Kategori: icke-vita

Invånarna med utomeuropeisk bakgrund fortsätter att avstå från vaccinet i högre grad än majoritetsinvånarna även i de yngre åldersgrupperna

Att det är unga vuxna som driver på smittspridningen just nu i vinter och under ”omikron-vågen” har upprepats till leda, då de äldre redan är dubbel- och snart även trippelvaccinerade i mycket hög grad och särskilt gäller det majoritetsinvånarna och invånarna med bakgrund i övriga Norden, Europa och västvärlden.


Skillnaden i vaccinationstäckning bland ungdomar och unga vuxna (16-39 år) är dock tyvärr mycket stor när majoritetsinvånarna jämförs med invånarna som har utomeuropeisk bakgrund och fr a bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika. Samma skillnad föreligger även bland de äldre invånarna men det ska då sägas att det är särskilt inom åldersgruppen 16-39 år som invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika hittas – åtminstone 25% av alla invånare inom denna åldersgrupp har då numera denna bakgrund om inte mer än så.


Bland majoritetssvenskarna i åldrarna 16-39 år är snart 80% dubbelvaccinerade att jämföra med 40-50% bland invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika. Det är dessutom särskilt i de tre storstadsregionerna som invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika har avstått från att vaccinera sig i allra högst utsträckning och det verkar också vara i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö som smittspridningen skenar allra mest och allra snabbast i skrivande stund.


Samtidigt är det tyvärr fortsatt så att det är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund som drabbas allra mest och värst av viruset – det är de som insjuknar allra mest och som intensivvårdas allra mest och som dör allra mest proportionellt sett – d v s det är samtidigt den grupp som hade ”tjänat” på att vaccinera sig i allra högst grad.


Ingen vet samtidigt varför så många av invånarna med utomeuropeisk bakgrund och fr a med bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika väljer att (åtminstone hittills för det kan så klart ändras) avstå från att vaccinera sig överhuvudtaget.


Att de tonåriga och unga vuxna majoritetssvenskarna ”omvänt” – och både kvinngrant och mangrant – sluter upp bakom uppmaningen att låta vaccinera sig är antagligen inte särskilt svårt att förstå då det ofta och gärna heter att det s k svenska folket hyser en mycket stor tillit till samhället, staten, ”experterna” och ”överheten” än invånarna i andra länder på jorden. En åtminstone trolig förklaring till att så många invånare med utomeuropeisk bakgrund till synes vägrar att vaccinera sig är att denna grupp överlag hyser en mycket liten tillit till samhället, staten, ”experterna” och ”överheten”.

De båda pandemiåren 2020-21 kommer att gå till historien som de blodigaste hittills i svensk fredstid vad gäller antalet personer som dödats med skjutvapen liksom som de dödligaste någonsin för landets invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund p g a viruset

Igår avled ännu en person av skottskador i Linköping vilket innebär att det andra pandemiåret 2021 i det närmaste är i nivå med det första pandemiåret 2020 vad gäller antalet personer som dödats med skjutvapen och sammantaget att de båda pandemiåren 2020-21 nu går till historien som de blodigaste hittills i svensk fredstid vad gäller antalet personer som avlider av skottskador:

År 2020 dödades totalt 48 personer med skjutvapen runtom i landet, vilket är en siffra som aldrig tidigare har uppnåtts i svensk historia under fredstid och i år har hittills 47 personer dödats med skjutvapen.

För landets invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund har de båda pandemiåren 2020-21 helt enkelt varit synnerligen dödliga och mer dödliga än någonsin tidigare: Igår konstaterade SCB att medellivslängden gick ned med hela ett år bland utrikes födda män med förgymnasial utbildning under pandemiåret 2020 p g a att så många invånare med utomeuropeisk bakgrund som bor och lever i miljonprogramsområdena gick bort p g a viruset under pandemins första år.

Det inte särskilt många vet är att SCB också har konstaterat att alltför många andragenerationare dör i förtid – faktum är att inrikes födda invånare med två utrikes födda föräldrar (d v s andragenerationarna) uppvisar den allra högsta överdödligheten av alla grupper i landet och fr a gäller det när andragenerationarna är unga vuxna.

