Kategori: adoptivkoreaner

Om Johan Brännströms nya roman ”Röd signal”

Jag har sedan många år tillbaka tappat räkningen på alla bokpublikationer som jag har hjälpt till med vad gäller faktauppgifter mm i form av romaner, diktsamlingar, faktaböcker mm (och på samma sätt har jag sedan många år tillbaka tappat räkningen på alla rörlig bild-produktioner som jag har hjälpt till med vad gäller faktauppgifter mm i form av dokumentärer, tv-program, konstfilmer mm).


I alla fall så fick jag nyligen i min hand Johan Brännströms nya roman ”Röd signal” som tematiserar internationell adoption och utlandsadopterade och närmare bestämt en adopterad kvinna vid namn Kim som kommer från Korea (och mer säger jag inte för annars avslöjar jag för mycket av handlingen).


Det ska också sägas att jag alltför ofta inte avtackas alls vare sig i de böcker (d v s i för- eller efterordet) eller i de filmer (d v s i eftertexterna) som jag har hjälpt till med men ibland händer det och Brännström gör just det.

Johan Brännströms nya bok ”Röd signal” ansluter sig slutligen också till den redan relativt stora samlingen av svenska/(original)svenskspråkiga fiktionstitlar som innehåller en fiktiv karaktär (och i huvudrollen eller som bikaraktär) som är utlandsadopterad.

Omnämnd i Sveriges Radios program Verkligheten i P3

Omnämnd i Sveriges Radios program Verkligheten i P3 i avsnittet ”Adopterad och anti-adoptionsindustrin”, som bygger på Viola Nilssons intervju med ”Heo”, som är adopterad från Sydkorea:

Viola Nilsson: Det som väcker Heos egna personliga stridsfråga (d v s adoptionsfrågan), det är något så trivialt som ett smörgåspålägg.

Heo: Det kom ut en pastej för veganer och så hette den orientalisk smak, och jag kommer ihåg att det lät konstigt i mina öron, för vad är det? Och så söker jag på orientalism. Och då hittar jag Tobias Hübinette. Och där är startskottet till att jag börjar läsa hans texter och börjar förstå, whoao.

Viola Nilsson: Tobias Hübinette är en forskare och politisk aktivist, som skrivit om det problematiska med internationella adoptioner och dragit paralleller till människohandel och trafficking. Heo börjar läsa på allt mer. Hon hittar andra adopterade som ifrågasätter sina adoptioner. Det finns som ett community. Återkommande  är vittnesmål om hur adoptionsbyråerna har ljugit eller vägrat att lämna ut information.

Ny postkolonial feministisk bok om internationell adoption i Frankrike

Tipsar gärna om Johee Bourgains kommande bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités”, som likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist samt anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption.

Frankrike är det land i världen som i absoluta tal har adopterat flest barn från andra länder efter USA liksom från just Sydkorea – det handlar om åtminstone 75 000 barn varav 15 000 härrör från Sydkorea – och merparten av utlandsadoptionerna härrör från det gamla Franska kolonialimperiet.

Den idag korruptionsdömde Sarkozy var mycket aktiv i adoptionssammanhang och tillsatte t o m en statlig utredning för att få Frankrike och fransmännen att adoptera ännu fler utländska barn och det var just Sarkozy som förespråkade att Frankrike skulle satsa på att adoptera från sina f d kolonier som ett sätt att utnyttja en ”komparativ fördel” och därmed konkurrera med USA och med de andra stora västerländska adoptionsländerna såsom Spanien och Italien då efterfrågan på adoptivbarn alltid har varit större än tillgången på s k adopterbara barn i ursprungsländerna.

Utredningen leddes av Sarkozys vän Le Mondes redaktör Jean-Marie Colombani som f ö även kontaktade mig i egenskap av svensk forskare under utredningens gång och bad om information om den svenska adoptionsvärlden.

