Kategori: icke-vita

80% av folkökningen under 2018 utgjordes av invandring och 80% av de största invandringsländerna var under samma år utomeuropeiska länder

Idag publicerade SCB färsk statistik om 2018 års befolkningsförändringar och av de 10 största invandrargrupperna utgjorde utomeuropéerna under året 80%, d v s 8 av de 10 största ursprungsländerna för invandrare under förra året var utomeuropeiska länder.

sss.jpg

Invandringen fortsätter också att vara den allra främsta anledningen till att den svenska befolkningen överhuvudtaget ökar och så har det i praktiken mer eller mindre varit sedan 1993 och samtliga svenska kommuner uppvisade ett invandringsöverskott under 2018. Mansöverskottet är också stort idag i vissa åldrar fr a och idag råder ett mansöverskott i hela 254 av landets 290 kommuner och särskilt gäller det ålderskategorin 15-40 år. Den 31 december 2018 fanns det 10 230 185 personer i riket i folkbokföringsregistret plus naturligtvis ett okänt antal invånare vilka inte är registrerade i statistiken och 80% av folkökningen under 2018 utgjordes då av (fr a utomeuropeisk/a) invandring/invandrare.

Om Europa som en vit kvinna som hotas av utomeuropéerna

Att den antirasistiska och antifascistiska upprördheten är stor över det polska magasinet ”w Sieci” har jag all förståelse för men märkligt nog så liknar omslaget faktiskt den reklamfilm som EU och EU-kommissionen producerade 2012 (se https://www.youtube.com/watch?v=9E2B_yI8jrI) för att få unga personer i EU att intressera och engagera sig för ett utvidgat EU som ett sätt att stå emot det hot som Europa numera anses stå inför från den utomeuropeiska världens sida.
EU 2012 .jpg
 
I båda fallen föreställs Europa som en vit kvinna som attackeras av utomeuropéer men sedan är det så klart en stor skillnad på ett polskt magasin som skriver ”Den muslimska våldtäkten på Europa” på omslaget medan EU nog mest bara ville säga till de europeiska ungdomarna att EU måste fortsätta att utvidgas österut p g a det ekonomiska hot som Europa idag lever under från sina gamla koloniers sida.

Om hur termerna ”rasifierade” och ”identitetspolitik” kom att explodera i användning tack vare Rummet

Kristina Lindh intervjuar idag i SvD Kultur Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada som tillsammans med Camila Astorga Diaz och Valerie Kyeyune Backström grundade sajten Rummets.se 2014 som ett år senare också blev en bok (med titeln Rummet) och som numera ligger bakom den nya medieplattformen Kontext vars första nummer kommer ut i maj i år. I reportaget, som handlar om hur debatten gick från att handla om rasifiering till s k ”identitetspolitik”, intervjuas bl a även Qaisar Mahmood, Adam Cwejman och Per Wirtén.
 
Det Rummet fr a lyckades med var att lansera termen rasifierad/e för att beteckna en person som i ett svenskt sammanhang inte kan passera som vit och vilket en sökning i det digitala artikelarkivet Svenska dagstidningar ger vid handen:
 
antal förekomster av ordet ”rasifiering”:
2013: 20
2014: 403
2015: 262
2016: 375
2017: 146
 
Samtidigt blir det så här i efterhand minst lika tydligt att användningen av termen ”identitetspolitik” formligen kom att explodera under och efter 2014 som en slags ”reaktion” på den debatt om rasifiering som Rummet initierade 2014:
 
antal förekomster av ordet ”identitetspolitik”:
2013: 33
2014: 220
2015: 407
2016: 1093
2017: 508
 
 
”Åren 2013–2014 stod diskussionen om vithetsnormen högt på agendan. Något år tidigare hade debatten om Lilla hjärtat briserat, där illustratören Stina Wirsén kritiserades för att ha tecknat en rasistisk stereotyp.
 
