Kategori: Afrika

Om den svarta närvaron i Guangzhou och i Stillahavsasien

CNN:s Jenni Marsh rapporterar om och från den stad i Stillahavsasien (Nordost- och Sydostasien) som fram tills alldeles nyligen inhyste den största svarta befolkningen och minoriteten i denna region av världen – nämligen Guangzhou i södra Kina (eller Kanton som européerna kände staden som tidigare i historien) och som alltid i Kinas historia har varit en kosmopolitisk stad där det tidigare fanns en stor västerländsk närvaro och fram tills pandemins utbrott 2020 en subsaharisk afrikansk befolkning som uppgick till hela 100 000 invånare.

Subsahariska afrikaner och nordost- och sydostasiater har haft kontakt med varandra långt tillbaka i historien och mycket längre tillbaka i historien än innan européerna vare sig kom till subsahariska Afrika eller till Stillahavsasien såsom under Sidenvägen-perioden när bl a Kina handlade med dagens Östafrika och när både asiater och afrikaner regelbundet besökte varandras länder. Under kolonialtiden mellan 1500-talet och 1800-talet tog européerna sedan regelbundet med sig sina svarta slavar till Asien, vilka bl a har avsatt spår i målningar i bl a Japan där 1700-talets holländare kunde porträtteras tillsammans med sina slavar från Sydafrika och Nederländska Karibien.

Under Andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Kalla kriget kom sedan 100 000-tals fr a svarta amerikaner att både strida och stupa i, och vara stationerade i och tjänstgöra i regionen. 1000-tals av de svarta amerikanska männen fick också genom årtiondena barn med ”local/native”-kvinnorna i en mängd olika länder såsom i Filippinerna, Vietnam, Thailand, Sydkorea, Japan och Taiwan och så är också fallet i Guangzhou där ett stort antal fr a svarta afrikanska män har gift sig med kinesiska kvinnor ända sedan Kina öppnade sig för omvärlden på 90-talet (OBS: självklart händer det också att afrikanska kvinnor gifter sig med asiatiska män men det är då långt vanligare med det motsatta), vilket har gjort att det numera finns en hel minoritet och s k community av blandade eller mixade svarta asiater i Guangzhou och varav åtminstone en har blivit en s k ”celebrity” i Kina – TV-kändisen Zhong Fei Fei.

Förutom i Guangzhou finns det en relativt stor svart närvaro även i vissa städer i Japan i form av svarta amerikanska expats och subsahariska afrikaner liksom svarta amerikanska soldater och även i Sydkorea finns det fortfarande ett antal tusen svarta amerikanska soldater. I åtskilliga länder i Stillahavsasien finns det dessutom relativt stora grupper av blandade eller mixade svarta asiater vars svarta fäder av olika anledningar har lämnat landet och många av dessa blandade eller mixade svarta asiater har ända sedan 1950-talet adopterats bort till Väst.

Jag var själv i Guangzhou för några år sedan och även om jag besökte och även bodde i den gamla europeiska stadsdelen så såg jag en hel del afrikaner på stadens gator och många fler än vad som är brukligt i Kinas övriga storstäder.


“When the coronavirus pandemic ground China to a near-halt in early February last year, Youssouf Dieng jetted back to Dakar for, he thought, a brief sojourn. In reality, it was a year before Dieng – who had worked as a goods trader in the manufacturing hub of Guangzhou in southern China for two decades – could return, on an air ticket three times the usual cost, and a complicated business visa.

By then, the pandemic had driven hundreds of Africans out of Guangzhou, sparked the most severe anti-Black racial clashes in China in decades, and remade business operations, with Chinese factories connecting with African customers directly over e-commerce platforms.

”Now it is very, very quiet,” Dieng says of Little Africa, a nook of Guangzhou informally named after the swell of thriving African businessmen who once lived, ate and prayed there in huge numbers.

”Not many foreigners now, and all the small shops are closed. Small business around here? No more.” At the turn of the 21st century, Guangzhou – already a magnet for internal migrants – became an accidental experiment in multiculturalism in China, as loose immigration rules and factories churning out cheap products attracted droves of African entrepreneurs.

