Kategori: blandade
Ett möte med Ai-Liens barnbarn
Igår deltog jag på Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm och träffade då av en ren slump de två barnbarnen till en av de första kinesiska invandrarna i landet.
Det handlar om barnbarnen till den blandade eller mixade Ai-Lien som ankom till Sverige som 11-årig flicka strax efter krigsutbrottet 1939. År 1948 ska det ha funnits endast ett 20-tal folkbokförda kineser i Sverige varav de flesta nog tillhörde den kinesiska beskickningen i Stockholm och en av dem var just Ai-Lien.
Ai-Lien var dotter till den kvinnliga svenska missionären Elin som också drev ett pensionat i Beijing och den kinesiske mannen Jen Tichien som var officer i Kuomintang – d v s i Chiang Kai-sheks nationalistparti – och hon föddes 1929 och växte upp i den på sin tid mycket stora västerländska expatmiljön i Kinas nuvarande huvudstad och lärde sig tala både mandarin, engelska och svenska.
Elin och Tichien var något så ovanligt som ett gift par som bestod av en vit västerländsk kvinna och en kinesisk och asiatisk man – det absoluta flertalet av alla (hetero)par som existerade vid denna tid i Stillahavsasien som utgjordes av s k blandäktenskap över de s k rasgränserna bestod precis som idag annars av vita män och asiatiska kvinnor.
Ai-Lien själv var inte den första blandade eller mixade personen med en svensk och en asiatisk förälder – sådana barn hade manliga anställda vid Svenska ostindiska kompaniet gett upphov till redan på 1700-talet – men hon var definitivt en av de första av dem som invandrade till Sverige då flertalet av de blandade eller mixade barnen regelmässigt lämnades kvar i Asien med sina asiatiska mödrar när de svenska männen återvände hem till Sverige.
När kriget mellan Japan och Kina eskalerade under 1930-talets andra hälft flydde Elin och Ai-Lien till Sverige via transsibiriska järnvägen och Sovjetunionen. Elin och Ai-Lien bosatte sig i Hedemora där Elins föräldrar bodde men pappan Tichien lyckades aldrig ta sig ut från Kina och stupade antagligen någon gång under Andra världskriget eller under det efterföljande inbördeskriget mellan Chiangs nationalistsida och Maos kommunistsida.
När Ai-Lien blev vuxen åkte hon flera gånger tillbaka till Kina för att leta efter sin kinesiske pappa – även under kommunisttiden efter att Mao hade segrat i Kinesiska inbördeskriget 1949 gjorde hon det men hon hittade honom aldrig. Ai-Lien gick sedan bort 2012.
Ai-Lien kände f ö även Hanna Cheng som hon var nästan jämnårig med och som hade tagits om hand av en annan kvinnlig svensk missionär vid namn Malin Blomqvist. Hanna gifte sig sedan med en kinesisk man vid namn Johnny Cheng och tillsammans flydde de till Sverige efter Maos seger i inbördeskriget och blev de första som importerade kinesisk mat till Sverige och inte minst soja under varumärket Mrs. Cheng’s.
Om det icke-vita Sveriges tidiga historia och om de första spåren av ett svenskt rastänkande
Jag har nu äntligen ”plöjt” igenom släktforskaren Eva Engbloms gigantiska magnum opus ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900” som kom ut i höstas på eget förlag och som på närmare 400 sidor och i storformat redogör för samtliga svarta, icke-vita och utomeuropeiska invandrare som kom till Sverige innan förra sekelskiftet som det så här i efterhand går att hitta (skriftliga) spår av.
Det handlar om totalt 600 afrikaner och svarta personer inklusive deras barn och barnbarn samt ett stort antal andra icke-vita personer såsom turkar, kurder, araber, berber, kineser, indier, japaner, indonesier, thailändare m fl vilka av en mängd olika anledningar hamnade i Sverige innan år 1900 varav en del kom att kvarstanna här permanent och även reproducera sig.
Tack vare att Sverige kan ståta med världens äldsta folkbokföringssystem, som Svenska kyrkan tidigare ansvarade för och som Skatteverket numera administrerar, kan Engblom konstatera i sin bok att av de svarta invandrare som ankom till Sverige innan cirka 1880 finns det idag levande ättlingar till åtminstone fem av dem.
Det finns exempelvis ett 40-tal personer i landet som heter Zamore i efternamn och de är då ättlingar till Antoine Zamore som föddes i Algeriet runt 1736 som förslavad afrikan och invandrade till Sverige 1770 i sällskap med Gustav III:s bror hertig Karl, som sedermera blev kung som Karl XIII, och som hade träffat Zamore i Paris dit han på något sätt hade förts av franska slavhandlare. Zamore deltog i kriget mot Ryssland 1788-90 som pukslagare och var fram till sin död 1814 i den höga åldern av 78 år ägare av en gård i Runby i nuvarande Upplands-Väsby där en kulle fortfarande är uppkallad efter denne – Zamores kulle.
Därtill finns det än idag ättlingar till en blandad eller mixad person vid namn John Bull, som föddes 1807 i den svenska karibiska kolonin Saint-Barthélemy och som hade en vit svensk far – baron Carl Gustaf Koskull – och en svart förslavad mor som föräldrar. När baron Koskull återvände hem till Sverige 1817 tog han med sig sin blandade eller mixade son John som frigavs så fort han satte sin fot på svenskt territorium då slaveriet hade avskaffats i själva kungariket Sverige 1335 av kung Magnus Eriksson.
