Kategori: Österrike

Reflektioner kring österrikiska Dragonys album ”Viribus unitis”

Upptäckte nyss av en slump (och tack vare YouTubes ibland aningen märkliga algoritmer – jag tittade samtidigt på ett gammalt filmklipp från 1916 som härrör från kejsar Frans Josefs begravning) att det österrikiska bandet Dragony gav ut albumet ”Viribus unitis” i början av året och bl a i samarbete med svenska Sabatons Tommy Johansson, vilket hörs vad gäller både sången, musiken och själva albumets tematik och disposition. Sabaton är som bekant många SD:ares favoritband och jag kan mycket väl föreställa mig att många österrikiska FPÖ:are uppskattar Dragony och antagligen särskilt bandets nya och senaste album ”Viribus unitis”.

Albumet, vars titel anspelar på kejsar Frans Josefs valspråk, är nämligen inget annat än en veritabel ”orgie” i Habsburg- och Österrike-Ungern-nostalgi och de olika sångerna behandlar denna en gång så mäktiga centraleuropeiska dynastis sista skälvande årtionden vid makten med en twist som säger att kejsar Frans Josefs och dennes fru kejsarinnan ”Sisis” son kronprins Rudolf inte lyckades begå självmord 1889 på slottet Mayerling (vilket hände i verkligheten) utan överlevde i hemlighet.

När Rudolfs mor kejsarinnan ”Sisi” sedan mördas av en anarkist i schweiziska Genève 1898 (vilket också hände i verkligheten) ingår Rudolf en desperat pakt med mörkrets makter för att försöka återuppväcka modern från döden. 

Albumet inleds med Johann Strauss ”den yngres” världsberömda vals ”An der schönen blauen Donau” och den första sången ”Gods of war”, som också finns som musikvideo (se https://www.youtube.com/watch?v=mPWySLd8otU), berättar om hur kejsar Frans Josef har tvingats gå ungrarna till mötes genom att skapa dubbelmonarkin Österrike-Ungern på grund av de dramatiska och blodiga händelserna som utspelade sig mellan 1848-67 (”We were the masters and the rulers of this world… The sun is setting on the glory of our reign”). 

Den tredje sången, ”Love you to death”, beskriver bl a Rudolfs ambivalenta känslor inför att en gång i framtiden bli Österrike-Ungerns kejsare efter sin far Frans Josef (”I am alone, heir to the throne, chilled to the bone”). Rudolf är också berättarjaget i flertalet av sångerna såsom i ”A.E.I.O.U.” som ska uttydas “Austriae est imperare orbi universo” (ungefär ”det är Österrikes öde att en gång styra över hela världen”) och som var något av Huset Habsburgs motto, och vari Rudolf sjunger om Första världskrigets utbrott och kejsardömets förestående undergång: ”The news just broke today, my cousin has been slain in the streets of Sarajevo… Dawn of the war, last of the Habsburgs, bonded by blood, they are sealing their fate”. 

Albumets titelsång ”Viribus unitis” handlar sedan om hur Rudolf lyckas väcka liv i sin mor ”Sisi” med hjälp av svart magi: ”Vienna burns, the queen returns, we’re so close to the goal… Viribus unitis, forces unite, turn the tide of the raging war, we’ll rule again, shore to shore… Avenge the Habsburgs, the dead will rise to fight”. 

I åtminstone två sånger är Rudolfs far kejsar Frans Josef den som talar såsom i sången ”Made of metal” när kejsaren sjunger ”I am the Kaiser, from the silence of the grave I hear the call to arms… As Vienna falls, I live again, judgement hour is at hand, and so I must make my stand”. 

Albumet avslutas sedan med den enda sången som sjungs på tyska och som utgörs av en symfonirock-cover på den österrikiska artisten Rainhard Fendrichs romantiska sång ”Haben sie Wien schon bei Nacht gesehn”. 

