Kategori: icke-vita

En ny rapport från SCB visar att en mycket hög andel av barnen med utländsk bakgrund växer upp i fattigdom

En ny rapport från SCB visar att en mycket hög andel av barnen med utländsk bakgrund, vilka idag utgör runt 40% av alla barn i landet, växer upp i fattigdom.

Runt en av fyra av alla barn med utländsk bakgrund bor och lever med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med 4% av barnen med svensk bakgrund.

OBS: I kategorin barn med svensk bakgrund ingår också s k blandade eller s k mixade barn vilka i hög grad växer upp med en ensamstående förälder då skilsmässofrekvensen tyvärr är mycket högre vad gäller par (med barn) som t ex består av en svenskfödd man och en kvinna som är född i Thailand eller Ukraina eller en man som är född i Gambia eller Colombia och en svenskfödd kvinna. Kort och gott slutar de allra flesta s k blandäktenskap och bland(intim)relationer med skilsmässa och barn som växer upp med en ensamstående förälder som har utländsk bakgrund löper en mycket hög risk att växa upp i fattigdom.

Av barnen med utländsk bakgrund som bor tillsammans med båda två föräldrarna har hela en femtedel (SIC!) inte någon förälder som arbetar (d v s de står mer eller mindre helt och hållet utanför arbetslivet och både modern och fadern) att jämföra med endast 2% av barnen med svensk bakgrund.

Hälften (SIC!) av samtliga barn med utländsk bakgrund har någon gång under de senaste 5 åren bott och levt med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med endast runt 10% av barnen med svensk bakgrund.

Många vuxna invånare, som är föräldrar, och som har utländsk bakgrund har tre barn eller fler barn än så (t ex 4-6 barn per hushållsenhet) och risken att växa upp i fattigdom som barn med utländsk bakgrund ökar kraftigt om föräldrar med utländsk bakgrund just har tre barn eller fler barn än så.

40% av alla barn med utländsk bakgrund har två syskon eller fler syskon än så att jämföra med under 10% av alla barn med svensk bakgrund. Vuxna invånare, som är föräldrar, och som har svensk bakgrund har generellt (till 90%) antingen ett eller två barn.

En av tre (SIC!) av alla barn som bor i miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk bakgrund bor och lever med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå

Idag bor sammanlagt 322 000 barn i miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk bakgrund motsvarande över en av tre av samtliga barn i riket.

”Omvänt” bor endast 13% av alla barn i landet i områden som domineras av majoritetssvenskar och som uppvisar goda eller mycket goda socioekonomiska förhållanden – d v s det handlar konkret om TCO- och SACO-kollektivens stadsdelar, d v s konkret de historiska innerstäderna och villa- och radhusområdena.

Det faktum att antalet (och andelen) barn är så stort i miljonprogramsområdena som domineras av invånare med utländsk bakgrund och ”omvänt” så lågt i områden som domineras av majoritetssvenskar och som uppvisar goda eller mycket goda socioekonomiska förhållanden beror på att de vuxna invånarna i miljonprogramsområdena generellt är mycket yngre än de majoritetssvenska vuxna invånarna, d v s de är oftast fortfarande i s k reproduktiv och s k fertil ålder, medan de allra flesta majoritetssvenskar numera inte är i s k reproduktiv och s k fertil ålder p g a att den majoritetssvenska delen av totalbefolkningen är åldrad (och dessutom lever majoritetssvenskarna mycket länge numera).

”Översatt” till ras innebär ovanstående siffror att uppskattningsvis långt över 40% av alla icke-vita barn för närvarande växer upp med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med runt 2% av de vita svenska barnen (vilket så klart är illa nog, d v s det är naturligtvis två procent för mycket) och även om många av dessa icke-vita barn kanske inte förstår att deras ena eller båda föräldrar är fattiga så gör rätt många nog ändå det och en hel del av dem lider antagligen av det och inte minst då de därtill växer upp trångt eller t o m mycket trångt med många syskon i miljonprogramsområdenas oftast nedslitna hyresrätter medan de majoritetssvenska barnen växer upp i oftast (ny)renoverade bostadsrätter och villa- och radhus som ensambarn eller med ett syskon vilka dessutom nästan alltid är rymliga eller t o m mycket rymliga rent ytmässigt sett.

Den ekonomiska klyftan ”slog i taket” under ”pandemiåret” 2021

Den ekonomiska klyftan ”slog i taket” under ”pandemiåret” 2021 och invånarna med utomeuropeisk bakgrund blev under detta år än fattigare jämfört med majoritetsbefolkningen:

SCB har idag publicerat nya siffror rörande de svenska hushållens inkomstutveckling under 2021 som visar att den samlade (privat)ekonomiska standarden ökade rejält under detta år trots pandemin.

Denna ökning var dock mycket ojämnt fördelad och gällde nästan enbart de som redan uppvisade de högsta inkomstnivåerna. Faktum är att den ekonomiska klyftan ”slog i taket” under detta ”pandemiår” ända sedan mätningarna inleddes. Under 2021 steg den så kallade gini-koefficienten, som mäter inkomstklyftor, kraftigt till 0,33 vilket är den högsta siffran sedan mätningarna började i mitten av 1970-talet då gini-koefficienten låg på 0,22. 

