Kategori: blandade

Än en gång om svenskarnas syn på blandrelationer

Intressanta jämförande siffror från den senaste s k eurobarometern som rör frågor om diskriminering (d v s kort och gott frågor om minoriteter av olika slag):

Svenskarna är som alltid nästan alltid mest eller näst mest s k toleranta i Europa inför s k blandrelationer medan öst- och sydeuropéerna nästan alltid är mest s k intoleranta inför s k blandrelationer och i båda fallen antagligen av både hetero- och homosexuell art.

Det heter ibland att Sverige är västvärldens demografiska paradis för s k blandrelationer (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) vilket Aftonbladet nyligen uppmärksammade (se bl a intervjun med mig om just Sverige, svenskarna, de s k blandrelationerna och de s k blandade eller mixade: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/AljJ85/barn-till-mixade-existerar-inte-i-vare-sig-statistik-eller-forskning) och det är också ett faktum att bortsett från flykting- och arbetskraftsinvandringen, som det ju är allra mest fokus på i dagens (migrations- och integrations)debatt, så har den s k kärleksinvandringen alltid varit omfattande till just Sverige.

Det finns därför flera invandrargrupper som knappt hade existerat i landet utan den s k kärleksinvandringen och de s k blandrelationerna och varinom en majoritet av alla invandrade har invandrat för att ingå en s k intimrelation (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) med en majoritetssvensk eller åtminstone med en svensk medborgare.

Sedan är den s k kärleksinvandringen också mycket könad – män från MENA-regionen och subsahariska Afrika invandrar t ex för att gifta sig med svenska kvinnor medan kvinnor från Öst- och Sydostasien t ex invandrar för att gifta sig med svenska män.

Intervjuad i Aftonbladet i samband med en stor artikelserie om blandade eller mixade personer i Sverige

Under midsommarhelgen har Aftonbladet publicerat en stor artikelserie som handlar om att vara blandad eller mixad i dagens Sverige – ”Mix. Vi är en av tio. En serie om att ha mixad bakgrund”.

Artikelserien består av ett stort antal intervjuer med både kända och okända blandade eller mixade såsom Tareq Taylor och en av de äldsta blandade eller mixade i landet som har en svart far och en vit svensk mor och Aftonbladets Nicole Gustafsson och Mysia Englund som ligger bakom serien uppmanar alla läsare som själva är blandade eller mixade att berätta om hur de upplever att vara blandad eller mixad på Aftonbladets hemsida.

I intervjuerna framgår det bl a att blandade eller mixade ofta misstas för att vara adopterade, att många inom gruppen har svårigheter att navigera mellan den rådande uppdelningen svenskar-och-invandrare samt sist men inte minst att det saknas en vokabulär på svenska om att vara just blandad eller mixad p g a den rådande färgblindheten.

Själv är jag intervjuad i egenskap av att vara en av ett fåtal svenska forskare som är engagerad i frågor om ras, minoriteter, vithet och svenskhet och specifikt p g a att jag till och från har intresserat mig för gruppen blandade eller mixade, som proportionellt sett utgör en mycket stor grupp i Sverige p g a inte minst många decennier av s k kärleksinvandring till Sverige från bl a Västafrika, Latinamerika, Karibien, Mellanöstern och Öst- och Sydostasien samtidigt som knappt någon forskar om gruppen. 

Den enda forskaren i Sverige som gör det – Sayaka Osanami Törngren – är också intervjuad av Aftonbladet och varför i stort sett ingen bryr sig om gruppen blandade eller mixade som en egen specifik grupp trots att gruppen är mycket stor numerärt och proportionellt sett försöker jag förklara i Aftonbladet.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/AljJ85/barn-till-mixade-existerar-inte-i-vare-sig-statistik-eller-forskning

”En av tio svenskar har mixad bakgrund, har alltså föräldrar från olika födelseländer eller vuxit upp med två eller fler kulturer. Enligt SCB är vi nästan en miljon i den gruppen, och vi blir fler och fler för varje år. Men vilka är vi, och vad har vi för erfarenheter? 


 
Vi har pratat med Tobias Hübinette, forskare och lärare inom interkulturella studier och migrationsforskning, om hur forskningen sett ut förr och hur den ser ut nu.

Enligt SCB är ungefär en av tio svenskar mixade, de har alltså föräldrar från två olika födelseländer. I din och Daphne Arbouz studie om mixade svenskar från 2019 skriver ni bland annat att Sverige kanske har den största andelen mixade människor i västvärlden. Berätta mer!

– Vi har en stor grupp svenskar med föräldrar som har samma bakgrund. Alltså svenskar vars båda föräldrar till exempel är chilenare, eritreaner eller turkar. Men de mixade svenskarna är då väldigt många fler än dem. Det är ett faktum som skvallrar om att det som ibland kallas för blandrelationer eller blandäktenskap är otroligt vanliga just i Sverige. Och så ser det inte riktigt ut i andra västländer. Jag tror att vi faktiskt slår rekord i västvärlden vad gäller blandrelationer eller blandäktenskap i förhållande till totalbefolkningen.

Varför ser det så olika ut i Sverige jämfört med andra västeuropeiska länder?

– Det finns olika generationer av mixade svenskar och många gånger handlar det om hur invandringen har sett ut i Sverige. När det kommer till arbetskraftsinvandringen på exempelvis 1960-talet var det ofta unga, ogifta män som kom hit och jobbade på svenska fabriker. De flesta återvände tillbaka till sina hemländer men en del stannade kvar och blev tillsammans med svenska kvinnor, och det var då den första större gruppen mixade svenska barn föddes. 


