Kategori: adopterade

Debattartikel i dagens Le Monde som kräver att Macrons regering utreder korruptionen inom den franska adoptionsverksamheten

Idag har Le Monde publicerat en unik debattartikel som har undertecknats av ett flertal utlandsadopterade i Frankrike och andra personer som stöttar de adopterades krav på Macrons regering att tillsätta en utredning för att gå till botten med korruptionen inom den franska internationella adoptionsverksamheten.

Frankrike har sedan 1960-talet adopterat runt 150 000 barn från fr a sina kolonier över haven och 1000-tals av dessa adoptioner misstänks ha varit illegala och i praktiken handlat om ren människohandel och trafficking. Jag är inte någon fransman men jag har valt att som enda svensk underteckna dagens Le Monde-debattartikel för att stötta mina adopterade systrar och bröder i Frankrike i deras kamp för sanning, rättvisa, upprättelse och försoning.

Det finns totalt en miljon utlandsadopterade i Väst och i hela västvärlden kräver nu vuxna utlandsadopterade från det global Syd och från de gamla utomeuropeiska kolonierna att de olika västerländska mottagarländerna ska erkänna att alltför många av adoptionerna inte gick rätt till och att de adopterades förstaföräldrar och förstafamiljer i ursprungsländerna helt enkelt har utsatts för mycket grova brott och övergrepp.

”Dans une tribune au «Monde» à l’initiative de l’association RAIF, des élus et des militants associatifs demandent une enquête indépendante sur les adoptions internationales réalisées depuis 1960 permettant de reconnaître les adoptions illégales.”

https://www.lemonde.fr/international/article/2021/12/08/du-guatemala-a-la-france-des-familles-brisees-par-les-adoptions-illegales_6105102_3210.html

Aller chercher ou faire venir un enfant du bout du monde pour le faire sien a souvent été considéré comme un acte d’amour inconditionnel. Longtemps idéalisée, l’adoption internationale s’est développée crescendo depuis le milieu du 20° siècle sans réelle considération de l’intérêt de l’enfant. Des milliers d’enfants adoptés à l’international ont ainsi été séparés abusivement et définitivement de leur famille et de leur culture de naissance. Aujourd’hui, si certains acteurs de l’adoption minimisent l’importance des pratiques frauduleuses, arguant qu’elles ont eu lieu il y a longtemps, il n’en demeure pas moins que depuis des décennies des dérives avérées entachent l’adoption internationale dans de nombreux pays : Tchad, Haïti, Chili, Sri Lanka, Mali, Éthiopie, Guatemala…

La Convention Internationale des Droits de l’Enfant (CIDE) consacre dès 1989 le principe d’intérêt supérieur de l’enfant qui suppose “la prise en compte de ses besoins fondamentaux, physiques, intellectuels, sociaux et affectifs, ainsi que le respect de ses droits devant guider toutes décisions le concernant” (art.3). La CIDE précise également le droit de l’enfant “à connaître et grandir dans sa famille d’origine et l’obligation des États de soutenir cette dernière pour qu’elle puisse élever dignement son enfant“ (art.7). Elle défend le droit de l’enfant à “préserver son identité et ses relations familiales” (art. et stipule “qu’aucun enfant ne peut être séparé de ses parents contre leur gré “ (art. 9). Pourtant, malgré ces textes normatifs repris par la Convention de La Haye de 1993 sur la protection des enfants et la coopération en matière d’adoption internationale, ratifiée par la France en 1998, les adoptions internationales en France n’ont cessé d’augmenter jusqu’en 2004 sans le contrôle nécessaire qui aurait permis d’éviter les dérives observées (défaut de consentement des parents, falsifications de documents, pression sur les familles biologiques, disparitions forcées, etc.).

Outre l’intérêt supérieur de l’enfant, la notion de subsidiarité est un autre pilier de la Convention de La Haye de 1993. En effet, il est dans l’intérêt supérieur de l’enfant de grandir et d’être élevé dans son environnement familial et culturel d’origine. Lorsqu’aucune solution ne peut être considérée au sein de la famille élargie, alors l’enfant peut être confié à une institution en vue d’un placement dans une famille d’accueil, voire d’une adoption. Avant de se prononcer sur une décision définitive, les autorités doivent vérifier ces différents niveaux de subsidiarité (parents, famille élargie, pays, communauté culturelle). Un examen méticuleux d’autres options de protection doit aussi être effectué afin d’évaluer si un enfant réunit les conditions requises à l’adoption (enfant réellement orphelin, acte d’abandon, consentement éclairé des parents, etc.), définissant ce qu’on appelle les critères d’adoptabilité. Beaucoup d’adoptions illégales ont ainsi été prononcées au mépris des principes fondamentaux de subsidiarité, d’intérêt supérieur de l’enfant et des critères d’adoptabilité. Selon la Rapporteuse spéciale des Nations Unies sur la vente d’enfants “Ces principes sont violés lorsque le but d’une adoption est de trouver un enfant pour les parents adoptifs plutôt qu’une famille pour l’enfant”. Au mépris des principes énoncés ci-dessus, la France peine encore à mettre en œuvre les recommandations de la Convention de la Haye, pourtant ratifiée il y a plus de 20 ans.