Bull slutade som målare i Växjö och gifte sig med en majoritetssvensk kvinna vid namn Lena Östergren och det är deras ättlingar som lever än idag och som bär efternamnet Bull. Idag finns det runt 200 just nu levande personer som bär efternamnet Bull men inte alla av dem är ättlingar till just John Bull.
De Bull:are som är det är samtidigt sannolikt de enda invånarna i dagens Sverige som kan spåra sitt direkta ursprung till de svenska förslavade afrikanerna på Saint-Barthélemy och därmed är de också de enda kända specifikt svenska slavättlingarna som finns i landet.
Ytterligare två blandade eller mixade personer i betydelsen ”halvsvarta” personer som ankom till Sverige innan cirka 1900 har efterlämnat ättlingar som lever än idag.
Dels handlar det om den blandade eller mixade Joseph Marino från dagens Colombia (som möjligen var född i dagens Kuba) som invandrade till Sverige 1827 i sällskap med den svenske kaptenen Carl August Gosselman och som sedermera kom att bli fabrikör och uppfinnare och den förste personen i landet att 1849 ta patent på uppförandet av en rutschbana med tillhörande fordon för ”luståkning”, d v s kort och gott på Sveriges första berg- och dalbana, och senare i livet fick han under några år patent på den ”luktfria klosetten”, d v s vår tids vattenklosett, i hela det dåtida danska kungariket innan han gick bort 1863 och idag finns det ett flertal personer runtom i Sverige som bär efternamnet Marino och som är ättlingar till Sveriges allra första icke-vita entreprenör.
Dels handlar det också om den blandade eller mixade John Hood (ca 1854-1908) som själv påstod sig vara barn till en vit holländsk kolonialguvernör i nuvarande Indonesien och en svart kvinna men som i själva verket sannolikt var en blandad eller mixad svart amerikan från New York.
Hood besökte Sverige vid ett flertal tillfällen mellan 1879-91 i egenskap av cirkusdirektör och s k impressario och han var något av en skojare och visade bl a upp zulukrigare i Stockholm vilka i själva verket var utklädda svarta amerikaner som låtsades komma från dagens Sydafrika. En av dem knivhögg Hood i ett slagsmål som utspelades sig 1880 i närheten av Oxtorget i Stockholm p g a en dispyt om pengar då Hood också var en vidlyftig s k kvinnokarl som spenderade stora belopp på ett flertal kvinnor i Stockholm. Hood tilldrog sig flera djupa skärsår och lades för en tid in på Sabbatsbergs sjukhus och en Stockholmstidning skrev om denna på sin tid uppmärksammade händelse som ”n-g-rkravaller”.
Det är oklart hur många barn Hood egentligen fick med sina många älskarinnor i Stockholm men 1882 födde i varje fall Emma Dorotea Reinfeldt, som var invandrare och tillhörde den tysktalande minoriteten i nuvarande Lettland, den s k ”oäkta” sonen John som blev stamfader till familjen Reinfeldt och som idag räknar runt 40 personer varav den mest kända är Hoods barnbarnsbarnbarn den f d statsministern Fredrik Reinfeldt.
Slutligen kan Engblom konstatera att det första dokumenterade (och återigen i skriftliga källor) kända utbrottet av ”främlingsfientlighet” (eller om en så vill rasism) i Sverige som riktade sig mot icke-vita personer som då bodde i landet permanent antagligen ägde rum på 1770-talet. Innan dess finns det helt enkelt inga åtminstone skriftliga indikationer som tyder på att icke-vita personer utsattes för diskriminering i det dåtida Sverige annat än att de naturligtvis uppmärksammades för att deras kroppar såg annorlunda ut rent utseendemässigt sett.
Redan vid 1700-talets slut fanns det 10 000-tals svarta personer i Europa p g a att den transatlantiska slavhandeln ”peak:ade” under just 1700-talet och enbart i London ska det ha bott runt 10 000 svarta personer vid denna tid, i Paris antagligen ungefär lika många om inte fler än så och likaså fanns det många svarta personer även i Nederländerna, Spanien och Portugal varav en del var fria och andra var förslavade. ’
I Köpenhamn fanns det uppskattningsvis 100-tals svarta personer på 1770-talet och en del svarta personer bodde också i Oslo (som ju då ingick i det som var kvar av den gamla Kalmarunionen) och för svensk del är det känt att ett dussintal svarta personer var permanent boende enbart i Stockholm såsom bl a den tidigare nämnde Antoine Zamore liksom den mest berömda afrosvensken av dem alla under tidigmodern tid Gustav Badin som egentligen hette Kwasi eller Couchi.
Innan 1770-talet hade endast en enda svart person i Sverige ingått i en s k intimrelation över de s k rasgränserna (OBS: återigen enligt bevarade skriftliga källor), d v s personen i fråga hade gift sig med en vit majoritetssvensk.
