Kategori: afrosvenskar

Än en gång om att bli tilltalad i det offentliga rummet

Så händer det som händer då och då på bl a tåget mellan Stockholm-Karlstad, på tunnelbanan, pendeln eller bussen i Stockholms län, på stan i Karlstad eller i Stockholms innerstad men denna gång i Flemingsbergs centrum – en person ger sig tillkänna i det offentliga rummet och uttrycker spontant sin uppmuntran (och varje gång det händer blir jag dessutom lika positivt överraskad – d v s det är inget jag räknar med men heller inget jag har något emot):

En afrosvensk kvinna kommer fram till mig medan jag handlar mat under lunchtid och tackar för ”allt jag gjort” (underförstått för hennes grupp liksom antagligen också för andra minoriteter) och säger bl a att ”det du gör är så bra” innan hon hastigt ursäktar att hon har ”stört” mig (underförstått i hushålls- och vardagsbestyren) och säger hej då.

Det generella är f ö att när för mig okända män ger sig tillkänna och säger något till mig i det offentliga rummet så handlar det tyvärr av någon anledning ofta om otidigheter eller t o m om ren utskällning medan kvinnorna som gör detsamma oftast förmedlar något slags positivt budskap såsom i form av konstruktiv kritik eller just ohöljd uppmuntran.

Sedan är det väl en annan frågan om jag verkligen har gjort mig förtjänt vare sig en manlig utskällning eller en kvinnlig uppmuntran.

Reflektioner kring att icke-vita och svarta svenskar har dominerat Melodifestivalen sedan 2010-talet

Det är intressant att konstatera att ett flertal icke-vita svenskar och inte minst afrosvenskar har lyckats kamma hem guldplatsen i Melodifestivalen och därmed representerat Sverige i Eurovisionsschlagerfestivalen eller i Eurovision Song Contest ända sedan Afro-Dite vann Melodifestivalen 2002 med sången ”Never let it go”, som också var första gången som en utlandsadopterad vann festivalen i och med Afro-Dite-medlemmen Gladys Del Pilar, som är adopterad från Ecuador (OBS: den första adopterade att vinna Melodifestivalen var antagligen Kicki Danielsson, som är inhemskt adopterad).


Framför allt gäller det under de senaste tio åren – år 2011 vann t ex den blandade eller mixade Eric Saade och 2016 vann likaledes den blandade eller mixade Frans. Året därpå – 2012 – vann den s k ”andrageneration:aren” Loreen med ”Euphoria” och sedan 2019 har afrosvenskar vunnit Melodifestivalen under tre år på raken – 2019 vann den utlandsadopterade John Lundvik, 2020 vann The Mamas och i år och igår vann som bekant Tusse.


Skulle även brons- och silverplatserna räknas in med namn som den utlandsadopterade sydsamiske artisten Jon Henrik Fjällgren så går det med fog att säga att icke-vita svenskar närmast helt har dominerat Melodifestivalen sedan åtminstone 2015 och framåt.


Idag är kring 20% av Sveriges befolkning icke-vit och bland invånarna i ålderskategorin 0-39 år handlar det om åtminstone 25% om inte mer än så och i Melodifestivalen är också numera kring 25% av alla deltagare icke-vita om inte mer än så.


Vad gäller specifikt afrosvenskar så är det antagligen så att Sverige idag inhyser den fjärde (OBS: proportionellt sett och per capita) största svarta befolkningen i västvärlden inräknat samtliga invånare med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika och samtliga invånare som har någon slags slavättlingbakgrund från Karibien och de båda Amerika liksom från Storbritannien, Nederländerna och Frankrike m fl länder.


Min försiktiga uppskattning ger då vid handen att det bör handla om minst 3,5% av dagens svenska totalbefolkning motsvarande kring 350 000 invånare, vilket kan jämföras med kring 12,5% svarta invånare i USA, kring 6% i Frankrike och kring 5% i Storbritannien.


I storstadsregionerna och i de mellanstora städerna är denna procentsiffra antagligen mer än fördubblad och i Stor-Stockholm så kan det numera handla om uppemot 10% och i ålderskategorin 0-39 år så är andelen afrosvenskar likledes mer än fördubblad då den demografiska subkategorin afrosvenskar fortfarande är mycket ung i jämförelse med majorietsinvånarna i landet.

Om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige

Några noteringar om den osannolika (livs)historien om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige och som bl a spelade i den första Pippi Långstrump-filmen samt gifte sig med ”Europas starkaste dam” och fick en son som också han kom att bli skådespelare och bl a spela Starke Adolf i SVT:s klassiska Pippi Långstrump-tv-serie:


I dagarna publicerades en BRÅ-rapport som undersöker hatbrotten mot bl a afrosvenskar mellan 2013-18, vilka tyvärr överlägset dominerar alla hatbrott med rasistiska motiv, och bl a redovisas statistik över uppklaringsfrekvensen och i rapporten konstateras det att en betydande del av just de antisvarta hatbrotten utgörs av fysiskt våld.