Jag lyssnade igenom Dragonys album ”Viribus unitis” två gånger idag medan jag samtidigt skrev på ett bokmanus och det går väl inte att säga något annat än att för den/dem som uppskattar nationalromantisk och imperienostalgisk symfonisk power metal-musik av kitschig Sabaton-typ så är åtminstone några av det österrikiska bandets sånger faktiskt inte helt oävna. Sedan hade jag väl förväntat mig en skräckgotisk sång om Stefan Zweigs fiktiva greve Kekesfalva men det kanske kommer på nästa album.

Praktupplagan av ”Viribus unitis. Das Buch vom Kaiser” från 1898

En mycket märklig bok som stundtals påminner om den typ av drömska illustrationer som ibland hittas i moderna fantasyböcker eller varför inte i en gammal klassisk sagobok:


Praktupplagan i jätte(folio)format av ”Viribus unitis. Das Buch vom Kaiser” från 1898 som väger runt 6 kilo och som gavs ut som en (semi)officiell publikation på tyska och på ungerska i samband med att kejsar Franz Joseph firade 50 år på Donaumonarkins tron.


Som det verkar har bara Kungliga biblioteket i Stockholm denna gigantiska bok i sina samlingar – d v s det finns nog bara ett enda exemplar av denna publikation på ett svenskt (offentligt) bibliotek – och för några år sedan sålde Bukowskis ett exemplar av boken som antagligen en gång hade ägts av en gammal K.u.K.-undersåte och centraleuropeisk invandrare.


Illustrationerna framställer det dåtida Österrike-Ungern som ett slags sagoland och Habsburgimperiet som något av en teaterkuliss eller varför inte som en melodramatisk Wienoperett och säger något om det dåtida Europas näst största och tredje folkrikaste lands självbild.


Ett flertal av de personer som förekommer på bild är vidare namngivna i boken och ska vara skapligt porträttlikt avbildade och det handlar inte minst om representanter för sådana i centraleuropeisk historia illustra släkter som Kinsky, Schwarzenberg, Badeni, Ostrowski, Odescalchi, Serényi, Clam-Gallas, Andrassy, Czernin, Starhemberg, Hötzendorf, Sayn-Wittgenstein och Wodzicki m fl centraleuropeiska adelsfamiljer.

En byst föreställande ärkehertig Wilhelm av Habsburg har nyligen invigts i Ukraina

I det postkommunistiska Central- och Östeuropa där historien ständigt hålls levande har kampen om historien (och därmed också om framtiden) uppenbarligen fortsatt som aldrig förr även under pandemin om än i (västeuropeisk) medieskugga:

http://euromaidanpress.com/2021/05/22/memorial-to-austrian-prince-vasyl-vyshyvany-inaugurated-in-kyiv

”Upptäckte” nyss av en slump att i maj i år fick ärkehertig Wilhelm av Habsburg en byst avtäckt efter sig i Ukrainas huvudstad Kiev (och att byta ut Lenins och Stalins folk mot en ärkehertig är väl ändå skapligt okej, kan tyckas). Tidigare har ett torg uppkallats efter denne i Lviv, det gamla habsburgska kronlandet Galiziens närmast sagolikt vackra (men nedgångna) huvudstad, och Wilhelm var då tilltänkt kung av Ukraina (såsom att hans far Karl var tilltänkt kung av Polen) under Första världskrigets sista kaotiska år när Österrike-Ungerns armé behärskade stora delar av dagens Ukraina.

Wilhelms bror Karl, som var gift med den svenska baronessan Alice Ankarcrona, kom f ö att utvandra till Sverige efter kriget där hans dotter fortfarande bor och lever i Saltsjöbaden i Nacka utanför Stockholm (hon är f ö den enda Habsburg:aren i landet bredvid ärkehertiginnan Walburga, gift med den svenske greven Archibald Douglas, och dotter till Österrike-Ungerns siste kronprins ärkehertig Otto som f ö besökte Kiev på 00-talet och förutspådde att Ukraina skulle komma att bli något av nyckeln till Europas framtid – totalt verkar f ö sex Habsburg:are ”av blodet” ha gravsatts i Sverige sedan 1945).

