Kategori: adopterade

Marika Carlsson nya bok ”’Såna som du ska inte va här’” bjuder på fantastiska inblickar i den transrasiala erfarenheten

Ur Marika Carlsson nya bok ”Såna som du ska inte va här” (2018) som är ”späckad” och ”pepprad” med vardagliga transras(ialitets)-erfarenheter:

När (svenska) språket (och på perfekt och flytande småländsk dialekt) och en sannolikt ”helsvensk” (liksom helt och hållet nordisk, europeisk och västerländsk) apparition i övrigt (klädstil, frisyr, mimik, kroppsspråk o s v) till en början och för ett ögonblick (och gissningsvis under 4-5 sekunder) faktiskt lyckas trumfa och ”slå ut” ras (och i just detta exempel en utlandsadopterads från Etiopien icke-vita kropp) innan ras återigen tar över och gör att en (majoritetssvensk göteborgares) hjärna tror sig höra ett språk som inte används (möjligtvis någon slags pidgin-engelska med kraftig s k afrikansk brytning) och därför svarar på (sv)engelska (och sannolikt med kraftig s k göteborgsk brytning) och därefter är (ras)ordningen återställd då transras-personer (d v s utlandsadopterade) fortfarande uppfattas som oläsbara, ologiska och monstruösa av alltför många cisras-personer (d v s de som bor i en kropp som överensstämmer med en viss nationalitet, etnicitet, majoritet, minoritet, språk, religion o s v).

41659010_10155901925760847_7752201212325265408_n.jpg

 

Om Ingegärd Gardell – Sveriges första forskare som specifikt studerade de utlandsadopterade redan på 1970-talet

Malin Ullgren intervjuar Jonas Gardell i dagens DN Kultur angående dennes nya bok ”Till minne av en villkorslös kärlek” som handlar om dennes mor Ingegärd Gardell liksom om dennes (högborgerliga, frikyrkliga och progressiva) familj och släkt i övrigt:

https://www.dn.se/kultur-noje/mamma-och-pappa-borde-kanske-aldrig-ha-blivit-foraldrar

Gardell som var psykolog vid Stockholms universitet var då Sveriges första adoptionsforskare som specifikt studerade utlandsadopterade (i första hand de s k ”Koreabarnen” som var den demografiska subkategori som närmast fullständigt dominerade den internationella adoptionens första år på 1950- och 60-talen och ända in emot 1970-talets mitt) och jag hade kontakt med henne på 1990- och 2000-talen när jag själv skrev och forskade om (och även debatterade om) adoption och adopterade.

Gardell publicerade på 1970-talet bl a en studie av 207 utlandsadopterade barn och ungdomar som var födda mellan 1956-64 och som hade ankommit till Sverige innan 1971 (och de allra flesta var då s k ”Koreabarn” och i praktiken i huvudsak flickor och ”tonårstjejer” från Sydkorea). Gardell fokuserade bl a på omställningsperioden, identitetsutvecklingen, skolmiljön samt kunskaper i svenska språket.

Det unika med Gardells studie var då att Gardell uppmärksammade s k ”negativa” utfall som få om ens några i Sverige ville tala om på 1970-talet när de utlandsadopterade i särskilt vänsterradikala, vänsterliberala och progressiva kretsar omtalades och betraktades som ”Tredje världen-barn” som hade ”räddats” till Sverige av de antirasistiska svenskarna förutom att de utlandsadopterade även var Sveriges första och under en period också största utomeuropeiska och utomvästerländska invandrargrupp.

I Gardells studie framkom det bl a att en mycket hög andel av hennes ”probander” uppvisade både svåra och långvariga omställningsprocesser för att ”bli svenskar” och ”komma in i svenskheten” liksom i svenska språket. Särskilt gällde detta de som ankom efter 6 års ålder varibland hela 64% uppvisade mycket svåra problem (aggressivitet, asocialt beteende, fysisk våldsamhet, ätstörningar, sexuell promiskuitet och destruktivt leverne o s v) enligt Gardell och totalt hade 90 av barnen eller 43% av Gardells ”probander” även brister i svenska språket.

Jag kontaktade Gardell dels för att jag var fascinerad över att hon så tidigt hade funnit att utlandsadopterade uppvisade ganska så svåra problem redan som barn och tonåringar och Gardells studie skulle ju senare på 2000-talet tyvärr bekräftas i mycket omfattande registerstudier som visar att vuxna utlandsadopterade är kraftigt överrepresenterade som missbrukare av alkohol och droger, som ”självmordsbenägna”, som ”brottslingar” och lagförda, som sjukskrivna och ”psykiskt sjuka”, som lågutbildade och arbetslösa, som låginkomsttagare, som singlar/partnerlösa, frånskilda och barnlösa o s v och detta trots att den absoluta majoriteten av de utlandsadopterade har växt upp i de s k övre skikten i Sverige (d v s bland de mest högutbildade och förmögna och ofta också mäktigaste majoritetssvenskarna).

