Kategori: adopterade

En global revolution pågår i skrivande stund inom den internationella adoptionsvärlden vars frön såddes redan på 1990-talet

Har i veckan intervjuats i både svenska Expressen, tyska Der Spiegel och norska Aftenbladet angående de illegala utlandsadoptionerna och förra året intervjuades jag i ett flertal medier rörande samma ämne och bl a i franska Le Monde och brittiska The Guardian och det är bara att konstatera att något som liknar en revolution äger rum i skrivande stund världen över och både i ursprungsländerna i Latinamerika, Afrika och Asien och i de västerländska mottagarländerna inklusive i Sverige.

Sedan Koreakriget på 1950-talet, när den internationella adoptionen ”uppfanns” och föddes, har runt en miljon barn från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien och det postkommunistiska Östeuropa adopterats till ett 20-tal västländer varav Sverige med sina 60 000 utlandsadopterade är det land som har adopterat flest barn per capita från det globala syd, de gamla kolonierna och den före detta kommunistiska världen.

Sedan 1990-talet har jag kämpat för att få både mottagarländerna och ursprungsländerna att förstå att den internationella adoptionsverksamheten med åren kom att utvecklas till en regelrätt industri och inte minst till en genomkorrupt verksamhet som kom att omsätta gigantiska summor pengar.

I Sverige var jag länge ensam om att föra denna kamp för att både få fram sanningen och avslöja oegentligheterna och därmed också i slutänden för att försöka få upprättelse och till slut förhoppningsvis uppnå någon slags försoning och i Korea var jag likaså den första personen som har bortadopterats till ett västland som gjorde detsamma genom att i många år skriva debattartiklar och framträda i koreansk media, tala på koreanska konferenser och anklaga Sydkorea och de sydkoreanska adoptionsbyråerna för att sälja koreanska barn till Väst. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det ursprungsland som har adopterat bort flest barn till Väst – runt 200 000 sedan 1953.

Utöver att jag både var den första och länge den enda adopterade personen i både Sverige och i Sydkorea som kritiserade den internationella adoptionsverksamheten reste jag också under många år till en mängd andra västländer (USA, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Tyskland, Italien, Spanien, Kanada, Norge, Danmark, Finland, Storbritannien o s v) och talade på konferenser samt skrev artiklar och intervjuades i respektive lands medier och framförde där samma typ av kritik.

Under decennier var detta en fullständigt ojämn kamp p g a att jag i det närmaste förde ett ”enmanskrig” och jag framställdes därför som något av den internationella adoptionsvärldens ”onda genius”, ”superskurk” och ”demon” och inte bara i Sverige och i Sydkorea utan också i andra länder och råkade därtill rejält illa ut både i privat- och yrkeslivet p g a detta. 

På en middag på en koreansk restaurang i Stockholm vädjade Adoptionscentrums dåvarande ordförande Ulf Kristersson till andra adopterade från Korea att försöka få mig att lugna ned mig (och underförstått då jag enligt Kristersson hotade den internationella adoptionsverksamheten genom att i år efter år vara närmast hyperaktiv i den svenska offentligheten och kritisera densamma), vid ett tillfälle blev jag utpekad av den amerikanska skådespelaren Mark Wahlberg, som på den tiden var aktiv i att stötta utlandsadoptionerna till USA, som någon slags extremistisk galning som kort och gott var emot att ”rädda barn”, i samband med en internationell konferens i Seoul pekade dottern till grundaren av världens största adoptionsbyrå (d v s amerikanska Holt) ut mig i sitt tal som ”hjärnan” och ”ideologen” bakom en ”grupp extremister” som ville skada den internationella adoptionsverksamheten och när min f d chef en gång besökte Nya Zeeland och träffade en forskare där fick han höra av denna att hon hade hört ett rykte om att det fanns en ”extrem forskare” i Sverige som sades vara ”emot adoption”.

Under loppet av 2010-talet, och fr a fr o m 10-talets slut, kom sedan allt fler andra adopterade att ansluta sig till kritiken och både i Sverige och i andra västländer och både adopterade från Korea och från andra ursprungsländer och med åren har en kritisk massa av vuxna utlandsadopterade växt fram i hela västvärlden som till slut har lyckats åstadkomma en global revolution vars långtgående konsekvenser och bestående effekter vi just nu antagligen bara kan ana oss till.

Att ett flertal utredningar om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten redan har offentliggjorts och att än fler utredningar pågår just nu i både flera mottagar- och ursprungsländer (senast beslutades det exempelvis om sådana utredningar i Norge och Frankrike respektive i Sydkorea) är bara en del av denna globala revolution som med all sannolikhet kommer att förändra hela synen på internationell adoption världen över och kanske än viktigare skriva om hela historien om den internationella adoptionsverksamheten från dess uppkomst efter Koreakriget och fram tills idag.