 
Sedan har vi det som brukar kallas för kärleksinvandringen. Den var från början kopplad till turismen när svenskarna började åka till Medelhavsregionen och senare till Västafrika eller Sydostasien. Och så har vi den grupp mixade där ingen av föräldrarna har majoritetssvensk bakgrund, där barnet kanske har ett finskt förnamn och ett arabiskt efternamn. Förutom svenska språket kan den gruppen ibland tala ytterligare två språk som de har med sig hemifrån. Många gånger har deras föräldrar träffats i förorterna. Så den här gruppen finns ju på grund av att den svenska bostadssegregationen sedan länge har sett ut som den gör. Och när man pratar med dessa personer kan de berätta fantastiska historier om hur deras föräldrar träffades. Det är verkligen i förorterna som den verkliga integrationen har ägt rum, mellan de olika invandrargrupperna och bortanför majoritetssvenskarnas värld.

Hur ser det ut i övriga Västeuropa?

– Det finns höga andelar mixade även i Frankrike, Storbritannien och Nederländerna. Men det dessa tre länder har gemensamt är att de har haft mixade personer sedan långt tillbaka i historien, på grund av deras koloniala historia. I de holländska kolonierna i Asien och i de franska kolonierna i Afrika har det funnits mixade personer ända sedan 1600- och 1700-talen. Man kan se dem på gamla oljemålningar och läsa om dem i gamla brev i olika arkiv. Där har det varit vanligt med mixade barn väldigt länge samtidigt som det ibland tidvis har funnits olika förbud mot blandäktenskap. De länderna har oavsett en annan historia än vad vi har i Sverige. Problemet här i Sverige är att det inte finns någon forskning om mixade personer.

Varför finns det ingen forskning om gruppen mixade svenskar?

– Det är en stor skandal. Ingen inom forskarvärlden i Sverige har brytt sig om den här gruppen. Förutom några enstaka personer som själva är mixade, eller har en annan bakgrund än svensk. Och det beror i grunden på att det är ett sådant otroligt fokus på att det bara finns ”svenskar och invandrare” i Sverige. Den oerhört förenklade uppdelningen ”svenskar och invandrare” är den stora förklaringen till varför man inte pratar om mixade i Sverige. Och det blir helt knasigt med tanke på att den gruppen redan är jättestor, och det föds bara fler och fler mixade. Det är så mycket kring den mixade gruppens historia som är helt oskriven i Sverige. Enligt den lilla forskning som finns berättar de som är mixade med en majoritetssvensk förälder att de känner att de ofta måste ”välja sida”. Antingen måste de vara svenskar – eller invandrare. Och det återspeglar just att den förenklade uppdelningen ”svenskar och invandrare” gäller än i dag.

Vad vet vi egentligen om barn till mixade? Hur ser den gruppen ut? 

– Barn till mixade svenskar är också redan en väldigt stor grupp men deras erfarenheter är ju helt okända. Det är bara de själva och föräldrarna till de barnen som i dag kan berätta något om hur det är att vara barn till mixade. Dessa barn existerar dock inte vare sig i statistiken eller i forskningen. Och därmed inte alls, för siffror och vetenskap bär ju på sanningsanspråk och om barnen till de mixade inte ens räknas så finns de inte. Sedan lite mer än tio år tillbaka är de mixade som har en svensk förälder sorterade under kategorin ”svensk bakgrund” i Statistiska centralbyråns, SCB:s, statistik, så just barnen till mixade svenskar försvinner därför helt och hållet i statistiska sammanhang. Det gäller även svenskar där den ena föräldern är majoritetssvensk och den andra föräldern tillhör en av de nationella minoriteterna. I dag har vi ju bara SCB:s statistik att gå efter. Det är därför missvisande att tro att alla de som sorteras under kategorin ”svensk bakgrund” är majoritetssvenskar rakt av eller betraktas som majoritetssvenskar av omgivningen. Samtidigt finns ju den färgblinda idén om att vi inte ska prata om några utseendeskillnader överhuvudtaget just i Sverige. Både mixade, och barn till mixade, är i verkligheten dock en snabbt växande grupp. Men om ingen forskar om dem och berättar om dem så är det som att den gruppen aldrig har funnits. 

Hur tror du att Sverige kommer att se på gruppen mixade i framtiden?

– Det som krävs är för det första att en gång för alla slå sönder den ålderdomliga uppdelningen att det endast skulle finnas ”svenskar och invandrare” i Sverige. För det andra måste det vara möjligt att kunna vara svensk och samtidigt något annat på en och samma gång utan att för den skull ses som mindre svensk för det. 


 
Det finns samtidigt indikationer på att gruppen mixade ändå förändrar Sverige och svenskheten. Det kanske låter dramatiskt men det är ju inte minst den potentialen som de mixade bär på. Så fort de mixade blir lite mer självmedvetna om sin plats på jorden och om sin relation till svenskheten, så tror jag att det kan hända jättemycket framöver. Kända mixade svenskar gör ju sedan länge exempelvis en enorm skillnad när det kommer till representation. Kolla bara på deltagarna i årets Melodifestivalen. Ungefär en av fyra av deltagarna är mixade. Och detta gäller inte bara populärkulturen, även inom idrotten och i många andra branscher är mixade sedan länge väl representerad. Att gruppen redan är så stor, och bara fortsätter att växa, måste ju någonstans göra att det någon gång sker en förändring så att forskare och andra till slut vill synliggöra gruppen mixade svenskar i framtiden.

Ordlista

Mixad
En svensk variant av det engelska ordet ”mixed” som syftar till ”mixed race”. Personer som har föräldrar eller släktingar med olika etniska ursprung.

Blandrelation, blandäktenskap
Ett par som har en relation eller äktenskap där parterna tillhör olika grupper. Exempelvis par med olika etniska ursprung. 

