Kategori: adoptivkoreaner

Youn-Taek Tahk har gått bort i en ålder av 99 år som var juridisk fosterfar till runt 7000 adoptivbarn som adopterades från Sydkorea till Sverige

Fick idag veta att Youn-Taek Tahk gick bort den 8 juni i år två dagar innan han skulle ha fyllt 100 år. 

Tahk föddes den 10 juni 1922 strax efter Första världskrigets slut och han hann under sitt långa liv genomleva den japanska kolonialtiden i Korea och Japanska imperiets slutgiltiga apokalyptiska undergång 1945 liksom den amerikanska och ryska ockupationen av Koreahalvön 1945-48 och Koreakriget 1950-53 samt de efterföljande diktaturåren och militärregimerna och den under 1990-talet därpå följande demokratiseringen av Sydkorea.

Under Koreakriget tjänstgjorde Tahk i den sydkoreanska armén varinom han kvarstannade fram till 1962. Efter att ha tagit examen vid både Yonsei- och Seoul National-universiteten handplockades han 1965 av Sydkoreas moderna ”landsfader” diktatorn och generalmajoren Park Chung-hee för att leda adoptionsbyrån CPS (Child Placement Service) som hade hand om alla adoptioner till Sverige och som hade bildats 1954 med det uttryckliga syftet att adoptera bort alla blandade eller mixade barn till Väst som hade blivit till under och efter Koreakriget och vilka fr a hade vita amerikanska soldatpappor.

Tahk var chef för CPS, som senare bytte namn till SWS (Social Welfare Society), ända fram till pensionen 1987 och under sin 22-åriga tid som chef för CPS/SWS var han juridiskt sett fosterfar åt samtliga runt 7000 sydkoreanska barn som adopterades till Sverige under hans chefskap (inkluderande mig själv) liksom till 10 000-tals andra barn som adopterades till USA och till andra västländer. 

Jag hann träffa Tahk vid 3-4 tillfällen på 90- och 00-talen och även besöka hans hem i Ilsan norr om Seoul då jag också fick en fin gåva av denne som jag fortfarande har kvar – en replika av en kungakrona från det forntida Kaya-riket. 

Under några år hjälpte jag även Tahk, som också var verksam som konstnär, att sälja sina tavlor i Sverige vilka i huvudsak bestod av landskapsmålningar med motiv hämtade från Tahks hemprovins Södra Cholla varifrån många adopterade från Korea som bor och lever i Sverige också härstammar (inklusive mig själv).

Tahk var väl medveten om att han en gång i tiden hade varit fosterfar eller ”pappa”, som han själv sade, till 10 000-tals adopterade från Sydkorea vilka idag befinner sig i ett dussintal västländer inklusive i Sverige. 

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson har gått bort som skapade den adopterade karaktären från Korea Hassan Hassan

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson gick bort igår i en ålder av 99 år som debuterade 1945 och därefter kom att publicera långt över 200 böcker varav den sista utkom 2016. Fram till sin bortgång igår kan Peterson mycket väl ha varit den svenska författare som har givit ut flest böcker under sin livstid.

För ett antal år sedan publicerade jag en akademisk artikel om olika framställningar av koreanska adoptivbarn i svensk barn- och ungdomslitteratur och då skrev jag bl a följande p g a att Peterson på 90-talet skapade barnbokskaraktären Hassan Hassan som förärades totalt fyra böcker:

”Hans Peterson är sedan debuten 1945 en av den svenska barn- och ungdomslitteraturens mest publicerade författare, och särskilt ensamma barn har varit det genomgående temat i hans stora produktion. Genom alla år har Peterson blåst liv i mängder av barnbokskaraktärer såsom Stina och Lars, Magnus, Liselott och Petter, och Pelle och Simon, och en av dessa är en pojke som går under smeknamnet Hassan Hassan, som är adopterad från Korea, bor i Norrland och går på lågstadiet. Den bok som berör Hassan Hassans koreanska bakgrund mest är ”Hassan Hassan svartskalle” från 1993 där frågor om rasism tas upp. I berättelsen kommer en ny pojke till byn som kallas Bamse, och som är bråkig och stökig och kallar Hassan Hassan svartskalle. Hassan Hassan har aldrig varit med om att bli betraktad som utlänning tidigare, förutom att någon då och då tror att han är en samisk pojke. När Bamse även bråkar med Elin som Hassan Hassan tycker bra om, blir Hassan Hassan arg och i en tvekamp på fjället vinner denne till slut över Bamse.”

