Kategori: Österrike

Ett besök i Przemysl

Under mitt sista högstadieår i Motala gav jag ut en anarkistisk (vecko)skoltidning i form av en s k väggtidning (d v s en tidning vars sidor sätts upp på en anslagstavla) som hette Przemysl efter att som tonåring ha förläst mig på Centraleuropas historia. Flera årtionden senare har jag nu äntligen tagit mig för att besöka denna polska stad vid Ukrainas gräns som en gång i tiden stoltserade med Europas näst största fästning och där Österrike-Ungern och Tsar-Ryssland utkämpade tre gigantiska slag 1914-15 som betraktas som östfrontens motsvarighet till slaget om Verdun.

Staden med omnejd är översållad med rester och ruiner av ”k.u.k. F” (kaiserliche und königliche Festung) liksom av ståtliga gamla habsburgska officersvillor och klassiska centraleuropeiska praktbyggnader i mer eller mindre nedgånget skick och sist men inte minst av olika varianter av soldaten Švejk som spenderar en tid i fästningen i Jaroslav Hašeks berömda roman. Fästningen försvarades av bl tjecker som Švejk liksom av slovaker, österrikare, ungrare, romer, italienare, judar, polacker, ukrainare, rumäner och serber.

Przemysl, som räknas som Polens äldsta stad bredvid Krakow, har f ö inte bara attackerats av ryssarna utan också av svenskarna 1656 i samband med den ökända svenska invasion av landet som polackerna känner som ”Den svenska syndafloden” och som fortfarande omsjungs i den polska nationalsången. På stadens lokalhistoriska museum nämns naturligtvis också den svenska belägringen av Przemysl som även har förärats en historisk målning.

Przemysl härbärgerade tidigare Polens äldsta judiska befolkning och på 1800-talet utgjorde judarna närmare 40% av stadens invånare och vid Första världskrigets utbrott 1914 handlade det om runt 30%. I Przemysl fanns det en gång i tiden åtminstone fyra synagogor men idag är endast en av dem bevarad eller i varje fall själva byggnaden.

Bara några hundra av stadens judar överlevde Andra världskriget och den SS-officer som styrde över Przemysls getto under kriget och bar ansvar för likvideringen av detsamma och därigenom massdödandet av stadens judar – Josef Schwammberger – lyckades f ö fly till Argentina tack vare svenska nazister under ledning av SS-veteranen Thorolf Hillblad som tillsammans med andra svenska SS-veteraner hade flyttat till Buenos Aires efter krigsslutet och därifrån organiserat en s k flyktlinje för efterlysta nazistiska krigsförbrytare.

Turligt nog hann rättvisan ändå ikapp Schwammberger på äldre dar i och med att Argentina till slut lämnade ut denne till det återförenade Tyskland och han kom att bli den siste krigsförbrytaren av rang som ställdes inför rätta på 1990-talet och han avled därefter i fängelset 2004. Hillblad, som tillsammans med andra svenskar kom att hjälpa ett stort antal efterlysta nazister att fly till Perons Argentina efter 1945, hade Bosse Schön och jag sedan kontakt med innan han gick bort.

Ett praktverk från det gamla Österrike-Ungern

År 1907 gavs praktverket ”An Ehren und an Siegen reich” med undertiteln ”Bilder aus Österreichs Geschichte” ut i Wien på Max Herzigs förlag med anledning av att kejsar Franz Joseph firade 60 år på den centraleuropeiska dubbelmonarkins båda troner året därpå och det går inte att undgå att notera att den oerhört påkostade publikationen råkade sammanfalla med den österrikisk-ungerska secessionsstilens guldålder. Jag har tidigare bara kunnat beundra denna voluminösa och även mycket tunga publikation som andas oförblommerad habsburgsk imperieestetik på olika museer runtom i Centraleuropa då den räknas som ett konstverk i sig men nyligen lyckades jag ”ropa in” ett skapligt välbevarat exemplar på en auktionssida för en s k spottstyver.

En tredagarsresa genom Huset Esterházys gamla ägor

Har under tre dygn, ”guidad” av den ungerske författaren Peter Esterházys magnum opus-tegelstensroman ”Harmonia cælestis” (liksom f ö även av Baedekers gamla Österrike-Ungern-reseguide) och tack vare det omfattande f d kaiserlich-königlichen Staatsbahnen-järnvägsnät som täcker Centraleuropa, besökt sammanlagt nio slott och palats som en gång i tiden tillhörde det ungerska Huset Esterházy som sägs ha varit den enda centraleuropeiska furstefamilj som kunde tävla med kejsarhuset Habsburg vad gäller rikedom och makt.