Med argumentet att Tintin-böckerna var afrofobiska kastade Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri ut den tecknade klassikern från hyllorna på barn- och ungdomsavdelningen. Och Jonas Hassen Khemiri slog delningsrekord i DN med ”Bästa Beatrice”, en text riktad till dåvarande justitieministern som beskrev hur det är att vara utsatt för vardagsrasism och för polisens rasprofilering.
 
I detta klimat fanns det ett sug efter något som Rummet. Grundarna skrev artiklar om den västerländska blicken och om att vara barn till föräldrar som invandrat.”
 
(…)
 
”Förra året kom Ivar Arpi och Adam Cwejman, borgerliga ledarskribenter i SvD respektive Göteborgs-Posten, tillsammans ut med boken ”Så blev vi alla rasister”. De tecknar bilden av ett debattklimat där ordet ”rasifiering” blivit ett så dominerade begrepp att det tappat sin verkan, och där tron på vår förmåga att förstå människor med annan kroppserfarenhet än vår egen satts på undantag. I skottgluggen står Sveriges Television, Sveriges Radio, vänstern och – inte minst – Rummet.
 
– Idéer om postkolonial kritisk vithetsteori fördes tidigare mest ut genom akademin. Med Rummet fick dessa föreställningar en ny, provokativ inramning som lockade kultursidorna och den tjattrande klassen, säger Adam Cwejman.
 
Det Rummet formulerade var en karbonkopia på strömningar i anglosaxiska länder, menar han. Många av teorierna är användbara i länder med kolonialt förflutet och på vissa grupper med en specifik rasistisk historia. Men applicerat på svensk kontext blir det bara konstigt, anser Adam Cwejman.”
 
(…)
 
”I centrum för Arpis och Cwejmans kritik står identitetspolitiken, termen som varit en av tiotalets stora stridsfrågor i svensk kultur- och samhällsdebatt. I grunden betyder det politik baserad på grupptillhörighet, men vad det faktiskt innebär beror helt på vem man frågar – från ytterkantstolkningen att bara svarta har rätt att skildra svarta, till självklarheten att svarta människor kan ha erfarenheter som inte andra har.
 
Från början var ordet ofta positivt laddat och förknippat med idén om en berättigad kamp för de marginaliserade. Snart blev det istället kritiserat för att framkalla just den rasism och särartslogik som dess förespråkare ville bekämpa.
 
– Folk stirrade sig verkligen blinda på det som kallas identitetspolitik under en period, säger Judith Kiros.
 
Därmed missade man de större rörelserna, menar hon.
 
– De som nu gör sig synliga i form av den framväxande konservatismen, i mediernas förskjutning och i hur fascismen över hela Europa organiserar sig med en målmedvetenhet som de flesta är överens om är otroligt skrämmande.”
 
(…)
 
”Rummet-gänget använder inte termen identitetspolitik. Den etablerades av personer som var kritiska till röster som pratade om rasism på ett strukturellt sätt, säger Mireya Echeverría Quezada.
 
– Tidigare hade man pratat om antirasism i form av kampanjer som ”Rör inte min kompis” eller ”Alla olika – alla lika”. Den antirasism som växte fram samtidigt som Rummet handlade snarare om ”Rör inte mig”. Om att vi behandlas olika.
 
Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska.
 
Det som väckte ont blod var att anspråket förändrades, säger de.
 
Om man ser rasism som något mellanmänskligt är det ”bara” att förändra sitt beteende – inte säga vissa saker, inte håna folk med ursprung i ett annat land.
– Men om man säger att det är något som går in i arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, då vill man förändra något politiskt och då gör man anspråk på kapital. Identitetspolitik blev tidigt en term i syfte att förminska den som gör anspråk på ekonomisk jämlikhet, säger Judith Kiros.”

