Kategori: adopterade

Om att hitta en eventuell biogenetisk brylling (i USA)

De allra flesta människor i världen (kanske 96-97%) liksom i Sverige (kanske 98-99%) känner väl till vilka de är genetiskt-biologiskt-medicinskt släkt med och relaterade till och vare sig det handlar om en enda person (t ex den biologiska modern som de allra allra flesta känner till även om en hel del kanske inte känner till något om sin biologiska fader eller om sina eventuella biologiska syskon) eller om många eller t o m mängder av personer (de allra flesta känner exempelvis väl till vilka som ingår i den egna kärnfamiljen och i den närmaste släkten eller t o m i ”klanen” och som de är biogenetiskt relaterade till och de som har släktforskat känner ibland till 100-tals eller t o m 1000-tals personer som de är biogenetiskt släkt med) men några av oss är helt och hållet ”ensamma” i världen på en slags existentiell nivå (för vi är så klart inga utomjordingar utan vi är också levande organiska varelser som består av materia och grundämnen som härstammar från planeten Tellus) och lever därmed i en slags biogenetisk ”splendid isolation”-tillvaro och fr a gäller det alla de som liksom jag själv är bortlämnade och/eller bortadopterade (och vare sig inom ett visst land eller mellan två eller flera länder) och som samtidigt därtill är barnlösa – d v s sådana som oss känner då inte till någon överhuvudtaget som vi är biogenetiskt släkt med på denna planet och i detta nu.
 
Sedan kan en tycka vad en vill om TV-program som ”Spårlöst” (”de är vulgära”, ”de utnyttjar desperata och ensamma människor som inte känner till något om sina biologiska släktingar” o s v) och om den numera genomkommersialiserade DNA-testindustrin (”den är vulgär”, ”den utnyttjar desperata och ensamma människor som inte känner till något om sina biologiska släktingar”, ”den förstärker unkna essentialistiska och biologistiska idéer och inte minst ett gammaldags rastänkande” o s v) men för alla oss som inte har någon som helst ”koll” på och vetskap om någon genetisk-biologisk-medicinsk släkting överhuvudtaget inklusive våra biologiska föräldrar och eventuella biologiska syskon så har sådana TV-program och DN-testindustrin kommit att bli något av ”sista chansen” för oss att någonsin kunna hitta och komma i kontakt med åtminstone en enda genetisk-biologisk-medicinsk släkting innan vi själva går bort.
46844869_10156062823810847_4052561334678585344_n.jpg
 
För min egen del så ”upptäckte” jag nu i morse att jag möjligen har en tredjekusin eller en s k brylling i USA och som i så fall (d v s om det nu ens stämmer) skulle vara den person på jorden (åtminstone som jag för närvarande känner till och som jag då fick vetskap om precis nyss) som är min allra närmaste biogenetiska släkting och personen ifråga är till synes högst sannolikt ett ”resultat” av en s k intimblandrelation mellan en sydkoreansk kvinna och en svart amerikansk man.
46863422_10156062823845847_7020884430617051136_n.jpg
 
Tidigare kom jag i kontakt med en person i Norge som liksom jag själv är adopterad från Sydkorea men vi är då ”bara” fjärde- eller femtekusiner om nu DNA-testet ens stämmer. Jag var tidigare också i kontakt med en annan eventuell fjärde- eller femtekusin – en s k ”andrageneration:are” i Toronto vars föräldrar hade invandrat från Sydkorea till Kanada – och som t o m var generös nog att mejla mig utdrag ur sin klanbok (i stora delar av Asien har klantänkandet och ett mycket utpräglat blodstänkande som i praktiken motsvarar det blodstänkande som gäller bland de europeiska furstehusen och inom den europeiska aristokratin sedan 100-tals år tillbaka ”institutionaliserats” i form av bl a s k klanböcker som ibland kan ”dokumentera” 10 000-tals manliga klanmedlemmar ända tillbaks till sagornas tid) men då jag verkar vara 25% japan, och vilket tyder på att jag möjligen har en biologisk farfar eller en biologisk morfar som var en japansk s k bosättare på Koreahalvön under kolonialtiden (d v s under det Japanska imperiets ”glansdagar” under 1900-talets första hälft), så är det inte så troligt att mina eventuella biologiska släktingar finns registrerade i en klanbok mot bakgrund av hur de koreanska klanböckerna ställs samman och uppdateras (läs: utifrån ett strikt blodstänkande parat med extremnationalism och ett mycket utpräglat patriarkalt tänkande).
 