Den tiondel av befolkningen som uppvisade den högsta inkomstnivån innehade exempelvis 28% av den totala disponibla inkomsten under året medan den halva av befolkningen som uppvisade den lägsta inkomstnivån innehade 29% av den totala disponibla inkomsten.

Under 2021 ökade vidare andelen hushåll som uppvisade en låg ekonomisk standard liksom andelen hushåll som levde under en varaktigt låg ekonomisk standard och till allra största delen handlade det om invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund vilka råkade väldigt illa ut rent ekonomiskt under pandemin samtidigt som de både insjuknade, intensivvårdades och avled allra mest p g a viruset proportionellt sett. Invånarna med utomeuropeisk bakgrund fick m a o lida både ekonomiskt och kroppsligen under pandemin och fr a halkade de efter än mer från att redan innan pandemin ha sackat efter majoritetsinvånarna under många år på raken.

En ”inzoomning” på landets barnhushåll, d v s alla hushåll där någon eller några som är mellan 0-18 är folkbokförda, visar att 50% av alla utrikes födda barn levde i ett hushåll som uppvisade en låg ekonomisk standard under 2021 att jämföra med 14% av de inrikes födda barnen. Merparten av de inrikes födda barnen som bodde i ett hushåll som kännetecknades av en låg ekonomiskt standard under 2021 var s k andragenerationare, d v s de är födda i Sverige och barn till invandrare.

Detta innebär att 50% av invandrarbarnen och runt 35% av andragenerationsbarnen växte upp under fattiga omständigheter under 2021 att jämföra med 4-5% av de majoritetssvenska barnen. Nästan alla av de majoritetssvenska barnen som växte upp i ett hushåll som uppvisade en låg ekonomiskt standard under detta år gjorde det tillsammans med en ensamstående mor.

Den svenska klassklyftan är sammanfattningsvis numera inget annat än en rasklyfta då de allra flesta majoritetssvenskar har det mycket bra eller åtminstone skapligt bra medan en mycket hög andel av alla invånare med utomeuropeisk bakgrund har det dåligt eller t o m mycket dåligt.

Ett försök att summera Sveriges blodigaste år hittills sedan den svenska invasionen av Norge 1814 vad gäller antalet skjutningar och antalet döda och skadade p g a skjutvapen

Att Sverige är det land i Europa (minus Ukraina) där flest skjutningar äger rum per capita och där flest människor både dödas och skadas av skjutvapen per capita är tyvärr troligtvis ett statistiskt faktum och just i år har fler skjutningar ägt rum än någonsin tidigare och fler människor har både dödats och skadats än någonsin tidigare under svensk fredstid (d v s sedan den svenska invasionen av Norge 1814 då 100-tals både svenskar och norrmän sköts till döds liksom sårades p g a skjutvapen liksom p g a sprängningar).

Polisen har hittills rapporterat in sammanlagt 367 skjutningar sedan nyårsdagen och fram tills den 15 december i år (d v s siffrorna är ännu inte uppdaterade till dags dato) vilket innebär mer än en skjutning per dygn liksom 61 döda och 104 skadade (och dessa sistnämnda siffror gäller återigen endast fram tills den 15 december i år). 

Risken är f ö tyvärr mycket stor att än fler skjutningar kommer att äga rum innan nyårsafton liksom att än fler kommer att dödas och/eller skadas av skjutvapen innan den 1 januari 2023 infaller.

Konkret innebär det att Sverige snittar på 15,3 skjutningar per 100 000 invånare under innevarande år vilket torde vara europeiskt rekord (utöver Ukraina) liksom på 0,6 ihjälskjutna per 100 000 invånare vilket likaså bör vara europeiskt rekord (och än en gång förutom Ukraina). Därtill har även 85 sprängningar rapporterats in av polisen fram tills den 15 december i år vilket troligtvis också är en exceptionell siffra per capita jämfört med andra europeiska länder.

Det finns vidare tyvärr ett antal svenska städer där fler än 15,3 skjutningar per 100 000 invånare har ägt rum i år (och återigen fram tills den 15 december) och den stad i Sverige som sticker ut är Eskilstuna där 30 skjutningar per 100 000 invånare har ägt rum i år (och än en gång fram tills den 15 december) och därefter kommer Södertälje med 22 skjutningar per 100 000 invånare.

Tidigare stack irländska Belfast, franska Marseille, holländska Rotterdam, italienska Neapel, kroatiska Zagreb, litauiska Kaunas och en handfull andra europeiska städer ut i sammanhanget men numera kan det tyvärr nog vara så att Eskilstuna (och därefter Södertälje) faktiskt är den stad i Europa (och återigen minus Ukrainas städer) där det skjuts mest per capita.

I Södertälje har f ö sju personer dödats av skjutvapen i år vilket exempelvis kan jämföras med att 16 personer har dödats av skjutvapen i Belfast under de senaste åtta åren, som länge var den stad i Europa som i år efter år ledde denna ”liga” (d v s just i Belfast ägde överlägset flest skjutningar och sprängningar rum per capita under många år på raken). I Marseille har visserligen 23 personer dödats av skjutvapen i år men Södertälje har då 102 000 invånare medan Marseille har närmare 900 000 invånare så per capita ”slår” tyvärr lilla Södertälje den franska storstaden Marseille ”med råge”.