Ny bok om ännu en illegal adoption och om den genomkorrupta adoptionsindustrin

I dagarna kommer Norrköpings Tidningar-kulturjournalisten Catrin Villaume Fägerstrands välskrivna reportagebok ”Stulet barn. Min resa från Korea och tillbaka” ut på Norstedts som jag gärna rekommenderar.

Boken bygger på samtal med Maria Jung Yoon Huh Lundberg Ström, som är adopterad från Sydkorea och som stals och såldes till Sverige av den koreanska adoptionsbyrån och via svenska staten då Socialstyrelsen administrerade hennes adoption. Maria är ett av närmast otaliga exempel på utlandsadopterade vars ursprungsidentitet manipulerades för att göra henne mer ”attraktiv” och därigenom mer adopterbar på den västerländska (och svenska) adoptionsmarknaden (läs: barnhandelsmarknaden): Med ett pennstreck gjordes hon yngre än vad hon egentligen var vid adoptionen och hennes familjebakgrund mörkades för att hon skulle framstå som föräldralös av en genomkorrupt adoptionsindustri.

I själva verket tillhörde Marias koreanska föräldrar den postkoloniala och efterkrigstida sydkoreanska eliten och hennes koreanska mor var t o m väninna med landets dåvarande presidentfru Yuk Young-soo som var hustru till Sydkoreas hårdföre ”landsfader” diktatorn Park Chung-hee. Marias koreanska föräldrar försökte under flera år förgäves att få tillbaka sin dotter men de svenska myndigheterna valde både att hålla tyst om och inte bry sig om hennes koreanska föräldrars önskemål av rädsla för att hela den internationella adoptionsverksamheten potentiellt skulle kunna hotas om det framkom att alltför många utlandsadopterade egentligen aldrig borde ha adopterats till Sverige.

http://www.norstedts.se/bocker/201447-stulet-barn

”Maria Jung Yoon adopterades från Sydkorea till Sverige 1968. En flicka på två och ett halvt år och ett äldre, barnlöst par i Norrköping, det kan väl bara sluta lyckligt? Men i själva verket är hon över fyra år gammal och kvar i Seoul finns hennes biologiska föräldrar som undrar vart Jung Yoon och hennes två systrar har tagit vägen. När Maria har bott hos sina adoptivföräldrar i två år får de ett brev från Socialstyrelsen som skriver att barnens biologiska föräldrar har krävt att få dem tillbaka.

Marias biologiska föräldrar är varken fattiga eller lågutbildade sydkoreaner som svenska myndigheter har beskrivit dem, och Maria är inte räddad från nöd och svält. Tack vare mäktiga kontakter, massmedial uppmärksamhet och mutor till korrumperade tjänstemän får paret Huh slutligen kontakt med Marias svenska föräldrar.

Det här är berättelsen om Maria Jung Yoon Huh Lundberg Ström, ett stulet barn.”

Alicia Vikander spelar hustrun till en adopterad man från Sydkorea i USA som hotas av utvisning i den nya filmen ”Blue Bayou”

I dagarna har korean-amerikanen Justin Chons indie-spelfilm ”Blue Bayou” visats på filmfestivalen i Cannes med Alicia Vikander och regissören själv i huvudrollerna. Filmen har amerikansk premiär i september och svensk premiär den 3 december i år.

I ”Blue Bayou” spelar Chon en adopterad man vid namn Antonio som bor och lever i Louisiana där han har växt upp och som är så (Södern-)amerikansk som det bara går att bli efter att ha adopterats från Sydkorea till USA vid tre års ålder. Antonio är gift med Kathy, som spelas av Vikander, och tillsammans har paret en dotter. Det visar sig dock att Antonio har begått ett brott tidigare i livet och han riskerar därför att deporteras till Sydkorea.

Filmens handling bygger tyvärr på ett flertal verkliga fall av utlandsadopterade som har deporterats från USA till sina födelseländer som vuxna efter att ha begått ett brott, vilket förekom alltför ofta fram tills alldeles nyligen när en lagändring slutgiltigt satte stopp för detta. Kort handlar det om att under den internationella adoptionens storhetstid på 1960-, 70-, 80- och 90-talen glömde alltför många amerikanska adoptivföräldrar helt enkelt att ansöka om medborgarskap åt sina utrikes födda adoptivbarn, vilket fick till följd att de fortsatte att vara medborgare i sina ursprungsländer och aldrig blev medborgare i sitt adoptionsland.