Och sist men inte minst kommer alla vi utlandsadopterade, våra västerländska adoptivföräldrar, våra förstaföräldrar i ursprungsländerna liksom våra eventuella partners och barn nu att behöva förhålla oss till den internationella adoptionsverksamheten på ett helt nytt sätt, som i år f ö fyller 70 år (d v s i sju årtionden på raken har runt en miljon barn adopterats till Väst), och som i många fall med all säkerhet kommer att innebära mycket smärta och lidande när sanningen nu kommer fram men förhoppningsvis till slut också någon slags försoning för alla inblandade parter även om det kanske är att önska för mycket.

Det går slutligen t o m att tänka sig att den internationella adoptionsverksamheten snart upphör för gott mot bakgrund av den pågående revolutionen och åtminstone som en i det närmaste industriell verksamhet som under vissa år har transporterat så många som 40 000 barn från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien och det postkommunistiska Östeuropa till 20-talet västländer (sådana enorma årliga globala adoptionssiffror präglade fr a 2000-talet – år 2021 genomfördes endast runt 4000 adoptioner till Väst från fr a Asien och Afrika samt några enstaka länder i Latinamerika och Östeuropa) – och även p g a att andra reproduktionstekniker successivt har kommit att både konkurrera ut och ersätta internationell adoption som reproduktionsmetod i Väst.

De adopterade etiopiernas och eritreanernas första antologi

I slutet av förra året kom antologin ”Lions roaring far from home. An anthology by Ethiopian adoptees” ut under Aselefech Evans, Kassaye Berhanu-MacDonalds och Maureen McCauleys gemensamma redaktörskap. Antologin består av bl a dikter och självbiografiska texter vilka är författade av sammanlagt 33 olika personer som alla har det gemensamt att de har adopterats från Etiopien och Eritrea (fram tills det sistnämnda landets självständighet 1993) till ett västland och bland dem hittas Hanna Wallensteen, Sara Grönroos och Daniel Rosenlind från Sverige.

Detta är den allra första antologin med texter författade av adopterade från Etiopien, vilka tillsammans utgör runt 30 000 personer runtom i hela västvärlden varav runt 1300 har adopterats till Sverige, och förlagan till antologin hittas i det stora antalet antologier som adopterade från Sydkorea har givit ut ända sedan 1990-talet.

“This anthology shares Ethiopian adoptees’ wide range of experiences, from childhood into adulthood, through the voices of the adoptees themselves. There is more than one mention of grief, confusion, and loss. The writers also talk about their strengths, hopes, happiness, and love for family. Along with sadness and anger, there is also compassion, grace, and confidence. Each voice is filled with power. The editors and writers hope that our book will shift the narrative around adoption, to truly center the lived experiences of Ethiopian adoptees, first families, and those impacted by international adoption.”

Igår skrev Chile historia: Den chilenska staten ska nu ge skadestånd åt alla de som har fallit offer för de illegala och korrupta utlandsadoptionerna

Igår beslutade det chilenska parlamentet i det närmaste enhälligt att anta resolution nr. 557 som innebär att landets president Gabriel Boric och dennes regering uppmanas att upprätta en Sannings-, rättvise- och skadeståndskommission för alla de som har fallit offer för illegala och korrupta adoptioner sedan 1950-talet och fram till 2000 när utlandsadoptionerna till västvärlden upphörde. Totalt röstade 136 ledamöter för resolutionen medan en ledamot röstade emot densamma och åtta ledamöter lade ned sina röster.

Från och med 1950-talet och fram till 1990-talet adopterades runt 20 000 chilenska barn till västvärlden varav runt 2200 adopterades till Sverige och ett stort antal av dessa adoptioner genomfördes illegalt och bestod i praktiken av rena kidnappningar, barnstölder och människohandel. Chile blir nu det första landet i världen där ett parlament har röstat för att ge skadestånd åt alla de som har fallit offer för den korrupta internationella adoptionsverksamheten och nu är det bara att hoppas att landets regering hörsammar uppmaningen.

Yesterday, the Chilean parliament almost unanimously decided to adopt resolution no. 557 which means that the country’s president Gabriel Boric and his government will be requested to establish a Truth, Justice and Reparations Commission for all those who have fallen victim to illegal and corrupt adoptions since the 1950s and until the year of 2000 when the adoptions to the West ended. A total of 136 members voted for the resolution, while one member voted against it and eight members abstained. 

From the 1950s and until the 1990s, around 20,000 Chilean children were adopted to the West out of whom around 2,200 were adopted to Sweden, and a large number of these adoptions were carried out illegally and in practice consisted of pure kidnappings, child thefts and human trafficking. Chile is since yesterday the first country in the world where a parliament has voted for compensating all those who have fallen victim to the corrupt international adoption business and it is now a matter of hoping that the country’s government heeds the request.