Det handlade om den svarte mannen Thomas Berg som troligen hade invandrat från Karibien på 1670-talet och som 1704 ingick äktenskap med Karin Eriksdotter och fick två döttrar med denna. Detta äktenskap är då den allra första dokumenterade s k intimrelationen över de s k rasgränserna och som därtill också bevisligen resulterade i blandade eller mixade barn. De två döttrarna som Thomas och Karin fick tillsammans är m a o de första dokumenterade blandade eller mixade barnen som föddes i Sverige.
På 1770-talet ingicks dock minst fem äktenskap mellan svarta män och vita kvinnor och på 1780- och 90-talen följde sedan närmare tio äktenskap varav ett var Badins förmälning med Elisabeth Svart 1782 och därefter efter den första hustruns bortgång med Eleonora Norell 1799 (Badin dog dock barnlös).
På 1770-talet hade det moderna rastänkandet ännu inte slagit igenom och Stockholms folkmängd uppgick till runt 70 000 invånare varav endast runt 0,17% var svarta och icke-vita men trots det så inkom 1772 en skrivelse från Stockholms stad och Maria Magdalenas församling till kung Gustav III som protesterade mot att Antoine Zamore skulle gifta sig med en vit svensk kvinna:
”…hermed detta giftermål i synnerhet beträffar, så företar sig… någon betänklighet, i anseende til släktens fortplantande i Riket, emedan Antoine Zamore är morian, och will gifta sig med en swensk qvinna.” (OBS: ursäkta 1700-talssvenskan men den är ju ändå skapligt förståelig än idag)
Gustav III valde dock att ignorera protesten och välsigna äktenskapet och när Zamores första barn föddes 1774, den blandade eller mixade sonen Charles, agerade hertig Karl (d v s återigen kungens bror och sedermera den siste holstein-gottorpska kungen som kom att adoptera den förste Bernadotte-monarken Jean Baptiste Bernadotte) fadder åt pojken.
År 1772 höll även den dåvarande biskopen av Strängnäs ett tal inför prästståndet i Stockholm där han anmärkte på att hertig Karl (d v s återigen Gustav III:s bror och den blivande Karl XIII) hade låtit inhysa Sveriges antagligen första lagligt vigda icke-vita par Gustaf Phaeton, som sades komma från Etiopien, och Ulrika Sophia Alsir från Algeriet i Tessinska palatset i Gamla stan i Stockholm som idag fungerar som residens för landshövdingen i Stockholms län och som hertigen disponerade över vid denna tid. Strängnäsbiskopen tyckte antagligen att det inte passade sig att inhysa det icke-adliga paret Phaeton och Alsir i palatset – i ”detta präktiga hus”, som han uttryckte det – och som enligt biskopen inte borde få bebos av ”flerehanda slags folk”.
År 1776 protesterade dessutom även Stockholms prästerskap mot att Petter Watkins Montese, som var en svart man som hade invandrat från London till Sverige, skulle gifta sig med Lovisa Dorothea Sundberg men änkedrottningen Lovisa Ulrika, som hade varit fostermor till Badin, såg till att äktenskapet till slut kom till stånd. Stockholms präster menade i en skrivelse att detta s k blandäktenskap över de s k rasgränserna skulle leda till barn och avkommor som ”i flera generationer” skulle präglas av ”besvärligt och okynnigt sinnelag”.
Det är så här i efterhand naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att veta varför dessa protester inkom till kungen och hovet men det går att tänka sig att en del av dåtidens stockholmare kanske upplevde att det dussintal svarta och icke-vita invånare som fanns i staden på 1770-talet favoriserades av kungahuset (d v s av Huset Holstein-Gottorp). Strängnäsbiskopen verkar till exempel inte ha irriterat sig uttryckligen över att just icke-vita personer bodde i Tessinska palatset utan snarare var han sur över att hertig Karl hade låtit ”kreti och pleti” få bo i ett ståtligt palats där endast adliga personer borde få bo (OBS: det är i varje fall min tolkning av biskopens skrivelse).
Dock tyder ändå talet om ”besvärligt och okynnigt sinnelag” på åtminstone ett proto-rastänkande – d v s den inom det s k ”vetenskapliga” rastänkandet så klassiska idén om att blandade eller mixade personer (d v s kort och gott ”halvvita” personer) blir ”obalanserade” och kort och gott ”konstiga” – och t o m över generationerna – verkar ju faktiskt spöka när Stockholms prästerskap 1776 protesterade mot att en svart person skulle gifta sig med en vit person och möjligen går det därför att faktiskt betrakta denna skrivelse som något av den moderna, svenska rasismens urtext (OBS: återigen kan vi idag år 2022 enbart uttala oss om det som finns bevarat i skriftliga källor då människorna som levde i 1770-talets Sverige och Stockholm är döda sedan länge).
Det icke-vita Sveriges tidigmoderna historia bjuder i övrigt på en rad märkliga levnadsöden och några av dem kretsar kring greve Johan Henrik Rosenschütz i Göteborg som ärvde en stor förmögenhet från sin far som hade varit direktör för svenska Ostindiska kompaniet. År 1798 köpte greven herrgården Marieberg i nuvarande Kungälv som han ”renoverade” om och dekorerade som ett slags utomeuropeisk ”exotisk” fantasivärld. Greve Rosenschütz ”beställde” och ”importerade” därefter flera kinesiska och afrikanska betjänter via kompaniet som han lät klä upp i egenhändigt designade fantasiuniformer och på herrgården höll han sedan överdådiga fester som enligt dåtida vittnesmål kännetecknades av inmundigandet av enorma mängder alkohol och troligen också av allehanda droger från Asien och där lättklädda kvinnor s k ”betjänade” den dåvarande (manliga) Göteborgselitens mest extrema festprissar.
