Category: Tyskland

Tyskland är inte längre det enda större EU-landet utan ett högerradikala parti i parlamentet

Av alla de stora och ”viktiga” västländerna har (det återförenade) Tyskland (d v s Europas i särklass ”viktigaste” och mäktigaste land) under de senaste åren varit det enda landet utan ett högerradikalt, högerpopulistiskt och högerextremt parti i sitt nationella parlament (tidigare gällde detta både Tyskland och Sverige innan SD kom in i den svenska riksdagen 2010) men nu är det definitivt klart att så inte är fallet längre:
 
Allt tyder nu på att det s k social-, national- och liberalkonservativa Alternative für Deutschland (AfD) som bildades så sent som 2013 och som sedan dess på noll- och rekordtid har lyckats ta sig in i ett flertal tyska delstatsparlament liksom i EU-parlamentet har erhållit mellan 13-14% av rösterna i dagens tyska förbundsdagsval och AfD blir därmed Tysklands tredje största parti.
 
AfD slår och ”klår” därmed med råge svenska SD vad gäller blixtsnabb och närmast ”overklig” exponentiell röstökning: SD har då hittills varit fullständigt ”outstanding” i sammanhanget (d v s inom denna västerländska partifamilj) genom att vara det enda partiet som har lyckats fördubbla sig mellan varje val men AfD har nu som det verkar lyckats tredubbla sig sedan förbundsdagsvalet 2013 då det nybildade partiet erhöll 4,7% (och dessutom fördubbla sig sedan EU-valet 2014).
 
AfD verkar ha blivit det allra största partiet (proportionellt sett) bland de tyska arbetarna liksom bland arbetslösa och verkar även ha gjort mycket bra ifrån sig i fr a f d Östtyskland medan det tyska socialdemokratiska partiet SPD som en gång i tiden var ett av västvärldens största och mäktigaste socialistiska arbetarpartier med ibland över 40% av rösterna i det gamla Västtyskland verkar ha decimerats till ynka 20% och därmed har de tyska socialdemokraterna gått samma väg som i stort sett samtliga av västvärldens traditionella socialistiska arbetarpartier, d v s de är helt enkelt i rasande takt på väg att utplånas då fr a den infödda vita arbetarklassen och lägre medelklassen i allt snabbare takt går över till extremhögern och högerpopulismen.
 
Den tyska extremhögerns valresultat i förbundsdagen i Västtyskland 1949-90 och i det återförenade Tyskland 1994-2017:
 
1949 Deutsche Rechtspartei (DRP) 1,8%
1953 DRP 1,1%
1957 DRP 1%
1961 DRP 0,8%
1965 Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) 2%
1969 NPD 4,3%
1972 NPD 0,6%
1976 NPD 0,3%
1980 NPD 0,2%
1983 NPD 0,2%
1987 NPD 0,6%
1990 Die Republikaner (REP) 2,1%, NPD 0,3% = 2,4%
1994 REP 1,9%
1998 REP 1,8%, Deutsche Volksunion (DVU) 1,2%, NPD 0,3% = 3,3%
2002 REP 0,6%, NPD 0,4% = 1%
2005 NPD 1,6%; REP 0,6% = 2,2%
2009 NPD 1,5%, REP 0,4%, DVU 0,1% = 2%
2013 Alternative für Deutschland (AfD) 4,7%, NPD 1,3%, REP 0,2% = 6,2%
2017 AfD ca 13-14%, NPD ca 0,2%= ca 14-15%

Om likheter mellan NSDAP:s och SD:s explosiva tillväxt

När det gamla, traditionella, konservativa och stora högerpartiet utmanas av ett nytt extremhögerparti så kan det gå mycket fort för det förstnämnda partiet att ”smälta bort” och t o m halveras på ”nolltid” medan det sistnämnda partiet omvänt ”växer så det knakar” och fördubblar eller t o m mångdubblar sig på bara några få ynka år (tyska DNVP motsvarar här nedan mer eller mindre svenska M):
 
DNVP i 1924 års val: 19,5%
DNVP i 1932 års val: 8,3%
NSDAP i 1924 års val: 6,5%
NSDAP i 1932 års val: 33,1%
 
M i 2010 års val: 30%
M i 2014 års val: 23,3%
M i 2017 års opinionsundersökningar: 15-16%
M i 2018 års val: 13-15%?
 
