Kategori: adopterade

Senaste numret av Språktidningen undersöker frågan om de utlandsadopterades ursprungsspråk

I det senaste numret av Språktidningen (nr 7 för 2021) skriver Mats Almegård om utlandsadopterades ursprungsspråk med anledning av Gunnar Norrmans avhandling i andraspråksforskning ”Age and constraints on language learning. First language retention and second language acquisition in international adoptees” som lades fram vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet i slutet av förra året.

Norrmans avhandling undersöker vad som finns kvar i hjärnan och i det ”omedvetna” minnet vad gäller de utlandsadopterades ursprungsspråk samt även hur deras förstaspråk ”spökar” i det språk de lär sig att tala efter adoptionen och efter ankomsten till Väst och vilket i Sverige innebär svenska språket.

Tillsammans med flera andra utlandsadopterade – Marcus Padoonwong från Thailand, Helena Cho Györki från Sydkorea och Moa Danielsson från Kina – är jag intervjuad i egenskap av att vara en av en handfull utlandsadopterade i Sverige som har doktorerat i ursprungslandets språk och kultur (som i mitt fall innebär Koreas språk och kultur eller Korean studies på engelska, d v s Koreaforskning).

”Det går fort när adopterade barn tappar sitt första språk. Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk. Men små rester finns kvar i hjärnan. En undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Det språk vi först kom i kontakt med, förstaspråket, lämnar oss inte helt.

Inte i något annat land har adoptioner varit lika vanliga som i Sverige. Sedan starten 1969 har omkring 60 000 barn adopterats från andra länder. Det är den högsta siffran i världen, sett till antalet invånare.


I nästan alla dessa fall har barnet fått byta språk, eftersom de svenska adoptivföräldrarna inte har behärskat barnets första språk – det språk som barnet talade eller hörde under sin tid i ursprungslandet.


– Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk och börjar lära sig svenska, säger Niclas Abrahamsson, som är föreståndare för Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.


Givetvis spelar åldern på det adopterade barnet stor roll för hur snabbt språkförlusten går. Är det väldigt små barn, som inte har hunnit utveckla sitt förstaspråk i ursprungslandet, tar det bara några veckor innan de slutar reagera på specifika språkljud i det språket. Är de äldre tar det längre tid.


– Vissa adopterade kan ju vara uppåt 8 eller 9 år när de kommer till Sverige. Då har de hunnit utveckla ett rätt avancerat språk. I en del fall har de också gått i skola i ursprungslandet. Men även om språkförlusten sker långsammare, går det faktiskt förvånansvärt snabbt innan barnen inte längre förstår det språk som talades där, säger Niclas Abrahamsson. 

Men även om ett barn förlorar sitt förstaspråk i ung ålder, har forskare upprepade gånger visat att något av detta ändå finns kvar. För några år sedan konstaterades att adopterade vuxna som har koreanska som förstaspråk också lär in koreanska språkljud snabbare än personer som inte har haft kontakt med koreanska.


En annan studie beskrev hur adopterade barn i USA snabbare lärde sig sitt förstaspråk på nytt, jämfört med en kontrollgrupp som aldrig hade haft kontakt med det språket. En liknande undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Undersökningen genomfördes med fMRI, magnetröntgenkamera, och visade vissa neurologiska mönster hos de adopterade barnen när de fick höra kinesiska.


– Undersökningar av det här slaget ägnar sig åt språkdetaljer som inte märks i vardagen. Men vi kan inte dra några säkra slutsatser om vilken betydelse dessa till synes små variationer har för den enskilda individen, till exempel när det handlar om att lära sig svenska, för den allmänna kunskapsinhämtningen i skolan eller för att åter lära sig förstaspråket, säger Niclas Abrahamsson.


Gunnar Norrman är en annan forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning. Även han har kunnat konstatera att det finns språkrester på en sådan detaljnivå kvar i adopterades hjärnor. I sin avhandling har Gunnar Norrman bland annat studerat 18 vuxna adopterade, som alla kom från Kina, men som inte har haft kontakt med kinesiska sedan de kom till Sverige i tidig ålder. Han jämförde dem med två referensgrupper: en kinesisktalande och en svensktalande. Och slutsatsen är att de adopterade, trots språkförlusten, faktiskt har bevarat en viss känslighet för det kinesiska språket.

– Mina fynd visar att det finns något i deras hjärnor som reagerar på kinesiskans lexikala ton. Det kinesiska riksspråket har fyra toner, som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan: en hög jämn ton, en hög stigande, en fallande stigande, samt en fallande ton, säger Gunnar Norrman.

Att han valde att undersöka just adopterade vuxna med ursprung i Kina beror på att han själv har studerat kinesiska – och även bott i Kina.


– Det gör att jag känner till språkets parametrar och hur de kan manipuleras för att skapa sådana stimulus som jag behöver för den här typen av experiment. En annan anledning är att det finns väldigt många vuxna adopterade från Kina i Sverige.

Till skillnad från tidigare franska och brittiska studier har Gunnar Norrman inte använt sig av fRMI i sina undersökningar – utan EEG, elektroencefalografi, med vilket det går att registrera den elektriska aktiviteten i hjärnans nervceller.

– Problemet med fMRI är att det går långsamt. Det visar var i hjärnan något händer, men inte exakt när det händer. EEG är betydligt snabbare och visar direkt var och när något händer i hjärnan.

Den undersökning som Gunnar Norrman utförde var ett så kallat passivt test. Det innebär att testdeltagarna bara skulle lyssna på ljud som spelades upp för dem i en lång ström.


– De fick titta på Moderna tider med Charlie Chaplin under tiden. Det är ju en stumfilm, så den är perfekt för ändamålet. Medan de lyssnade, kunde jag se på EEG-mätaren hur deras hjärnor reagerade på olika ton-glidningar som finns i kinesiskan men inte i svenskan.



Ljudströmmen i hörlurarna bestod av en serie likadana ljud, sedan följde ett avvikande ljud i en komplex design. Materialet innehöll olika stimulus: en svensk vokalkontrast genom klangfärg, akustiska skillnader mellan de svenska vokalerna u och y – och en kinesisk kontrast, mellan hög jämn och stigande ton.


– Det vi kunde se var att hjärnan reagerar på 200 millisekunder efter avvikelsen och det ger en tydlig signatur i EEG-signalen. När kontrasten är av det slag som är språkligt relevant blev reaktionen starkare.



Resultaten var slående. Gruppen med vuxna adopterade uppvisade påfallande likheter med den kinesiska kontrollgruppen. Den del av hjärnbarken som hanterar ljud reagerade – utan att de adopterade själva var medvetna om det. Den svenska gruppen hade inte alls detta mönster.


– Trots att de adopterade alltså har förlorat kinesiskan visar deras hjärnor att språket finns kvar på mikronivå, säger Gunnar Norrman.


Men det rör sig om en strikt ljudmässig nivå. De vuxna adopterade känner igen ljuden på ett plan, men de behärskar inte alls sitt förstaspråk.



– Många adopterades också vid väldigt tidig ålder, så de kan ju inte behärska språket rent praktiskt. Men vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Så teoretiskt skulle de som har adopterats till ett annat land, med ett annat språk, kanske kunna ha en större ljudmässig – fonologisk – förståelse för språket i sitt ursprungsland, vilket ju också mina resultat antyder, säger Gunnar Norrman.



De första månaderna i livet tillbringade de vuxna adopterade i sin ursprungliga språkmiljö. Under den tiden grundläggs det fonetiska systemet i hjärnan, det vill säga systemet för språkljuden i det språk vi först kommer i kontakt med.


– Vi vet att det sker under det första levnadsåret. Efter tolv månaders ålder är inte hjärnan intresserad av att ta in nya ljud – då är den nöjd med det ljudsystem den har fått och börjar laborera med det, säger Niclas Abrahamsson.


Den franska forskaren Christophe Pallier och hans team har myntat begreppet
neural nollställning, som står för det som sker när adopterade förlorar sitt förstaspråk och lär sig ett nytt. Men teorin om att barnens hjärnor skulle behöva nollställas eller börja om avfärdar både Niclas Abrahamsson och Gunnar Norrman.


– Trots att det kunskapsbaserade underlaget för den hypotesen är minst sagt skral, så citeras idén tämligen ofta. Tyvärr. Mer övertygande forskning visar att hjärnan är där den är vid en viss ålder och inte kan nollställas. Det som hjärnan har lärt sig går inte att vända på. Hjärnan tillägnar sig det nya språket utifrån det stadium där den befinner sig utvecklingsmässigt, säger Niclas Abrahamsson.


De adopterades hjärnor har samma förutsättningar för att lära sig ett nytt språk som invandrarbarn, men de sociala förutsättningarna skiljer sig åt. Invandrarbarn kommer oftast till Sverige med sina föräldrar och fortsätter att exponeras för förstaspråket. Detta gäller inte adoptivbarnen.


– Men när det gäller att lära sig svenska har de adopterade en fördel i att de har föräldrar som enbart pratar svenska med dem, vilket gör att de ger sina barn korrekt och mycket input på det språket, säger Niclas Abrahamsson.


– Att hjärnan skulle nollställas tror jag inte på – och det talar mina resultat emot. Det finns spår av det första språket kvar, även om det är omedvetet. Det är endast i avancerade studier av det här slaget som det ens syns. En intressant sak att undersöka är ifall detta skulle kunna ge några fördelar om den vuxna adopterade ville lära sig språket i ursprungslandet. Det har jag för avsikt att forska vidare på, säger Gunnar Norrman.