Nous demandons ainsi que la France honore ses engagements et, partant:

Applique strictement le principe de subsidiarité et évalue rigoureusement l’adoptabilité des enfants dans leurs pays de naissance

Consacre le droit au rétablissement de l’identité de naissance, pour ceux qui le souhaitent (art. 8 CIDE) et le droit d’accès à l’information relative aux origines, à l’identité et au passé médical (art. 30 Convention de La Haye de 1993) via une structure centrale effective.

Outre ces engagements inscrits dans des conventions internationales, nous demandons que la France instaure un protocole d’aide à la recherche des origines (RDO) gratuit, par pays et sans limite de temps. Cet accompagnement par des spécialistes de l’adoption internationale inclurait soutien juridique, diplomatique, administratif, financier et psychologique. Un encadrement étatique est nécessaire pour éviter la privatisation et la monétisation d’un marché lié à la RDO, celle-là même qui révèle bien souvent les pratiques illicites. L’État doit ainsi sécuriser l’accès aux tests ADN et coopérer avec les pays d’origine, afin d’empêcher toute activité commerciale qui en découlerait. Les transactions financières indissociables des adoptions illégales ne peuvent perdurer dans la RDO des personnes adoptées. Enfin, nous demandons qu’une enquête indépendante sur les adoptions internationales réalisées de 1960 à ce jour soit diligentée, permettant de reconnaître les adoptions illégales, mettre en lumière les pratiques illicites et s’assurer qu’il y soit mis fin.

La France doit respecter les droits des personnes adoptées, reconnaître les préjudices des victimes, condamner les responsables et empêcher les futures dérives. Aujourd’hui, au nom des générations présentes et à venir, au nom des parents de naissance et des parents adoptifs, il est impératif de replacer les droits et l’éthique au centre du dispositif de l’adoption internationale pour que cessent enfin abus et dénis.

Nytt UR:s Tänk till-avsnitt om och med adopterade

UR:s Tänk till-avsnitt om och med unga utlandsadopterade ”’Varför skulle jag vilja söka upp dom som lämnade bort mig?’. Adopterade diskuterar adoption” visar dels med all önskvärd tydlighet att gruppen adopterade inte är en homogen grupp och dels ger avsnittet en inblick i hur dagens unga adopterade ser på sig själva i relation till ”svenskar och invandrare”:

”vi är inte riktigt invandrare, men vi är inte riktigt svenskar”

”inte invandrare men heller inte svensk”

”vi hamnar mittemellan i en gråzon”

De frågor som ställs är då följande:

1, ”Jag har känt press från andra om att jag ska vara tacksam över min adoption” 

2, ”Det är viktigt att ha en stark relation till sitt ursprungsland” 

3, ”Jag känner mig utanför bland andra med invandrarbakgrund” 

4, ”Jag har undrat om min adoption gick rätt till”

5, ”Som adopterad möter jag ofta rasism och fördomar” 

6, ”Jag skulle själv vilja adoptera”

Om att utöva språklig makt

För mig som är väl medveten om vad makten över språket innebär, d v s rätt och slätt om ordets makt, så kan jag konstatera att jag på sistone har fått äran att utöva språklig och därmed även diskursiv makt vid tre tillfällen:

För runt två år sedan blev jag inbjuden att skriva i ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”, som kommer ut i början av nästa år och som också i praktiken är en handbok i dekolonial teori, och mitt bidrag handlar om internationell adoption, vilket inte är en självklarhet. Postkolonial och dekolonial forskning liksom kritisk ras- och vithetsforskning var nämligen under många år mer eller mindre helt ointresserad av adoption och adopterade (liksom f ö även områdesforskningen om den utomvästerländska delen av världen, migrations- och minoritetsforskningen och forskning om rasism och diskriminering) och jag tog därför på mig uppgiften att övertyga dessa forskningsfält om att adoption och adopterade har en plats där redan under doktorandtiden. Det har varit en lång kamp att föra in adoption och adopterade i den kritiska forskningen överhuvudtaget och inte minst då många forskare som verkar inom denna typ av forskningsfält är adoptivföräldrar eller pro-internationell adoption i övrigt av politiska skäl och för mig är det faktum att jag för två år sedan inbjöds att skriva om internationell adoption i denna handbok något av ett kvitto på att jag till slut har lyckats med min uppgift.

För ett år sedan blev jag inbjuden av redaktionen bakom Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” att presentera min syn på vad jag i alla fall kallar svenska rasord (d v s ord och uttryck som syftar på rasliga, etniska, religiösa och/efter språkliga minoriteter av olika slag och ofta men inte alltid pejoriserande sådana) och när Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” väl gavs ut i år så kunde jag konstatera att jag antagligen har påverkat hur flera av dessa rasord beskrivs och presenteras i denna normerande ordbok för och inom den svensktalande gemenskapen. 

För någon månad sedan slutligen blev jag inbjuden av redaktionen bakom Nationalencyklopedin, d v s det mest normerande uppslagsverket på svenska (och kanske måhända bredvid svenskspråkiga Wikipedia) som idag har samma status som Nordisk familjebok och Svensk uppslagsbok en gång i tiden hade, att uppdatera Nationalencyklopedins uppslagsord som rör adoption och adopterade. Det handlar om de uppslagsord som ingick i den tryckta pappersversionen av uppslagsverket som gavs ut 1989-96 och som författades av Ann-Sophie Gleisner, Kristina Widgren, Ulla Fredriksson och Örjan Wikander och det är deras upplagsordtexter som jag har blivit ombedd att uppdatera för publicering i den digitala versionen av Nationalencyklopedin, som de flesta använder sig av idag (d v s internetversionen är vanligare att referera till och citera ur än pappersversionen och inte minst då pappersversionen har blivit alltmer utdaterad med åren).