Jag tror mig nu ha hittat det första hatbrottet i modern tid som drabbade en afrosvensk person. Det troligen första svenska antisvarta hatbrottet av våldsamt slag under åtminstone de senaste 100 åren ägde antagligen rum i samband med att Dramaten 1932 satte upp den amerikanske författaren Marc Connellys pjäs ”Guds gröna ängar” som byggde på Gamla testamentet och som var den första stora amerikanska scenkonstföreställningen som hade en helsvart ensemble när den hade premiär på Broadway i New York 1930.


Då pjäsen uppfattades som både blasfemisk och antirasistisk valde sju medlemmar av det nazistiska s k Furugårdspartiet Svenska nationalsocialistiska partiet att i samlad trupp och iklädda paramilitära uniformer besöka föreställningen i oktober 1932 och störa densamma genom att bl a bua och skrika samt kasta tomater och stinkbomber mot scenen och skådespelarna, vilka f ö alla var majoritetssvenskar som spelade i blackface.


På grund av att pjäsen hade svarta amerikaner som huvudtema hade Dramaten valt att tillfälligt anställa en svart man som vaktmästare vid namn George Sylvan, som också gick under namnet Joe Sylvain, och som tog emot de majoritetssvenska besökarna i foajén. Detta grepp kan svenska scener f ö än idag använda sig av – jag minns själv att Kungl. Operan satte upp Händels Xerxes för ett antal år sedan och i foajén möttes publiken av en iransk man som jag tror var tillfälligt anställd i samband med uppsättningen samtidigt som inga av sångarna på scenen var iranier.


De sju nazisterna leddes av Stockholms dåvarande SA-ledare Joel Lindkvist och ungnazisten Gösta Hallberg-Cuula som senare skulle komma att bli de svenska nazisternas krigshjälte i Finland efter att 1942 ha omkommit vid fronten som krigsfrivillig i Finska fortsättningskriget. Efter själva intermezzot mitt under föreställningen på Dramatens stora scen attackerade tre av nazisterna Sylvain när denne ensam var på väg hem från nationalscenen. Sylvain blev så illa slagen att han hamnade på sjukhus samtidigt som att han försvarade sig rätt väl enligt den dåtida pressrapporteringen då han var gammal boxare.


Sylvain föddes 1899 och hans far tros ha varit en svart amerikansk musiker eller sjöman medan hans mor var en vit svenska och hans föräldrar sägs ha träffat varandra i Karlstad.


Fram tills 1945 fanns det ytterst få permanent boende svarta och icke-vita invånare i Sverige men det var inte ovanligt att fr a svarta amerikaner besökte Sverige av olika anledningar under denna tid och ibland i samband med att de tillhörde olika kringresande cirkus- eller teatersällskap. Ett exempel på en sådan person är Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Hood som besökte Sverige på 1880-talet i egenskap av att vara en svart amerikansk cirkusdirektör.


Sylvain växte upp i Västsverige som fosterbarn till sin morbror och han bodde länge i Göteborg samt hade flera förhållanden och fick flera barn. Han försörjde sig bl a som kock och boxare och 1932 flyttade han till Stockholm där han då under samma år fick tillfälligt ”påhugg” som vaktmästare på Dramaten i samband med att pjäsen ”Guds gröna ängar” sattes upp och pågick.


I Stockholm gifte han sig med ”Europas starkaste dam” eller ”Världens starkaste mamma” som kallade sig ”Miss Arona” som artistnamn när hon turnerade land och rike runt på 1930- och 40-talen och böjde järnstänger, och som egentligen hette Ester Nygren.

I Stockholm fick Sylvain också smak på skådespelarbranschen och han kom under 1930- och 40-talen att spela i flera svenska filmer såsom i ”Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr” från 1932 och i den första Pippi Långstrump-filmen från 1949. Det är sannolikt att George Sylvan a.k.a. Joe Sylvain därmed var och är den svenska filmkonstens och filmindustrins första svarta och icke-vita svenska skådespelare som växte upp i Sverige.


Tillsammans fick Sylvain och ”Miss Arona” sonen Ramon Sylvan som också han slutade som skådespelare och som bl a spelade Starke Adolf i 1969 års klassiska Pippi Långstrump-tv-serie samt Mästerbrottaren i ”Bombi Bitt och jag” och under många år spelade han även sheriffen i High Chaparral i Småland. Sylvain gick bort 1955, ”Miss Arona” 1984 och deras son Ramon Sylvan 2012. George Sylvan eller Joe Sylvain och Ester Nygren eller ”Miss Arona” fick också dottern Ramona Sylvan som lever än idag.