Bara under de senaste fem åren har polisen rapporterat in 1700 skjutningar och runt 240 personer har dödats och cirka 630 har skadats av skjutvapen i Sverige sedan dess. 

Och om en går tillbaka till 2011, som är det år då Sverige gick om samtliga nordiska grannländer vad gäller både antalet skjutningar per capita och antalet döda och skadade p g a skjutvapen per capita, så handlar det om kring 2500 skjutningar, runt 450 sprängningar, närmare 350 döda och cirka 1000 skadade.

Därutöver har svenskar dödats liksom skadats av skjutvapen när de har befunnit sig utanför rikets gränser och de personerna är ej medräknade i statistiken vad jag förstår då de dödas av skjutvapen och skottskadas i andra länder och därmed räknas de in i exempelvis dansk, spansk, tysk eller holländsk statistik över antalet döda och skadade p g a skjutvapen.

Närmare en av fyra av alla barn med utländsk bakgrund växer upp med en låg ekonomisk standard

SCB har idag publicerat nya siffror rörande den svenska barnfattigdomen. Idag finns det runt 2,2 miljoner folkbokförda barn i landet (personer som är 0-18 år gamla) och över 25% av landets barn har någon slags utomeuropeisk bakgrund och det är i huvudsak inom denna sistnämnda grupp som en mycket hög andel växer upp med en eller två vårdnadshavare som är fattiga.

Totalt växer 8,5% av alla barn upp i en hushållsenhet som uppvisar en låg inkomststandard motsvarande över 180 000 barn, vilket innebär att vårdnadshavarens eller vårdnadshavarnas inkomst/er är lägre än vad de nödvändiga utgifterna (den så kallade baskonsumtionen) kräver för mat, boende, försäkring, barnomsorg o s v. Gränsen för en låg inkomststandard för ett barnhushåll ligger på 14 936 kronor per månad innan skatt.

I barnhushåll som uppvisar en låg inkomststandard består inkomsten i huvudsak av bidrag och offentliga transfereringar av olika slag såsom i form av föräldrapenning, arbetsmarknadsstöd, barnbidrag, bostadsbidrag och socialbidrag.

Bland de majoritetssvenska barnen växer 4% upp med en låg inkomststandard att jämföra med 23% av barnen med utländsk bakgrund och bland barnen med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena är denna sistnämnda siffra än mer förhöjd. De sistnämnda barnen lever dessutom med en låg inkomststandard under en längre period än de majoritetssvenska barnen vilka generellt gör det under en kortare tidsperiod. 

De allra flesta av de majoritetssvenska barnen som växer upp med en låg inkomststandard har en ensamstående förälder och mestadels en ensamstående mor.

Det är vidare vanligare att växa upp med en låg inkomststandard för barn som bor i miljonprogramsområdena, för barn som bor tillsammans med tre eller fler syskon (d v s i barnhushåll som innefattar fyra barn eller fler barn än så), för barn vars vårdnadshavare inte har klarat grundskolan och saknar en gymnasieexamen och för barn vars vårdnadshavare är arbetslösa eller står helt utanför arbetsmarknaden.  

21% av alla barn med utländsk bakgrund som bor med båda sina föräldrar i samma hushållsenhet har föräldrar som inte förvärvsarbetar att jämföra med 2% av de majoritetssvenska föräldrarna. Och 17% av alla barn med utländsk bakgrund som bor med båda sina föräldrar i samma hushållsenhet har föräldrar som inte har en gymnasieexamen att jämföra med 2% av de majoritetssvenska föräldrarna. Vidare är det vanligare att föräldrar med utländsk bakgrund har fyra barn (eller fler barn än så) jämfört med majoritetssvenska föräldrar och bland barnen som bor i miljonprogramsområdena växer slutligen hela 32% upp med en låg inkomststandard.

Invandrare är kraftigt överrepresenterade bland skuldsatta

En ny avhandling i rättssociologi vid Lunds universitet som Davor Vuleta står bakom visar tyvärr att invandrare med fr a utomeuropeisk bakgrund är kraftigt överrepresenterade bland de invånare i landet som är skuldsatta hos Kronofogden.

I ett urval bestående av närmare 350 000 personer som är registrerade hos Kronofogden utgör invandrarna hela 27,9%, vilket är en överrepresentation på 64%, och andragenerationarna och de blandade eller mixade tillsammans 13,1% medan majoritetssvenskarna utgjorde 59% vilket är en underrepresentation på 16%. Sammantaget är det de som har bakgrund i Afrika och Asien som sticker ut som skuldsatta.

Det stora paradigmskiftet handlar om att Sveriges relation till det globala Syd nu är förändrad

Den franska demografen Jean-François Mignot är bredvid den engelska demografen Peter Selman den ledande forskaren i världen vad gäller att studera internationell adoption som både en del av den internationella migrationen och som en del av de olika västerländska mottagarländernas reproduktionspolitik (såsom i relation till majoritetsinvånarnas fruktsamhetstal o s v). 

I en demografisk översikt som bl a handlar om hur utlandsadoptionerna utvecklade sig efter den s k 68-revolutionen framstår Sverige som både Europas och västvärldens mest adopterande land per capita och Mignot skriver bl a följande (på engelska).