Gunnar Norrman berättar att det redan finns studier som tyder på detta.


– Man har tittat på inlärning av språkljud under ett antal veckor eller i korta experiment och sett att adopterade har en viss fördel i fråga om att återinlära språkljud som är typiska för deras förstaspråk. De får helt enkelt en högre korrekt svarsfrekvens när det gäller att lära sig att identifiera och urskilja dessa ljud.


Niclas Abrahamsson har tidigare deltagit i studier på vuxna adopterade från Sydkorea.


– Vi undersökte deras förmåga att uppfatta och skilja på olika koreanska ljud som saknas i svenskan. Och där var många av de adopterade bättre än de svenskfödda studenterna.
Men det betyder inte att det var ”lättare” för de adopterade vuxna att lära sig koreanska – ibland var det faktiskt svårare för dem.


– När det gällde grammatik och språkets mer avancerade byggstenar var de svenskfödda studenterna snarare mer avancerade än de som ingick i gruppen adopterade vuxna. Det beror troligen på att många adopterade läser språket av andra anledningar. De svenskfödda var akademiskt och språkligt intresserade, medan många i den adopterade gruppen ville söka sina rötter – eller så kände de ett slags förväntan från omgivningen, eller från sig själva, att de ”borde” vara intresserade av koreanska. Kanske utan att ha ett speciellt stort språkintresse, säger Niclas Abrahamsson.”

(…)


”Tobias Hübinette, är docent i interkulturell pedagogik, forskare samt lärare i interkulturella studier och svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Han har gjort sig känd som en kritisk röst i den svenska debatten kring internationell adoption. Han är född 1971, och adopterades från Sydkorea till Sverige när han var 7 eller 8 månader gammal. I mitten av 1990-talet började han studera koreanska vid Stockholms universitet.


– Kursen dominerades på den tiden helt av adopterade. För min del berodde studierna på att jag är en språkmänniska. Jag hade tidigare bland annat studerat gaeliska och började intressera mig för mitt ursprung.


– Nu har ju forskare bevisat att det finns språkrester kvar, men jag kände inte att vi som var adopterade hade några fördelar gentemot de majoritetssvenska studenterna.


Tobias Hübinette är en av få adopterade som faktiskt har doktorerat inom sitt ursprungsspråk. Han känner till en handfull andra adopterade som också har gjort det, men inom andra språk än koreanska.


– Det är unikt för Sverige. Det är ju också det land som per capita har adopterat flest barn internationellt.”

Ny studie visar att de utlandsadopterade mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de förstnämnda växer upp inom landets mest högutbildade och förmögna höginkomsttagarskikt

En ny komparativ registerstudie undersöker förekomsten av diagnosticerad psykisk sjukdom bland över 21 500 utlandsadopterade och närmare 43 000 invandrare som anlände till Sverige som barn (mellan 0-14 år). 

Hypotesen bakom studien är att svåra upplevelser i ursprungslandet i tidig ålder liksom detta med att invandra till Sverige som barn (och inte i sena tonåren eller som vuxen) kan sätta negativa spår i psyket senare i livet. Studien är den första i sitt slag som jämför adopterade med invandrare som ankom till landet som barnmigranter.

Båda grupperna har det gemensamt att de har utomeuropeisk bakgrund och att de båda ankom till landet som barn och de båda grupperna jämförs med över 1 610 000 majoritetssvenskar. Samtliga undersökta individer är födda någon gång mellan 1972-1990.

Till att börja med föreligger det mycket stora skillnader mellan de båda undersökta grupperna vad gäller klassbakgrund:

Över 60% av de adopterade har växt upp med (adoptiv)föräldrar som tillhör de två högsta inkomstgrupperna att jämföra med endast 6,4% av invandrarna som ankom som barn till Sverige. Nästan 64% av de sistnämnda har i stället omvänt växt upp med (invandrar)föräldar som uppvisar den allra lägsta inkomstnivån i landet och de har mestadels växt upp i miljonprogramsområdena.

Studien visar att de utomeuropeiska adopterade är allra mest drabbade av psykisk ohälsa och därefter följer de utomeuropeiska invandrarna som ankom till Sverige som barn och sist kommer sedan majoritetssvenskarna.

Tidigare studier har visat att de utlandsadopterade mår sämre än de (inrikes födda infödda majoritets)svenska adopterade och nu går det att konstatera att de utlandsadopterade även mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de sistnämnda växer upp i fattigdom i miljonprogramsområdena.

Varför de utlandsadopterade mår sämre än både de svenskadopterade (som de delar biologisk-juridiska familjeomständigheter med) och invandrarna (som de delar ursprung och utseende med) trots att de fick det allra bäst under barndomen och uppväxten rent socioekonomiskt och materiellt sett är det dock ingen som vet.

Ju högre upp i samhällshierarkin ett barn växer upp inom desto bättre går det normalt för personen ifråga som vuxen och desto bättre mår personen dessutom både fysiskt och psykiskt men de utlandsadopterade är då det stora undantaget från den regeln. Majoritetssvenskar som växer upp under samma mycket välmående materiella förhållanden som de adopterade har gjort klarar sig t ex generellt mycket bra som vuxna och mår också överlag mycket bra.

Det är 2,33 gånger vanligare att adopterade är diagnosticerade med psykisk sjukdom och 1,91 gånger vanligare att invandrarna, som ankom till Sverige som barn, är det i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

De som adopterades i äldre ålder är särskilt drabbade – t ex är det hela 4,56 gånger vanligare att adopterade som anlände till Sverige när de var 5 år gamla eller äldre än så drabbas av psykisk sjukdom jämfört med majoritetsinvånarna. En sådan ålderseffekt hittas dock inte bland de utrikes födda som invandrade till Sverige innan de var 14 år gamla. Dock har män som invandrade till Sverige som barn en högre risk än kvinnor som invandrade till Sverige som barn att utveckla psykisk sjukdom senare i livet.

I båda grupperna är det de som har bakgrund i subsahariska Afrika som är allra mest drabbade och bland de adopterade följer sedan att ha bakgrund i MENA-regionen och bland invandrarna att ha bakgrund i Latinamerika.

Att komma till och växa upp bland och inom SACO-kollektivet, det översta skiktet och socialgrupp ett såsom merparten av de adopterade har gjort utgör m a o inte ett skydd för dem mot att utveckla psykisk sjukdom senare i livet. 

Flertalet av de undersökta invandrarna från utomeuropeiska länder har omvänt anlänt till och växt upp i de fattiga miljonprogramsområdena med överlag mycket fattiga föräldrar men ändå har de klarat sig bättre än de adopterade vad gäller psykisk (o)hälsa.

Det ska också sägas att utomeuropeiska invandrare som ankommer till Sverige som barn och särskilt innan skolstart och åtminstone innan tonåren klarar sig betydligt bättre i utbildningssammanhang än tonårsinvandrarna och vuxeninvandrarna. Samtidigt uppvisar de utomeuropeiska adopterade som grupp tyvärr en förhållandevis låg utbildningsnivå – d v s mycket höga procentandelar av de utlandsadopterade misslyckas helt enkelt i skolan av olika anledningar. 

Sammantaget innebär detta att de adopterade med utomeuropeisk bakgrund inte bara mår sämre än invandrarna med utomeuropeisk bakgrund som ankom till landet som barn trots att de förstnämnda har växt upp med Sveriges högst utbildade, högst avlönade och mest förmögna (adoptiv)föräldrar medan de sistnämnda har växt upp i ”Orten” med landets fattigaste och mest utsatta (invandrar)föräldrar. Det går nämligen också paradoxalt nog mer eller mindre lika bra/dåligt för båda dessa grupper i utbildningssammanhang trots de adopterades fördelar och invandrarnas nackdelar.

Att både adopterade och invandrare mår sämre än majoritetssvenskarna är ju inte förvånande medan skillnaden mellan de två undersökta grupperna kan handla om det (psykiska) skydd som invandrarbarnen trots allt får och har genom att de växer upp med sina biologiska föräldrar i miljonprogramsområdena där flertalet invånare är som dem själva (utseendemässigt liksom klassmässigt) medan de adopterade växer upp med majoritetssvenska adoptivföräldrar (som inte ser ut som dem själva) i kraftigt segregerade majoritetssvenska områden och sammanhang där de även mestadels är isolerade från varandra. 

Ännu en förklaring kan vara att de adopterade har en helt annan bakgrund i ursprungsländerna: Medan påtagligt många utomeuropeiska invandrare i ”Orten” som proletariseras massivt vud ankomsten till Sverige tillhörde medelklassen och ibland t o m överklassen i hemländerna så kommer flertalet adopterade som hamnar i socialgrupp ett i Sverige ursprungligen från arbetarklassen och ibland t o m från underklassen i sina födelseländer.

Nu har den belgiska adoptionsutredningen offenliggjorts

Idag offentliggjorde (flamländska, d v s nederländsktalande) Belgien sin statliga rapport om internationell adoption till och utlandsadopterade i Belgien, som tillsattes 2019.

Den belgiska rapporten består av flera delrapporter varav en bl a handlar om problematiken med den psykisk ohälsan bland de adopterade i Belgien medan en annan handlar om korruptionen inom den belgiska adoptionsverksamheten.

Liksom den tidigare i år mycket uppmärksammade nederländska statliga rapporten har forskare liksom jurister varit involverade i den belgiska rapporten och liksom den nederländska rapporten kan den belgiska rapporten inte oväntat också konstatera förekomsten av oegentligheter och människohandel.

