Kategori: afrosvenskar

Ny rapport om svensk-eritreanerna visar att närmare hälften erhöll ekonomiskt bistånd 2018 och över en tredjedel är arbetslösa

I dagarna har stiftelsen The Global Village, som varje år arrangerar Järvaveckan, publicerat en ny rapport om eritreanerna som är en av landets största utomeuropeiska invandrargrupper.

De siffror som presenteras här nedan gäller för 2018-19, d v s innan pandemin, och det är sannolikt att siffrorna är sämre och värre idag p g a att invånarna med utomeuropeisk bakgrund drabbades mycket hårt av pandemin.

Det finns idag närmare 70 000 personer i landet som har någon form av ursprung i Eritrea inräknat invandrarna, de adopterade, andragenerationarna och de blandade eller mixade. Av dem är 1/3 födda i Sverige medan 1/3 är under 15 år.

Svensk-eritreanerna utgör den näst största subsahariska afrikanska gruppen efter svensk-somalierna och det är högst sannolikt att gruppen är större än så (d v s fler än närmare 70 000 personer) då de eritreaner som anlände till Sverige innan Eritreas självständighet 1993 kategoriserades som etiopier.

Rapporten visar tyvärr att det svensk-eritreanska barnen och ungdomarna inte klarar skolan i lika stor utsträckning som majoritetsinvånarna och utbildningsnivån hos de vuxna svensk-eritreanerna är lägre än riksgenomsnittet. 59% av de svensk-eritreanska grundskoleeleverna uppnår gymnasiebehörighet och knappt 30% av dem som kommer in på gymnasiet går ut gymnasiet inom fyra års tid och mellan 15-20% av samtliga vuxna svensk-eritreaner i arbetsför ålder har en högskoleutbildning bakom sig.

Totalt förvärvsarbetar 48% av männen i arbetsför ålder liksom 42% av kvinnorna i samma ålderskategori vilket kan jämföras med närmare 80% bland majoritetssvenskarna. 37% av de som har ett arbete arbetar vidare inom vård- och omsorgssektorn och är offentliganställda.

Gruppen är kraftigt överrepresenterad bland de som uppvisar de lägsta (års)inkomsterna, 50% lever med en låg ekonomiskt standard och 60% av alla barn och ungdomar med eritreansk bakgrund växer upp i hushåll med vårdnadshavare som är fattiga.

33-34% av de vuxna svensk-eritreanerna i arbetsför ålder är tyvärr arbetslösa och nästan 49% erhåller ekonomiskt bistånd eller s k socialbidrag att jämföra med några enstaka procent bland majoritetssvenskarna.

81% av alla svensk-eritreanerna bor slutligen i hyresrätt, och fr a i miljonprogramsområdena, att jämföra med under 20% av majoritetssvenskarna, endast 5% bor i villa eller radhus och de allra flesta bor trångt eller mycket trångt.

Andelen studenter med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund är ojämnt utspridda inom högskolevärlden och endast 1,16% av alla doktorandnybörjare hade någon form av bakgrund i Afrika läsåret 2020/21

Idag publicerade SCB nya siffror rörande samtliga personer som studerade vid samtliga högskolor i Sverige under läsåret 2020/21 inklusive samtliga personer som påbörjade sina högskolestudier (inklusive forskarstudier – d v s som doktorandnybörjarna) under samma läsår.

Av högskolestudentnybörjarna är tyvärr de personer som är födda utanför Europa rejält underrepresenterade exkluderande alla inresande utländska studenter som ej har växt upp i Sverige och detta beror på att så många av dem har slagits ut redan i grund- och/eller gymnasieskolan – d v s alltför många inom denna grupp saknar helt enkelt högskolebehörighet: 

Av de utrikes födda med bakgrund i Norden som är födda 1995 hade hela 41% påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder att jämföra med 21% av de som har bakgrund i Afrika, 31% av de som har bakgrund i Asien och 32% av de som har bakgrund i Sydamerika. 

OBS: Samtidigt är det så klart ingen mänsklig rättighet att få studera på högskolan.

Detta får i sin tur till följd att antalet doktorandnybörjare under läsåret 2020/21 är mycket få vad gäller de som har bakgrund i sagda kontinenter exklusive alla inresande utländska doktorander som ej har växt upp i Sverige. 