Business boomed, and by 2012 as many as 100,000 Sub-Saharan Africans had flocked to the city, according to Prof. Adams Bodomo’s book ”Africans in China.”

While that figure was never verified, it pointed to the generally accepted opinion that, between 2005 and 2012, at least, this was the largest African expatriate community in Asia. As interracial marriages in the community flourished, Bodomo theorized that, in time, an African-Chinese minority would arise, becoming China’s 57th ethnic group and demanding full citizenship rights. Today, that looks unlikely.

By April last year, just 4,550 Africans were living in Guangzhou, according to local authorities, including students and diplomats as well as businesspeople.

Ten months on, more than a dozen experts and Africans who spoke with CNN said that number has further dwindled, due to several repatriation flights to Nigeria and Kenya, and tougher coronavirus-era visa rules, with most foreigners barred from entry to China. Many who remain are rooted in China by Chinese wives and children.”


“For centuries, Guangzhou has intermittently been a nerve center for migrants, whether internal or foreign. When African traders arrived in the city in the early 2000s, they formed a particularly visible enclave – partly because they tended to congregate in one or two relatively small areas, and partly because black skin had not before been widely seen in China in large numbers.

The Africans also brought with them value systems that did not easily fit in with China’s political environment. Many were deeply religious, founding underground Christian churches, which sometimes attracted Chinese congregations – a deeply contentious practice in a country where proselytizing by foreigners is illegal. As Beijing clamped down on non-state sanctioned religion in recent years, their house churches were raided and shut down by local police.

Africans from Muslim nations also continued to practice Islam, a religion Guangzhou has a long connection with, being home to China’s oldest mosque. Guangzhou attracted communities of Hui and Uyghurs, Muslim minorities in China, who began serving halal food to the African incomers, as did a range of Middle Eastern eateries. But in recent years, as hostility to Islamic populations increased across China in the wake of the crackdown on Islam in the country’s western region of Xinjiang, Africans have reported that restaurants serving halal food began to remove Arabic writing from their menus and signage.

Africans also formed small democracies within their own communities, voting for a head of each nation within Guangzhou, to lobby on their behalf with the local authorities on matters such as visas.”


“While many Africans spoke of leaving Guangzhou in the years leading up to the pandemic, much of the community remained, often rooted by marriages, children, a lack of better opportunity in Africa or elsewhere, and ultimately a sense of home.

While there is no official data on how many Africans in Guangzhou married Chinese women, a walk through the strip malls of Little Africa in recent years made it clear: scores of shops are run by an African husband and his Chinese wife, with their children running down the corridors.

Yet that sense of belonging was rocked for many last April when Africans across the city were evicted from their homes and hotels, and forced to live on the streets. After a handful of Nigerians tested positive for Covid-19, Guangzhou authorities quarantined and tested Africans all across the city, sparking unproven fears that Africans were vectors of the virus.

Last year, Chinese Foreign Ministry spokesman Zhao Lijian said:

”The Chinese government treats all foreigners in China equally, opposes any differentiated practices targeted at specific groups of people, and has zero tolerance for discriminatory words and actions.””


“Whatever their future, the heyday of African trade, life and love in Guangzhou has produced a generation of African-Chinese children. While many are still adolescents, some have reached adulthood, and are navigating how their mixed identity will fit into China’s increasingly nationalist landscape.

Zhong Fei Fei, 24, says her parents met at the turn of the century in Guangzhou, where her Congolese father was a graduate student and her Chinese mother was doing business. They fell in love, and moved to Brazzaville. But after her father died when she was a toddler, she grew up in China with her grandparents: they renamed her Zhong Fei Fei – a name that roughly translates to China-Africa.

Since then, she says she has grappled with not being ”Chinese enough” in China. She said a Shanghai school teacher once told her class she spoke Mandarin well for a ”foreigner.”

”I was so confused because how come I’m the foreigner?” she remembers thinking. But she also has dealt with not being considered black enough in Congo.

