Kategori: Österrike

Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten

Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.


Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.


Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.


Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.


Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.


Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.


När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.


Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.


År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.


Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.


Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.


Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.


Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.

Prins Philips begravning påminde om ärkehertig Otto von Habsburgs dito 2011

Prins Philips gravsättning i St George’s Chapel på Windsor Castle som ägde rum idag i närvaro av bl a drottning Elizabeth II, fursten av Wales, hertigen av York, earlen av Wessex och prinsarna av Baden, Hessen och Hohenlohe-Langenburg påminde inte så lite om begravningen av ärkehertig Otto von Habsburg som ägde rum i Stefansdomen och i Kapuzinergruft i Wien 2011 i närvaro av bl a vår egen konung, prinsen av Bayern, hertigarna av Savojen och Braganza, furst Schwarzenberg, kung Mikael av Rumänien, storhertigen av Luxemburg och fursten av Liechtenstein vad gäller imperial anno dazumal-”pompa och ståt”.

Om den österrikisk-brittiska tv-serien ”Vienna blood”

Den österrikisk-brittiska samproducerade Österreichischer Rundfunk/BBC-tv-serien ”Vienna blood” från 2019, som bygger på Frank Tallis bästsäljande romaner om den judiske läkaren Max Liebermann och Wien-polisen Oskar Reinhardt, är en eskapistisk ”lisa för själen” för en (till synes obotlig) austrofil (som mig och några till i Sverige, för landet vimlar då knappast av austrofiler) vad gäller autentiska Secession-Wien-miljöer och likaledes trovärdiga habsburgska karaktärer.


”Vienna blood” kan (enligt mig) utan problem jämföras och jämställas med Netflix-tv-serien ”Freud” från 2020, som också den lyckades fånga samma typ av estetisk-politiska undergångsstämning som rådde kring 1890-1914 i det svunna, mångkulturella och centraleuropeiska imperiet Österrike-Ungern där så mycket som vi idag anser vara modernt en gång föddes och uppstod.

Några glimtar från den märkliga och bortglömda historien om relationerna mellan det en gång gigantiska Österrike-Ungern och det fortfarande lilla landet Korea

Nyligen har en tämligen unik bok publicerats – den akademiska antologin ”Central Europeans in Korea” som består av texter författade av i huvudsak centraleuropeiska Koreaforskare och som handlar om hur personer från den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern besökte och bodde i Korea samt kom i kontakt med koreaner fr o m 1800-talets slut och fram tills Österrike-Ungerns upplösning 1918.


De officiella kontakterna mellan kejsardömet och kungariket (K.u.K.) Österrike-Ungern och kungariket Korea inleddes formellt 1890 när diplomaten och greven Wladimir von Khittel avlade ett officiellt besök i Seoul vilket ledde till att de båda länderna inledde diplomatiska förbindelser och handelsrelationer med varandra två år senare.



Trots att Österrike-Ungerns ambassadör i Tokyo greve Heinrich Johann Maria von Coudenhove-Kalergi, d v s fadern till den sedermera världsberömde Richard von Coudenhove-Kalergi, arbetade för att få till stånd en fysisk habsburgsk ambassad i Seoul så realiserades aldrig detta av Wien utan Österrike-Ungern kom att representeras av Tyskland och konkret från den tyska ambassadbyggnaden på plats i Korea och i Seoul fram tills 1918.


Mellan 1880-1918 besökte ett relativt stort antal personer från Österrike-Ungern Korea och några av dem bosatte sig även permanent i landet såsom greve Canut des Enffans d’Avernas som verkade som missionär i Korea fr o m 1911 och som i det närmaste koreaniserades och ”gick native” och han antog senare också namnet Na Kuk-chae. Greven av des Enffans d’Avernas eller Na Kuk-chae avled sedan av umbäranden under Koreakriget i november 1950 i samband med en s k dödsmarsch när kinesiska Folkets befrielsearmé tvingade en grupp amerikanska krigsfångar och expat-västerlänningar i Korea att gå till fots en längre sträcka för att helt enkelt plåga dem till döds.


En annan person från Österrike-Ungern, Joseph Haas, som ibland betraktas som Österrike-Ungerns första Kinaforskare/sinolog och som f ö under en period var konsul i Shanghai åt den bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norge, var under 1880-talet anställd vid koreanska Tullverket tillsammans med den tyske greven Paul Georg von Möllendorff.