Gustav Badin – Sveriges första ”utlandsadopterade”

Idag på minnesdagen av avskaffandet av det svenska slaveriet (som ägde rum den 9 oktober 1847) och under den afrosvenska historieveckan tänker i alla fall jag på Gustav Badin (ca 1747-1822) som utan konkurrens är den mest kända av alla de förslavade barn och fr a slavpojkar som togs till Sverige för att växa upp och bo och leva här permanent bland i huvudsak svenska adelspersoner samt vid kungliga hovet mellan ca 1640-1840.


Badin, eller Couchi som han ursprungligen hette, betraktas allmänt även som den mest kända av alla historiska svarta svenskar innan 1900-talet. Den mest kända afrosvensken efter Badin bör f ö vara artisten Karl Gerhards (ännu levande) adoptivdotter Fatima Svendsen som ankom till Sverige redan 1949 och som liksom Badin också hon räknade sitt ursprung från den karibiska ön Saint Croix, som en gång i tiden ingick i den danska slav- och plantagekolonin Danska Västindien.


För oss 60 000 adopterade i landet är Badin slutligen också och åtminstone på en symbolisk nivå något av den första svenska utlandsadopterade även om adoption inte förekom i Sverige på den tiden i juridisk mening och hans adoptivförälder var då i så fall den dåvarande svenska drottningen Lovisa Ulrika, d v s Gustav III:s mor.

Om afrosvenska historieveckan och frihetsdagen den 9 oktober

Idag (eller i lördags beroende på hur en räknar) inleds den afrosvenska historieveckan som avslutas på lördag den 9 oktober, som är minnesdagen för avskaffandet av slaveriet på den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy (vilket ägde rum just den 9 oktober 1847 genom att de sista 595 slavarna friköptes från sina i huvudsak svensk- och fransktalande ägare på den karibiska ”svenskön” av svenska staten och med svenska skattemedel) och just i år, efter sommarens BLM-rörelse/debatt, äger konserten ”Black by public demand” rum på samma dag.

Tidigare var det mycket få som uppmärksammade veckan och frihetsdagen den 9 oktober och fr a skedde detta av afrosvenska aktivister i Stockholm och något senare också i Malmö som även kom att bli den första svenska kommunen som officiellt började uppmärksamma dagen och numera deltar ett flertal kulturinstitutioner såsom bl a Etnografiska museet i Stockholm.

Med utgångspunkt i en kommande bok om svensk rasism under efterkrigstiden har jag f ö själv reflekterat lite kring den moderna afrosvenska historien och detta inlägg passar nog som läsning under denna vecka.

https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/06/26/afrofobi-afrosvenskar-svarthet-sverige-invandring-ras-rasism/?fbclid=IwAR3cZABHGInfH7t_NqPrpbCykleLAgghk74DzXwKdXzHR77Pv70opd61jlg

Stefan Löfven kommenterar BLM-rörelsen och DN:s reportage om den svenska antisvarta rasismen

Statsminister Stefan Löfven har nyligen kommenterat den svenska afrofobin och antisvarta rasismen med anledning av DN:s och Niklas Orrenius stora reportage om att vara afrosvensk och svart i dagens Sverige.
Löfven.jpg
 
Löfven är då fortfarande åtminstone västvärldens enda regeringschef (bredvid möjligen Kanadas dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om diskriminering och rasism) som öppet och explicit talar om både strukturell diskriminering och om vardagsrasism och som har sjösatt en nationell handlingsplan mot strukturell rasism, diskriminering, hatbrott och rasideologiska grupperingar och han leder fortfarande världens första och enda regering som sedan hans tillträde 2014 självidentifierar sig som en feministisk liksom antirasistisk regering.
 
Vidare är Löfven antagligen västvärldens mest antifascistiska regeringschef (bredvid möjligen Tysklands och Frankrikes dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om fascism och nazism) vilket sannolikt åtminstone bl a bottnar i att hans biologiska föräldrar/familjer var högerextremister (Löfven som då är svenskadopterad har i stort sett själv sagt att det beror på det, så jag biologiserar och essentialiserar honom inte här) och sedan 2014 har det inte bara handlat om att Löfven gång på gång har kallat SD för ett rasistiskt parti med fascistiska och nazistiska rötter utan också om att han om och om igen har allokerat miljontals och åter miljontals kronor till antirasistisk verksamhet av olika slag och både på myndighetsnivå och på civilsamhällesnivå liksom till forskning om rasism och inte minst har Löfvens rödgröna regering 1+2 satsat mycket stora summor på miljonprogramsområdena.
 