Last year, her identity came to the fore when producers of the Chinese version of K-pop reality TV show ”Produce Camp 2020” invited her to star in the series. When Zhong emerged from the show, she was a trending topic on China’s Twitter-like Weibo platform, but not for the right reasons – many were attacking her for her race.

”I was looking at my phone and I had like 200,000 messages or something,” she says of reconnecting to the world after exiting the show. The online attacks came at the same time authorities in Guangzhou were accused of mistreating Africans there.

Yet Zhong says she also received messages of support, and subsequently used the platform to launch a music career. For families in Guangzhou, Afro-Chinese celebrities like Zhong could be helpful for their children.

Pastor Ignatius, a Nigerian evangelical preacher who has three African-Chinese children under the age of 12, hopes that ”what is happening in Japan might happen here,” referencing the Afro-Japanese community there, from which many celebrated figures have emerged, such as tennis player Naomi Osaka.

”What we see from the school, they are very accepting – though there are times of student discrimination here,” he says, of the public Chinese school his children attend in Guangzhou.

They all have Chinese passports – without one, they would not be eligible for free education or healthcare. Dual nationality is forbidden. Chike, who also has three African-Chinese children under age 13, says while there is ”more discrimination” for the family to contend with in recent years, ”as long as my kids know who I am, where I’m from,” they are free to live in the society they feel will be most beneficial.

Mathews, the Hong Kong-based anthropologist, previously speculated during the height of African migration to Guangzhou that the African community could provide China with its own Barack Obama figure – a non-Han leader. In an era of growing nationalism, he now believes this community of Afro-Chinese children will more likely dilute to the point where they won’t have a collective voice.

”They will probably blend in the overall landscape of Guangzhou because it has so many people from all over the place,” says Mathews. ”I don’t think they’ll be noticeable … it will be a few hundred people.””