Det fria Sveriges podcast Radio Svegot tog idag upp den svenska ”gulinghumorn” och de korrupta adoptionerna

Den högerradikala organisationen Det fria Sveriges podcast Radio Svegots senaste avsnitt, som släpptes idag, handlar bl a om den svenska s k ”gulinghumorn” och rasstereotyper av asiater med anledning av att Chinateatern i Stockholm nyligen bytte ut sin gamla logo (efter åratal av kritik från svenska asiaters sida för att envist ha hållit fast vid densamma fram tills alldeles nyligen) samt om korrupta utlandsadoptioner mot bakgrund av DN:s färska reportage om Ulf Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum och om hur Sveriges nye statsminister underlät att göra något åt misstanken om att adoptionerna från Kina inte alltid gick rätt till. 

I reportaget omnämns både serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom p g a av att Lisa nyligen intervjuades i SVT:s Kulturnyheter med anledning av Chinateaterns beslut att byta ut sin logotyp, DN:s Patrik Lundberg som står bakom reportaget om Kristersson tillsammans med kollegan Josefin Sköld samt jag själv (och vi råkar alla tre vara adopterade från Sydkorea).

De inom den svenska extremhögern välkända veteranerna Magnus Söderman och Dan Eriksson säger i avsnittet bl a att de är på min sida vad gäller min mångåriga kritik av internationell adoption samtidigt som de raljerar länge och väl över att asiater i Sverige (såsom Lisa, Patrik och jag själv) kritiserar den svenska s k ”gulinghumorn”.

”Här är vi allierade med Hübinette” utbrister de entusiastiskt och underförstått menar de att i i stort sett alla andra frågor är den svenska extremhögern och jag oense och kort och gott ideologiska fiender med varandra men vad gäller just min kritik av internationell adoption så håller Söderman och Eriksson med mig.

Därefter ondgör de sig över att svenska kvinnor enligt dem är så lättlurade p g a att de vill ta hand om svaga grupper som i detta fall handlar om latinamerikanska, afrikanska och asiatiska barn och de talar fr a om att de utlandsadopterade har utnyttjats för att ”vänja” svenskarna vid ”mångkultur”. 

En av dem säger vidare att de adopterade beter sig helt och hållet som svenskar, att de enbart talar svenska samt att de t o m ”rör sig som svenskarna” rent kroppsligen (och underförstått till skillnad från invandrarna) och Eriksson berättar att när han växte upp i Huddinge på 90-talet så var de adopterade enbart ”med svenskarna” och att det också upplevdes som helt naturligt att så var fallet.

Söderman minns i sin tur att i hans ”gamla skinheadgäng” fanns det en tjej som var adopterad från Japan vilket antagligen betyder Sydkorea, d v s han minns antagligen fel vad gäller ursprungslandet ifråga, och han fyller i med att tillägga att ”det var inga problem med det”, d v s den adopterade tjejen från Östasien var för Söderman och de andra skinnskallarna mer eller mindre som en svensk till sättet och beteendet.

Vidare säger de båda att ända fram tills 80-talet var de adopterade den första och i en del fall kanske den enda egentliga direktkontakten med ”utlänningar” i vardagen för många svenskar mot bakgrund av att endast 1% av den svenska totalbefolkningen hade utomeuropeisk bakgrund så sent som 1980 varav en av tre just var utlandsadopterade.

Diskussionen om landets 60 000 utlandsadopterade slutar med att en av dem nästan blir rörd till tårar och åtminstone blir han rejält tagen när han lever sig in i att plötsligt en dag inse att ”men jag ser ju inte ut som mamma och pappa” och han fyller sedan i med att säga något i stil med att ”tänk att gå och lägga sig på kvällen den dagen efter att för första gången i livet ha förstått det”.

Den svenska extremhögern har ända sedan de första utländska adoptivbarnen ankom till landet på 1950- och 60-talen gång efter annan brottats med frågan om hur de adopterade ska betraktas och behandlas och genom årtiondena har de olika representanterna för denna politiska rörelse framför allt haft en sak gemensam oavsett om det har handlat om Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt, Sverigedemokraterna, Nationalsocialistisk front, Nordiska motståndsrörelsen eller som i detta fall Det fria Sverige: 

Det har alltid funnits en märklig sentimental syn på de utlandsadopterade själva vilka inte enligt den svenska extremhögern på något sätt kan rå för att de hamnade här i Sverige (och återigen underförstått till skillnad från invandrarna) och denna sentimentala ”omtanke”, som i SD:s fall tidigare kunde uttryckas (i partiprogrammet) som att SD krävde att den svenska skolan och det svenska samhället i stort skulle stötta de adopterade om de exempelvis blev mobbade, paras samtidigt med en mer eller mindre aggressiv för att inte säga hatisk syn på de som har tagit hit de adopterade (vilka omväxlande bl a har kallats mångkulturalister, vänsterliberaler och globalister).