L’adoption internationale, mythes et réalités

”À quoi pensez-vous quand vous entendez « adoption internationale » : à un acte d’amour, un geste qui sauve un·e orphelin·e ? Joohee Bourgain analyse les pratiques et les enjeux de l’adoption internationale dans une perspective antiraciste, anticapitaliste et décoloniale. À partir d’une critique des rapports asymétriques de pouvoir entre le Nord et le Sud, l’autrice déconstruit un par un les mythes qui entourent l’adoption – le mythe de l’abandon, de l’orphelin·e misérable, ou de l’adoption comme acte non-raciste, pour ne citer qu’eux.

Car si cette mythologie n’est jamais questionnée, n’est-ce pas parce que l’on entend rarement les personnes adoptées s’exprimer sur ce sujet ? L’autrice témoigne à partir de sa propre expérience d’adoptée sud-coréenne, fait le lien avec le vécu d’autres minorités, et appelle à la politisation pour que la prise de conscience individuelle soit suivie d’une organisation collective.

Joohee Bourgain, enseignante dans le secondaire, est également militante antiraciste et féministe. Persuadée de la nécessité de rendre visible un discours critique sur l’adoption internationale et de reconsidérer l’adoption du point de vue des adopté·es, elle souhaite par ce livre libérer la parole et porter ce sujet dans le débat public.”

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin har gått bort som var världens äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin gick bort den 12 april i år som var den allra äldsta adopterade från Sydkorea i Väst av oss över 200 000 adopterade från Sydkorea som hamnade i och befinner oss i västvärlden.


Shin föddes 1935 i Japanska imperiets koloni Chosen i dagens Sydkorea och blev tidigt föräldralös och levde som gatubarn i Seoul under krigsåren och fram tills Koreakrigets utbrott då han likt många andra koreanska barn och ungdomar blev en s k ”regementsmaskot” och ”houseboy” åt amerikanska officerare.


År 1954 blev han sedan adopterad av en av dem, Ray Paull, en amerikansk officer som var tandläkare och bodde i delstaten Utah (och vars efternamn Shin antog som sitt förnamn), som en av de första barnen från Sydkorea som adopterades till Väst. Mellan 1953-54 adopterades sammanlagt 12 barn från Sydkorea till Väst varav samtliga till just USA och Shin var då en av dessa 12 första adoptivbarn vilka samtidigt också var de första utomeuropeiska adoptivbarnen i historien.


Shin tog senare i livet en doktorsexamen i statsvetenskap vid University of Washington och slutade som senator för Demokratiska partiet i delstaten Washington där han representerade en valkrets som till övervägande delen består av vita väljare.


Jag hade förmånen att få träffa Paull vid åtminstone två tillfällen – dels en gång i Sydkorea och dels en gång i USA – och likt många andra av oss adopterade från Sydkorea betraktade jag honom som en storebror vilket han också sade att han själv såg sig som i förhållande till alla oss andra yngre adopterade från Sydkorea.

Om Ted Stenströms debutroman ”Drömmegården”

Just nu diskuteras adoptionsfrågorna som aldrig förr i den svenska offentligheten och intressant nog utkommer åtminstone sex böcker inom ett års tid som (utlands)adopterade har författat, och vilket antagligen är unikt – d v s i skrivande stund ”peak:ar” helt enkelt sannolikt de adopterades bokutgivning i just Sverige: 

Under sensommaren 2020 kom Patrik Lundbergs bok ”Fjärilsvägen” ut, nyligen kom Mara Lee ut med boken ”Främlingsfigurer”, om några veckor kommer jag själv ut med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” samtidigt som Ted Stenströms roman ”Drömmegården” ges ut, i juni månad kommer Ida Ali-Lindqvist ut med boken ”Jag är visst någonting” och framåt hösten kommer Lisa Wool-Rim Sjöblom ut med en ny grafisk roman som bär titeln ”Den uppgrävda jorden”. Utöver dessa sex titlar utgår jag ifrån att jag antagligen har missat en eller åtminstone ytterligare två böcker som är författade av adopterade och vilka ges ut inom samma tidsperiod.

Ted Stenströms bok ”Drömmegården” handlar om en adopterad man från Sydkorea vid namn Tom som hamnar på ett behandlingshem för missbrukare i Västernorrland, där han träffar en behandlingsassistent vid namn David som också han är adopterad från Sydkorea. Läsaren får sedan följa de båda adopterade koreanska männens uppväxter och livsöden och utöver händelserna som äger rum i nuet på det norrländska behandlingshemmet så utspelar sig större delen av romanen i Skåne.

