Kategori: Tyskland

Kungen talar om att hans familj präglades av en ”delad lojalitet” till Nazi-Tyskland

Snacka om understatement: Den svenske kungen är utan konkurrens den furste i Europa vars familj var allra mest pro-nazistisk när det begav sig och i den aktuella SVT-dokumentären ”Sveriges sista kungar” säger kungen lite kryptiskt att det fanns en ”delad lojalitet” i hans familj innan och under andra världskriget vad gällde synen på Nazi-Tyskland. 

Detta får nog sägas vara något av ett understatement utan dess like för i samma film bjuder SVT på talande interiörer från när kungens familj både öppet och entusiastiskt stod på Nazi-Tysklands sida i form av bl a kungens gammelfarfar (d v s kung Gustaf V), morfar (d v s hertig Karl Edvard) och föräldrar (d v s arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla) och därtill var även drottningens familj nazister. 

Och som om inte det var nog så är både kungen och flera av kungens barnbarn uppkallade efter nazistiska familjemedlemmar: Exempelvis heter kungen Hubertus i andranamn efter sin morbror som stupade på östfronten 1943 i nuvarande Ukraina och Carl Philips son Alexander har fått överta den nazistiska krigshjältens namn (som andranamn).

Om omvärldens förändrade Sverigebild

Träffade i fredags en journalist från den ansedda tyska Hamburgbaserade veckotidningen Die Zeit som arbetar på en artikel om SD:s valseger och det nya, genomsegregerade mångfalds-Sverige och som ställde ett flertal skarpa ”rakt-på-sak”-frågor i egenskap av att vara en icke-svensk person som synbarligen både bryr sig om och tycker om Sverige och svenskarna. Hen utgick ifrån den tyska bilden av Sverige som gäller bland fr a högutbildade tyskar som står till vänster och ställde mer eller mindre följande frågor rörande de genomgripande förändringar som Sverige har genomgått under loppet av lite mer än en generation (d v s sedan 1980- och 90-talen): 

Hur kunde Sverige som tidigare kännetecknades av det mest avancerade välfärdssystemet i världen sälja ut och privatisera detsamma (inklusive bostads- och skolsektorerna)?

Hur kunde SAP som tidigare var världens största och mäktigaste socialistiska arbetarparti tappa så många arbetarväljare till SD?

Hur kunde Sverige som tidigare var världens mest antirasistiska och antifascistiska land bli det land i världen där ett parti med ett nazistiskt förflutet har blivit som allra störst proportionellt sett? (för tysk del hade det varit detsamma som att NPD, som också har ett nazistiskt förflutet, idag hade varit ett av Tysklands största partier och inte AfD, som har ett mer klassiskt högerpopulistiskt ursprung)

Hur kunde Sverige gå från att ha varit världens mest klassjämlika land (ca år 1980 enligt Piketty m fl) till att bli västvärldens mest rasojämlika land?

Hur kunde Sverige bli det land i västvärlden som kom att ta emot flest flyktingar per capita (efter bl a Libanon, Jordanien, Nauru, Turkiet, Liberia och Uganda kommer nämligen Sverige vad gäller att vara det land i världen som just nu härbärgerar den högsta andelen flyktingar per capita) liksom flest invandrare överhuvudtaget proportionellt sett (20% av Sveriges befolkning är idag utlandsfödd och det ska i skrivande stund vara den allra högsta siffran i västvärlden)?

Hur kunde Sverige som en gång var ett av västvärldens mest homogena länder bli ett av västvärldens mest heterogena länder på bara 30-40 års tid (år 1980 hade ca 1% av Sveriges befolkning utomeuropeisk bakgrund att jämföra med ca 20% idag år 2022 och vad gäller demografisk heterogenitet är Sverige numera tvåa efter USA i västvärlden)?

Och hur kunde Sverige bli det land i Europa där allra flest människor per capita dödas och skadas av skjutvapen och sprängmedel?

Jag hade väl inga exakta svar att ge Die Zeit-journalisten men jag kunde åtminstone ge hen en bakgrund till hur Sverige som en vit, kristen västerländsk nation under efterkrigstiden och Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen utvecklade en helt unik relation till den utomvästerländska världen som antagligen förklarar åtminstone delar av ovanstående förändringar.