Representanter för både den danska och norska extremhögern har exempelvis tidigare krävt att de adopterade ska låta sterilisera sig alternativt att staten ska tvångssterilisera desamma så att de inte fortplantar sig med majoritetsdanskar respektive majoritetsnorrmän och får s k blandade eller mixade barn med desamma (OBS: nästan alla utlandsadopterade som har en intimrelationspartner har en sådan som tillhör majoritetsbefolkningen och oavsett sexuell läggning) men den svenska extremhögern har med något undantag då inte förespråkat detta utan just snarare ”tyckt synd om” de adopterade och velat ”värna” om dem.

Det är troligt att denna aningen bisarra ”omsorg” om de adopterade från den svenska extremhögerns sida, som då i SD:s fall t o m hittade in i partiprogrammet, handlar om en (medveten eller omedveten) rädsla för att själv befinna sig i fullständig minoritet, d v s det handlar om en oro för (och nog t o m skräck för) att en dag själv befinna sig i ett sammanhang där omgivningen inte ser ut som en själv. 

På djupet handlar den svenska extremhögerns ”omtanke” om de adopterades väl och ve m a o och kort och gott om ett medvetet eller omedvetet rastänkande i stil med att ”det måste vara helvetet på jorden att som ensam svensk växa upp bland och bo bland enbart iranier/chilenare/etiopier/indier/thailändare/koreaner” (eller bland valfritt utomeuropeiskt s k folkslag), d v s ”det ödet önskar jag inte ens min värsta fiende”.

De utlandsadopterade mår fortsatt sämre än majoritetsinvånarna och invandrarna

Idag anordnar Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) en heldagskonferens om adoption och en av dem som föreläste i morse var socialmedicinaren Anders Hjern som berättade om att de utlandsadopterade sticker ut i i praktiken samtliga negativa sammanhang och i jämförelse med både majoritetssvenskarna, de svenskfödda adopterade och invandrarna:

De adopterade mår allra sämst och även i jämförelse med flyktingarna och deras anhöriga (vilka kanske egentligen ”borde” må allra sämst) vad gäller bl a vård inom och kontakt med psykiatrin samt förekomst av depression mm.

De adopterade försöker begå självmord och begår självmord allra mest av alla grupper i det svenska samhället.

De adopterade missbrukar alkohol och droger allra mest av alla grupper i det svenska samhället.

Alltför många adopterade uppvisar en låg utbildningsnivå och står utanför arbetslivet såsom alltför många flyktingar och deras anhöriga också gör trots att de adopterade generellt har växt upp i de övre skikten rent socioekonomiskt sett medan invandrarna omvänt generellt har proletariserats efter ankomsten till Sverige.

De adopterade är slutligen också både singlar och barnlösa allra mest av alla grupper i det svenska samhället.

Många majoritetssvenskar mår naturligtvis också dåligt och kan uppvisa stora svårigheter i livet i både skolsammanhang och arbetslivssammanhang men att tillhöra normen och majoriteten är trots allt en skyddsfaktor som gör att denna grupp – d v s de infödda majoritetssvenskarna – ändå mår bäst och klarar sig bäst.

De svenskfödda adopterade – d v s inrikes födda personer som blivit adopterade inom Sverige (såsom Stefan Löfven, ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist m fl) mår generellt sämre än majoritetssvenskar som har växt upp med en eller två av sina biologiska föräldrar och det går också generellt sämre för denna grupp som vuxna men de klarar sig ändå bättre än de utlandsadopterade.

Invandrarna och deras anhöriga, barn och efterkommande mår också generellt sämre och det går också mycket sämre för dem jämfört med majoritetsinvånarna MEN i jämförelse med de adopterade – som de delar utseende och härkomst med – går det bättre för dem vilket antagligen beror på att de ändå har varandra trots att många av dem bär med sig traumatiska upplevelser från ursprungsländerna och trots att de allra flesta av dem har proletariserats i Sverige från att i hemländerna i många fall ha tillhört medelklassen och kanske t o m överklassen och generellt gifter de sig också och får barn med varandra.

De utlandsadopterade slutligen delar samma belägenhet som de svenskadopterade med allt vad det innebär (d v s båda grupperna har växt upp med en eller två vårdnadshavare som de inte är biologiskt relaterade till) samtidigt som de delar samma belägenhet som flyktingarna och deras anhöriga (d v s de ser annorlunda ut) men i slutänden går det ändå allra sämst för de utlandsadopterade.

Om Sara Sejin Changs utställning på Moderna museet

Igår kväll öppnade den holländska konstnären Sara Sejin Changs (eller Sara van der Heide) utställning och filminstallation ”Four months, four million light years” på Moderna museet i Stockholm och den black box där verket visas fylldes till brädden av besökare och i det efterföljande samtalet mellan Sara, intendenten Hendrik Folkerts och mig själv deltog runt 120 personer varav åtminstone hälften om inte fler var adopterade. 