Mellanförskap
Mellanförskap kan innebära att man inte upplever att man tillhör endast en samhällsgemenskap. 

Dikotomi
En helhet i två separata delar. De två delarna som har bildats är varandras komplement/motsats.

White passing
Engelsk term som innebär att en person som anses tillhöra en etnisk grupp blir accepterad, kan passera, som en del av en annan grupp. 

Colorism
Ett begrepp som synliggör hur strukturell ojämlikhet drabbar individer som rasifieras som icke-vita på olika sätt, beroende på hur man rasifieras. Icke vita personer med ljusare hudfärg har exempelvis privilegier och fördelar i relation till personer med mörkare hudfärg. 

Person of color, POC
Beskriver människor som är icke-vita.”

Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten

Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.


Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.


Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.


Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.


Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.


Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.


När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.


Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.


År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.


Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.


Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.


Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.


Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.

Om Kamala Harris och de icke-vita blandade

Som den s k rasfixerade forskare jag väl onekligen är (om en som jag självbetecknar sig som svensk kritisk ras- och vithetsforskare i offentligheten och i högskole- och forskarvärlden sedan många år tillbaka, och det gör maximalt ett dussintal svenska forskare i övrigt förutom mig själv, så är det väl helt enkelt ens yrkesplikt att just försöka se ras och förstå ras samt analysera och studera ras i alla möjliga och omöjliga sammanhang) och den mest s k rasfixerade forskaren i landet enligt de allra flesta andra forskare och inte minst enligt det s k svenska folket, så kan jag så klart inte låta bli att notera att Biden använde den under den gångna BLM-sommaren så välbekanta termen ”racial justice” (rasjämlikhet eller rasrättvisa på svenska) samt att det entourage som omgav Biden under dennes presidentinstallation uppvisade en mångfaldsnivå som inte stod särskilt långt från Obamas dito när dennes presidentinstallation ägde rum och inte minst så avspeglade den hur den amerikanska totalbefolkningen faktiskt ser ut numera.


Dock är det som alltid fascinerande att konstatera att svenska medier har svårt att kategorisera och benämna Kamala Harris. Oftast beskrivs hon som svart rakt av såsom Obama gjorde och även om jag mycket väl känner till att både Harris och Obama kan betecknas som svarta även i USA så vet ALLA amerikaner att de båda också är blandade eller mixed-race och inget annat och att Harris också är halvasiat liksom att Obama även är halvvit.


I Sverige där de allra allra flesta fortfarande tänker dikotomt (d v s modernistiskt), d v s antingen är en man eller kvinna, hetero eller homo, arbetar- eller medelklass och i detta sammanhang invandrare eller svensk samt svart eller vit så finns det helt enkelt ingen vare sig språklig, akademisk, social eller kulturell plats för personer som är blandade eller mixed-race, d v s det går inte att rent språkligt ens tala om blandade eller mixade på svenska utan att anklagas för att vara rasist, det går inte att forska om blandade eller mixade och vare sig kvantitativt eller kvalitativt trots att de icke-vita blandade eller mixade utgör en mycket stor demografisk subgrupp inom det icke-vita Sverige (det handlar om kring 200 000 icke-vita blandade eller mixade varav cirka 30 000 är blandade svarta eller blandade afrosvenskar vilka nästan alla har en svart pappa och en vit mamma och åtminstone 70 000 om inte fler är blandade asiater varav nästan alla har en asiatisk mamma och en vit pappa och de resterande 100 000 har då en förälder från den s k MENA-regionen, Latinamerika eller från andra delar av världen samt en vit förälder) och i det svenska samhällsbygget och i den svenska samtidskulturen finns det inget som helst diskursivt, politiskt, kulturellt eller socialt utrymme för att betrakta de blandade eller mixade som en egen kategori eller grupp i det svenska samhället trots att det fullkomligen vimlar av blandade eller mixade som är kändisar på olika sätt i dagens Sverige (mängder av svenska artister, musiker, författare, konstnärer, dansare, skådespelare o s v är då de facto blandade eller mixade liksom mängder av svenska forskare, politiker, journalister och ”celebrities” av olika slag).

Åtminstone ett blandat barn som föddes under Koreakriget och som antagligen adopterades bort till Väst hade en svensk biofar

Under Koreakriget befann sig 100 000-tals västerländska män i både Nord- och Sydkorea under de tre år som kriget varade och 1000-tals s k blandade eller mixade barn (d v s med koreanska kvinnor som mödrar) kom till och föddes p g a våldtäkter, sexuella övergrepp och prostitution och ibland säkert också av ren kärlek.

Bland dessa miljontals västerländska män varav de allra flesta var mellan 18-25 år gamla och ungkarlar befann sig också något hundratal svenska män, vilka tjänstgjorde vid Svenska Röda korsets sjukhus i Busan i sydöstra Sydkorea och fram tills nu har jag inte trott att någon av dessa svenska män fick barn med någon koreanska men nu visar det sig att så faktiskt skedde. Det handlade då om läkaren Olof ”Olle” Henschen-Nyman som med all säkerhet fick en son med en kvinna i Busan under brinnande Koreakrig och nu söker ”Olles” son i Sverige efter sin halvbror som antagligen blev bortadopterad till något västland och antagligen till USA.

I’m searching for an unknown half sibling in or from Korea

Om att vara imperiebyggare och om att inte vilja vara det

Att bygga ett kolonialimperium och att vara ett imperium och erkännas som ett imperium byggde på frågan om jurisdiktion över både territorier och människor och kanske kan det inte bli mer pedagogiskt tydligt än så här (ur Rachel Rains Winslows bok ”The best possible immigrants. International adoption and the American family” från 2017):


Ända fram tills efterkrigstiden och under Kalla kriget (d v s mellan 1940- och 90-talen) styrde ett flertal europeiska stater över territorier och människor utanför Europa såsom britterna i Sydasien, Karibien och södra och östra Afrika, fransmännen i Sydostasien, Västafrika och Oceanien eller portugiserna i bl a Macao ända fram tills 1999.