Per Wästberg skriver idag om sin livslånga relation till Afrika och afrikanerna

Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som redan 1959 tillsammans med Gunnar Helander bildade Fonden för rasförtryckets offer som i efterhand visade sig komma att bli startskottet på den svenska anti-apartheidrörelsen och därmed i förlängningen på den svenska antikoloniala och antirasistiska pro-Tredje världen-orienterade solidaritetsrörelsen som senare utvecklades till den nya vänstern/70-talsvänstern, berättar idag med rätt så stor bitterhet och i form av en understreckare i SvD om sin livslånga relation till Afrika och afrikanerna och vad en än tycker och tänker om Wästberg så är han inte bara levande svensk antikolonial och antirasistisk solidaritetsrörelsehistoria (Wästberg spelade t ex en avgörande roll vad gäller att introducera Frantz Fanon för en svensk publik och fr a för dåtidens svenska vänsterliberala och socialistiska ungdomar) utan han är antagligen en av mycket få idag ännu levande svenskar som på nära håll och på plats har sett det postkoloniala Afrika födas och utvecklas till vad det är idag i egenskap av att under årtionden ha varit en politiskt engagerad intellektuell och en antikolonial och antirasistisk solidaritetsaktivist för kontinenten och dess invånare:
”För över 60 år sedan kom jag till Afrika. Begrepp som u-land och Tredje världen var inte uppfunna, Sida inte påtänkt. Befolkningen var 285 miljoner mot i dag 1,3 miljarder. 15 procent bodde i städer (som i Europa på 1600-talet), nu omkring 40 procent. Bara ett land hade då befriats från kolonialvälde: Ghana. Där blev jag undervisad i panafrikanism av Kwame Nkrumah, en fanatiker, dock med den humor som sällan saknas hos afrikaner.
Sedan dess har jag vartannat eller vart tredje år rest i Afrika, senast i september 2019. Resultat? Ett tiotal böcker; artiklar, föredrag i mängd. Uppdrag, öppna och hemliga. Möten med hög och låg – från Lumumba, Senghor, Mandela, Tambo, Mondlane, Makeba till dem som heter Beauty, Gladness, Prosperity. Det de har gemensamt är att de är borta.
Afrika var min fantasis äventyrsland från det jag var tio år: upptäcka nytt land, se vad inget öga sett. Men det var inte vad jag föreställt mig. Jag anlände från ett till synes tryggt Sverige, fast jag mindes kriget, hotet från nazismen, dess medlöpare och listor på tilltänkta offer. Afrika blev en vändpunkt i mitt liv, ett insegel som bröts vid en gräns där det främmande blev välbekant och befallde mig att träda fram och vittna.”
”Min kärlekshistoria med denna kontinent inleddes med kampen mot kolonialism och apartheid. Men det som följde blev i mycket en motgång – med etniska konflikter, inbördeskrig och korruption, barnsoldater, islamism, miljoner döda. Afrika har exploaterats för slavar och vilda djur, guld och diamanter, olja och ädelträ. Aids, ebola, svält, krig och massmord ger tragedin nya ansikten.
I Uganda, Nigeria, Kamerun hotas homosexuella av tortyr och decennielånga straff. Vem ska man anklaga? Inte brunnsgrävarna, historieberättarna, boskapsherdarna, sjuksköterskorna, lärarna utan skolböcker. Utan, med få undantag, de politiska ledarna samt Europas, Amerikas och Kinas regeringar som för strategiska och ekonomiska fördelar alltför ofta gynnat härskarna i deras palats. Många av Afrikas ledare har tävlat om vem som snabbast fyller utländska bankkonton: 400 miljarder enligt Världsbanken (2018).
När jag rest i Afrika, på andras uppdrag eller i egna syften, väntade jag mig inte att hitta något vi kallar Afrika utan bara enstaka ingredienser: människor på vandring, idéer på drift. 1990 var 4 av 53 länder demokratier.”
”Under tidigt 60-tal sjöng luften av upphöjda föresatser. Gamla afrikanska kungadömen gav namn åt de nya staterna: Mali, Malawi, Zambia. Flaggor syddes, nationalsånger komponerades. Men först efter imperiernas upplösning fick de multinationella sin verkliga chans; deras revirgränser blev av större vikt än Berlinkongressens. Politiska beslut lades i inhemska härskares händer – till jubel från progressiva européer. Näringslivet förblev dock under utländsk kontroll. Priser på koppar och diamanter, kaffe och kakao beslöts i London, Paris, Bryssel. En afrikansk regering kunde bestämma sig för att bygga sjukhus, skolor och vägar, men att finansiera dem hängde på makter utanför deras räckvidd. Råvarorna strömmade ur världsdelen.
Det vita väldet upphörde för att ge makten tillbaka till Afrikas folk. Men Afrikas politiska självständighet åstadkom inte den sociala utjämning som var en målsättning under frihetskampen. Med få undantag ledde den till att makten stannade hos en privilegierad elit. Den eliten ärvde inte sin ställning. De flesta kom från enkla hem och hade fått sin chans genom att familjen låtit en favoritson gå i högre skola. I toppen samlades politikerna och övertog kommandoposter som de koloniala ägarna lämnat.”