Jag har då själv som den enda forskaren i Sverige vid två tillfällen på raken erhållit Löfvens rasismforskningspengar vilket har möjliggjort att jag just nu ”peak:ar” i yrkeslivet vad gäller s k ”output” (d v s forskning och publikationer) och jag är väl medveten om att ”après Löfven le déluge” för åtminstone min egen del för aldrig mer kommer en regering som Löfvens att styra landet igen mot bakgrund av den konservativa och högerpopulistiska orkan som just nu råder och alla vi antirasistiska forskare som har ”tjänat” på Löfven-åren har då tyvärr ingen ljus framtid att vänta utan tvärtom kommer åtminstone min egen s k karriär att snart gå fullständigt utför.
 
 
”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”, skriver statsministern.
 
De intervjuade i DN-reportaget sade att för dem handlar Black lives matter främst om hur de behandlas i Sverige, inte vad som pågår USA. Enligt Stefan Löfven krävs det ett systematiskt och djupgående arbete för att radera ut den diskriminering som många utsätts för varje dag.
 
I inlägget nämner han att länsstyrelserna fått i uppdrag att ”öka kunskapen och medvetenheten bland aktörer på arbetsmarknaden om rasism, med fokus på afrofobi”.
 
Ett växande problem är den våldsbejakande högerextremismen, enligt statsministern som hänvisar till en utredning som tillsattes förra året som ska se över ett eventuellt förbud mot och ett särskilt straff för medlemskap i rasistiska organisationer.
 
”Detta innebär inte bara ett ökat hot om attentat och grova våldsbrott, det är ett hot mot vår demokrati”, skriver Löfven.
 
I februari nästa år ska utredningen redovisas.”

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen under pandemin

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen och ”inhöstar” därmed ännu en (del)seger – samtliga 21 länsstyrelser i landet får i uppdrag av regeringen Löfven att specifikt arbeta med frågan om ras inom det svenska arbetslivet och motverka och bekämpa rasdiskrimineringsproblematiken på den svenska arbetsmarknaden:
 
 
”Länsstyrelserna får i uppdrag att motverka rasism på arbetsmarknaden
 
I Sverige behöver afrosvenskar ha en forskarutbildning för att komma upp i samma inkomst som en person i övriga befolkningen med treårig utbildning efter gymnasiet. Det konstaterar jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i en kommentar i samband med att regeringen nu ger länsstyrelserna i uppdrag utveckla arbetet mot rasism på arbetsmarknaden.
 
”Vi behöver lyfta fram den strukturella rasism som finns i Sverige och som många omedvetet upprätthåller.”
 
Regeringens uppdrag till länsstyrelserna innebär bland annat att Sveriges 21 länsstyrelser ska arbeta med att öka kunskapen hos aktörer på arbetsmarknaden om afrofobi och hur begränsande normer verkar kring hudfärg.
 
Regeringen vill också att länsstyrelserna ska sprida kunskapen till den egna verksamheten på arbetsmarknaden. Slutligen vill regeringen att länsstyrelserna ska lämna egna förslag på effektiva åtgärder.
 
Uppdraget riktar sig till alla de 21 länsstyrelserna men regeringen skriver att länsstyrelserna i storstadsregionerna, Skåne, Stockholm och Västra Götaland, bör fokusera extra på frågorna. Uppdraget att samordna arbetet har gått till Stockholms länsstyrelse.”

Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar studerar egentligen på universitetet, hur många av dem är doktorander och hur många undervisar och forskar vid en svensk högskola?

Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar studerar egentligen på universitetet och är det de svenska somalierna, etiopierna, eritreanerna, burundierna, kenyanerna eller nigerianerna som dominerar? Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar är egentligen doktorander och hur många nya afrosvenskar eller svarta svenskar antas som doktorander vid de svenska universiteten? Är det inresande vuxna invandrare som dominerar, som oftast tillhör den postkoloniala överklassen och eliten i sina hemländer, eller är det de s k ”andrageneration:arna” från den s k ”Orten” som dominerar? Och hur många afrosvenskar eller svarta svenskar undervisar eller forskar vid en svensk högskola, inom vilka ämnen är de verksamma, var arbetar de, hur många av dem är arbetslösa och hur mycket tjänar de egentligen?
Mot bakgrund av den pågående BLM-rörelsen så skadar det inte att påminna om hur situationen ser ut inom den svenska högskole- och forskarvärlden för afrosvenskarna:
 
Idag finns det minst 350 000 invånare i landet som kan betecknas som afrosvenskar eller svarta svenskar, vilket innebär att Sverige tillhör ett av de länder i Europa som härbärgerar en av de högsta andelarna svarta invånare inom sin (total)befolkning tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Portugal och Italien.
 