Redan på 00-talet började de första vuxna utlandsadopterade att deporteras från USA efter att ha begått olika brott, varav några t o m dödades i sina födelseländer då de vare sig kunde språket eller någonting överhuvudtaget om samhället och kulturen där. Det verkar om att flest amerikanska utlandsadopterade har deporterats till just Sydkorea, vilket förklaras av landets dominans som det största ursprungslandet för både amerikanska och västerländska adoptivföräldrar. Det beräknas att uppemot 25 000 adopterade från Sydkorea har fortsatt att vara sydkoreanska medborgare i just USA.

‘Blue Bayou’ Trailer: Justin Chon Directs Alicia Vikander in Searing Family Drama

Föreställningstips: Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer”

Föreställningstips:


Tipsar varmt om Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer” (ca 50 min.), som hade premiär på Östgötateatern i Norrköping i februari 2020 och som nu går att se digitalt för alla som vill.


regi: America Vera-Zavala

filmregi och filmproducent: Salad Hilowle


Se föreställningen via:


https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/471
eller via:


https://www.youtube.com/watch?v=w9aLKvHVE2Y


”I sitt uppmärksammade sommarprat 2019 berättade lyssnarnas sommarvärd Madeleine In Hwa Björk om sitt sökande efter sig själv. Hon vet vem hon är. Men på papper finns det en mängd olika versioner. Hon vill ta reda på vilka papper som finns, hur många uppdiktade sanningar som har hittats på, och för att dölja vad? Madeleine söker inte efter sanningen, hon söker efter förklaringar till varför människor har ljugit om hennes ursprung för att lättare kunna adoptera henne till Sverige.


Bland de många tagna lyssnarna fanns dramatikern och regissören America Vera-Zavala, som direkt kände att hon ville lyfta upp Madeleines berättelse till teaterscenen. Resultatet blev en så kallad performance lecture på X-scenen i Norrköping i februari 2020, precis innan pandemin pausade all scenkonst.

På grund av pandemin kunde Ingenting av det jag vet om mig stämmer aldrig ges i Linköping, men istället för att lägga ner produktionen valde teaterledningen att göra om den till film för Östgötateaterns digitala scen.

Madeleine In Hwa Björk arbetar idag som socionom och är bosatt på Vikbolandet utanför Söderköping. Hon adopterades som ettåring från Sydkorea och när hon sökte sina rötter upptäckte hon att hennes ursprungsberättelse inte stämmer. I jakten på upprättelse möter hon en korrupt adoptionsindustri där barn behandlas som varor.


Under våren har Dagens Nyheter granskat Sveriges roll i de internationella adoptionerna och hittat en rad allvarliga brister. Berättelserna är många om hur svenskar i vuxen ålder fått uppgifter om att de lämnats till adoption mot sina biologiska föräldrars vilja. Madeleine är en av dem som intervjuats i tidningen. Hon är själv inte ett dugg förvånad över det som skrivits och berättar om hur tongångarna gått i adoptionsaktivistkretsar:


– Man tycker att det är jättebra att DN lyft upp det, men det framstår som ett gräv som gjorts och det är inte sant. Det här har många vetat i flera år, men inte fått gehör för. Det är inget nytt, det är bara nu som folk lyssnar. Det var samma med mitt sommarprat.


Madeleine efterlyser en statlig offentlig oberoende utredning – och bara några dagar efter intervjun får hon gehör. Regeringen har nu meddelat att man kommer att tillsätta en utredning som ska se över adoptioner till Sverige från andra länder, särskilt från Chile och Kina.


– Utredningen behöver leda till upprättelse för oss som drabbats. Men hur det ska ske tycker jag är så himla svårt att säga.”

Om Johan Brännströms nya roman ”Röd signal”

Jag har sedan många år tillbaka tappat räkningen på alla bokpublikationer som jag har hjälpt till med vad gäller faktauppgifter mm i form av romaner, diktsamlingar, faktaböcker mm (och på samma sätt har jag sedan många år tillbaka tappat räkningen på alla rörlig bild-produktioner som jag har hjälpt till med vad gäller faktauppgifter mm i form av dokumentärer, tv-program, konstfilmer mm).