Bland de unga vuxna andragenerationsmännen var till exempel dödligheten mellan 41-57% högre än för hela befolkningen i samma ålderskategori under åren 2014-18. Denna kraftiga och närmast osannolika överdödlighet bland andragenerationarna har då gällt åtminstone ända sedan 2000-talet och beror bl a på att 100-tals andragenerationare har dött p g a skjutvapen, bomber, sprängmedel och knivvåld under de senaste åren och både i Sverige, i Afrikas horn och i den s k MENA-regionen (d v s inräknat alla andragenerationare som har stridit och stupat för Al-Shabab och IS m fl organisationer) liksom att alltför många andragenerationare går bort p g a missbruk, dålig hälsa och i trafikolyckor och p g a ett (själv)destruktivt leverne i allmänhet.

De som inte röstar är i hög grad desamma som inte vaccinerar sig

SCB har nyligen publicerat data som visar att det finns en mycket stark korrelation mellan att delta i de allmänna valen och att vaccinera sig och omvänt så finns det ett likaledes mycket starkt samband mellan att vägra att rösta och att vägra att låta vaccinera sig.


I flertalet av de stadsdelar, områden och kvarter där 90% eller fler än så röstade i 2018 års val är idag 90% eller fler än så fullvaccinerade. Omvänt är endast kring 35-55% vaccinerade i de stadsdelar, områden och kvarter där valdeltagandet låg på 40-60% i 2018 års val.


Medan de förstnämnda stadsdelarna, områdena och kvarteren kännetecknas av att de domineras av majoritetssvenskar och invånare med bakgrund i de övriga nordiska länderna så karaktäriseras de sistnämnda kommunerna, stadsdelarna, områdena och kvarteren av att en hög andel av totalbefolkningen har bakgrund utanför Europa och i praktiken handlar det om miljonprogamsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund.


I kommuner som Malmö, Södertälje, Botkyrka och Huddinge har endast mellan 60-70% hittills valt att vaccinera sig till skillnad från i kommuner som Hammarö, Vadstena, Dorotea och Leksand där 90% har gjort detsamma och i samtliga dessa fall överensstämmer vaccinationstäckningsgraden med valdeltagandenivån.


Och på stadsdels- och kvartersnivå finns det idag fortfarande områden i landet där endast 35-40% har låtit vaccinera sig fram tills idag (såsom Gårdsten, Rosengård, Rinkeby, Norra Biskopsgården o s v) medan det omvänt finns områden där 90-95% är vaccinerade.


Att vägra att rösta och att vägra att låta vaccinera sig betyder sannolikt i båda fallen att helt eller åtminstone delvis sakna tillit och tilltro till majoritetssamhället och det är troligt att samma variabler också samvarierar med att inte ha ett jobb, att vara fattig, att inte tala svenska som förstaspråk, att ha en nedsatt kroppslig och psykisk hälsa, att vara beroende av bidrag, att ha misslyckats i skolan o s v.

Fortfarande är alltför höga andelar av invånarna i miljonprogramsområdena ovaccinerade

Samtidigt som stora delar av befolkningen just nu erbjuds en tredje dos uppmärksammar DN idag att invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena i alltför många fall inte ens har tagit en dos även om andelen dubbelvaccinerade har ökat under hösten i just dessa områden tack vare riktade vaccinationsinsatser. 

Idag finns det 52 områden kvar i landet där under 50% av invånarna har låtit vaccinera sig och samtliga verkar vara miljonprogramsområden. I andra västländer är det inte minst majoritetsinvånarna som röstar höger, som vägrar att vaccinera sig, men i Sverige handlar det mestadels om invånarna i miljonprogramsområdena.