Det är högst sannolikt att inget annat s k folkslag på jorden och i (världs)historien någonsin kommer att komma upp i sådana extremt höga adoptionssiffror som Sverige gjorde i kölvattnet efter den s k 68-revolutionen, vilket reflekterar att Sverige och svenskarna utvecklade en absolut unik (och inte minst intim) relation till den postkoloniala, utomvästerländska och icke-vita världen (d v s den s k Tredje världen som det tidigare hette) under 1900-talets andra hälft och på ett sätt som ingen annan vit, kristen, västerländsk nation har gjort i historien och kommer att göra i framtiden.

Därtill har ju Sverige också tagit emot fler invandrare från den postkoloniala, utomvästerländska och icke-vita världen per capita än något annat land i Europa vilket har resulterat i att Sverige är ett av de tio länder på jorden som härbärgerar flest flyktinginvandrare per capita och inget annat västland än Sverige hittas på den globala topplistan över länder som har givit asyl åt proportionellt flest flyktingar och anhöriga till flyktingar i förhållande till den infödda majoritetsbefolkningen. Det finns också en del som tyder på att de infödda majoritetssvenskarna proportionellt sett kan ha ingått i fler s k intimrelationer över de s k rasgränserna än något annat västerländskt s k folkslag i världen.

M a o hör de mycket omfattande utlandsadoptionerna samman med både flyktinginvandringen och blandäktenskapen – d v s de reflekterar kort och gott alla Sveriges helt unika efterkrigstida relation till utomvästerländska och icke-vita människor.

Det har talats mycket om ett paradigmskifte vad gäller migrationspolitiken i och med Kristerssons nya regering men det stora paradigmskiftet är kanske just att Sverige speciella relation med det globala Syd helt enkelt är över nu mot bakgrund av att biståndet också har sänkts markant medan adoptivbarnen har ersatts av surrogatbarnen och de tidigare till antal omfattande blandäktenskapen mellan majoritetssvenskar och utomeuropéer verkar också ha minskat på sistone.

“Since the 1960s, inter-country adoptions have been much more frequent in Sweden than in France or Italy, let alone Germany and England and Wales (Figure 5). In the 1980s, inter-country adoptions in Sweden were at least ten times more frequent than in any other Western European country. In the 2010s, inter-country adoptions are approximately thirty times more frequent in Sweden than in England and Wales.

Why have Swedish couples adopted so many foreign children while English and Welsh couples have adopted so few? In Sweden as early as the late 1950s or early 1960s, adoption candidates faced a shortage of adoptable domestic children. This triggered a demand for inter-country adoptions, which the Swedish government facilitated. To this day, the Swedish government provides inter-country adopters with a financial grant that has been raised in 2016. Sweden thus pioneered inter-country adoption and reached one of the world’s highest rates of inter-country adoptions.

Inter-country adoption, an act of solidarity with the Third World, became part of Sweden’s self-image and reputation as one of the world’s most liberal and progressive countries.”

De brittiska majoritetsinvånarna är numera i minoritet i Storbritanniens två största städer och icke-vita utgör 18,3% av den brittiska befolkningen

Igår skapade 2021 års brittiska folkräknings resultat med avseende på Storbritanniens etniska och rasliga mångfald rubriker och inte minst då landet och dess huvudstad styrde över världens största imperium för inte så länge sedan och på den tiden var landets och Londons invånare övervägande vita – år 1950 beräknas runt 0,05% av Storbritanniens befolkning ha bestått av icke-vita:

https://www.bloomberg.com/news/articles/2022-11-29/almost-two-thirds-of-londoners-are-now-ethnic-minorities

Det står nu nämligen klart att de vita majoritetsbritterna är i minoritet i London (de uppgår till 36,8% i det gamla imperiets huvudstad och det gamla imperiet styrs ju dessutom numera av en icke-vit premiärminister) och i Birmingham (där de infödda vita britterna uppgår till 43%), som motsvaras av Stockholm och Göteborg, liksom i ett flertal andra brittiska städer och totalt uppgår andelen icke-vita invånare i hela Storbritannien numera till 18,3%.

För Europas del är ytterligare några andra huvudstäder och storstäder på nivå med London och Birmingham vad gäller etnisk och raslig mångfald. Det är troligt att Paris och Frankrikes andra största stad Marseille också numera domineras av minoritetsinvånare och detsamma gäller Amsterdam och Nederländernas näst största stad Rotterdam liksom möjligen också Bryssel och Antwerpen.

Även i Sverige är runt 20% av alla invånare numera antagligen icke-vita och liksom i Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Belgien är detta segment av totalbefolkningen dels kraftigt koncentrerat till det urbana Sverige och dels betydligt yngre än majoritetsinvånarna vilket innebär att runt 30% av alla barn, ungdomar och unga vuxna invånare i landet troligen är icke-vita och samma procentsiffra gäller för invånarna i Stockholm och Göteborg (liksom för den delen i rikets tredje största stad Malmö). I Stockholm har idag 44,92% någon slags utländsk bakgrund och i Göteborg handlar det om 47,01% inräknat invandrarna, de adopterade, andragenerationarna och de blandade eller mixade.

På andra sidan Atlanten är slutligen 42,2% av alla amerikaner icke-vita och 26,53% av kanadensarna och idag är icke-vita i majoritet i 36 av USA:s 50 största städer.

Om det icke-vita Sveriges tidiga historia och om de första spåren av ett svenskt rastänkande

Jag har nu äntligen ”plöjt” igenom släktforskaren Eva Engbloms gigantiska magnum opus ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900” som kom ut i höstas på eget förlag och som på närmare 400 sidor och i storformat redogör för samtliga svarta, icke-vita och utomeuropeiska invandrare som kom till Sverige innan förra sekelskiftet som det så här i efterhand går att hitta (skriftliga) spår av. 

Det handlar om totalt 600 afrikaner och svarta personer inklusive deras barn och barnbarn samt ett stort antal andra icke-vita personer såsom turkar, kurder, araber, berber, kineser, indier, japaner, indonesier, thailändare m fl vilka av en mängd olika anledningar hamnade i Sverige innan år 1900 varav en del kom att kvarstanna här permanent och även reproducera sig.

Tack vare att Sverige kan ståta med världens äldsta folkbokföringssystem, som Svenska kyrkan tidigare ansvarade för och som Skatteverket numera administrerar, kan Engblom konstatera i sin bok att av de svarta invandrare som ankom till Sverige innan cirka 1880 finns det idag levande ättlingar till åtminstone fem av dem.

Det finns exempelvis ett 40-tal personer i landet som heter Zamore i efternamn och de är då ättlingar till Antoine Zamore som föddes i Algeriet runt 1736 som förslavad afrikan och invandrade till Sverige 1770 i sällskap med Gustav III:s bror hertig Karl, som sedermera blev kung som Karl XIII, och som hade träffat Zamore i Paris dit han på något sätt hade förts av franska slavhandlare. Zamore deltog i kriget mot Ryssland 1788-90 som pukslagare och var fram till sin död 1814 i den höga åldern av 78 år ägare av en gård i Runby i nuvarande Upplands-Väsby där en kulle fortfarande är uppkallad efter denne – Zamores kulle.

Därtill finns det än idag ättlingar till en blandad eller mixad person vid namn John Bull, som föddes 1807 i den svenska karibiska kolonin Saint-Barthélemy och som hade en vit svensk far – baron Carl Gustaf Koskull – och en svart förslavad mor som föräldrar. När baron Koskull återvände hem till Sverige 1817 tog han med sig sin blandade eller mixade son John som frigavs så fort han satte sin fot på svenskt territorium då slaveriet hade avskaffats i själva kungariket Sverige 1335 av kung Magnus Eriksson. 

Bull slutade som målare i Växjö och gifte sig med en majoritetssvensk kvinna vid namn Lena Östergren och det är deras ättlingar som lever än idag och som bär efternamnet Bull. Idag finns det runt 200 just nu levande personer som bär efternamnet Bull men inte alla av dem är ättlingar till just John Bull. 

De Bull:are som är det är samtidigt sannolikt de enda invånarna i dagens Sverige som kan spåra sitt direkta ursprung till de svenska förslavade afrikanerna på Saint-Barthélemy och därmed är de också de enda kända specifikt svenska slavättlingarna som finns i landet. 

Ytterligare två blandade eller mixade personer i betydelsen ”halvsvarta” personer som ankom till Sverige innan cirka 1900 har efterlämnat ättlingar som lever än idag. 

Dels handlar det om den blandade eller mixade Joseph Marino från dagens Colombia (som möjligen var född i dagens Kuba) som invandrade till Sverige 1827 i sällskap med den svenske kaptenen Carl August Gosselman och som sedermera kom att bli fabrikör och uppfinnare och den förste personen i landet att 1849 ta patent på uppförandet av en rutschbana med tillhörande fordon för ”luståkning”, d v s kort och gott på Sveriges första berg- och dalbana, och senare i livet fick han under några år patent på den ”luktfria klosetten”, d v s vår tids vattenklosett, i hela det dåtida danska kungariket innan han gick bort 1863 och idag finns det ett flertal personer runtom i Sverige som bär efternamnet Marino och som är ättlingar till Sveriges allra första icke-vita entreprenör.

Dels handlar det också om den blandade eller mixade John Hood (ca 1854-1908) som själv påstod sig vara barn till en vit holländsk kolonialguvernör i nuvarande Indonesien och en svart kvinna men som i själva verket sannolikt var en blandad eller mixad svart amerikan från New York. 

Hood besökte Sverige vid ett flertal tillfällen mellan 1879-91 i egenskap av cirkusdirektör och s k impressario och han var något av en skojare och visade bl a upp zulukrigare i Stockholm vilka i själva verket var utklädda svarta amerikaner som låtsades komma från dagens Sydafrika. En av dem knivhögg Hood i ett slagsmål som utspelades sig 1880 i närheten av Oxtorget i Stockholm p g a en dispyt om pengar då Hood också var en vidlyftig s k kvinnokarl som spenderade stora belopp på ett flertal kvinnor i Stockholm. Hood tilldrog sig flera djupa skärsår och lades för en tid in på Sabbatsbergs sjukhus och en Stockholmstidning skrev om denna på sin tid uppmärksammade händelse som ”n-g-rkravaller”. 

Det är oklart hur många barn Hood egentligen fick med sina många älskarinnor i Stockholm men 1882 födde i varje fall Emma Dorotea Reinfeldt, som var invandrare och tillhörde den tysktalande minoriteten i nuvarande Lettland, den s k ”oäkta” sonen John som blev stamfader till familjen Reinfeldt och som idag räknar runt 40 personer varav den mest kända är Hoods barnbarnsbarnbarn den f d statsministern Fredrik Reinfeldt.