Det ”normala” för européernas del var att betrakta och behandla dessa territorier och dess invånare utanför Europa som en slags förlängd del av imperiemetropolen och ”moderlandet” och i exempelvis de franska kolonierna i Sydostasien blev de blandade eller mixade barn som föddes där med mestadels franska fäder och ”infödda” mödrar en del av det franska imperiet/nationen p g a att den franska lagstiftningen var anpassad för imperiebyggande.


När USA (eller för den delen även Ryssland i form av Sovjetunionen) förde krig i andra länder under efterkrigstiden och Kalla kriget och när amerikanska soldater fick barn med ”infödda” kvinnor på plats i samband med konflikter, ockupationer och invasioner betraktades de blandade eller mixade barn som föddes p g a dessa s k bland(intim)relationer (och mestadels med vita eller svarta amerikanska fäder och ”infödda” mödrar) dock inte som amerikaner då USA just inte odlade en självbild som varande ett (kolonial)imperium och dess lagstiftning var därför inte anpassad för imperiebyggande på samma sätt som de europeiska imperiemakternas lagstiftningar var.


I sin bok ”How to hide an empire. A history of the greater United States” från 2019 har Daniel Immerwahr i stället benämnt den amerikanska efterkrigstida stormaktstiden (d v s den s k Pax Americana-perioden som kan sägas ha tagit slut med Trump) som ett slags pointillistiskt imperium som övertog den typ av ojämlika avtal som européerna hade påtvingat Kina mellan ca 1850-1950 och som handlade om att tillskansa sig en blandning av frihandelsavtal, extraterritorialrätt och straffrihet för de egna medborgarna i Kinas kuststäder i stället för att kolonisera, ta över och styra över hela Kina (vilket hade varit extremt kostsamt). På så sätt kunde USA genom exempelvis en enda militärbas i ett visst land kontrollera landet ifråga samtidigt som de amerikanska företagen fick förmånliga villkor där och de amerikanska soldaterna slapp samtidigt lyda under landets ifråga lagstiftning (så är t ex fallet än idag vad gäller de amerikanska soldaterna i Sydkorea).


Samtidigt var det just ”tack vare” de europeiska imperiemakternas imperiebyggande-lagstiftningar som Europa kom att ta emot mycket stora grupper av utomeuropeiska invandrare från kolonierna redan fr o m 1940-talet slut och framåt då exempelvis de franska utomeuropeiska koloniernas invånare kunde invandra till imperiemetropolen och ”moderlandet” Frankrike på grund av att Frankrike just betraktade och behandlade sina territorier och dess invånare utanför Europa som en del av det franska imperiet/nationen.

Varför vill så få blandade bli kallade blandade och varför blir så många föräldrar till blandbarn så upprörda över att någon/jag talar om deras barn som just blandade?

På sistone har av någon anledning allt fler både föräldrar till blandbarn och blandade själva kontaktat mig på olika sätt och uttryckt att de inte vill att jag fortsätter att kalla deras barn (som ibland kan vara vuxna) eller dem själva (som ibland kan vara ungdomar men oftast vuxna) för just blandade och i många fall vill de inte att jag ska skriva om och forska om dem överhuvudtaget (”sluta kalla mitt barn för blandbarn”, ”kalla mig för h-e inte blandad” o s v).
XXX.jpg
 
Det ska också sägas att genom åren har mängder med både adoptivföräldrar och adopterade kontaktat mig på olika sätt och uttryckt exakt samma irritation och ilska över att jag skriver om och forskar om adoptivbarn/adopterade som en specifik grupp och benämner dem som transras-personer mm (”mina barn är som vilka andra barn som helst förutom att jag inte har fött dem själv, sluta peka ut dem som en specifik grupp”, ”sluta forska om mig nu, jag har inget som helst att göra med andra adopterade och jag ser mig inte ens som adopterad utan jag är bara jag och inget annat” o s v).
 
Med blandbarn och/eller blandad/e menar jag här de/n som har en vit och en icke-vit förälder och denna grupp är då kanske större i Sverige proportionellt sett än i de allra flesta andra västländer då de infödda majoritetssvenskarna har ”blivit ihop med” och fått barn med icke-vita personer ända sedan 1960-talet. Det heter då ibland att Sverige inte bara är ett paradis för utlandsadoptioner utan också ett paradis för s k blandrelationer och blandäktenskap (d v s proportionellt sett i relation till folkmängden).
 
Det finns då idag närmare 200 000 blandade enligt denna definition och många föddes igår (eller så föds de idag) och är därmed 0 år gamla medan andra kan vara i 60-årsåldern vid det här laget och de allra flesta är nog i åldrarna 15-50 just nu skulle jag tippa på.
 
Av dessa 200 000 blandade är cirka 30 000 blandade afrosvenskar (d v s svarta blandade, och nästan alla har då en svart pappa och en vit mamma) och åtminstone 70 000 om inte fler än så har asiatisk bakgrund (d v s blandade asiater, och nästan alla har då en asiatisk mamma och en vit pappa) och de resterande 100 000 har då en förälder från den s k MENA-regionen eller Latinamerika eller för den delen från Sydasien och andra delar av världen samt en vit förälder.
 
Till viss del handlar nog irritationen, kritiken och ilskan om att jag själv inte är blandad och att det anses konstigt att jag därför engagerar mig i och intresserar mig för gruppen. För min del har det dock handlat om att i alla fall jag anser att det finns många likheter och paralleller mellan adopterade och blandade och många adopterade är dessutom blandade.
 
