Category: afrosvenskar

Uppdrag granskning tar upp problemet med det skyhöga antalet afrofobiska hatbrott

Kvällens TV-tips: Uppdrag granskning kl. 20.00 på SVT1
 
”Afrofobiska hatbrottsanmälningar dominerar i statistiken. Uppdrag granskning har tagit reda på hur afrofobin drabbar svarta svenskar i vardagen.”
 
 
Idag är uppemot 3% av den svenska totalbefolkningen afrosvenskar motsvarande cirka 300 000 invånare och varav över 50% har bakgrund i f d Africa Orientale Italiana/Afrikas horn och gruppen är mycket ung med en medelålder på kring 35 år att jämföra med genomsnittsåldern bland majoritetssvenskarna som idag ligger på kring 50 år.
 
Bland alla barn, ungdomar och unga vuxna i landet är åtminstone 6-7% afrosvenskar och möjligen är 7-8% av Stor-Stockholms befolkning afrosvenskar och ovanstående siffror kan jämföras med att andelen svarta i USA uppgår till ca 12,5%, i Frankrike till ca 5-6%, i Storbritannien till ca 3,5% och i Belgien respektive Nederländerna till ca 3%.
 
antalet anmälda afrofobiska hatbrott (siffrorna för 2016 publiceras först den 14/12 i år men tyvärr så finns det en viss risk att BRÅ kommer att sluta att publicera en årlig rapport om hatbrott)
2008: 761
2009: 780
2010: 818
2011: 803
2012: 940
2013: 980
2014: 1075
2015: 1074
 
Afrosvenskar är i förhållande till sin demografiska storlek den minoritet i landet som drabbas allra mest av hatbrott: Det handlar om en (närmast osannolik och surrealistisk) överrisk på uppemot 3,5 gånger motsvarande en 250%:ig överrepresentation. Proportionellt sett begås flest afrofobiska hatbrott i Stor-Stockholm och därefter i Västsverige och i Skåne.
Namnlöst.jpg
 
Tidigare (inte idag tyvärr p g a den militanta och radikala svenska antirasistiska och antifascistiska vreden, skräcken och hatet mot all form av statistik om minoriteter) så var det möjligt att urskilja personer med bakgrund i subsahariska Afrika i de av SCB genomförda undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) som genomfördes mellan 1993–2000 och i dessa undersökningar framgick det att det var den minoritet som utsatts för både (fysiskt) våld och hot (om våld) allra mest: 14% av männen och 10% av kvinnorna med bakgrund i subsahariska Afrika uppgav att de hade fallit offer för våld och hot att jämföra med kring 6% bland majoritetsbefolkningen och särskilt gällde detta åldersgruppen 20–34 år varibland hela 24% hade utsatts för våld och hot jämfört med 11% bland majoritetsinvånarna.

Sverige ligger möjligen på fjärde plats i västvärlden vad gäller andelen invånare som har någon form av bakgrund i subsahariska Afrika

Totalt hade 256 846 invånare eller över en kvarts miljon invånare någon form av bakgrund i subsahariska Afrika den 31 december 2016 genom att själva vara födda där eller genom att ha en eller två föräldrar som är det. Invånare med bakgrund i subsahariska Afrika utgör därmed över 2,5% av den svenska totalbefolkningen. Den största enskilda ursprungslandsgruppen är Somalia (95 960=37,4%) följd av Eritrea (45 512) och Etiopien (32 474) och sammantaget så utgör gruppen med bakgrund i Östafrika och vid Afrikas horn 56%.
 
Därutöver har möjligen ytterligare kring 30 000 invånare i landet någon form av bakgrund i subsahariska Afrika inräknat slavättlingar från de båda Amerika och från övriga världen (inklusive från Asien: det finns bl a adopterade från Asien som har svarta amerikanska fädrer och asiatiska mödrar) och varav kring 10 000 har bakgrund i Karibien och kring 15 000 i Nord- och Sydamerika. Därtill tillkommer ett växande antal s k ”tredjegeneration:are” vilka inte är medräknade i ovanstående siffror.
 
Allt detta innebär sammantaget att andelen afrosvenskar numera bör uppgå till uppemot 3% av den svenska totalbefolkningen och vilket kan jämföras med andelen svarta invånare i USA (ca 12,5%), Frankrike (ca 5-6%), Storbritannien (ca 3,5%) och Belgien samt Nederländerna (ca 3% vardera). Denna procentandel är f ö mer än fördubblad bland alla barn, ungdomar och unga vuxna i landet liksom i storstadsregionerna och i de mellanstora städerna.
 
Sverige ligger därmed sannolikt idag på fjärde plats i västvärlden tillsammans med Nederländerna och Belgien vad gäller andelen invånare som har någon form av bakgrund i subsahariska Afrika.
 