Och eftersom Huset Habsburgs öden är tämligen outgrundliga så bör det väl nämnas i sammanhanget att ärkehertig Wilhelms (och Karls far) märkligt nog var ägare till Polens idag största bryggeri och ölmärke Żywiec, vars etikett fortfarande pryds av den habsburgska (kejsar)kronan (trots att den sista Habsburg:aren som bodde på Huset Habsburgs gamla slott i Żywiec – ärkehertiginnan Maria Christina som gick bort för bara några år sedan – försökte förhindra det tillsammans med ärkehertig Otto då holländska Heineken, d v s världens kanske största ölkoncern bredvid danska Carlsberg, numera äger bryggeriet).

Och som om inte detta med polackernas mest älskade (eller i alla fall mest konsumerade) ölsort inte räckte (d v s vad gäller historiska märkligheter som omger och genomsyrar just denna dynasti) så är ärkehertig Wilhelm dessutom något av en gayikon inom dagens ukrainska hbtq-community då han var en av flera historiska Habsburg:are som med all säkerhet var homo- och/eller bisexuell.

Om ”Europas sista sommar” och Fellinis film ”E la nave va”

”Europas sista sommar” har sommaren 1914 kommit att kallas så här i efterhand och särskilt dagarna innan och efter skotten i Sarajevo den 28 juni liksom veckorna fram tills den 28 juli när Första världskriget väl bröt ut.


Den som möjligen har skildrat ”Europas sista sommar” och det gamla Europas undergång allra bäst på vita duken är Federico Fellini i filmen ”E la nave va” eller ”Och skeppet går” från 1983 som bl a sägs ha satt rejäla spår hos Roy Andersson.


Fellinis överdådiga kostymdrama skildrar ett aristokratiskt och högborgerligt sällskap som i början av filmen går ombord på en lyxkryssare i Neapels hamn för att tillsammans gravsätta askan efter en avliden operasångerska som de alla har dyrkat när hon var vid liv.


Under resans gång får tittarna bekanta sig med bl a en engelsk lord, en tysk hertig och en rysk furste innan belle époque slutligen går i graven när Österrike-Ungerns flottas flaggskepp plötsligt dyker upp någonstans i Adriatiska havet och som sig bör slutar allt i en total katastrof (d v s såsom verkligen skedde för 107 år sedan) efter att en serb har kastat en bomb mot österrikarna.

Om Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte”

Av alla litterära skildringar av Österrike-Ungerns undergång, som ägde rum på hösten 1918, står den österrikiske författaren Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte” från 1934 antagligen i en klass för sig.


Romanen skildrar hur en kavalleriofficer försöker rädda sitt regementes standar från att falla i fiendens händer under dubbelmonarkins sista skälvande dygn. General Fochs franska armé är i full färd med att erövra Balkanhalvön och t o m tränga in i den ungerska rikshalvan och för att rädda K.u.K.-arméns och Huset Habsburgs heder och ära måste standaret till varje pris föras till Wien för att där förstöras ceremoniellt innan det hamnar i Ententens händer.


Romanen filmatiserades 1977 av den tyske regissören Ottokar Runze ett år efter Lernet-Holenias död och filmen, som var en påkostad österrikisk-västtysk-spansk samproduktion, utgörs av en oförblommerat nostalgisk hyllning till dubbelmonarkin och inte minst till dess både hedersbesatta officerskår och mångkulturella armé.


Alexander Lernet-Holenia, vilken som ung författare var lärjunge åt Rilke och som under sin storhetstid sades vara något av Schnitzlers arvtagare jämfördes ibland med både Zweig och Roth och överlevde inte minst dem alla. Ryktet sade att han var biologisk son till ärkehertig Karl Stephan, amiral i den en gång så stolta K.u.K.-flottan, och ödet ville att han mellan 1952-76 tilläts bo i en sidoflygel i Habsburgarnas gamla slott Hofburg i Wien.


I och genom sina många och på sin tid populära romaner höll Lernet-Holenia Mitteleuropa- och Habsburg-myten vid liv och han odlade livet ut en aristokratisk och ärkekonservativ stil både i sina litterära verk och som person, vilket gjorde att han kom att hamna i konflikt med den österrikiska 68-vänstern på 60- och 70-talen och innan han gick bort 1976.

Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten

Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.


Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.


Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.


Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.


Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.


Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.


När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.


Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.


År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.


Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.


Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.


Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.


Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.

Prins Philips begravning påminde om ärkehertig Otto von Habsburgs dito 2011

Prins Philips gravsättning i St George’s Chapel på Windsor Castle som ägde rum idag i närvaro av bl a drottning Elizabeth II, fursten av Wales, hertigen av York, earlen av Wessex och prinsarna av Baden, Hessen och Hohenlohe-Langenburg påminde inte så lite om begravningen av ärkehertig Otto von Habsburg som ägde rum i Stefansdomen och i Kapuzinergruft i Wien 2011 i närvaro av bl a vår egen konung, prinsen av Bayern, hertigarna av Savojen och Braganza, furst Schwarzenberg, kung Mikael av Rumänien, storhertigen av Luxemburg och fursten av Liechtenstein vad gäller imperial anno dazumal-”pompa och ståt”.

Om den österrikisk-brittiska tv-serien ”Vienna blood”

Den österrikisk-brittiska samproducerade Österreichischer Rundfunk/BBC-tv-serien ”Vienna blood” från 2019, som bygger på Frank Tallis bästsäljande romaner om den judiske läkaren Max Liebermann och Wien-polisen Oskar Reinhardt, är en eskapistisk ”lisa för själen” för en (till synes obotlig) austrofil (som mig och några till i Sverige, för landet vimlar då knappast av austrofiler) vad gäller autentiska Secession-Wien-miljöer och likaledes trovärdiga habsburgska karaktärer.


”Vienna blood” kan (enligt mig) utan problem jämföras och jämställas med Netflix-tv-serien ”Freud” från 2020, som också den lyckades fånga samma typ av estetisk-politiska undergångsstämning som rådde kring 1890-1914 i det svunna, mångkulturella och centraleuropeiska imperiet Österrike-Ungern där så mycket som vi idag anser vara modernt en gång föddes och uppstod.

Några glimtar från den märkliga och bortglömda historien om relationerna mellan det en gång gigantiska Österrike-Ungern och det fortfarande lilla landet Korea

Nyligen har en tämligen unik bok publicerats – den akademiska antologin ”Central Europeans in Korea” som består av texter författade av i huvudsak centraleuropeiska Koreaforskare och som handlar om hur personer från den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern besökte och bodde i Korea samt kom i kontakt med koreaner fr o m 1800-talets slut och fram tills Österrike-Ungerns upplösning 1918.


De officiella kontakterna mellan kejsardömet och kungariket (K.u.K.) Österrike-Ungern och kungariket Korea inleddes formellt 1890 när diplomaten och greven Wladimir von Khittel avlade ett officiellt besök i Seoul vilket ledde till att de båda länderna inledde diplomatiska förbindelser och handelsrelationer med varandra två år senare.



Trots att Österrike-Ungerns ambassadör i Tokyo greve Heinrich Johann Maria von Coudenhove-Kalergi, d v s fadern till den sedermera världsberömde Richard von Coudenhove-Kalergi, arbetade för att få till stånd en fysisk habsburgsk ambassad i Seoul så realiserades aldrig detta av Wien utan Österrike-Ungern kom att representeras av Tyskland och konkret från den tyska ambassadbyggnaden på plats i Korea och i Seoul fram tills 1918.


Mellan 1880-1918 besökte ett relativt stort antal personer från Österrike-Ungern Korea och några av dem bosatte sig även permanent i landet såsom greve Canut des Enffans d’Avernas som verkade som missionär i Korea fr o m 1911 och som i det närmaste koreaniserades och ”gick native” och han antog senare också namnet Na Kuk-chae. Greven av des Enffans d’Avernas eller Na Kuk-chae avled sedan av umbäranden under Koreakriget i november 1950 i samband med en s k dödsmarsch när kinesiska Folkets befrielsearmé tvingade en grupp amerikanska krigsfångar och expat-västerlänningar i Korea att gå till fots en längre sträcka för att helt enkelt plåga dem till döds.


