Kategori: Tyskland

Om de s k ”Hitlerstenarna” i Bohuslän

Philip Syrén skickade mig igår en kopia av en artikel hämtad ur ett norskt magasin som publicerades 1945 och någon gång efter att kriget i Europa hade tagit slut. 

Artikeln utgörs av ett bildreportage från stenbrotten i Bohuslän och texten berättar om att runt 500 svenska stenhuggare har arbetat med att å Nazi-Tysklands vägnar hugga ut enorma mängder gigantiska granitblock under hela kriget och ända fram tills april 1945 när de tyska pengarna slutade att komma, vilka sammanlagt uppgick till miljontals och åter miljontals kronor. 

Det står också att läsa att stenblocken var prydligt och noggrant markerade med sifferkombinationer och textrader på tyska så att tyskarna skulle kunna montera ihop byggnaden likt ett jättelikt lego och bland svenskarna kallades bygget i folkmun för ”Hitlers segermonument”.

Historien om ”Hitlerstenarna” i Bohuslän är ju inte på något sätt okänd men det norska magasinets foton talar ändå för sig själva även om det möjligen finns en viss antisvensk attityd i den norska artikeln. Paradoxalt nog var åtskilliga av arbetarna samtidigt syndikalister och de allra flesta var säkerligen antifascister i övrigt och det underliggande budskapet i det norska magasinet verkar ha varit att svenskarna hämningslöst profiterade på kriget in i det sista.

De bohusländska granitblocken skulle specifikt användas för att uppföra Soldatenhalle i centrala Berlin som var den andra tilltänkta monumentalbyggnaden i rikets huvudstad bredvid Albert Speers Volkshalle. Soldatenhalles arkitekt Wilhelm Kreis presenterade 1938 en modell av den planerade byggnaden för A.H. som därepgodkände ritningarna och avtalet mellan de bohuslänska stenbrotten och Nazi-Tyskland ska ha undertecknats på Palace Hotell i Göteborg något år därefter. 

Soldatenhalle var bl a tänkt att inhysa en enorm segerstaty liksom olika krigstroféer och kvarlevorna efter tyska generaler och krigshjältar. Granitblocken från Bohuslän som Nazi-Tyskland hade betalat rundligt för kom sedermera att exporteras till de båda segrarmakterna USA och Sovjetunionen där de kom till användning i uppförandet av bl a skyskrapor och monument och en del av dem kom också till användning som material för svenska gravstenar.

Vem besöker egentligen Bayreuthfestspelen?

Jag har i många år närt en dröm om att någon gång få besöka och uppleva Bayreuthfestspelen i södra Tyskland och igår kväll var jag faktiskt nära att ”kapa åt” mig en biljett men förlorade oturligt nog biljetten i realtid. I stort sett alla biljetter till innevarande års festspel är nu slutsålda – i alla fall var de det igår kväll enligt det digitala biljettsystem som den rejält förmögna familjen Wagner använder sig av.

Samtidigt blev det igår rätt så (över)tydligt för mig att klientelet som årligen vallfärdar till Wagners helgedomsliknande operabyggnad i bayerska Bayreuth sannerligen inte består av några kreti och pleti.

Själv kryssade jag som synes i ”Dr.” i biljettsystemet (som då står för någon som innehar en doktorsexamen) för någon baron, friherre, furste, prins eller greve är jag ju inte men det hade ändå varit åtminstone lite kul att få dela upplevelsen av en fyratimmars Wagneropera tillsammans med en äkta (d v s av blodet) habsburgsk ärkehertig, en eller annan bohemisk Bourbon:are (och för mig hade det faktiskt varit egalt om det hade handlat om en eller flera representant/er för den spanska, italienska eller franska grenen), en gaelisktalande höglandsskotsk baron, en Wittelsbach-prinsessa av den gamla skolan, en stroppig jylländsk greve, en bördsstolt Radziwiłł- eller Esterházy-prins eller varför inte en gammal Romanov-storfurstinna i 90-årsåldern som fortfarande behärskar konsten att skrida fram rak i ryggen utan att göra en min.

Kommer Rysslands invasion av Ukraina 2022 att bli en repris på Tysklands invasion av Tjeckoslovakien och Polen 1939 vad gäller konsekvenserna för den svenska s k nationella rörelsen?

Kommer Rysslands invasion av Ukraina 2022 att bli en repris på Tysklands invasion av Tjeckoslovakien och Polen 1939 vad gäller konsekvenserna för den svenska s k nationella rörelsen?

Under 1920- och 30-talen gav fascisternas och nazisternas maktövertaganden i Italien och Tyskland den svenska s k nationella rörelsen rejält med luft under vingarna (såsom Trump och Putin gjorde för dagens rörelse fram tills nyligen) och i 1936 års val lyckades de olika s k nationella partierna erhålla närmare 50 000 röster.