Mellan cirka 1870-1910 var det mycket vanligt att västerlänningar anställdes av de asiatiska statsbildningarna för att västerlandisera/modernisera de asiatiska länderna såsom i Kina, Thailand och Japan och även i Korea.
Samtidigt passade Haas på att i lönndom gräva upp och samla på sig koreanska skelett och skallar som han antagligen sålde till rasforskare runtom i Europa och några av dessa kvarlevor som Haas grävde upp nattetid och i största hemlighet ska fortfarande finnas kvar i bl a Prag och Wien. På 1880- och 90-talen rådde osäkerhet om koreanernas s k rasliga ursprung och s k rasliga tillhörighet bland de västerländska forskarna och därför var behovet stort av att få tillgång till koreanska skelett och skallar för att studera och s k raskategorisera dessa vid de olika västerländska universiteten och forskningsinsituten.


Korea betraktades allmänt i Väst och generellt bland västerlänningarna som både det mest slutna och isolerade och det kanske mest s k primitiva och arkaiska asiatiska landet i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien vid slutet av 1800-talet och ett praktiskt problem för alla västerlänningar som besökte Korea vid denna tid var att så få västerländska hotell fanns i landet att ta in på.


En viss J Steinbeck från Österrike-Ungern och närmare bestämt från Galizien försökte åtgärda denna brist på västerländska hotell i landet genom att grunda och driva Hotel de Corée i dagens Incheon fram tills 1890-talet, d v s i Seouls hamnstad där det antagligen fanns flest permanentboende expat-västerlänningar vid denna tid varav dock bara en handfull var landsmän och landsmaninnor till Steinbeck.


Andra personer från Österrike-Ungern som besökte Korea innan landet blev en japansk koloni de facto 1905 och de jure 1910 var bl a sudettysken Maximilian Taubles som hade ”äran” att bli den förste västerlänningen någonsin i modern tid som avled i Korea och närmare bestämt i Seoul 1886 och antagligen i samband med en koleraepidemi samt den ungerske greven Péter Vay de Vaya Luskod och den tjeckiske globetrottern Josef Kořenský samt sist men inte minst baron Ernst von Hesse-Wartegg vars reseskildring ”Korea. Eine Sommerreise nach dem Lande der Morgenruhe” från 1895 blev en formidabel bästsäljare som översattes till många olika västerländska språk och bl a till svenska med titeln ”Öst-Asien i våra dagar. Japan och Korea” (1905).


Det sägs vidare att en diplomat från Österrike-Ungern och möjligen baron Ladislaus Müller von Szentgyörgy med egna ögon ska ha bevittnat när en grupp koreanska högre tjänstemän som i både Nord- och Sydkorea idag räknas som de allra värsta landsförrädarna undertecknade det s k Eulsa-fördraget som i praktiken innebar att Korea blev en japansk koloni 1905. Baronen ifråga ska även ha sett att den siste koreanske kungen Sunjong föll i tårar i samband med denna händelse.


När Sydkorea sedan blev en självständig stat 1948 lät den första postkoloniala regeringen gräva upp liken efter de som hade undertecknat Eulsa-fördraget vilka mutilerades systematiskt och i det närmaste hackades sönder i småbitar och så sent som 2005 införde Sydkorea en lag som bestämde att ättlingarna till Eulsa-fördragets undertecknare blev av med allt de ägde, vilket är ett uttryck för ett typiskt konfucianskt klantänkande som också förekommer i dagens Nordkorea – d v s att straffa de efterkommande till en viss person över flera generationer.


Flera av de personer från Österrike-Ungern som besökte Korea eller som permanent eller periodvis bodde i landet både fotograferade, tecknade och målade det de såg och var med om utöver alla de som gav ut reseskildringar och skrev resereportage i den habsburgska mångspråkiga pressen såsom den ungerske fotografen Dezső Bozóky, den österrikiske Secession-konstnären Hans Böhler, den japonistiske tjeckiske konstnären Emil Orlik och österrikarna Karl Görlich och Edmund Adler.