Under detta läsår nyantogs totalt 1901 doktorander vid samtliga högskolor i Sverige och av dem hade 1% någon form av bakgrund i Latinamerika, 1,16% någon form av bakgrund i Afrika och 6,7% någon form av bakgrund i Asien vilket i samtliga fall handlar om kraftiga underrepresentationer.

OBS: Samtidigt är det så klart ingen mänsklig rättighet att få studera doktorera.

Högst andel studenter med utländsk bakgrund har receptarie- och tandläkarutbildningarna med 85 respektive 80 procent och högst andel studenter med utländsk bakgrund har Karolinska institutet (varav väldigt många är inresande utländska studenter som ej har växt upp i Sverige) och Södertörns högskola med 38 respektive 35 procent (och för Malmö universitets del handlar det om 32%). Lägst andel studenter med utländsk bakgrund har Försvarshögskolan med 10%.

Omvänt har 83% svensk bakgrund bland studenterna vid de konstnärliga högskolorna och utbildningarna och 78% av studenterna inom humaniora och teologi liksom inom samhällsvetenskap och juridik har svensk bakgrund.

Vad gäller ursprungsland sticker vissa länder ut: 

Bland de utrikes födda som är födda år 1995 med bakgrund i Ryssland hade hela 52% påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter kom personer med bakgrund i Tyskland med 40%.

Bland de s k andragenerationarna var det vanligast att de med bakgrund i Vietnam och Iran som är födda i Sverige år 1995 hade påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder – 69 respektive 64 procent. 

Åtta år sedan afrofobirapporten

Idag för åtta år sedan den 3 februari 2014 överlämnade jag (i egenskap av huvudförfattare) och (medförfattarna) Victoria Kawesa och Samson Beshir den s k afrofobirapporten till Fredrik Reinfeldts dåvarande alliansregering och närmare bestämt till Arbetsmarknadsdepartementet och integrationsminister Erik Ullenhag.

Rapporten lanserades samma dag i form av en DN Debatt-artikel och var på sin tid den första statliga rapporten som behandlade den svarta minoritetens situation i ett europeiskt land (med undantag av Storbritannien).

I förrgår (gäst)föreläste jag om afrofobi eller antisvart rasism och om svarta svenskars situation vid Södertörns högskola och kunde då konstatera att åtminstone en del av det som 2014 års afrofobirapport rekommenderade faktiskt har realiserats och tack vare Stefan Löfvens olika regeringar. Sverige är f ö idag det land i västvärlden som härbärgerar den fjärde högsta procentandelen svarta invånare efter USA, Frankrike och Storbritannien – det handlar om uppskattningsvis 350 000 personer inräknat invandrare, andragenerationare, blandade och adopterade.

Det ska samtidigt (tyvärr) sägas att mycket eller snarare det mesta (och återigen tyvärr) av det som vi lyfte fram i DN Debatt-artikeln för åtta år sedan gäller än idag: Afrosvenskar är fortsatt den minoritet som utan konkurrens utsätts för hatbrott allra mest proportionellt sett liksom den grupp som antagligen diskrimineras allra mest (och antagligen tillsammans med de svenska romerna) och det är den mest marginaliserade gruppen i alla upptänkliga socioekonomiska utfallssammanhang (och återigen antagligen tillsammans med de svenska romerna).

Ett utdrag ur DN Debatt-artikeln följer här nedan:

https://www.dn.se/debatt/samhallet-maste-ta-den-vaxande-afrofobin-pa-allvar

”Afrosvenskar är den minoritet som är mest utsatt för hatbrott med en överrepresentation på hela 3,4 gånger. Sedan 2008 har de främlingsfientliga hatbrotten generellt minskat med 6 procent, men de afrofobiska hatbrotten har ökat med 24 procent. Bara mellan 2011 och 2012 ökade de med 17 procent. En hög andel utgörs av våldsbrott, särskilt fysiskt våld, och äger rum på allmän plats – på skolor och arbetsplatser, i bostadsområden, i affärer och på restauranger. Det offentliga rummet är därför en hotfull plats för många afrosvenskar, vilket begränsar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet.

Afrosvenskar förekommer också ofta som utsatta i anmälningar om diskriminering, särskilt i arbetslivet. Forskning har samtidigt indikerat att de flesta som diskrimineras aldrig anmäler det av brist på förtroende för polis och rättsväsende. I en studie från 2008 där 500 afrosvenskar ingick svarade 68 procent att det inte är någon idé att anmäla då det inte leder till något. Afrosvenskar är vidare en mycket marginaliserad grupp på bostads- och arbetsmarknaden. Mellan 1997 och 2006 har andelen som bor i hyresrätt minskat kraftigt bland inrikes födda: bland invånare födda i Afrika var minskningen obefintlig under samma period. Vad gäller sysselsättningsgrad bland invånare födda i Afrika har den till och med minskat mellan 2009 och 2011.

Även bland adopterade födda i Afrika är arbetslösheten hög, liksom bland inrikes födda med en eller två föräldrar från Afrika söder om Sahara. En studie har indikerat att personer födda i Afrika får söka tre gånger så många jobb för att komma till en intervju som arbetssökande med majoritetssvenska namn för vilka sannolikheten är fyra gånger så stor att hitta ett jobb som för personer födda i Afrika. Dessutom uppvisar gruppen den lägsta utbildningsavkastningen av alla, även för de som har svensk högskoleexamen: bara 32 procent av de högskoleutbildade männen och 40 procent av kvinnorna födda i Afrika har ett yrke som motsvarar deras högskolekompetens. Invånare födda i Afrika är även överrepresenterade bland de 10 procent som har den lägsta inkomsten. Mellan 2006 och 2011 har medianinkomsten bland invånare födda i Afrika i praktiken stått still medan den har ökat mycket påtagligt för inrikes födda.

Stereotypa föreställningar om afrikaner är ännu i dag gångbara i den svenska samtidskulturen liksom i det vardagliga bruket av n-ordet och av andra kränkande rasord. Detta gäller alla kulturuttryck och arenor, från filmgalor till fotbollsplaner, och problemet innefattar också samhällsföreträdare som lärare och poliser. Representationer av svarta som bygger på koloniala tankemönster hittas därför såväl i barn- och vuxenkultur som i hög- och populärkultur. Ett kolonialt rastänkande präglar med andra ord många afrosvenskars vardagsliv. Den svenska färgblindheten som säger att ras inte spelar någon roll försvårar samtidigt för afrosvenskar att kunna sätta ord på sina erfarenheter av vardagsrasism.”

Regeringen följer upp afrofobirapporten

År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder. 

Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.

”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/10/kunskapen-om-sveriges-deltagande-i-slaveriet-ska-oka

”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.

Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.

– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”

Just nu pågår en unik auktion som har direkt bäring på den afrosvenska historien: 11 tavlor föreställande Pierre Louis Alexandre finns till försäljning

Just nu pågår en tämligen unik auktion hos Crafoord Auktioner för den som är intresserad av afrosvensk historia:

Totalt 11 av sammanlagt 40-talet kända målningar som föreställer hamnarbetaren Pierre Louis Alexandre (1844-1905) från Franska Guyana, som under sin långa levnad i Sverige mellan 1863-1905 var mer känd som ”N-g-rn Pettersson” (bland konstnärerna i Stockholm) och som ”Svarte Peder” (bland hamnarbetarna på Södermalm), finns just nu till försäljning.

Pierre Louis Alexandre var antagligen den första afrosvensken som bodde permanent i Sverige som agerade modell åt ett flertal av dåtidens svenska konstnärer. Tavlorna har fram tills idag ägts av Mats Werner som snart kommer ut med en bok om Pierre Louis Alexandre, som råkade befinna sig i och leva i Sverige när både den svenska orientalismen och det svenska rastänkandet hade sin storhetstid, vilket är rätt så (över)tydligt vad beträffar tavlorna ifråga.

https://auctionet.com/sv/themes/215-mats-werner-collection-a-legend-uncovered?campaign=2813&utm_campaign=Kampanj%202813%3A%20Mats%20Werner%20Collection&utm_medium=campaign&utm_source=campaign2813&fbclid=IwAR3o7lk4Ri8CEDQFXmKcFEZEIrgYCqSBOl8_zhgBUY7wiZnX3TW6bQ0o6GM

Än en gång om att bli tilltalad i det offentliga rummet

Så händer det som händer då och då på bl a tåget mellan Stockholm-Karlstad, på tunnelbanan, pendeln eller bussen i Stockholms län, på stan i Karlstad eller i Stockholms innerstad men denna gång i Flemingsbergs centrum – en person ger sig tillkänna i det offentliga rummet och uttrycker spontant sin uppmuntran (och varje gång det händer blir jag dessutom lika positivt överraskad – d v s det är inget jag räknar med men heller inget jag har något emot):

En afrosvensk kvinna kommer fram till mig medan jag handlar mat under lunchtid och tackar för ”allt jag gjort” (underförstått för hennes grupp liksom antagligen också för andra minoriteter) och säger bl a att ”det du gör är så bra” innan hon hastigt ursäktar att hon har ”stört” mig (underförstått i hushålls- och vardagsbestyren) och säger hej då.

Det generella är f ö att när för mig okända män ger sig tillkänna och säger något till mig i det offentliga rummet så handlar det tyvärr av någon anledning ofta om otidigheter eller t o m om ren utskällning medan kvinnorna som gör detsamma oftast förmedlar något slags positivt budskap såsom i form av konstruktiv kritik eller just ohöljd uppmuntran.

Sedan är det väl en annan frågan om jag verkligen har gjort mig förtjänt vare sig en manlig utskällning eller en kvinnlig uppmuntran.

Reflektioner kring att icke-vita och svarta svenskar har dominerat Melodifestivalen sedan 2010-talet

Det är intressant att konstatera att ett flertal icke-vita svenskar och inte minst afrosvenskar har lyckats kamma hem guldplatsen i Melodifestivalen och därmed representerat Sverige i Eurovisionsschlagerfestivalen eller i Eurovision Song Contest ända sedan Afro-Dite vann Melodifestivalen 2002 med sången ”Never let it go”, som också var första gången som en utlandsadopterad vann festivalen i och med Afro-Dite-medlemmen Gladys Del Pilar, som är adopterad från Ecuador (OBS: den första adopterade att vinna Melodifestivalen var antagligen Kicki Danielsson, som är inhemskt adopterad).


Framför allt gäller det under de senaste tio åren – år 2011 vann t ex den blandade eller mixade Eric Saade och 2016 vann likaledes den blandade eller mixade Frans. Året därpå – 2012 – vann den s k ”andrageneration:aren” Loreen med ”Euphoria” och sedan 2019 har afrosvenskar vunnit Melodifestivalen under tre år på raken – 2019 vann den utlandsadopterade John Lundvik, 2020 vann The Mamas och i år och igår vann som bekant Tusse.


Skulle även brons- och silverplatserna räknas in med namn som den utlandsadopterade sydsamiske artisten Jon Henrik Fjällgren så går det med fog att säga att icke-vita svenskar närmast helt har dominerat Melodifestivalen sedan åtminstone 2015 och framåt.


Idag är kring 20% av Sveriges befolkning icke-vit och bland invånarna i ålderskategorin 0-39 år handlar det om åtminstone 25% om inte mer än så och i Melodifestivalen är också numera kring 25% av alla deltagare icke-vita om inte mer än så.


Vad gäller specifikt afrosvenskar så är det antagligen så att Sverige idag inhyser den fjärde (OBS: proportionellt sett och per capita) största svarta befolkningen i västvärlden inräknat samtliga invånare med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika och samtliga invånare som har någon slags slavättlingbakgrund från Karibien och de båda Amerika liksom från Storbritannien, Nederländerna och Frankrike m fl länder.


Min försiktiga uppskattning ger då vid handen att det bör handla om minst 3,5% av dagens svenska totalbefolkning motsvarande kring 350 000 invånare, vilket kan jämföras med kring 12,5% svarta invånare i USA, kring 6% i Frankrike och kring 5% i Storbritannien.


I storstadsregionerna och i de mellanstora städerna är denna procentsiffra antagligen mer än fördubblad och i Stor-Stockholm så kan det numera handla om uppemot 10% och i ålderskategorin 0-39 år så är andelen afrosvenskar likledes mer än fördubblad då den demografiska subkategorin afrosvenskar fortfarande är mycket ung i jämförelse med majorietsinvånarna i landet.

Om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige

Några noteringar om den osannolika (livs)historien om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige och som bl a spelade i den första Pippi Långstrump-filmen samt gifte sig med ”Europas starkaste dam” och fick en son som också han kom att bli skådespelare och bl a spela Starke Adolf i SVT:s klassiska Pippi Långstrump-tv-serie:


I dagarna publicerades en BRÅ-rapport som undersöker hatbrotten mot bl a afrosvenskar mellan 2013-18, vilka tyvärr överlägset dominerar alla hatbrott med rasistiska motiv, och bl a redovisas statistik över uppklaringsfrekvensen och i rapporten konstateras det att en betydande del av just de antisvarta hatbrotten utgörs av fysiskt våld.


Jag tror mig nu ha hittat det första hatbrottet i modern tid som drabbade en afrosvensk person. Det troligen första svenska antisvarta hatbrottet av våldsamt slag under åtminstone de senaste 100 åren ägde antagligen rum i samband med att Dramaten 1932 satte upp den amerikanske författaren Marc Connellys pjäs ”Guds gröna ängar” som byggde på Gamla testamentet och som var den första stora amerikanska scenkonstföreställningen som hade en helsvart ensemble när den hade premiär på Broadway i New York 1930.


Då pjäsen uppfattades som både blasfemisk och antirasistisk valde sju medlemmar av det nazistiska s k Furugårdspartiet Svenska nationalsocialistiska partiet att i samlad trupp och iklädda paramilitära uniformer besöka föreställningen i oktober 1932 och störa densamma genom att bl a bua och skrika samt kasta tomater och stinkbomber mot scenen och skådespelarna, vilka f ö alla var majoritetssvenskar som spelade i blackface.


På grund av att pjäsen hade svarta amerikaner som huvudtema hade Dramaten valt att tillfälligt anställa en svart man som vaktmästare vid namn George Sylvan, som också gick under namnet Joe Sylvain, och som tog emot de majoritetssvenska besökarna i foajén. Detta grepp kan svenska scener f ö än idag använda sig av – jag minns själv att Kungl. Operan satte upp Händels Xerxes för ett antal år sedan och i foajén möttes publiken av en iransk man som jag tror var tillfälligt anställd i samband med uppsättningen samtidigt som inga av sångarna på scenen var iranier.


De sju nazisterna leddes av Stockholms dåvarande SA-ledare Joel Lindkvist och ungnazisten Gösta Hallberg-Cuula som senare skulle komma att bli de svenska nazisternas krigshjälte i Finland efter att 1942 ha omkommit vid fronten som krigsfrivillig i Finska fortsättningskriget. Efter själva intermezzot mitt under föreställningen på Dramatens stora scen attackerade tre av nazisterna Sylvain när denne ensam var på väg hem från nationalscenen. Sylvain blev så illa slagen att han hamnade på sjukhus samtidigt som att han försvarade sig rätt väl enligt den dåtida pressrapporteringen då han var gammal boxare.


Sylvain föddes 1899 och hans far tros ha varit en svart amerikansk musiker eller sjöman medan hans mor var en vit svenska och hans föräldrar sägs ha träffat varandra i Karlstad.


Fram tills 1945 fanns det ytterst få permanent boende svarta och icke-vita invånare i Sverige men det var inte ovanligt att fr a svarta amerikaner besökte Sverige av olika anledningar under denna tid och ibland i samband med att de tillhörde olika kringresande cirkus- eller teatersällskap. Ett exempel på en sådan person är Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Hood som besökte Sverige på 1880-talet i egenskap av att vara en svart amerikansk cirkusdirektör.


Sylvain växte upp i Västsverige som fosterbarn till sin morbror och han bodde länge i Göteborg samt hade flera förhållanden och fick flera barn. Han försörjde sig bl a som kock och boxare och 1932 flyttade han till Stockholm där han då under samma år fick tillfälligt ”påhugg” som vaktmästare på Dramaten i samband med att pjäsen ”Guds gröna ängar” sattes upp och pågick.