Nu stänger även Kenya dörren för utlandsadoptioner till Väst

Självklart inte särskilt ”kul” för alla 100 000-tals barnlösa (hetero- och homosexuella) singlar och par i Väst då just Kenya var på god väg att segla upp som Afrikas största och viktigaste land för utlandsadoptioner bredvid Sydafrika efter att Etiopien stängde dörren för internationell adoption och efter ett flertal adoptionsskandaler i bl a Nigeria och Madagaskar (tyvärr är då de allra flesta av Afrikas länder korrupta eller t o m mycket korrupta liksom flertalet av länderna i Latinamerika och Asien).
Efter att Latinamerika i stort sett upphörde att skicka adoptivbarn till Väst (med undantag för Colombia) och efter att länderna i Asien minskade utförseln av adoptivbarn till Väst (fr a Indien och Kina liksom också Sydkorea, Thailand, Taiwan, Filippinerna och Vietnam) efter år 2005 så uppfattade många i Väst att Afrika var den nya ”jungfruliga” och även sista outnyttjade kontinenten för adoptivbarn och visst har 10 000-tals afrikanska barn adopterats till Väst under de senaste 15 åren men de massadoptioner som en gång kännetecknade både Latinamerika och Asien har då hittills uteblivit för Afrikas del.
”Yesterday’s ban comes in the wake of a damning report by a special task force that indicated rampant violations of adoption laws by private adoption agencies, children officers, law firms and judicial officials.
A report by a special task force set up to review pre-moratorium adoption practice, laws and policies paints a picture of what appears to be a racket where players got a share of the proceeds from foreigners looking for Kenyan children.
The report and recommendations by the task force submitted to former Labour and Social Protection CS, Ms Phillis Kandie in late 2017, stated that a pursuit of profits was the main motive for a majority of players in the adoptive service.
The report said that more than 80 per cent of children in institutions had traceable families but owners had commercial motives for holding them there.
It recommended shutting down many institutions by reuniting the children with their families.
The report recommended public funding of local adoption services so as to remove the commercial motive by private agencies that had salary and operational overheads to pay.
The report said adoption agencies earn a raft of fees from foreigners ranging from Sh250,000 for application, Sh500,000 for guardian ad litem (friend of the child in court proceedings) and Sh5 million for the lawyer, who pays Sh200,000 to the adoption agency as kickback.
This is in addition to insurance cover for prospective parents, apartments for the three-month legal period, during which a foreigner should bond with a child in Kenya, car-hire services, among others. Since announcement of the moratorium, many adoptions have been challenged and overturned over irregularities and some children reunited with their birth families.
The task force recommended separate adoption laws, speedy review of the Children’s Act (2001) to comply with the 2010 constitution and new regulations to ensure only trained social workers and clinical psychologists were legally authorised to engage in adoption services.”

Belgien ber om ursäkt till de blandade centralafrikanska barnen

Igår skrev Belgien historia genom att be om ursäkt till alla de 10 000-tals mixade och halvvita centralafrikaner från Kongo, Rwanda och Burundi som oftast skiljdes från sina infödda mödrar och placerades på institutioner eller i foster- och adoptivfamiljer i Belgien efter avkolonialiseringen och självständigheten:
På 1920-, 30-, 40-, 50- och 60-talen ”tillkom” miljontals s k mixed race-barn i de europeiska kolonierna i Asien och Afrika trots att intimrelationer/sexuella interaktioner över de s k rasgränserna (och självklart både hetero- och homosexuella sådana) samtidigt var förbjudna ”på pappret” och vilka nästan alla hade vita fäder och icke-vita mödrar (p g a övergrepp, våldtäkter, prostitution, ”polygami”, älskarinnearrangemang och konkubinat mm men också i en del fall p g a genuin kärlek över de s k rasgränserna mellan vita män och asiatiska och afrikanska infödda kvinnor) och när européerna lämnade alternativt blev utkastade från kolonierna på 1940-, 50-, 60- och 70-talen stod de inför frågan om vad de skulle göra med alla blandade halvvita infödda undersåtar.
I många fall tog de med sig de mixade infödda ”tillbaka” till ”moderlandet” i Europa men inte deras mödrar såsom i fallet med holländarna vilka tog med sig 100 000-tals mixade sydostasiater när de ”återvände” ”hem” till Nederländerna. I andra fall blev de mixade infödda kvar efter avkolonialiseringen och självständigheten såsom i Sydasien och i delar av Östafrika och de halvvita sydasiaterna och östafrikanerna blev oftast rätt så illa behandlade under de postkoloniala nationsbyggandeprocesserna då de uppfattades ha stått nära de vita européerna.
Under efterkrigstiden och Kalla kriget skulle USA f ö stå inför samma ”bekymmer” när 100 000-tals mixade barn i fr a Asien ”tillkom” i samband med USA:s otaliga krig och konflikter där på 1940-, 50-, 60- och 70-talen när mängder av vita och svarta amerikanska soldater fick blandade barn med de infödda kvinnorna.
För många européer och västerlänningar sågs de blandade halvvita barnen som en skam för den s k vita rasens och den s k västerländska civilisationens s k heder medan de för andra (läs: kristna, liberaler och feminister) sågs som ”halvciviliserade” halvvita som tillhörde Europa och Väst snarare än de infödda utomeuropéerna över haven och därför skulle de ”räddas” och tas med ”hem” till Europa.
”Belgium on Thursday apologized for the forced removal of thousands of children born to mixed-race couples during its colonial-era rule of the Democratic Republic of Congo, Burundi, and Rwanda.
Prime Minister Charles Michel issued the formal apology during a plenary session at the Belgian Parliament in Brussels on Thursday with dozens of those affected watching on from the visitors’ gallery.
Belgium forcibly took away thousands of mixed-race children, known as ”metis,” born to white settlers and black mothers in these Central African nations towards the end of its colonial rule between 1959 and 1962, a U.N. report said.”