I alla fall så fick jag nyligen i min hand Johan Brännströms nya roman ”Röd signal” som tematiserar internationell adoption och utlandsadopterade och närmare bestämt en adopterad kvinna vid namn Kim som kommer från Korea (och mer säger jag inte för annars avslöjar jag för mycket av handlingen).


Det ska också sägas att jag alltför ofta inte avtackas alls vare sig i de böcker (d v s i för- eller efterordet) eller i de filmer (d v s i eftertexterna) som jag har hjälpt till med men ibland händer det och Brännström gör just det.

Johan Brännströms nya bok ”Röd signal” ansluter sig slutligen också till den redan relativt stora samlingen av svenska/(original)svenskspråkiga fiktionstitlar som innehåller en fiktiv karaktär (och i huvudrollen eller som bikaraktär) som är utlandsadopterad.

Omnämnd i Sveriges Radios program Verkligheten i P3

Omnämnd i Sveriges Radios program Verkligheten i P3 i avsnittet ”Adopterad och anti-adoptionsindustrin”, som bygger på Viola Nilssons intervju med ”Heo”, som är adopterad från Sydkorea:

Viola Nilsson: Det som väcker Heos egna personliga stridsfråga (d v s adoptionsfrågan), det är något så trivialt som ett smörgåspålägg.

Heo: Det kom ut en pastej för veganer och så hette den orientalisk smak, och jag kommer ihåg att det lät konstigt i mina öron, för vad är det? Och så söker jag på orientalism. Och då hittar jag Tobias Hübinette. Och där är startskottet till att jag börjar läsa hans texter och börjar förstå, whoao.

Viola Nilsson: Tobias Hübinette är en forskare och politisk aktivist, som skrivit om det problematiska med internationella adoptioner och dragit paralleller till människohandel och trafficking. Heo börjar läsa på allt mer. Hon hittar andra adopterade som ifrågasätter sina adoptioner. Det finns som ett community. Återkommande  är vittnesmål om hur adoptionsbyråerna har ljugit eller vägrat att lämna ut information.

Ny postkolonial feministisk bok om internationell adoption i Frankrike

Tipsar gärna om Johee Bourgains kommande bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités”, som likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist samt anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption.

Frankrike är det land i världen som i absoluta tal har adopterat flest barn från andra länder efter USA liksom från just Sydkorea – det handlar om åtminstone 75 000 barn varav 15 000 härrör från Sydkorea – och merparten av utlandsadoptionerna härrör från det gamla Franska kolonialimperiet.

Den idag korruptionsdömde Sarkozy var mycket aktiv i adoptionssammanhang och tillsatte t o m en statlig utredning för att få Frankrike och fransmännen att adoptera ännu fler utländska barn och det var just Sarkozy som förespråkade att Frankrike skulle satsa på att adoptera från sina f d kolonier som ett sätt att utnyttja en ”komparativ fördel” och därmed konkurrera med USA och med de andra stora västerländska adoptionsländerna såsom Spanien och Italien då efterfrågan på adoptivbarn alltid har varit större än tillgången på s k adopterbara barn i ursprungsländerna.

Utredningen leddes av Sarkozys vän Le Mondes redaktör Jean-Marie Colombani som f ö även kontaktade mig i egenskap av svensk forskare under utredningens gång och bad om information om den svenska adoptionsvärlden.

L’adoption internationale, mythes et réalités

”À quoi pensez-vous quand vous entendez « adoption internationale » : à un acte d’amour, un geste qui sauve un·e orphelin·e ? Joohee Bourgain analyse les pratiques et les enjeux de l’adoption internationale dans une perspective antiraciste, anticapitaliste et décoloniale. À partir d’une critique des rapports asymétriques de pouvoir entre le Nord et le Sud, l’autrice déconstruit un par un les mythes qui entourent l’adoption – le mythe de l’abandon, de l’orphelin·e misérable, ou de l’adoption comme acte non-raciste, pour ne citer qu’eux.

Car si cette mythologie n’est jamais questionnée, n’est-ce pas parce que l’on entend rarement les personnes adoptées s’exprimer sur ce sujet ? L’autrice témoigne à partir de sa propre expérience d’adoptée sud-coréenne, fait le lien avec le vécu d’autres minorités, et appelle à la politisation pour que la prise de conscience individuelle soit suivie d’une organisation collective.

Joohee Bourgain, enseignante dans le secondaire, est également militante antiraciste et féministe. Persuadée de la nécessité de rendre visible un discours critique sur l’adoption internationale et de reconsidérer l’adoption du point de vue des adopté·es, elle souhaite par ce livre libérer la parole et porter ce sujet dans le débat public.”