Hans Magnus Enzensberger har gått bort

Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger har i dagarna gått bort i en ålder av 93 år och DN:s Jan Eklund tecknar idag ett fint porträtt av en av det efterkrigstida Tysklands största vänsterradikala intellektuella. För min egen del minns jag Enzensberger främst för dennes bok ”Anarkins korta sommar. Buenaventura Durrutis liv och död” från 1972 som kom ut i svensk översättning året därpå och som jag läste som tonåring i Motala.

Boken handlar om den spanska anarkist- och syndikaliströrelsen innan och under Spanska inbördeskriget och dess mest mytomspunne gestalt Buenaventura Durruti som stupade i november 1936 i det antifascistiska försvaret av Madrid. Enzensberger hann träffa ett flertal av de gamla spanska anarkist- och syndikalistledarna när de fortfarande levde och boken bygger till stora delar på intervjuer med dem liksom på samtal med Durrutis änka den franska anarkosyndikalisten Emilienne Morin som gick bort så sent som 1991.

Om de s k ”Hitlerstenarna” i Bohuslän

Philip Syrén skickade mig igår en kopia av en artikel hämtad ur ett norskt magasin som publicerades 1945 och någon gång efter att kriget i Europa hade tagit slut. 

Artikeln utgörs av ett bildreportage från stenbrotten i Bohuslän och texten berättar om att runt 500 svenska stenhuggare har arbetat med att å Nazi-Tysklands vägnar hugga ut enorma mängder gigantiska granitblock under hela kriget och ända fram tills april 1945 när de tyska pengarna slutade att komma, vilka sammanlagt uppgick till miljontals och åter miljontals kronor. 

Det står också att läsa att stenblocken var prydligt och noggrant markerade med sifferkombinationer och textrader på tyska så att tyskarna skulle kunna montera ihop byggnaden likt ett jättelikt lego och bland svenskarna kallades bygget i folkmun för ”Hitlers segermonument”.

Historien om ”Hitlerstenarna” i Bohuslän är ju inte på något sätt okänd men det norska magasinets foton talar ändå för sig själva även om det möjligen finns en viss antisvensk attityd i den norska artikeln. Paradoxalt nog var åtskilliga av arbetarna samtidigt syndikalister och de allra flesta var säkerligen antifascister i övrigt och det underliggande budskapet i det norska magasinet verkar ha varit att svenskarna hämningslöst profiterade på kriget in i det sista.

De bohusländska granitblocken skulle specifikt användas för att uppföra Soldatenhalle i centrala Berlin som var den andra tilltänkta monumentalbyggnaden i rikets huvudstad bredvid Albert Speers Volkshalle. Soldatenhalles arkitekt Wilhelm Kreis presenterade 1938 en modell av den planerade byggnaden för A.H. som därepgodkände ritningarna och avtalet mellan de bohuslänska stenbrotten och Nazi-Tyskland ska ha undertecknats på Palace Hotell i Göteborg något år därefter. 

Soldatenhalle var bl a tänkt att inhysa en enorm segerstaty liksom olika krigstroféer och kvarlevorna efter tyska generaler och krigshjältar. Granitblocken från Bohuslän som Nazi-Tyskland hade betalat rundligt för kom sedermera att exporteras till de båda segrarmakterna USA och Sovjetunionen där de kom till användning i uppförandet av bl a skyskrapor och monument och en del av dem kom också till användning som material för svenska gravstenar.

Vem besöker egentligen Bayreuthfestspelen?

Jag har i många år närt en dröm om att någon gång få besöka och uppleva Bayreuthfestspelen i södra Tyskland och igår kväll var jag faktiskt nära att ”kapa åt” mig en biljett men förlorade oturligt nog biljetten i realtid. I stort sett alla biljetter till innevarande års festspel är nu slutsålda – i alla fall var de det igår kväll enligt det digitala biljettsystem som den rejält förmögna familjen Wagner använder sig av.

Samtidigt blev det igår rätt så (över)tydligt för mig att klientelet som årligen vallfärdar till Wagners helgedomsliknande operabyggnad i bayerska Bayreuth sannerligen inte består av några kreti och pleti.

