Kategori: Tyskland

Kommer Rysslands invasion av Ukraina 2022 att bli en repris på Tysklands invasion av Tjeckoslovakien och Polen 1939 vad gäller konsekvenserna för den svenska s k nationella rörelsen?

Kommer Rysslands invasion av Ukraina 2022 att bli en repris på Tysklands invasion av Tjeckoslovakien och Polen 1939 vad gäller konsekvenserna för den svenska s k nationella rörelsen?

Under 1920- och 30-talen gav fascisternas och nazisternas maktövertaganden i Italien och Tyskland den svenska s k nationella rörelsen rejält med luft under vingarna (såsom Trump och Putin gjorde för dagens rörelse fram tills nyligen) och i 1936 års val lyckades de olika s k nationella partierna erhålla närmare 50 000 röster.

När Tyskland tre år senare ockuperade det s k rest-Tjeckoslovakien och invaderade Polen 1939 ställdes dock allt fullständigt på ända och en politisk katastrof utan dess like inträffade för den svenska s k nationella rörelsen:

1000-tals medlemmar lämnade de s k nationella partierna och fr a 10 000-tals väljare då de upplevde att Tyskland hade gått på tvärs mot nationalismens ”heliga” ideologi precis som Ryssland nu gör som attackerar ett annat land vars majoritetsbefolkning inte är ryssar och i 1944 års val lyckades tre nationella partier tillsammans endast skrapa ihop lite över 13 000 röster.

Det största svenska dåtida högerradikala partiet SNF (Sveriges nationella förbund) åderläts fullständigt efter 1939 från att ha räknat 35-40 000 medlemmar 1934 till att endast uppgå till cirka 4000 medlemmar under krigsåren medan det största svenska nazistpartiet NSAP (Nationalsocialistiska arbetarepartiet) försökte bryta med tyskvänligheten redan 1938 genom att byta namn till SSS (Svensk socialistisk samling) och sluta att förekomma i regimkontrollerad tysk media men då var det redan försent och när kriget väl bröt ut 1939 tappade partiet, som möjligen räknade runt 10 000 medlemmar kring 1936, lejonparten av sina medlemmar och väljare.

SD har likaså försökt att bryta med den tidigare ryssvänligheten ända sedan 2018 och med varierande framgång och nu när Ryssland invaderar Ukraina och därigenom bryter flagrant mot nationalismens kärna så är det bara att hoppas att SD kommer att drabbas av en liknande åderlåtning som den som drabbade den svenska s k nationella rörelsen efter 1939 – d v s förhoppningsvis peak:ade SD i 2018 års val och antalet medlemmar kommer likaså att minska framöver. Med all säkerhet kommer SD:arna fr o m nu att sluta att förekomma i regimkontrollerad rysk media.

Innan krigsutbrottet hade den dåtida svenska s k nationella rörelsen dessutom hetsat mot den (judiska) s k ”massinvandringen” och hårt kritiserat de dåvarande etablerade s k ”systempartierna” såsom dagens SD har gjort fram tills idag.

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer 

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer även om det är rejält senfärdigt (d v s med runt 75 års försening):

Rysslands store demondirigent Valerij Gergiev (som f ö jag själv har upplevt ”in action” vid åtminstone 3-4 tillfällen genom åren och det går inte att säga något annat än att varje gång är en upplevelse utan dess like), den störste just nu levande ryske dirigenten och en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget, portas från Östersjöfestivalen och från att framträda på Konserthuset i Stockholm i juli i år.

Senast en sådan kulturbojkott var aktuell var under Andra världskriget: Antifascister i dåtidens Sverige krävde då förgäves att Tysklands dåvarande störste dirigent Wilhelm Furtwängler, som var en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget vid denna tid, inte borde få uppträda i Sverige. Furtwängler bjöds tyvärr ändå in till Sverige och framträdde på Konserthuset i Stockholm 1943 när Tyskland stod på höjden av sin makt och där han dirigerade Beethovens nionde symfoni inför delar av dåtidens svenska elit inklusive vår nuvarande konungs föräldrar Huset Bernadottes arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha.