Och belgarna har f ö uppenbarligen också begagnat sig av några av mina publikationer i sitt arbete att döma av referenslistan.

https://www.opgroeien.be/nieuws-en-pers/nieuws/rapport-expertenpanel-interlandelijke-adoptie-in-vlaanderen?fbclid=IwAR1t6l0scMcVCNCd2Dv9Wx6d_nDCvNQrQuF_GukpvW0Xlq-HHhzSQVx2564

När adopterade och barn till adopterade fortsätter att vara omöjliga att kategorisera och riskerar att förlora sin svenskhet

Det otäcka knivöverfallet på en lärare i Eslöv har återigen aktualiserat hur adopterade och deras barn faller mellan stolarna, skapar förvirring och är svåra att kategorisera och sortera när de svensktalande envisas med att fortsätta att dela upp befolkningen i ”svenskar och invandrare”:


Den häktade 15-åringen är född i Sverige och hans båda föräldrar är utomeuropeiska utlandsadopterade (från Colombia respektive från Sri Lanka) och rent tekniskt har han därmed utländsk bakgrund men liksom sina föräldrar är han utöver utseendet mer eller mindre som vilken majoritetssvensk som helst (och än mer så dessutom än sina båda adopterade föräldrar) – d v s han talar svenska som förstaspråk och är sannolikt enspråkig som de allra flesta svensktalande är och han är i övrigt svensk på alla upptänkliga sätt som det går att vara svensk på.


Nu har SD-sfären i bred mening och dess alternativmedier gått ut med att 15-åringen har utländsk bakgrund och antytt att han därför inte är svensk och sannolikt för att håna Expo som tidigare har publicerat uppgifter om att densamme är känd för att han tidigare har hyst ett starkt och troligtvis osunt intresse för nazism och Andra världskriget.


SD har ända sedan 2011 haft inskrivet i sitt partiprogram att adopterade räknas som svenskar av partiet och därmed gör också de adopterades barn det av SD men 15-åringen i Eslöv har uppenbarligen förlorat sin svenskhet mot bakgrund av hur han just nu framställs och beskrivs av SD-sfären i bred mening.


Det är samtidigt tyvärr ett faktum att både adopterade och barn till adopterade har attraherats av extremhögern många gånger förr – d v s det är varken något nytt eller något förvånande mot bakgrund av hur de allra flesta adopterade och barn till adopterade själva identifierar sig – och det är då inte ont om adopterade och barn till adopterade i t ex SD-sammanhang: Det finns t ex bl a en adopterad som arbetar på SD:s partikansli, ett barn till en adopterad som är SD-riksdagsledamot och ytterligare ett barn till en adopterad som är partner till SD-ideologen Mattias Karlsson.

Än en gång om icke-vita adopterade och behovet av rasbegreppet med anledning av DN:s reportage om rasism inom vården

I ett land vars majoritetsinvånare numera helt och hållet saknar ett språk för att tala om ras är det ändå möjligt att göra det via ett slags färgblint kodspråk såsom att fråga om ”svensk-svenska”, ”ljusa” eller ”etniskt svenska” läkare, sjuksköterskor eller tandläkare (för alla förstår då att det handlar om ”helvita helsvenskar” som generellt är enspråkiga svensktalande och som oftast antingen bär fornnordiskt nordgermanskt klingande namn eller bibliska judisk-kristna namn) men när det kommer till utomeuropeiska utlandsadopterade blir saken (d v s ras) lite mer komplicerad eller närmare bestämt – då bränns det rejält för då ställs saken (d v s ras) verkligen på sin spets (för de icke-vita adopterade är då kort och gott 100% kulturellt svenska samtidigt som de till 100% ser annorlunda ut till kroppen – d v s de adopterade är det ultimata lackmustestet på när ras verkligen har betydelse eller ej för det enda som skiljer dem åt från majoritetssvenskarna är den kropp de råkar bo och befinna sig i): 

https://www.dn.se/sverige/patienter-tillats-valja-lakare-med-enbart-svenskt-ursprung-over-hela-landet

”Bland de vårdgivare som DN kontaktar är det flera som ger konkreta instruktioner för hur man som patient ska gå tillväga för att se till att man får just en etnisk svensk läkare eller tandläkare. En av dem är en privat tandläkarklinik i Kronoberg. 

— Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. Innan samtalet avslutas lägger kliniken till att det går att skriva in önskemålet om tandläkarens ursprung när man bokar tid på deras hemsida. Detta kan man göra i en ruta för övriga kommentarer.”

SVT:s kulturredaktions redaktör Per Andersson ger dessutom idag Catrin Lundström och mig rätt med anledning av DN:s reportage: Tillsammans har vi – och bl a i vår senaste samförfattade bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (2020) – i opposition mot i stort sett hela forskar-Sverige och mot i stort sett hela den svenska antirasistiska rörelsen förespråkat att vi åtminstone ibland faktiskt behöver använda oss av rasbegreppet även i Sverige när vi talar om hur olika utseendeskillnader och kroppsliga aspekter faktiskt har betydelse ibland också i Sverige. 

Om ett år (d v s 2022) kommer jag f ö ut med en ny bok – ”Den svenska färgblindhetens uppkomst och utveckling. Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” – som just berättar historien om hur och varför Sverige kom att bli världens mest färgblinda antirasistiska land som redan i slutet på 1990-talet blev det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet. 

”Efter Dagens Nyheters granskning om att läkare väljs bort på grund av sitt ursprung, ser Kulturnyheternas Per Andersson en rasdebatt i snabb förändring. ”Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system”, skriver han.” 

https://www.svt.se/kultur/dn-s-granskning-fornyar-debatten-om-rasbegreppet

”I ivern att bekämpa rasismen har det svenska samhället gallrat bort ordet ”ras” angående människor, både ur vardagsspråket och ur det officiella språket, som Catrin Lundström och Tobias Hübinette påpekade i sin bok ”Vit melankoli”. 

Ras är till exempel inte en av de sju diskrimineringsgrunderna som listas i diskrimineringslagen. Det kan ju verka konstigt med tanke på att rasism samtidigt, med ganska bred samstämmighet, betraktas som en av de allra vanligaste formerna av diskriminering. 

Eller helt naturligt, med tanke på att vi alla vet att mänskliga raser inte existerar, utan är något som rasismen uppfunnit för att sortera och nedvärdera människor, skriver Kulturnyheternas Per Andersson. På senare år har en mindre grupp rasismforskare argumenterat för att ordet ”ras” bör återinföras i det svenska språkbruket. Inte som ett falskt biologiskt begrepp, utan som ett socialt begrepp – termen för de kategorier som aktiveras i rasismen. 

Det har uppfattas som en extremposition i debattens marginaler. De har fått åtskilliga rubriker men ganska lamt gensvar. Ibland frenetiskt motstånd, som när debatten handlat om det rimliga över att föra statistik med någon form av rasbegrepp (istället för någon variant av invandrarbegreppet). 

När jag själv recenserade Lundström och Hübinettes bok i december höll jag det för orealistiskt att det djupt misskrediterade rasbegreppet skulle kunna göra comeback i svenskan. Men mycket kan förändras på sex månader. Rasismdebatten har snabbt förändrats, fördjupats, komplicerats och globaliserats. Nu känns det mindre osannolikt. 

Dagens Nyheters undersökning idag – med det chockerande resultatet att vården ofta och villigt tillmötesgår rasistiska önskemål i valet av läkare – visar också på relevansen i argumentationen från Tobias Hübinette med flera: Utan ordet ”ras” är det lätt hänt att rasismen glider undan beskrivning och analys. 

Önskemålet om en ”svensksvensk” eller ”ljus” läkare betyder ju att man vill ha en vit läkare, inte en svart eller brun. Om man låter ett sådant resonemang utspela sig inom ett gängse vårdspråk – där brukare har rätt att känna trygghet i vårdsituationen – kan man kanske lätt komma fram till att det är ett rimligt krav. Den här patienten upplever kanske ångest och stress vid tanken på att bli fysiskt berörd av en svart eller brun människa, och är det icke ändamålsenligt att vidta alla åtgärder för att minska patienters stress och ångest? 

Placerar man sådana krav och önskemål i ett språk som innehåller ordet ”ras” kommer man till ett annat resultat: Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system. Och är inte det en både sannare och mera användbar analys?”      

Radiotips: Dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Radiotips:

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Hanna och jag har känt varandra sedan 90-talet och det kan nog faktiskt vara så att vi är de enda utlandsadopterade som var aktiva i adoptionsfrågorna redan då, som fortfarande är det än idag. Jag minns idag inte när jag träffade Hanna för första gången – det kan ha varit på ett antirasistiskt möte som Adoptionscentrum (AC) anordnade eller så var det på ett gemensamt möte mellan Adopterade koreaners förening (AKF) och Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) – men i vilket fall som helst så har Hanna och jag tillsammans kämpat både för de adopterades rättigheter och mot rasism ända sedan dess om än ibland i olika sammanhang, sfärer och sektorer men våra vägar har samtidigt alltid korsats genom åren.

Hannas sommarprat sänds i P1 från kl. 13 men går också att lyssna på via mobil eller dator:

”Du minns plötsligt besvikelsen i ett par mörkt bruna ögon, när du ställde en obetänksam fråga.

Minns hur du log snett när dina barn, till synes oskyldigt, drog sina ögonvrår uppåt och neråt och sa någon ramsa om tjing-tjong.

Och den där adopterade släktingen, som du alltid sett som en självklar del av familjen. Har den känt sig utanför hela tiden?