Det jag fr a ”ville åt” av och från Gardell var dock hennes stora (pappers)kartotek som innehöll namnen (inklusive personnumren) på samtliga utlandsadopterade som hade invandrat till Sverige efter 1945 och fram tills cirka 1970 (eftersom jag var och fortfarande är aningen besatt av namnlistor och namnregister o s v) och efter flera långa och upprepade telefonsamtal (jag ringde henne typ varje år ett tag) så sade hon till slut att jag skulle få kartoteket av henne (Gardell berättade f ö bl a att hon brukade läsa mina artiklar om adoption och adopterade som jag skrev på den tiden men jag tror dock inte att hon uppskattade det jag framförde och tyckte) men i det sista (telefon)samtalet som vi hade med varandra så var hon tyvärr rätt så dement (såsom jag uppfattade det i varje fall – att hon hade ”problem med spriten” som hennes son nu skriver om att hon tydligen hade i sin nya bok märkte jag då inget av) så det slutade tyvärr med att jag aldrig fick något kartotek av henne innan hon gick bort år 2010 (och tur är väl kanske det för de utlandsadopterades och deras adoptivföräldrars och nuvarande närståendea och eventuella barns skull för jag hade väl använt Gardells kartotek i någon slags övergripande kartläggning och studie gissar jag idag).

Första publicerade dikten författad av en utlandsadopterad?

Har på sistone försökt att hitta de första textspåren efter landets 60 000 utlandsadopterade som började ankomma till Sverige fr o m 1950-talets slut och fr a och till att börja med från Sydkorea, Indien, Brasilien och Etiopien och tror nu att detta möjligen kan vara åtminstone en av de allra första publicerade texterna författade av en utlandsadopterad och min hypotes är vidare att ”Pablo” är en pseudonym men tyvärr har jag ännu inte lyckats hitta det exakta datumet när dikten trycktes i Svenska Dagbladet under en tid när Sverige var extremt vitt.
Pablo.jpg
 
1974 fanns det f ö inte fler än cirka 5500 invånare i landet som var födda i och hade invandrat från Afrika och varav möjligen en fjärdedel om inte fler än så var ”återvändande” vita svenskar som hade fötts och helt eller delvis växt upp in europeisk koloni på kontinenten medan de allra flesta andra som var ”riktiga” invandrare och som inte var svenskar var vita afrikaner (d v s vita europeiska bosättarättlingar) från fr a södra Afrika, asiatiska afrikaner (d v s s k kulierättlingar och fr a s k ugandaindier) från fr a östra Afrika vilka utgjorde knappt 1000 individer samt nordafrikaner vilka ofta utgjorde de största afrikanska ursprungsländerna (fr av Egypten, Algeriet och Marocko) en bra bit inpå 1980-talet medan de adopterade afrikanerna (fr a från Etiopien-Eritrea men också från bl a Liberia) var 100-tals redan vid 1970-talets mitt.

Även Alternativ för Sverige verkar anse att adopterade är svenskar

Icke-vita adopterade (och även blandade) har ända sedan kolonialtiden och numera för extremhögern varit något av ”lackmustestet” (d v s är det materialiteten/kroppsligheten och utseendet/”skalet” som avgör eller är det uppfostran/miljön och beteenden/värderingar som väger tyngre) för att avgöra vem som räknas till den vita, kristna, västerländska, europeiska och nationella gemenskapen och vi:et eller ej och som det verkar så anser tydligen även Alternativ för Sverige att de utlandsadopterade är svenskar och tillhör svenskheten, den svenska nationen och sina svenska adoptivföräldrar.

36413070_10155740675305847_5885775821834027008_n.jpg

 

Om Joel Mauricio Isabel Ortiz debutbok ”Sången om en son”

Rekommenderar varmt Joel Mauricio Isabel Ortiz debutbok ”Sången om en son” som är tillägnad alla adopterade och Joel är nu den fjärde av landets cirka 15 000 adopterade från Latinamerika som har publicerat sig i Sverige och på svenska:

33751475_10155670064455847_4425629293590085632_n

 

33745201_10155670064500847_3056231528775286784_n

Beckman, Lara. 2015. Hönsflickan. Från barnhemsbarn till slav. Min historia. Berättad för Kerstin Dahlin Hedenblad. Båstad: Lara Beckman.
Richardsson, Christina. 2016. Sluta aldrig gå. Från gatan i Sāo Paulo till Vindeln i Norrland. Stockholm: Forum.
Skyldberg, Carolina. 2016. Adoption. Låta själen läka. En verklig berättelse om förlåtelse, förståelse och försoning. Lerum: Visto förlag.
Stoopendaal, Andrés. 2006. Elegierna. Göteborg: Svenska Endymion.
Stoopendaal, Andrés. 2011. Maskerad. Stockholm: Norstedts.
Stoopendaal, Andrés. 2014. De federala distrikten. Stockholm: Norstedts.
Stoopendaal, Andrés. 2016. En borgerlig entropi. Stockholm: Norstedts.