Den bisarre greve Rosenschütz, som lät titulera sig ”kommendant”, blev t o m portad från att få delta i kungens och hovets fester i Stockholm med omnejd p g a att han var så skandaliserad på sin tid och det mesta tyder på att han helt enkelt blev ”biten av” och besatt av den utomeuropeiska världen. Det hela slutade med att Rosenschütz kom på obestånd då han ”partajade” upp hela sin förmögenhet och han tvingades till slut även sälja herrgården men det är oklart vad som sedermera hände med hans icke-vita betjänter annat än att de har avsatt vissa fragmentariska spår i olika besvarade skriftliga källor.
Om en av de första svenska kvinnorna som gifte sig med en asiatisk man – Anne-Marie Colliander från Karlstad
När en väl börjar gräva i de svenska (öst- och sydost)asiaternas tidiga historia i Sverige – d v s kort och gott den asiatiska diasporans första år i landet – så hittar en sannerligen de mest oväntade ”saker”:
Idag hittade jag bl a att när den förste kände asiaten besökte Sverige – den kinesiske köpmannen och tolken Choi Afock som antagligen av ren nyfikenhet följde med Svenska ostindiska kompaniets fartyg hem till Sverige 1786 och som hann förevigas på en tavla signerad Elias Martin innan han återvände hem till Kina – så rapporterade en dåtida svensk tidning faktiskt om denna långväga besökare i form av en notis och när Thailands kung Chulalongkorn, som likt kejsaren av Japan försökte modernisera sitt land för att slippa att koloniseras av européerna, besökte Sverige 1897 så beskrevs han som ”gul” och ”snedögd” i svensk press och en tidning skrev också att kungen och hans thailändska följe påminde om ”våra l-pp-r” (d v s om samerna) till utseendet (”småväxta” o s v). En uppgift säger också att folk (d v s dåtidens svenskar) i någon mindre stad ropade ”tjing tjong” eller något liknande när de såg thailändarnas kung.
Och precis nyss tror jag mig ha hittat en av de första (riks)svenska kvinnorna som gifte sig med en asiatisk man – nämligen Anne-Marie Colliander från Karlstad, dotter till den värmländske godsägaren Alexis Colliander, som träffade en kinesisk man i Paris på 1920-talet som hon förlovade sig med och därefter gifte sig med.
Under 1920-talet bodde tidvis runt 15 000 kineser i Frankrike och de utgjorde då den överlägset största utomeuropeiska invandrargruppen i landet. 1920-talets Frankrike och inte minst huvudstaden Paris (och sist men inte minst 13:e arrondismanget nära Place d’Italie där de ”vita” ryssarna f ö också ”hängde”) var något av en global frizon för icke-vita människor från hela världen och åtskilliga svarta amerikaner liksom afrikaner, araber och indier flockades till landet och till Paris förutom kineserna.
Många av kineserna i Frankrike såsom antagligen Anne-Maries blivande man hade tillhört den s k Fjärde maj-rörelsen och var anarkister och blev senare kommunister – bland kineserna i Paris hittades t ex Maos blivande närmaste man Zhou Enlai och Kinas blivande ledare Deng Xiaoping. Bland de vänsterradikala kineserna i Frankrike hittades också en av de mest kända kinesiska anarkisterna Li Shizeng som kom att lansera den idag så populära sojamjölken i Frankrike och därmed i Väst (han tog t o m patent på mjölken/produkten).
En av Lis anarkistkamrater grundade f ö Europas näst första kinesiska restaurang i Paris som sägs ha varit den första kinesiska restaurangen som förestod det koncept som senare kom att gälla för i stort sett alla kinesiska restauranger i Europa och pengarna från både sojamjölksförsäljningen och restaurangen sägs ha finansierat den anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i hemlandet Kina och inte minst i Guangzhou eller Kanton, som räknades som den mest vänsterradikala staden i Kina på 20-talet och där närmare 70 anarkistiska och syndikalistiska tidningar och tidskrifter kom att ges ut under detta årtionde.
I Guangzhou fanns f ö även en vänsterradikal exilkoreansk befolkning varav åtminstone 100-150 ska ha stridit i och för den s k Kanton-kommunen 1927 och endast ett 15-tal av dem ska ha överlevt den blodiga s k vita terrorn (eller snarare slakten) efter upproret och under ledning av den gamle anarkisten Kim San a.k.a. Jang Jirak lyckats fly hem till Koreahalvön.
Godsägardottern från Karlstad måste ha rört sig i denna exilkinesiska radikala vänstermiljö i Paris och hon gifte sig sedermera med en kinesisk godsägarson från Sichuan samt flyttade till Chengdu i Kina där paret fick sonen Erland Yang på 1930-talet (och där den blivande akademiledamoten Göran Malmqvist f ö kom att träffa Anne-Marie), som senare kom att skriva svensk restaurang- och mathistoria genom att ”svenne:fiera” det kinesiska restaurangkonceptet i Sverige och uppfinna rätten fyra små rätter som bara ska finnas just i Sverige efter att ha lämnat Kina i och med Maos och kommunisternas seger i Kinesiska inbördeskriget 1949.