Själv kryssade jag som synes i ”Dr.” i biljettsystemet (som då står för någon som innehar en doktorsexamen) för någon baron, friherre, furste, prins eller greve är jag ju inte men det hade ändå varit åtminstone lite kul att få dela upplevelsen av en fyratimmars Wagneropera tillsammans med en äkta (d v s av blodet) habsburgsk ärkehertig, en eller annan bohemisk Bourbon:are (och för mig hade det faktiskt varit egalt om det hade handlat om en eller flera representant/er för den spanska, italienska eller franska grenen), en gaelisktalande höglandsskotsk baron, en Wittelsbach-prinsessa av den gamla skolan, en stroppig jylländsk greve, en bördsstolt Radziwiłł- eller Esterházy-prins eller varför inte en gammal Romanov-storfurstinna i 90-årsåldern som fortfarande behärskar konsten att skrida fram rak i ryggen utan att göra en min.

Kommer Rysslands invasion av Ukraina 2022 att bli en repris på Tysklands invasion av Tjeckoslovakien och Polen 1939 vad gäller konsekvenserna för den svenska s k nationella rörelsen?

Kommer Rysslands invasion av Ukraina 2022 att bli en repris på Tysklands invasion av Tjeckoslovakien och Polen 1939 vad gäller konsekvenserna för den svenska s k nationella rörelsen?

Under 1920- och 30-talen gav fascisternas och nazisternas maktövertaganden i Italien och Tyskland den svenska s k nationella rörelsen rejält med luft under vingarna (såsom Trump och Putin gjorde för dagens rörelse fram tills nyligen) och i 1936 års val lyckades de olika s k nationella partierna erhålla närmare 50 000 röster.

När Tyskland tre år senare ockuperade det s k rest-Tjeckoslovakien och invaderade Polen 1939 ställdes dock allt fullständigt på ända och en politisk katastrof utan dess like inträffade för den svenska s k nationella rörelsen:

1000-tals medlemmar lämnade de s k nationella partierna och fr a 10 000-tals väljare då de upplevde att Tyskland hade gått på tvärs mot nationalismens ”heliga” ideologi precis som Ryssland nu gör som attackerar ett annat land vars majoritetsbefolkning inte är ryssar och i 1944 års val lyckades tre nationella partier tillsammans endast skrapa ihop lite över 13 000 röster.

Det största svenska dåtida högerradikala partiet SNF (Sveriges nationella förbund) åderläts fullständigt efter 1939 från att ha räknat 35-40 000 medlemmar 1934 till att endast uppgå till cirka 4000 medlemmar under krigsåren medan det största svenska nazistpartiet NSAP (Nationalsocialistiska arbetarepartiet) försökte bryta med tyskvänligheten redan 1938 genom att byta namn till SSS (Svensk socialistisk samling) och sluta att förekomma i regimkontrollerad tysk media men då var det redan försent och när kriget väl bröt ut 1939 tappade partiet, som möjligen räknade runt 10 000 medlemmar kring 1936, lejonparten av sina medlemmar och väljare.

SD har likaså försökt att bryta med den tidigare ryssvänligheten ända sedan 2018 och med varierande framgång och nu när Ryssland invaderar Ukraina och därigenom bryter flagrant mot nationalismens kärna så är det bara att hoppas att SD kommer att drabbas av en liknande åderlåtning som den som drabbade den svenska s k nationella rörelsen efter 1939 – d v s förhoppningsvis peak:ade SD i 2018 års val och antalet medlemmar kommer likaså att minska framöver. Med all säkerhet kommer SD:arna fr o m nu att sluta att förekomma i regimkontrollerad rysk media.

Innan krigsutbrottet hade den dåtida svenska s k nationella rörelsen dessutom hetsat mot den (judiska) s k ”massinvandringen” och hårt kritiserat de dåvarande etablerade s k ”systempartierna” såsom dagens SD har gjort fram tills idag.

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer 

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer även om det är rejält senfärdigt (d v s med runt 75 års försening):

Rysslands store demondirigent Valerij Gergiev (som f ö jag själv har upplevt ”in action” vid åtminstone 3-4 tillfällen genom åren och det går inte att säga något annat än att varje gång är en upplevelse utan dess like), den störste just nu levande ryske dirigenten och en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget, portas från Östersjöfestivalen och från att framträda på Konserthuset i Stockholm i juli i år.