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin har gått bort som var världens äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin gick bort den 12 april i år som var den allra äldsta adopterade från Sydkorea i Väst av oss över 200 000 adopterade från Sydkorea som hamnade i och befinner oss i västvärlden.


Shin föddes 1935 i Japanska imperiets koloni Chosen i dagens Sydkorea och blev tidigt föräldralös och levde som gatubarn i Seoul under krigsåren och fram tills Koreakrigets utbrott då han likt många andra koreanska barn och ungdomar blev en s k ”regementsmaskot” och ”houseboy” åt amerikanska officerare.


År 1954 blev han sedan adopterad av en av dem, Ray Paull, en amerikansk officer som var tandläkare och bodde i delstaten Utah (och vars efternamn Shin antog som sitt förnamn), som en av de första barnen från Sydkorea som adopterades till Väst. Mellan 1953-54 adopterades sammanlagt 12 barn från Sydkorea till Väst varav samtliga till just USA och Shin var då en av dessa 12 första adoptivbarn vilka samtidigt också var de första utomeuropeiska adoptivbarnen i historien.


Shin tog senare i livet en doktorsexamen i statsvetenskap vid University of Washington och slutade som senator för Demokratiska partiet i delstaten Washington där han representerade en valkrets som till övervägande delen består av vita väljare.


Jag hade förmånen att få träffa Paull vid åtminstone två tillfällen – dels en gång i Sydkorea och dels en gång i USA – och likt många andra av oss adopterade från Sydkorea betraktade jag honom som en storebror vilket han också sade att han själv såg sig som i förhållande till alla oss andra yngre adopterade från Sydkorea.

Om Ted Stenströms debutroman ”Drömmegården”

Just nu diskuteras adoptionsfrågorna som aldrig förr i den svenska offentligheten och intressant nog utkommer åtminstone sex böcker inom ett års tid som (utlands)adopterade har författat, och vilket antagligen är unikt – d v s i skrivande stund ”peak:ar” helt enkelt sannolikt de adopterades bokutgivning i just Sverige: 

Under sensommaren 2020 kom Patrik Lundbergs bok ”Fjärilsvägen” ut, nyligen kom Mara Lee ut med boken ”Främlingsfigurer”, om några veckor kommer jag själv ut med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” samtidigt som Ted Stenströms roman ”Drömmegården” ges ut, i juni månad kommer Ida Ali-Lindqvist ut med boken ”Jag är visst någonting” och framåt hösten kommer Lisa Wool-Rim Sjöblom ut med en ny grafisk roman som bär titeln ”Den uppgrävda jorden”. Utöver dessa sex titlar utgår jag ifrån att jag antagligen har missat en eller åtminstone ytterligare två böcker som är författade av adopterade och vilka ges ut inom samma tidsperiod.

Ted Stenströms bok ”Drömmegården” handlar om en adopterad man från Sydkorea vid namn Tom som hamnar på ett behandlingshem för missbrukare i Västernorrland, där han träffar en behandlingsassistent vid namn David som också han är adopterad från Sydkorea. Läsaren får sedan följa de båda adopterade koreanska männens uppväxter och livsöden och utöver händelserna som äger rum i nuet på det norrländska behandlingshemmet så utspelar sig större delen av romanen i Skåne.

.
Teds roman sticker ut vad gäller böcker skrivna av adopterade i både Sverige och i västvärlden i övrigt, då de allra flesta av de adopterade författarna annars är kvinnor, och eftersom Teds båda huvudkaraktärer är adopterade män från just Sydkorea såsom jag själv är så är det svårt (för mig som läsare) att värja sig ifrån hur naket och ärligt Ted skildrar Toms och Davids barndomar och situationer som varande vuxna adopterade män från Östasien i dagens Sverige.


Teds debutroman är kort och gott en smärtsam och gripande berättelse om och beskrivning av hur det är att vara en sydost/nordost)asiatisk man i Sverige. Teds ”Drömmegården” är därmed en litterär studie i den antagligen mest underordnade och av de allra flesta (och både hetero- och homosexuella icke-asiatiska män och kvinnor) föraktade och förnedrade maskuliniteten i Sverige – d v s just den (nordost- och sydost)asiatiska maskuliniteten med allt vad den innebär av feminisering (och ”homosexualisering”), infantilisering och avsexualisering.