Jag anses därmed s a s inte ha någon som helst rätt att representera de blandade i landet då jag själv är adopterad och inte blandad på något sätt (det har jag f ö ett DNA-testbevis på, d v s jag är 100% asiat genetiskt-medicinskt sett och har osannolika 0% vita europeiska gener i min kropp).
 
Alltmer tror jag dock att det faktiskt handlar om beteckningen (att namnge någon/t betyder ju också i förlängningen att kategorisera, räkna och definiera och därför i sämsta fall att stigmatisera, exkludera och essentialisera) blandade i sig och bakom aversionen mot benämningen blandade hittas antagligen också en önskan om att inte vara en specifik demografisk subkategori trots att 200 000 personer är en rejält stor grupp i ett så befolkningsmässigt litet land som Sverige (de adopterade är då t ex bara 60 000) och därmed om en önskan om att helt enkelt bara ”få vara ifred”, vilket i slutänden innebär att få vara svensk och inget annat (”jag vill inte att du ska göra att mitt barn sticker ut”, ”jag vill inte sticka ut” o s v).

Var hela det koloniala projektet kanske inget annat än ett gigantiskt ”sexprojekt”? Om de icke-vita och vita kvinnornas roll i det europeiska och västerländska imperiebyggandet och om blandbarnens och de blandades betydelse för de globala och post/koloniala rasrelationerna

Litteraturvetaren Merete Mazzarella skriver idag om Julie Peakmans bok ”Licentious worlds. Sex and exploitation in global empires”, och frågar sig om det koloniala projektet egentligen inte var ett enda gigantiskt ”sexprojekt” utöver kyrkans jakt på nya själar, militärens jakt på nya segrar, handelskompaniernas jakt på nya vinster, forskarnas jakt på nya upptäckter och de europeiska furstarnas och staternas jakt på nya länder mot bakgrund av att 80-90% av de européer som ”upptäckte”, besökte, reste till och bosatte sig i länderna och kolonierna utanför Europa utgjordes av (unga) män ända fram tills 1800-talet och fram tills att den jättelika europeiska massutvandringen till bosättarkolonierna över haven inleddes på allvar.
 
Det är också ett faktum att de europeiska männens (mass)övergrepp och (mass)våldtäkter på och (mass)bortrövande av infödda kvinnor gång efter annan var själva grundorsaken till och startskottet för de otaliga krig och konflikter som rasade mellan européerna och de infödda i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Afrika, Asien och Oceanien mellan ca 1500-1800 och även långt senare än så:
 
En massaker på vita män som hyllas i både dagens Nord- och Sydkorea är exempelvis dödandet av det amerikanska fartyget General Shermans hela besättning som ägde rum i augusti 1866 i närheten av Pyongyang efter att de amerikanska männen sades ha börjat förgripa sig på koreanska kvinnor. I Nordkorea heter det t o m att landets nuvarande ledare Kim Jong-uns farfars farfar deltog i dödandet av de vita amerikanska männen som visserligen ledde till en amerikansk straffexpedition och invasion fem år senare och att Korea till slut tvingades öppna sig för Väst som det antagligen sista stora landet på jorden att behöva göra det.
 
Peakmans bok ”återinstallerar” m a o kvinnans avgörande roll och betydelse i det koloniala projektet och i imperiebyggandet och det gäller både de infödda icke-vita kvinnorna och de vita europeiska bosättarkvinnorna och deras efterkommande.
 
Medan flera icke-vita kvinnor som inledde s k intimrelationer med vita män (och i detta fall har det nog ingen betydelse om de gjorde det av kärlek eller ej men naturligtvis uppstod också en mängd s k intimrelationer över de s k rasgränserna i kolonierna som byggde på äkta kärlek mellan de vita männen och de infödda kvinnorna) kom att spela en avgörande roll som s k ”översättare” och verkade som tolkar, vägvisare och interkulturella ”go-betweeners” och ”brokers” mellan européerna och de infödda så kom de utvandrade vita bosättarkvinnorna från Europa att bilda grunden till bosättarstaternas framväxt i Nord- och Sydamerika, Nordafrika, södra Afrika, Östafrika och Australasien på 1800- och 1900-talen.
 
Utan de miljontals vita kvinnor som valde att lämna Europa under dessa århundraden (och i detta fall har det nog ingen betydelse om de gjorde det frivilligt eller ej och av kärlek eller ej då många av dem blev bortgifta men naturligtvis uppstod också en mängd s k intimrelationer i kolonierna som byggde på äkta kärlek mellan de vita männen och de utvandrade vita bosättarkvinnorna) hade bosättarstaterna och bosättarkolonierna aldrig just kunnat bli vita bosättarstater och vita bosättarkolonier, d v s det krävdes en tillräcklig ”kritisk massa” av heterosexuella ”rasseparatistiska” och ”helvita” äktenskap som ledde till att ”helvita” barn föddes i tillräckligt stor mängd för att till slut kunna skapa alla dessa kopior av Europa över haven som bosättarstaterna till slut kom att utvecklas till.
 
Kolonierna över haven fungerade f ö också som något av en ”frizo för Europas alla icke-heterosexuella och många var de fr a icke-heterosexuella män som valde ett liv och en ”karriär” i någon koloni för att kunna leva mer fritt bland de infödda än i det på den tiden religiösa, heteronormativa, pryda och patriarkala Europa.
 
De miljontals s k blandbarn som under århundradena kom till p g a alla s k intimrelationer över de s k rasgränserna ledde till hela s k etnogeneser av nya demografiska subgrupper och s k rasminoriteter som gick under en mängd olika beteckningar i de olika imperierna.
 