Erland Yang gick f ö bort rätt så nyligen och han var en av Sveriges första s k blandade eller mixade asiater om en inte räknar in Hilmer ”Kinesen” Pettersson som faktiskt föddes nio år innan Erland i Shanghai som son till en svensk man som hade emigrerat till USA på 1890-talet och bl a stridit mot spanjorerna i Filippinerna 1898 samt en kinesisk kvinna. Pettersson emigrerade även han till Sverige efter Maos seger 1949 och på 1950-talet kom han att spela i Djurgården då han tidigare hade spelat för Shanghais fotbollsklubb. Pettersson lämnade dock Sverige för USA efter bara några år i hans fars gamla hemland och han slutade sedermera som spelare i Minnesotas och svensk-amerikanernas stolthet Vikings.
Än en gång om svenskarnas syn på blandrelationer
Intressanta jämförande siffror från den senaste s k eurobarometern som rör frågor om diskriminering (d v s kort och gott frågor om minoriteter av olika slag):
Svenskarna är som alltid nästan alltid mest eller näst mest s k toleranta i Europa inför s k blandrelationer medan öst- och sydeuropéerna nästan alltid är mest s k intoleranta inför s k blandrelationer och i båda fallen antagligen av både hetero- och homosexuell art.
Det heter ibland att Sverige är västvärldens demografiska paradis för s k blandrelationer (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) vilket Aftonbladet nyligen uppmärksammade (se bl a intervjun med mig om just Sverige, svenskarna, de s k blandrelationerna och de s k blandade eller mixade: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/AljJ85/barn-till-mixade-existerar-inte-i-vare-sig-statistik-eller-forskning) och det är också ett faktum att bortsett från flykting- och arbetskraftsinvandringen, som det ju är allra mest fokus på i dagens (migrations- och integrations)debatt, så har den s k kärleksinvandringen alltid varit omfattande till just Sverige.
Det finns därför flera invandrargrupper som knappt hade existerat i landet utan den s k kärleksinvandringen och de s k blandrelationerna och varinom en majoritet av alla invandrade har invandrat för att ingå en s k intimrelation (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) med en majoritetssvensk eller åtminstone med en svensk medborgare.
Sedan är den s k kärleksinvandringen också mycket könad – män från MENA-regionen och subsahariska Afrika invandrar t ex för att gifta sig med svenska kvinnor medan kvinnor från Öst- och Sydostasien t ex invandrar för att gifta sig med svenska män.
Intervjuad i Aftonbladet i samband med en stor artikelserie om blandade eller mixade personer i Sverige
Under midsommarhelgen har Aftonbladet publicerat en stor artikelserie som handlar om att vara blandad eller mixad i dagens Sverige – ”Mix. Vi är en av tio. En serie om att ha mixad bakgrund”.
Artikelserien består av ett stort antal intervjuer med både kända och okända blandade eller mixade såsom Tareq Taylor och en av de äldsta blandade eller mixade i landet som har en svart far och en vit svensk mor och Aftonbladets Nicole Gustafsson och Mysia Englund som ligger bakom serien uppmanar alla läsare som själva är blandade eller mixade att berätta om hur de upplever att vara blandad eller mixad på Aftonbladets hemsida.
I intervjuerna framgår det bl a att blandade eller mixade ofta misstas för att vara adopterade, att många inom gruppen har svårigheter att navigera mellan den rådande uppdelningen svenskar-och-invandrare samt sist men inte minst att det saknas en vokabulär på svenska om att vara just blandad eller mixad p g a den rådande färgblindheten.
Själv är jag intervjuad i egenskap av att vara en av ett fåtal svenska forskare som är engagerad i frågor om ras, minoriteter, vithet och svenskhet och specifikt p g a att jag till och från har intresserat mig för gruppen blandade eller mixade, som proportionellt sett utgör en mycket stor grupp i Sverige p g a inte minst många decennier av s k kärleksinvandring till Sverige från bl a Västafrika, Latinamerika, Karibien, Mellanöstern och Öst- och Sydostasien samtidigt som knappt någon forskar om gruppen.
Den enda forskaren i Sverige som gör det – Sayaka Osanami Törngren – är också intervjuad av Aftonbladet och varför i stort sett ingen bryr sig om gruppen blandade eller mixade som en egen specifik grupp trots att gruppen är mycket stor numerärt och proportionellt sett försöker jag förklara i Aftonbladet.
”En av tio svenskar har mixad bakgrund, har alltså föräldrar från olika födelseländer eller vuxit upp med två eller fler kulturer. Enligt SCB är vi nästan en miljon i den gruppen, och vi blir fler och fler för varje år. Men vilka är vi, och vad har vi för erfarenheter?
Vi har pratat med Tobias Hübinette, forskare och lärare inom interkulturella studier och migrationsforskning, om hur forskningen sett ut förr och hur den ser ut nu.
Enligt SCB är ungefär en av tio svenskar mixade, de har alltså föräldrar från två olika födelseländer. I din och Daphne Arbouz studie om mixade svenskar från 2019 skriver ni bland annat att Sverige kanske har den största andelen mixade människor i västvärlden. Berätta mer!
