörs vad gäller både sången, musiken och själva albumets tematik och disposition. Sabaton är som bekant många SD:ares favoritband och jag kan mycket väl föreställa mig att många österrikiska FPÖ:are uppskattar Dragony och antagligen särskilt bandets nya och senaste album ”Viribus unitis”.

Albumet, vars titel anspelar på kejsar Frans Josefs valspråk, är nämligen inget annat än en veritabel ”orgie” i Habsburg- och Österrike-Ungern-nostalgi och de olika sångerna behandlar denna en gång så mäktiga centraleuropeiska dynastis sista skälvande årtionden vid makten med en twist som säger att kejsar Frans Josefs och dennes fru kejsarinnan ”Sisis” son kronprins Rudolf inte lyckades begå självmord 1889 på slottet Mayerling (vilket hände i verkligheten) utan överlevde i hemlighet.

När Rudolfs mor kejsarinnan ”Sisi” sedan mördas av en anarkist i schweiziska Genève 1898 (vilket också hände i verkligheten) ingår Rudolf en desperat pakt med mörkrets makter för att försöka återuppväcka modern från döden. 

Albumet inleds med Johann Strauss ”den yngres” världsberömda vals ”An der schönen blauen Donau” och den första sången ”Gods of war”, som också finns som musikvideo (se https://www.youtube.com/watch?v=mPWySLd8otU), berättar om hur kejsar Frans Josef har tvingats gå ungrarna till mötes genom att skapa dubbelmonarkin Österrike-Ungern på grund av de dramatiska och blodiga händelserna som utspelade sig mellan 1848-67 (”We were the masters and the rulers of this world… The sun is setting on the glory of our reign”). 

Den tredje sången, ”Love you to death”, beskriver bl a Rudolfs ambivalenta känslor inför att en gång i framtiden bli Österrike-Ungerns kejsare efter sin far Frans Josef (”I am alone, heir to the throne, chilled to the bone”). Rudolf är också berättarjaget i flertalet av sångerna såsom i ”A.E.I.O.U.” som ska uttydas “Austriae est imperare orbi universo” (ungefär ”det är Österrikes öde att en gång styra över hela världen”) och som var något av Huset Habsburgs motto, och vari Rudolf sjunger om Första världskrigets utbrott och kejsardömets förestående undergång: ”The news just broke today, my cousin has been slain in the streets of Sarajevo… Dawn of the war, last of the Habsburgs, bonded by blood, they are sealing their fate”. 

Albumets titelsång ”Viribus unitis” handlar sedan om hur Rudolf lyckas väcka liv i sin mor ”Sisi” med hjälp av svart magi: ”Vienna burns, the queen returns, we’re so close to the goal… Viribus unitis, forces unite, turn the tide of the raging war, we’ll rule again, shore to shore… Avenge the Habsburgs, the dead will rise to fight”. 

I åtminstone två sånger är Rudolfs far kejsar Frans Josef den som talar såsom i sången ”Made of metal” när kejsaren sjunger ”I am the Kaiser, from the silence of the grave I hear the call to arms… As Vienna falls, I live again, judgement hour is at hand, and so I must make my stand”. 

Albumet avslutas sedan med den enda sången som sjungs på tyska och som utgörs av en symfonirock-cover på den österrikiska artisten Rainhard Fendrichs romantiska sång ”Haben sie Wien schon bei Nacht gesehn”. 

Jag lyssnade igenom Dragonys album ”Viribus unitis” två gånger idag medan jag samtidigt skrev på ett bokmanus och det går väl inte att säga något annat än att för den/dem som uppskattar nationalromantisk och imperienostalgisk symfonisk power metal-musik av kitschig Sabaton-typ så är åtminstone några av det österrikiska bandets sånger faktiskt inte helt oävna. Sedan hade jag väl förväntat mig en skräckgotisk sång om Stefan Zweigs fiktiva greve Kekesfalva men det kanske kommer på nästa album.

Praktupplagan av ”Viribus unitis. Das Buch vom Kaiser” från 1898

En mycket märklig bok som stundtals påminner om den typ av drömska illustrationer som ibland hittas i moderna fantasyböcker eller varför inte i en gammal klassisk sagobok:


Praktupplagan i jätte(folio)format av ”Viribus unitis. Das Buch vom Kaiser” från 1898 som väger runt 6 kilo och som gavs ut som en (semi)officiell publikation på tyska och på ungerska i samband med att kejsar Franz Joseph firade 50 år på Donaumonarkins tron.