Sedan idag har fem svenska parti- och ungdomsförbundsledare utomeuropeisk bakgrund

Sedan idag är Farida al-Abani ny partiledare för FI tillsammans med Gita Navabi efter att Gudrun Schyman nu formellt har avgått på FI:s partikongress i Sundsvall.
bigOriginal.jpg
 
Därmed har åtminstone fem partiledare samt ledare för partiernas ungdomsförbund någon form av utomeuropeisk bakgrund – utöver Farida al-Abani och Gita Navabi så handlar det om MUF:s Benjamin Dousa, SSU:s Philip Botströms och Unga Feministers (FI:s ungdomsförbund) Emily Dernfors.
 
Unknown.jpegimage.pngimage.png

Den ”danska modellen” blir nu alltmer en del av den ”svenska modellen”

DN:s Eva Stenberg påminner (provokativt) om att Danmark, d v s SD:s föregångs- och modelland och det västland som tillsammans med Nederländerna var allra först med att ”fronta mot mångkulturen” med allt vad det innebär av s k ”hårdare tag” och som tidigare framstod som Sveriges absoluta motsats (och t o m ”kombattant” och kanske t o m ”fiende”) i ett panvästerländskt perspektiv och sammanhang vad gäller synen på invandrare och minoriteter och på migrations och integrationsfrågor, idag är på väg att även inspirera det svenska samhällsbygget nu när det svenska (GAL-TAN-)”kulturkriget” och ”kampen om svenskheten” är här med full kraft ”tack vare” SD:
 
”Danmark har gått från ideal om integration till allt hårdare krav på anpassning. Sverige rör sig åt samma håll. Kraven för att bli svensk medborgare ska skärpas. Frågor om invandrares seder, klädsel och matvanor är på väg att förvandlas till politiska minfält också här.”
 
 
””Sverige skall inte bli som Danmark” deklarerade den svenska integrationsministern mellan 2010 och 2014, Erik Ullenhag (L) i en debattartikel 2011. Fram till flyktingkrisen 2015 var det många svenska politiker som höll fram vårt södra grannland som ett avskräckande exempel på hur muslimer stigmatiseras och främlingsfientlighet odlas.
 
Argumenten mot den danska politiken handlade då om principer som tolerans och öppenhet, men också om resultat. Borgerliga och rödgröna politiker pekade på att hårda krav på minoriteter leder till sämre integration.”
 
(…)
 
”Hela inrikespolitiken är på väg att förändras. Frågor som har varit odramatiska har förvandlats till politiska minfält. Det gäller särskilda badtider för kvinnor, kvinnors klädsel, religiös kost och frågan om att ta i hand. Till skillnad från de gamla stridsfrågorna är de svåra att kompromissa om. När det gäller skatter, bidrag och anslag går det alltid att lägga sig någonstans mittemellan. Men antingen måste man ta i hand, eller så är man fri att låta bli. Det är inget alternativ att kroka finger.
 
Det leder till en hätskare och mer polariserad debatt. Det som förr sågs som individuella livsval inom lagens råmärken ses nu som hot mot jämställdhet och andra svenska värderingar.
 
I Danmark har den här debatten förts längre och intensivare än i Sverige. Där måste den som invandrat, på förslag från högerpopulistiska Danskt Folkparti, ta i hand för att få bli medborgare. De särskilda proven i danska och samhällskunskap som länge har krävs för medborgarskap har gjorts allt svårare.
 
Nu ska Sverige också införa medborgarskapstest. Det är en del i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Det finns en bred majoritet i riksdagen för sådana språkkrav. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är också för.”

OECD:s nya krisrapport föreslår bl a att den svenska skolan måste börja genomsyras av en mångfaldsmedveten läroplan, styrning och undervisning

Idag har över 40% av alla barn och ungdomar (och f ö även unga vuxna) någon form av utländsk bakgrund och uppemot en tredjedel av alla barn och ungdomar i landet talar numera ett annat språk än svenska som förstaspråk och de allra flesta av dessa barn och ungdomar har idag utomeuropeisk bakgrund. Därtill har möjligen mellan 15-20% av alla barn och ungdomar (och f ö även unga vuxna) någon form av kulturellt muslimsk bakgrund (och varav sannolikt en minoritet är praktiserande muslimer).