Den afrosvenska minoriteten är generellt ung och koncentrerad till det urbana Sverige vilket innebär att 6-7% om inte mer än så av alla invånare mellan 0-44 år och i t ex Stor-Stockholm numera är afrosvenskar. Cirka 5000 av afrosvenskarna är adopterade, som mestadels har vita adoptivföräldrar, och cirka 30 000 är blandade eller mixade, som mestadels har en svart far och en vit mor.
 
Samtidigt är afrosvenskarna kraftigt underrepresenterade inom den högre utbildningen som studenter och doktorander vid landets högskolor liksom som lärare och forskare inom akademin.
 
Ett viss läsår påbörjar knappt 2000 afrosvenskar högskolestudier i Sverige ,vilket är en mycket kraftig underrepresentation:
 
År 2015 handlade det t ex om 700 personer som är födda i hela Afrika, d v s inte bara i subsahariska Afrika (t ex 166 i Somalia, 74 i Etiopien, 48 i Burundi och 46 i Nigeria), och i denna grupp ingick en hög andel s k inresande utländska (gäst/utbytes)studenter som inte har växt upp i Sverige och som inte talar svenska, samt 693 som är födda i Sverige vars föräldrar är födda i Afrika (t ex 189 i Etiopien, 176 i Somalia, 107 i Eritrea och 80 i Marocko).
 
Vad gäller afrosvenskar som är doktorander så är siffrorna tyvärr fullständigt katastrofala.
 
antal doktorander med bakgrund i Afrika som är inskrivna vid en svensk högskola:
födda i Afrika: 80 personer (t ex 11 i Etiopien och 11 i Kenya)
födda i Sverige med föräldrar som är födda i Afrika: 19 personer
 
Långt ifrån alla antagna doktorander kommer då ut ur ”systemet” med en doktorsexamen utan höga andelar misslyckas och hoppar av och tyvärr är ”påfyllningen” av nya afrosvenska doktorander mycket skral och särskilt gäller det de s k ”andrageneration:arna” som har växt upp i Sverige och som talar svenska. De nyantagna doktorander som har bakgrund i Afrika är då i första hand s k inresande utländska personer som inte har växt upp i Sverige och som inte talar svenska:
 
antal nyantagna doktorander under läsåret 2018/19 som är födda i Sverige med föräldrar som är födda i Afrika: 8 personer
 
Normalt antas kring 2000 nya doktorander vid samtliga svenska högskolor under ett visst läsår vilket innebär att afrosvenskarna är rent ut sagt astronomiskt underrepresenterade som nyantagna doktorander inom den svenska högskolesektorn.
 
Huvudorsaken till ovanstående katastrofsiffror står att hitta i att extremt höga procentandelar av landets barn, ungdomar och unga vuxna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika misslyckas och ”slås ut” redan i grundskolan och därefter även i gymnasiet om de ens lyckas ta sig in på gymnasiet, vilket i slutänden innebär att endast en liten procentandel av dem till slut lyckas ta sig in på högskolan överhuvudtaget och än färre lyckas sedan ta sig ut med en högskoleexamen som gör att de kan antas som doktorander då avhoppen tyvärr är mycket stora för att inte säga enorma bland landets högskolestudenter med utomeuropeisk bakgrund.
 
Slutresultatet är att ytterst ytterst få disputerade lärare och forskare vid landets högskolor idag har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika överhuvudtaget och särskilt gället det de s k ”andrageneration:arna” som verkligen är försvinnande få – d v s de lärare som har en doktorsexamen och de aktiva forskarna inom den svenska akademin som har utomeuropeisk bakgrund är nästan alltid invandrare och inte s k ”andrageneration:are” och de allra flesta av dem invandrade som vuxna till Sverige och har därmed inte växt upp i Sverige.
 
Idag har 5,5-6% av Sveriges cirka 30 000 högskoleanställda lärare och forskare någon form av bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika och fördelningen ser ungefär ut som följer:
 
andel adjunkter med utomeuropeisk bakgrund: ca 5-6%
andel lektorer (d v s högskolelärare som har doktorerat) med utomeuropeisk bakgrund: ca 4-5%
andel professorer med utomeuropeisk bakgrund: ca 1-2%
 
Dock har de allra flesta av dem bakgrund i Sydamerika samt i Asien och procentandelen lärare och forskare i landet som har afrikansk bakgrund uppgår därmed sannolikt till ej mer än 0,5-0,8%.
 
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika: 141 personer (varav 116 är män och 25 kvinnor – OBS: 82% av samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen är då män)
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika och som är verksamma inom humaniora: 8
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika och som är verksamma inom samhällsvetenskap: 25
 
De disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika är vidare kraftigt koncentrerade till de mindre högskolorna medan de som har svensk, nordisk, europeisk och västerländsk bakgrund är överrepresenterade på de stora och historiska (och därigenom mest prestigefyllda och rikaste) högskolorna: T ex arbetar 55% av de disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika på en mindre högskola jämfört med 36% bland de som har svensk bakgrund.
 