Som det verkar har bara Kungliga biblioteket i Stockholm denna gigantiska bok i sina samlingar – d v s det finns nog bara ett enda exemplar av denna publikation på ett svenskt (offentligt) bibliotek – och för några år sedan sålde Bukowskis ett exemplar av boken som antagligen en gång hade ägts av en gammal K.u.K.-undersåte och centraleuropeisk invandrare.


Illustrationerna framställer det dåtida Österrike-Ungern som ett slags sagoland och Habsburgimperiet som något av en teaterkuliss eller varför inte som en melodramatisk Wienoperett och säger något om det dåtida Europas näst största och tredje folkrikaste lands självbild.


Ett flertal av de personer som förekommer på bild är vidare namngivna i boken och ska vara skapligt porträttlikt avbildade och det handlar inte minst om representanter för sådana i centraleuropeisk historia illustra släkter som Kinsky, Schwarzenberg, Badeni, Ostrowski, Odescalchi, Serényi, Clam-Gallas, Andrassy, Czernin, Starhemberg, Hötzendorf, Sayn-Wittgenstein och Wodzicki m fl centraleuropeiska adelsfamiljer.

En byst föreställande ärkehertig Wilhelm av Habsburg har nyligen invigts i Ukraina

I det postkommunistiska Central- och Östeuropa där historien ständigt hålls levande har kampen om historien (och därmed också om framtiden) uppenbarligen fortsatt som aldrig förr även under pandemin om än i (västeuropeisk) medieskugga:

http://euromaidanpress.com/2021/05/22/memorial-to-austrian-prince-vasyl-vyshyvany-inaugurated-in-kyiv

”Upptäckte” nyss av en slump att i maj i år fick ärkehertig Wilhelm av Habsburg en byst avtäckt efter sig i Ukrainas huvudstad Kiev (och att byta ut Lenins och Stalins folk mot en ärkehertig är väl ändå skapligt okej, kan tyckas). Tidigare har ett torg uppkallats efter denne i Lviv, det gamla habsburgska kronlandet Galiziens närmast sagolikt vackra (men nedgångna) huvudstad, och Wilhelm var då tilltänkt kung av Ukraina (såsom att hans far Karl var tilltänkt kung av Polen) under Första världskrigets sista kaotiska år när Österrike-Ungerns armé behärskade stora delar av dagens Ukraina.

Wilhelms bror Karl, som var gift med den svenska baronessan Alice Ankarcrona, kom f ö att utvandra till Sverige efter kriget där hans dotter fortfarande bor och lever i Saltsjöbaden i Nacka utanför Stockholm (hon är f ö den enda Habsburg:aren i landet bredvid ärkehertiginnan Walburga, gift med den svenske greven Archibald Douglas, och dotter till Österrike-Ungerns siste kronprins ärkehertig Otto som f ö besökte Kiev på 00-talet och förutspådde att Ukraina skulle komma att bli något av nyckeln till Europas framtid – totalt verkar f ö sex Habsburg:are ”av blodet” ha gravsatts i Sverige sedan 1945).

Och eftersom Huset Habsburgs öden är tämligen outgrundliga så bör det väl nämnas i sammanhanget att ärkehertig Wilhelms (och Karls far) märkligt nog var ägare till Polens idag största bryggeri och ölmärke Żywiec, vars etikett fortfarande pryds av den habsburgska (kejsar)kronan (trots att den sista Habsburg:aren som bodde på Huset Habsburgs gamla slott i Żywiec – ärkehertiginnan Maria Christina som gick bort för bara några år sedan – försökte förhindra det tillsammans med ärkehertig Otto då holländska Heineken, d v s världens kanske största ölkoncern bredvid danska Carlsberg, numera äger bryggeriet).

Och som om inte detta med polackernas mest älskade (eller i alla fall mest konsumerade) ölsort inte räckte (d v s vad gäller historiska märkligheter som omger och genomsyrar just denna dynasti) så är ärkehertig Wilhelm dessutom något av en gayikon inom dagens ukrainska hbtq-community då han var en av flera historiska Habsburg:are som med all säkerhet var homo- och/eller bisexuell.

Om ”Europas sista sommar” och Fellinis film ”E la nave va”

”Europas sista sommar” har sommaren 1914 kommit att kallas så här i efterhand och särskilt dagarna innan och efter skotten i Sarajevo den 28 juni liksom veckorna fram tills den 28 juli när Första världskriget väl bröt ut.


Den som möjligen har skildrat ”Europas sista sommar” och det gamla Europas undergång allra bäst på vita duken är Federico Fellini i filmen ”E la nave va” eller ”Och skeppet går” från 1983 som bl a sägs ha satt rejäla spår hos Roy Andersson.