– Vi har en stor grupp svenskar med föräldrar som har samma bakgrund. Alltså svenskar vars båda föräldrar till exempel är chilenare, eritreaner eller turkar. Men de mixade svenskarna är då väldigt många fler än dem. Det är ett faktum som skvallrar om att det som ibland kallas för blandrelationer eller blandäktenskap är otroligt vanliga just i Sverige. Och så ser det inte riktigt ut i andra västländer. Jag tror att vi faktiskt slår rekord i västvärlden vad gäller blandrelationer eller blandäktenskap i förhållande till totalbefolkningen.
Varför ser det så olika ut i Sverige jämfört med andra västeuropeiska länder?
– Det finns olika generationer av mixade svenskar och många gånger handlar det om hur invandringen har sett ut i Sverige. När det kommer till arbetskraftsinvandringen på exempelvis 1960-talet var det ofta unga, ogifta män som kom hit och jobbade på svenska fabriker. De flesta återvände tillbaka till sina hemländer men en del stannade kvar och blev tillsammans med svenska kvinnor, och det var då den första större gruppen mixade svenska barn föddes.
Sedan har vi det som brukar kallas för kärleksinvandringen. Den var från början kopplad till turismen när svenskarna började åka till Medelhavsregionen och senare till Västafrika eller Sydostasien. Och så har vi den grupp mixade där ingen av föräldrarna har majoritetssvensk bakgrund, där barnet kanske har ett finskt förnamn och ett arabiskt efternamn. Förutom svenska språket kan den gruppen ibland tala ytterligare två språk som de har med sig hemifrån. Många gånger har deras föräldrar träffats i förorterna. Så den här gruppen finns ju på grund av att den svenska bostadssegregationen sedan länge har sett ut som den gör. Och när man pratar med dessa personer kan de berätta fantastiska historier om hur deras föräldrar träffades. Det är verkligen i förorterna som den verkliga integrationen har ägt rum, mellan de olika invandrargrupperna och bortanför majoritetssvenskarnas värld.
Hur ser det ut i övriga Västeuropa?
– Det finns höga andelar mixade även i Frankrike, Storbritannien och Nederländerna. Men det dessa tre länder har gemensamt är att de har haft mixade personer sedan långt tillbaka i historien, på grund av deras koloniala historia. I de holländska kolonierna i Asien och i de franska kolonierna i Afrika har det funnits mixade personer ända sedan 1600- och 1700-talen. Man kan se dem på gamla oljemålningar och läsa om dem i gamla brev i olika arkiv. Där har det varit vanligt med mixade barn väldigt länge samtidigt som det ibland tidvis har funnits olika förbud mot blandäktenskap. De länderna har oavsett en annan historia än vad vi har i Sverige. Problemet här i Sverige är att det inte finns någon forskning om mixade personer.
Varför finns det ingen forskning om gruppen mixade svenskar?
– Det är en stor skandal. Ingen inom forskarvärlden i Sverige har brytt sig om den här gruppen. Förutom några enstaka personer som själva är mixade, eller har en annan bakgrund än svensk. Och det beror i grunden på att det är ett sådant otroligt fokus på att det bara finns ”svenskar och invandrare” i Sverige. Den oerhört förenklade uppdelningen ”svenskar och invandrare” är den stora förklaringen till varför man inte pratar om mixade i Sverige. Och det blir helt knasigt med tanke på att den gruppen redan är jättestor, och det föds bara fler och fler mixade. Det är så mycket kring den mixade gruppens historia som är helt oskriven i Sverige. Enligt den lilla forskning som finns berättar de som är mixade med en majoritetssvensk förälder att de känner att de ofta måste ”välja sida”. Antingen måste de vara svenskar – eller invandrare. Och det återspeglar just att den förenklade uppdelningen ”svenskar och invandrare” gäller än i dag.
Vad vet vi egentligen om barn till mixade? Hur ser den gruppen ut?
– Barn till mixade svenskar är också redan en väldigt stor grupp men deras erfarenheter är ju helt okända. Det är bara de själva och föräldrarna till de barnen som i dag kan berätta något om hur det är att vara barn till mixade. Dessa barn existerar dock inte vare sig i statistiken eller i forskningen. Och därmed inte alls, för siffror och vetenskap bär ju på sanningsanspråk och om barnen till de mixade inte ens räknas så finns de inte. Sedan lite mer än tio år tillbaka är de mixade som har en svensk förälder sorterade under kategorin ”svensk bakgrund” i Statistiska centralbyråns, SCB:s, statistik, så just barnen till mixade svenskar försvinner därför helt och hållet i statistiska sammanhang. Det gäller även svenskar där den ena föräldern är majoritetssvensk och den andra föräldern tillhör en av de nationella minoriteterna. I dag har vi ju bara SCB:s statistik att gå efter. Det är därför missvisande att tro att alla de som sorteras under kategorin ”svensk bakgrund” är majoritetssvenskar rakt av eller betraktas som majoritetssvenskar av omgivningen. Samtidigt finns ju den färgblinda idén om att vi inte ska prata om några utseendeskillnader överhuvudtaget just i Sverige. Både mixade, och barn till mixade, är i verkligheten dock en snabbt växande grupp. Men om ingen forskar om dem och berättar om dem så är det som att den gruppen aldrig har funnits.