Samtalet och de efterföljande frågorna resulterade i en tät och känslomättad stämning i auditoriet då Saras verk, som visas ända fram till den 27 augusti nästa år och som Moderna museet också har köpt in, kretsar kring de koloniala aspekterna av den internationella adoptionsverksamheten. 

I samtalet berättade jag bl a att koreanska förstamammor besöker shamaner för att ”tala med” sina bortadopterade barn som befinner sig i västvärlden och som de i alltför många fall har berövats p g a en genomkorrupt och brutal adoptionsindustri mot bakgrund av att Saras verk också handlar om shamanism, som fortfarande existerar än idag i det annars så moderna Sydkorea.

Och i samband med att samtalet kom in på allt som händer just nu i både ursprungs- och mottagarländer som Chile, Sydkorea, Schweiz, Nederländerna, Danmark, Sverige, Belgien och sedan i tisdags även i Frankrike i och med att Macrons regering gav klartecken till en fransk statlig utredning som ska gå till botten med alla illegala franska adoptioner kunde jag inte hålla mig från att för ett kort ögonblick bli lite personlig från scenen vilket jag annars undviker att vara då jag helst framträder i offentliga sammanhang antingen som forskare eller som aktivist.

Jag sade då bl a att allt detta aldrig hade hänt utan de adopterades egna, globala politiska rörelse och aktivism som jag själv har varit med och skapat samt att jag har blivit rejält illa åtgången i både privat- och yrkeslivet liksom i offentligheten och i praktiken fått mitt liv förstört p g a att jag ända sedan 90-talet har bekämpat adoptionsindustrin i både Sverige och Sydkorea och världen över och att det därför idag i det närmaste känns som att jag har varit med i ett krig (d v s ett krig mot adoptionsindustrin och mot alla de ursprungs- och mottagarstater som har understött denna) i flera decennier.

Saras utställning på Moderna museet är den första någonsin som en adopterad konstnär står bakom på museet och av en ren slump visas samtidigt den första utställningen någonsin på museet som en sydostasiatisk konstnär står bakom – nämligen den thailändske konstnären Korakrit Arunanondchais utställning “From dying to living” som visas fram till den 9 april nästa år. 

Kort och gott har konstnärer med (öst- och sydost)asiatisk bakgrund aldrig någonsin varit så närvarande på Moderna museet eller överhuvudtaget på ett svensk konstmuseum och konstgalleri som just nu i och med Saras och Korakrits båda utställningar.

Några tankar kring att ha stridit mot adoptionsindustrin i decennier

Igår var det boksläpp i Stockholm för Patrik Lundbergs, Josefin Skölds och Alexander Mahmouds bok ”Adoptionerna. Ett granskande reportage”, som skildrar bakgrunden till och arbetet med DN-artikelserien ”Barn till varje pris” som under loppet av 2021 i grunden förändrade Sveriges och svenskarnas tidigare så ljusa för att inte säga romantiserande syn på internationell adoption och utlandsadopterade och högst sannolikt för alltid.

Artikelserien resulterade i att de tre DN-journalisterna tilldelades Stora Journalistpriset och Guldspaden samt att Löfvens rödgröna regering tillsatte en statlig utredning med syftet att försöka gå till botten med korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten efter att samtliga partier i riksdagen från V till SD hade krävt det och som troligen kommer att bli klar någon gång under våren 2024.

På plats var bl a DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och ett flertal DN-journalister samt andra som är verksamma inom den svenska mediebranschen liksom SVT:s Uppdrag granskning-redaktions Fredrik Laurin och Lena Sundström, som låg bakom den likaledes uppmärksammade dokumentären ”De stulna barnen” som sändes i juni 2021. Även flera adopterade som förekommer i reportageserien och i boken och som på olika sätt bidrog till DN:s artikelserie var där.

Eftersom jag länge var den enda i Sverige och en av endast en handfull personer i hela världen som drev frågan om de illegala adoptionerna och om den korrupta adoptionsindustrin var det många tankar som väcktes igår för min egen del. 

Ända sedan 1990-talet har jag varit engagerad i att både avslöja de illegala adoptionerna och att motarbeta adoptionsindustrin och både i Sverige och i världen liksom både som tidigare verksam researcher i mediebranschen, som mångårig offentlig skriftställare och debattör, som politisk aktivist och senare i livet också som forskare.

Som just forskare är jag f ö internationellt känd som den som initierade och lade grunden för den postkoloniala feministiska och kritiska adoptionsforskningen och som offentlig skriftställare och politisk aktivist i frågan är jag känd inte bara i Sverige utan också i Sydkorea men det är en annan historia som inte hör hit då den inte berör medievärlden.

Jag har genom årtiondena på något sätt varit inblandad i eller legat bakom i stort sett alla svenska medieproduktioner (och av alla de slag dessutom, d v s i tv, radio, tidningar, tidskrifter och magasin o s v) som har handlat om adoptionsindustrin och jag bistod både DN och Uppdrag granskning. Jag har likaså under alla dessa år även varit synnerligen aktiv på den internationella arenan och hjälpt och bistått med kunskap, fakta och information till en mängd olika medier i både många ursprungsländer i den utomvästerländska världen liksom i många västerländska mottagarländer och jag fortsätter att göra så än idag.