.
Teds roman sticker ut vad gäller böcker skrivna av adopterade i både Sverige och i västvärlden i övrigt, då de allra flesta av de adopterade författarna annars är kvinnor, och eftersom Teds båda huvudkaraktärer är adopterade män från just Sydkorea såsom jag själv är så är det svårt (för mig som läsare) att värja sig ifrån hur naket och ärligt Ted skildrar Toms och Davids barndomar och situationer som varande vuxna adopterade män från Östasien i dagens Sverige.


Teds debutroman är kort och gott en smärtsam och gripande berättelse om och beskrivning av hur det är att vara en sydost/nordost)asiatisk man i Sverige. Teds ”Drömmegården” är därmed en litterär studie i den antagligen mest underordnade och av de allra flesta (och både hetero- och homosexuella icke-asiatiska män och kvinnor) föraktade och förnedrade maskuliniteten i Sverige – d v s just den (nordost- och sydost)asiatiska maskuliniteten med allt vad den innebär av feminisering (och ”homosexualisering”), infantilisering och avsexualisering.

Reportage i syndikalistiska Arbetaren om kampen mot den koreanska adoptionsindustrin

Senaste numret av Arbetaren Magasin (2 2021) innehåller Emma Gates reportage om kampen mot den (syd)koreanska adoptionsindustrin som förestås av en koalition av ogifta ensamstående mödrar som mot alla odds har valt att behålla sitt barn, förstamödrar som har blivit av med sitt barn som har adopterats bort till Väst, adopterade från olika västländer som har flyttat tillbaka till sitt födelseland samt progressiva koreaner som pastor Kim Do Hyun som är en av dem som intervjuas i reportaget:

”Sydkorea är det land i världen som adopterat bort flest barn till utlandet i förhållande till folkmängden, drygt 200 000. Oftast är det ensamstående och ogifta kvinnor som adopterar bort sina barn, i rädsla för den diskriminering och stigmatisering de annars skulle möta. Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade. Arbetaren rapporterar från Seoul.”

Adoptions­industrins nya motståndare

”Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade som vill att staten stoppar den. 2009 gick en grupp ogifta mammor ihop. De hade trotsat kulturen och behållit sina barn. De grundade organisationen Kumfa, Korean Unwed Mothers Families Association och arbetar aktivt för rätten att ta hand om sina barn. Och som följd att stoppa internationell adoption. De tycker att statens lösning borde ligga på att ge de ogifta mammorna respekt och möjlighet att ta hand om sitt barn. Inte blunda och låta adoptionsagenturerna ta deras barn.

– Efterfrågan på barn från Sydkorea är stor. Adoptionsagenturerna ligger på de ogifta mammorna och trycker på att det vore bäst för barnet, säger Kim Do-Kyung, ordförande på Kumfa.

I Sverige förmedlar Adoptionscentrum internationella adoptioner. De vet att det är främst ogifta mammor som tvingas till adoption. Men de gör inget för att för- bättra situationen för mammorna.

– Det är positivt att ensamstående mammor vågar göra sin röst hörd och att förutsättningarna för ensamstående mammor belyses allt mer. Det är fördomar och traditioner som behöver förändras och förändringen behöver ske inifrån i Sydkorea, skriver Ida Wilhelmsson som är landansvarig för Sydkorea i en mejlväxling.

Pastor Kim Do Hyun som driver adoptionsorganisation Koroot är lika kritisk till internationell adoption som de ogifta mammorna. Han har skrivit sin doktorsavhandling om biologiska mödrar och adopterade, och arbetar med både adopterades och ogifta mammors rättigheter. Samt driver ett pensionat för återvändande adopterade.

– Korea har prioriterat kapitalism framför de svaga. Det har gjort adoptionsagenturerna stora. De tjänar pengar, och därför har koreanska staten låtit dem sätta sina egna regler, säger Do Hyun.

Fram till 2015 kunde gravida mammor, som behövde akut tak över huvudet och hjälp fram till förlossningen få sängplats och uppehälle på adoptionsagenturernas akutboenden för gravida mammor.