Idag kan jag m a o inte säga att jag inte har någon makt över språket (och därmed över diskursen, d v s över det normerande sättet att tala om och förstå en viss fråga och ett visst fenomen) för de här tre ovanstående exemplen handlar då om att jag har inbjudits och tillåtits att utöva språklig och därmed även diskursiv makt i dessa tre sammanhang, d v s grovt sett i forskningssammanhang, i språksammanhang och i faktasammanhang.

Idag kräver 26 utlandsadopterade i Finland att den finska regeringen tillsätter en statlig utredning för att gå till botten med oegentligheterna inom den finska internationella adoptionsverksamheten

När ens (utlands)adopterade systrar och bröder i Finland mobiliserar sig politiskt och kräver sanning, upprättelse och försoning kan en inte bli annat än djupt rörd:

Idag kräver 26 utlandsadopterade i Finland i Hufvudstadsbladet att den finska regeringen tillsätter en statlig utredning för att gå till botten med oegentligheterna inom den finska internationella adoptionsverksamheten. Både i Finland och i Norge har det tidigare av någon anledning varit mycket svårt att få utlandsadopterade att bli politiskt aktiva till skillnad från i Sverige och Danmark så dagens debattartikel är därför ett genombrott och en milstolpe i det finska sammanhanget.

Finland var historiskt länge ett ursprungsland för fr a svenskar, som började adoptera finska barn strax efter det finska krigsbarnsmottagandet under krigsåren (de första adoptivbarnen från Finland var helt enkelt finska krigsbarn som kvarstannade i landet efter kriget och blev adopterade av sina svenska fosterföräldrar) och fortsatte att göra det ända in på 70-talet, men sedan 1980-talet har även finländarna adopterat barn från andra länder i relativt stor omfattning och idag finns det runt 5000 utlandsadopterade i Finland varav en hög andel proportionellt sett är finlandssvenskar.

Även i Norge och Frankrike pågår just nu en politisk mobilisering bland de utlandsadopterade där för att kräva att även den norska och franska regeringen tillsätter en adoptionsutredning efter modell från Nederländerna såsom Sverige gjorde för en tid sedan. 

https://www.hbl.fi/artikel/oegentligheter-i-internationella-adoptioner-maste-utredas

”Svenska Yle rapporterade (29.10) att allvarliga felaktigheter i adoptioner granskas i Sverige, och att oegentligheter även kan förekomma i Finland. Patrik Lundberg, en av journalisterna bakom Dagens Nyheters artikelserie om svensk internationell adoptionsverksamhet, säger att om det är fråga om samma adoptionsländer finns det stor anledning också för Finland att granska sina adoptioner. Detta för att samma barnhem adopterat barn till flera olika länder i västvärlden, och för att samma advokater och korrupta personer har varit inblandade. Enligt Lundberg har kontrollen varit speciellt dålig i länder som klassats som diktaturer.

Med hänvisning till andra länders utredningar av internationella adoptioner, och med tanke på att Finland i många fall använt samma adoptionskontakter som till exempel Sverige, kräver vi att även Finland tillsätter en egen oberoende utredning. Frågan kring adoptioner som inte gått rätt till är inte endast begränsad till Sverige, vars regering nyligen presenterade direktiven för en utredning som förväntas vara klar hösten 2023, eller Nederländerna, vars regering tidigare i år stoppade alla internationella adoptioner efter att en omfattande utredning visat att barn blivit stulna eller köpta från sina biologiska föräldrar.

Vi som undertecknat denna insändare kräver att staten Finland utreder de internationella adoptioner som skett fram tills i dag, från samtliga ursprungsländer som Finland adopterat barn från. Detta inkluderar även adoptioner som skett efter att Haagkonventionen ratificerades. Utredningen skall vara oberoende och självständig och inga medlemmar i utredningsgruppen får ha någon som helst koppling till de adoptionsförmedlande adoptionsorganisationerna.

Utredningen bör engagera experter och forskarkompetenser inom området såsom jurister, historiker och forskare, så att den internationella adoptionsverksamheten i Finland kan granskas fullständigt. Utredningen måste få tillräckliga resurser såväl personellt, finansiellt som tidsmässigt. Utredningen måste utöver adoptioner förmedlade av adoptionsorganisationer även undersöka självständiga adoptioner (privatadoptioner) och den finska statens roll i den internationella adoptionsförmedlingen i Finland.

Utredningen skall innehålla åtgärdsförslag på hur man säkerställer att dagens adoptioner sker rättssäkert och etiskt. Adoptionsförmedlingen måste kvalitetssäkras och följas upp på ett omfattande sätt. Utredningen måste säkerställa att korruption inte förekommer i samband med adoptioner i dag.

Staten Finland bör slutligen ge tillräckliga resurser för att utveckla och sprida kunskap om postadoptionstjänster för adopterade. Adopterade måste med låg tröskel få tillgång till kostnadsfria eller subventionerade terapitjänster eller annan nödvändig psykiatrisk vård för bearbetning av adoptionsrelaterade trauman. Adopterade bör även kunna ansöka om finansiellt bidrag för till exempel återresor, på samma sätt som adoptionssökande kan ansöka om adoptionsbidrag vid adoption av ett barn.