Jan Guillou vill bli ihågkommen som antirasist och antifascist som står upp för afrosvenskar och andra minoriteter och som tar strid mot SD och extremhögern

En av gårdagens mest delade (och därmed troligen också mest lästa artiklar – åtminstone i den svenskspråkiga världen) handlade om den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om det svenska n-ordet och i förlängningen om hur alla vi som lever just nu efter nedmonteringen av de västerländska kolonialimperierna och efter avskaffandet av rasforskningen och rastänkandet i kölvattnet efter det s k 68-upproret på 1960- och 70-talen idag ska förhålla oss till det svenska, europeiska och västerländska kolonialt genomsyrade och rasimpregnerade kulturarvet (d v s från och med 1700-talets andra hälft och fram tills 1950- och 60-talen var det få svenskar, européer och västerlänningar som inte tänkte i kolonier och i raser) och där följande nyckelmening förekommer:
 
 
”Att inte se komplikationen med att ”tvätta” vår historia är att göra det lätt för sig.”
 
Det som åtminstone fascinerar mig är dels alla dessa nya ”repriser” och ”omtag” som görs i debatten om det svenska n-ordet (d v s sällan eller aldrig framförs några nya argument, analyser och hypoteser och fortfarande så är debatten i hög grad tondöv och monologliknande då den i mångt och mycket utspelar sig bland infödda majoritetssvenskar vilka står på två olika sidor och ”skriker” åt varandra) och dels att ”the good guy” i debatten enligt många antirasister och antifascister, d v s Jan Guillou, nu ”på äldre dar” uppenbarligen vill framstå och bli ihågkommen som både en antirasist (så att alla antirasister och minoriteter ska glömma bort att han under flera decennier har förfäktat och torgfört rätt så hårda attityder och åsikter om olika minoriteter – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2015/02/23/jan-guillou) och en antifascist (så att alla antifascister och antinazister ska glömma bort att han gick i god för att SD ”inte är så farliga” på samma sätt som han gjorde med naziskinsen på 1990-talet som inte heller ”var så farliga” inför SD:s framgångsrika valkampanj 2010 som ledde till att SD kom in i riksdagen för första gången – d v s vissa menar att Guillous skriverier och reportage om SD inför 2010 års val faktiskt bidrog till att SD fick sitt parlamentariska genombrott då Aftonbladet åtminstone 2010 var Sveriges mest lästa tidning och då Guillou bredvid ironiskt nog Josefsson är en av landets mest populära personer).
 
Därtill och slutligen har Guillou ägnat sig åt att just tvätta både sin egen individuella, sin egen familjs och släkts OCH den svenska övre medelklassens och överklassens historia i sin senaste romansvit där han beskriver sin egen högerextrema överklassfamiljs historia och hur de ”inte visste någonting” om de europeiska judarnas öde innan 1945 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern och https://tobiashubinette.wordpress.com/2014/09/04/jan-guillou-revisionism).
 
Samtidigt är det naturligtvis bra att Guillou nu står upp för afrosvenskar och minoriteter och tar strid mot SD och extremhögern men det klingar också en aning falskt mot bakgrund av Guillous rätt så ökända antecedentia i sammanhanget, d v s ett åtminstone tidigare rätt så stort illa dolt förakt för minoriteter och en åtminstone tidigare rätt så stor förståelse för SD liksom en åtminstone tidigare rätt så stor böjelse för historierevisionism och tvättande av historien.

Om Cloettas ägarfamiljs högerextrema bakgrund och om Östergötlands och Motalas förste afrosvensk och ”utlandsadopterade”

Besöker hembygden i Östergötland och upptäcker av en slump och något bedrövad som den lokalpatriot jag trots allt är att choklad-, konfektyr- och godisföretaget Cloettas ägarfamilj Svenfelt, som har ägt företaget under det senaste seklet, verkar ha sympatiserat med extremhögern åtminstone under krigsåren: En anekdot berättar att arbetarna på chokladfabriken i Ljungsbro tvingades ställa upp sig för morgoninspektion till marschmusik och kapten Harald Svenfelt som under många år drev företaget tillsammans med sin bror Hjalmar var medlem i fascistiska Svensk opposition under 1940-talet. Haralds dotter är f ö den världsberömda ryttarinnan Ulla Håkansson.

13734583_10153810509405847_184873889_n.jpg

Besöker även det en gång så rika och berömda Godegårds säteri norr om Motala där friherre Louis de Geer en gång huserade, den svenska (vapen)industrins liksom den svenska kolonial- och slavhandelns fader, och där även den likaledes stenrike friherre Johan Abraham Grill en gång hade sitt säte, direktör och superkargör för Svenska Ostindiska Kompaniet, och där denne lät anlägga dåtidens kanske mest magnifika engelska park som även innehöll ett lusthus i klassisk chinoiserie-stil, och finner i utställningen ”försättsbladet” till den dikt som Grills karibiske slavpojke författade inför och läste upp på nyårsdagen 1780 och som var tillägnad dennes herre brukspatron Johan Abraham Grill.
13734538_10153810482190847_379483619_n kopia
Johan Abraham Grill, som var bekant med Gustav III, ville likt sin konung ”hålla sig med” en svart pojke som Grill sannolikt köpte från Ostindiska kompaniet, och Burjon som han troligen kallades och som med tiden kom att bli något av en ”allt-i-allo”-betjänt vid bruket, fick skolutbildning och var skrivkunnig, sägs förekomma på en teckning från 1799 och kom att leva ända in på 1850-talet, och han var både den förste afrosvensk och den förste ”utlandsadopterade” som bodde och levde i Östergötland och i dagens Motala kommun, och dennes välskrivna dikt från 1780 bör utan tvekan vara den första litterära texten som är författad av en afrosvensk och kanske också den första text överhuvudtaget som är författad på svenska av en afrosvensk.
13689510_10153810494190847_792428009_n kopia.jpg