Det fanns visserligen gott om illustra och (super)rika familjer i den gamla dubbelmonarkin såsom bl a Auersperg, Sapieha, Liechtenstein, Kinsky, Schwarzenberg, Wittgenstein och Lobkowitz men ingen av dem nådde upp till Esterházys ofantligt förmögna nivå. Esterházy-dynastins uppgång grundade sig på att ätten förblev lojal med habsburgarna under motreformationen och i samband med alla ungerska upprorsförsök och alla krig mot Osmanska imperiet och vid ett tillfälle stupade exempelvis hela fyra Esterházys i ett enda slag mot turkarna.

Ätten var bl a mecenat till kompositören Joseph Haydn som omväxlande bodde på Esterházys båda barockslott i ungerska Fertőd respektive i österrikiska Eisenstadt och han är också begravd i den sistnämnda staden. Esterházy-dynastin ska under en period ha ägt och/eller kontrollerat mellan en fjärdedel och en tredjedel av Ungerns yta och dess efterlämnade herresäten och stadspalats är så många att det är omöjligt att besöka dem alla på åtminstone tre dygn – åtminstone ett 30-tal av dem hittas i dagens Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Rumänien och möjligen också i ytterligare ett antal andra länder som en gång i tiden ingick i Österrike-Ungern. 

Under 1900-talets närmast otaliga krig, revolutioner, statskupper och regimskiften förlorade Huset Esterházy i praktiken alla sina ägor, förmögenheter, slott och palats efter att under århundraden ha ”producerat” mängder av ministrar, diplomater, biskopar, domare och generaler vilka alla var lojala in i döden med habsburgarna. Furst Paul V som var ättens överhuvud under stora delar av det dramatiska och fr a extremt blodiga 1900-talet fängslades av de ungerska kommunisterna efter 1945 men lyckades fly till Österrike och vidare till Schweiz under den s k Ungernrevolten i 1956 och han hann uppleva när allting vände innan han gick bort 1989.

Flertalet av de många stadspalatsen är numera museer, andra används som uthyrningslokaler för tillställningar av olika slag och vad gäller slotten förfogar familjen idag främst över Eisenstadt, Lackenbach och Forchtenstein och familjens överhuvud heter numera furst Anton II vars fulla namn lyder Anton Rudolf Marie Georg Christoph Hubertus Johannes Karl Aglaë av Huset Esterházy.

Ett besök på St. Marx-kyrkogården i Wien

Romantiska och framför allt skräckgotiska kyrkogårdar blir en nog aldrig ”mätt” på: 

Besökte igår kväll St. Marxer Friedhof i Wien som inte går upp mot Wiens största begravningsplats Zentralfriedhof vad gäller lyx och flärd och pompa och ståt men som slår det mesta vad gäller just skräckgotisk stämning. Kyrkogårdar av det här slaget ska helst besökas mycket tidigt på morgonen när gravmonumenten badar i det skira gryningsljuset eller när skymningen faller på och mörkret sakta men säkert lägger sig.

Och efter att ha ”kuskat” runt i större delen av Europas alla länder och besökt mängder av begravningsplatser i ett mycket stort antal städer så kan jag konstatera att de vackraste kyrkogårdarna hittas i Italien, England och Österrike där en särskild dödskult förenas med ett slags oförblommerad estetisering av döden i form av påkostade praktgravar. 

Staglieno-kyrkogården i Genua och Cimitero Monumentale i Milano, de viktorianska kyrkogårdarna Highgate och Brompton i London och Wiens St. Marxer Friedhof och Zentralfriedhof har just det gemensamt för att bara nämna några exempel ur högen och det har visserligen också östeuropeiska kyrkogårdar i bl a Sankt Petersburg och Lviv men där handlar det även om att pengar helt enkelt saknas och om att de gamla aristokratiska och högborgerliga gravarna medvetet har tillåtits förfalla av politiska skäl. 

Sedan har alla kyrkogårdar som bekant sina egna märkliga och kanske också morbida djur och i Wien handlar det om hamstrar av något slag som alldeles uppenbarligen bor i gravarna och i de halvt om halvt förmultnade kistorna där de antagligen obrytt springer omkring bland skeletten. I London handlar det i sin tur om ekorrar som av någon anledning har blivit väldigt storväxta, tunga och otympliga och i Italien handlar det slutligen om klassiska råttor som bor och lever i och troligen också trivs i de praktfulla gravmonumenten.