De blandade kom fr a att spela en viktig roll under den senkoloniala epoken mellan ca 1900-60 när 100 000-tals blandade barn och blandade vuxna i Europas alla kolonier hamnade i fokus för omfattande politiska och offentliga debatter om just s k intimrelationer över de s k rasgränserna, om de vita männens s k gränslösa sexuella begär efter infödda icke-vita kvinnor och om de blandades prekära situation.
 
Många blandade i kolonierna över haven under senkolonial tid kom också att spela en viktig roll som objekt för vita kvinnors kristna och feministiska välgörenhetsprojekt och senare också som några av de första adoptivbarnen som togs till Europa för att ”räddas” från de ”primitiva” infödda i kolonierna och från de predatoriska vita bosättarmännen där, som sades ha blivit ”djuriska” ”sexmaskiner” som sades ha korrumperats av sexuella förbindelser med de ”lösaktiga” och ”liderliga” icke-vita kvinnorna.
 
De blandade kunde dessutom betraktas som potentiella ”rasförrädare” av de vita bosättarna, som när som helst tänktes kunna ”gå över till” sina icke-vita biologiska mödrars sida och välja den antikoloniala kampen och bli symboliska s k ”patricider” eller fadersmördare (d v s i den vita bosättarfantasin kunde blandbarnen föreställas som att de en dag som vuxna t o m skulle komma att döda sina vita biologiska pappor) medan de betraktades som både ”smutsiga” (då de hade vita män som biologiska fäder) och mer ”civiliserade” av de icke-vita infödda (då de ofta växte upp nära de vita på speciella barnhem, i speciella skolor, i speciella stadsdelar o s v).
 
Denna ambivalenta syn på de blandade gjorde att de blandade nästan alltid kom att bli utsatta, förföljda och förtryckta efter avkoloniseringen och självständigheten, då de kom att via sina s k ”halvvita” kroppar symbolisera den vita imperiemakten, och i många fall valde européerna helt enkelt därför ta med sig alla ”sina” blandbarn och blandade vuxna ”hem” till Europa på 1950- och 60-talen för att de inte skulle råka illa ut och t o m dödas.
 
När det amerikanska imperiet etablerades under Kalla kriget och efterkrigstiden och när 100 000-tals blandbarn kom till p g a de vita och svarta amerikanernas s k intimrelationer över de s k rasgränserna med de infödda kvinnorna upprepades sedan denna process: De blandade betraktades återigen som symboler för det vita imperiet (med alla sina vita och svarta soldater) och blev utsatta för förtryck och marginalisering i den s k Tredje världen och just därför kom de att bli adopterade till USA och till Väst på 1950-, 60-, 70- och 80-talen.
 
”De fungerade som förhandlare, öppnade bordeller, bedrev handel och medlade fred. Men mest av allt blev kvinnorna hänsynslöst utnyttjade. Historikern Julie Peakman har skrivit en rikt illustrerad bok om kvinnornas ofta bortglömda roller under femhundra år av kolonisering.”
 
 
”Imperiebyggandets historia har traditionellt varit äventyrsberättelser med manliga hjältar, och också när synen på imperialism förändrades så att hjältarna blev skurkar har man tenderat att nog så aningslöst fortsätta att föreställa sig att alla med minsta betydelse i berättelserna måste vara män. För feministiska historiker blir det särskilt provocerande när en manlig historiker – Robert Johnson – i sin bok ”Imperialism” från 2003 visar att han förvisso tänkt på kvinnorna men sedan uttrycker sig såhär: ”Problemet är att den som försöker skriva in en roll för kvinnorna riskerar att överdriva deras betydelse.”
 
(…)
 
”Det börjar med de spanska conquistadorernas ankomst till Sydamerika. Från Haiti skrev Columbus ett brev till sin drottning i vilket han omtalade ursprungsbefolkningen i entusiastiska ordalag: ”De är ett kärleksfullt folk utan all girighet och de duger till allt. Jag försäkrar Ers höghet att det inte finns något bättre land eller folk.” Vid återresan till Spanien lämnar han kvar 39 beväpnade män med uppgiften att bygga ett fort, men vid hans nästa besök visar det sig att fortet och hela bosättningen är utplånade. Mannarna hade svikit lokalbefolkningens tillit och gästfrihet, i stället för att förhandla hade de börjat plundra och framför allt hade de kidnappat kvinnor, tills ”varje spanjor hade fem kvinnor att förlusta sig med”, som ett ögonvittne rapporterade. Kvinnor som försökte göra motstånd misshandlades, några fick händerna avskurna.
 
Inte nog med att conquistadorerna var övertygade om att de som kristna fritt kunde ta för sig av allt som tillhörde icke-kristna, de kom som erövrare, många av dem var tidigare fängelsekunder och de såg inte kvinnorna som människor utan som krigsbyte. Begripligt nog fick den manliga befolkningen nog och slog ihjäl inkräktarna. När Columbus kom tillbaka följde en massaker på männen och massvåldtäkter på kvinnorna av vilka hundratals togs som slavar.
 
Det här var ett mönster som skulle upprepas om och om igen på olika håll i världen – och som fortfarande upprepas när olika militära styrkor använder massvåldtäkter och kidnappningar som ett medel för att kuva en fiende.
 