Slutligen kan Engblom konstatera att det första dokumenterade (och återigen i skriftliga källor) kända utbrottet av ”främlingsfientlighet” (eller om en så vill rasism) i Sverige som riktade sig mot icke-vita personer som då bodde i landet permanent antagligen ägde rum på 1770-talet. Innan dess finns det helt enkelt inga åtminstone skriftliga indikationer som tyder på att icke-vita personer utsattes för diskriminering i det dåtida Sverige annat än att de naturligtvis uppmärksammades för att deras kroppar såg annorlunda ut rent utseendemässigt sett.

Redan vid 1700-talets slut fanns det 10 000-tals svarta personer i Europa p g a att den transatlantiska slavhandeln ”peak:ade” under just 1700-talet och enbart i London ska det ha bott runt 10 000 svarta personer vid denna tid, i Paris antagligen ungefär lika många om inte fler än så och likaså fanns det många svarta personer även i Nederländerna, Spanien och Portugal varav en del var fria och andra var förslavade. ’

I Köpenhamn fanns det uppskattningsvis 100-tals svarta personer på 1770-talet och en del svarta personer bodde också i Oslo (som ju då ingick i det som var kvar av den gamla Kalmarunionen) och för svensk del är det känt att ett dussintal svarta personer var permanent boende enbart i Stockholm såsom bl a den tidigare nämnde Antoine Zamore liksom den mest berömda afrosvensken av dem alla under tidigmodern tid Gustav Badin som egentligen hette Kwasi eller Couchi.

Innan 1770-talet hade endast en enda svart person i Sverige ingått i en s k intimrelation över de s k rasgränserna (OBS: återigen enligt bevarade skriftliga källor), d v s personen i fråga hade gift sig med en vit majoritetssvensk. 

Det handlade om den svarte mannen Thomas Berg som troligen hade invandrat från Karibien på 1670-talet och som 1704 ingick äktenskap med Karin Eriksdotter och fick två döttrar med denna. Detta äktenskap är då den allra första dokumenterade s k intimrelationen över de s k rasgränserna och som därtill också bevisligen resulterade i blandade eller mixade barn. De två döttrarna som Thomas och Karin fick tillsammans är m a o de första dokumenterade blandade eller mixade barnen som föddes i Sverige.

På 1770-talet ingicks dock minst fem äktenskap mellan svarta män och vita kvinnor och på 1780- och 90-talen följde sedan närmare tio äktenskap varav ett var Badins förmälning med Elisabeth Svart 1782 och därefter efter den första hustruns bortgång med Eleonora Norell 1799 (Badin dog dock barnlös).

På 1770-talet hade det moderna rastänkandet ännu inte slagit igenom och Stockholms folkmängd uppgick till runt 70 000 invånare varav endast runt 0,17% var svarta och icke-vita men trots det så inkom 1772 en skrivelse från Stockholms stad och Maria Magdalenas församling till kung Gustav III som protesterade mot att Antoine Zamore skulle gifta sig med en vit svensk kvinna:

”…hermed detta giftermål i synnerhet beträffar, så företar sig… någon betänklighet, i anseende til släktens fortplantande i Riket, emedan Antoine Zamore är morian, och will gifta sig med en swensk qvinna.” (OBS: ursäkta 1700-talssvenskan men den är ju ändå skapligt förståelig än idag)

Gustav III valde dock att ignorera protesten och välsigna äktenskapet och när Zamores första barn föddes 1774, den blandade eller mixade sonen Charles, agerade hertig Karl (d v s återigen kungens bror och sedermera den siste holstein-gottorpska kungen som kom att adoptera den förste Bernadotte-monarken Jean Baptiste Bernadotte) fadder åt pojken.

År 1772 höll även den dåvarande biskopen av Strängnäs ett tal inför prästståndet i Stockholm där han anmärkte på att hertig Karl (d v s återigen Gustav III:s bror och den blivande Karl XIII) hade låtit inhysa Sveriges antagligen första lagligt vigda icke-vita par Gustaf Phaeton, som sades komma från Etiopien, och Ulrika Sophia Alsir från Algeriet i Tessinska palatset i Gamla stan i Stockholm som idag fungerar som residens för landshövdingen i Stockholms län och som hertigen disponerade över vid denna tid. Strängnäsbiskopen tyckte antagligen att det inte passade sig att inhysa det icke-adliga paret Phaeton och Alsir i palatset – i ”detta präktiga hus”, som han uttryckte det – och som enligt biskopen inte borde få bebos av ”flerehanda slags folk”.

År 1776 protesterade dessutom även Stockholms prästerskap mot att Petter Watkins Montese, som var en svart man som hade invandrat från London till Sverige, skulle gifta sig med Lovisa Dorothea Sundberg men änkedrottningen Lovisa Ulrika, som hade varit fostermor till Badin, såg till att äktenskapet till slut kom till stånd. Stockholms präster menade i en skrivelse att detta s k blandäktenskap över de s k rasgränserna skulle leda till barn och avkommor som ”i flera generationer” skulle präglas av ”besvärligt och okynnigt sinnelag”.