Både den svenska kultur- och idrottsvärlden (för att inte tala om den svenska industrin och näringslivet som tjänade miljarders miljarder på att profitera till max på andras olycka och undergång och handla med det krigförande Tyskland) fortsatte tyvärr att ha frekvent kontakt med Tyskland under krigsåren och så även den dåvarande akademiska världen. Att en sådan världsstjärna som Gergiev nu bojkottas av Östersjöfestivalen har därför en oerhört stor historisk och symbolisk (och inte minst moralisk) tyngd och betydelse för svensk del mot bakgrund av hur Sverige agerade (eller snarare inte agerade) gentemot Tyskland under krigsåren och förhoppningsvis kommer hela den svenska kulturvärlden liksom idrottsvärlden och även forskarvärlden nu att följa efter och bojkotta Ryssland och åtminstone så länge kriget pågår.

Ett (konferens)besök i Dresden

Är i Dresden och deltar på den första tyska forskningskonferensen om ras och kritisk rasforskning som Rat für Migration arrangerar och inser att jag av en slump har råkat ta in på ett hotell som i det närmaste ligger vägg i vägg med den byggnad där 1849 års revolutionärer upprättade sitt högkvarter.


Bland revolutionärerna hittades den ryske anarkisten Michail Bakunin, arkitekten Gottfried Semper (som ritade Operahuset i Dresden, som numera är uppkallat efter denne) och sist men inte minst kompositören Richard Wagner som bodde i Dresden under 19 års tid och var Semperoperans hovkapellmästare (på Semperoperan hade Wagners båda operor “Rienzi“ och “Den flygande holländaren“ därför sina premiärer).


Det sägs att Wagner under 1849 års revolution bl a ska ha hållit utkik efter kungliga antirevolutionära trupprörelser genom att stå vakt högst upp i Kreuzkirches torn och det är just Kreuzkirche som jag ser när jag tittar ut genom hotellfönstret.


En hypotes säger att Wagner, som efter den misslyckade revolutionen gick i exil i Schweiz, blev så tagen av Bakunin att han inspirerades av dennes personlighet och livsöde när han senare skapade sin berömde hjälte Siegfried.


Trots att Dresden numera är något av epicentret för den tyska extremhögern i det gamla Östtyskland så har just Semperoperan samtidigt en stolt antifascistisk historia. Innan kriget var nämligen antinazisten Fritz Busch chefsdirigent där och han är känd för att ha varit en av mycket få tyska yrkesmusiker som inte var jude (d v s han var en s k arier) men som ändå valde att lämna Tyskland och gå i exil trots att både A.H. och Göring beundrade denne djupt.


I mars 1933 skulle Semperoperan ge Verdis ”Rigoletto” med Busch på pulten men innan föreställningen hann börja äntrade ett 50-tal beväpnade SA-män Semperoperans scen och förklarade helt sonika för Busch att han var avskedad på stående fot och därefter lämnade Busch sitt hemland och gick i exil tillsammans med sin bror.


Märkligt nog har slutligen anrika Dresdner Bank också ett kontor i anslutning till hotellet där jag bor. Dresdner Bank var då den bank som ”clearade” och tvättade allt stöldgods i form av konst, juveler, företag, fastigheter o s v som nazisterna roffade åt sig på kontinenten under krigsåren och Olof Palmes morbror den balttyske greven Ottokar von Knieriem agerade som Dresdner Banks direktör i sammanhanget.


Greve von Knieriem var i sin tur vän med Felix Kersten, Heinrich Himmlers ”livläkare” som spelade en avgörande roll för att få till stånd greve Folke Bernadottes och svenska Röda korsets Vita bussarna-expedition.


Greve von Knieriem ägde en s k våning på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm där Kersten sammanträffade med Hilel Storch, styrelseledamot i Judiska världsrådet och före detta VD för Libauer bank i Lettland som en gång i tiden ironiskt nog hade förvaltat familjen von Knieriems förmögenhet, och det var där som planen bakom Vita bussarna-expedition tog form.
Det sägs f ö att en ung Olof Palme ska ha agerat ”springpojke” mellan mötesdeltagarna i morbroderns Stockholmsvåning och amerikanska ambassaden men möjligen är det bara ett rykte.