Med andra ord så är den person som jag ”upptäckte” nu i morse den människa på planeten som mig veterligen just nu står mig allra närmast på en genetisk-biologisk-medicinsk nivå.

Ny film av Peter Grönlund

De utlandsadopterade iranierna (d v s personer födda i Iran som har adopterats av i huvudsak majoritetssvenskar) är inte många, sammanlagt var de en gång i tiden som mest 608 personer och varav hela 67% var kvinnor (OBS: en hel del av dem har då tyvärr redan hunnit gå bort, kanske redan över 5-6% av dem, och tyvärr bl a i suicid och p g a en självdestruktiv livsstil), men denna pyttelilla demografiska subgrupp bland landets 60 000 utlandsadopterade (själv har jag nog kanske hunnit träffa och/eller ha kontakt med kring ett 50-tal av de adopterade iranierna sedan 1990-talet, d v s över 10% av beståndet/populationen) har då ”producerat” och frambringat författare, fotografer, journalister, artister, skådespelare, regissörer o s v (och varför så många adopterade iranier uppenbarligen är konstnärligt och kreativt lagda är för mig en gåta) och en av dem är då filmregissören Peter Grönlund som slog igenom brett med den både kritikerrosade och prisbelönta långfilmen ”Tjuvheder” för tre år sedan och vars nya film ”Goliat” hade premiär igår och vari samtliga (amatör)skådespelare f ö talar utpräglad arbetaröstgötska (d v s den utpräglade s k ”öschötska” som talas bland de s k knegarna på den s k ”Öschötaslätta”).
 

Marika Carlsson nya bok ”’Såna som du ska inte va här’” bjuder på fantastiska inblickar i den transrasiala erfarenheten

Ur Marika Carlsson nya bok ”Såna som du ska inte va här” (2018) som är ”späckad” och ”pepprad” med vardagliga transras(ialitets)-erfarenheter:

När (svenska) språket (och på perfekt och flytande småländsk dialekt) och en sannolikt ”helsvensk” (liksom helt och hållet nordisk, europeisk och västerländsk) apparition i övrigt (klädstil, frisyr, mimik, kroppsspråk o s v) till en början och för ett ögonblick (och gissningsvis under 4-5 sekunder) faktiskt lyckas trumfa och ”slå ut” ras (och i just detta exempel en utlandsadopterads från Etiopien icke-vita kropp) innan ras återigen tar över och gör att en (majoritetssvensk göteborgares) hjärna tror sig höra ett språk som inte används (möjligtvis någon slags pidgin-engelska med kraftig s k afrikansk brytning) och därför svarar på (sv)engelska (och sannolikt med kraftig s k göteborgsk brytning) och därefter är (ras)ordningen återställd då transras-personer (d v s utlandsadopterade) fortfarande uppfattas som oläsbara, ologiska och monstruösa av alltför många cisras-personer (d v s de som bor i en kropp som överensstämmer med en viss nationalitet, etnicitet, majoritet, minoritet, språk, religion o s v).

41659010_10155901925760847_7752201212325265408_n.jpg

 

Om Ingegärd Gardell – Sveriges första forskare som specifikt studerade de utlandsadopterade redan på 1970-talet

Malin Ullgren intervjuar Jonas Gardell i dagens DN Kultur angående dennes nya bok ”Till minne av en villkorslös kärlek” som handlar om dennes mor Ingegärd Gardell liksom om dennes (högborgerliga, frikyrkliga och progressiva) familj och släkt i övrigt:

https://www.dn.se/kultur-noje/mamma-och-pappa-borde-kanske-aldrig-ha-blivit-foraldrar

Gardell som var psykolog vid Stockholms universitet var då Sveriges första adoptionsforskare som specifikt studerade utlandsadopterade (i första hand de s k ”Koreabarnen” som var den demografiska subkategori som närmast fullständigt dominerade den internationella adoptionens första år på 1950- och 60-talen och ända in emot 1970-talets mitt) och jag hade kontakt med henne på 1990- och 2000-talen när jag själv skrev och forskade om (och även debatterade om) adoption och adopterade.