Det är så här i efterhand naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att veta varför dessa protester inkom till kungen och hovet men det går att tänka sig att en del av dåtidens stockholmare kanske upplevde att det dussintal svarta och icke-vita invånare som fanns i staden på 1770-talet favoriserades av kungahuset (d v s av Huset Holstein-Gottorp). Strängnäsbiskopen verkar till exempel inte ha irriterat sig uttryckligen över att just icke-vita personer bodde i Tessinska palatset utan snarare var han sur över att hertig Karl hade låtit ”kreti och pleti” få bo i ett ståtligt palats där endast adliga personer borde få bo (OBS: det är i varje fall min tolkning av biskopens skrivelse).

Dock tyder ändå talet om ”besvärligt och okynnigt sinnelag” på åtminstone ett proto-rastänkande – d v s den inom det s k ”vetenskapliga” rastänkandet så klassiska idén om att blandade eller mixade personer (d v s kort och gott ”halvvita” personer) blir ”obalanserade” och kort och gott ”konstiga” – och t o m över generationerna – verkar ju faktiskt spöka när Stockholms prästerskap 1776 protesterade mot att en svart person skulle gifta sig med en vit person och möjligen går det därför att faktiskt betrakta denna skrivelse som något av den moderna, svenska rasismens urtext (OBS: återigen kan vi idag år 2022 enbart uttala oss om det som finns bevarat i skriftliga källor då människorna som levde i 1770-talets Sverige och Stockholm är döda sedan länge).

Det icke-vita Sveriges tidigmoderna historia bjuder i övrigt på en rad märkliga levnadsöden och några av dem kretsar kring greve Johan Henrik Rosenschütz i Göteborg som ärvde en stor förmögenhet från sin far som hade varit direktör för svenska Ostindiska kompaniet. År 1798 köpte greven herrgården Marieberg i nuvarande Kungälv som han ”renoverade” om och dekorerade som ett slags utomeuropeisk ”exotisk” fantasivärld. Greve Rosenschütz ”beställde” och ”importerade” därefter flera kinesiska och afrikanska betjänter via kompaniet som han lät klä upp i egenhändigt designade fantasiuniformer och på herrgården höll han sedan överdådiga fester som enligt dåtida vittnesmål kännetecknades av inmundigandet av enorma mängder alkohol och troligen också av allehanda droger från Asien och där lättklädda kvinnor s k ”betjänade” den dåvarande (manliga) Göteborgselitens mest extrema festprissar. 

Den bisarre greve Rosenschütz, som lät titulera sig ”kommendant”, blev t o m portad från att få delta i kungens och hovets fester i Stockholm med omnejd p g a att han var så skandaliserad på sin tid och det mesta tyder på att han helt enkelt blev ”biten av” och besatt av den utomeuropeiska världen. Det hela slutade med att Rosenschütz kom på obestånd då han ”partajade” upp hela sin förmögenhet och han tvingades till slut även sälja herrgården men det är oklart vad som sedermera hände med hans icke-vita betjänter annat än att de har avsatt vissa fragmentariska spår i olika besvarade skriftliga källor.

Än en gång om den svenska s k nationella rörelsens besatthet vid återvandring

Det aktuella Tidöavtalet innehåller som bekant och tack vare SD en rad skrivningar om återvandring eller repatriering, vilket påminner om att den svenska s k nationella rörelsen alltid har varit fullständigt besatt vid att kräva återvandring, repatriering, utvisning och deportering (”kärt” barn har som bekant många namn) av s k ”rasfrämlingar” ända sedan den uppstod efter Första världskriget och inte minst har de olika partierna laborerat med olika årtal:

År 1924 bildades världens första nazistparti utanför den tysktalande världen i Sverige och partiet, som leddes av Birger Furugård, krävde att alla judar som hade invandrat till Sverige efter 1914 skulle återvandra.

På 1930- och 40-talen ledde Sven Olov Lindholm det största svenska nazistpartiet och i 1938 års partiprogram krävde partiet att alla judar som hade invandrat till Sverige efter 1900 skulle återvandra, d v s Lindholms parti var på sätt än mer radikalt än Furugårds dito.

På 1990-talet krävde SD att alla utomeuropeiska invandrare eller s k ”etniska främlingar” som inte ingick i den ”västerländska kulturkretsen” och som hade invandrat till Sverige efter 1970 skulle återvandra. 

SD gjorde dock ett undantag för utomeuropeiska utlandsadopterade med vetskap om att deras majoritetssvenska adoptivföräldrar antagligen skulle ha protesterat om deras adopterade barn hade hotats med återvandring men samtidigt stod det att läsa i SD:s partiprogram att inga hänsyn skulle tas till s k blandrelationer, d v s till s k intimrelationer över de s k rasgränserna, d v s även en utomeuropeisk invandrare eller en s k ”etnisk främling” som var gift med eller tillsammans med en majoritetssvensk person skulle omfattas av återvandringskravet såvida personen ifråga hade invandrat efter 1970. SD sade dock mig veterligen inget om vad som skulle hända med de barn som blev till som ett resultat av s k intimrelationer över de s k rasgränserna.

På 2010-talet krävde det idag nedlagda Svenskarnas parti att alla utomeuropeiska invandrare som hade invandrat till landet efter 1975 skulle återvandra, d v s trots att Svenskarnas parti var ett radikalare parti än SD så var partiet ändå ”snällare” än SD vad gäller just återvandringsfrågan.