Enligt Emma Spak på Sveriges kommuner och regioner (SKR), som intervjuas i DN, så handlar det i hög grad om unga vuxna i miljonprogramsområdena som inte litar på majoritetssamhället och därför vägrar att låta vaccinera sig trots att det är invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som proportionellt sett både insjuknar mest, blir sjukast när de insjuknar samt dör mest av viruset:  

”För de som väljer att inte vaccinera sig handlar det ofta om ett lägre förtroende för samhällets funktioner i allmänhet. Låg vaccinationstäckning och lågt valdeltagande samvarierar. Det här är dessutom områden där det även finns stora folkhälsoutmaningar och alla de utmaningarna kan man inte lösa genom vaccinationsarbetet, säger Emma Spak.   

En annan orsak är lägre täckningsgrad inom den yngre målgruppen, säger hon.   

– Det är bland de yngre åldrarna som vi har de största skillnaderna mellan områdena med låg vaccinationsgrad och andra områden.”

Den svenska arbetsmarknaden har återhämtat sig efter pandemin men arbetslösheten är fortsatt hög bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund

Arbetsförmedlingen meddelade idag att den svenska arbetsmarknaden just nu är glödhet och har återhämtat sig efter pandemin.


Arbetslöshetsnivån är redan tillbaka på den nivå som gällde innan pandemin medan arbetskraftsbristen är fortsatt mycket hög inom snart sagt alla sfärer och branscher p g a fortsatta stora pensionsavgångar och en alltmer trängande demografisk obalans som handlar om att andelen invånare som är över 65 år ökar dramatiskt i förhållande till totalbefolkningen och kommer att fortsätta att göra så inom överskådlig framtid.


Samtidigt är nästan hälften av de som är arbetslösa långtidsarbetslösa vilket inte har varit fallet tidigare, d v s de står mycket långt från arbetslivet överhuvudtaget, och i huvudsak handlar det tyvärr om invånarna med utomeuropeisk bakgrund då de unga vuxna majoritetssvenskarna som förlorade jobbet under pandemin nu till största delen har återanställts eller hittat nya jobb.
Tidigare kriser i stil med pandemin har visat att kriser främst drabbar de som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden och när ett lands ekonomi väl återhämtar sig efter en kris så gynnar det de som redan har en stark ställning på arbetsmarknaden.


Arbetslösheten bland de utrikes födda ligger just nu på 18% och bland utomeuropéerna handlar det om 25-30% medan ej mer än kring 3% av majoritetssvenskarna just nu är arbetslösa.


Samtidigt kommer andelen utomeuropéer i arbetsför ålder att öka kraftigt mellan 2021-23 p g a av att denna grupp är så ung idag jämfört med majoritetsbefolkningen – det handlar om ett nytillskott på hela 70 000 invånare med utomeuropeisk bakgrund fram tills 2023 medan antalet majoritetssvenskar i arbetsför ålder fortsätter att minska i antal fram tills 2023 (och har gjort så under många år).


Kort och gott kommer invånarna med utomeuropeisk bakgrund att stå för 90% befolkningsökningen i åldersgruppen 16–64 år under 2021, 2022 och 2023 – d v s det är m a o fullständigt nödvändigt att invånarna med utomeuropeisk bakgrund kommer ut på arbetsmarknaden för att den svenska ekonomin överhuvudtaget ska gå runt inom den närmaste framtiden.

Ny avhandling om den icke-vita postinvandringslitteraturen i Norden

Idag försvarade Maïmouna Jagne-Soreau sin avhandling ”Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden” i Helsingfors.


Avhandlingen tar sin utgångspunkt i en skarp kritik av och vidräkning med den rådande forskningen om denna typ av litteratur som hittills har varit besatt av migration och mångkulturalism och som benämner litteraturen och författarna som mångkulturell litteratur och invandrarförfattare.


Maïmouna argumenterar i stället för kategoribeteckningen postinvandringslitteratur eller mellanförskapslitteratur genom att decentrera migration och kultur och centrera ras och erfarenheten av att rasifieras som ”invandrare” i sitt eget hemland i relation till icke-vita författare och karaktärer som tillhör andragenerationen eller är adopterade eller blandade.