*Suckar*

Blandade känslor.
Vad har jag gjort?
Vad har jag inte gjort?
Hur kan jag gottgöra?
Och hur ska jag undvika att upprepa?

Jag heter Hanna Wallensteen, är legitimerad psykolog och adopterad från Etiopien och det här är frågor som har kommit att uppta både mitt privatliv och mitt yrkesliv.

Det finns förstås lika många olika upplevelser och berättelser av hur det är att, som jag, vara brun och adopterad, som det finns bruna och adopterade människor. Så det här är MIN berättelse.”

(…)

”Jag ville helst bli dansare eller skådespelare. Men med en brun hud och ett krulligt hår som bara räckte två huvuden under resten av ensemblens, reducerades utbudet av roller för mig till tre: 1) Förortstjej 2) Hora och 3) Skogstroll. Så jag bestämde mig för att skriva manus själv. Ett manus som bara jag skulle kunna spela huvudrollen i. Det blev en tragikomisk monolog om en adopterad ung kvinna som hade anammat en rasistisk världsbild som sin egen självbild.

Det här var i början av 00-talet och osannolikt nog fick jag förtroendet att resa runt i svenska adoptionsförmedlares lokalavdelningar över hela landet och spela den här monologen.

Texten var sprängfylld av rasistiska ord och uttryck som jag själv fått till mig under min uppväxt och nu hade gjort en dramatisk gestaltning av. Men efter föreställningarna fick jag lov att ha långa publiksamtal, där jag förklarade att orden i monologen sas av en rollfigur Att syftet var att synliggöra något problematiskt. Alltså inte att det var okej att säga sånt. Min publik lyssnade förvånat. En del undrade om det inte kunde vara bra att i stället vänja adoptivbarn vid de rasistiska orden, så att de inte tog det så negativt?

Idag är det få svenskar som skulle resonera på samma sätt. Någonting har definitivt förändrats i det svenska medvetandet om hur laddade ord och uttryck kan vara. En ängslig politisk korrekthet skulle en del kalla det. Andra, jag själv inkluderad, skulle snarare kalla det för hyfs och respekt.”

(…)

”Vi var 8 år och gick i tvåan när Lisa började i vår klass. En Lisa vet man ju hur hon ser ut. Inga problem. Det var bara det att jag inte hade tänkt på att den här Lisan hade ett konstigt efternamn som inte gick att uttala och att hon hade bott i Afrika en tid. Därför stod jag bara där som ett fån och glodde tillsammans med resten av klassen när Liza klev in i vår värld och fick oss alla att upptäcka att jag också kom från Afrika. Liza var nämligen också brun.

Liza hade ett stort och välskött afrohår som hon till min enorma förvåning bar med stolthet. Mitt eget afro var en torr och tovig historia som ingen i min närhet hade en aning om hur det skulle skötas. Det var svenskt sjuttiotal och vi tvättade håret med Timotej schampo. Ungefär lika vårdande som att hälla Ajax i håret. Mamma hade hittat på en frisyr där hon klippte mitt hår kort på huvudet, men sparade sex långa testar längst ner som jag kunde vira ihop till två flätor eller tofsar. Det var inte samma sak som Annas, Sussis och Krisses hår, men vi förstod alla vad det föreställde och det räckte. Tills Liza kom.

Liza satte upp sitt hår i en stor burrig tofs. Under lektionerna satt hon och tvinnade håret runt fingrarna. När hon drog i lockarna blev håret minst dubbelt så långt. Frestelsen var oemotståndlig. Snart bara måste mina klasskamrater få känna på Lizas hår. Ivriga små åttaårsfingrar letade sig fram, pillrade sig in i den stora kalufsen och pang! Smällen kom som en blixt från klar himmel.

”Aj! Vaddå? Får man inte ta på ditt hår?”
”Nej!”
Liza sa nej. Man fick inte ta på Lizas hår.
”Varför inte det? På Hannas hår har man alltid fått ta! Eller hur, Hanna, visst har vi?”
”Jaaa… ”

De andra barnen gick demonstrativt fram till mig. Körde ner händerna djupt i mina tovor. Drog i krulligheten och utropade att det kändes som stålull, som Svinto! Drog och vred håret uppåt: ”Kolla! Det ser ut om ett penntroll!” Förtjusta fniss och glada skratt av ungar som hade kul.

Jag drömde mardrömmar om ett långt, rakt, ljust hår som brändes till ett svart, ostyrigt krull. Jag var hår-öm och jag hatade mitt hår. Men jag var van vid händer i håret och nu var i alla fall klasskamraterna med mig. De gillade mig. De tyckte att jag var generös. Mig förstod de sig på. Mitt krulliga hår var inget mystiskt afrikanskt. Det var liksom deras afrikanska. Och då fick jag vara med. Då fick jag vara en av Tommy och Annika. Och Liza fick vara utanför.”

(…)

”När svenska föräldrar inte kan ta hand om sina svenska barn kan barnen placeras i familjehem. Då kan barnen ändå ha kvar kännedom om och kontakt med de biologiska föräldrarna. Om de adopteras, så måste de biologiska föräldrarna först ge sitt medgivande och deras uppgifter sparas för barnets framtida kännedom. Det anses viktigt att svenska barn och deras biologiska föräldrar får ha kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så är möjligt.

På barnhem, i andra delar av världen, fanns barn som hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem. De barnen skickades till nya föräldrar på andra sidan jordklotet, så att de inte kunde ha kvar kontakten med sina biologiska föräldrar. Så gjorde man förresten även med barn som hade föräldrar som kunde ha tagit hand om dem.

Då kontrollerade inte svenska staten närmare om de biologiska föräldrarna först hade gett sitt medgivande och inte heller sparades deras uppgifter för barnets framtida kännedom. Det verkar inte ha ansetts viktigt att utländska barn och deras biologiska föräldrar fick ha kvar kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så var möjligt.

Eller ansågs det viktigt att adoptivföräldrar inte skulle få kännedom om och tillgång till kontakt, med barnens biologiska föräldrar, när så var möjligt?

Ja. Nu har vi kommit en bra bit in i mitt Sommar och det är väl ungefär här någonstans som det brukar vara comme il faut att vi adopterade berättar om hur vi till slut funnit vårt ursprung. Så låt mig göra det nu.

Jag reste tillbaka till Etiopien för första gången när jag var 29 år. Jag hade då inga som helst medvetna planer på att söka mina biologiska rötter, men jag hade, på ett betydligt mer omedvetet plan, lyckats få med mig alla mina adoptionshandlingar i resväskan.

Väl på plats fick jag en fantastisk etiopisk vän som hjälpte mig att söka efter mina rötter. De få uppgifter som finns om min biologiska bakgrund spretar åt olika håll. Jag och min vän besökte sjukhuset där jag föddes, barnhemmet jag kom ifrån, socialministeriets arkiv, stadskontoret, högsta domstolen och sjukhusets bårhus.

Den svenska, privata adoptionsförmedlaren som jag kom hit genom, påstod att min biologiska mamma kom medvetslös till sjukhuset och dog under förlossningen utan att någon visste vem hon var. På sjukhuset där jag föddes bekräftades att hon dog i barnsäng, men där fanns plötsligt hennes för- och efternamn. Men inget mer.

På socialministeriet påstod administratören att en mormor gett sitt godkännande till min adoption, men inte heller de dokumenten går att återfinna. I övrigt hittade vi ingenting.

Ganska många i Sverige har föreslagit att min biologiska mamma förmodligen var väldigt fattig och säkert prostituerad. En bakgrund de tillskrivit henne, helt utan annat underlag än sina egna, fria fantasier.

Sådär ja. Nu vet du precis lika mycket om mitt ursprung som jag.

Det som aldrig får hända är det som händer adopterade. Adoption börjar alltid med en tragedi. Det som blir någons högsta lycka är någon annans djupaste sorg. Att som barn förlora sina första föräldrar, strider mot ett litet barns hela väsen. Det får inte hända. Hur ska ett barn kunna överleva utan sina föräldrar?

Det är som att falla
handlöst mot avgrunden
Ett barn kan inte själv hejda
Fallet

Och medan du faller
vet du fortfarande inte
Hur det kommer att kännas

Att landa mot marken
Att landa i landet därborta
Att andas i tusen bitar

Flygplan mot landningsbana
Point of no return
Första familjen förlorad för alltid
Förlorad för alltid

Flygplansmotorerna bromsar
Oerhörda krafter
Klipper banden

Tuggar dokumenten
Krossar tiden
Lämnar skärvor

Sverige är det land som adopterat flest barn per capita i världen. I många decennier har Sverige bistått svenskar med kompetens och resurser för att underlätta processen att adoptera från andra länder. Nästan lika länge har önskan om tillgång till specialistvård och ett kompetenscentrum för adopterade och deras närstående efterfrågats.

Som internationellt adopterad har du att förhålla dig till ett avgörande uppbrott från dina första föräldrar och ditt första uppväxtsammanhang. Du ska knyta an till din nya familj, din nya kultur och din nya miljö. Många adopterade bär på erfarenheter av trauma och försummelse. Många adopterade lever med funktionsvariationer. Många adopterade måste förhålla sig till rasism och idag måste vi också förhålla oss till faktum eller frågor om vår adoption har skett på oetiska eller illegala grunder.

Den lilla forskning som finns om internationellt adopterade i Sverige visar på stora överrisker för allvarlig psykisk ohälsa. Utöver ett tillfälligt samtalsstöd för adopterade, som regeringen tillsatte förra året, saknas fortfarande fördjupande forskning, kunskapsspridning och tillgång till specialiserad vård för de adopterade som behöver det.”