Tyvärr är vidare över 10% av samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen arbetslösa att jämföra med bara någon enstaka procent bland de som har svensk bakgrund och medelinkomsten bland samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen är betydligt lägre än bland de som har svensk bakgrund: Det handlar om en löneskillnad på 20-30%, vilket indikerar att invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen generellt går på projekt, är deltidsanställda, går på procent och på timmar, är sjukskrivna eller utbrända och har ”gått in i väggen” o s v.
 
Framför allt har de invånare med en doktorsexamen som har bakgrund i både Afrika, Asien och Sydamerika och som arbetar på de mindre högskolorna en lägre inkomst jämfört med de som har svensk bakgrund och särskilt har de invånare med en doktorsexamen som har bakgrund i både Afrika, Asien och Sydamerika och som är verksamma inom humaniora, naturvetenskap och datavetenskap en lägre inkomst jämfört med de som har svensk bakgrund.
 
Med all sannolikhet finns det sammanfattningsvis långt långt fler högskoleanställda afrosvenskar som t ex är städare, receptionister, telefonister, ”IT-killar”, ”mattanter” och statistiker än som är lärare och forskare. Vid Uppsala universitet har t ex 1% av samtliga anställda bakgrund i Afrika och de allra allra flesta av dem hittas då inte inom den s k kärnverksamheten (d v s undervisning och forskning) utan inom den lägre administrationen och nog också i mycket hög utsträckning inom den s k ”marktjänsten” (ursäkta det sexistiska uttrycket).

Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:

I samband med den svenska debatten om BLM-rörelsen heter det generellt att visserligen har Sverige en gång i tiden haft en koloni med svarta slavar, d v s Saint-Barthélemy i Karibien, och visserligen har Sverige också präglats av rasstereotyper av svarta i t ex uppslagsverk och barnböcker men vad gäller modern tid så har Sverige och svenskarna inte förtryckt svarta personer på samma sätt som andra västländer/västerlänningar har gjort.
 
 
Påminner gärna om att 1931 skrev en svensk myndighet rakt ut att ”…färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” för att till varje pris förhindra s k blandäktenskap och s k rasblandning.
 
 
Samma år skrev professorn i zoologi Nils von Hofsten, som annars var antinazist och som senare blev rektor för Uppsala universitet, att ”ingen förnekar numera att de stora raserna äro skilda av djupgående ärftliga olikheter icke blott i fysiskt hänseende utan även i intellektuell förmåga och karaktär, och ehuru varje måttstock är subjektiv, ha vi vita rätt att anse oss stå högre än bl. a. de svarta raserna” i sin bok ”Ärftlighetslärans grunder”, som i flera decennier både var den ledande och den enda svenska läroboken i genetik. Professor von Hofsten var vidare i decennier (1935-53) även ansvarig centralt i landet för att besluta om vilka som skulle steriliseras eller ej i egenskap av att vara sakkunnig och ledamot i Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd.
 
 
Under mellankrigstiden och just från och med 1930-talet invandrade också de första svarta amerikanerna och afrikanerna till Sverige, vilka inte var slavar, vilka hade invandrat av egen kraft och inte transporterats hit av andra och vilka kvarstannade i riket permanent, d v s de var inte bara exempelvis cirkusartister (såsom Fredrik Reinfeldts farfars far), etiopiska diplomater eller svarta amerikanska artister som turnerade runt i landet. De allra flesta av dem var män, även om några var kvinnor, och år 1950 uppgick exempelvis antalet afrikanska invandrare i Sverige till exakt 355 individer.
 
 
En av de första svarta afrikanska invandrarna som invandrade till Sverige och kvarstannade i riket var en man från Västafrika som 1937 ingick äktenskap med en vit svensk kvinna i Skåne. Tillsammans fick paret sju blandade eller mixade barn på 1930- och 40-talen, vilka samtliga kom att steriliseras på s k sociala grunder. Detta sorgliga öde, d v s att steriliseras, kom att drabba ett flertal blandade eller mixade icke-vita personer som föddes i landet på fr a 1930-, 40- och 50-talen och flera av dem tvångsomhändertogs även och institutionaliserades mer eller mindre livet ut.
 
 
Efter kriget på 1940-, 50- och 60-talen anlände än fler svarta amerikanska och svarta afrikanska män till Sverige liksom även vissa enstaka svarta brittiska, svarta portugisiska och svarta franska invandrarmän, vilka i många fall blev tillsammans med och även fick barn med vita svenska kvinnor.
 