Med avstamp i kritiska ras- och vithetsstudier och via närläsningar av verk författade av bl a Maria Navarro Skaranger (romanen ”Alle utlendinger har lukka gardiner” från 2015), Yahya Hassan (debutverket ”Yahya Hassan” från 2013), Adrian Perera (diktsamlingen ”White monkey” från 2017) och Erik Lundin (sången ”Suedi” 2015) menar Maïmouna att när författarna behandlar frågor om rasism så är det ett försök att synliggöra vitheten och avhandlingen avslutas med en uppmaning till forskarvärlden att en gång för alla bryta med den färgblinda antirasismen som har tabubelagt all forskning om ras och i stället börja uppmärksamma hur vithet tar sig uttryck och gestaltas i den nordiska litteraturen.


Dagens disputationsakt ägde rum i Helsingfors och samtidigt vid både Helsingfors universitet och Université Paris-Sorbonne – d v s det var en slags dubbeldisputation – och för min egen del var detta första gången någonsin som jag satt i en betygsnämnd.


Jag träffade Maïmouna på en litteraturvetenskaplig konferens i Oslo för tre år sedan och har sedan dess följt hennes avhandlingsarbete på nära håll och för något år sedan bad Ebba Witt-Brattström mig att agera sakkunnig och förhandsgranskare och idag var jag ledamot av betygsnämnden för Sorbonnes räkning.

”Litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau insåg att det fanns en brist på förståelse av hur icke-vita personer som är födda eller uppvuxna i Norden gestaltas i litteraturen. Hon ville veta varför och det här ledde till en doktorsavhandling.”

https://svenska.yle.fi/a/7-10010021?fbclid=IwAR0fsVeYNsnimu7Vnp67LIdtMCc5exL4hqc2niVEm6r6vrRf2fz-pfIotMc


”Postinvandringslitteratur är inte bara ett nytt begrepp, det är även en relativt nytt litterärt fenomen som Jagne-Soreau beskriver. Så, vad är då postinvandringslitteratur?


– Det är litteratur som gestaltar det som jag kallar postinvandringsgenerationen. Kort sagt är det andra generationen, blandade (mixed race på engelska) och transnationella adopterade, berättar Jagne-Soreau och fortsätter:


– Dessa tre grupper är ju egentligen ganska olika om man tänker på deras livssituationer. Men det gemensamma är att de är icke-vita och uppvuxna i Norden, vilket leder till att de ofta betraktas som invandrare i sitt eget hemland.


Just det att icke-vita rasifieras och ses som invandrare i sina hemländer, både i det vardagliga livet och som litterära gestalter, är en del av den problematik som Jagne-Soreau vill komma åt med sin avhandling.

Hon tar avstånd från begrepp som ”invandrarlitteratur” och ”invandrarförfattare”.


– Det är ett akut problem att vi i Norden pratar om invandrarförfattare som skriver invandrarlitteratur. Det är fel och väldigt rasifierande, om inte rasistiskt, förklarar Jagne-Soreau.


Därför föreslår hon att ett steg i rätt riktning kunde vara att i stället fundera på att prata om postinvandringslitteratur, när berättelsen inte uttryckligen handlar om invandring.


– Men i framtiden hoppas jag verkligen att det inte längre skulle behövas.


Under de fyra år som Jagne-Soreau har arbetat med sin avhandling har det framkommit att det finns en tendens att läsa in saker som läsare vill läsa eller tror sig förstå, istället för det som egentligen skrivs. Det här har hon kommit fram till genom att utveckla sin forskning inom nordisk litteratur med teoretisk bakgrund i kritiska studier om ras- och vithet.


– Jag kallar det här att läsa med etniska glasögon. Det vill säga att läsaren fokuserar på etniciteten. Exempelvis i Yahya Hassans fall att man fokuserar på att han är son till flyktingar och hur man tänker sig att det här måste påverka hans liv och hur det sen påverkar litteraturen.


Läsare med de här etniska glasögonen, som Jagne-Soreau kallar det, riskerar inte bara gå miste om berättelsen.


– Dessutom rasifierar man författaren och karaktären i texten. Det vill säga att man fokuserar på att det handlar om en invandrare som inte nödvändigtvis har invandrat. Istället börjar det handla om det här exotiska andra och man tänker ”oj så spännande, nu ska jag läsa om invandrarna i förorten”.