Även de Österrike-Ungern-konstnärer som aldrig besökte Korea kunde vid denna tid låta sig inspireras av landet såsom Gustav Klimt vars berömda porträttmålning Bildnis der Friederike Maria Beer eller Porträtt av Friederike Maria Beer bygger på ett slagfältsmotiv (d v s bakgrunden bakom Klimts älskarinna Friederike) som Klimt hämtade från en koreansk vas som han hade i sin ägo.


Också i Manchuriet och i den ryska provinsen Primorskij kraj och fr a i de mellan cirka 1890-1918 extremt mångkulturella städerna Harbin och Vladivostok interagerade personer från Österrike-Ungern med koreaner. År 1917 fanns det t ex över 20 000 i huvudsak centraleuropeiska judar i Harbin liksom närmare 35 000 ryssar och tusentals andra västerlänningar i denna manchuriska kosmopolitiska storstad som också inhyste tusentals koreaner bland sina invånare. Den polske greven Marek Stankiewicz träffade t ex sin hustru Aleksandra Kim i denna del av Nordostasien, som räknas som den första kvinnliga koreanska kommunisten.

Den röda grevinnan Aleksandra Kim-Stankiewicz som också stod nära Lenin stupade sedan under Ryska inbördeskriget i september 1918 då hon kommenderade en röd koreansk brigad som stred mot s k vita kosacktrupper i Chabarovsk.


Under Första världskriget kallade Österrike-Ungern sammanlagt in 9 miljoner män under vapen som stred i dubbelmonarkins jättearméer på en mängd olika fronter och närmare 30% av dem tillfångatogs varav flertalet av Tsar-Rysslands armé och varav flertalet placerades i enorma krigsfångeläger utanför Vladivostok i provinsen Primorskij kraj.


Dubbelmonarkins armé var visserligen världens mest välekiperade armé då dess uniformer var genomestetiserade men armén kanske inte var den bästa på själva slagfältet – dess adelsdominerade officerskår sägs exempelvis ha uppskattat att sjunga operaarior iklädda de vackraste och ståtligaste av uniformer när de gick till anfall och t o m när de stupade och tog sina sista andetag.


Många av dessa tillfångatagna Österrike-Ungern-soldater var tjecker och slovaker som under Ryska inbördeskriget bildade en egen s k vit armé i Sibirien där de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna kom i kontakt med antikoloniala koreanska gerillasoldater varav åtskilliga var koreanska anarkister.


En av dem var ”Koreas Nestor Machno” den legendariske anarkistgeneralen Kim Jwa-jin (vars son f ö senare kom att bli Seouls slumområdens och Sydkoreas okrönte maffialedare under den postkoloniala sydkoreanska militärjuntans tid) som köpte eller fick vapen från de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna innan dessa återvände hem från de kaotiska striderna mellan de röda och de s k vita i Sibirien till ett självständigt Tjeckoslovakien och det var just dessa vapen som sedan användes när general Kim och de stridbara koreanska anarkisterna besegrade en japansk truppstyrka i det i både Nord- och Sydkorea mytomspunna slaget vid Cheongsan-ri i oktober 1920.


Även den blivande österrikiske nazisten Burghard Breitner som var högerextrema Verband der Unabhängiges (d v s det parti som föregick dagens högerextrema österrikiska parti FPÖ) presidentkandidat i 1951 års österrikiska presidentval hamnade i tsar-rysk fångenskap under Första världskriget och under Österrike-Ungerns sista år och på våren 1918 kom Breitner otroligt nog i direkt kontakt med Koreas siste kung Sunjongs överhovceremonimästare som då befann sig och levde i exil i ryska Primorskij kraj.


Sedan kan ingen bok som handlar om Centraleuropa och Korea så klart missa att skriva om Sydkoreas första presidentfru Francesca Donner-Rhee som var gift med Sydkoreas förste president Syngman Rhee eller Yi Sŭngman och som gick bort så sent som 1992 och då erhöll en statskvinnoliknande begravning i Seoul efter att innan sin bortgång ha varit bosatt i sin födelse- och barndomsstad Wien.