Första publicerade dikten författad av en utlandsadopterad?

Har på sistone försökt att hitta de första textspåren efter landets 60 000 utlandsadopterade som började ankomma till Sverige fr o m 1950-talets slut och fr a och till att börja med från Sydkorea, Indien, Brasilien och Etiopien och tror nu att detta möjligen kan vara åtminstone en av de allra första publicerade texterna författade av en utlandsadopterad och min hypotes är vidare att ”Pablo” är en pseudonym men tyvärr har jag ännu inte lyckats hitta det exakta datumet när dikten trycktes i Svenska Dagbladet under en tid när Sverige var extremt vitt.
1974 fanns det f ö inte fler än cirka 5500 invånare i landet som var födda i och hade invandrat från Afrika och varav möjligen en fjärdedel om inte fler än så var ”återvändande” vita svenskar som hade fötts och helt eller delvis växt upp in europeisk koloni på kontinenten medan de allra flesta andra som var ”riktiga” invandrare och som inte var svenskar var vita afrikaner (d v s vita europeiska bosättarättlingar) från fr a södra Afrika, asiatiska afrikaner (d v s s k kulierättlingar och fr a s k ugandaindier) från fr a östra Afrika vilka utgjorde knappt 1000 individer samt nordafrikaner vilka ofta utgjorde de största afrikanska ursprungsländerna (fr av Egypten, Algeriet och Marocko) en bra bit inpå 1980-talet medan de adopterade afrikanerna (fr a från Etiopien-Eritrea men också från bl a Liberia) var 100-tals redan vid 1970-talets mitt.

Etiopien, Afrikas största adoptionsland för svenskar och västerlänningar, stänger nu slutgiltigt sina gränser för fortsatta utlandsadoptioner

Etiopien, Afrikas absolut största adoptionsland för svenskar och västerlänningar (och motsvarigheten till Sydkorea i Asien och till Colombia i Latinamerika) ända sedan den internationella adoptionen uppstod på 1950-talet under Kalla kriget och i samband med avkolonialiseringen, stänger nu slutgiltigt sina gränser för fortsatta utlandsadoptioner och ännu ett kapitel i den internationella adoptionens historia avslutas härmed:

Sedan 1950-talet har uppemot 1200 barn från Etiopien adopterats av svenskar och kring 25 000 totalt av andra västerlänningar och varav flertalet adopterades efter Kalla krigets slut på 1990- och 2000-talen (och fr a till USA men också till Italien och flera andra europeiska länder) men efter ett stort antal korruptionsskandaler och flera uppmärksammade mord (bl a visade det sig att Angelina Jolies och Brad Pitts adopterade dotter från Etiopien ej var föräldralös) och flera temporära stopp så stänger nu landet definitivt dörren för den internationella adoptionsverksamheten.





Av västvärldens cirka 25 000 adopterade etiopier och eritreaner (då barn också adopterades av svenskar och västerlänningar från dagens Eritrea fram tills 1991) är den mest kände av dem alla den svenske kocken Marcus Samuelsson och världens första förening för adopterade etiopier och eritreaner grundades i Sverige 1994 – Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF).