Kategori: afrosvenskar
Ny rapport om afrofobiska hatbrott
Nu har BRÅ publicerat den första rapporten någonsin om afrofobiska eller antisvarta hatbrott som är författad av Lisa Wallin och Klara Hradilova Selin och som Anna Adeniji, Malin Åkerström och jag har agerat sakkunniga för.
Antisvarta hatbrott har alltid varit det statistiskt sett vanligaste hatbrottet i Sverige, d v s afrosvenskar är kort och gott den proportionellt sett mest drabbade minoriteten i landet vad gäller hatbrott och det är därför märkligt för att inte säga upprörande att den första officiella rapporten om afrofobiska hatbrott publiceras först år 2022.
https://bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2022-11-24-afrofobiska-hatbrott.html
Rapporten bygger både på en genomgång av polisanmälningar och på intervjuer med afrosvenskar. Antisvarta hatbrott präglas ofta av verbala påhopp, där n-ordet och andra liknande uttryck är vanligt förekommande. Ibland används även direkta referenser till kolonialtiden och det transatlantiska slaveriet och misogyna uttryck är dessutom vanligt förekommande när svarta kvinnor utsätts.
Andra återkommande mönster vad gäller afrofobiska hatbrott handlar om hot och våld i skolan, trakasserier från grannar och hatbrott som äger rum på arbetsplatser, i affärer, hos myndigheter och på offentlig plats. I nästan en femtedel av anmälningarna förekommer inslag av fysiskt våld, vilket är en långt högre andel jämfört med andra hatbrottstyper.
De som utsätts för afrofobiska hatbrott är ofta unga. Det gäller i synnerhet fysiskt våld där fyra av tio som drabbas är under 18 år. Den yngsta målsägaren i de granskade anmälningarna är endast 7 år gammal. Andelen män är vidare något högre än andelen kvinnor bland de som drabbas av antisvarta hatbrott.
När det gäller gärningspersoner är män i klar majoritet – det handlar om tre av fyra av alla misstänkta gärningspersoner. Det rör sig oftast om en okänd gärningsperson, men det är också relativt vanligt att det är någon som den utsatta möter regelbundet, som en klasskompis, kollega eller granne, som är förövare.
Rapportförfattarna understryker att det är viktigt att lyfta fram det som specifikt präglar afrofobiska hatbrott och svarta svenskars särskilda utsatthet för antisvart rasism.
I höst kommer tre unika böcker ut som behandlar afrosvenskar eller svarta svenskar
Det går inte att säga något annat än att innevarande höst går i forskning om afrosvenskars eller svarta svenskars tecken vad gäller bokpublikationer (och därtill har landets mest kända afrosvenska författare Johannes Anyuru kommit ut med sin nya roman ”Ixelles” just i höst).
Imorgon den 19 oktober är det officiellt releasedatum för den amerikanska musikvetaren Ryan T. Skinners bok ”Afro-Sweden. Becoming Black in a color-blind country” som är den första akademiska monografin som handlar om svarta svenskar med fokus på olika samtida afrosvenska kulturproduktioner och politiska interventioner. Det är symptomatiskt att det handlar om en amerikansk forskare och inte om en svensk sådan mot bakgrund av att flertalet svenska forskare känner sig obekväma med och t o m är emot att centrera ras, vilket Ryans banbrytande bok om den svarta svenska diasporan just gör. Jag blev själv tillfrågad av förlaget University of Minnesota Press att fackgranska Ryans manus men tackade vänligt men bestämt nej då jag känner mig alltför involverad i frågan om den afrosvenska minoriteten och dessutom även är bekant med Ryan.
Förra veckan kom släktforskaren Eva Engbloms encyklopediska mastodontbok ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900” ut på eget förlag som på närmare 400 sidor (och i storformat dessutom liksom med hjälp av 100-tals fotografier och illustrationer) redogör för de skriftliga, visuella och materiella spåren efter alla de afrikaner och svarta personer liksom även efter alla icke-vita personer överhuvudtaget som besökte och/eller bodde i Sverige ända sedan vikingatiden och med särskild tonvikt på tidsperioden cirka 1500-1900. Eva har funnit spåren av närmare 600 afrikaner och svarta personer och deras barn liksom av ett stort antal andra icke-vita personer såsom turkar, kurder, araber, berber, kineser, indier, japaner m fl vilka av en mängd olika anledningar hamnade i Sverige innan år 1900 och i boken redogör hon för deras öden och när så är möjligt också för deras efterkommande vilka i många fall lever än idag. När jag kontaktade Eva och beställde ett exemplar av hennes helt unika bok som plikttroget redovisar enorma mängder källmaterial och referenser i form av bl a allehanda kyrkböcker, tidningsartiklar och myndighetsdokument uttryckte hon att hon kände sig ”hedrad” av att just jag köpte hennes bok mot bakgrund av att jag sedan många år tillbaka just intresserar mig för den icke-vita närvaron i Sverige av både igår och idag. Eva har även hjälpt mig att spåra de första (sydost- och öst)asiaterna i Sverige och hon har hittat ett dokument som talar om att en kinesisk kvinna kan ha invandrat till Sverige redan på 1680-talet.
Den 25 november slutligen släpper Brottsförebyggande rådet den första rapporten någonsin som myndigheten står bakom som handlar om afrosvenskar eller svarta svenskar med avseende på afrofobiska eller antisvarta hatbrott. De båda utredarna Lisa Wallin och Klara Hradilova-Selin har författat den gedigna rapporten som både bygger på statistik från polisen och intervjuer med afrosvenskar och jag är en av dem som har agerat sakkunnig och bistått med det jag har kunnat hjälpa till med under arbetets gång i egenskap av att jag var huvudförfattare till den första statliga rapporten i Sverige (och dessutom också i EU utanför Storbritannien) om antisvart rasism ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige” som kom ut 2014 och som den dåvarande regeringen Reinfeldt stod bakom. I den kommande BRÅ-rapporten går Lisa och Klara på djupet med hur de afrofobiska eller antisvarta hatbrott ser ut och tar sig uttryck och vad som skiljer afrofobi eller antisvart rasism från andra rasismuttryck som drabbar andra minoriteter såsom antisemitism och antiromsk rasism och jag hoppas att deras rapport kommer att erhålla en välförtjänt uppmärksamhet mot bakgrund av att den afrosvenska minoriteten proportionellt sett drabbas av hatbrott i högre utsträckning än andra minoritetsgrupper.
Om Tidö slott där de första afrikanerna i Sverige var bosatta
Det har säkert inte undgått någon att ledarna för de fyra segrande högerpartierna (d v s M, SD, KD och L) under de senaste dygnen har suttit och förhandlat med varandra om regeringsbildningen på Tidö slott samt att de fyra partiledarna även har sovit över på slottet som ägs av baron David von Schinkel, som är en av kungens vänner.
Mindre känt är nog att de första kända afrikanerna i Sverige var bosatta på just Tidö slott.
I maj 1646 avseglade den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika finansierad av drottning Kristina och ”den svenska industrins fader” Louis De Geer. Kapten Arendt Gabbesson som ledde expeditionen satte kurs mot nuvarande Nigeria där han köpte 260 förslavade afrikaner. Gabbesson seglade därefter över Atlanten till Brittiska imperiets karibiska plantagekoloni Barbados där de förslavade afrikanerna såldes och då levde bara 150 av de ursprungliga 260 personerna men expeditionen gick ändå med mycket god vinst.
Framåt hösten 1647 återvände kapten Gabbesson sedan till Sverige med socker, elfenben, tyger och guld i lasten liksom med fyra förslavade afrikanska barn.
De fyra barnen skänktes som gåva till det dåtida svenska Östersjöimperiets ”starke man” rikskansler Axel Oxenstierna, som var dåvarande herre till Tidö slott. Det är okänt vad som därefter hände barnen, vilka sannolikt var de första afrikanerna som bodde i landet permanent, men åtminstone en av dem har avsatt spår i slottsarkivet i form av en räkenskapsnotering som handlar om att Axels son greve Erik Oxenstierna hade bekostat begravningen av en afrikan – d v s av ett av de fyra barnen. De övriga tre förslavade barnen avled antagligen av olika sjukdomar kort efter ankomsten till Sverige men en av landets första afrikaner hann åtminstone bli tonåring och var fram till sin död bevisligen bosatt på Tidö slott.
Ny rapport om svensk-eritreanerna visar att närmare hälften erhöll ekonomiskt bistånd 2018 och över en tredjedel är arbetslösa
I dagarna har stiftelsen The Global Village, som varje år arrangerar Järvaveckan, publicerat en ny rapport om eritreanerna som är en av landets största utomeuropeiska invandrargrupper.
De siffror som presenteras här nedan gäller för 2018-19, d v s innan pandemin, och det är sannolikt att siffrorna är sämre och värre idag p g a att invånarna med utomeuropeisk bakgrund drabbades mycket hårt av pandemin.
Det finns idag närmare 70 000 personer i landet som har någon form av ursprung i Eritrea inräknat invandrarna, de adopterade, andragenerationarna och de blandade eller mixade. Av dem är 1/3 födda i Sverige medan 1/3 är under 15 år.
Svensk-eritreanerna utgör den näst största subsahariska afrikanska gruppen efter svensk-somalierna och det är högst sannolikt att gruppen är större än så (d v s fler än närmare 70 000 personer) då de eritreaner som anlände till Sverige innan Eritreas självständighet 1993 kategoriserades som etiopier.
Rapporten visar tyvärr att det svensk-eritreanska barnen och ungdomarna inte klarar skolan i lika stor utsträckning som majoritetsinvånarna och utbildningsnivån hos de vuxna svensk-eritreanerna är lägre än riksgenomsnittet. 59% av de svensk-eritreanska grundskoleeleverna uppnår gymnasiebehörighet och knappt 30% av dem som kommer in på gymnasiet går ut gymnasiet inom fyra års tid och mellan 15-20% av samtliga vuxna svensk-eritreaner i arbetsför ålder har en högskoleutbildning bakom sig.
Totalt förvärvsarbetar 48% av männen i arbetsför ålder liksom 42% av kvinnorna i samma ålderskategori vilket kan jämföras med närmare 80% bland majoritetssvenskarna. 37% av de som har ett arbete arbetar vidare inom vård- och omsorgssektorn och är offentliganställda.
Gruppen är kraftigt överrepresenterad bland de som uppvisar de lägsta (års)inkomsterna, 50% lever med en låg ekonomiskt standard och 60% av alla barn och ungdomar med eritreansk bakgrund växer upp i hushåll med vårdnadshavare som är fattiga.
33-34% av de vuxna svensk-eritreanerna i arbetsför ålder är tyvärr arbetslösa och nästan 49% erhåller ekonomiskt bistånd eller s k socialbidrag att jämföra med några enstaka procent bland majoritetssvenskarna.
81% av alla svensk-eritreanerna bor slutligen i hyresrätt, och fr a i miljonprogramsområdena, att jämföra med under 20% av majoritetssvenskarna, endast 5% bor i villa eller radhus och de allra flesta bor trångt eller mycket trångt.
Andelen studenter med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund är ojämnt utspridda inom högskolevärlden och endast 1,16% av alla doktorandnybörjare hade någon form av bakgrund i Afrika läsåret 2020/21
Idag publicerade SCB nya siffror rörande samtliga personer som studerade vid samtliga högskolor i Sverige under läsåret 2020/21 inklusive samtliga personer som påbörjade sina högskolestudier (inklusive forskarstudier – d v s som doktorandnybörjarna) under samma läsår.
Av högskolestudentnybörjarna är tyvärr de personer som är födda utanför Europa rejält underrepresenterade exkluderande alla inresande utländska studenter som ej har växt upp i Sverige och detta beror på att så många av dem har slagits ut redan i grund- och/eller gymnasieskolan – d v s alltför många inom denna grupp saknar helt enkelt högskolebehörighet:
Av de utrikes födda med bakgrund i Norden som är födda 1995 hade hela 41% påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder att jämföra med 21% av de som har bakgrund i Afrika, 31% av de som har bakgrund i Asien och 32% av de som har bakgrund i Sydamerika.
OBS: Samtidigt är det så klart ingen mänsklig rättighet att få studera på högskolan.