– Postinvandringslitteratur handlar inte om att öppna ett fönster in till det exotiska andras liv, utan det ska visa en spegel för det rasifierade nordiska samhället, slår Jagne-Soreau fast.


Postinvandringslitteratur må ha identifierats som litterär inriktning och definierats som begrepp först nu i och med Jagne-Soreaus avhandling, men det finns exempel på nordisk postinvandringslitteratur som skrivits redan för 20 år sedan.


Jagne-Soreau nämner de svenska författarna Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri. Wengers novellsamling Till vår ära (2001) och Hassen Khemiris roman Ett öga rött (2003) räknas som startskotten för postinvandringslitteratur i Norden.”

85% av de som greps, häktades och dömdes för skjutvapenvåld 2017-21 hade utländsk bakgrund och majoriteten av dem har inte klarat grundskolan och uppvisar en obefintlig inkomst

DN:s Kristoffer Örstadius har undersökt samtliga misstänkta gärningspersoner (gripna, häktade och dömda) som har stått bakom skjutvapenvåld sedan 2017 och fram tills idag och bl a kommit fram till följande:

97% är män och medianåldern ligger på 23 år

56% har inte klarat grundskolan och gick ut årskurs 9/högstadiet med ofullständiga betyg

38% har pappor som någon gång har dömts till fängelse

27% har föräldrar som har varit eller är beroende av ekonomiskt bistånd

42% har föräldrar som tillhör den fjärdedel i landet som uppvisar den lägsta inkomstnivån

71% saknar inkomst eller uppvisar en obefintlig inkomstnivå (d v s de är s k UVAS:are eller NEET:are)

76% är tidigare dömda för något eller några brott

66% bor hemma hos en eller båda föräldrarna 

52% har växt upp med en ensamstående mor

49% är folkbokförda i de fattigaste och mest marginaliserade miljonprogramsområdena

85% har utländsk bakgrund (och 62% har bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika) av något slag och av dessa är:

41% utrikes födda (de vanligaste födelseländerna är Irak, Somalia, Syrien, forna Jugoslavien och Turkiet)

35% inrikes födda s k andragenerationare 

9% inrikes födda s k blandade eller mixade

(de vanligaste ursprungsländerna för de sk andragenerationarnas och de s k blandades eller mixades föräldrar/förälder är Irak, Libanon, Somalia, forna Jugoslavien och Turkiet)

”Sverige har gått från botten till toppen i Europa när det gäller dödsskjutningar. Men vilka är de dömda och misstänkta gärningspersonerna? Fakta i frågan har kartlagt alla som häktats, åtalats eller dömts för skjutvapenvåld sedan 2017. Många gemensamma mönster finns – här är vad vi vet.”

”432 personer ingår i DN:s kartläggning. Det är samtliga personer som har häktats, åtalats eller dömts i någon av de skjutningar som ägt rum i Sverige under perioden 1 januari 2017 till 31 augusti 2021.

■ Uppklarningen av skjutningar är låg. I 207 av 636 skjutningar har en eller flera personer häktats, åtalats eller dömts. För drygt två tredjedelar av skjutningarna saknar vi således kunskap om misstänkta förövare.

■ Att vi inte har data om så många skjutningar kan vara problematiskt. De förövare som polisen har pekat ut skulle kunna skilja sig från de förövare som polisen inte pekat ut. Enligt vår bedömning är dock den här undersökningen den mest heltäckande som går att göra med offentliga uppgifter.

■ Det kan ibland ta flera år från att brottet begås tills dess att någon lagförs och dom vunnit laga kraft. DN har därför även inkluderat personer som endast häktats eller åtalats för skjutningar. Det är med andra ord inte fastställt att just dessa individer är skyldiga till brotten (dömda). Det finns forskning som tyder på att vissa grupper kan ha högre risk att registreras som misstänkta när de begår brott, till exempel genom att oftare bli utsatta för poliskontroller. Att personer har varit misstänkta i utredningarna ger emellertid en tydlig indikation på gemensamma mönster för brottstypen. Kriminologisk forskning utgår ofta från just misstänkta gärningspersoner i den här typen av studier. För häktningar har vi begränsat oss till dem som häktats på sannolika skäl, den högre misstankegraden.