 

33830457_10155670064595847_5072239205573197824_n

33788873_10155670064470847_7711352036071047168_n

Ny artikel visar att s k rasliga utseende- och kroppsaspekter har betydelse för majoritetssvenskars attityder till intimrelationer över de s k rasgränserna

Sayaka Osanami Törngrens artikel ”Playing the safe card or playing the race card? Comparison of attitudes towards interracial marriages with non-white migrants and transnational adoptees in Sweden” i tidskriften Comparative Migration Studies undersöker hur majoritetssvenskar relaterar till och upplever intimrelationer över de s k rasgränserna i ett Sverige präglat av färgblindhet och antirasism och där frågor om ras och s k rasliga utseende- och kroppsskillnader är i det närmaste tabubelagda att tala om och kanske t o m att tänka på.

 

Namnlöst.jpg

 

Osanami Törngren har i sin studie specifikt undersökt hur majoritetssvenskar ser på och betraktar intimrelationer över de s k rasgränserna när partnern är icke-vit invandrad respektive icke-vit adopterad (t ex de som har bakgrund i Afrika, Latinamerika, Asien och den s k MENA-regionen) utifrån vad som anses vara socialt accepterat eller ej och via både enkäter och intervjuer och hon finner att även om kultur (och i detta fall de adopterades svenskhet, europeiskhet och västerländskhet) verkar ha betydelse då det anses mer accepterat att ha en adopterad partner jämfört med att ha en invandrad partner så slår ras (och i detta fall de adopterades annorlunda utseenden och kroppar) ändå igenom: De flesta deltagarna i studien föredrar en majoritetssvensk partner, tendensen är ändå tydlig att både icke-vita invandrare och icke-vita adopterade anses vara mindre socialt accepterade att ha som intimrelationspartners och det finns också en tydlig (ras)hierarki vad gäller de adopterade – de som är mest socialt accepterade att ha som intimrelationspartners är de adopterade från Latinamerika och därefter de adopterade från Asien och slutligen de adopterade från Afrika:

 

”This study focused solely on the attitudes towards interracial marriages; and the results clearly demonstrate that race and visible differences do matter in Sweden. The survey and interview results clearly show that even though transnational adoptees are more socially Osanami Törngren Comparative Migration Studies (2018) 6:10 Page 12 of 17 accepted as marriage partners, because of their cultural and linguistic compatibility, they are not as preferable compared to Swedes, because of their racial and visible differences. Combining the survey and the interviews, the complex and intricate reasoning behind the attitudes toward interracial relationships came to the surface. The results open up a discussion, and they question the idea of colorblindness in Sweden. I would like to stress the importance of including adoptees in studies of international migration and ethnic relations in order to shed light on how race and visible differences matter in the Swedish context. The comparison of non-white adoptees and persons of migrant origin can contribute to a deeper understanding of racism and discrimination – something that the idea of culture and ethnic differences cannot explain.”

 

Ny avhandling visar att s k rasliga utseendeskillnader har betydelse även i Sverige vad gäller intimrelationer över de s k rasgränserna

Nu har Annika Elwerts avhandling ”Will you intermarry me? Determinants and consequences of immigrant-native intermarriage in contemporary Nordic settings” försvarats vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet och som undersöker s k blandrelationer och s k blandäktenskap och intimrelationer över de s k rasgränserna i en svensk och nordisk kontext liksom vad som driver dessa relationer.
 
Bland annat konstaterar Elwert det som tidigare studier om intimrelationer över de s k rasgränserna har indikerat såsom att vissa invandrargrupper är extremt ”inriktade” på att ingå i intimrelationer med majoritetssvenskar (vissa latinamerikanska invandrargrupper, vissa asiatiska invandrargrupper samt vissa karibiska och nord- och västafrikanska invandrargrupper) men att det samtidigt föreligger extremt utpräglade könsskillnader mellan dessa invandrargrupper (t ex är över 90% av alla invandrare från Nordafrika som befinner sig i en intimrelation med en majoritetsinvånare män medan över 90% av alla invandrare från Östasien och Sydostasien som befinner sig i en intimrelation med en majoritetsinvånare är kvinnor).
 