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


Igår gick AfD bakåt i det tyska förbundsdagsvalet och därmed går det att konstatera att Europas samlade högerpopulister och högerradikaler har gått bakåt i samtliga europeiska val som hittills har ägt rum under pandemins andra år

Högerradikala AfD gick bakåt från 12,6% till 10,4% i gårdagens tyska förbundsdagsval medan vänsterradikala Die Linke, som en gång i tiden erhöll över 11% (i 2009 års förbundsdagsval) ser ut att misslyckas med att uppnå den 5%-spärr som gäller för att ta plats i det tyska parlamentet.

AfD är dock fortsatt det enskilt största partiet i Sachsen och Thüringen och även i stora delar av storstaden Dresden gjorde partiet bra ifrån sig med 18-19%. F d Karl-Marx-Stadt, som Chemnitz hette under DDR-tiden, är symboliskt nog nästan den enda röda (SPD-)ön som är kvar i just Sachsen. AfD är också det näst största partiet i större delen av f d DDR och lyckades bl a uppnå 17% i stadsdelen Marzahn i huvudstaden Berlin. Även i vissa delar av det katolska Sydtyskland gick det relativt bra för AfD med resultat som ibland pendlar mellan 12-14%. Tysklands gamla högerextrema parti NPD erhöll slutligen endast 0,1% i gårdagens val.

Igår var det inte bara det tyska högerradikala partiet AfD som gick bakåt i den tysktalande världen utan även det österrikiska högerpopulistiska partiet FPÖ i lokalvalet i Graz, som ägde rum i skuggan av det tyska förbundsdagsvalet, d v s i Österrikes näst största stad där Österrikes (reformerade) kommunistparti KPÖ i stället gick framåt rejält och t o m blev det största partiet.

Det var just i den utpräglade arbetarstaden Graz (d v s ”Österrikes Göteborg”) som FPÖ ”skrällde” en gång i tiden i 1978 års val och erhöll hela 25% av rösterna (ett rekordresultat som partiet sedan slog 1998 genom att erhålla nästan 27%) på samma sätt som att det var i Dreux som franska Fronten (d v s Front national, d v s dagens RN) en gång skrällde 1983 genom att erhålla 17%, d v s FPÖ:s valnederlag i Graz är därmed ganska så symboliskt.

Därmed har de högerpopulistiska partierna gått bakåt i samtliga val i Europa hittills i år och under det andra pandemiåret inklusive det annars ständigt växande och till synes alltid framgångsrika svenska SD. Under det första pandemiåret var det mer oklart om Europas högerpopulister och högerradikaler skulle ”tjäna” på pandemin eller ej men nu står det i det närmaste klart att de har förlorat på densamma:

ett urval av europeiska val som har ägt rum under 2021 där olika högerpopulistiska och högerradikala partierna har gått bakåt:

AfD i det tyska förbundsdagsvalet: 10,4% (-2,1%)

SD i svenska kyrkovalet: 7,79% (-1,48%)

LDPR i ryska dumavalet: 7,55% (-5,59%)

FrP i norska stortingsvalet: 11,6% (-3,6%)

PVV i nederländska representanthusvalet: 10,8% (-2,3%) (dock gick FvD framåt i detta val på bekostnad av PVV, så FvD blir väl ”undantaget som bekräftar regeln”)

RN i franska regionvalet: 19,02% (-8,71%)

Historien om när Bruno Liljefors tilldelades A.H.:s stora konstpris som dessutom delades ut av Sverigevännen Göring

Den märkliga historien om när Bruno Liljefors tilldelades A.H.:s stora konstpris som dessutom delades ut av Sverigevännen Göring:

Att ett flertal svenskar var mäkta populära i Nazi-Tysklands (arieserade) kulturliv har ju varit känt sedan länge: 