Att världens mest adopterande land och folk (per capita) nu äntligen (om än senfärdigt) har orkat förstå och ta in att alltför många av de 60 000 utlandsadoptionerna som har ägt rum till Sverige och av de totalt kring en miljon utlandsadoptionerna som har ägt rum till hela västvärlden ända sedan 1950-talet och framåt inte har gått rätt till är för min egen del både en slutgiltig seger (om det nu går att använda sådana militaristiska termer i sammanhanget) liksom ett personligt erkännande att jag har haft rätt från början och hela tiden och ursäkta men nu kommer skrytet:

Av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och av världens en miljon utlandsadopterade är jag den som har bekämpat och rentav krigat (och där kom ännu en militaristisk term) mot adoptionsindustrin allra längst och allra mest och jag är inte minst den som har sagt och gjort, och skrivit och publicerat allra mest om internationell adoption och utlandsadopterade (när parametern bibliometri vägs in i sammanhanget) och både inom och utanför akademin och det är inte utan att jag idag nästan känner mig som en ärrad veteran (apropå militaristiska termer). 

Detta beror inte minst på att min enmanskorstågsliknande kamp har kostat mig alltför mycket både i privatlivet, i offentligheten och i yrkeslivet och ska sanningen fram så har mitt mångåriga krig mot adoptionsindustrin förtärt och rentav förstört mitt liv och i stort sett helt och hållet kommit att bestämma hur mitt liv ser ut idag och antagligen också hur det kommer att se ut framgent fram till dess att jag går bort.

Sedan går det ju att fråga sig varför det blev just jag som valde denna kampens väg av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och av västvärldens runt en miljon utlandsadopterade och det har jag själv inget bra svar på men hade jag inte gjort allt det jag har gjort i frågan ända sedan 1990-talet så hade möjligen någon annan förhoppningsvis haft modet och styrkan att ha gjort det och genomsyrats av den närmast anarkistiska (själv)destruktivitet som jag har gjort och som helt enkelt har krävts för att just bekämpa adoptionsindustrin. 

Efter alla dessa år frågar jag mig ibland också var mitt engagemang egentligen bottnar och grundar sig i för det finns ju flera anledningar till att bekämpa adoptionsindustrin. Som socialist går det ju att tycka att det är fel att förvaruliga människor (d v s det antikapitalistiska argumentet), som feminist går det ju att tycka att det är fel att utnyttja utsatta förstamödrar i ursprungsländerna liksom för den delen även desperata ofrivilligt barnlösa kvinnor i Väst (d v s det feministiska argumentet) och som antirasist går det ju att tycka att det är fel av Väst att fortsätta att exploatera den utomvästerländska världen och de gamla kolonierna (d v s det antikoloniala argumentet). För min egen del skriver jag mer än gärna under på alla dessa argument men det argument som väger tyngst för min del är nog ändå barnperspektiv- och barnrättsargumentet – d v s kort och gott att det är fel att behandla barn på det sätt som adoptionsindustrin gör.

I alla fall så är det numera ett faktum att närmare 30 års kamp, som under alltför lång tid handlade om att stå helt ensam vid frontlinjen (detta är nog den sista militaristiska termen), äntligen bär frukt i både Sverige och i övriga västvärlden liksom i Sydkorea och i andra ursprungsländer och för min egen del hoppas jag framöver att få hinna uppleva att det land som en gång uppfann och utvecklade hela den internationella adoptionsverksamheten och där allting en gång började på 1950-talet – d v s Sydkorea – slutar att skicka sina barn till Väst innan jag dör.

Om att hitta biologiska släktingar till adopterade

År 1975 fylldes svensk och sydkoreansk press av nyheten om att en koreansk pojke hade adopterats till Sverige som egentligen inte var föräldralös. Det handlade om att en treårig pojke uppgavs ha hittats på gatan i Daegu i juni 1974 och överlämnats till polisen som i sin tur överlämnade denne till adoptionsbyrån och därefter blev han efter bara några ynka månader adopterad till Sverige. 

Det visade sig dock att pojken inte alls var ett s k hittebarn utan vid tillfället ifråga bodde han hos sin faster och farfar och det är oklart hur han egentligen ”hittades”. I alla fall valde pojkens far, som var ensamstående och försörjde sig som en kringresande s k diversearbetare och bl a inom byggbranschen samt på en cementfabrik, att kontakta koreansk media och anklaga adoptionsbyrån för att helt enkelt ha kidnappat hans enda barn och sålt honom till Sverige. 