När Tyskland tre år senare ockuperade det s k rest-Tjeckoslovakien och invaderade Polen 1939 ställdes dock allt fullständigt på ända och en politisk katastrof utan dess like inträffade för den svenska s k nationella rörelsen:

1000-tals medlemmar lämnade de s k nationella partierna och fr a 10 000-tals väljare då de upplevde att Tyskland hade gått på tvärs mot nationalismens ”heliga” ideologi precis som Ryssland nu gör som attackerar ett annat land vars majoritetsbefolkning inte är ryssar och i 1944 års val lyckades tre nationella partier tillsammans endast skrapa ihop lite över 13 000 röster.

Det största svenska dåtida högerradikala partiet SNF (Sveriges nationella förbund) åderläts fullständigt efter 1939 från att ha räknat 35-40 000 medlemmar 1934 till att endast uppgå till cirka 4000 medlemmar under krigsåren medan det största svenska nazistpartiet NSAP (Nationalsocialistiska arbetarepartiet) försökte bryta med tyskvänligheten redan 1938 genom att byta namn till SSS (Svensk socialistisk samling) och sluta att förekomma i regimkontrollerad tysk media men då var det redan försent och när kriget väl bröt ut 1939 tappade partiet, som möjligen räknade runt 10 000 medlemmar kring 1936, lejonparten av sina medlemmar och väljare.

SD har likaså försökt att bryta med den tidigare ryssvänligheten ända sedan 2018 och med varierande framgång och nu när Ryssland invaderar Ukraina och därigenom bryter flagrant mot nationalismens kärna så är det bara att hoppas att SD kommer att drabbas av en liknande åderlåtning som den som drabbade den svenska s k nationella rörelsen efter 1939 – d v s förhoppningsvis peak:ade SD i 2018 års val och antalet medlemmar kommer likaså att minska framöver. Med all säkerhet kommer SD:arna fr o m nu att sluta att förekomma i regimkontrollerad rysk media.

Innan krigsutbrottet hade den dåtida svenska s k nationella rörelsen dessutom hetsat mot den (judiska) s k ”massinvandringen” och hårt kritiserat de dåvarande etablerade s k ”systempartierna” såsom dagens SD har gjort fram tills idag.

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer 

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer även om det är rejält senfärdigt (d v s med runt 75 års försening):

Rysslands store demondirigent Valerij Gergiev (som f ö jag själv har upplevt ”in action” vid åtminstone 3-4 tillfällen genom åren och det går inte att säga något annat än att varje gång är en upplevelse utan dess like), den störste just nu levande ryske dirigenten och en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget, portas från Östersjöfestivalen och från att framträda på Konserthuset i Stockholm i juli i år.

Senast en sådan kulturbojkott var aktuell var under Andra världskriget: Antifascister i dåtidens Sverige krävde då förgäves att Tysklands dåvarande störste dirigent Wilhelm Furtwängler, som var en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget vid denna tid, inte borde få uppträda i Sverige. Furtwängler bjöds tyvärr ändå in till Sverige och framträdde på Konserthuset i Stockholm 1943 när Tyskland stod på höjden av sin makt och där han dirigerade Beethovens nionde symfoni inför delar av dåtidens svenska elit inklusive vår nuvarande konungs föräldrar Huset Bernadottes arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha.

Både den svenska kultur- och idrottsvärlden (för att inte tala om den svenska industrin och näringslivet som tjänade miljarders miljarder på att profitera till max på andras olycka och undergång och handla med det krigförande Tyskland) fortsatte tyvärr att ha frekvent kontakt med Tyskland under krigsåren och så även den dåvarande akademiska världen. Att en sådan världsstjärna som Gergiev nu bojkottas av Östersjöfestivalen har därför en oerhört stor historisk och symbolisk (och inte minst moralisk) tyngd och betydelse för svensk del mot bakgrund av hur Sverige agerade (eller snarare inte agerade) gentemot Tyskland under krigsåren och förhoppningsvis kommer hela den svenska kulturvärlden liksom idrottsvärlden och även forskarvärlden nu att följa efter och bojkotta Ryssland och åtminstone så länge kriget pågår.

Ett (konferens)besök i Dresden

Är i Dresden och deltar på den första tyska forskningskonferensen om ras och kritisk rasforskning som Rat für Migration arrangerar och inser att jag av en slump har råkat ta in på ett hotell som i det närmaste ligger vägg i vägg med den byggnad där 1849 års revolutionärer upprättade sitt högkvarter.