SD i 2010 års val: 5,7%
SD i 2014 års val: 12,9%
SD i 2017 års opinionsundersökningar: 20-21%
SD i 2018 års val: 23-25%?

22,5% av Tysklands befolkning har idag utländsk bakgrund

Tyska SCB (Destatis) har nyligen uppdaterat Tysklands befolkningsstatistik vad gäller totalandelen invånare i landet som har någon form av utländsk bakgrund och just nu handlar det om 22,5% och vilket sannolikt aldrig har hänt tidigare ens under det hohenzollerska kejsardömets och kolonialimperiet tid även om mångfalden nog var rätt så påtaglig även då liksom självklart under det s k Tysk-romerska rikets tid samt naturligtvis under det s k Großdeutsches Reichs tid under krigsåren och den andel som växer allra mest och allra snabbast är de invånare som har utomeuropeisk bakgrund och fr a de som har bakgrund i Afrika och i Asien (och fr a i den s k MENA-regionen) precis som i övriga Europa.
 
 
Idag utgör utländsk bakgrund-invånarna mellan 15-35% i flertalet av Europas länder (och t ex kring 35% i Sverige) och fr a gäller det både de mest folkrika och de mest s k utvecklade länderna och inom 25-30 år, d v s innan år 2050, beräknas mellan 35-40% av Europas befolkning ha någon form av utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund.
 
På ett sätt går det att se det som att Europas just nu rekordsnabba utveckling mot att bli allt mindre vitt och även allt mindre kristet är en slags tillbakagång till den tid då Europa styrde resten av världen via 9-10 globala kolonialimperier men jämförelsen haltar samtidigt då oerhört få av de icke-vita och de icke-kristna undersåtarna i kolonierna någonsin bodde i eller ens besökte Europa innan 1950- och 60-talen.

Kristina Söderbaum talade ut om sin superkarriär i Nazi-Tyskland innan hon gick bort

Endast Sverige svenska (nordiskt vita) kroppar (kvinnor som män) har och som åtminstone försvarliga delar av den övriga världen beundrar och ”suktar” efter och som inte minst den västerländska extremhögern är smått fixerade vid och ”dreglar” över – The Guardian publicerar ett utdrag ur Karen Liebreichs nya bok ”The Black Page: Interviews with Nazi film-makers” som bygger på en intervju med den en gång i Nazi-Tyskland och i det tyskockuperade Europa så firade svenska skådespelerskan Kristina Söderbaum – ”nazisternas Marilyn Monroe”.
 
 
Och eftersom så många idag vill rehabilitera Zarah Leander (som liksom Söderbaum också beundrades för sitt svenska nordiskt vita utseende) som rejält revisionistiskt inte sägs ha varit pro-nazist då hon inte blev medlem i den nazistiska kulturorganisationen: Inte heller Kristina Söderbaum var aktiv nazist i den meningen att hon var politiskt engagerad men hon var gift med den tyske filmregissören Veit Harlan och medverkade i flera av dennes antisemitiska filmer såsom i den mycket grova ”Jud Süss” och hon stannade i Riket ända tills dess undergång 1945.

Hur pro-(nazi)tysk var egentligen W.E.B. DuBois?