Detta får i sin tur till följd att antalet doktorandnybörjare under läsåret 2020/21 är mycket få vad gäller de som har bakgrund i sagda kontinenter exklusive alla inresande utländska doktorander som ej har växt upp i Sverige.
Under detta läsår nyantogs totalt 1901 doktorander vid samtliga högskolor i Sverige och av dem hade 1% någon form av bakgrund i Latinamerika, 1,16% någon form av bakgrund i Afrika och 6,7% någon form av bakgrund i Asien vilket i samtliga fall handlar om kraftiga underrepresentationer.
OBS: Samtidigt är det så klart ingen mänsklig rättighet att få studera doktorera.
Högst andel studenter med utländsk bakgrund har receptarie- och tandläkarutbildningarna med 85 respektive 80 procent och högst andel studenter med utländsk bakgrund har Karolinska institutet (varav väldigt många är inresande utländska studenter som ej har växt upp i Sverige) och Södertörns högskola med 38 respektive 35 procent (och för Malmö universitets del handlar det om 32%). Lägst andel studenter med utländsk bakgrund har Försvarshögskolan med 10%.
Omvänt har 83% svensk bakgrund bland studenterna vid de konstnärliga högskolorna och utbildningarna och 78% av studenterna inom humaniora och teologi liksom inom samhällsvetenskap och juridik har svensk bakgrund.
Vad gäller ursprungsland sticker vissa länder ut:
Bland de utrikes födda som är födda år 1995 med bakgrund i Ryssland hade hela 52% påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter kom personer med bakgrund i Tyskland med 40%.
Bland de s k andragenerationarna var det vanligast att de med bakgrund i Vietnam och Iran som är födda i Sverige år 1995 hade påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder – 69 respektive 64 procent.
Åtta år sedan afrofobirapporten
Idag för åtta år sedan den 3 februari 2014 överlämnade jag (i egenskap av huvudförfattare) och (medförfattarna) Victoria Kawesa och Samson Beshir den s k afrofobirapporten till Fredrik Reinfeldts dåvarande alliansregering och närmare bestämt till Arbetsmarknadsdepartementet och integrationsminister Erik Ullenhag.
Rapporten lanserades samma dag i form av en DN Debatt-artikel och var på sin tid den första statliga rapporten som behandlade den svarta minoritetens situation i ett europeiskt land (med undantag av Storbritannien).
I förrgår (gäst)föreläste jag om afrofobi eller antisvart rasism och om svarta svenskars situation vid Södertörns högskola och kunde då konstatera att åtminstone en del av det som 2014 års afrofobirapport rekommenderade faktiskt har realiserats och tack vare Stefan Löfvens olika regeringar. Sverige är f ö idag det land i västvärlden som härbärgerar den fjärde högsta procentandelen svarta invånare efter USA, Frankrike och Storbritannien – det handlar om uppskattningsvis 350 000 personer inräknat invandrare, andragenerationare, blandade och adopterade.
Det ska samtidigt (tyvärr) sägas att mycket eller snarare det mesta (och återigen tyvärr) av det som vi lyfte fram i DN Debatt-artikeln för åtta år sedan gäller än idag: Afrosvenskar är fortsatt den minoritet som utan konkurrens utsätts för hatbrott allra mest proportionellt sett liksom den grupp som antagligen diskrimineras allra mest (och antagligen tillsammans med de svenska romerna) och det är den mest marginaliserade gruppen i alla upptänkliga socioekonomiska utfallssammanhang (och återigen antagligen tillsammans med de svenska romerna).
Ett utdrag ur DN Debatt-artikeln följer här nedan:
https://www.dn.se/debatt/samhallet-maste-ta-den-vaxande-afrofobin-pa-allvar
”Afrosvenskar är den minoritet som är mest utsatt för hatbrott med en överrepresentation på hela 3,4 gånger. Sedan 2008 har de främlingsfientliga hatbrotten generellt minskat med 6 procent, men de afrofobiska hatbrotten har ökat med 24 procent. Bara mellan 2011 och 2012 ökade de med 17 procent. En hög andel utgörs av våldsbrott, särskilt fysiskt våld, och äger rum på allmän plats – på skolor och arbetsplatser, i bostadsområden, i affärer och på restauranger. Det offentliga rummet är därför en hotfull plats för många afrosvenskar, vilket begränsar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet.