Hur tror du att Sverige kommer att se på gruppen mixade i framtiden?
– Det som krävs är för det första att en gång för alla slå sönder den ålderdomliga uppdelningen att det endast skulle finnas ”svenskar och invandrare” i Sverige. För det andra måste det vara möjligt att kunna vara svensk och samtidigt något annat på en och samma gång utan att för den skull ses som mindre svensk för det.
Det finns samtidigt indikationer på att gruppen mixade ändå förändrar Sverige och svenskheten. Det kanske låter dramatiskt men det är ju inte minst den potentialen som de mixade bär på. Så fort de mixade blir lite mer självmedvetna om sin plats på jorden och om sin relation till svenskheten, så tror jag att det kan hända jättemycket framöver. Kända mixade svenskar gör ju sedan länge exempelvis en enorm skillnad när det kommer till representation. Kolla bara på deltagarna i årets Melodifestivalen. Ungefär en av fyra av deltagarna är mixade. Och detta gäller inte bara populärkulturen, även inom idrotten och i många andra branscher är mixade sedan länge väl representerad. Att gruppen redan är så stor, och bara fortsätter att växa, måste ju någonstans göra att det någon gång sker en förändring så att forskare och andra till slut vill synliggöra gruppen mixade svenskar i framtiden.
Ordlista
Mixad
En svensk variant av det engelska ordet ”mixed” som syftar till ”mixed race”. Personer som har föräldrar eller släktingar med olika etniska ursprung.
Blandrelation, blandäktenskap
Ett par som har en relation eller äktenskap där parterna tillhör olika grupper. Exempelvis par med olika etniska ursprung.
Mellanförskap
Mellanförskap kan innebära att man inte upplever att man tillhör endast en samhällsgemenskap.
Dikotomi
En helhet i två separata delar. De två delarna som har bildats är varandras komplement/motsats.
White passing
Engelsk term som innebär att en person som anses tillhöra en etnisk grupp blir accepterad, kan passera, som en del av en annan grupp.
Colorism
Ett begrepp som synliggör hur strukturell ojämlikhet drabbar individer som rasifieras som icke-vita på olika sätt, beroende på hur man rasifieras. Icke vita personer med ljusare hudfärg har exempelvis privilegier och fördelar i relation till personer med mörkare hudfärg.
Person of color, POC
Beskriver människor som är icke-vita.”
Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten
Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.
Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.
Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.
Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.
Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.
Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.
När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.
Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.
År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.
Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.
Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.
Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.
Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.
Om Kamala Harris och de icke-vita blandade
Som den s k rasfixerade forskare jag väl onekligen är (om en som jag självbetecknar sig som svensk kritisk ras- och vithetsforskare i offentligheten och i högskole- och forskarvärlden sedan många år tillbaka, och det gör maximalt ett dussintal svenska forskare i övrigt förutom mig själv, så är det väl helt enkelt ens yrkesplikt att just försöka se ras och förstå ras samt analysera och studera ras i alla möjliga och omöjliga sammanhang) och den mest s k rasfixerade forskaren i landet enligt de allra flesta andra forskare och inte minst enligt det s k svenska folket, så kan jag så klart inte låta bli att notera att Biden använde den under den gångna BLM-sommaren så välbekanta termen ”racial justice” (rasjämlikhet eller rasrättvisa på svenska) samt att det entourage som omgav Biden under dennes presidentinstallation uppvisade en mångfaldsnivå som inte stod särskilt långt från Obamas dito när dennes presidentinstallation ägde rum och inte minst så avspeglade den hur den amerikanska totalbefolkningen faktiskt ser ut numera.
Dock är det som alltid fascinerande att konstatera att svenska medier har svårt att kategorisera och benämna Kamala Harris. Oftast beskrivs hon som svart rakt av såsom Obama gjorde och även om jag mycket väl känner till att både Harris och Obama kan betecknas som svarta även i USA så vet ALLA amerikaner att de båda också är blandade eller mixed-race och inget annat och att Harris också är halvasiat liksom att Obama även är halvvit.
I Sverige där de allra allra flesta fortfarande tänker dikotomt (d v s modernistiskt), d v s antingen är en man eller kvinna, hetero eller homo, arbetar- eller medelklass och i detta sammanhang invandrare eller svensk samt svart eller vit så finns det helt enkelt ingen vare sig språklig, akademisk, social eller kulturell plats för personer som är blandade eller mixed-race, d v s det går inte att rent språkligt ens tala om blandade eller mixade på svenska utan att anklagas för att vara rasist, det går inte att forska om blandade eller mixade och vare sig kvantitativt eller kvalitativt trots att de icke-vita blandade eller mixade utgör en mycket stor demografisk subgrupp inom det icke-vita Sverige (det handlar om kring 200 000 icke-vita blandade eller mixade varav cirka 30 000 är blandade svarta eller blandade afrosvenskar vilka nästan alla har en svart pappa och en vit mamma och åtminstone 70 000 om inte fler är blandade asiater varav nästan alla har en asiatisk mamma och en vit pappa och de resterande 100 000 har då en förälder från den s k MENA-regionen, Latinamerika eller från andra delar av världen samt en vit förälder) och i det svenska samhällsbygget och i den svenska samtidskulturen finns det inget som helst diskursivt, politiskt, kulturellt eller socialt utrymme för att betrakta de blandade eller mixade som en egen kategori eller grupp i det svenska samhället trots att det fullkomligen vimlar av blandade eller mixade som är kändisar på olika sätt i dagens Sverige (mängder av svenska artister, musiker, författare, konstnärer, dansare, skådespelare o s v är då de facto blandade eller mixade liksom mängder av svenska forskare, politiker, journalister och ”celebrities” av olika slag).