Mönstret var ett annat när koloniseringen var civil snarare än militär. De som kom till Nordamerika för att bedriva handel var beroende av att få ”indianernas” förtroende. Därför – och på grund av det kraftiga kvinnounderskottet – var det inte ovanligt att de tidiga bosättarna gifte sig med ”indianer”. ”Indianprinsessan” Pocahontas – i dag mest känd som Disneyfigur – ska enligt traditionen ha räddat livet på den fromme brittiske tobaksodlaren John Rolfe som hon sedan gifte sig med, men historiker tror att hon snarare träffade honom när hon själv tagits som gisslan av engelsmännen som ville tvinga hennes far att utväxla fångar. Hon var hursomhelst en av de inte alldeles få intelligenta kvinnor som kunde förhandla för sitt folk, men hennes slut blev sorgligt. Hon fördes till England där hon väckte stor uppmärksamhet vid hovet men insjuknade i tuberkulos och dog 1617, bara 21 år gammal. Hennes öde kan ses som symboliskt: det var bara i början som relationerna mellan ursprungsbefolkningen och de vita var goda.”
 
(…)
 
”Med tiden sågs blandäktenskap med alltmer oblida ögon. För Australiens del ville en brittisk politiker – Lord Sydney – lösa problemet med kvinnounderskottet genom att kidnappa kvinnor från Tahiti, men den kreativa idén förverkligades aldrig. Där, såväl som i Amerika, Indien och Afrika, började man i stället importera kvinnor från hemlandet, kvinnor som tog med sig hemlandets seder och var ivriga att skapa borgerlig hemtrivsel – samtidigt som de höll ett svartsjukt öga på ursprungsfolkens kvinnor. Kvinnorna bidrog effektivt till att etablera en systematisk rasåtskillnad.
 
Särskilt påtaglig var rasåtskillnaden naturligtvis i slaveriets USA. Vid 1800-talets början hade kolonialismen redan plundrat Afrika i närmare 300 år, och ingalunda bara på naturresurser som guld och elfenben utan också på människor. Redan före 1800 hade mer än 300 000 människor skeppats ut till Amerika, under första hälften av 1800-talet kom lika många till och 1860 hade landet fyra miljoner slavar. Slavar kunde paras som kreatur, starka män med dugliga kvinnor, i hopp om god avkomma.
 
Eftersom svarta kvinnor uppfattades som liderliga stod det ägarna fritt att utnyttja dem, svarta män ansågs sexuellt omättliga och därför farliga. Blotta rädslan ledde till att hundratals män åtalades för våldtäkt på vita kvinnor och dömdes också i de fall där kvinnan tog tillbaka anklagelserna. Vita kvinnor som hade sex med en svart man blev utfrysta, männen riskerade att bli lynchade eller åtminstone kastrerade.”

Reflektioner kring de svenska asiaterna (än en gång)

Gårdagens stora reportage i Expressen om de thailändska och asiatiska kvinnornas situation i Sverige som lever i heterosexuella s k blandrelationer och i heterosexuella s k internationella äktenskap med svenska män bär verkligen syn för sägen:
EP.jpg
 
 
Sedan 1980- och 90-talen har miljoner svenskar och fr a majoritetssvenska män rest till och besökt Thailand och de andra länderna i Stillahavsasien. Faktum är att fler svenskar numera någon gång i livet har besökt länderna i Nordost- och Sydostasien än USA och med all säkerhet än Latinamerika, Afrika, Mellanöstern, Sydasien eller Oceanien. Naturligtvis dominerar fortfarande våra grannländer plus Sydeuropa som de allra största resmålen för svenskarna men därefter kommer då idag Stillahavsasien.
 
Ingen annanstans i världen utanför Väst är könsobalansen heller så stor som bland de 100 000-tals svenska och västerländska s k expats som bor och lever i Stillahavsasien. Det heter ibland att av alla svenskar som bor i t ex Japan, Sydkorea, Thailand, Filippinerna, Taiwan, Hongkong, Vietnam eller Kina är uppemot 75% män om inte mer än så till skillnad från svenskarna i exempelvis Afrika och Latinamerika där könsbalansen är mer jämn och t o m i många länder till de svenska s k expat-kvinnornas favör (d v s svenska kvinnor är fler än svenska män i många länder i t ex Sydamerika och subsahariska Afrika). Bara i Thailand bor det idag uppemot 25 000 permanentboende svenskar och sammanlagt uppgår antalet svenska s k expats i regionen åtminstone till 60 000 individer varav då den absoluta majoriteten är män.
 
Alla som har besökt något eller några av länderna i Nordost- och Sydostasien och fr a de stora städerna vet att gatubilden och det offentliga rummet fullkomligen vimlar av västerländska män medan det är ovanligt och i vissa stadsdelar och områden i ett visst land närmast konstigt att se västerländska kvinnor där. Detta händer då även de ”bästa”/”sämsta”, d v s även en sådan som jag kan då ibland bli rejält förvånad över att springa på och få syn på en vit västerländsk kvinna i vissa stadsdelar i exempelvis Osaka, på landsbygden i Taiwan, i vissa kvarter i Shanghai, i vietnamesiska Da Nang eller i sydkoreanska Taejon.
 
Vidare har inget s k folkslag i västvärlden bildat familj i lika hög grad, d v s per capita, som majoritetssvenskarna med människor som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien.
 
Tack vare utlandsadoptionerna och blandäktenskapen och tack vare att de har pågått non-stop i långt över ett halvt sekel, d v s utan något slags uppehåll överhuvudtaget sedan 1960-talet och framåt, har idag i praktiken samtliga majoritetsinvånare en asiat i sin familj och släkt och åtminstone någon asiat i sin s k extended family-nätverk såsom en flicka från Kina som någon i släkten har adopterat, en manlig kusin som är heterosexuell och gift med en kvinna från Filippinerna eller ett lesbiskt syskon som är ihop med en blandad/mixad asiatisk kvinna som har en mor från Thailand och en svensk far.
 