Idag på 2020-talet kräver NMR likaså att alla utomeuropeiska invandrare som har invandrat till Sverige efter 1975 ska återvandra men NMR gör dock flera undantag: 

Dels är utomeuropeiska utlandsadopterade undantagna då NMR likt SD förstår att de majoritetssvenska adoptivföräldrarna är en i det svenska samhället både röst- och resursstark grupp, dels är alla utomeuropeiska invandrare som lider av en sjukdom av en sådan allvarlig art att de skulle kunna avlida om de återvandrar undantagna och dels är även de blandade eller mixade undantagna (d v s de som har en utomeuropeisk förälder och en majoritetssvensk förälder – t ex en person med en thailändsk mor och en svensk far, med en chilensk far och en svensk mor, med en turkisk far och en svensk mor, med en gambiansk far och en svensk mor eller med en brasiliansk mor och en svensk far) och om jag har tolkat saken rätt även deras föräldrar.

NMR har dessutom en specialklausul som säger att utomeuropeiska invandrare som har invandrat till Sverige efter 1975 och som har varit ”starkt behjälpliga” för det svenska samhället också ska undantas från återvandringskravet och t o m kunna utnämnas till hedersmedborgare. Överlag framstår 2020-talets NMR m a o och kort och gott som mer ”humant” än 1990-talets SD vad gäller synen på återvandring.

Ett försök att analysera de starka reaktionerna på SD-riksdagsledamoten Rashid Farivars uttalande om ”vita människor”, d v s om vita majoritetssvenskar

Att ett närmast otal antal SD:are har förorsakat ett likaledes närmast otal antal rasskandaler genom decennierna är som bekant ett faktum och nästan alltid handlar det om vita SD:are som uttrycker något pejorativt om invandrare och minoriteter.

I veckan orsakade dock en icke-vit SD:are en rasskandal – den nyinvalde SD-riksdagsledamoten Rashid Farivar som är invandrad från Iran och som nyligen fick sitt tredje barn.

Farivar skrev på Twitter i anslutning till sitt tredje barns födsel att han tackar alla ”vita människor” som har skapat det svenska välfärdssystemet och många upprördes över att Farivar använde beteckning ”vita” i sammanhanget och han blev också bannad av partiet för det, som menade det var olyckligt att han gjorde det. 

Farivar har i en efterföljande intervju förklarat att han ville tacka den svenska sjukvården för att den håller en så hög klass samt uttrycka att det svenska välfärdssamhället tillkom ”långt innan massinvandringen till Sverige hade påbörjats” samt att ”arbetande, vita svenska män och kvinnor” har skapat det svenska välfärdssystemet. 

Han tillade också att det inte var iranier, ”kurder, irakier, afrikaner eller afghaner” som en gång skapade det svenska välfärdssystemet utan just vita människor – d v s vita majoritetssvenskar – samt att han uttryckte sig så utifrån ”mitt perspektiv och jag tycker att jag har rätt att ha det perspektivet för mig själv”.

För mig som forskar om frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext innehåller denna färska SD-rasskandal flera bottnar och den sticker just ut då den förorsakades av en icke-vit SD:are.

För det första är det uppenbart att Farivar ville kritisera den utomeuropeiska flyktinginvandringen (d v s såsom hans parti SD alltid gör) med sitt uttalande och det hör då till saken att han själv inte har invandrat till Sverige som flykting utan för att studera här och efter avslutade studier (Farivar är ingenjör) så valde han helt enkelt att kvarstanna i landet.

För det andra är det likaså uppenbart att många upprördes över att Farivar talade så explicit om majoritetssvenskar som varande vita – d v s det är helt enkelt mycket ovanligt att benämna majoritetssvenskar som vita och när så sker blir många majoritetssvenskar både obekväma och osäkra samt arga och ibland t o m ledsna över att bli betraktade och betecknade som varande vita.

Utomeuropeiska invandrare och deras barn och efterkommande uppfattar dock generellt att majoritetssvenskarna är vita och oftast har de långt mindre problem med att benämna majoritetssvenskarna som varande vita än vad majoritetssvenskarna själva har, vilka i många fall kan uppleva ett stort obehag över att bli kategoriserade som och kallade vita. Många majoritetssvenskar har samtidigt inga större problem med att tala om vita amerikaner eller t o m om vita britter som just vita amerikaner och vita britter men undviker samtidigt nogsamt att tala om sig själva som vita.

Det Farivar gjorde i veckan var helt enkelt att uttrycka att han som icke-vit uppfattar och upplever att majoritetssvenskarna är vita och han bröt därmed mot den rådande färgblinda antirasistiska överenskommelsen i landet (som främst gäller bland majoritetssvenskarna varibland den helt enkelt utgör en oskriven lag som kort och gott säger ”tala aldrig om ras och vithet i relation till dagens Sverige”) vilket gjorde att han just förorsakade en rasskandal och även blev tillrättavisad av sitt eget parti, som gör allt som står i dess makt för att försöka förmå partimedlemmarna att aldrig öppet tala om vita svenskar (för om så sker, och fr a om vita SD:are gör det, så påminns alla icke-SD:are än en gång om partiets rasideologiska rötter).