Det talas idag mycket (för att inte säga åtskilligt) om likheterna mellan hur Europas och västvärldens judar betraktades och behandlades av majoritetsbefolkningen och majoritetssamhället innan 1945 och hur Europas och västvärldens muslimer betraktas och behandlas av majoritetsbefolkningen och majoritetssamhället efter 2001 (senast idag i DN Kultur gör America Vera-Zavala just det) men en gång i tiden var det vanligt att jämföra hur USA:s svarta befolkning och hur Europas judiska befolkning betraktades och behandlades av majoritetsbefolkningen och majoritetssamhället och en av dem som gjorde det var självaste W.E.B. DuBois som under en tid besökte och bodde i Tyskland innan krigsutbrottet och som uttalade sig på följande vis vad gäller likheterna mellan hur svarta amerikaner behandlades i Jim Crow-USA respektive hur tyska judar behandlades i Nazi-Tyskand på 1930-talet i en intervju (som har översatts från tyska till engelska) som publicerades i början av 1937 och som faktiskt får en (och bl a en sådan som mig som har läst åtskilliga av DuBois texter men som samtidigt ser mig själv som antifascist) att inte bara höja på ögonbrynen utan även att undra över hur långt Du Bois egentligen gick vad gäller att sympatisera med både Nazi-Tyskland och Japanska imperiet innan och under kriget (och inte minst när denne påstod i intervjun att diskrimineringen av de tyska judarna ägde rum på ett lagligt vis):
 
 
Vad Nazi-Tysklands ledarskikt tyckte och tänkte om svarta amerikaner liksom än mer om afrikaner måste ändå ha framgått med all önskvärd tydlighet för DuBois när han bodde i landet (möjligen var dock DuBois så full av beundran av vad han såg i Nazi-Tyskland anno 1936-37 att han vägrade att notera och ta in något annat) medan synen på svarta amerikaner i Japanska imperiet var aningen mer komplicerad: Japanerna betraktade sig själva som icke-vita och många ledande japaner beundrade och såg upp till svarta amerikaner såsom varande den största icke-vita minoriteten i västvärlden som helt och hållet just var västerlänningar (och vilket inte japanerna själva var så det går också att uttrycka det som att japanerna kände sig underlägsna gentemot svarta amerikaner) – de var kristna till allra största delen till skillnad från judarna, de talade helt och hållet engelska och även andra västerländska språk till skillnad från andra minoritetsgrupper och de var inte på något sätt ett s k ”primitivt” ”naturfolk” utan just minst lika amerikanska och västerländska (d v s s k civiliserade) som vita amerikaner och vita västerlänningar var. Det faktum att så många japaner såg upp till och beundrade svarta amerikaner besvarades också då många svarta amerikaner valde att sympatisera med Japanska imperiets agenda att ”kasta ut de vita från Asien” och DuBois var då en av dem som gjorde det innan och under kriget.

Då var det tyska annonsörer som finansierade den svenska extremhögerns medier – idag är det ryska

En gång i tiden var det tyska annonsintäkter som höll den svenska extremhögerns tidningar flytande (Dagsposten, Folkets dagblad o s v) och idag är det ryska annonsintäkter som håller den svenska extremhögerns tidningar flytande (Nya tider, Avpixlat o s v)
 
 
17392930_10154494444235847_396167410_n17361442_10154494444255847_235085018_n

Om Anders Carlbergs nya bok ”Hitlers lojala musiker”

DN:s Camilla Lundberg skriver idag om Anders Carlbergs nya bok ”Hitlers lojala musiker” som handlar om hur rent ut sagt mängder av svenska (och övriga nordiska) musiker, sångare och artister gjorde superkarriärer och dessutom även tjänade multum i Nazi-Tyskland innan och under kriget och i det tyskdominerade och tyskockuperade Europa under krigsåren liksom i de länder som var allierade med Tyskland (och för pengarna de tjänade kunde de sedan under eller efter kriget köpa stora villor i Djursholm, Saltsjöbaden och Lidingö eller herrgårdar och säterier):
 
 
Nicolai Gedda som nyligen gick bort hann aldrig uppträda för några nazister eller högerextremister men det gjorde då ett försvarligt antal av den svenska musikeliten och ett försvarligt antal svenska artister passade även på att fylla alla de vakanser som uppstod efter ”arieseringen” och ”avjudaiseringen” av Tysklands och kontinentens stora operahus, orkestrar och musikinstitutioner (flera av dem inhystes dessutom i rymliga exproprierade våningar såsom det anstod dåtidens operadivor och stjärnmusiker).
 