Afrosvenskar förekommer också ofta som utsatta i anmälningar om diskriminering, särskilt i arbetslivet. Forskning har samtidigt indikerat att de flesta som diskrimineras aldrig anmäler det av brist på förtroende för polis och rättsväsende. I en studie från 2008 där 500 afrosvenskar ingick svarade 68 procent att det inte är någon idé att anmäla då det inte leder till något. Afrosvenskar är vidare en mycket marginaliserad grupp på bostads- och arbetsmarknaden. Mellan 1997 och 2006 har andelen som bor i hyresrätt minskat kraftigt bland inrikes födda: bland invånare födda i Afrika var minskningen obefintlig under samma period. Vad gäller sysselsättningsgrad bland invånare födda i Afrika har den till och med minskat mellan 2009 och 2011.
Även bland adopterade födda i Afrika är arbetslösheten hög, liksom bland inrikes födda med en eller två föräldrar från Afrika söder om Sahara. En studie har indikerat att personer födda i Afrika får söka tre gånger så många jobb för att komma till en intervju som arbetssökande med majoritetssvenska namn för vilka sannolikheten är fyra gånger så stor att hitta ett jobb som för personer födda i Afrika. Dessutom uppvisar gruppen den lägsta utbildningsavkastningen av alla, även för de som har svensk högskoleexamen: bara 32 procent av de högskoleutbildade männen och 40 procent av kvinnorna födda i Afrika har ett yrke som motsvarar deras högskolekompetens. Invånare födda i Afrika är även överrepresenterade bland de 10 procent som har den lägsta inkomsten. Mellan 2006 och 2011 har medianinkomsten bland invånare födda i Afrika i praktiken stått still medan den har ökat mycket påtagligt för inrikes födda.
Stereotypa föreställningar om afrikaner är ännu i dag gångbara i den svenska samtidskulturen liksom i det vardagliga bruket av n-ordet och av andra kränkande rasord. Detta gäller alla kulturuttryck och arenor, från filmgalor till fotbollsplaner, och problemet innefattar också samhällsföreträdare som lärare och poliser. Representationer av svarta som bygger på koloniala tankemönster hittas därför såväl i barn- och vuxenkultur som i hög- och populärkultur. Ett kolonialt rastänkande präglar med andra ord många afrosvenskars vardagsliv. Den svenska färgblindheten som säger att ras inte spelar någon roll försvårar samtidigt för afrosvenskar att kunna sätta ord på sina erfarenheter av vardagsrasism.”
Regeringen följer upp afrofobirapporten
År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder.
Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.
”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”
”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.
Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.
– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”
Just nu pågår en unik auktion som har direkt bäring på den afrosvenska historien: 11 tavlor föreställande Pierre Louis Alexandre finns till försäljning
Just nu pågår en tämligen unik auktion hos Crafoord Auktioner för den som är intresserad av afrosvensk historia:
Totalt 11 av sammanlagt 40-talet kända målningar som föreställer hamnarbetaren Pierre Louis Alexandre (1844-1905) från Franska Guyana, som under sin långa levnad i Sverige mellan 1863-1905 var mer känd som ”N-g-rn Pettersson” (bland konstnärerna i Stockholm) och som ”Svarte Peder” (bland hamnarbetarna på Södermalm), finns just nu till försäljning.
Pierre Louis Alexandre var antagligen den första afrosvensken som bodde permanent i Sverige som agerade modell åt ett flertal av dåtidens svenska konstnärer. Tavlorna har fram tills idag ägts av Mats Werner som snart kommer ut med en bok om Pierre Louis Alexandre, som råkade befinna sig i och leva i Sverige när både den svenska orientalismen och det svenska rastänkandet hade sin storhetstid, vilket är rätt så (över)tydligt vad beträffar tavlorna ifråga.