Fellinis överdådiga kostymdrama skildrar ett aristokratiskt och högborgerligt sällskap som i början av filmen går ombord på en lyxkryssare i Neapels hamn för att tillsammans gravsätta askan efter en avliden operasångerska som de alla har dyrkat när hon var vid liv.


Under resans gång får tittarna bekanta sig med bl a en engelsk lord, en tysk hertig och en rysk furste innan belle époque slutligen går i graven när Österrike-Ungerns flottas flaggskepp plötsligt dyker upp någonstans i Adriatiska havet och som sig bör slutar allt i en total katastrof (d v s såsom verkligen skedde för 107 år sedan) efter att en serb har kastat en bomb mot österrikarna.

Om Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte”

Av alla litterära skildringar av Österrike-Ungerns undergång, som ägde rum på hösten 1918, står den österrikiske författaren Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte” från 1934 antagligen i en klass för sig.


Romanen skildrar hur en kavalleriofficer försöker rädda sitt regementes standar från att falla i fiendens händer under dubbelmonarkins sista skälvande dygn. General Fochs franska armé är i full färd med att erövra Balkanhalvön och t o m tränga in i den ungerska rikshalvan och för att rädda K.u.K.-arméns och Huset Habsburgs heder och ära måste standaret till varje pris föras till Wien för att där förstöras ceremoniellt innan det hamnar i Ententens händer.


Romanen filmatiserades 1977 av den tyske regissören Ottokar Runze ett år efter Lernet-Holenias död och filmen, som var en påkostad österrikisk-västtysk-spansk samproduktion, utgörs av en oförblommerat nostalgisk hyllning till dubbelmonarkin och inte minst till dess både hedersbesatta officerskår och mångkulturella armé.


Alexander Lernet-Holenia, vilken som ung författare var lärjunge åt Rilke och som under sin storhetstid sades vara något av Schnitzlers arvtagare jämfördes ibland med både Zweig och Roth och överlevde inte minst dem alla. Ryktet sade att han var biologisk son till ärkehertig Karl Stephan, amiral i den en gång så stolta K.u.K.-flottan, och ödet ville att han mellan 1952-76 tilläts bo i en sidoflygel i Habsburgarnas gamla slott Hofburg i Wien.


I och genom sina många och på sin tid populära romaner höll Lernet-Holenia Mitteleuropa- och Habsburg-myten vid liv och han odlade livet ut en aristokratisk och ärkekonservativ stil både i sina litterära verk och som person, vilket gjorde att han kom att hamna i konflikt med den österrikiska 68-vänstern på 60- och 70-talen och innan han gick bort 1976.

Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten

Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.


Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.


Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.


Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.


Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.


Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.


När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.


Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.


År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.


Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.


Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.


Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.


Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.

Prins Philips begravning påminde om ärkehertig Otto von Habsburgs dito 2011

Prins Philips gravsättning i St George’s Chapel på Windsor Castle som ägde rum idag i närvaro av bl a drottning Elizabeth II, fursten av Wales, hertigen av York, earlen av Wessex och prinsarna av Baden, Hessen och Hohenlohe-Langenburg påminde inte så lite om begravningen av ärkehertig Otto von Habsburg som ägde rum i Stefansdomen och i Kapuzinergruft i Wien 2011 i närvaro av bl a vår egen konung, prinsen av Bayern, hertigarna av Savojen och Braganza, furst Schwarzenberg, kung Mikael av Rumänien, storhertigen av Luxemburg och fursten av Liechtenstein vad gäller imperial anno dazumal-”pompa och ståt”.

Om den österrikisk-brittiska tv-serien ”Vienna blood”

Den österrikisk-brittiska samproducerade Österreichischer Rundfunk/BBC-tv-serien ”Vienna blood” från 2019, som bygger på Frank Tallis bästsäljande romaner om den judiske läkaren Max Liebermann och Wien-polisen Oskar Reinhardt, är en eskapistisk ”lisa för själen” för en (till synes obotlig) austrofil (som mig och några till i Sverige, för landet vimlar då knappast av austrofiler) vad gäller autentiska Secession-Wien-miljöer och likaledes trovärdiga habsburgska karaktärer.


”Vienna blood” kan (enligt mig) utan problem jämföras och jämställas med Netflix-tv-serien ”Freud” från 2020, som också den lyckades fånga samma typ av estetisk-politiska undergångsstämning som rådde kring 1890-1914 i det svunna, mångkulturella och centraleuropeiska imperiet Österrike-Ungern där så mycket som vi idag anser vara modernt en gång föddes och uppstod.