Om olika länders färgpreferenser

Att vissa riken och länder går att koppla till vissa färger och färgkombinationer är ett faktum som inte minst är tydligt i Österrike där färgerna vit, grön, gul och även röd återkommer i ständigt olika kombinationer och ett utmärkt exempel på det är denna ingång (som en gång f ö byggdes för att kunna inhysa häst och vagn) plus port tillhörande en byggnad i Wien som uppfördes runt år 1900: 

Den vita färgen minner bl a om att den österrikiska armén tidigare bar vita uniformer och f ö räknades som den mest välekiperade i Europa (men kanske dock inte den mest slagkraftiga utöver kavalleriet), den gula färgen är inte vilken gul färg som helst utan den s k Schönbrunngula färg som återkommer överallt i Centraleuropa (d v s inte bara i Österrike) och detsamma gäller likaså den gröna färgen som handlar om den specifika s k kejsargröna färg som var intimt förknippad med Huset Habsburg. Den röda färgen slutligen är specifik för Österrike och är tillsammans med färgen vit helt enkelt Österrikes traditionella landfärger sedan medeltiden.

Vad gäller andra länder runtom i Europa så är det slående att färgen grå går att associera till bl a Sverige, Frankrike och Storbritannien men av olika historiska orsaker och det handlar också om olika gråa nyanser beroende på vilken typ av byggnadsmaterial som dominerar i de olika länderna. I Sverige handlar det som bekant om betonggrått p g a de s k rekordåren och socialdemokraternas långa 1900-talshegemoni, i Frankrike om den speciella mörkgråa färg som dominerar Paris stadsbild (”den ljusa staden” o s v) och i Storbritannien om den romantiskt gråa färg som de många nygotiska byggnaderna präglas av. Även Ryssland går väl slutligen också att associera till grått och då handlar det om de gråa betongbyggnader som gällde under kommunisttiden.

Ett besök i Sopron där början på Kalla krigets slut utspelade sig

Besöker Sopron eller Ödenburg 33 år efter den s k paneuropeiska picknicken som ägde rum här längs gränsen mellan Österrike och Ungern den 19 augusti 1989 och som arrangerades av det gamla kejsardömet Österrike-Ungerns siste tronföljare Otto von Habsburg (vars hjärta f ö är begravt i ett kloster utanför staden) och dennes dotter ärkehertiginnan Walburga (som numera är gift med den svenske greven Archibald Douglas). 

Händelsen anses vara startskottet på Kalla krigets slut och kommunismens fall tack vare att den ungerske gränsvakten Árpád Bella vägrade att skjuta alla de östtyska deltagare som mitt under picknicken plötsligt flydde över den s k Järnridån-gränsen till Österrike skrikandes ”Freiheit”, d v s Huset Habsburgs kronprins och den ungerske gränsvakten kan tillsammans sägas ha avgjort världshistorien eller åtminstone samtidshistorien i Sopron (tänk skotten i Sarajevo 1914 fast omvänt och fr a utan några skott).

Sopron som räknas som en av Ungerns mest pittoreska städer med sina medeltida gränder och romerska ruiner var tidigare än stad som dominerades av österrikare men som numera är helt dominerad av ungrare men det är samtidigt gott om tvåspråkiga vägskyltar som minner om denna gränsstads mångkulturella förflutna där det också finns två gamla synagogor.

Så minns jag Gerald Nagler

Gerald Nagler har i dagarna gått bort i en ålder av 92 år, som 1982 grundade Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter som sedan 2009 heter Civil Rights Defenders (CDR). Ursprungligen stöttade kommittén och organisationen dissidenter och demokratiaktivister i det fortfarande kommunistiska Östeuropa och Ryssland och snart också i övriga världen och på senare tid har både jag och andra som genom åren har engagerat sig antirasistiskt och i och för olika minoriteter i Sverige lärt känna CDR som en kämpande organisation som bl a har drivit frågan om den svenska polisens register över svenska romer, problemet med rasprofilering i miljonprogramsområdena samt de svenska samernas rättigheter. Nagler var därtill också medgrundare av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 1983 liksom av organisationen Judisk kultur i Sverige.

Tillsammans med sin fru Monica Nagler Wittgenstein, som är brorsondotter till Ludwig Wittgenstein, var Gerald en av dem som valde att öppet ge sitt stöd till Expo i ett tidigt skede av tidskriftens historia. Detta skedde redan från och med hösten 1995 när det första tryckta numret av Expo kom ut trots att de båda var väl införstådda med att jag själv hade en vänsterradikal bakgrund.