Ingen annan utomeuropeisk ”invandrargrupp” står då så nära majoritetsbefolkningen som just asiaterna p g a att de allra flesta av de över 220 000 invånare som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien bor och befinner sig i Sverige idag p g a någon slags juridisk-biologisk och/eller social-genetisk relation till en svensk person.
 
Faktum är att av dessa över 220 000 personer så bor och befinner sig med stor sannolikhet uppemot 2/3 i ett hushåll och i en bostadsenhet där även en icke-asiatisk person är folkbokförd och skriven och oftast en majoritetssvensk person. Det bor t o m asiater längs Strandvägen på Östermalm, i villorna i Bromma eller för den delen i de små samhällena på Österlen eller i byarna i Västerbotten där annars mycket få invånare med utomeuropeisk bakgrund går att hitta.
 
Sedan finns det självklart också asiatiska heterosexuella s k endogama invandrarfamiljer där både mannen/fadern och kvinnan/modern är asiater och där barnen är s k helasiater och det finns också asiater som bor ensamma i ett hushåll och är s k singlar och fr a gäller det 1000-tals asiatiska män i Sverige, som vare sig de är hetero- eller icke-heteros av någon/några anledning/ar verkar ha mycket stora svårigheter att hitta en partner överhuvudtaget och åtminstone i statistikens värld. Vidare finns det naturligtvis också hemlösa asiater.
 
Detta betyder så klart heller inte att det också finns exempelvis sverigefinnar eller svenska latinos/as som har adopterat flickor från Vietnam, svenska judiska heterosexuella män som har gift sig med kinesiska kvinnor, svensk-iranska dito som har gift sig med sydkoreanska kvinnor eller svensk-turkiska homosexuella män som är tillsammans med blandade asiatiska män, för det gör det då också.
 
Allt detta innebär helt enkelt att ingen annan utomeuropeisk ”invandrargrupp” är så biologiskt-genetiskt ”uppblandad” som just asiaterna tack vare utlandsadoptionerna och blandäktenskapen och nästan alla majoritetssvenskar som är under 50-60 år idag har växt upp med en vän eller en bekant som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien och åtskilliga av dem har någon gång i livet även ”varit ihop” med en sådan person även om de inte är det just idag.

 

Ny rapport om ”andrageneration:arna” och de blandade

SCB publicerade idag en rapport som enbart handlar om de inrikes födda med utländsk bakgrund – ”Migration, barnafödande och dödlighet. Födda 1970–2018 efter föräldrarnas födelseland” – d v s om alla invånare i landet som är inrikes födda mellan 1970-2018 och som har en eller två utrikes födda föräldrar, d v s i praktiken om de blandade och de s k ”andrageneration:arna”.
88273857_10157230260670847_5892316799327797248_o.jpg
 
Rapporten visar bl a följande vad gäller ”andrageneration:arna”:
 
– Uppemot 25% av alla ”andrageneration:are” har växt upp i eller bor i ett hushåll som är ett flergenerationshushåll – t ex växer de upp med en mormor eller en farfar förutom föräldrarna.
– ”Andrageneration:arna” flyttar i högre utsträckning inom landet än andra grupper och flyttar också oftare utomlands.
– ”Andrageneration:arna” bor oftare kvar hemma som vuxna än andra grupper: Uppemot 25% av alla ”andrageneration:are” i åldrarna 27-29 år gör exempelvis det.
– ”Andrageneration:arna” som har flyttat hemifrån bor oftare med en partner och är oftare gifta än andra grupper.
– ”Andrageneration:arna” som har barn får barn tidigare än andra grupper. Samtidigt är andelen ”andrageneration:are” som är barnlösa högre än hos andra grupper.
– ”Andrageneration:arna” som har barn får oftare tre barn (eller fler än så) än andra grupper.
– Dödligheten bland ”andrageneration:arna” är högre än bland andra grupper.
89184637_10157230261035847_7227938773823127552_o.jpg
 
”Andragenerationskvinnor” födda 1985–89 har i lägre utsträckning en majoritetssvensk partner än de äldre ”andragenerationskvinnorna” som är födda 1970-74 – 36% respektive 62%. ”Andragenerationsmännen” har också i lägre utsträckning en majoritetssvensk partner utifrån samma uppdelning – 43% respektive 59%. Det är ingen större skillnad mellan andelen ”andrageneration:are” som har en blandad partner vilket rör knappt 10% av ”andrageneration:arna”. Det är en större andel ”andrageneration:are” som har en partner som också är ”andrageneration:are” i den yngre födelsekullen – för både män och kvinnor har andelen ökat från 10% till drygt 20%. Andelen ”andrageneration:are” med en invandrad partner har också ökat utifrån samma uppdelning. Ökningen är mindre för männen, från 21% till 25%, än för kvinnorna, från 22% till hela 36%. I ungefär hälften av dessa parbildningar är partnern född i samma land som den ena föräldern och det är lite vanligare för kvinnor än för män.
 
Ungefär 75% av de blandade som har en partner, har en majoritetssvensk partner. För män är det ingen skillnad mellan de yngre och de äldre men för kvinnor är det en något mindre andel i den yngre gruppen. Ungefär 10% av de blandade har en partner som också är blandad och 5% en partner som är ”andrageneration:are”. Drygt 10% av de blandade har slutligen en partner som är invandrad och andelen är något högre för de yngre kvinnorna.
 
Drygt 80 procent av majoritetssvenskarna har en partner som också är majoritetssvensk. Det är inte någon större skillnad mellan kvinnor och män när det gäller andelen som har en partner med någon utrikes född förälder eller en partner som är född utomlands. Knappt 8% av majoritetssvenskarna har en partner som är blandad, knappt 3% har en partner som är ”andrageneration:are” och 7% en invandrad partner.