FN kritiserar återigen Sverige för att ha avskaffat rasbegreppet och för att sakna statistik om minoriteternas situation

FN:s Working Group of Experts on People of African Descents specialrapport om afrosvenskars situtation i dagens Sverige publicerades idag:

http://www.ohchr.org/EN/HRBodies/HRC/RegularSessions/Session30/Documents/A%20_HRC_30_56_Add_2_ENG_.docx

Arbetsgruppen är bl a kritisk till att Sverige har avskaffat rasbegreppet och att Sverige till skillnad från de flesta länder på jorden helt saknar s k jämlikhetsstatistik om etniska, rasliga, religiösa och språkliga minoriteter (och den svenska regeringen försvarar f ö beslutet att avskaffa rasbegreppet och det faktum att landet saknar statistik om ras och etnicitet med att Sverige har kommit fram till att i Sverige tillhör ”alla människor människorasen”):

”The Government informed the experts that the word race is not used in the law because the law assumes that all people belong to the human race… The Working Group is aware that to delete “race” from the lexical corpus does not eliminate racism based on racial discrimination. Rather it may be a way to ignore, minimize or obscure the reality of the specifically racial racism faced by a part of the Swedish population… The policy to ignore race creates a gap in the understanding of the problem and preserves the status quo of racial inequalities… The Working Group recommends that the Government reconsider the omission of race from the Discrimination Act and whether it may not both de jure and de facto lessen the protection against discrimination that is specifically racial and by extension, if it may not prevent the Government from properly recognizing, voicing, addressing and combating racial discrimination in society.”

och

”The Working Group was informed that the Government does not collect disaggregated data on the basis of race and ethnicity. This results in an inability to recognize and address structural discrimination. The focus only on the country of origin makes it extremely difficult to monitor and take action to address racism. The Working Group recommends that the Government conduct surveys based on self-identification.”

Hovrätt godkänner inte användandet av rasord som hets mot folkgrupp

Hovrätten för Västra Sverige mildrar domen mot en man som högljutt uttalade rasord (”tjing tjong”, ”guling” och säkert också ytterligare andra rasord riktade till de båda afrosvenska männen som en utan problem kan föreställa sig vilka de var) riktade mot en asiatisk kvinna och två afrosvenska män på en buss i Göteborg. Tingsrätten hade dömt mannen för hets mot folkgrupp med motiveringen att mannens ringaktande uttalanden hade fällts på allmän plats och därmed spritts till många människor, men hovrätten tar nu tillbaka denna rubricering och mildrar därmed straffet till ofredande med motiveringen att ”Straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp tar dock sikte på angrepp som riktas mot kollektivt bestämda grupper och kollektiv av sådana grupper, medan enskilda identifierbara individer inte skyddas av bestämmelsen. Eftersom X (den tilltalade) med sina uttalanden riktat sig direkt mot MÄ (målsäganden) och de två männen, kan han därmed inte dömas för hets mot folkgrupp.”

http://www.dagensjuridik.se/2015/06/hovratten-javla-ching-chong-och-javla-guling-inte-hets-mot-folkgrupp

Med andra ord ser hovrätten på händelsen som att endast kvinnan och de båda männen i fråga ofredades i egenskap av enskilda individer, d v s ej att det handlade om svenska asiater och afrosvenskar som grupper. Snacka om att hyperindividualisera händelsen i fråga (och vilket ju passar väl in i vår genomnyliberaliserade tid) och att vägra se att sådana rasord och det rastänkande som ligger bakom dem naturligtvis inte bara handlar om enskilda specifika individer utan mot just att uttrycka förakt för kollektiv och grupper: Vilka ”random”asiater och ”random”-afrosvenskar som helst hade helt enkelt kunnat råka ut för denne mans verbala attacker.

Hatbrott mot afrosvenskar

Maria Ripenberg skriver i dagens UNT: ”Gå till botten med svensk afrofobi”: http://unt.se/asikt/ledare/ga-till-botten-med-svensk-afrofobi-3426675.aspx

Den överlägset största andelen hatbrott i Sverige är afrofobiska, och antalet afrofobiska hatbrott har i absoluta tal gått upp med 24 procent mellan 2008-13. 22 procent av de afrofobiska hatbrotten utgjordes 2013 av fysiska våldsbrott på allmän plats, och de allra flesta av gärningspersonerna tillhörde den vita majoritetsbefolkningen samt var okända för offret samt var inte nationalsocialister eller ideologiska/organiserade rasister. Totalt utgör de afrofobiska hatbrotten uppemot 20% av alla hatbrott under ett visst år, och afrosvenskar är uppemot 250% överrepresenterade som offer för hatbrott utifrån sin demografiska storlek i relation till övriga minoritetsgrupper.