Tyvärr är Sverige ett av de länder i Europa, i västvärlden och i den s k utvecklade (i-)världen där skillnaderna i skolresultat, kunskaper och färdigheter är som allra störst mellan majoritets- och minoritetseleverna. Det finns tyvärr t o m likheter med de mycket stora skillnader i skolresultat som råder mellan majoritetseleverna och de romska eleverna i Central- och Östeuropa samt mellan majoritetseleverna och urfolkseleverna i Kanada (och vilket så klart kan låta extremt mot bakgrund av att så många romska elever i t ex Bulgarien, Polen, Ungern och Tjeckien och att så många urfolkselever i Kanada misslyckas och underpresterar i dessa länders skolsystem).

Tyvärr är Sverige vidare det land i Europa, i västvärlden och i den s k utvecklade (i-)världen där dessa skillnader har ökat allra mest under de senaste åren. Tyvärr skiljer det nämligen otroliga 27% i skolresultat mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk bakgrund ”rakt av” (d v s när de s k första och andra generationerna klumpas samman) och ÄVEN när justeringar görs för socioekonomisk bakgrund och det ser tyvärr riktigt illa ut för särskilt de utrikes födda eleverna just i Sverige – vi är då tyvärr ”sämst i (OECD-)klassen” efter Finland och Island (OBS: att jämföra Sverige med Finland och Island är samtidigt inte rättvist och vare sig mot oss eller mot finländarna och islänningarna):

”In Sweden, immigrant students are 27 percentage points less likely to attain baseline academic achievement compared to native students (the OECD average difference is 17 percentage points)… In Sweden, first-generation immigrant students are 37 percentage points less likely to attain baseline academic achievement compared to native students. On average across OECD countries, the difference in likelihood is of 23 percentage points, a statistically significant difference of 14 points… The gap is larger than in Sweden only in Finland and Iceland.”

Vidare klarar inte heller hela 43% av de s k andragenerationseleverna och hela 61% av de invandrade eleverna att uppfylla de grundläggande färdigheter som krävs i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning jämfört med 24% av de majoritetssvenska eleverna. Dessa procentsiffror är tyvärr ”sju resor värre” bland specifikt barnen och ungdomarna med utomeuropeisk bakgrund, d v s det är de eleverna det i praktiken handlar om och som det tyvärr går riktigt illa för idag i den svenska skolan.

Tyvärr är skillnaderna också stora just i Sverige mellan majoritets- och minoritetseleverna vad gäller att må bra och känna sig välkommen och inkluderad i skolan och många elever med utländsk bakgrund rapporterar dessutom att de behandlas orättvist av lärarna. Alla dessa mycket oroväckande skillnader, som tyvärr dessutom eskalerar just nu och inför framtiden, har föranlett OECD att ta fram en slags krisrapport om situationen för barnen och ungdomarna med utländsk bakgrund i den svenska skolan.

OECD föreslår nu att s k ”resurssvaga” barn och ungdomar från s k ”utsatta områden”, d v s i praktiken barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund som bor och lever i miljonprogramsområdena, ska kunna kvoteras in till och gå före i kön till de s k ”bra” och högpresterande skolorna, att lärare som undervisar barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund som bor och lever i miljonprogramsområdena ska få högre lön och förkortad undervisningstid samt att barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund som bor och lever i miljonprogramsområdena ska få förstärkt skolpeng för att göra dessa elever ekonomiskt ”attraktiva” för de ”fina” och högpresterande skolorna som domineras av majoritetssvenska barn och ungdomar.