Muluken Cederborg, adopterad från Etiopien

Sabina Söderlund-Myllyharju, adopterad från Taiwan

Patrik Sigmundt, adopterad från Österrike

Oscar Lehtinen, adopterad från Colombia

Maria Kallio, adopterad från Kina

Mirjam Gullstén-Borg, adopterad från Sydkorea

Kati Ekstrand, adopterad från Taiwan

Anu-Rohima Mylläri, adopterad från Bangladesh

Kerttu Yuan, adopterad från Kina

Conny Wiik, adopterad från Taiwan

Khalid Wikström, adopterad från Bangladesh

Ada-Emilia Koskinen, adopterad från Kina

Jasmin Lindholm, adopterad från Kin

Jennifer Lönngren, adopterad från Kina

Anton Sundén, adopterad från Thailand

Yuli Andrea Paz, adopterad från Colombia

Pooja Sandell, adopterad från Indien

Naa Sippola, adopterad från Thailand

Janica Palonen, adopterad från Taiwan

Mei Monto, adopterad från Kina

Iida Kuukka, adopterad från Kina

Mimosa Torittu, adopterad från Kina

Saba Holm, adopterad från Etiopien

Belinda Söderlund, adopterad från Taiwan

Chris Gullmans, adopterad från Hongkong

Oscar Härkönen, adopterad från Colombia”

Om att erhålla ett diplom

Igår erhöll jag ett klassiskt diplom av Per Han, som ligger bakom podden Osvenskheter (https://www.osvenskheter.se), ”för långt och ihärdigt arbete för Sverige och svenskhet då, nu och i framtiden” vilket gjorde mig både rörd och glad. Per (vars mor är från Sydkorea) har liksom jag ursprung i Sydkorea och därför har det tjusiga diplomet försetts med både Sydkoreas och Sveriges flaggor.

Enligt Per har jag bidragit väsentligen till att förändra Sveriges och svenskarnas syn på (internationell) adoption (d v s vad adoption egentligen innebär och hur fenomenet uppstod och vidmakthålls inklusive korruptionen inom adoptionsindustrin) och adopterade (d v s hur det går för de adopterade, hur de kan förstås teoretiskt-politiskt o s v) och på den svenska extremhögern och nazismen (genom att bl a ha grundat Expo och genom att ha kartlagt och publicerat namnen på 10 000-tals och åter 10 000-tals svenska högerextremister och nazister) och jag har också fått upp frågan om rasism mot (öst- och sydost)asiater och rasstereotyper av asiater på agendan i den svenska offentligheten liksom bidragit till att grunda och bygga upp ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och även driva jämlikhetsdatafrågan i relation till bl a svenska muslimer och afrosvenskar.

Tack Per för diplomet och uppskattningen!

DN intervjuar flera adopterade om vad de anser om den nyligen tillsatta adoptionsutredningen

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg talar med några av dem som har framträtt i tidningens artikelserie ”Barn till varje pris” med anledning av att det står klart att den statliga utredningen om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten – ”Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt” – nu är ett faktum.

”Adopterade i Sverige vittnade i DN om hur de stulits från sina biologiska föräldrar och berövats rätten till sitt ursprung. De ville veta: Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? Nu har regeringen tillsatt en omfattande utredning av adoptionsverksamheten.

– Vi blir sedda, våra historier blir uppmärksammade, vi blir tagna på allvar, säger Maria Molina som adopterades från Colombia utan sin mammas medgivande.”

https://www.dn.se/sverige/adopterade-om-utredningen-vi-blir-tagna-pa-allvar

”Madeleine In-hwa Björk, som blev stulen av en släkting i Sydkorea och adopterades till Sverige i mitten av 1980-talet, har i flera år drivit opinion i frågor kring oegentligheter kopplade till adoptioner.

– Jag hoppas på ett gediget arbete där man tittar på så många länder som möjligt, säger hon. Hon säger sig vara ”glad att det händer nu”, men vill rikta fokus på de adoptionsaktivister som i flera decennier har krävt en statlig utredning.

– Jag är väldigt glad för alla som har hållit på med det här länge och kämpat. Jag tänker särskilt på forskaren Tobias Hübinette (som i flera decennier har kritiserat adoptionsverksamheten). Han fick mycket skit förut, tiden var inte mogen när han började driva opinion i frågan.

Robert Karlsson, personlig assistent i Dalstorp, adopterades från Chile på 1980-talet. Han har vittnat för DN om hur han blev stulen från ett daghem och adopterad till Sverige med förfalskade papper. I dag är han försiktigt positiv.

– Jag hoppas att de gräver i det och verkligen tar reda på vad som har hänt. Och jag hoppas att de gör det ordentligt, säger han. Hundratals Chileadopterade svenskar har i flera års tid krävt en utredning av adoptionerna från landet.

– Regeringen hade kunnat göra det här mycket tidigare. Jag vet inte varför de har dröjt så länge, säger Robert Karlsson.

Han känner besvikelse över att utredningen inte omfattar individuella fall.

– Jag hoppades personligen på att få svar. Det tycker jag är synd. Jag vill kunna gå vidare i livet och släppa det här.”

(…)

”Jyothi Svahn berättade i DN:s inledande reportage om hur hon, som barn, kidnappades från ett kristet konvent i Indien och adopterades till Sverige. När hon gjorde en återresa 2013 hittade hon felaktiga uppgifter i sina papper och kunde senare återförenas med sin biologiska pappa. Hon är försiktigt hoppfull, säger hon nu.