Svenska Socialstyrelsen som på den tiden skötte alla adoptioner från Korea och som företräddes av Birgitta Thunström, som f ö också ansvarade för min egen adoption och som dessutom fortfarande är vid liv, valde då att gå ut i svensk media och anklaga pappan för att ljuga ”med 99% säkerhet” och det hela slutade med att Sverige resolut vägrade att återlämna pojken till pappan.

Thunströms hållning var att den koreanska adoptionsbyrån som Socialstyrelsen samarbetade med aldrig skulle skicka iväg ett barn till Sverige som inte var övergivet och föräldralöst och att pojken helt enkelt var ett hittebarn och inget annat.

Den koreanska adoptionsbyråns chef Tahk Youn-taek gick dock i god för att pappan verkligen var den verkliga pappan och han berättade dessutom att det ofta hände att barn som adopterades bort till Väst inklusive till Sverige egentligen inte var hittebarn och föräldralösa. Bara under 1974, berättade Tahk i en intervju, hade 60-talet barn som var på väg att adopteras bort till Väst (och återigen inklusive till Sverige) via hans adoptionsbyrå befunnits vara falska hittebarn och återlämnats till sina föräldrar eller släktingar innan de hann flygas iväg till något västland.

Det har fram tills idag varit okänt vad som sedan hände pojken då ingen har kunnat spåra denne p g a att adoptionsbyrån gav pojken ett nytt helt och hållet påhittat namn men idag lyckades jag ”knäcka” dennes identitet och det visar sig att han fortfarande lever.

Förhoppningsvis går det snart att spåra hans numera 74-årige koreanska pappa om han fortfarande är vid liv och därmed återförena far och son efter att ha varit separerade i 48 år p g a svenska statens dåvarande hållning att inte tro på pappan och prompt vägra att återlämna pojken till Sydkorea.

Och avslutningsvis ska jag väl egentligen inte ”skryta” om sådana här synnerligen allvarliga och också väldigt intima saker men det är ett faktum att jag ända sedan 90-talet har lyckats hitta och även återförena ett vid det här laget mycket stort antal utlandsadopterade från olika ursprungsländer. 

Ibland har det handlat om en eller två förstaföräldrar, oftast om förstamodern, eller om en eller flera biosyskon och ibland t o m inom landet – d v s jag har vid flera tillfällen lyckats hitta biosyskon till utlandsadopterade i Sverige som också har hamnat här via adoption och någon gång också via invandring. Det finns nämligen också, tack vare den omfattande flyktinginvandringen, invandrare i landet som på olika sätt är släkt med adopterade.

Jag var bl a med och byggde upp tv-programmet Spårlöst för över 20 år sedan och under de första åren som programmet gick sökte jag efter 100-tals utlandsadopterades biologiska släktingar och hittade också många av dem. 

Vid samma tid skrev jag av ett gigantiskt handskrivet kartotek över alla adopterade från Sydkorea till Sverige som på den tiden förvarades i den svenska adoptionsmyndighetens arkiv och som sedan dess har gjort att jag har lyckats spåra upp ett stort antal adopterade från Korea i Sverige när koreanska förstaföräldrar eller biosyskon har sökt efter dem och jag har därtill vid flera tillfällen lyckats knyta samman biologiska hel- eller halvsyskon med varandra vilka tidigare inte hade någon som helst kännedom om varandras existens. 

Ibland har det dock inte slutat lyckligt för det gör det nog egentligen bara i filmens och fiktionens värld. 

Vid ett tillfälle kontaktade en sydkoreansk man mig och bad mig att hitta hans biobror i Sverige vilket jag också lyckades göra men den bortadopterade brodern som bodde i ett mindre samhälle i Närke sade sig ha stängt dörren för gott till Korea till den sydkoreanske broderns förtvivlan. 

Vid ett annat tillfälle hittade jag en adopterad kvinna uppe i Norrbotten vars biosyster i Sydkorea letade efter denna men kvinnan, som adopterades till Sverige när hon var sju år gammal, uppgav till mig att hon hade klara minnen av att hon och systern hade sagt adjö till varandra för gott på flygplatsen i Seoul någon gång på 80-talet och att hon ville låta det vara så. 

Min förhoppning är nu så klart att det denna gång ändå ska kunna sluta lyckligt – d v s att det till slut ska kunna gå att återförena pojken som figurerade i både svensk och koreansk media 1975, och som idag är en svensk man i 50-årsåldern, med hans koreanska pappa som för 48 år sedan längtade så mycket efter honom att han utan att tänka på sin egen säkerhet valde att gå till frontalangrepp mot den på sin tid så mäktiga koreanska adoptionsbyrån i ett land som då styrdes av en hårdför militärjunta trots att han bara var en simpel arbetare och kräva tillbaka sin son som bokstavligen befann sig på andra sidan jorden även om det tyvärr var förgäves.