En annan person från Österrike-Ungern, Joseph Haas, som ibland betraktas som Österrike-Ungerns första Kinaforskare/sinolog och som f ö under en period var konsul i Shanghai åt den bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norge, var under 1880-talet anställd vid koreanska Tullverket tillsammans med den tyske greven Paul Georg von Möllendorff.


Mellan cirka 1870-1910 var det mycket vanligt att västerlänningar anställdes av de asiatiska statsbildningarna för att västerlandisera/modernisera de asiatiska länderna såsom i Kina, Thailand och Japan och även i Korea.
Samtidigt passade Haas på att i lönndom gräva upp och samla på sig koreanska skelett och skallar som han antagligen sålde till rasforskare runtom i Europa och några av dessa kvarlevor som Haas grävde upp nattetid och i största hemlighet ska fortfarande finnas kvar i bl a Prag och Wien. På 1880- och 90-talen rådde osäkerhet om koreanernas s k rasliga ursprung och s k rasliga tillhörighet bland de västerländska forskarna och därför var behovet stort av att få tillgång till koreanska skelett och skallar för att studera och s k raskategorisera dessa vid de olika västerländska universiteten och forskningsinsituten.


Korea betraktades allmänt i Väst och generellt bland västerlänningarna som både det mest slutna och isolerade och det kanske mest s k primitiva och arkaiska asiatiska landet i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien vid slutet av 1800-talet och ett praktiskt problem för alla västerlänningar som besökte Korea vid denna tid var att så få västerländska hotell fanns i landet att ta in på.


En viss J Steinbeck från Österrike-Ungern och närmare bestämt från Galizien försökte åtgärda denna brist på västerländska hotell i landet genom att grunda och driva Hotel de Corée i dagens Incheon fram tills 1890-talet, d v s i Seouls hamnstad där det antagligen fanns flest permanentboende expat-västerlänningar vid denna tid varav dock bara en handfull var landsmän och landsmaninnor till Steinbeck.


Andra personer från Österrike-Ungern som besökte Korea innan landet blev en japansk koloni de facto 1905 och de jure 1910 var bl a sudettysken Maximilian Taubles som hade ”äran” att bli den förste västerlänningen någonsin i modern tid som avled i Korea och närmare bestämt i Seoul 1886 och antagligen i samband med en koleraepidemi samt den ungerske greven Péter Vay de Vaya Luskod och den tjeckiske globetrottern Josef Kořenský samt sist men inte minst baron Ernst von Hesse-Wartegg vars reseskildring ”Korea. Eine Sommerreise nach dem Lande der Morgenruhe” från 1895 blev en formidabel bästsäljare som översattes till många olika västerländska språk och bl a till svenska med titeln ”Öst-Asien i våra dagar. Japan och Korea” (1905).


Det sägs vidare att en diplomat från Österrike-Ungern och möjligen baron Ladislaus Müller von Szentgyörgy med egna ögon ska ha bevittnat när en grupp koreanska högre tjänstemän som i både Nord- och Sydkorea idag räknas som de allra värsta landsförrädarna undertecknade det s k Eulsa-fördraget som i praktiken innebar att Korea blev en japansk koloni 1905. Baronen ifråga ska även ha sett att den siste koreanske kungen Sunjong föll i tårar i samband med denna händelse.


När Sydkorea sedan blev en självständig stat 1948 lät den första postkoloniala regeringen gräva upp liken efter de som hade undertecknat Eulsa-fördraget vilka mutilerades systematiskt och i det närmaste hackades sönder i småbitar och så sent som 2005 införde Sydkorea en lag som bestämde att ättlingarna till Eulsa-fördragets undertecknare blev av med allt de ägde, vilket är ett uttryck för ett typiskt konfucianskt klantänkande som också förekommer i dagens Nordkorea – d v s att straffa de efterkommande till en viss person över flera generationer.