 
Under dessa decennier var höga procentandelar av svenskarna starkt negativa till s k rasblandning och till (hetero)sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k resultat/produkter i form av blandade eller mixade icke-vita barn och s k blandpar som rörde sig i det offentliga rummet blev ofta hånade och trakasserade och t o m hotade och överfallna.
 
 
År 1951 inträffade exempelvis en incident som på sin tid omtalades som en svensk rasskandal som också fick internationell uppmärksamhet. Det handlade om att Etiopiens dåvarande kejsare Haile Selassies sonson arvprinsen Merid Beyne utsattes för smädelser och ”sparkar på benen” och blev kallad ”n-g-r” på öppen gata i Stockholm. ”Detta är det andra utslaget på kort tid av den rasfördom som tycks finnas i Sverige”, skrev Dagens Nyheter som berättade att incidenten hade inträffat då prinsen hade befunnit sig i sällskap med en ”vit dam” utanför sitt hotell i närheten av Stureplan i Stockholm och uppfattats vara ”en n-g-r som tänkte ta med sig en vit kvinna in på hotellet”. Nio år senare redogjorde Expressen för händelsen på följande sätt:
 
 
”Han vistades då här någon månad för att sköta sin hälsa. Den aktuella kvällen kom han gående tillsammans med en kvinna på Biblioteksgatan strax utanför sitt hotell. I den hop som stod och hängde utanför hotellet slängde någon ur sig:
 
 
– Se en n-g-r som försöker ta en vit kvinna med sig på hotellet!
 
 
Några i hopen blev så uppretade att de gick till attack mot prinsen. Han sparkades på benen och fick fly till hotellvestibulen där portiern kom till hjälp.”
 
 
År 1954 uppmärksammade Expressen att vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade barn uppmanades att ange s k rastillhörighet, såsom att deras barn var ”av blandras”, när de registrerade sina barn som nyfödda hos Svenska kyrkan som på den tiden handhade folkbokföringen.
 
 
Några år därpå skrev tidningen om att det hade blivit kutym bland de s k abortkuratorerna i landet (OBS: innan den fria aborten infördes i Sverige så var gravida kvinnor tvungna att ansöka om abort hos s k abortkuratorer) att uppmana vita svenska kvinnor som var gravida med blandade eller mixade barn att ansöka om och göra abort. Många av dessa kvinnor blev också tvingade till abort av sina föräldrar och familjer eller av den närmaste omgivningen av ”rasheder”-skäl.
 
 
År 1963 rapporterade Expressen även om ”det första mordet med rasmotsättning som tänkbart motiv”, som handlade om att en svart man från Storbritannien hade dödat sin vita svenska partner i en lägenhet på Östermalm i Stockholm i mitten av augusti under samma år. Mannen uppgav till polisen att hon ”inte ville föda ett barn som hade en n-g-r till far” och därför hade ansökt om abort, vilket hade gjort honom desperat och till slut fått denne att döda henne.
 
 
På 1960-talet approcherade danska Justitiedepartementet sin svenska motsvarighet och frågade hur Sverige ställde sig till utlandsadoptioner och specifikt till att börja ta emot blandade eller mixade svarta barn från dåvarande Västtyskland vars biologiska mödrar var vita tyska kvinnor och biologiska fäder svarta amerikanska soldater.
 
 
Svenska Justitiedepartementet skickade då frågan vidare till Socialstyrelsen som svarade att ”de flesta experter på barnavårdens område” i Sverige förordade en mycket restriktiv hållning till adoptioner av icke-vita barn från andra länder. Myndigheten hänvisade specfikt till överläkare Torsten Thysell vid Centralsjukhuset i Karlstad, som i sin tur hänvisade till ”en genom århundranden välgrundad erfarenhet att folk som ser annorlunda ut än sin omgivning kan bli hackkycklingar” och Karlstadsdoktorn skrev vidare följande i sitt expertutlåtande:
 
 
”…när det gäller barn, som kommer från exotiska länder eller som eljest – t. ex. på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska (Korea, Marocko) – meningen vanligen inte är att de skall tillbringa endast en kortare ferie här, utan de skall kvarstanna i landet… Det är emellertid styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här.”
 
 
På grund av detta utlåtande valde Sverige att i stället satsa på adoptioner från Asien och fr a från Sydkorea i st f på adoptioner av blandade eller mixade svarta barn från Västtyskland, som Danmark i sin tur valde att satsa på.
 