Paret Gerald och Monica uttryckte alltid på ett tydligt sätt hur oroade de var över 90-talets framväxt av en nymornad svensk extremhöger med SD i spetsen och inte minst på grund av deras egen familjebakgrund och släkthistoria i den gamla habsburgska dubbelmonarkins huvudstad Wien. Jag minns hur Expos första chefredaktör Andreas Rosenlund och jag regelbundet kom att träffa paret Gerald och Monica i olika sammanhang under Expos första två dramatiska och intensiva år och för min egen del var det också personligen mitt första möte med och introduktion till en svunnen, högborgerlig, centraleuropeisk och mångkulturell värld som inte fanns mer då och än mindre idag.

Den paneuropeiska rörelsen fyller 100 år i år

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det i år har gått exakt 100 år sedan den paneuropeiska rörelsen grundades av greve Richard von Coudenhove-Kalergi i samarbete med ärkehertig Otto von Habsburg som fr a är känd för att han spelade en aktiv för att inte säga aktivistisk roll i Kalla krigets slut och i kommunismens fall genom att 1989 arrangera den paneuropeiska picknicken i Sopron längs den österrikisk-ungerska gränsen vilken utgjorde startskottet för den s k Järnridåns öppnande. 

Året därpå 1923 författade och publicerade Coudenhove-Kalergi rörelsens manifest Pan-Europa och även om den paneuropeiska rörelsen inte hade särskilt mycket att säga till om inför och under upptakten till Andra världskriget och än mindre under Kalla kriget när Europa var mer (upp)delat än någonsin tidigare så går det inte att säga något annat än att Europa just nu och sedan den ryska invasionen av Ukraina faktiskt kanske är mer enat än på mycket länge.

T o m de s k Visegrádländerna som var på god väg att slå sönder EU inifrån under det s k flyktingkrisåret 2015 p g a att de vägrade att ta emot några utomeuropéer är med på det europeiska tåget just nu och Storbritannien, som av nationalistiska och högerpopulistiska skäl valde att lämna EU med ”buller och bång”, är numera kanske det land i Europa som ställer upp allra tydligast för Ukraina.

Sedan vet jag så klart också att en hel del européer och ett antal mindre europeiska länder hejar och håller på Putins Ryssland av olika skäl (läs: antiimperialistiska skäl hos vänstern, panslaviska skäl i Östeuropa samt auktoritära skäl inom extremhögern) och jag vet också att Coudenhove-Kalergi, som f ö var halvasiat då hans mor var japanska och hans far en österrikisk-ungersk greve, är väldigt illa omtyckt inom den högerpopulistiska och högerextrema världen som någon som påstås ha idealiserat judarna och förespråkat både en massiv s k rasblandning och en massiv icke-vit invandring.

Senare i år kommer en paneuropeisk jubileumskonferens att äga rum i Wien ”där allting började” och huvudtalare är passande nog ärkehertig Ottos son ärkehertig Karl von Habsburg som är Huset Habsburgs nuvarande överhuvud och som för närvarande är djupt engagerad i kriget i Ukraina och naturligtvis på Ukrainas sida besjälad som han är av den paneuropeiska rörelsens idéer och han har t o m sagt att ukrainarna just nu försvarar och dör för hela Europa.

När den gamla världen gick i graven

Idag för 108 år sedan vaknade svenskarna och hela den dåvarande världen till denna nyhet – en medlem av Europas på sin tid finaste furstehus hade mördats dagen dessförinnan i en avlägsen habsburgsk provins på den gudsförgätna Balkanhalvön:

I och med mordet på Österrike-Ungerns tronföljare inleddes början till slutet på den gamla (belle époque-)världens fullständiga undergång inklusive fyra europeiska imperiers och dynastiers (Romanov, Hohenzollern, Habsburg och Osmanoğlu) fall och det formidabla blodbad som Första världskriget innebar liksom i stort sett alla krig därefter inklusive Andra världskriget, Kalla kriget, kolonialkrigen och både kommunismens och fascismens uppkomst liksom det pågående kriget i Ukraina vars historiska bakgrund också går att härleda till det där fatala skottet i Sarajevo som både förstörde och förändrade en hel värld.

Ett besök i författaren och greven Miklós Bánffys fotspår i Transsylvanien

Besökte i helgen Transsylvanien och närmare bestämt dess residensstad Cluj som ungrarna känner som Kolozsvár och österrikarna som Klausenburg för detta var en gång i tiden en av det gamla Österrike-Ungerns viktigaste städer och inte minst för den ungerska adeln vars många palats närmast översållar den historiska innerstaden.

Idag är Cluj Rumäniens andra eller tredje största stad beroende på om en räknar in alla studenter för staden inhyser då landets äldsta och mest välrenommerade universitet. Under den habsburgska dubbelmonarkins tid var 80% av invånarna ungrare liksom 15% judar men idag råder det omvända förhållandet – 80% är numera rumäner och det finns bara 2-300 judar kvar i staden.