– Men för hjälpen var de tvungna att skriva på två sekretessavtal. Ett om att ge upp sitt föräldraskap och ett om att lämna barnet till adoption efter födsel, säger Do Hyun och tillägger:

– Det är människohandel.”

Jiang Millington frågar sig idag i Tidningen Syre om jag nu kanske äntligen kommer att få upprättelse efter att ha betalat ett mycket högt pris för att under årtionden ha drivit frågan om internationell adoption och utlandsadopterade på ett kritiskt sätt

Jiang Millington, som är en av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och en av landets 10 000 adopterade från Sydkorea, säger som det är i Tidningen Syre: På 1960-, 70- och även 80-talen var det lika mycket en självklarhet att Sverige och svenskarna adopterade överlägset flest (proportionellt sett) icke-vita barn från den så kallade Tredje världen och från de gamla kolonierna (d v s jämfört med alla andra västländer) på grund av internationell solidaritet och antirasism som att det var mer eller mindre fullständigt tabu för de adopterade själva att intressera sig för sitt ursprung och än mer söka efter sin förstamamma och det var först framåt 90-talet och egentligen i huvudsak på 00-talet som det blev socialt accepterat att adopterade började göra det:

Vi adopterade behöver vår historia

Sveriges 60 000 utlandsadopterade har fram tills nu tystats av en hel nations (d v s av Sverige och svenskarna) pålagda tacksamhetsskuld i många decennier samtidigt som alltför många har lidit i årtionden i tystnad av en extrem raslig isolering och tärande existentiell ensamhet och tyvärr har redan närmare 1000 utlandsadopterade hunnit gå bort i förtid p g a självmord, missbruk och ett allmänt självdestruktivt leverne – det är då ett statistiskt faktum att ingen annan demografisk grupp i det svenska samhället lider av en sådan överdödlighet (d v s att dö i onödan/i förtid) och av så höga självmordstal (och både självmordsförsök och genomförda självmord) som just de utlandsadopterade.

Slutligen frågar sig Jiang om sanningen kanske äntligen har hunnit ikapp Sverige och svenskarna och om jag själv kanske faktiskt kommer att få min upprättelse nu (OBS: jag har då ”non-stop” och måhända på ett fullständigt ohämmat och totalt hänsynslöst ”no limits”-sätt drivit frågan om internationell adoption och utlandsadopterade på ett kritiskt sätt ända sedan 90-talet och fram tills idag och fått betala ett mycket högt pris för det):

Ännu en sydkoreansk tv-dramaserie som har en huvudkaraktär som ska vara utlandsadopterad har snart premiär

Fascinerande att notera att ännu en sydkoreansk populärkulturell produktion i form av en drama-tv-serie som börjar sändas nästa månad handlar om en huvudkaraktär som är utlandsadopterad. Det gäller dramaserien “Vincenzo” som handlar om en italiensk man vid namn Vincenzo Cassano som är adopterad från Sydkorea och som som vuxen återvänder till sitt födelseland då han är kriminell och måste fly från Italien p g a en konflikt i den undre världen.

Den mycket rikliga förekomsten av utlandsadopterade i den sydkoreanska populärkulturen var då ämnet för min avhandling i Korean studies/Koreas språk och kultur ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” som jag försvarade vid Stockholms universitet och publicerade 2005. Redan fr o m 1990-talet började utlandsadopterade från Sydkorea som bodde och levde i Väst att dyka upp i sydkoreanska spelfilmer, romaner, dikter, teaterpjäser, musikaler, popsånger och musikvideos.

I min avhandling argumenterade jag för att det faktum att K-pop-artister sjöng om utlandsadopterade, att sydkoreanska författare skapade utlandsadopterade karaktärer i sina romaner, att sydkoreanska skådespelare spelade utlandsadopterade på de stora scenerna i Sydkorea och att utlandsadopterade förekom frekvent som huvudkaraktärer i sydkoreanska långfilmer och tv-drama-serier var ett sätt för landet och dess befolkning att bearbeta ett nationellt trauma – d v s att över 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till ett 20-tal västländer sedan 1950-talet och framåt.