Syngman Rhee var då Sydkoreas president mellan 1948-60 innan han störtades i en revolution och tvingades gå i exil och paret fick inga barn men adopterade i stället två söner som tillhörde samma klan som presidenten själv – d v s den kungliga Jeonju Yi-klanen som jag själv råkar tillhöra rent juridiskt åtminstone – varav den ena adopterade sonen begick självmord när adoptivfadern störtades 1960.


Francesca Donner-Rhee har märkligt nog en avgörande roll i institutionaliseringen av internationell adoption. Internationell adoption såsom vi känner praktiken idag föddes då under och efter Koreakriget, d v s som en permanent överflyttning av barn mellan länder och kontinenter, och världens första internationella adoptionsbyrå grundades därför av den sydkoreanska staten den 20 januari 1954 i form av Adongyanghohoe eller Child Placement Service på engelska, som idag heter Social Welfare Society och som är den adoptionsbyrå som bl a har stått bakom de 10 000 adoptionerna av sydkoreanska barn till Sverige.


Det var just Sydkoreas första dam presidentfrun Francesca Donner-Rhee som satte sitt namn på Adongyanghohoes eller Child Placement Services grundandedokument och som agerade officiell beskyddare åt adoptionsbyrån och därmed går det att säga att en f d person från Österrike-Ungern kom att grunda och institutionalisera hela den internationella adoptionsverksamheten i både Korea och i världen i övrigt.

Högerpopulistiska FPÖ har idag fallit som en kägla och förnedrats fullständigt i Österrikes huvudstad Wien

Högerpopulistiska FPÖ har idag fallit som en kägla och förnedrats fullständigt i Österrikes huvudstad Wien som en gång i tiden ”framfödde” både Europas första framgångsrika högerpopulistiska politiker och parti samt nazismen och A.H. (d v s det är symboliskt/historiskt på alla sätt och vis att detta katastrofval för ett högerpopulistiskt parti äger rum just i Wien):

https://www.krone.at/2250063?fbclid=IwAR3WbVxVmu7z5q9CzCrNojjZ58TE14CSkKtzjWQtryane45IasGzEQ8fV7E

Att Wien är en av världens vackraste städer tycker nog de allra flesta men Wien och det imperium som staden en gång var (mångkulturell) metropol för (d v s den habsburgska centraleuropeiska dubbelmonarkin Österrike-Ungern) har också fött fram:

– Europas första högerpopulistiska politiker som använde sig av hets mot minoriteter med framgång och så till den grad att politikern ifråga uppnådde borgmästarposten (d v s Karl Lueger)

– den pangermanska rörelsen och dess parlamentariska gren som redan 1918 (d v s både innan Österrike-Ungern hade gått under och INNAN tyska NSDAP hade grundats) lanserade termen ”nationalsocialism”

– A.H.:s formativa politiska år (OBS: A.H. var så klart inte någon wienare från födseln men han blev ändå en wienare som ung vuxen)

samt

– Europas första högerpopulistiska parti som använde sig av hets mot minoriteter med framgång och så till den grad att partiet ifråga uppnådde regeringsställning (d v s FPÖ)

men idag har Wien möjligen ”sonat sina synder” – FPÖ föll idag som en kägla från 30,8% i 2015 års val till knappt 8% i dagens val (som mest har FPÖ uppnått 36,7% i Wien och detta skedde då i 2016 års presidentval) och därmed sällar sig Wien turligt nog till de andra europeiska huvudstäderna där den paneuropeiska högerpopulismen och extremhögern har svårt eller t o m mycket svårt att hävda sig (sedan har samtidigt högerpopulisten Heinz-Christian Strache erhållit över 3,5% av rösterna så högerpopulisterna har tyvärr och trots allt lyckats ta hem åtminstone 11-12% om inte mer än så i dagens val i Wien).