Inget av detta kan dock realiseras om inte den svenska lärarkårens skriande kompetensförsörjningsbrist löses: P g a de stora pensionsavgångarna, p g a att så många lärare hoppar av och byter yrkesbana, p g a att så många lärare ”går in i väggen” och är sjukskrivna och p g a att så många lärare är obehöriga så behövs det hela 187 000 nya(nställda) lärare fram tills år 2030 och det är dessa nya lärare som också behöver få utbildning i mångfaldsfrågorna.

OECD föreslår nämligen i sin krisrapport att den svenska skolan måste börja präglas och genomsyras av en mångfaldsmedveten läroplan, styrning och undervisning för att Sverige ska kunna bli ett lyckat och hållbart mångkulturellt samhälle i framtiden och för att kunna realisera det så föreslår OECD att skolledarna och pedagogerna därför behöver utbildas i mångfaldsfrågor (d v s i praktiken i interkultur, normkritik och intersektionalitet) för att åtminstone försöka motverka att barnen och ungdomarna med utländsk bakgrund har halkat efter och hela tiden fortsätter att halka efter de majoritetssvenska barnen och ungdomarna ifråga om både skolresultat, kunskaper och färdigheter p g a det fria skolvalet och den extrema skolsegregation som numera gäller i dagens Sverige.

OECD.jpg
 
OECD 2.jpg
 

De unga andragenerationskvinnorna fortsätter att vara den grupp i dagens Sverige som utsätts allra mest för sexualbrott och som också oroar sig allra mest för att utsättas för sexualbrott och särskilt gäller det våldtäkter och fysiska angrepp av sexuell karaktär

BRÅ:s rapport ”Nationella trygghetsundersökningen 2018” som publicerades idag visar återigen att de som oroar sig allra mest för att utsättas för brott och som känner sig mest otrygga överlag är den majoritetssvenska befolkningen medan de utrikes födda och de s k ”andrageneration:arna” är de som i praktiken utsätts allra mest för brott:

 

45% av majoritetssvenskarna oroar sig exempelvis för brottsligheten i samhället jämfört med 36% av de utrikes födda samtidigt som de sistnämnda är mer brottsutsatta än de förstnämnda och allra mest brottsutsatta är tyvärr de s k ”andrageneration:arna” och särskilt gäller det andragenerationskvinnorna:

 

Bland andragenerationskvinnorna har exempelvis hela 35,4% utsatts för ett brott mot enskild person att jämföra med 26,3% bland de majoritetssvenska kvinnorna och 13,8% av de förstnämnda kvinnorna har även utsatts för hot jämfört med 7,8% av de sistnämnda kvinnorna.

 

Vad gäller sexualbrott så har hela 15,7% av andragenerationskvinnorna utsatts för sexualbrott jämfört med 11,9% av de majoritetssvenska kvinnorna. Just i sexualbrottens fall så överensstämmer också oron med utsattheten:

 

Hela 33% av andragenerationskvinnorna oroar sig för att utsättas för våldtäkt och sexuella angrepp av fysisk karaktär jämfört med 21% av de majoritetssvenska kvinnorna.

 

Då 35,8% av samtliga kvinnor i ålderskategorin 20-24 år uppger att de har utsatts för sexualbrott så kan det tyvärr mycket väl betyda att långt över 40% av alla unga andragenerationskvinnor i landet har utsatts för sexualbrott.

 

BRÅ:s rapport säger dock ingenting om vilken grupp (av män) som utsätter andragenerationskvinnorna för sexualbrott eller om vilken (manlig) grupp som andragenerationskvinnorna oroar sig för, d v s vilka som både utsätter dem för sexualbrott, våldtäkt och sexuella angrepp.

 

Tyvärr rapporterar även de utrikes födda och de s k ”andrageneration:arna” ett överlag lägre förtroende för rättsväsendet, polisen och kriminalvården jämfört med majoritetssvenskarna: Exempelvis uppger 51% av de majoritetssvenska kvinnorna att de har förtroende för rättsväsendet som helhet jämfört med 38% av andragenerationskvinnorna.