Flera av de personer från Österrike-Ungern som besökte Korea eller som permanent eller periodvis bodde i landet både fotograferade, tecknade och målade det de såg och var med om utöver alla de som gav ut reseskildringar och skrev resereportage i den habsburgska mångspråkiga pressen såsom den ungerske fotografen Dezső Bozóky, den österrikiske Secession-konstnären Hans Böhler, den japonistiske tjeckiske konstnären Emil Orlik och österrikarna Karl Görlich och Edmund Adler.


Även de Österrike-Ungern-konstnärer som aldrig besökte Korea kunde vid denna tid låta sig inspireras av landet såsom Gustav Klimt vars berömda porträttmålning Bildnis der Friederike Maria Beer eller Porträtt av Friederike Maria Beer bygger på ett slagfältsmotiv (d v s bakgrunden bakom Klimts älskarinna Friederike) som Klimt hämtade från en koreansk vas som han hade i sin ägo.


Också i Manchuriet och i den ryska provinsen Primorskij kraj och fr a i de mellan cirka 1890-1918 extremt mångkulturella städerna Harbin och Vladivostok interagerade personer från Österrike-Ungern med koreaner. År 1917 fanns det t ex över 20 000 i huvudsak centraleuropeiska judar i Harbin liksom närmare 35 000 ryssar och tusentals andra västerlänningar i denna manchuriska kosmopolitiska storstad som också inhyste tusentals koreaner bland sina invånare. Den polske greven Marek Stankiewicz träffade t ex sin hustru Aleksandra Kim i denna del av Nordostasien, som räknas som den första kvinnliga koreanska kommunisten.

Den röda grevinnan Aleksandra Kim-Stankiewicz som också stod nära Lenin stupade sedan under Ryska inbördeskriget i september 1918 då hon kommenderade en röd koreansk brigad som stred mot s k vita kosacktrupper i Chabarovsk.


Under Första världskriget kallade Österrike-Ungern sammanlagt in 9 miljoner män under vapen som stred i dubbelmonarkins jättearméer på en mängd olika fronter och närmare 30% av dem tillfångatogs varav flertalet av Tsar-Rysslands armé och varav flertalet placerades i enorma krigsfångeläger utanför Vladivostok i provinsen Primorskij kraj.


Dubbelmonarkins armé var visserligen världens mest välekiperade armé då dess uniformer var genomestetiserade men armén kanske inte var den bästa på själva slagfältet – dess adelsdominerade officerskår sägs exempelvis ha uppskattat att sjunga operaarior iklädda de vackraste och ståtligaste av uniformer när de gick till anfall och t o m när de stupade och tog sina sista andetag.


Många av dessa tillfångatagna Österrike-Ungern-soldater var tjecker och slovaker som under Ryska inbördeskriget bildade en egen s k vit armé i Sibirien där de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna kom i kontakt med antikoloniala koreanska gerillasoldater varav åtskilliga var koreanska anarkister.


En av dem var ”Koreas Nestor Machno” den legendariske anarkistgeneralen Kim Jwa-jin (vars son f ö senare kom att bli Seouls slumområdens och Sydkoreas okrönte maffialedare under den postkoloniala sydkoreanska militärjuntans tid) som köpte eller fick vapen från de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna innan dessa återvände hem från de kaotiska striderna mellan de röda och de s k vita i Sibirien till ett självständigt Tjeckoslovakien och det var just dessa vapen som sedan användes när general Kim och de stridbara koreanska anarkisterna besegrade en japansk truppstyrka i det i både Nord- och Sydkorea mytomspunna slaget vid Cheongsan-ri i oktober 1920.


Även den blivande österrikiske nazisten Burghard Breitner som var högerextrema Verband der Unabhängiges (d v s det parti som föregick dagens högerextrema österrikiska parti FPÖ) presidentkandidat i 1951 års österrikiska presidentval hamnade i tsar-rysk fångenskap under Första världskriget och under Österrike-Ungerns sista år och på våren 1918 kom Breitner otroligt nog i direkt kontakt med Koreas siste kung Sunjongs överhovceremonimästare som då befann sig och levde i exil i ryska Primorskij kraj.