Senast en sådan kulturbojkott var aktuell var under Andra världskriget: Antifascister i dåtidens Sverige krävde då förgäves att Tysklands dåvarande störste dirigent Wilhelm Furtwängler, som var en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget vid denna tid, inte borde få uppträda i Sverige. Furtwängler bjöds tyvärr ändå in till Sverige och framträdde på Konserthuset i Stockholm 1943 när Tyskland stod på höjden av sin makt och där han dirigerade Beethovens nionde symfoni inför delar av dåtidens svenska elit inklusive vår nuvarande konungs föräldrar Huset Bernadottes arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha.

Både den svenska kultur- och idrottsvärlden (för att inte tala om den svenska industrin och näringslivet som tjänade miljarders miljarder på att profitera till max på andras olycka och undergång och handla med det krigförande Tyskland) fortsatte tyvärr att ha frekvent kontakt med Tyskland under krigsåren och så även den dåvarande akademiska världen. Att en sådan världsstjärna som Gergiev nu bojkottas av Östersjöfestivalen har därför en oerhört stor historisk och symbolisk (och inte minst moralisk) tyngd och betydelse för svensk del mot bakgrund av hur Sverige agerade (eller snarare inte agerade) gentemot Tyskland under krigsåren och förhoppningsvis kommer hela den svenska kulturvärlden liksom idrottsvärlden och även forskarvärlden nu att följa efter och bojkotta Ryssland och åtminstone så länge kriget pågår.

Ett (konferens)besök i Dresden

Är i Dresden och deltar på den första tyska forskningskonferensen om ras och kritisk rasforskning som Rat für Migration arrangerar och inser att jag av en slump har råkat ta in på ett hotell som i det närmaste ligger vägg i vägg med den byggnad där 1849 års revolutionärer upprättade sitt högkvarter.


Bland revolutionärerna hittades den ryske anarkisten Michail Bakunin, arkitekten Gottfried Semper (som ritade Operahuset i Dresden, som numera är uppkallat efter denne) och sist men inte minst kompositören Richard Wagner som bodde i Dresden under 19 års tid och var Semperoperans hovkapellmästare (på Semperoperan hade Wagners båda operor “Rienzi“ och “Den flygande holländaren“ därför sina premiärer).


Det sägs att Wagner under 1849 års revolution bl a ska ha hållit utkik efter kungliga antirevolutionära trupprörelser genom att stå vakt högst upp i Kreuzkirches torn och det är just Kreuzkirche som jag ser när jag tittar ut genom hotellfönstret.


En hypotes säger att Wagner, som efter den misslyckade revolutionen gick i exil i Schweiz, blev så tagen av Bakunin att han inspirerades av dennes personlighet och livsöde när han senare skapade sin berömde hjälte Siegfried.


Trots att Dresden numera är något av epicentret för den tyska extremhögern i det gamla Östtyskland så har just Semperoperan samtidigt en stolt antifascistisk historia. Innan kriget var nämligen antinazisten Fritz Busch chefsdirigent där och han är känd för att ha varit en av mycket få tyska yrkesmusiker som inte var jude (d v s han var en s k arier) men som ändå valde att lämna Tyskland och gå i exil trots att både A.H. och Göring beundrade denne djupt.


I mars 1933 skulle Semperoperan ge Verdis ”Rigoletto” med Busch på pulten men innan föreställningen hann börja äntrade ett 50-tal beväpnade SA-män Semperoperans scen och förklarade helt sonika för Busch att han var avskedad på stående fot och därefter lämnade Busch sitt hemland och gick i exil tillsammans med sin bror.


Märkligt nog har slutligen anrika Dresdner Bank också ett kontor i anslutning till hotellet där jag bor. Dresdner Bank var då den bank som ”clearade” och tvättade allt stöldgods i form av konst, juveler, företag, fastigheter o s v som nazisterna roffade åt sig på kontinenten under krigsåren och Olof Palmes morbror den balttyske greven Ottokar von Knieriem agerade som Dresdner Banks direktör i sammanhanget.