■ Gärningspersoner som är under 15 år ingår inte i DN:s undersökning eftersom de inte är straffmyndiga. Enligt data från polisen är andelen brottsmisstänkta under 15 år emellertid mycket få, cirka 1 procent av dem som misstänkts hittills i år.

■ Uppgifter om inkomster, bostadssituation, födelseland och föräldrar kommer från Skatteverket. Uppgifter om brottslighet kommer från domstolarna samt Åklagarmyndigheten. Information om skolgång kommer från respektive persons kommun under skoltiden.”

Ny bok om den aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den svenska mediebranschen

Nu är Institutets för mediestudier nya bok ”Vitt eller brett. Vilka får ta plats i medier och på redaktioner?” även publicerad gratis som pdf-fil.

Boken är den första i sitt slag som tar ett helhetsgrepp på den både aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den fortfarande homogena svenska mediebranschen, d v s på en fråga som det har debatterats intensivt om på senare år.

I boken, som har Lars Truedson och Jonathan Lundqvist som redaktörer, hittas bidrag författade av Peter M. Dahlgren, Rouzbeh Djalaie, Roshanak Fatahian, Paul Frigyes, Karl-Arvid Färm, Heike Graf, Kerstin Gustafsson Figueroa, Jan Inge Jönhill, Malcom Kyeyune, Nicole Kavander, Sakine Madon, Arash Mokhtari, Sayaka Osanami Törngren, Hynek Pallas, Sofia Ulver och mig själv.

I boken framgår det bl a att av den svenska mediebranschens högsta makthavare och toppchefer – VD:ar, styrelseledamöter, ansvariga utgivare o s v – i samtliga stora och större svenska mediekoncerner, mediehus och nyhetsredaktioner (såsom bl a Bonniers, Schibsted, SVT, SR, Stampen/GP, TV4 o s v) är sammanlagt två födda utanför Europa – en är adopterad från Indien och en är invandrad från Australien (och sitter i svenska Discoverys styrelse) – och en född i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s en är en s k andragenerationere) och det handlar då om en person som har två föräldrar som har invandrat från Centraleuropa.


I mitt bidrag – ”Hur vet vi det vi inte kan mäta? Om svenska medievärldens paradoxala förhållande till mångfald” – kritiserar eller snarare attackerar jag den svenska mediebranschen för att å ena sidan vara den mest antirasistiska sfären i det svenska samhällslivet (i konkurrens med akademin och kulturvärlden) som talar sig varm för mångfald och just antirasism samtidigt som mediebranschen å andra sidan är emot att räkna, mäta, kartlägga och följa upp mångfalden p g a den närmast militanta och fr a utdaterade färgblinda antirasism som råder inom branschen och därmed fortsätter samma annars synnerligen antirasistiska samhällssfär att paradoxalt nog vidmakthålla sin egen homogenitet:


https://mediestudier.se/publikationer/vitt-eller-brett/?fbclid=IwAR0OaR4FTN3bOXNpcxayHJi4-2Z-w0CjCSzGQxaupIJwpTV8qmwOE9U6Ja4


”I framtiden är det antagligen så att debatten om mångfald inom den svenska mediebranschen kommer att fortsätta och troligen också trappas upp mot bakgrund av att andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund kan komma att utgöra en tredjedel av samtliga invånare i riket inom bara något decennium.

Särskilt de icke-vita journalister som är verksamma i branschen idag är väl medvetna om den, antagligen mycket extrema underrepresentation av sin demografiska kategori bland landets journalister, och än mer bland mediecheferna, samtidigt som medieföretagen och mediesverige hittills har vägrat att vare sig diversifiera registerdata eller börja ställa frågor om självidentifierad ras, etnicitet, religion och språk i olika medarbetarenkäter i enlighet med jämlikhetsdataprincipen.
Så länge vi fortsätter att sakna data, siffror och statistik om hur det verkligen ser ut vad gäller mångfald med avseende på ras och etnicitet inom den svenska medievärlden så kommer denna sektor att fortsätta att karaktäriseras av dels en fortsatt mycket positiv syn på mångfald, dels en total frånvaro av statistik om mångfald, och dels en fortsatt negativ syn på att mäta mångfald och i förlängningen en fortsatt de facto-underrepresentation av personer med utomeuropeisk bakgrund.”