Sedan kan ingen bok som handlar om Centraleuropa och Korea så klart missa att skriva om Sydkoreas första presidentfru Francesca Donner-Rhee som var gift med Sydkoreas förste president Syngman Rhee eller Yi Sŭngman och som gick bort så sent som 1992 och då erhöll en statskvinnoliknande begravning i Seoul efter att innan sin bortgång ha varit bosatt i sin födelse- och barndomsstad Wien.


Syngman Rhee var då Sydkoreas president mellan 1948-60 innan han störtades i en revolution och tvingades gå i exil och paret fick inga barn men adopterade i stället två söner som tillhörde samma klan som presidenten själv – d v s den kungliga Jeonju Yi-klanen som jag själv råkar tillhöra rent juridiskt åtminstone – varav den ena adopterade sonen begick självmord när adoptivfadern störtades 1960.


Francesca Donner-Rhee har märkligt nog en avgörande roll i institutionaliseringen av internationell adoption. Internationell adoption såsom vi känner praktiken idag föddes då under och efter Koreakriget, d v s som en permanent överflyttning av barn mellan länder och kontinenter, och världens första internationella adoptionsbyrå grundades därför av den sydkoreanska staten den 20 januari 1954 i form av Adongyanghohoe eller Child Placement Service på engelska, som idag heter Social Welfare Society och som är den adoptionsbyrå som bl a har stått bakom de 10 000 adoptionerna av sydkoreanska barn till Sverige.


Det var just Sydkoreas första dam presidentfrun Francesca Donner-Rhee som satte sitt namn på Adongyanghohoes eller Child Placement Services grundandedokument och som agerade officiell beskyddare åt adoptionsbyrån och därmed går det att säga att en f d person från Österrike-Ungern kom att grunda och institutionalisera hela den internationella adoptionsverksamheten i både Korea och i världen i övrigt.

Högerpopulistiska FPÖ har idag fallit som en kägla och förnedrats fullständigt i Österrikes huvudstad Wien

Högerpopulistiska FPÖ har idag fallit som en kägla och förnedrats fullständigt i Österrikes huvudstad Wien som en gång i tiden ”framfödde” både Europas första framgångsrika högerpopulistiska politiker och parti samt nazismen och A.H. (d v s det är symboliskt/historiskt på alla sätt och vis att detta katastrofval för ett högerpopulistiskt parti äger rum just i Wien):

https://www.krone.at/2250063?fbclid=IwAR3WbVxVmu7z5q9CzCrNojjZ58TE14CSkKtzjWQtryane45IasGzEQ8fV7E

Att Wien är en av världens vackraste städer tycker nog de allra flesta men Wien och det imperium som staden en gång var (mångkulturell) metropol för (d v s den habsburgska centraleuropeiska dubbelmonarkin Österrike-Ungern) har också fött fram:

– Europas första högerpopulistiska politiker som använde sig av hets mot minoriteter med framgång och så till den grad att politikern ifråga uppnådde borgmästarposten (d v s Karl Lueger)

– den pangermanska rörelsen och dess parlamentariska gren som redan 1918 (d v s både innan Österrike-Ungern hade gått under och INNAN tyska NSDAP hade grundats) lanserade termen ”nationalsocialism”

– A.H.:s formativa politiska år (OBS: A.H. var så klart inte någon wienare från födseln men han blev ändå en wienare som ung vuxen)

samt

– Europas första högerpopulistiska parti som använde sig av hets mot minoriteter med framgång och så till den grad att partiet ifråga uppnådde regeringsställning (d v s FPÖ)

men idag har Wien möjligen ”sonat sina synder” – FPÖ föll idag som en kägla från 30,8% i 2015 års val till knappt 8% i dagens val (som mest har FPÖ uppnått 36,7% i Wien och detta skedde då i 2016 års presidentval) och därmed sällar sig Wien turligt nog till de andra europeiska huvudstäderna där den paneuropeiska högerpopulismen och extremhögern har svårt eller t o m mycket svårt att hävda sig (sedan har samtidigt högerpopulisten Heinz-Christian Strache erhållit över 3,5% av rösterna så högerpopulisterna har tyvärr och trots allt lyckats ta hem åtminstone 11-12% om inte mer än så i dagens val i Wien).