Greve von Knieriem var i sin tur vän med Felix Kersten, Heinrich Himmlers ”livläkare” som spelade en avgörande roll för att få till stånd greve Folke Bernadottes och svenska Röda korsets Vita bussarna-expedition.


Greve von Knieriem ägde en s k våning på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm där Kersten sammanträffade med Hilel Storch, styrelseledamot i Judiska världsrådet och före detta VD för Libauer bank i Lettland som en gång i tiden ironiskt nog hade förvaltat familjen von Knieriems förmögenhet, och det var där som planen bakom Vita bussarna-expedition tog form.
Det sägs f ö att en ung Olof Palme ska ha agerat ”springpojke” mellan mötesdeltagarna i morbroderns Stockholmsvåning och amerikanska ambassaden men möjligen är det bara ett rykte.

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


Igår gick AfD bakåt i det tyska förbundsdagsvalet och därmed går det att konstatera att Europas samlade högerpopulister och högerradikaler har gått bakåt i samtliga europeiska val som hittills har ägt rum under pandemins andra år

Högerradikala AfD gick bakåt från 12,6% till 10,4% i gårdagens tyska förbundsdagsval medan vänsterradikala Die Linke, som en gång i tiden erhöll över 11% (i 2009 års förbundsdagsval) ser ut att misslyckas med att uppnå den 5%-spärr som gäller för att ta plats i det tyska parlamentet.

AfD är dock fortsatt det enskilt största partiet i Sachsen och Thüringen och även i stora delar av storstaden Dresden gjorde partiet bra ifrån sig med 18-19%. F d Karl-Marx-Stadt, som Chemnitz hette under DDR-tiden, är symboliskt nog nästan den enda röda (SPD-)ön som är kvar i just Sachsen. AfD är också det näst största partiet i större delen av f d DDR och lyckades bl a uppnå 17% i stadsdelen Marzahn i huvudstaden Berlin. Även i vissa delar av det katolska Sydtyskland gick det relativt bra för AfD med resultat som ibland pendlar mellan 12-14%. Tysklands gamla högerextrema parti NPD erhöll slutligen endast 0,1% i gårdagens val.

Igår var det inte bara det tyska högerradikala partiet AfD som gick bakåt i den tysktalande världen utan även det österrikiska högerpopulistiska partiet FPÖ i lokalvalet i Graz, som ägde rum i skuggan av det tyska förbundsdagsvalet, d v s i Österrikes näst största stad där Österrikes (reformerade) kommunistparti KPÖ i stället gick framåt rejält och t o m blev det största partiet.

Det var just i den utpräglade arbetarstaden Graz (d v s ”Österrikes Göteborg”) som FPÖ ”skrällde” en gång i tiden i 1978 års val och erhöll hela 25% av rösterna (ett rekordresultat som partiet sedan slog 1998 genom att erhålla nästan 27%) på samma sätt som att det var i Dreux som franska Fronten (d v s Front national, d v s dagens RN) en gång skrällde 1983 genom att erhålla 17%, d v s FPÖ:s valnederlag i Graz är därmed ganska så symboliskt.

Därmed har de högerpopulistiska partierna gått bakåt i samtliga val i Europa hittills i år och under det andra pandemiåret inklusive det annars ständigt växande och till synes alltid framgångsrika svenska SD. Under det första pandemiåret var det mer oklart om Europas högerpopulister och högerradikaler skulle ”tjäna” på pandemin eller ej men nu står det i det närmaste klart att de har förlorat på densamma:

ett urval av europeiska val som har ägt rum under 2021 där olika högerpopulistiska och högerradikala partierna har gått bakåt:

AfD i det tyska förbundsdagsvalet: 10,4% (-2,1%)

SD i svenska kyrkovalet: 7,79% (-1,48%)

LDPR i ryska dumavalet: 7,55% (-5,59%)

FrP i norska stortingsvalet: 11,6% (-3,6%)

PVV i nederländska representanthusvalet: 10,8% (-2,3%) (dock gick FvD framåt i detta val på bekostnad av PVV, så FvD blir väl ”undantaget som bekräftar regeln”)

RN i franska regionvalet: 19,02% (-8,71%)