Ny rapport visar att en majoritet av invånarna med utomeuropeisk och utomvästerländsk bakgrund aldrig lyckas bli självförsörjande

För att få fram en mer rättvisande bild av det verkliga läget på den svenska arbetsmarknaden behöver den officiella sysselsättningsstatistiken kompletteras med statistik över självförsörjningsgrad, menar de fyra forskarna Enrico Deiaco, Johan Eklund, Åsa Hansson och Mats Tjernberg i dagens SvD vilka samtidigt efterlyser en mer diversifierad statistik överlag då det föreligger mycket stora skillnader mellan olika grupper i samhället vad gäller förvärvsarbetsfrekvens och självförsörjningsgrad enligt en ny rapport som forskarna ligger bakom.

Hela 73% av alla invånare i landet som har bakgrund utanför västvärlden var t ex inte självförsörjande år 2016 enligt rapporten och idag efter pandemin är över 30% av alla invånare som specifikt har bakgrund i Afrika och Mellanöstern arbetslösa. En majoritet av invånarna med utomeuropeisk och utomvästerländsk bakgrund blir helt enkelt aldrig självförsörjande under sin livscykel men samtidigt får väldigt många av dem med all säkerhet sin inkomst via kontanter och via Swish, d v s den typ av inkomster som inte syns i någon statistik överhuvudtaget.

Dessutom bör det påminnas om att inom gruppen inrikes födda så ”spökar” tyvärr alltför många andragenerationare med utomeuropeisk bakgrund vilka står mycket långt ifrån både arbetslivet och allt vad självförsörjning heter – det handlar om 10 000-tals och åter 10 000-tals s k UVAS/NEET:are i miljonprogramsområdena som de facto ”drar ned” statistiken för inrikes födda.

Invånarna med utomeuropeisk och utomvästerländsk bakgrund sticker även ut då de som har en låg utbildningsnivå generellt uppvisar en högre förvärvsfrekvens än de som har en högre utbildningsnivå. Och medan 85% av alla majoritetssvenskar som har en högre utbildningsnivå är självförsörjande så är endast 60% av invånarna med utomeuropeisk och utomvästerländsk bakgrund det som har en högre utbildningsnivå.

https://www.svd.se/fler-i-sverige-behover-bli-sjalvforsorjande

”En central del i svensk integrationspolitik är att utrikes födda, liksom alla medborgare, ska uppnå sysselsättning och ekonomisk självständighet. Trots att omfattande resurser lagts ner tar det i många fall lång tid att komma in på arbetsmarknaden och uppnå självförsörjning, om någonsin.

Vad som menas med självförsörjning är inte så entydigt som det kan låta. 2020 presenterade Entreprenörskapsforum rapporten ”När blir utrikes födda självförsörjande?” I den analysen definierades självförsörjning som en inkomstgräns på fyra prisbasbelopp, vilket i dag motsvarar en årlig bruttoinkomst på ungefär 190 000 kronor eller knappt 13 000 kronor i netto per månad. Resultaten visade att drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte var självförsörjande. Gränsen är medvetet satt under de kollektivavtalsmässiga lägstalönerna. Denna definition ger oss en helt annan bild av arbetsmarknadsläget, framför allt av den ekonomiska integrationen av utrikes födda, än vad sysselsättningsstatistiken ger oss.”

(…)

”Analysen visar att skillnaderna i självförsörjningsgrad mellan olika grupper är betydande. I genomsnitt var 63 procent av inrikes födda i åldern 20 till 70 år självförsörjande 2016. Motsvarande siffra för individer födda i andra västländer var 47 procent och för individer födda utanför västvärlden var endast 27 procent självförsörjande.”