Dessutom sjöng, spelade, dansade, körade, dirigerade, konserterade och uppträdde svenska (och även andra nordiska) artister bl a på Bayreuthfestspelen, i det ockuperade Norge, på Goebbels 45-årsdag, på Hitlers födelsedag samt i det blodbesudlade Generalguvernementet (bl a i Auschwitz och Kraków) och åtskilliga musiker och sångare återvände hem efter krigsslutet och fortsatte sina i Nazi-Tyskland påbörjade karriärer ända intill pensionen på 1970- och 80-talen efter att ha ”tvättat” sina CV:n.
 
Mycket få av dem fortsatte dock att efter kriget spela och uppträda (in)för högerextremister med några undantag (bl a Set Svanholm och Birgit Nilsson) såsom Beate Assersson som ska ha sjungit på ett SS-veteranmöte så sent som på 1990-talet.
 
Att Atterberg dirigerade den svenska avdelningens av det tyska nazistpartiets (d v s NSDAP-AO Landesgruppe Schweden vars kompletta matrikel jag en gång ”upptäckte” och ”satt på” och där åtskilliga s k ”fina” familjenamn förekom, d v s en försvarlig andel av landets alla tyskättade familjer lät helt enkelt skriva in sig som medlemmar i NSDAP mellan 1933-45) konsert på Konserthuset i Stockholm i oktober 1941 har dock inte varit okänt som Lundberg skriver.
16427328_10154385132320847_7852538072351381635_n
 
För ett antal år sedan överhörde jag f ö en äldre man som berättade för sin dotter (såsom jag uppfattade det) att han faktiskt hade varit med på NSDAP:s konsert i pampiga Konserthuset som hade dekorerats med hakkorsfanor och åtskilliga i publiken hade dessutom enligt denne varit uniformerade och i det närmaste gjort entré genom att marschera in i den ”nazismyckade” stora salen i en byggnad som pikant nog har ritats av en arkitekt som själv verkar ha varit högerextremt lagd (d v s Ivar Tengbom) och som ju lite vanvördigt kan sägas nästan vara klippt och skuren för högerextrema tillställningar.
 
Till svenskarnas (och de övriga nordbornas) försvar hör dock möjligen (om det nu finns något försvar alls inför nazismens offer och inför eftervärlden) att det nog var fullständigt omöjligt för tyskarna och alla de andra kontinentaleuropeiska fascisterna att inte charmas och bedåras av alla högresta, välväxta, ljusa, blåögda, stiliga, ståtliga och rentav snygga svenskar som nog anställdes, kontrakterades och engagerades på löpande band när Europas alla diktatorer skulle hyllas och uppvaktas och när Wehrmachts och SS alla segrar skulle firas och åminnas både för sin yrkeskompetens och för sina ultimata ”ariska” och s k nordiskt vita kroppars och utseendens skull.
 
Det enda jag har att säga om Carlbergs bok är att denne konsekvent skriver ut namnet på Riksföreningen Sverige-Tyskland fel (”Föreningen Sverige-Tyskland”), att han ibland själv faller för att friskriva vissa av det svenska musiklivets stora namn (”han uttalade sig trots allt inte nazistiskt” o s v) samt att han tillhör en av dem (av åtskilliga) som drar sig för att referera till min måhända aningen oetiska ”namnbok” från 2002 vari jag publicerade namnen på närmare 30 000 svenska högerextremister trots att Carlberg uppenbarligen har upptäckt och kollat upp åtskilliga namn i min bok.