 
I november 1966 uppmärksammade Aftonbladet situationen för vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade icke-vita barn i ett reportage som byggde på en intervju med den ensamstående vita svenska modern Agneta och hennes blandade eller mixade son Mikael, vars biologiska far uppgavs vara från Nigeria. Aftonbladet berättade bl a om ett fall från 1958 när en vit svensk kvinna som var gravid med ett blandat eller mixat barn utan problem hade blivit beviljad abort på s k sociala grunder efter att i sin abortansökan ha skrivit att ”mitt barn blir färgat, pappan är n-g-r”.
 
 
I samma reportage uttalade sig också en s k abortkurator som menade att det var förståeligt att svenska kvinnor som blev gravida med s k ”färgade” män övertalades att ansöka om abort och även beviljades detta: ”Man får ju inte blunda för verkligheten. Det blir svårare för ensamstående mödrar med färgade barn…”.
 
 
Slutligen rapporterade tidningen att det bara i Stockholm fanns omkring 30-40 icke-vita inrikes födda blandade eller mixade barn som hade placerats ut som foster- eller adoptivbarn efter att deras vita svenska biologiska mödrar hade lämnat dem på barnhem på grund av att de just var blandade eller mixade efter ”hård press från omgivningen”.
 
 
I Göteborg uppgavs kring 35-40 blandade eller mixade barn födas årligen med vita svenska biologiska mödrar och invandrade svarta biologiska fäder, och även i rikets andra stad var det vanligt att dessa barn övergavs på barnhem för att adopteras bort inom landet.
 
 
Det tidigare så dominerande svenska rastänkandet och rashygieniska politiken, som hade syftat till att till varje pris upprätthålla den förment rasliga homogenitet som sades känneteckna det (majoritets)svenska folket som sades vara både renast, vackrast och vitast av alla folk på jorden, levde m a o kvar långt in på 1960-talet och drabbade de blandade eller mixade icke-vita och svarta barnen vilka antingen aborterades bort innan de ens föddes, steriliserades efter födseln eller placerades på barnhem varifrån de bortadopterades.
 
 
Först under 1960-talets andra hälft växte en större svart invandrad minoritet fram i landet, även om den till en början fortfarande var mycket liten numerärt sett:
 
 
År 1970 beräknas det ha funnits cirka 5000 svarta invandrare i hela landet varav 100-tals var svarta amerikanska soldater som hade deserterat till Sverige i samband med Vietnamkriget (Sveriges första amerikanska desertör var då en svart amerikan som anlände till landet 1967 i sällskap med sin vita västtyska fru – Ray Jones) medan kring 3500 var svarta afrikanska invandrare varav 100-tals var s k SIDA-studenter.
 
 
Det var också under 1960-talets sista år i samband med den s k 68-revolutionen som synen på svarta i Sverige förändrades och år 1969 utkom exempelvis den svarta amerikanen Victor Herbert Tyus debutroman ”Den stora klyvningen” på Bonniers som därmed både blev den första afrosvenska författaren och den första icke-vita författaren som gav ut ett eget litterärt svenskspråkigt originalverk på ett svenskt förlag.
 
 
På 1970-talet växte den svarta minoriteten i Sverige sakta men säkert p g a utlandsadoptioner, fortsatt invandring och allt fler inrikes födda blandade eller mixade svarta barn med vita svenska mödrar och invandrade svarta fäder vilka kring 1975 redan kunde räknas i 1000-tal och under detta årtionde skulle sedan den första afrosvenska gemenskapen växa fram i form av en rad organisationer, även om inga svarta invandrare kallade sig afrosvenskar i Sverige förrän på 1990-talet, såsom Pan-African Society in Sweden i Göteborg, Black Cultural Centre i Stockholm och aktions- och solidaritetsgruppen Förenade afrikanska arbetare.
 

Än en gång approcherad av någon som uppskattar mitt arbete

Så händer det igen – en för mig helt okänd person kommer fram till mig och tilltalar mig och säger vad hen tycker, tänker och känner om mig:
 
Jag var/satt igår på Centralstationen i Stockholm i väntan på att gå på Karlstadståget och fram kom en för mig helt okänd ung afrosvensk (s k andragenerations)kvinna som sade ”du är Tobias Hübinette väl?”. Efter att jag svarat jakande kom sedan en strid ström av ord ur hennes mun i stil med ”tack för allt du gör”, ”du betyder så mycket för så många”, ”du har lärt mig och andra så mycket tack vare allt du gör, skriver och säger” o s v. Den unga kvinnan ifråga bad samtidigt om ursäkt att hon hade kommit fram och ”stört” mig och hon uttryckte vidare även vid två tillfällen att hon var/blev generad och förlägen av att prata med mig innan hon hastade vidare till, gissar jag, sitt tåg. Jag försökte vid flera tillfällen både tacka henne tillbaka å mina vägnar samt säga att hon inte skulle känna sig vare sig skyldig eller generad men fick knappt en syl i vädret.