Än en gång om att bli tilltalad i det offentliga rummet
Så händer det som händer då och då på bl a tåget mellan Stockholm-Karlstad, på tunnelbanan, pendeln eller bussen i Stockholms län, på stan i Karlstad eller i Stockholms innerstad men denna gång i Flemingsbergs centrum – en person ger sig tillkänna i det offentliga rummet och uttrycker spontant sin uppmuntran (och varje gång det händer blir jag dessutom lika positivt överraskad – d v s det är inget jag räknar med men heller inget jag har något emot):
En afrosvensk kvinna kommer fram till mig medan jag handlar mat under lunchtid och tackar för ”allt jag gjort” (underförstått för hennes grupp liksom antagligen också för andra minoriteter) och säger bl a att ”det du gör är så bra” innan hon hastigt ursäktar att hon har ”stört” mig (underförstått i hushålls- och vardagsbestyren) och säger hej då.
Det generella är f ö att när för mig okända män ger sig tillkänna och säger något till mig i det offentliga rummet så handlar det tyvärr av någon anledning ofta om otidigheter eller t o m om ren utskällning medan kvinnorna som gör detsamma oftast förmedlar något slags positivt budskap såsom i form av konstruktiv kritik eller just ohöljd uppmuntran.
Sedan är det väl en annan frågan om jag verkligen har gjort mig förtjänt vare sig en manlig utskällning eller en kvinnlig uppmuntran.
Reflektioner kring att icke-vita och svarta svenskar har dominerat Melodifestivalen sedan 2010-talet
Det är intressant att konstatera att ett flertal icke-vita svenskar och inte minst afrosvenskar har lyckats kamma hem guldplatsen i Melodifestivalen och därmed representerat Sverige i Eurovisionsschlagerfestivalen eller i Eurovision Song Contest ända sedan Afro-Dite vann Melodifestivalen 2002 med sången ”Never let it go”, som också var första gången som en utlandsadopterad vann festivalen i och med Afro-Dite-medlemmen Gladys Del Pilar, som är adopterad från Ecuador (OBS: den första adopterade att vinna Melodifestivalen var antagligen Kicki Danielsson, som är inhemskt adopterad).
Framför allt gäller det under de senaste tio åren – år 2011 vann t ex den blandade eller mixade Eric Saade och 2016 vann likaledes den blandade eller mixade Frans. Året därpå – 2012 – vann den s k ”andrageneration:aren” Loreen med ”Euphoria” och sedan 2019 har afrosvenskar vunnit Melodifestivalen under tre år på raken – 2019 vann den utlandsadopterade John Lundvik, 2020 vann The Mamas och i år och igår vann som bekant Tusse.
Skulle även brons- och silverplatserna räknas in med namn som den utlandsadopterade sydsamiske artisten Jon Henrik Fjällgren så går det med fog att säga att icke-vita svenskar närmast helt har dominerat Melodifestivalen sedan åtminstone 2015 och framåt.
Idag är kring 20% av Sveriges befolkning icke-vit och bland invånarna i ålderskategorin 0-39 år handlar det om åtminstone 25% om inte mer än så och i Melodifestivalen är också numera kring 25% av alla deltagare icke-vita om inte mer än så.
Vad gäller specifikt afrosvenskar så är det antagligen så att Sverige idag inhyser den fjärde (OBS: proportionellt sett och per capita) största svarta befolkningen i västvärlden inräknat samtliga invånare med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika och samtliga invånare som har någon slags slavättlingbakgrund från Karibien och de båda Amerika liksom från Storbritannien, Nederländerna och Frankrike m fl länder.
Min försiktiga uppskattning ger då vid handen att det bör handla om minst 3,5% av dagens svenska totalbefolkning motsvarande kring 350 000 invånare, vilket kan jämföras med kring 12,5% svarta invånare i USA, kring 6% i Frankrike och kring 5% i Storbritannien.
I storstadsregionerna och i de mellanstora städerna är denna procentsiffra antagligen mer än fördubblad och i Stor-Stockholm så kan det numera handla om uppemot 10% och i ålderskategorin 0-39 år så är andelen afrosvenskar likledes mer än fördubblad då den demografiska subkategorin afrosvenskar fortfarande är mycket ung i jämförelse med majorietsinvånarna i landet.
Tobias Hübinette 