– Det är positivt att utredaren ska titta på systemet och inte går in i enskilda ärenden, tycker jag. Det känns också bra att det inte finns en begränsning av antalet länder. Jyothi Svahn hoppas att utredningen ska svara på hur Sverige kunde låta oegentligheterna pågå.

– Ursäkterna kan de behålla för sig själva, men jag anser att utredningen bör leda till en ekonomisk kompensation för alla adopterade. Annars är det många adopterade som aldrig kommer ha råd att söka sina rötter. Många adopterade kommer aldrig ha råd att göra det på egen hand.”

Idag tilldelades jag TAR:s stipendium

TAR (Transnationellt adopterades riksorganisation) har idag tilldelat mig TAR:s stipendium för att genom åren ha bidragit till att synliggöra de utlandsadopterades situation i Sverige och stärka de adopterades rättigheter i landet.

Detta innevarande år har varit exceptionellt och unikt vad gäller den mediala och politiska uppmärksamheten kring den korrupta adoptionsindustrin som jag har bekämpat ända sedan 1990-talet. I år har jag antagligen också ”peak:at” vad gäller min yrkesverksamhet och bl a givit ut den uppmärksammade boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”.

Jag är därför mycket glad och tacksam över att ha utsetts till TAR:s stipendiat just i år samtidigt som att jag är väl medveten om att många andra adopterade också har gjort väldigt mycket för oss utlandsadopterade i Sverige och framför allt att det just jag har stått bakom och bidragit med sedan 90-talet och fram tills idag inte hade kunnat åstadkommas och genomföras utan stöd från andra adopterade liksom från olika allierade till oss adopterade. 

Denna sistnämnda aspekt gäller också min verksamhet i Sydkorea, där jag också har varit synnerligen aktiv under många år som både forskare och politisk aktivist med syftet att stärka alla oss adopterade koreaners rättigheter i förhållande till den koreanska staten, som en gång adopterade bort oss till västvärlden, och till det koreanska samhället i stort. I år var jag f ö också en av dem som hade nominerats till Raoul Wallenberg-priset.

Senaste numret av Språktidningen undersöker frågan om de utlandsadopterades ursprungsspråk

I det senaste numret av Språktidningen (nr 7 för 2021) skriver Mats Almegård om utlandsadopterades ursprungsspråk med anledning av Gunnar Norrmans avhandling i andraspråksforskning ”Age and constraints on language learning. First language retention and second language acquisition in international adoptees” som lades fram vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet i slutet av förra året.

Norrmans avhandling undersöker vad som finns kvar i hjärnan och i det ”omedvetna” minnet vad gäller de utlandsadopterades ursprungsspråk samt även hur deras förstaspråk ”spökar” i det språk de lär sig att tala efter adoptionen och efter ankomsten till Väst och vilket i Sverige innebär svenska språket.

Tillsammans med flera andra utlandsadopterade – Marcus Padoonwong från Thailand, Helena Cho Györki från Sydkorea och Moa Danielsson från Kina – är jag intervjuad i egenskap av att vara en av en handfull utlandsadopterade i Sverige som har doktorerat i ursprungslandets språk och kultur (som i mitt fall innebär Koreas språk och kultur eller Korean studies på engelska, d v s Koreaforskning).

”Det går fort när adopterade barn tappar sitt första språk. Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk. Men små rester finns kvar i hjärnan. En undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Det språk vi först kom i kontakt med, förstaspråket, lämnar oss inte helt.

Inte i något annat land har adoptioner varit lika vanliga som i Sverige. Sedan starten 1969 har omkring 60 000 barn adopterats från andra länder. Det är den högsta siffran i världen, sett till antalet invånare.


I nästan alla dessa fall har barnet fått byta språk, eftersom de svenska adoptivföräldrarna inte har behärskat barnets första språk – det språk som barnet talade eller hörde under sin tid i ursprungslandet.


– Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk och börjar lära sig svenska, säger Niclas Abrahamsson, som är föreståndare för Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.


Givetvis spelar åldern på det adopterade barnet stor roll för hur snabbt språkförlusten går. Är det väldigt små barn, som inte har hunnit utveckla sitt förstaspråk i ursprungslandet, tar det bara några veckor innan de slutar reagera på specifika språkljud i det språket. Är de äldre tar det längre tid.


– Vissa adopterade kan ju vara uppåt 8 eller 9 år när de kommer till Sverige. Då har de hunnit utveckla ett rätt avancerat språk. I en del fall har de också gått i skola i ursprungslandet. Men även om språkförlusten sker långsammare, går det faktiskt förvånansvärt snabbt innan barnen inte längre förstår det språk som talades där, säger Niclas Abrahamsson. 

Men även om ett barn förlorar sitt förstaspråk i ung ålder, har forskare upprepade gånger visat att något av detta ändå finns kvar. För några år sedan konstaterades att adopterade vuxna som har koreanska som förstaspråk också lär in koreanska språkljud snabbare än personer som inte har haft kontakt med koreanska.


En annan studie beskrev hur adopterade barn i USA snabbare lärde sig sitt förstaspråk på nytt, jämfört med en kontrollgrupp som aldrig hade haft kontakt med det språket. En liknande undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Undersökningen genomfördes med fMRI, magnetröntgenkamera, och visade vissa neurologiska mönster hos de adopterade barnen när de fick höra kinesiska.


– Undersökningar av det här slaget ägnar sig åt språkdetaljer som inte märks i vardagen. Men vi kan inte dra några säkra slutsatser om vilken betydelse dessa till synes små variationer har för den enskilda individen, till exempel när det handlar om att lära sig svenska, för den allmänna kunskapsinhämtningen i skolan eller för att åter lära sig förstaspråket, säger Niclas Abrahamsson.


Gunnar Norrman är en annan forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning. Även han har kunnat konstatera att det finns språkrester på en sådan detaljnivå kvar i adopterades hjärnor. I sin avhandling har Gunnar Norrman bland annat studerat 18 vuxna adopterade, som alla kom från Kina, men som inte har haft kontakt med kinesiska sedan de kom till Sverige i tidig ålder. Han jämförde dem med två referensgrupper: en kinesisktalande och en svensktalande. Och slutsatsen är att de adopterade, trots språkförlusten, faktiskt har bevarat en viss känslighet för det kinesiska språket.

– Mina fynd visar att det finns något i deras hjärnor som reagerar på kinesiskans lexikala ton. Det kinesiska riksspråket har fyra toner, som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan: en hög jämn ton, en hög stigande, en fallande stigande, samt en fallande ton, säger Gunnar Norrman.

Att han valde att undersöka just adopterade vuxna med ursprung i Kina beror på att han själv har studerat kinesiska – och även bott i Kina.


– Det gör att jag känner till språkets parametrar och hur de kan manipuleras för att skapa sådana stimulus som jag behöver för den här typen av experiment. En annan anledning är att det finns väldigt många vuxna adopterade från Kina i Sverige.

Till skillnad från tidigare franska och brittiska studier har Gunnar Norrman inte använt sig av fRMI i sina undersökningar – utan EEG, elektroencefalografi, med vilket det går att registrera den elektriska aktiviteten i hjärnans nervceller.

– Problemet med fMRI är att det går långsamt. Det visar var i hjärnan något händer, men inte exakt när det händer. EEG är betydligt snabbare och visar direkt var och när något händer i hjärnan.

Den undersökning som Gunnar Norrman utförde var ett så kallat passivt test. Det innebär att testdeltagarna bara skulle lyssna på ljud som spelades upp för dem i en lång ström.


– De fick titta på Moderna tider med Charlie Chaplin under tiden. Det är ju en stumfilm, så den är perfekt för ändamålet. Medan de lyssnade, kunde jag se på EEG-mätaren hur deras hjärnor reagerade på olika ton-glidningar som finns i kinesiskan men inte i svenskan.



Ljudströmmen i hörlurarna bestod av en serie likadana ljud, sedan följde ett avvikande ljud i en komplex design. Materialet innehöll olika stimulus: en svensk vokalkontrast genom klangfärg, akustiska skillnader mellan de svenska vokalerna u och y – och en kinesisk kontrast, mellan hög jämn och stigande ton.


– Det vi kunde se var att hjärnan reagerar på 200 millisekunder efter avvikelsen och det ger en tydlig signatur i EEG-signalen. När kontrasten är av det slag som är språkligt relevant blev reaktionen starkare.



Resultaten var slående. Gruppen med vuxna adopterade uppvisade påfallande likheter med den kinesiska kontrollgruppen. Den del av hjärnbarken som hanterar ljud reagerade – utan att de adopterade själva var medvetna om det. Den svenska gruppen hade inte alls detta mönster.


– Trots att de adopterade alltså har förlorat kinesiskan visar deras hjärnor att språket finns kvar på mikronivå, säger Gunnar Norrman.


Men det rör sig om en strikt ljudmässig nivå. De vuxna adopterade känner igen ljuden på ett plan, men de behärskar inte alls sitt förstaspråk.



– Många adopterades också vid väldigt tidig ålder, så de kan ju inte behärska språket rent praktiskt. Men vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Så teoretiskt skulle de som har adopterats till ett annat land, med ett annat språk, kanske kunna ha en större ljudmässig – fonologisk – förståelse för språket i sitt ursprungsland, vilket ju också mina resultat antyder, säger Gunnar Norrman.



De första månaderna i livet tillbringade de vuxna adopterade i sin ursprungliga språkmiljö. Under den tiden grundläggs det fonetiska systemet i hjärnan, det vill säga systemet för språkljuden i det språk vi först kommer i kontakt med.


– Vi vet att det sker under det första levnadsåret. Efter tolv månaders ålder är inte hjärnan intresserad av att ta in nya ljud – då är den nöjd med det ljudsystem den har fått och börjar laborera med det, säger Niclas Abrahamsson.


Den franska forskaren Christophe Pallier och hans team har myntat begreppet
neural nollställning, som står för det som sker när adopterade förlorar sitt förstaspråk och lär sig ett nytt. Men teorin om att barnens hjärnor skulle behöva nollställas eller börja om avfärdar både Niclas Abrahamsson och Gunnar Norrman.


– Trots att det kunskapsbaserade underlaget för den hypotesen är minst sagt skral, så citeras idén tämligen ofta. Tyvärr. Mer övertygande forskning visar att hjärnan är där den är vid en viss ålder och inte kan nollställas. Det som hjärnan har lärt sig går inte att vända på. Hjärnan tillägnar sig det nya språket utifrån det stadium där den befinner sig utvecklingsmässigt, säger Niclas Abrahamsson.


De adopterades hjärnor har samma förutsättningar för att lära sig ett nytt språk som invandrarbarn, men de sociala förutsättningarna skiljer sig åt. Invandrarbarn kommer oftast till Sverige med sina föräldrar och fortsätter att exponeras för förstaspråket. Detta gäller inte adoptivbarnen.


– Men när det gäller att lära sig svenska har de adopterade en fördel i att de har föräldrar som enbart pratar svenska med dem, vilket gör att de ger sina barn korrekt och mycket input på det språket, säger Niclas Abrahamsson.


– Att hjärnan skulle nollställas tror jag inte på – och det talar mina resultat emot. Det finns spår av det första språket kvar, även om det är omedvetet. Det är endast i avancerade studier av det här slaget som det ens syns. En intressant sak att undersöka är ifall detta skulle kunna ge några fördelar om den vuxna adopterade ville lära sig språket i ursprungslandet. Det har jag för avsikt att forska vidare på, säger Gunnar Norrman.


Gunnar Norrman berättar att det redan finns studier som tyder på detta.


– Man har tittat på inlärning av språkljud under ett antal veckor eller i korta experiment och sett att adopterade har en viss fördel i fråga om att återinlära språkljud som är typiska för deras förstaspråk. De får helt enkelt en högre korrekt svarsfrekvens när det gäller att lära sig att identifiera och urskilja dessa ljud.


Niclas Abrahamsson har tidigare deltagit i studier på vuxna adopterade från Sydkorea.


– Vi undersökte deras förmåga att uppfatta och skilja på olika koreanska ljud som saknas i svenskan. Och där var många av de adopterade bättre än de svenskfödda studenterna.
Men det betyder inte att det var ”lättare” för de adopterade vuxna att lära sig koreanska – ibland var det faktiskt svårare för dem.


– När det gällde grammatik och språkets mer avancerade byggstenar var de svenskfödda studenterna snarare mer avancerade än de som ingick i gruppen adopterade vuxna. Det beror troligen på att många adopterade läser språket av andra anledningar. De svenskfödda var akademiskt och språkligt intresserade, medan många i den adopterade gruppen ville söka sina rötter – eller så kände de ett slags förväntan från omgivningen, eller från sig själva, att de ”borde” vara intresserade av koreanska. Kanske utan att ha ett speciellt stort språkintresse, säger Niclas Abrahamsson.”

(…)


”Tobias Hübinette, är docent i interkulturell pedagogik, forskare samt lärare i interkulturella studier och svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Han har gjort sig känd som en kritisk röst i den svenska debatten kring internationell adoption. Han är född 1971, och adopterades från Sydkorea till Sverige när han var 7 eller 8 månader gammal. I mitten av 1990-talet började han studera koreanska vid Stockholms universitet.


– Kursen dominerades på den tiden helt av adopterade. För min del berodde studierna på att jag är en språkmänniska. Jag hade tidigare bland annat studerat gaeliska och började intressera mig för mitt ursprung.


– Nu har ju forskare bevisat att det finns språkrester kvar, men jag kände inte att vi som var adopterade hade några fördelar gentemot de majoritetssvenska studenterna.


Tobias Hübinette är en av få adopterade som faktiskt har doktorerat inom sitt ursprungsspråk. Han känner till en handfull andra adopterade som också har gjort det, men inom andra språk än koreanska.


– Det är unikt för Sverige. Det är ju också det land som per capita har adopterat flest barn internationellt.”

Ny studie visar att de utlandsadopterade mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de förstnämnda växer upp inom landets mest högutbildade och förmögna höginkomsttagarskikt

En ny komparativ registerstudie undersöker förekomsten av diagnosticerad psykisk sjukdom bland över 21 500 utlandsadopterade och närmare 43 000 invandrare som anlände till Sverige som barn (mellan 0-14 år). 

Hypotesen bakom studien är att svåra upplevelser i ursprungslandet i tidig ålder liksom detta med att invandra till Sverige som barn (och inte i sena tonåren eller som vuxen) kan sätta negativa spår i psyket senare i livet. Studien är den första i sitt slag som jämför adopterade med invandrare som ankom till landet som barnmigranter.

Båda grupperna har det gemensamt att de har utomeuropeisk bakgrund och att de båda ankom till landet som barn och de båda grupperna jämförs med över 1 610 000 majoritetssvenskar. Samtliga undersökta individer är födda någon gång mellan 1972-1990.

Till att börja med föreligger det mycket stora skillnader mellan de båda undersökta grupperna vad gäller klassbakgrund:

Över 60% av de adopterade har växt upp med (adoptiv)föräldrar som tillhör de två högsta inkomstgrupperna att jämföra med endast 6,4% av invandrarna som ankom som barn till Sverige. Nästan 64% av de sistnämnda har i stället omvänt växt upp med (invandrar)föräldar som uppvisar den allra lägsta inkomstnivån i landet och de har mestadels växt upp i miljonprogramsområdena.

Studien visar att de utomeuropeiska adopterade är allra mest drabbade av psykisk ohälsa och därefter följer de utomeuropeiska invandrarna som ankom till Sverige som barn och sist kommer sedan majoritetssvenskarna.

Tidigare studier har visat att de utlandsadopterade mår sämre än de (inrikes födda infödda majoritets)svenska adopterade och nu går det att konstatera att de utlandsadopterade även mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de sistnämnda växer upp i fattigdom i miljonprogramsområdena.

Varför de utlandsadopterade mår sämre än både de svenskadopterade (som de delar biologisk-juridiska familjeomständigheter med) och invandrarna (som de delar ursprung och utseende med) trots att de fick det allra bäst under barndomen och uppväxten rent socioekonomiskt och materiellt sett är det dock ingen som vet.

Ju högre upp i samhällshierarkin ett barn växer upp inom desto bättre går det normalt för personen ifråga som vuxen och desto bättre mår personen dessutom både fysiskt och psykiskt men de utlandsadopterade är då det stora undantaget från den regeln. Majoritetssvenskar som växer upp under samma mycket välmående materiella förhållanden som de adopterade har gjort klarar sig t ex generellt mycket bra som vuxna och mår också överlag mycket bra.

Det är 2,33 gånger vanligare att adopterade är diagnosticerade med psykisk sjukdom och 1,91 gånger vanligare att invandrarna, som ankom till Sverige som barn, är det i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

De som adopterades i äldre ålder är särskilt drabbade – t ex är det hela 4,56 gånger vanligare att adopterade som anlände till Sverige när de var 5 år gamla eller äldre än så drabbas av psykisk sjukdom jämfört med majoritetsinvånarna. En sådan ålderseffekt hittas dock inte bland de utrikes födda som invandrade till Sverige innan de var 14 år gamla. Dock har män som invandrade till Sverige som barn en högre risk än kvinnor som invandrade till Sverige som barn att utveckla psykisk sjukdom senare i livet.

I båda grupperna är det de som har bakgrund i subsahariska Afrika som är allra mest drabbade och bland de adopterade följer sedan att ha bakgrund i MENA-regionen och bland invandrarna att ha bakgrund i Latinamerika.

Att komma till och växa upp bland och inom SACO-kollektivet, det översta skiktet och socialgrupp ett såsom merparten av de adopterade har gjort utgör m a o inte ett skydd för dem mot att utveckla psykisk sjukdom senare i livet. 

Flertalet av de undersökta invandrarna från utomeuropeiska länder har omvänt anlänt till och växt upp i de fattiga miljonprogramsområdena med överlag mycket fattiga föräldrar men ändå har de klarat sig bättre än de adopterade vad gäller psykisk (o)hälsa.

Det ska också sägas att utomeuropeiska invandrare som ankommer till Sverige som barn och särskilt innan skolstart och åtminstone innan tonåren klarar sig betydligt bättre i utbildningssammanhang än tonårsinvandrarna och vuxeninvandrarna. Samtidigt uppvisar de utomeuropeiska adopterade som grupp tyvärr en förhållandevis låg utbildningsnivå – d v s mycket höga procentandelar av de utlandsadopterade misslyckas helt enkelt i skolan av olika anledningar. 

Sammantaget innebär detta att de adopterade med utomeuropeisk bakgrund inte bara mår sämre än invandrarna med utomeuropeisk bakgrund som ankom till landet som barn trots att de förstnämnda har växt upp med Sveriges högst utbildade, högst avlönade och mest förmögna (adoptiv)föräldrar medan de sistnämnda har växt upp i ”Orten” med landets fattigaste och mest utsatta (invandrar)föräldrar. Det går nämligen också paradoxalt nog mer eller mindre lika bra/dåligt för båda dessa grupper i utbildningssammanhang trots de adopterades fördelar och invandrarnas nackdelar.

Att både adopterade och invandrare mår sämre än majoritetssvenskarna är ju inte förvånande medan skillnaden mellan de två undersökta grupperna kan handla om det (psykiska) skydd som invandrarbarnen trots allt får och har genom att de växer upp med sina biologiska föräldrar i miljonprogramsområdena där flertalet invånare är som dem själva (utseendemässigt liksom klassmässigt) medan de adopterade växer upp med majoritetssvenska adoptivföräldrar (som inte ser ut som dem själva) i kraftigt segregerade majoritetssvenska områden och sammanhang där de även mestadels är isolerade från varandra. 

Ännu en förklaring kan vara att de adopterade har en helt annan bakgrund i ursprungsländerna: Medan påtagligt många utomeuropeiska invandrare i ”Orten” som proletariseras massivt vud ankomsten till Sverige tillhörde medelklassen och ibland t o m överklassen i hemländerna så kommer flertalet adopterade som hamnar i socialgrupp ett i Sverige ursprungligen från arbetarklassen och ibland t o m från underklassen i sina födelseländer.

Nu har den belgiska adoptionsutredningen offenliggjorts

Idag offentliggjorde (flamländska, d v s nederländsktalande) Belgien sin statliga rapport om internationell adoption till och utlandsadopterade i Belgien, som tillsattes 2019.

Den belgiska rapporten består av flera delrapporter varav en bl a handlar om problematiken med den psykisk ohälsan bland de adopterade i Belgien medan en annan handlar om korruptionen inom den belgiska adoptionsverksamheten.

Liksom den tidigare i år mycket uppmärksammade nederländska statliga rapporten har forskare liksom jurister varit involverade i den belgiska rapporten och liksom den nederländska rapporten kan den belgiska rapporten inte oväntat också konstatera förekomsten av oegentligheter och människohandel.

Och belgarna har f ö uppenbarligen också begagnat sig av några av mina publikationer i sitt arbete att döma av referenslistan.

https://www.opgroeien.be/nieuws-en-pers/nieuws/rapport-expertenpanel-interlandelijke-adoptie-in-vlaanderen?fbclid=IwAR1t6l0scMcVCNCd2Dv9Wx6d_nDCvNQrQuF_GukpvW0Xlq-HHhzSQVx2564