Både Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson hyllar 1989 års partiprogram där partiets rasideologiska motstånd mot icke-vita adoptivbarn omtalades som ”onaturliga inslag i befolkningspolitiken”

SD:s Martin Kinnunen, som är projektansvarig för vitboksarbetet, intervjuas idag av DN:s Marcus Admund Funck och säger nu att det Åkesson menade på Twitter när han skrev att SD aldrig glömmer sina rötter (till skillnad från SAP) bl a syftar på att Åkesson, likt Mattias Karlsson i den färska intervjun i SvD, hyllar 1989 års partiprogram som bl a skrevs av högerextremisten Johan Rinderheim som jag själv en gång hade mycket kontakt med, och där partiets rasideologiska motstånd mot utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn dök upp under avsnittet ”Aborter” – internationell adoption och utlandsadopterade omtalades där som ”onaturliga inslag i befolkningspolitiken” (för den som vill läsa mer om SD, rastänkandet och adoptionsfrågan – se https://www.dagensarena.se/essa/sd-och-adoptionsfragan).

Samma partiprogram från 1988, som både Åkesson och Karlsson m a o hyllar, pekade dessutom tydligt ut de utomeuropeiska invandrarna som det stora ”hotet” mot Sverige och svenskarna och också det implicit av rasideologiska skäl.

https://www.dn.se/sverige/flera-av-sds-grundare-var-nazister-forsta-delen-av-vitboken-klar

”Martin Kinnunen, partiets klimatpolitiska talesperson och den som haft ansvar för vitboken från partiet, menar att inget nytt egentligen kommer fram i delrapporten.

– Det är inga nyheter. Det är en väldigt bra saklig sammanfattning av annat som har publicerats av partiet. Bilden förändras egentligen inte nu.

Att en majoritet av grundarna kan kopplas till både BSS och nationalsocialistiska och nazistiska miljöer tycker han inte är uppseendeväckande.

– Vi har aldrig förnekat detta. Vi kan konstatera att det finns obehagliga kopplingar bland de som var med i partiet. Samtliga av de personerna försvann bara efter några år.

Er partiledare sa förra året att SD aldrig kommer att lämna sina rötter. Hur ser du då på detta nu?

– Det här är inte rötterna. Det här är individer som var med vid partiets bildande på olika sätt. Det Jimmie Åkesson syftar på är det första partiprogrammet som skrevs 1989 som beskriver ett Sverigevänligt, invandringskritiskt, parlamentariskt, demokratiskt parti, säger Kinnunen.”

Protestmöte utanför Riksdagshuset för att uppmärksamma genomkorrupta Adoptionscentrums illegala adoptioner från Chile till Sverige

Tidigt i morse anordnade den svenska föreningen Chileadoption.se, som samlar adopterade från Chile, och den chilenska föreningen Hijos y Madres del Silencio, som arbetar för att återförena adopterade från Chile med sina chilenska förstafamiljer, en manifestation utanför Riksdagen i Stockholm i närvaro av ordföranden för den chilenska brottsutredningen samt ordföranden för den chilenska parlamentariska utredningen rörande Adoptionscentrums korrupta adoptioner från Chile till Sverige. Även den person som en gång i tiden avslöjade allt detta var på plats – nämligen Ana Maria Olivarez vars uppsats i journalistik var först med att skriva om frågan.

Hijos y Madres del Silencio visade även foton på personer i Chile som söker efter sina bortadopterade barn – förstamammor, förstapappor och biologiska syskon och släktingar till de som adopterats bort till bl a Sverige.do

På plats var också Vänsterpartiets båda riksdagsledamöter Jon Thorbjörnson och Lorena Delgado Varas som har drivit frågan om de korrupta adoptionerna allra längst i riksdagen.

Någon såg också justitieminister Morgan Johansson passera förbi protestmötet men enligt uppgift ville han inte ta emot det flygblad som delades ut i samband med manifestationen som krävde att preskriptionstiden för människohandel upphävs vad gäller just utlandsadoptioner till Sverige. Detta är då något som Nederländerna har valt att göra för de holländska adopterades skull så att de idag i efterhand kan stämma de holländska adoptionsbyråerna om de vet att deras adoptioner inte gick rätt till. 

För svensk del skulle det möjliggöra för de adopterade från Chile och från en mängd andra ursprungsländer att kunna polisanmäla genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) för alla illegala adoptioner som AC har stått bakom under ett halvt sekels tid. AC är med sina 30 000 adoptioner till Sverige (sedan 1969) världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt som sedan 50-talet har stått bakom 100 000 adoptioner till USA.

Chileadoption.se kräver också att svenska staten ska ta över ansvaret för alla utlandsadopterades handlingar och (adoptions)dokument så att AC och de andra organisationerna inte längre ska kunna undanhålla dem från de adopterade med hänvisning till att de är AC:s och de andra organisationers privata egendom. Det är högst sannolikt att AC inte alltid vill lämna ut samtliga adoptionshandlingar till de adopterade eftersom de helt enkelt innehåller bevis på att adoptionen var illegal.