Vidare konstaterar Elwert att till skillnad från s k monogama intimrelationer (och oavsett sexuell läggning), d v s när majoritetsinvånare är och blir tillsammans med varandra (och vare sig de är gifta, lever i partnerskap eller är s k sambos eller s k särbos) och vilket naturligtvis är det absolut vanligaste för merparten av alla majoritetsinvånare (d v s de allra allra flesta majoritetssvenskar blir s a s ”ihop med” andra majoritetssvenskar och får även barn med andra majoritetssvenskar), så är åldersskillnaden betydligt större när det gäller blandrelationer över de s k rasgränserna och den majoritetssvenska partnern är då i stort sett alltid äldre och ibland t o m betydligt äldre än minoritetspartnern.
 
Utgångspunkten i avhandlingen är att denna åldersskillnad handlar om ett slags statusutbyte: Majoritetspartnern, som då nästan alltid är äldre eller t o m betydligt äldre än minoritetspartnern, får högre status genom att kunna ”få” och ”ha” en yngre eller t o m betydligt yngre partner än andra majoritetssvenskar ”får” och ”har” medan minoritetspartnern ”byter bort” sitt stigma att inte vara vit, att vara invandrare och att på andra sätt vara annorlunda (språkligt, religiöst o s v) genom att ”få” och ”ha” en vit partner som kanske inte alltid garanterar men definitivt ökar chanserna många gånger om att få ett s k bra liv i Sverige och åtminstone mätt utifrån socioekonomiska utfallssiffror (att ha en s k god och s k bra ekonomi, att bo s k fint och s k stort, att leva längre än andra invandrare o s v) som så klart samtidigt inte säger någonting om de eventuella psykosociala ”förluster” och ”offer” som också kan tänkas finnas med i bilden (t ex att också majoritetspartnern och inte minst majoritetspartnerns blandade barn kan komma att utsättas för diskriminering och att minoritetspartnern kan komma att isoleras från sina s k landsmän och landsmaninnor och t o m stigmatiseras som en s k ”förrädare”).
 
Elwert har även i sin avhandling använt sig av icke-vita utlandsadopterade som jämförelsegrupp utifrån utgångspunkten att det enda som skiljer dem från majoritetssvenskarna är deras annorlunda kroppar och utseenden medan invandrarna och deras barn (d v s de s k ”andrageneration:arna”) inte bara skiljer sig kroppsligen och utseendemässigt gentemot majoritetssvenskarna utan också nästan alltid språkligt, religiöst och etniskt-kulturellt. Elwert finner att åldersskillnaden kvarstår även för icke-vita utlandsadopterade och särskilt gäller det de latinamerikanska utlandsadopterade och de sydasiatiska utlandsadopterade, d v s även de är generellt yngre eller t o m betydligt yngre än sina majoritetssvenska partners (OBS: uppemot 95% av samtliga icke-vita utlandsadopterade som har en partner har då en majoritetspartner). Åldersskillnaden gäller även bland utlandsadopterade från Östasien och Sydostasien men är inte lika utpräglad bland dessa jämfört med den åldersskillnad som gäller bland invandrare från Östasien och Sydostasien som är tillsammans med majoritetssvenskar (OBS: i detta fall gäller det i huvudsak adopterade respektive invandrade kvinnor från Östasien och Sydostasien som ingår i en intimrelation över de s k rasgränserna med majoritetssvenska män då långt färre invandrade och adopterade män från Östasien och Sydostasien lever i intimrelationer med majoritetssvenska kvinnor) men Elwert förklarar detta med att åldersskillnaden mellan just invandrade kvinnor från Östasien och Sydostasien som är tillsammans med majoritetsmän är så kraftig (den är t ex generellt större än den åldersskillnad som gäller när karibiska och västafrikanska män lever i intimrelationer med majoritetskvinnor) att den mindre åldersskillnaden som föreligger mellan adopterade kvinnor från Östasien och Sydostasien som är tillsammans med majoritetsmän därmed är förståelig.
 
Elwert menar därmed att hon har kunnat (be)visa att även i dagens Sverige så har s k rasliga kropps- och utseendeskillnader betydelse på den s k ”begärsmarknaden” även om många majoritetssvenskar nog skulle hävda att utseendet och det yttre (d v s kroppen eller skalet) inte spelar någon roll och särskilt just inte s k rasskillnader:
 
”This study is the first to address the difference between race-based status exchange and immigrant status exchange, and it is novel in that it uses international adoption to Sweden for examining the relative importance of these two types of exchange. A key contribution of this study is the finding that not only do perceived cultural differences lead to differential treatment but also that a purely physical difference leads to differential treatment in the marriage market.”