Några av dessa karaktärer har utgjorts av utlandsadopterade från Sydkorea i Sverige (i Sverige finns det idag kring 10 000 utlandsadopterade från Sydkorea) och åtskilliga har varit amerikaner som är utlandsadopterade från Sydkorea liksom kanadensare, belgare, fransmän och holländare som har adopterats från Sydkorea.

Vad gäller mer spektakulära karaktärer såsom just den fiktive italienaren Vincenzo Cassano så har bl a en tysk Antifa-ledare som är utlandsadopterad från Sydkorea förekommit i en spelfilm, som sägs ha byggt på en verklig utlandsadopterad man från Sydkorea i Berlin som var aktiv i tyska AFA på 90-talet liksom en irländsk kvinna i en tv-dramaserie som är utlandsadopterad från Sydkorea och som i första avsnittet är aktiv i IRA och bekämpar engelsmännen i Nordirland innan hon tvingas fly till sitt födelseland Sydkorea efter ett misslyckat bombattentat. Dessutom finns det ännu en sydkoreansk tv-dramaserie som handlar om en kriminell utlandsadopterad – om en australiensisk man som är utlandsadopterad från Sydkorea och som är aktiv i Sydneys våldsamma undre värld.

Utöver att förekomsten av alla dessa utlandsadopterade karaktärer antagligen har någon slags katarsiseffekt på den sydkoreanska publiken och på de sydkoreanska konsumenterna av popmusiken, musikvideona, spelfilmerna, dramaserierna, romanerna och scenkonstföreställningarna så handlar det antagligen också om ambivalenta och exotiserande fantasier om Väst och om västerlänningar:

Många sydkoreaner fascineras helt enkelt av Väst och av västerlänningarna och ett sätt att närma sig Väst och västerlänningar är just att uppleva Väst och västerlänningarna via en koreansk kropp – d v s helt enkelt via en utlandsadopterad karaktär – d v s en person som till 100% ser ut som en korean och asiat men som till 100% beter sig som en vit västerlänning.

‘Hallyu Big 3’ Lee Min Ho, Kim Soo-hyun, Song Joong-ki returning with dramas

”Song Joong-ki will be starring in the new tvN Saturday-Sunday drama “Vincenzo,” which will start airing in February.

In the drama, Song Joong-ki will play the character of Vincenzo Cassano, an Italian lawyer and adviser to a mafia organization. He was born in South Korea and adopted by an Italian family. He returns to South Korea after a conflict occurs in the organization.”

Den märkliga historien om Kenneth C. Griggs, en av världens första adoptivbarn från Sydkorea som slutade sina dagar som amerikansk desertör i Sverige

Den märkliga historien om en av de cirka 500 medborgare i ett västland som hoppade av till ett kommunistiskt land under Kalla kriget och som samtidigt var den förste amerikanske soldaten som deserterade i Japan och som en gång i tiden dessutom var en av världens första adoptivbarn från Sydkorea till Väst och som därtill bodde och levde i Sverige och i Stockholm mellan 1968-2015:


I Sverige bor och lever idag kring 10 000 adopterade från Sydkorea varav de allra flesta har adopterats av (majoritets)svenskar. Dock har det också genom åren funnits ett antal adopterade från Sydkorea i Sverige som en gång i tiden adopterades till andra västländer än Sverige för att sedan invandra till Sverige. Det kan handla om adopterade från Sydkorea som ursprungligen adopterades till exempelvis Norge, Danmark, Nederländerna eller USA. I Uppsala bor och lever exempelvis en person i 70-årsåldern som en gång adopterades från Sydkorea till USA men som senare i livet invandrade till Sverige och som under sitt yrkesliv har verkat som fotograf.

Ytterligare ett sådant exempel på en adopterad person från Sydkorea som ursprungligen adopterades till USA och som fram till sin bortgång i Sverige (i Hägersten i Stockholm) 2015 dessutom var en av de allra äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden överhuvudtaget var Kenneth C. (Charles) Griggs som också var en av de kring 500 medborgare i ett västland som valde att hoppa av till ett kommunistiskt land under Kalla kriget (1945-89).