Liksom i större delen av det gamla Österrike-Ungern går det att skönja att en viss Habsburg-nostalgi råder även i Cluj liksom det ständigt närvarande Julius Meinl-kaffet och sist men inte minst alla ståtliga imperiebyggnader som minner om att staden en gång i tiden var en del av Donaumonarkin.

Jag har fr a gått i den transsylvaniska författaren greve Miklós Bánffys fotspår och besökt Bánffys gamla stadspalats samt ett flertal av de adresser som förekommer i dennes berömda transsylvaniska romantrilogi som publicerades mellan 1934-40 och utspelar sig under Österrike-Ungerns sista dranmatiska decennium och som allmänt betraktas som den ungerska litteraturens motsvarighet till Tolstojs ”Krig och fred” vad gäller episk verkshöjd.

Jag har då aldrig varit en litteraturturist och än mindre en film- eller musikturist, d v s någon som i akt och mening besöker platser kopplade till en nyckelscen eller en huvudkaraktär i någon roman, en inspelningsplats för en spelfilm eller en tv-dramaserie eller en adress som har skrivit in sig i musikhistorien (OBS – det är verkligen inget fel på de som gör det och de är som bekant väldigt många), men någon gång ska väl vara den första.

Jag har besökt Bánffys grav i Cluj där Transsylvaniens ungerska adel vilar (läs: Teleki, Bornemisza, Kendi m fl) liksom dennes stamslott i Bontida som tidigare var känt som ”Transsylvaniens Versailles” men som idag i det närmaste är en ruin. Tyvärr kunde jag inte bese det som är kvar av slottet inifrån då greve Bánffys systerdotter, som idag är 90 år gammal och formellt äger slottet, firade sin födelsedag och gästerna såg av allt att döma ut att bestå av det som idag är kvar av Rumäniens gamla ungerska adel.

F ö är trakten runt Bontida också s k ”Dracula-land”, d v s det var här som Bram Stoker förlade handlingen i sin odödliggjorda roman som sedan dess har resulterat i att de allra flesta numera förknippar Transsylvanien med vampyrer och inte med den ungerska adeln och med all säkerhet än mindre med greve Bánffy och dennes episka romantrilogi.

Jag hann också med ett besök på den mycket habsburgska Operan i Cluj som förekommer i en nyckelscen i Bánffys romantrilogi (OBS – jag vill inte ”spoil:a” handlingen så jag säger så klart inte hur) och där nästan ingenting verkar ha förändrats sedan Österrike-Ungerns dagar vad gäller själva interiören. Efter att ha besökt operahusen i bl a Wien, Linz, Budapest, Prag, Karlovy Vary, Bratislava, Lviv, Zagreb, Opatija, Bad Ischl och Ljubljana (och i många fall flera gånger om) så går det nämligen inte att säga något annat än att Operan i Cluj är rena tidsmaskinen tillbaka till Österrike-Ungern anno 1910.

Jag hade i förväg bokat den s k ”finaste” logen (och ändå kostade det bara 110 SEK/KR – OBS: jag vill så klart inte håna rumänernas fattigdom så jag ”out:ar” denna synnerligen obetydliga kostnad enbart på svenska) som en gång ”tillhörde” Bánffy-familjen och där både paraplystället och (ny)barockspegeln fanns kvar som en del av inredningen tillsammans med det utsökta sammetstyget. När ridån sedan gick upp var det visserligen inte Puccinis ”Madama Butterfly” som gällde just idag vilket är fallet i greve Bánffys roman men med fantasins hjälp gick det ändå att drömma sig tillbaka till dubbelmonarkins tidiga 1910-tal och inte minst tack vare att operahuset i Cluj t o m har bevarat de exklusiva original(tyg)tapeterna även om de är rejält slitna vid det här laget (OBS: naturligtvis p g a att Rumänien är ett fattigt land).

OBS: Jag är självklart medveten om att Transsylvaniens ungerska aristokrati var rena tyrannerna mot rumänerna (som allltid har utgjort majoritetsbefolkningen i Transsylvanien) liksom mot Transsylvaniens många romer och judar och även mot den tysktalande minoriteten men greve Bánffy försökte ändå att bryta med denna våldsamma och despotiska ”tradition” och detta säger jag utan att på något vis försöka romantisera de en gång så bördsstolta, ancien régime:iga och fr a (super)rika och mäktiga ungerska adelsfamiljerna vilka idag är fullständigt skingrade för vinden efter Österrike-Ungerns undergång, fascismens och kommunismens blodiga excesser och det postkommunistiska (d v s dagens) Rumäniens demokratisering.