Ett materiellt spår av Heinrich Höfflinger

Detta är märkligt värre – i alla fall i min lilla historicerande, austrofila och aristokrati- och furstehuscentrerade (fantasi)värld.
94976008_899105843887369_713034424484102144_n.jpg
Budade nyligen på ett vykort på tyskspråkiga Ebay, som existerar i säkerligen 100 000-tals exemplar då Österrike-Ungerns armé en gång i tiden var gigantisk, och vann också objektet ifråga till det facila priset av 67 svenska kronor.
95125195_551580588828498_5647734595257368576_n.jpg
Det visar sig nu att vykortet, som kan tyckas sentimentalt liksom så klart även patriarkalt, feodalt och militaristiskt så det förslår, är poststämplat någon gång i juli 1918, d v s efter freden i Brest-Litovsk då Centralmakterna stod på höjden av sin makt.
1575c93a3f4bd2f61354ff868fe12749.jpg
Vidare är vykortet adresserat till den berömde österrikiske genealogen jur dr Heinrich Höfflinger som då hade hunnit bli befordrad till löjtnant i k.u.k.-armén och som också var riddare av den Heliga graven liksom den siste private ägaren av den berömda Ingeram Codex, som kom att bilda skola för hela den europeiska aristokratins heraldik.
Ingeram_Codex_055.jpg
Om jag förstår det rätt så tog Höfflinger just då och av någon anledning emot sin post på Habsburgarnas residens Hofburg i Wiens Bezirk 1.
Hoefflinger2.jpg
Det finns då en s k ”guilty pleasure”-aspekt här som är högst personlig och inte särskilt politiskt korrekt precis:
 
När jag gick i mellanstadiet (i 5:an och 6:an fr a) ritade/tecknade jag i stort sett samtliga europeiska furstehus stamtavlor (OBS: jag vet så klart att det inte handlar om några ras/djur utan det är då människor vi talar om här), vilka sammantaget fyllde 11 s k kollegieblock (d v s 100-tals och åter 100-tals A4-sidor med 10 000-tals namn på Europas alla furstar och furstinnor) och jag sökte dessutom en gång i tiden jobb på svenska Riddarhuset som den svenska aristokratins genealog och än idag råkar jag ”sitta på” alltför många utgåvor av Almanach de Gotha och av de svenska och finska riddarhusens adelskalendrar samt en massa översikter över bl a den brittiska, franska, spanska, tyska, italienska och ryska adeln (och idag är de ju som bekant mestadels och sedan länge antingen stupade/ihjälslagna/avrättade eller försvunna/exilerade/skingrade för vinden eller ruinerade/deklasserade/proletariserade men det är som det är med den saken, som det heter).
 
Den svenska, europeiska och västerländska medelklassens och borgerlighetens olika Vem är vem/Who’s who/Wer ist Wer/Qui est qui-utgåvor äger jag så klart också i alltför många exemplar men det är trots allt ändå något speciellt med ”de blåblodige”.
 
Slutligen – att jag är så besatt av genealogi, blod, kroppar, utseenden, reproduktion, sexualitet, kön, klass och ras har med all sannolikhet att göra med att jag är adopterad och inte känner till någonting alls överhuvudtaget om min egen s k biogenetiska bakgrund (uppskattningsvis 98-99% av mänskligheten känner då till sin s k biogenetiska bakgrund så jag är definitivt i minoritet som inte gör det s a s). Och eftersom jag just råkar vara adopterad från Korea, som då är ett formidabelt paradis för den (öst)asiatiska klankulturen, så har jag så klart också genom åren samlat på mig alltför många böcker om och genealogiska översikter över de koreanska klanerna.

Den gamla dubbelmonarkins armé

Kanske inte särskilt meningsfullt att idag spendera 300 kr och tre timmar på denna bok, som anses vara den mest fullständiga (autentiska) fotobaserade översikten över den en gång så jättelika och genommångkulturella k.u.k.-armén som kunde ståta med världens mest stilfulla uniformer och vars adliga officerare kunde ha operaarior ringandes i öronen när de stupade för Habsburg medan de meniga gärna nynnade på operettmelodier och vars mest lojala soldater ibland sades vara judar och muslimer men eftersom ”Austriae est imperare orbi universo” då ”bella gerant alii, tu felix Austria nube” så är det väl helt enkelt bara som det är.

 

94393182_10157383533035847_1134426877214064640_n.jpg

93798781_10157383529230847_3000802201271533568_n.jpg

93375757_10157383701040847_2958398616223350784_n.jpg

93409437_10157383686305847_8317128796322922496_n.jpg

93913308_10157383687250847_1557847997616750592_n.jpg93423772_10157383686275847_4108675202659909632_n.jpg

93629813_10157383644935847_2720667559299907584_n.jpg

 

93771314_10157383531525847_1669674252921470976_n.jpg

Svenska byggnader i sezession-stil

Bara för att komma på andra tankar (d v s för att slippa att enbart tänka på pandemin) så tror jag nu att jag har ”hittat” de byggnader i landet (som i varje fall jag känner till hitintills) som jag själv uppskattar mest som specifikt har inspirerats av den centraleuropeiska s k sezession-stilen, som i Sverige oftast går under namnet jugend, och som kom att bli det estetiska formspråk som karaktäriserade och genomsyrade den Habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern mellan ca 1890-1914, d v s den nästan oefterhärmliga sezession-stilen som hittas i hela Centraleuropa kom helt enkelt att bli något av Österrike-Ungerns formmässiga och arkitektoniska svanesång (d v s Habsburgarna gick under ”med stil” kort och gott).
 
93901627_10157374567560847_178052610899574784_o.jpg
Dels handlar det om en byggnad i Karlstad, som ofta lyfts fram som just en jugendpärla i stadsguiderna – d v s arkitekt Carl Crispins hus på Järnvägsgatan 11 – och dels handlar det om en byggnad på Grev Turegatan 10 på Östermalm i Stockholm som ritades av arkitektkontor Hagström & Ekman. Sedan finns det också ett hus på Hantverkargatan på Södermalm i Stockholm som sticker ut vars exakta adress jag har glömt bort och som dessutom uppfördes under det för svensk del smått ödesdigra året 1905, d v s under unionsupplösningens år.
 
Ofta är det just kombinationen av s k kejsargrönt, d v s den mörkgröna färg som var förbehållen Huset Habsburg, och vitt, d v s den traditionella färgen på Österrikes uniformer som f ö ansågs vara världens stiligaste och ”snyggaste” ända fram tills imperiets fall 1918, som skapar den där speciella sezession-stilkänslan, som i sin tur bär på s k japonistiska spår, d v s hela sezession- och jugend-stilen i sig var starkt inspirerad av japansk estetik och därmed finns det något ”asiatiskt” över den också.
 
Den svenska stadsbilden, vad gäller byggnader som upphördes mellan ca 1870-1914, domineras ju annars i mycket hög grad av nationalromantiska och fr a stormaktsnostalgiska (och s k ”punchpatriotiska”) nyhistoriska stilar och svensk jugend är väl inte särskilt anmärkningsvärd i övrigt utan det är ju först under mellankrigstiden som svensk arkitektur och form når de högre estetiska höjderna och även världen utanför Sverige med svensk art déco eller Swedish grace och därefter med den svenska funktionalismen.

Om den första österrikiska Netflix-serien ”Freud”

DN:s Jacob Lundström recenserar idag Österrikes första Netflix-tv-dramaserie ”Freud”, som nyligen hade premiär, och som för österrikarna och antagligen för åtskilliga andra centraleuropéer bör vara något av en nostalgitripp utan dess like liksom en (kostymfilms)fröjd för ögat för alla (oss, för jag är nog inte ensam om det även om antalet austrofiler i just Sverige säkerligen är tämligen litet) som frossar i och fascineras av det habsburgska Österrike-Ungern och det gamla belle époque-Centraleuropa även om ”Freud” utan tvivel samtidigt är tämligen patriarkal och tyskösterrikiskt humorbefriad som Lundström påpekar:
90712459_10157304147160847_5219278742391619584_n.jpg
”Österrikes första Netflix-serie åkallar nationalklenoden Sigmund Freud – innan han blev psykiatrins fixstjärna. I långt ifrån verklighetsbaserade ”Freud” löser unge Freud brott. En flämtande jakt på ledtrådar på Wiens gator, men tyvärr helt humorbefriad, suckar Jacob Lundström.”
 
91109021_10157305533185847_2347349517327663104_n.jpg
 
 
 
”Det dröjer inte många minuter innan en lemlästad kvinnokropp bokstavligen landar på den skäggige titelfigurens skrivbord i ”Freud”. Det är ett slags urscen för modern thrillerpsykologi, där vart och vartannat mord som bekant kan förklaras med bortträngda minnen, dåliga mammor eller omedvetna begär. Att dylika gärningsmannaprofiler har blivit stapelvaror kan inte Sigmund Freud hållas ensamt ansvarig för, men psykoanalytiska idéer är uppenbart tacksamma att exploatera för skräckinjagande filmporträtt.
 
 
Därför är det väl inte mer än rätt att den första österrikiska Netflixserien sluter cirkeln och överlåter detektivuppdraget åt nationalklenoden själv. Han får inte bara en död kvinna på halsen, utan stöter också på en näckande och blodig operasångare, ett möjligen hysteriskt och definitivt attraktivt medium, samt konspirationer som blottar slitningarna i kejsardömet.”
 
 
(…)
 
 
”Som spänningsserie betraktad har den ännu mer gemensamt med en egensinnig uppdatering av en annan 1800-talsfigur: Mark Gatiss och Steven Moffats BBC-serie ”Sherlock”. Liksom för övrigt ”Sherlock”-författarnas nytolkning av ”Dracula”, som hade Netflixpremiär i början av året.
 
 
I den konkurrensen står sig ”Freud” verkligen sådär, och det hjälper inte heller att serien är totalt österrikiskt humorbefriad. Det blir många datoranimerade skymningsbilder från Wien och återkommande skildringar av hypnostillstånd med suddiga konturer, men desto mindre klarsyn. Efter åtta avsnitt har serien hunnit varva sig själv flera gånger om, i ett måttligt underhållande mysterium om att våra mörkaste hemligheter kan utnyttjas av främmande makt.”
90866218_10157304986375847_7589951448260018176_n.jpg

Daniel Hjorth har gått bort – en av landets ytterligt få austrofiler och kännare av den gamla habsburgska dubbelmonarkin och det gamla Centraleuropa

Författaren, förläggaren, skriftställaren, essayisten och litteraturvetaren Daniel Hjorth har i dagarna gått bort, som var en av landets ytterligt få austrofiler och kännare av den gamla habsburgska dubbelmonarkin och det gamla Centraleuropa (och faktiskt kanske den ende bredvid Jan Olof ”Jolo” Olsson).
89833871_10157259239445847_6723699232336773120_n.jpg

Hjorths första bok om Österrike-Ungern kom ut redan 1980 – Bifigurer och några andra – och hans mest kända bok som har tryckts i flera upplagor och utgåvor var då Kakafoni från 1984 som Henrik Tikkanen illustrerade.

 

Hjorth fortsatte sedan att publicera en strid ström av böcker om Österrike-Ungern och Centraleuropa såsom Passanter (1990), Gränslösa (1995), Kaféliv (1996), Salongsliv (1998), Brunnsliv (1999) och Flyktigt (2005) vilka inte minst visade att han även behärskade den idag tämligen utrotningshotade essäformen.

 

Hjorths bok Kakafoni, som inleds med Tikkanens porträtt av gamle kejsar Franz Joseph och även listar alla de sagoIika titlar som denne bar (hans kejserliga och kungligt apostoliska majestät av Guds nåde – kung av Böhmen, Lodomerien och Jerusalem, storhertig av Krakow, hertig av Steyer och Teschen, storfurste av Siebenbürgen, furste av Brixen, markgreve av Istrien, greve av Feldkirch, herre till Cattaro o s v), gjorde att jag själv blev en (ny)frälst och (in)biten austrofil ”över en natt” redan som tonåring i Motala.

89740447_10157259288880847_8373919237617483776_n.jpg

Sedan dess och tack vare Daniel Hjorth har jag spenderat alltför mycket tid, energi och pengar på att läsa alltför många böcker om Österrike-Ungern, köpa alltför många artefakter av Habsburgiana-karaktär, lyssna på alltför många centraleuropeiska kompositörer och artister, titta på alltför mycket centraleuropeisk konst och arkitektur och fr a genomföra alltför många resor till Centraleuropa med alltför många opera- och teaterbesök och alltför många besök på alltför många gamla palats, slott (dock ännu ej Konopiště och Mayerling), kyrkor, kloster (dock ännu ej katedralerna i Chernivtsi och Debrecen), kurorter, badorter, fästningar och slagfält (dock ännu ej Meran, Pola, Przemyśl och Isonzo).