(…)

”Idag föreläser jag om adoption och rasism. Efter en föreläsning blir jag kontaktad av en sjuttonårig tjej, adopterad från Korea. Hon bor i en vanlig, svensk småstad och hon berättar att i hennes klass säger alla att gult är fult. På rasterna berättar klasskamraterna för andra som vill höra på, att tjejen från Korea vore mycket snyggare utan kinesögon och att adopterade borde åka tillbaka dit de kom ifrån. De flesta verkar vilja höra på.

Den sjuttonåriga tjejen har sagt ifrån till klasskamraterna och sagt att hon visst får vara här. Men klasskamraterna säger ändå att hon inte har något här att göra. Den adopterade tjejen från Korea, har berättat för sina lärare. Men lärarna har inte hört något som sägs på rasterna. Som sagt: Om man inte lyssnar, så har man ingenting hört.

I stället frågar lärarna om den adopterade tjejen är säker på att hon har hört rätt? Den här tjejen har fått höra samma sak varje dag i över ett års tid nu, så hon vet att hon har hört rätt. Tjejen från Korea, undrar om alla lärarna på skolan håller med klasskamraterna? Om de avsiktligt väljer att ge klasskamraterna sitt tysta bifall? Varje dag.

Och nu frågar tjejen mig om alla i Sverige tycker likadant eller om det bara är något fel på just henne? Jag svarar att de flesta svenskar inte är rasister. Att inte skolan, inte vården, inte myndigheten, extrajobbet, dejten, busschauffören och inte heller banken är rasister. Att de allra flesta vill och menar väl.

Men jag säger också att många människor kan vara obetänksamma och klumpiga, utan att det är deras avsikt att såra. Att många kan bete sig rasistiskt utan att ens veta om det. Och att det gör ont.

Men jag säger också att hennes skolsituation, är helt oacceptabel. Jag frågar om jag kan göra något? Om hon har andra att prata med och om hon vet hur hon kan ta hand om sig själv? Medan vi pratar önskar jag att jag kunde kontakta någon ansvarig, tryggt förvissad om att det skulle göra skillnad. Jag tittar ut över en avgrund av vanmakt, men det är inte ett alternativ att rasa just nu.

För just nu måste jag berätta för en sjuttonårig tjej, som är adopterad från Korea till en vanlig, svensk småstad, att en del svenskar faktiskt är rasister. Att många med icke-europeisk bakgrund i Sverige idag, någon gång möter rasister. Att det kan vara vem som helst och när som helst.

Och att det inte är något fel på henne.

Att hon är helt perfekt precis som hon är.”

(…)

”Det finns sådant som hjälper mot minoritetsstress.
Att ha tillgång hjälper.
Att få gå i terapi kan hjälpa.
Att ha råd att skaffa boende och utbildning hjälper de flesta.

Men det finns också annat som hjälper mot minoritetsstress.
Att genom kultur ha tillgång till alternativa sätt att uttrycka sig på,
hjälper mot självdestruktivitet.

Att visa hyfs och respekt mot den kropp du bor i
Att vörda den jord som kroppen går på
hjälper ofta mot hopplöshet.

Att möta andra med liknande erfarenheter som en själv,
att simma i ett hav av gemenskap,
hjälper mot självförakt.

Och att möta varandra som olika och jämbördiga
att arbeta tillsammans mot något som är större än oss själva
stärker oss alla.

Det har varit ett mycket speciellt år
Tack alla ni som tagit er tiden att lyssna under det här året.
Tack alla som villigt utsatt sig för risken
att konfronteras med egna fördomar,
tillkortakommanden och skyldigheter.
Ni gör skillnad.

Tack alla, som ödmjukt gått in i samtal.
Som orkat lyssna aktivt.
Prövat att göra på ett annat sätt.

Som varit beredda att be om ursäkt
när det har blivit fel
och ändå vågat försöka på nytt.
Det gör stor skillnad.

Det största privilegiet av alla:
Kärleken. Mina närmaste.
Oändlig skillnad.

Tack du som lyssnat idag.
Tack för att du fortsätter
fylla lungorna med syre
Andas in och lyssna ut.
Lyssna in och andas ut.

Du gör skillnad.”

DN granskar den korrupta kinesiska adoptionsverksamheten som på bara några få år efter Kalla krigets slut gjorde av över 150 000 ”föräldralösa” ”hittebarn” adopterades till Väst varav över 4000 till Sverige

DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud fortsätter granskningen av den svenska (och globala) adoptionsindustrin och nu har turen kommit till (Folkrepubliken) Kina varifrån över 150 000 barn (varav över 90% var flickor) adopterades bort till Väst på bara några år efter Kalla krigets slut. 

I Sverige finns det idag över 4000 adopterade från just folkrepubliken (liksom över 600 adopterade från Taiwan) och inte minst under Ulf Kristerssons tid som ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) skakades den kinesiska adoptionsverksamheten av flera barnhandelsskandaler. 

Nästan alla av de kinesiska adoptivbarnen påstås då vara s k ”hittebarn” och s k ”föräldralösa” men i efterhand har det visat sig att alltför många av dem vare sig har varit det ena eller det andra utan i stället har de blivit stulna från sina förstafamiljer såsom den idag 16-åriga Elin i Huddinge, som har visat sig tillhöra ett minoritetsfolk och som just blev stulen från sin förstafamilj av korrupta poliser och därefter adopterad till Sverige av genomkorrupta AC.

”Den tioåriga pojken ser poliserna, de tar med sig hans fem månader gamla lillasyster ut genom dörren. Pojken greppar en kniv, springer efter och skriker. Han hinner inte i kapp. Ettbarnspolitiken i Kina gjorde att över 150 000 ”hittebarn” blev bortadopterade – men alla var inte övergivna.”

https://www.dn.se/varlden/150-000-hittebarn-adopterades-bort-fran-kina-men-alla-var-inte-overgivna

”Hon ska heta Elin, det är bestämt sedan länge.

Maud och Janne Björklund sitter i minibussen från hotellet i Hunanprovinsen i centrala Kina på väg mot ett kontorskomplex.

Det är sensommar 2006. De ska bli föräldrar, efter sex år av misslyckade IVF-behandlingar och missfall. Maud bär en vit blus, Janne svettas i sin mörka kostym.

De blir visade in i ett kalt rum med träsoffor längs väggarna.

Nervositeten stiger.

En barnskötare kommer in genom dörren. Hon bär på en ettåring med snaggat hår, linne och byxor. Flickan håller en nappflaska med vatten under armen och ser allvarsamt på sina nya föräldrar.

– När vi fick henne i famnen … vi kände direkt att det här är vår dotter. Det var alldeles, alldeles fantastiskt, säger Maud Björklund.

Paret Björklund har på förhand fått informationen förmedlad av Adoptionscentrum: bebisen hittades övergiven vid en järnvägsstation.

Det var på Alla hjärtans dag 2005. Hon bar blå jacka och uppskattades vara två dagar gammal. Vid hennes sida låg en nappflaska och ett paket mjölkersättning.

I tidningsannonsen som efterlyste flickans föräldrar beskrevs hon som ”aningen mörkhyad”, med runt ansikte och ”västerländska ögonlock”.

På plats i Kina får Maud och Janne Björklund ännu fler dokument. I barnhemmets rapport står det att hon har fasta vanor och att hon brukar somna efter att hon har blivit badad.

Hon har lärt sig gå, leker helst ensam och ler när hon lyssnar på barnvisor.

Flickan är inte rädd för främlingar. När någon sträcker ut sin hand, tar hon ett fast grepp om den. Hon är, enligt utsago, barnhemmets mest förtjusande lilla ängel.

De läser att flickan bodde hos paret som hittade henne vid järnvägsstationen i fem månader, men att de inte ansågs lämpliga som adoptivföräldrar.

– Jag minns att vi reagerade lite på det och undrade varför de ansetts olämpliga, men vi var så fokuserade på att äntligen få träffa vår dotter att vi la många tankar åt sidan, säger Janne Björklund.

I Sverige har socialtjänsten i Huddinge vänt ut och in på Maud och Janne Björklunds liv. De har blivit utfrågade om sin relation och sina åsikter, de har skrivit ned sina livsberättelser, fått sin ekonomi granskad.

Paret har vänt sig till Adoptionscentrum, som har statens godkännande att förmedla adoptioner från Kina. De har gått kurser i att få barn genom adoption.

Maud och Janne har argumenterat och ifrågasatt sig själva och sitt beslut att adoptera.

När de kliver ombord på flygplanet tillbaka mot Stockholm litar de på att allt har gått rätt till.

När Kina lanserade ettbarnspolitiken växte oron i befolkningen. Året var 1979 och staten ville bromsa befolkningstillväxten. Det skedde med brutala medel: familjer som bröt mot policyn fick dryga böter, eller kunde bli fråntagna arbete och bostad. Vissa kvinnor fick sina barn tvångsaborterade sent under graviditeten, andra blev tvångssteriliserade.

Förstfödda flickor blev ett dilemma: en pojke kunde få bättre jobb, högre lön och ta hand om sina föräldrar när de inte längre kunde arbeta.

Flickorna var inte längre önskvärda – samtidigt var det olagligt att överge sitt barn.

I stället kom rapporter om att flickbebisar dök upp vid järnvägsstationer, utanför sjukhus och polisstationer.

Nu fylldes barnhemmen.