Åtminstone ett blandat barn som föddes under Koreakriget och som antagligen adopterades bort till Väst hade en svensk biofar
Under Koreakriget befann sig 100 000-tals västerländska män i både Nord- och Sydkorea under de tre år som kriget varade och 1000-tals s k blandade eller mixade barn (d v s med koreanska kvinnor som mödrar) kom till och föddes p g a våldtäkter, sexuella övergrepp och prostitution och ibland säkert också av ren kärlek.
Bland dessa miljontals västerländska män varav de allra flesta var mellan 18-25 år gamla och ungkarlar befann sig också något hundratal svenska män, vilka tjänstgjorde vid Svenska Röda korsets sjukhus i Busan i sydöstra Sydkorea och fram tills nu har jag inte trott att någon av dessa svenska män fick barn med någon koreanska men nu visar det sig att så faktiskt skedde. Det handlade då om läkaren Olof ”Olle” Henschen-Nyman som med all säkerhet fick en son med en kvinna i Busan under brinnande Koreakrig och nu söker ”Olles” son i Sverige efter sin halvbror som antagligen blev bortadopterad till något västland och antagligen till USA.
I’m searching for an unknown half sibling in or from Korea
Om att vara imperiebyggare och om att inte vilja vara det
Att bygga ett kolonialimperium och att vara ett imperium och erkännas som ett imperium byggde på frågan om jurisdiktion över både territorier och människor och kanske kan det inte bli mer pedagogiskt tydligt än så här (ur Rachel Rains Winslows bok ”The best possible immigrants. International adoption and the American family” från 2017):
Ända fram tills efterkrigstiden och under Kalla kriget (d v s mellan 1940- och 90-talen) styrde ett flertal europeiska stater över territorier och människor utanför Europa såsom britterna i Sydasien, Karibien och södra och östra Afrika, fransmännen i Sydostasien, Västafrika och Oceanien eller portugiserna i bl a Macao ända fram tills 1999.
Det ”normala” för européernas del var att betrakta och behandla dessa territorier och dess invånare utanför Europa som en slags förlängd del av imperiemetropolen och ”moderlandet” och i exempelvis de franska kolonierna i Sydostasien blev de blandade eller mixade barn som föddes där med mestadels franska fäder och ”infödda” mödrar en del av det franska imperiet/nationen p g a att den franska lagstiftningen var anpassad för imperiebyggande.
När USA (eller för den delen även Ryssland i form av Sovjetunionen) förde krig i andra länder under efterkrigstiden och Kalla kriget och när amerikanska soldater fick barn med ”infödda” kvinnor på plats i samband med konflikter, ockupationer och invasioner betraktades de blandade eller mixade barn som föddes p g a dessa s k bland(intim)relationer (och mestadels med vita eller svarta amerikanska fäder och ”infödda” mödrar) dock inte som amerikaner då USA just inte odlade en självbild som varande ett (kolonial)imperium och dess lagstiftning var därför inte anpassad för imperiebyggande på samma sätt som de europeiska imperiemakternas lagstiftningar var.
I sin bok ”How to hide an empire. A history of the greater United States” från 2019 har Daniel Immerwahr i stället benämnt den amerikanska efterkrigstida stormaktstiden (d v s den s k Pax Americana-perioden som kan sägas ha tagit slut med Trump) som ett slags pointillistiskt imperium som övertog den typ av ojämlika avtal som européerna hade påtvingat Kina mellan ca 1850-1950 och som handlade om att tillskansa sig en blandning av frihandelsavtal, extraterritorialrätt och straffrihet för de egna medborgarna i Kinas kuststäder i stället för att kolonisera, ta över och styra över hela Kina (vilket hade varit extremt kostsamt). På så sätt kunde USA genom exempelvis en enda militärbas i ett visst land kontrollera landet ifråga samtidigt som de amerikanska företagen fick förmånliga villkor där och de amerikanska soldaterna slapp samtidigt lyda under landets ifråga lagstiftning (så är t ex fallet än idag vad gäller de amerikanska soldaterna i Sydkorea).
Samtidigt var det just ”tack vare” de europeiska imperiemakternas imperiebyggande-lagstiftningar som Europa kom att ta emot mycket stora grupper av utomeuropeiska invandrare från kolonierna redan fr o m 1940-talet slut och framåt då exempelvis de franska utomeuropeiska koloniernas invånare kunde invandra till imperiemetropolen och ”moderlandet” Frankrike på grund av att Frankrike just betraktade och behandlade sina territorier och dess invånare utanför Europa som en del av det franska imperiet/nationen.
Varför vill så få blandade bli kallade blandade och varför blir så många föräldrar till blandbarn så upprörda över att någon/jag talar om deras barn som just blandade?
Tobias Hübinette 