I Stockholm gifte han sig med ”Europas starkaste dam” eller ”Världens starkaste mamma” som kallade sig ”Miss Arona” som artistnamn när hon turnerade land och rike runt på 1930- och 40-talen och böjde järnstänger, och som egentligen hette Ester Nygren.

I Stockholm fick Sylvain också smak på skådespelarbranschen och han kom under 1930- och 40-talen att spela i flera svenska filmer såsom i ”Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr” från 1932 och i den första Pippi Långstrump-filmen från 1949. Det är sannolikt att George Sylvan a.k.a. Joe Sylvain därmed var och är den svenska filmkonstens och filmindustrins första svarta och icke-vita svenska skådespelare som växte upp i Sverige.


Tillsammans fick Sylvain och ”Miss Arona” sonen Ramon Sylvan som också han slutade som skådespelare och som bl a spelade Starke Adolf i 1969 års klassiska Pippi Långstrump-tv-serie samt Mästerbrottaren i ”Bombi Bitt och jag” och under många år spelade han även sheriffen i High Chaparral i Småland. Sylvain gick bort 1955, ”Miss Arona” 1984 och deras son Ramon Sylvan 2012. George Sylvan eller Joe Sylvain och Ester Nygren eller ”Miss Arona” fick också dottern Ramona Sylvan som lever än idag.

Gustav Badin – Sveriges första ”utlandsadopterade”

Idag på minnesdagen av avskaffandet av det svenska slaveriet (som ägde rum den 9 oktober 1847) och under den afrosvenska historieveckan tänker i alla fall jag på Gustav Badin (ca 1747-1822) som utan konkurrens är den mest kända av alla de förslavade barn och fr a slavpojkar som togs till Sverige för att växa upp och bo och leva här permanent bland i huvudsak svenska adelspersoner samt vid kungliga hovet mellan ca 1640-1840.


Badin, eller Couchi som han ursprungligen hette, betraktas allmänt även som den mest kända av alla historiska svarta svenskar innan 1900-talet. Den mest kända afrosvensken efter Badin bör f ö vara artisten Karl Gerhards (ännu levande) adoptivdotter Fatima Svendsen som ankom till Sverige redan 1949 och som liksom Badin också hon räknade sitt ursprung från den karibiska ön Saint Croix, som en gång i tiden ingick i den danska slav- och plantagekolonin Danska Västindien.


För oss 60 000 adopterade i landet är Badin slutligen också och åtminstone på en symbolisk nivå något av den första svenska utlandsadopterade även om adoption inte förekom i Sverige på den tiden i juridisk mening och hans adoptivförälder var då i så fall den dåvarande svenska drottningen Lovisa Ulrika, d v s Gustav III:s mor.

Om afrosvenska historieveckan och frihetsdagen den 9 oktober

Idag (eller i lördags beroende på hur en räknar) inleds den afrosvenska historieveckan som avslutas på lördag den 9 oktober, som är minnesdagen för avskaffandet av slaveriet på den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy (vilket ägde rum just den 9 oktober 1847 genom att de sista 595 slavarna friköptes från sina i huvudsak svensk- och fransktalande ägare på den karibiska ”svenskön” av svenska staten och med svenska skattemedel) och just i år, efter sommarens BLM-rörelse/debatt, äger konserten ”Black by public demand” rum på samma dag.

Tidigare var det mycket få som uppmärksammade veckan och frihetsdagen den 9 oktober och fr a skedde detta av afrosvenska aktivister i Stockholm och något senare också i Malmö som även kom att bli den första svenska kommunen som officiellt började uppmärksamma dagen och numera deltar ett flertal kulturinstitutioner såsom bl a Etnografiska museet i Stockholm.

Med utgångspunkt i en kommande bok om svensk rasism under efterkrigstiden har jag f ö själv reflekterat lite kring den moderna afrosvenska historien och detta inlägg passar nog som läsning under denna vecka.

https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/06/26/afrofobi-afrosvenskar-svarthet-sverige-invandring-ras-rasism/?fbclid=IwAR3cZABHGInfH7t_NqPrpbCykleLAgghk74DzXwKdXzHR77Pv70opd61jlg