Gardell publicerade på 1970-talet bl a en studie av 207 utlandsadopterade barn och ungdomar som var födda mellan 1956-64 och som hade ankommit till Sverige innan 1971 (och de allra flesta var då s k ”Koreabarn” och i praktiken i huvudsak flickor och ”tonårstjejer” från Sydkorea). Gardell fokuserade bl a på omställningsperioden, identitetsutvecklingen, skolmiljön samt kunskaper i svenska språket.

Det unika med Gardells studie var då att Gardell uppmärksammade s k ”negativa” utfall som få om ens några i Sverige ville tala om på 1970-talet när de utlandsadopterade i särskilt vänsterradikala, vänsterliberala och progressiva kretsar omtalades och betraktades som ”Tredje världen-barn” som hade ”räddats” till Sverige av de antirasistiska svenskarna förutom att de utlandsadopterade även var Sveriges första och under en period också största utomeuropeiska och utomvästerländska invandrargrupp.

I Gardells studie framkom det bl a att en mycket hög andel av hennes ”probander” uppvisade både svåra och långvariga omställningsprocesser för att ”bli svenskar” och ”komma in i svenskheten” liksom i svenska språket. Särskilt gällde detta de som ankom efter 6 års ålder varibland hela 64% uppvisade mycket svåra problem (aggressivitet, asocialt beteende, fysisk våldsamhet, ätstörningar, sexuell promiskuitet och destruktivt leverne o s v) enligt Gardell och totalt hade 90 av barnen eller 43% av Gardells ”probander” även brister i svenska språket.

Jag kontaktade Gardell dels för att jag var fascinerad över att hon så tidigt hade funnit att utlandsadopterade uppvisade ganska så svåra problem redan som barn och tonåringar och Gardells studie skulle ju senare på 2000-talet tyvärr bekräftas i mycket omfattande registerstudier som visar att vuxna utlandsadopterade är kraftigt överrepresenterade som missbrukare av alkohol och droger, som ”självmordsbenägna”, som ”brottslingar” och lagförda, som sjukskrivna och ”psykiskt sjuka”, som lågutbildade och arbetslösa, som låginkomsttagare, som singlar/partnerlösa, frånskilda och barnlösa o s v och detta trots att den absoluta majoriteten av de utlandsadopterade har växt upp i de s k övre skikten i Sverige (d v s bland de mest högutbildade och förmögna och ofta också mäktigaste majoritetssvenskarna).

Det jag fr a ”ville åt” av och från Gardell var dock hennes stora (pappers)kartotek som innehöll namnen (inklusive personnumren) på samtliga utlandsadopterade som hade invandrat till Sverige efter 1945 och fram tills cirka 1970 (eftersom jag var och fortfarande är aningen besatt av namnlistor och namnregister o s v) och efter flera långa och upprepade telefonsamtal (jag ringde henne typ varje år ett tag) så sade hon till slut att jag skulle få kartoteket av henne (Gardell berättade f ö bl a att hon brukade läsa mina artiklar om adoption och adopterade som jag skrev på den tiden men jag tror dock inte att hon uppskattade det jag framförde och tyckte) men i det sista (telefon)samtalet som vi hade med varandra så var hon tyvärr rätt så dement (såsom jag uppfattade det i varje fall – att hon hade ”problem med spriten” som hennes son nu skriver om att hon tydligen hade i sin nya bok märkte jag då inget av) så det slutade tyvärr med att jag aldrig fick något kartotek av henne innan hon gick bort år 2010 (och tur är väl kanske det för de utlandsadopterades och deras adoptivföräldrars och nuvarande närståendea och eventuella barns skull för jag hade väl använt Gardells kartotek i någon slags övergripande kartläggning och studie gissar jag idag).

Första publicerade dikten författad av en utlandsadopterad?

Har på sistone försökt att hitta de första textspåren efter landets 60 000 utlandsadopterade som började ankomma till Sverige fr o m 1950-talets slut och fr a och till att börja med från Sydkorea, Indien, Brasilien och Etiopien och tror nu att detta möjligen kan vara åtminstone en av de allra första publicerade texterna författade av en utlandsadopterad och min hypotes är vidare att ”Pablo” är en pseudonym men tyvärr har jag ännu inte lyckats hitta det exakta datumet när dikten trycktes i Svenska Dagbladet under en tid när Sverige var extremt vitt.
Pablo.jpg
 
1974 fanns det f ö inte fler än cirka 5500 invånare i landet som var födda i och hade invandrat från Afrika och varav möjligen en fjärdedel om inte fler än så var ”återvändande” vita svenskar som hade fötts och helt eller delvis växt upp in europeisk koloni på kontinenten medan de allra flesta andra som var ”riktiga” invandrare och som inte var svenskar var vita afrikaner (d v s vita europeiska bosättarättlingar) från fr a södra Afrika, asiatiska afrikaner (d v s s k kulierättlingar och fr a s k ugandaindier) från fr a östra Afrika vilka utgjorde knappt 1000 individer samt nordafrikaner vilka ofta utgjorde de största afrikanska ursprungsländerna (fr av Egypten, Algeriet och Marocko) en bra bit inpå 1980-talet medan de adopterade afrikanerna (fr a från Etiopien-Eritrea men också från bl a Liberia) var 100-tals redan vid 1970-talets mitt.

Även Alternativ för Sverige verkar anse att adopterade är svenskar

Icke-vita adopterade (och även blandade) har ända sedan kolonialtiden och numera för extremhögern varit något av ”lackmustestet” (d v s är det materialiteten/kroppsligheten och utseendet/”skalet” som avgör eller är det uppfostran/miljön och beteenden/värderingar som väger tyngre) för att avgöra vem som räknas till den vita, kristna, västerländska, europeiska och nationella gemenskapen och vi:et eller ej och som det verkar så anser tydligen även Alternativ för Sverige att de utlandsadopterade är svenskar och tillhör svenskheten, den svenska nationen och sina svenska adoptivföräldrar.

36413070_10155740675305847_5885775821834027008_n.jpg

 

Om Joel Mauricio Isabel Ortiz debutbok ”Sången om en son”

Rekommenderar varmt Joel Mauricio Isabel Ortiz debutbok ”Sången om en son” som är tillägnad alla adopterade och Joel är nu den fjärde av landets cirka 15 000 adopterade från Latinamerika som har publicerat sig i Sverige och på svenska:

33751475_10155670064455847_4425629293590085632_n

 

33745201_10155670064500847_3056231528775286784_n

Beckman, Lara. 2015. Hönsflickan. Från barnhemsbarn till slav. Min historia. Berättad för Kerstin Dahlin Hedenblad. Båstad: Lara Beckman.
Richardsson, Christina. 2016. Sluta aldrig gå. Från gatan i Sāo Paulo till Vindeln i Norrland. Stockholm: Forum.
Skyldberg, Carolina. 2016. Adoption. Låta själen läka. En verklig berättelse om förlåtelse, förståelse och försoning. Lerum: Visto förlag.
Stoopendaal, Andrés. 2006. Elegierna. Göteborg: Svenska Endymion.
Stoopendaal, Andrés. 2011. Maskerad. Stockholm: Norstedts.
Stoopendaal, Andrés. 2014. De federala distrikten. Stockholm: Norstedts.
Stoopendaal, Andrés. 2016. En borgerlig entropi. Stockholm: Norstedts.

 

33830457_10155670064595847_5072239205573197824_n

33788873_10155670064470847_7711352036071047168_n