Griggs föddes i Seoul 1946 som Kim Jin-su i den amerikanska ockupationszonen som senare två år senare skulle bli dagens Sydkorea. Hans båda föräldrar dödades under Koreakriget och 1956 adopterades han av en (ensamstående manlig) amerikansk soldat som en av de första koreanska barnen att adopteras till Väst vilka just till en början ofta adopterades av amerikanska soldater och han döptes då om till Kenneth C. (Charles) Griggs.


År 1961 tog Griggs värvning i amerikanska armén och stationerades först ironiskt nog i Sydkorea och därefter i Japan (i Camp Zama i Kanagawa-prefekturen) där han 1967 hoppade av genom att ta sig till den kubanska ambassaden för att undvika att skickas till det då pågående kriget i Vietnam/Indokina.


Griggs kom därmed att bli den förste amerikanske soldaten som deserterade från den amerikanska armén i just Japan under Vietnamkriget. Tack vare att Griggs fick hjälp av japanska freds- och vänsteraktivister flögs han sedan efter åtta månaders vistelse på den kubanska ambassaden i hemlighet ut från Japan till Sovjetunionen och därefter till Sverige.


Den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press fotograf i Stockholm lyckades sedan föreviga (d v s på bild i form av detta fotografi) när Griggs anlände med flyg från Moskva till Arlanda i slutet av april 1968 tillsammans med ytterligare fem andra amerikanska desertörer (bl a Mark Shapiro och Terry Whitmore) vilka alla fick asyl här i Sverige.


Senare i livet och bl a på 1980-talet ska Griggs ha rest tillbaka till Japan för att träffa och tacka de japaner som en gång hade hjälpt honom att fly till Sverige och han besökte även Sydkorea vid något tillfälle.


Jag vet personligen ingenting om Griggs och om hans många år i Sverige och i Stockholm men om någon händelsevis träffade honom eller kanske t o m kände honom så är jag intresserad av att få veta mer om honom som ju då var en av 10 000-tals personer som kom att invandra till Sverige och få asyl här både under och på grund av Kalla kriget.

Nu har jag erhållit en sydkoreansk ansiktsmask

Äntligen ser jag nu ut som vilken ”random”-asiat (d v s Stillahavs/nordost/sydost-asiat) som helst ”på stan” för så här ser då 100-tals miljoner asiater ut världen över just nu under pandemin: Ansiktsmasken uppfanns då ursprungligen i regionen under kolonialtiden och endast i Asien är det sedan länge socialt accepterat att mer eller mindre dygnet runt gå runt i det offentliga rummet med en ansiktsmask på sig och inte bara under pandemier utan för de/n som så vill göra (den som går runt med ansiktsmask i Sverige/Väst anses nog mest bara vara skum, psykiskt sjuk eller t o m ett s k ”pervo” med en fetisch för kirurg- och/eller tandläkarutrustning). Detta kan vara den avgörande anledningen till att asiater i Väst har drabbats mindre av viruset än de andra invandrar- och minoritetsgrupperna vilka omvänt har drabbats mycket mer än de västerländska majoritetsinvånarna.
105964979_10157623755030847_5423127137881872095_n.jpg
 
Den sydkoreanska staten har nu distribuerat miljontals ansiktsmasker till den världsomspännande koreanska diasporan i bl a USA, Kanada, Australien, Argentina, Brasilien, Japan, Kina/Manchuriet, Centralasien, Ryssland och Tyskland och tack vare Adopterade koreaners förening och motsvarande adoptivkoreanska föreningar i de andra västländerna på jorden där vi 200 000 adopterade koreaner befinner oss idag har även jag nu erhållit ett 50-tal masker.
 
Det går så klart att som svensk och västerlänning skratta, hånle och flina åt asiaternas s k primitiva klantänkande och s k kollektivistiska storfamiljsmentalitet men det är samtidigt lite rörande att beakta att mina svenska (adoptiv)föräldrar och familjemedlemmar räknas in i den koreanska diasporan enligt koreanska familjenormer (liksom andra mig närstående i Sverige), d v s det finns då en asiatisk-koreansk kulturell (om)tanke bakom denna mängd masker som alla vi adopterade nu erhåller utan kostnad från det land som en gång i tiden skickade iväg oss till svenskarna och västerlänningarna.