Göteborgaren Britt-Marie Nygren fick reda på detta i början av 1990-talet. Hennes bror bodde i Peking och arbetade med ett folkräkningsprojekt.

– Min bror var väl insatt i statistiken och såg att massor av flickor hade försvunnit från systemet, säger Britt-Marie Nygren.

Själv var hon medgrundare och verksamhetschef för Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA. Via sin bror fick hon kontakt med svenska ambassaden i Peking, och hörde av sig för att utreda möjligheten att förmedla adoptioner.”

(…)

”De första adoptionerna från Kina till Sverige ägde rum våren 1992.

– Vi blev den första organisationen i världen, säger Britt-Marie Nygren.

Fram till i dag har minst 150 000 adoptioner förmedlats från Kina till Europa och Nordamerika – den näst största utvandringen av barn i historien.

I juni 2016 sitter familjen Björklund på flyget mot Kina, igen.

Elin har fyllt elva år. På stolen bredvid henne sitter två år yngre lillebror Eric, som också är adopterad från Kina. De ska få se sitt födelseland.

Det är viktigt att barnen får en relation till Kina, tycker Maud och Janne Björklund.

Elin är nyfiken. Familjen ska besöka sevärdheter, men framför allt det barnhem hon en gång bodde på.

Föräldrarna har lusläst alla adoptionshandlingar och lokaliserat byn där Elin uppges ha blivit hittad, ensam vid en järnvägsstation. Den ligger bara några kilometer från barnhemmet.

De har också gjort en ovanlig upptäckt: i dokumenten finns namnet på personen som tog hand om Elin under hennes första månader i livet.

– Det är lite som att leta efter en nål i en höstack, vi förstod ju det. Men vi ville i alla fall försöka hitta familjen. Om inte annat ville vi visa Elin var hon hade bott, säger Janne Björklund.

Några mil från närmaste storstad hittar de rätt by.

Det blir snabbt en folksamling kring familjen. Byborna är inte vana vid besök och de vill gärna hjälpa till. En man springer ut från videoaffären med en stor kamera över axeln, för att dokumentera händelsen. Men ingen kan leda dem rätt.

Familjen ska precis röra sig vidare i byn, när en förbipasserande kvinna i blårandig tröja stannar upp.

Hon tränger sig genom folkmassan, pekar på Elin och höjer rösten.

– Jag vet vem hon är.

Barnen från Kina var oftast friska, processen med de kinesiska myndigheterna gick smidigt och adoptionsavgiften var lägre än i andra populära ursprungsländer.

– Det fanns väldigt många barn och det var relativt lätt. Man hade tydliga regler, det var förutsägbart. Barnen var små, de var i ettårsåldern, säger Britt-Marie Nygren.

FFIA var först ut. Barnens Vänner inledde sin kinesiska verksamhet 1994, Adoptionscentrum kom fyra år senare. Fram till i dag har över 4 100 barn kommit till Sverige från Kina.

De kallades oftast för hittebarn. Informationen om deras bakgrund var knapphändig, men Britt-Marie Nygren såg ingen risk att barnen hade kommit hit på felaktiga grunder.

– Vi hade inte en tanke på det utifrån det jag såg på barnhemmen. Inte över huvud taget. Det fanns absolut ingenting som kunde indikera åt det hållet, de första åren. Tvärtom.

2004 rapporterade kinesiska statsmedier att 95 personer hade gripits misstänkta för att ha sålt barn från sjukhus och kliniker.

Det var inte den enda barnhandelshärvan.

Sommaren 2009 rapporterade kinesiska Southern Metropolis News om en skandal i provinsen Guizhou i södra Kina. Lokala myndigheter hade tagit ett 80-tal flickbebisar från familjer som inte haft råd att betala de böter som åläggs par med mer än ett barn. Enligt tidningen fördes flickorna till barnhem, därefter blev de bortadopterade – med förfalskade dokument.

I november 2005 briserade den internationellt mest uppmärksammade härvan: Hunanskandalen. En liga bestående av statstjänstemän och barnhemspersonal dömdes för att ha sålt barn till barnhem – barn som sedan blivit tillgängliga för adoption.

Enligt brottsutredningen var barnen varken föräldralösa eller övergivna. Ligan hade åkt ut till städer och byar och kidnappat dem.

Omfattningen var svår att klarlägga eftersom flera barnhem, både i och utanför Hunan, hade varit inblandade. Enligt uppgifter från USA:s utrikesdepartement kunde det handla om fler än tusen barn.

DN:s granskning visar att adoptionerna från de utpekade barnhemmen mångdubblades åren innan ligan blev avslöjad.

Vid tidpunkten hade Myndigheten för internationella adoptioner, MIA, svenska statens uppdrag att se till att adoptionerna förmedlas på ett rättssäkert och etiskt sätt.

Trots uppgifter och rapporter om barnhandel hade myndigheten alltid godkänt de stora svenska föreningarnas verksamheter i Kina.

Men när Hunanskandalen briserade började tjänstemännen att säga emot.

Det är maj 2006. På konferensavdelningen på World Trade Center i Stockholm sitter Meit Camving, generaldirektör på tillsynsmyndigheten MIA, och väntar på den högsta chefen för Kinas adoptionsmyndighet, CCAA.

Zhang Zhong är en bred man i 50-årsåldern. Det är inte första gången han är i Stockholm. Adoptionssamarbetet med Sverige är välsmort. Stämningen är artig och formell.

Det här mötet ska dock bli stelare än vanligt.

Meit Camving måste ta reda på vad representanten för världens största diktatur vet: har stulna barn från Hunanprovinsen adopterats till Sverige?

Zhang Zhong avfärdar frågan, vänligt men besvärat.

Meit Camving ger sig inte. Undrar igen.

Till slut medger Zhang Zhong: det handlar om fyra barn. De har adopterats till Sverige på oriktiga grunder, enligt den kinesiska säkerhetstjänstens utredning.

Men enligt Zhang Zhong blev de inte stulna: de var ”verkligen övergivna”. Felet var att de som lämnade in barnen hade fått ersättning för sina resekostnader av barnhemmet, något som stred mot kinesisk lag.

Vilka barn det gäller vägrar Kina att berätta. Det framgår av mötesprotokollet, som DN har läst.

På MIA är Hunanskandalen en stor sak. Det är första gången tjänstemännens misstankar om oegentligheter kopplade till adoptioner från Kina bekräftas offentligt.

Under sina tillsynsresor har flera av tjänstemännen, som DN har talat med, undrat och ifrågasatt om alla adoptivbarn verkligen är övergivna. Ofta saknas all information om deras bakgrund, vilket kan strida mot både Barnkonventionens och Haagkonventionens krav vid en internationell adoption.

Lovisa Kim arbetade under många år som utredare på myndigheten. Hon berättar att tjänstemännen hade intensiva diskussioner inför varje beslut.

– Det fanns många frågor. Osäkerheterna var stora i och med att de i stort sett inte kunde säga eller dokumentera någonting om barnens bakgrund, säger hon.

Ytterligare en tjänsteman, som vill vara anonym, säger:

– Indirekt hjälpte vi ju Kina med att hantera ettbarnspolitiken.

Men beslutet om att godkänna fortsatta adoptioner var generaldirektörens. Och det slutade alltid med ett ja.

Tjänstemännens tvivel handlade också om pengar. I mitten av 2000-talet var avgiften för en adoption från Kina omkring 70.000 kronor. Av dem gick 3.000 amerikanska dollar (cirka 25.000 kronor) till en ”donation” till barnhemmet.

I offentliga handlingar från myndigheten framgår att pengarna sattes in på ”ett konto i Peking”. Sedan fördes de vidare till den aktuella provinsen och barnhemmet. Pengarna kunde också lämnas över till ”en representant för barnhemmet” i ett vitt kuvert.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) som i dag ansvarar för tillsynen, kan i sina arkiv inte se att tillsynsmyndigheten någonsin har fått in en redovisning för hur pengarna användes.

DN:s granskning visar också att den kinesiska adoptionsmyndigheten ville att MIA skulle utöva påtryckningar mot SIDA, för att öka biståndet till landet.

Under ett möte mellan den svenska och den kinesiska adoptionsmyndigheten, i juni 2005, framför Zhang Zhong att det är viktigt med donationer från Sverige till Kina ”om man önskade bedriva adoptionsverksamhet där”.”

(…)

”DN:s granskning visar att myndigheten, så sent som 2015, tog del av en ambassadrapport där det står att Utrikesdepartementet har kännedom om att ”handel förekommer med barn för illegal adoption”. En liknande formulering förekommer i en UD-rapport 2019.

Kristina Svartz, som tog över ledarskapet på MIA 2014 fram till 2019, kan i dag inte precisera vad som fick henne att säga ja till fortsatta adoptioner från Kina.

– Jag kan inte svara på det i detalj. Det är en helhetsbedömning av förutsättningarna för att förmedla internationella adoptioner, och det är ursprungslandets ansvar att utreda barnets bakgrund.

Folksamlingen rör sig snabbt längs floden som löper genom byn. Familjen Björklund följer efter kvinnan som säger sig veta vem Elin är.

Den namngivna personen i Elins adoptionshandlingar är kvinnans granne, och hon vill bjuda på mat.

Janne och Maud förstår att de sannolikt ska få träffa familjen som hittade Elin vid järnvägsstationen och tog hand om henne under hennes första månader i livet.

De blir stående utanför det lilla stenhuset. Elin och hennes lillebror hänvisas till hemmets mittpunkt: teven, som visar barnprogram.

En uppsjö människor har tagit sig dit, för att betrakta Elin.

Sedan är det som om allt stannar upp.

En grå minibuss svänger in på gårdsplanen, en kvinna stiger ur.

– När jag ser henne förstår jag direkt att det är Elins biologiska mamma. Det bara snurrar i huvudet. Jag tänker: hjälp, säger Maud Björklund.

Kvinnan skyndar över gårdsplanen. Elin är en kopia av henne. De rör sig likadant, gestikulerar på samma sätt.

Hon går rakt in i köket, börjar laga mat.

Elins äldsta biologiska bror dyker upp. Han berättar att de tillhör ett minoritetsfolk, att de var tillåtna att skaffa två barn. Men när det tredje föddes kom poliserna och tog lillasystern.

– Den yngste brodern tog en kniv och sprang efter poliserna, men de försvann snabbt, berättar Janne Björklund.

De får veta att familjen har letat efter flickan sedan dess.

Deras pappa dog för några år sedan, utan att få svar.

Elins biologiska mamma håller sig mest i köket, lagar mat i ett rasande tempo, och undviker ögonkontakt.

Hon bjuder på en festmåltid med elva olika rätter.

Familjen Björklund ger Elins biologiska mamma en fotobok. Visar henne bilder från Elins uppväxt i Sverige. Då skiner hon upp.

Men det är först när de ska gå som hon tittar på Elin och frågar:

– Får jag ge henne en kram?

De första åren var flickorna definitivt övergivna.

Det säger David M. Smolin, som i två decennier har forskat på adoptionsskandaler, barntrafficking och identitetstvätt av barn.

– Men donationerna, som var obligatoriska vid internationell adoption, skapade en ny marknad.

Han är professor i juridik vid Cumberland School of Law i Birmingham, USA, och har bland annat publicerat studien ”The missing girls of China”.

– För barnhemmen blev det ekonomiskt fördelaktigt att vara en del av det internationella adoptionssystemet, säger han.

Efter millennieskiftet började antalet övergivna flickbebisar minska, på grund av abort av flickfoster. Utbudet krympte, enligt David M. Smolin, men efterfrågan på adoptivbarn var fortsatt hög.

– Det var då identitetstvätt blev en del av systemet, säger han.

Identitetstvätt är när barn olovligen görs adopterbara. Någon fabricerar en falsk berättelse för att barnet, enligt dokumenten, ska framstå som föräldralöst.

I Kina började barnhem betala människor för att skaffa fram barn, enligt David M. Smolin. Det handlade dels om kriminella nätverk, dels om statstjänstemän som tog barn från familjer som brutit mot ettbarnspolitiken.

– Det vill jag kalla för trafficking. Att köpa barn för att sedan adoptera bort dem, säger han.

Smolin tar upp Hunanskandalen från 2005. Han säger att den var ”toppen av ett isberg” och att Kinas regering ville minimera skandalens omfattning.

– Den svenska regeringen och andra västeuropeiska regeringar har varit naiva. Era statstjänstemän har litat på kinesiska statstjänstemäns förklaringar.

Professor Smolin har tidigare agerat oberoende expert åt Haagkonventionen, som ska garantera rättssäkra och etiska adoptioner. I dag säger han att mottagarländerna missförstår konventionen, att det inte räcker att lägga ansvaret att utreda barnens bakgrund på ursprungslandet.

– Det har möjliggjort illegal adoption att fortsätta i årtionden, trots att det har kommit tydliga varningar om att saker och ting pågår.

– Sverige kan inte lägga ut sitt ansvar på Kina eller något annat land.

Omfattningen är svår att uppskatta, menar professorn.

– Problemet i Kina var systematiskt. Det var inte enstaka oegentligheter, det var ett systemfel.

Varje gång ett kinesiskt barn blir aktuellt för adoption måste barnhemmet lägga ut en annons om barnet i en dagstidning – för att eventuella närstående ska kunna ge sig till känna.

Om ingen hör av sig inom 60 dagar, kan barnet adopteras till utlandet.

Amerikanen Brian Stuy har dokumenterat 130.000 sådana annonser, som innehåller uppgifter om när barnet hittades, om barnets uppskattade ålder och om dess hälsa.

Tillsammans med sin fru Longlan Stuy driver han Research-China. De har tre adopterade döttrar från Kina och vill förmedla fakta och kunskap till andra adopterade, ”för att de ska förstå sina livshistorier”.

Brian Stuy säger att annonserna publiceras i tidningar som få kineser läser, och att det är ett sätt för barnhemmen att friskriva sig från ansvar.

– Det är billigare att publicera i små tidningar. Det finns ett fåtal undantag, men vanligtvis gäller det tidningar som har mycket liten räckvidd.

Research-Chinas arbete har fått en sidoeffekt: de kan systemet utan och innan.

Brian Stuy anser, precis som professor Smolin, att det är ”hittelönen” som har skapat ”föräldralösa” barn. Det hänger ihop med donationen på 3 000 dollar.

– Snittlönen för en barnhemsdirektör var 150 dollar i månaden. En enda donation motsvarade nästan två årslöner. Det var ett starkt incitament.

– Barnen blev en handelsvara. En mycket viktig handelsvara för barnhemmen. Något de kunde köpa billigt och adoptera bort dyrt.”

(…)

”Ulrika Lee var under 2018 projektanställd på Adoptionscentrum för att arbeta med samtalsstöd. Hon säger att det var viktigt att förmedla fler adoptioner, eftersom föreningens ekonomi sviktade.

– Det var som ett företag, det var business, säger hon.

Hon hade sin arbetsplats precis intill det hon kallar för ”Kinadatorn”. När databasen låstes upp samlades kollegor runt datorn. Ulrika Lee reagerade starkt på hur de pratade om barnen.

– De kommenterade barnens utseenden. ”Åh gud så söt”. Det var objektifiering, barnen var varor.

De som fanns tillgängliga var ofta äldre och hade funktionsvariationer, minns Ulrika Lee.

– Det var riktigt svårt att få de ”attraktiva” barnen. Det gick så fort. Man fick rusa in och hugga dem, säger Ulrika Lee.

– Det handlade om ett svenskt vuxenperspektiv. Barnets bästa saknades.

I fjol hände något oväntat: både Adoptionscentrum och Barnens Vänner bestämde sig för att sluta adoptera från Kina.

”Det finns inte längre behov av internationella adoptioner”, skriver Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung, i ett mejl till DN.

Enligt Mona Berglund på Barnens Vänner har de kinesiska barn som numera är aktuella för internationell adoption ofta särskilda behov som ”få svenska föräldrar känner öppenhet inför”.

Men det finns fler förklaringar.

Per Bergling är sedan augusti 2020 generaldirektör på Mfof. Sedan dess har myndigheten intensifierat arbetet med att gå till botten med uppgifter i svenska och internationella rapporter om illegala adoptioner och barnhandel i Kina, säger han till DN.

– Det här är allvarliga uppgifter och vi har en undersökningsplikt. Vi frågade efter mer information från Adoptionscentrum och Barnens Vänner. Men det här visade sig svårt att klargöra med bara frågor. Centralmyndigheten svarade ofta inte på våra mejl eller gav ”god dag yxskaft-svar” på våra frågor om att resa dit.

Per Bergling tänkte att den planerade tillsynsresan till Kina kanske skulle kunna ge myndigheten de svar de behövde. Men Mfof fick inte de nödvändiga inbjudningar som krävs för att resa in i landet.

– Vi hade helt enkelt för litet underlag för att kunna fatta beslut, och det här berättade vi för adoptionsföreningarna.

Rapporter om barnhandel och illegala adoptioner har ju kommit genom åren. Har det varit möjligt att säkerställa etiska och rättssäkra adoptioner från Kina?

– Jag tar för givet att mina företrädare läste de här rapporterna och gjorde ett noggrant övervägande och landade i ett grundat beslut. Själv har jag ju inte behövt ta ett motsvarande beslut, eftersom alltså adoptionsförmedlingarna valde att dra tillbaka eller justera sina ansökningar.

Per Bergling reagerar starkt på familjen Björklunds berättelse.

– Sådana här uppgifter är jättejobbiga att höra, de är fruktansvärda. Sådant här tar vi på stort allvar.

På frågan om det kan ha hänt fler barn som beskrivits som ”övergivna” svarar generaldirektören:

– Hypotetiskt, naturligtvis är det tänkbart att det har hänt i fler fall.”

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”

Den nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin har översatts till engelska

Nu har den i hela världen uppmärksammade nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin översatts till engelska i sin helhet – den s k Joustra-utredningen som den kallas i Nederländerna – som publicerades i början av året och som sände chockvågor genom hela (den adopterande) västvärlden (liksom även i ursprungsländerna i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Central- och Östeuropa och Oceanien).

Den s k Joustra-utredningen resulterade bl a i att den nederländska regeringen bad om ursäkt till landets 40 000 utlandsadopterade och stoppade alla fortsatta och framtida utlandsadoptioner till landet p g a den omfattande korruptionen som utredningen kom fram till hade varit systemisk och institutionaliserad sedan den internationella adoptionens barndom på 60-talet och fram tills dags dato. 

Sedan 1950- och 60-talen och fram tills idag har över en miljon barn adopterats av västerlänningarna varav över 200 000 härrör från Sydkorea och Sverige har stått för 60 000 av dessa adoptioner medan Norden tillsammans har förestått kring 100 000 utlandsadoptioner.

Den nederländska utredningen menar att hela den internationella adoptionsverksamheten från början till slut de facto har handlat om människohandel, trafficking och barnarov av gigantiska mått och att offren kan räknas i miljontal – förstaföräldrarna och biofamiljerna/släktingarna i ursprungsländerna, de västerländska adoptivföräldrarna och inte minst de adopterade själva liksom deras eventuella partners och barn.

Svenskarna (liksom de övriga nordborna) har då adopterat från exakt samma ursprungsländer som holländarna och har i många fall t o m använt sig av exakt samma kontakter i ursprungsländerna för att initiera och facilitera utlandsadoptionerna så allt tyder på att den nederländska utredningens slutsatser helt enkelt även gäller för den svenska internationella adoptionsverksamheten samt att den kommande svenska statliga utredningen om de illegala och korrupta adoptionerna kommer att komma fram till samma sak som den nederländska utredningen gjorde.

DN intervjuar Marcia Engel, som adopterades från Colombia till Nederländerna och som idag arbetar med att försöka återförena adopterade från Colombia med sina förstaföräldrar i Colombia

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld intervjuar Marcia Engel, som adopterades från Colombia till Nederländerna och som idag arbetar med att försöka återförena adopterade från Colombia med sina förstaföräldrar i Colombia: 

”I en databas i Nederländerna finns dokumentation om misstänkt illegala adoptioner till stora delar av västvärlden. DN har fått unik tillgång till materialet, som avslöjar uppgifter om fler än 800 colombianska adoptioner med allvarliga oegentligheter. 

– Sveriges regering, och andra regeringar, har misslyckats med att ta sitt ansvar, säger Marcia Engel, grundare av den nederländska organisation som dokumenterat fallen.” 

(…) 

”Över 80 procent av familjerna har inte gett bort sina barn frivilligt, säger Marcia Engel. 

– De gjorde barn till ”paper orphans”, föräldralösa på pappret, säger hon och fortsätter: 

– Mammorna har blivit beskrivna som mentalsjuka, prostituerade, kriminella. I stället för att kontakta familjerna har myndigheterna skickat iväg barnen för adoption. 

Marcia Engel är kritisk till hur enkelt det har varit att genomföra internationella adoptioner. 

– En invandrare till Europa måste bevisa sin bakgrund. Men när ett barn adopteras, med två A4-papper, blir de insläppta direkt, säger hon. 

Hennes syn går i linje med slutsatserna i den nederländska kommitténs utredning. Hon menar att korruption i ursprungsländerna leder till att myndigheterna där inte hjälper föräldrar att behålla sina barn. 

– Det finns luckor i lagen. Sveriges regering, och andra regeringar, har misslyckats med att ta sitt ansvar, säger Marcia Engel.” 

https://www.dn.se/varlden/unik-databas-800-colombianska-adoptioner-till-vast-med-allvarliga-oegentligheter

”Östra Bogotá, mars 2021. Bomullspinnen ska långt ner i munhålan, gnuggas mot båda sidorna. Stockholmaren Marta Perssons colombianska halvsyster, Hilda Grisales Blandon, andas djupt. Försöker svälja bort nervositeten. Tio sekunder till. Klart. 

Laura Mora stoppar pinnen i en liten plastpåse, märker den med namn och personnummer. Hon arbetar ideellt för den nederländska organisationen Plan Angel som sammanför adopterade och colombianska familjer. Provet ska skickas till Nederländerna för analys. 

Hilda Grisales Blandon hoppas att åtminstone något av hennes tre försvunna syskon ska ha lämnat sitt dna till samma register. I DN:s granskning av brott i adoptioners spår är Hildas mamma, Hermalina Grisales Blandon, intervjuad. 1982 försvann hennes dotter Marta. 1989 blev Hermalina Grisales Blandon berövad på ytterligare tre barn. Enligt hennes vittnesmål kom familjevårdsmyndigheten ICBF en kväll med polisen och tog två söner och en dotter. 

I slutet av förra året fick familjen kontakt med Marta. Hon adopterades bort till Sverige, men Hermalina Grisales Blandon har aldrig gett sitt skriftliga medgivande till adoptionen. Nu hoppas familjen att dna-teknik ska hjälpa dem vidare i sitt sökande. 

– Det är kanske vår enda chans att hitta dem, säger Hilda Grisales Blandon. 

Dna-prover har, tillsammans med Facebook, blivit avgörande verktyg för adopterade som vill hitta sina biologiska föräldrar, och tvärtom. Utanför församlingslokalen i östra Bogotá är det kö till provtagningen. 

Plan Angels primära mål är att återförena människor, men en bieffekt är att organisationen kan identifiera misstänkta oegentligheter kopplade till adoptionerna. Resultatet av februari månads dna-prover: av sammanlagt 20 fall kan tolv härledas till illegala adoptioner, berättar Laura Mora. 

– Vi ser väldigt många fall där mödrar har blivit bestulna på sina barn, säger hon. Laura Mora är en av Plan Angels drygt 50 volontärarbetare i Colombia. 

Organisationen grundades 2008 i Nederländerna. Marcia Engel hade just återförenats med sin colombianska mamma och upptäckt att hennes adoption var illegal. Under sitt sökande hade Marcia Engel betalat stora summor pengar, bråkat med myndigheter och famlat i mörkret i närmare ett decennium. Slutligen hittade hon sin mamma med hjälp av dna-teknik. Hon grundade Plan Angel för att underlätta andra adopterades och colombianska familjers sökande. 

– Det här är mitt livsverk, min passion. Jag kommer göra det här tills jag dör, säger Marcia Engel. 

Sammanlagt har organisationen samlat dokumentation om drygt 1 000 individer. Plan Angel har filer med vittnesmål från colombianska mammor som söker efter sina barn och med adopterade som söker efter sina släktingar. Med hjälp av dna-resultat och detektivarbete på internet matchas adopterade med sina släktingar. 

– Deras berättelser stämmer inte med barnens dokumentation. Över 80 procent av familjerna har inte gett bort sina barn frivilligt, säger Marcia Engel. 

Marcia Engel nämner fall från flera västländer som har adopterat barn från Colombia: Sverige, USA, England, Frankrike, Spanien, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Norge, Danmark. 

– De gjorde barn till ”paper orphans”, föräldralösa på pappret, säger hon och fortsätter: 

– Mammorna har blivit beskrivna som mentalsjuka, prostituerade, kriminella. I stället för att kontakta familjerna har myndigheterna skickat iväg barnen för adoption. 

Plan Angel har, mot löfte om anonymitet för familjer och adopterade, gett DN en unik tillgång till organisationens databas. DN har läst vittnesmål gällande drygt 1.000 adoptioner från Colombia. Fler än 800 av dem innehåller uppgifter om allvarliga oegentligheter: mammor som inte har gett sitt samtycke till adoption, barn som har blivit bortförda från tillfällig dagbarnvård, barn som har blivit dödförklarade vid födseln och barn som har blivit kidnappade. 

Vittnesmålen gäller adoptioner från mitten av 1900-talet fram till och med 2000-talet. I databasen finns uppgifter om alla de typer av brott som en nederländsk kommitté dokumenterade gällande Colombia i sin utredning från februari i år – en utredning som fick staten att be landets adopterade om ursäkt och tillfälligt stoppa internationella adoptioner. Kommittén kan inte uppskatta hur många barn som har adopterats illegalt till Nederländerna. Däremot har de låtit nederländska statistiska centralbyrån göra en undersökning på landets adopterade. 

– 3.500 adopterade svarade. Det var ett representativt urval, säger Georg Frerks, som tillsammans med Yannick Balk har lett kommittén. 

De adopterade hade funnit många felaktigheter. Föräldrarnas namn, födelseplats. Identitet. Endast 20 procent hade korrekta adoptionsdokument. Bland de adopterade från Colombia hade två tredjedelar papper med felaktig information. 

Frerks betonar att felaktiga dokument inte bevisar att en adoption har varit illegal, men att det pekar i den riktningen.

– Det indikerar att det har förekommit illegal verksamhet, men en indikation är inte detsamma som hundraprocentiga juridiska bevis. I databasen som DN har gått igenom finns 21 stycken vittnesmål gällande Armerotragedin – vulkanutbrottet i Colombia den 13 november 1985. Fler än 20 000 människor omkom. 

Enligt berättelserna har familjer sett sina barn bli räddade, för att därefter aldrig återse dem. Den nederländska adoptionskommittén har varit i Colombia och undersökt Armerotragedin. 

– Föräldrar såg sina barn bli räddade och bortförda med helikopter. Flera av de barnen blev bortadopterade till andra länder, trots att föräldrarna var vid liv, säger Georg Frerks. 

Organisationen Fondación Armando Armero har med dna-teknik kunnat fastslå att 67 av de 400 spårlöst försvunna barnen har lämnat landet för internationell adoption. Trots att de inte var föräldralösa. 

– Det här går som en röd tråd genom adoptionshistorien. Naturkatastrofer och andra katastrofer – efteråt ökar de internationella adoptionerna, säger Yannick Balk. 

Marcia Engel är kritisk till hur enkelt det har varit att genomföra internationella adoptioner. 

– En invandrare till Europa måste bevisa sin bakgrund. Men när ett barn adopteras, med två A4-papper, blir de insläppta direkt, säger hon. 

Hennes syn går i linje med slutsatserna i den nederländska kommitténs utredning. Hon menar att korruption i ursprungsländerna leder till att myndigheterna där inte hjälper föräldrar att behålla sina barn. 

– Det finns luckor i lagen. Sveriges regering, och andra regeringar, har misslyckats med att ta sitt ansvar, säger Marcia Engel.”