(…)

”De nya analyserna visar att bland inrikes födda är genomsnittsindividen självförsörjande mellan 35 och 62 år. För utrikes födda från andra västländer är motsvarande åldersspann 39 till 59 år. Genomsnittsindividen född utanför västvärlden blir dock aldrig självförsörjande över sin livscykel. I linje med tidigare självförsörjningsanalyser går det med andra ord att ifrågasätta om den konventionella arbetsmarknadsstatistiken ger en rättvisande bild av hur väl den ekonomiska integrationen fungerar. Det är en sak att vara i arbete men en helt annan att erhålla en inkomst som gör individen självförsörjande.”

Ny studie visar att ursprungsregion trumfade både yrke, inkomst- och utbildningsnivå vad gällde risken att dö av viruset under pandemin

En ny omfattande (register)studie som har undersökt alla som gick bort i Sverige p g a viruset fram till februari 2021 visar att yrke inte räcker som enskild förklaringsfaktor för att förstå överdödligheten inom vissa yrkesgrupper utan det handlar i stället om inkomst, utbildning och födelseland och framför allt om födelseland eller snarare om ursprungsregion, vilket är den faktor som slår igenom allra mest och därefter kommer inkomst- och utbildningsnivå.

Det framgår i studie att taxichaufförer, bussförare och städare var de yrkesgrupper som drabbades hårdast under pandemin men skillnaderna är mycket stora beroende på fr a ursprungsregion.

Det innebär t ex att en majoritetssvensk taxichaufför klarade sig bättre än en taxichaufför med bakgrund i den s k MENA-regionen liksom en majoritetssvensk servitör och städare jämfört med en städare med bakgrund i subsahariska Afrika. 

I studien framgår det att de som hade en bakgrund i låg- och medelinkomstländer (t ex Ukraina, Serbien, Argentina, Brasilien, Kina, Thailand, Indien, Gambia, Somalia, Syrien och Algeriet) löpte en 3,2-3,9 gånger (eller 220-290%) högre risk att dö av viruset jämfört med majoritetssvenskarna.

Detta var är en högre överrisk än den som gällde för faktorn inkomstnivå: De som tjänade minst löpte en 2,5 gånger (eller 150%) högre risk att dö av viruset jämfört med de som tjänade mest.

Fortfarande kvarstår m a o den stora frågan varför landets invånare med utomeuropeisk bakgrund drabbades proportionellt mest och värst under pandemin och av viruset:

De blev då både mest arbetslösa och mest fattiga (idag efter pandemin är t ex 30% av invånarna med bakgrund i subsahariska Afrika och i den s k MENA-regionen arbetslösa, vilket är den högsta siffran någonsin som har uppmätts för denna demografiska subkategori) och de både insjuknade, intensivvårdades och avled allra mest proportionellt sett.

https://www.svd.se/yrke-inte-kopplat-till-okad-risk-att-do-i-covid

”I studien har data från pandemins första år analyserats. Resultaten visar att yrke som enskild faktor inte inneburit en högre risk att dö i covid-19 i Sverige, enligt ett pressmeddelande.

Studien, som publicerats i Scandinavian Journal of Work, Environment and Health, visar att personer som arbetade som taxi- eller bussförare, städare eller i serviceyrken var överrepresenterade bland dem som dog i covid-19 i Sverige fram till februari 2021.

Sunnee Billingsley vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet är försteförfattare till studien och säger att resultaten förvånade forskarna.

– Vi misstänkte att risken att dö av covid-19 skulle vara högre inom vissa yrkesgrupper på grund av att de hade en större exponering mot andra människor eller sjukdomen. Något förvånande såg vi att det främst var andra socioekonomiska faktorer än yrke som ökade risken att dö i covid-19. Det är faktorer som vi redan vet är relaterade till risken att dö, säger Sunnee Billingsley.

De andra faktorerna som visade sig vara mer avgörande för risken att dö i covid-19 var inkomst, utbildning och födelseland.

– Inkomst var definitivt en mer betydande faktor än utbildning. Den tredjedel som tjänade minst hade en 2,5 gånger högre risk att dö av covid-19 jämfört med dem i den tredjedel som tjänade mest. Det är en betydande skillnad, säger Sunnee Billingsley.”