Inom populärkulturen var ”Karlstads stora dotter” Zarah Leander (som t o m fick sjunga för A.H.) den största populärmusikikonen av dem alla vars talrika hitsånger sägs ha sjungits av både lägerfångar och lägervakter i de tyska koncentrationslägren (d v s så otroligt populär var ”Die Leander” innan och under kriget om nu denna uppgift stämmer), i filmens värld var både Leander och Kristina Söderbaum två av de allra största stjärnorna, inom operans och konstmusikens värld gjorde Kungl. Operans blivande chef Set Svanholm (som t o m fick sjunga för A.H.) liksom Jussi Björling (som bl a sjöng för nazitopparna på det påkostade 2-årsjubiléet av den tyska invasionen av Danmark och Norge i Berlin den 9 april 1942 och ropades in hela femton gånger efter att det reguljära konsertprogrammet var över – dock ska hans landsmaninna Leander ha slagit det – hon ska ha ropats in osannolika 30 gånger efter en fullkomligt bejublad konsert i Berlin som doktor Goebbels m fl nazistledare närvarade på) enorm succé och inom litteraturen var både Verner von Heidenstam, Sven Hedin och Selma Lagerlöf oerhört populära och så till den grad att bl a ”Herr Arnes penningar” distribuerades gratis i massupplaga (på tyska) till de tyska Wehrmacht-soldaterna vid de olika fronterna (OBS: frågan är väl dock hur många av de tyska soldaterna som ens orkade bemöda sig om att läsa om 1500-talets bohuslänningar mellan det eviga ”pangandet” och ”fajtandet”…).

Mindre känt är nog dock att svenska konstnärer också älskades och hyllades i Nazi-Tyskland och särskilt gällde det Bruno Liljefors som på Reichsjägermeister Hermann Görings stora internationella jakt(konst)utställning i Berlin i november 1937 tilldelades det finaste priset av dem alla – ”der grosse Preis Adolf Hitlers”.

Fler verk av Liljefors visades enligt uppgift på utställningen i Berlin än någonsin tidigare utanför Sveriges gränser (d v s fram tills dess) och Liljefors var så populär i Nazi-Tyskland att Göring personligen hade skrivit förordet till den tyska översättningen och upplagan av dennes bästsäljande bok ”Det vildas rike”.

I den svenska paviljongen i Berlin visades även fotografier, teckningar, skulpturer och tavlor av bl a Bengt Berg, Axel Borg, Carl Skånberg, Helmer de Verdier, Leander Engström, Axel Sjöberg, Albert Engström, Bror Hjorth, Arvid Knöppel och Rolf Mellström och Sveriges paviljong tilldelades som helhet staden Berlins finaste pris Ehrenpreis der Stadt Berlin (medan den polska paviljongen vann utställningens förstapris). 

De olika tavlorna och konstverken liksom andra föremål som ställdes ut med jakttema såsom en ståtlig krona från en hjort som ”kraftkarlen” Karl XI en gång i tiden hade nedlagt hade lånats ut av bl a Livrustkammaren, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Thielska galleriet. Jägmästare Folke Broomé var sedan den som stod för det (natur)vetenskapliga innehållet i svenskarnas fullmatade paviljong – Broomé stod bakom en omfattande geografisk-statistisk översikt över de svenska djuren (d v s vilka de var, hur många de uppskattades vara, hur de betedde sig och var någonstans de bodde i landet).

Sveriges paviljong ska ha varit den största efter värdlandets paviljong och hela 28 personer ingick i det utskott som hade stått bakom den svenska paviljongen – det största antalet av alla deltagande länders olika utskott vilket väl skvallrar om vilka resurser Sverige som land hade lagt ned för att kunna delta i denna (nazi)tyska utställning och därmed skänka heder och ära åt den dåtida svenska konstvärlden.

Utskottet leddes slutligen av greve Oscar Douglas och utställningen bevistades bl a av den högerextrema greven Clarence von Rosen och arvfursten Gustaf Adolf, d v s vår nuvarande konungs pro-nazistiske far, liksom av ett flertal pro-tyska brittiska aristokrater. Samma dag som Göring öppnade utställningen bjöds de finaste gästerna (läs: furstarna och adelsmännen och deras fruar, såvida de ens hade följt med till Berlin) på en överdådig privat lunch med Göring och bl a var just Bernadotte:arnas Gustaf Adolf en av dessa hedersgäster tillsammans med bl a lord Halifax.

Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten

Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.


Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.


Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.


Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.


Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.


Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.


När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.


Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.


År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.


Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.


Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.


Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.


Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.

Idag för 78 år sedan den 31 januari 1943 kapitulerade den tyska 6:e armén i Stalingrad och därmed föddes de svenska ”roddarna”

Idag för 78 år sedan den 31 januari 1943 kapitulerade den tyske fältmarskalken von Paulus och den tyska 6:e armén innefattandes kring 100 000 man i den då smällkalla ruinstaden Stalingrad som vid det laget i det närmaste badade i blod och var översållad av lik efter ett förintelseliknande slag som hade pågått ända sedan augusti 1942 och därmed vände kriget även i Europa efter att kriget också hade vänt i Afrika (genom slaget vid el-Alamein) och i Asien (genom slaget vid Midway) året dessförinnan:


Slaget om Stalingrad var i mångt och mycket vändpunkten för den svenska extremhögern och för den pro-nazityska opinionen i Sverige – därefter gick det mer eller mindre utför för de öppet nazistiska partierna vilka året därpå utsattes för ett förödmjukande valnederlag – sammanlagt knappt 15 000 röster avlades på de svenska nazistpartierna i 1944 års andrakammarval. Det skulle sedan dröja hela 54 år innan den svenska extremhögern lyckades kapa åt sig mer än 15 000 röster i ett svenskt riksdagsval vilket skedde därefter först 1998 när SD erhöll närmare 20 000 röster.


Den pro-nazityska s k överklassnazistiska föreningen Riksföreningen Sverige-Tyskland, som 1938 hade räknat runt 400 prominenta grundademedlemmar och som 1942 kunde skryta med närmare 4500 medlemmar när Axelmakterna stod på höjden av sin makt efter att Japanska imperiet hade besegrat samtliga västerländska kolonialmakter i Asien (utom neutrala Portugal) på slagfältet ”på löpande band” medan Tyskland och Italien dominerade större delen av den europeiska kontinenten, tappade närmare 1000 medlemmar 1943 och än fler året därpå då den en gång så inflytelserika föreningen som fram tills 1942 kunde räkna långt över 200 direktörer, ett 40-tal präster, ett 50-tal höga jurister, 100-tals officerare, ett försvarligt antal kulturpersonligheter och ”kändisar” (författare, musiker, konstnärer, skådespelare o s v) samt ett 60-tal docenter och professorer bland sina medlemmar i stort sett smälte bort.


I ”folkmun”, d v s bland s k ”vanligt folk” i dåtidens Sverige, kallades särskilt Riksföreningen Sverige-Tysklands s k ”överklassnazister” som lämnade föreningen efter von Paulus kapitulation den 31 januari 1943 för ”roddare” och flera av dessa opportunistiska socialgrupp ett-”roddare” skulle sedan framåt krigsslutet t o m ”återfödas” som pro-allierade och under efterkrigstiden fr a göra allt de kunde för att skamlöst sudda i, manipulera och ljuga om sina biografier och CV:n så att ingen skulle få veta att de en gång i tiden och just innan den 31 januari 1943 hade stöttat Nazi-Tyskland och Axelmakterna.

En tråkig konsekvens av den gångna BLM-sommaren: Tyskland avskaffar snart rasbegreppet

Inte allt som skedde under och i samband med sommarens BLM-rörelse och BLM-debatt har tyvärr resulterat i bra saker – i varje fall inte enligt mig – och ett av de sämre eller kanske t o m det sämsta exemplet på det (då det handlar om ett av Europas, västvärldens och faktiskt även världens viktigaste länder) är då att Tyskland antagligen kommer att följa Sveriges färgblinda antirasistiska exempel (Sverige var då först i världen med att göra detta redan på 00-talet och försöker aktivt att få andra länder att göra detsamma) genom att avskaffa rasbegreppet och alla förekomster av glosan ras i tyska lagtexter och officiell tysk textproduktion såsom bl a redan Frankrike och två av våra grannländer tyvärr redan också har gjort.

https://www.spiegel.de/panorama/gesellschaft/christine-lambrecht-justizministerin-will-begriff-rasse-im-grundgesetz-ersetzen-a-57c03503-8a32-4524-9443-62c4d08d55fa

Detta förslag uppstod då och tog fart under den tyska BLM-debatten nu i somras och jag har naturligtvis all respekt för att den tysktalande världens alla antirasister reagerar oerhört starkt och negativt på ordet ras och även för den tyska antirasistiska viljan att hedra alla närmast otaliga offer för den tyska kolonialismen och rasismen under 1900-talet men att i antirasismens namn avskaffa ett begrepp och en glosa som behövs för att sätta ord på fortsatta rasojämlikheter är inget annat än ett exempel på en slags missriktad färgblind antirasistisk fanatism och hysteri.

Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”

På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.


Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.

Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.


Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.


Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.


Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.