Bland revolutionärerna hittades den ryske anarkisten Michail Bakunin, arkitekten Gottfried Semper (som ritade Operahuset i Dresden, som numera är uppkallat efter denne) och sist men inte minst kompositören Richard Wagner som bodde i Dresden under 19 års tid och var Semperoperans hovkapellmästare (på Semperoperan hade Wagners båda operor “Rienzi“ och “Den flygande holländaren“ därför sina premiärer).


Det sägs att Wagner under 1849 års revolution bl a ska ha hållit utkik efter kungliga antirevolutionära trupprörelser genom att stå vakt högst upp i Kreuzkirches torn och det är just Kreuzkirche som jag ser när jag tittar ut genom hotellfönstret.


En hypotes säger att Wagner, som efter den misslyckade revolutionen gick i exil i Schweiz, blev så tagen av Bakunin att han inspirerades av dennes personlighet och livsöde när han senare skapade sin berömde hjälte Siegfried.


Trots att Dresden numera är något av epicentret för den tyska extremhögern i det gamla Östtyskland så har just Semperoperan samtidigt en stolt antifascistisk historia. Innan kriget var nämligen antinazisten Fritz Busch chefsdirigent där och han är känd för att ha varit en av mycket få tyska yrkesmusiker som inte var jude (d v s han var en s k arier) men som ändå valde att lämna Tyskland och gå i exil trots att både A.H. och Göring beundrade denne djupt.


I mars 1933 skulle Semperoperan ge Verdis ”Rigoletto” med Busch på pulten men innan föreställningen hann börja äntrade ett 50-tal beväpnade SA-män Semperoperans scen och förklarade helt sonika för Busch att han var avskedad på stående fot och därefter lämnade Busch sitt hemland och gick i exil tillsammans med sin bror.


Märkligt nog har slutligen anrika Dresdner Bank också ett kontor i anslutning till hotellet där jag bor. Dresdner Bank var då den bank som ”clearade” och tvättade allt stöldgods i form av konst, juveler, företag, fastigheter o s v som nazisterna roffade åt sig på kontinenten under krigsåren och Olof Palmes morbror den balttyske greven Ottokar von Knieriem agerade som Dresdner Banks direktör i sammanhanget.


Greve von Knieriem var i sin tur vän med Felix Kersten, Heinrich Himmlers ”livläkare” som spelade en avgörande roll för att få till stånd greve Folke Bernadottes och svenska Röda korsets Vita bussarna-expedition.


Greve von Knieriem ägde en s k våning på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm där Kersten sammanträffade med Hilel Storch, styrelseledamot i Judiska världsrådet och före detta VD för Libauer bank i Lettland som en gång i tiden ironiskt nog hade förvaltat familjen von Knieriems förmögenhet, och det var där som planen bakom Vita bussarna-expedition tog form.
Det sägs f ö att en ung Olof Palme ska ha agerat ”springpojke” mellan mötesdeltagarna i morbroderns Stockholmsvåning och amerikanska ambassaden men möjligen är det bara ett rykte.

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


Igår gick AfD bakåt i det tyska förbundsdagsvalet och därmed går det att konstatera att Europas samlade högerpopulister och högerradikaler har gått bakåt i samtliga europeiska val som hittills har ägt rum under pandemins andra år

Högerradikala AfD gick bakåt från 12,6% till 10,4% i gårdagens tyska förbundsdagsval medan vänsterradikala Die Linke, som en gång i tiden erhöll över 11% (i 2009 års förbundsdagsval) ser ut att misslyckas med att uppnå den 5%-spärr som gäller för att ta plats i det tyska parlamentet.

AfD är dock fortsatt det enskilt största partiet i Sachsen och Thüringen och även i stora delar av storstaden Dresden gjorde partiet bra ifrån sig med 18-19%. F d Karl-Marx-Stadt, som Chemnitz hette under DDR-tiden, är symboliskt nog nästan den enda röda (SPD-)ön som är kvar i just Sachsen. AfD är också det näst största partiet i större delen av f d DDR och lyckades bl a uppnå 17% i stadsdelen Marzahn i huvudstaden Berlin. Även i vissa delar av det katolska Sydtyskland gick det relativt bra för AfD med resultat som ibland pendlar mellan 12-14%. Tysklands gamla högerextrema parti NPD erhöll slutligen endast 0,1% i gårdagens val.

Igår var det inte bara det tyska högerradikala partiet AfD som gick bakåt i den tysktalande världen utan även det österrikiska högerpopulistiska partiet FPÖ i lokalvalet i Graz, som ägde rum i skuggan av det tyska förbundsdagsvalet, d v s i Österrikes näst största stad där Österrikes (reformerade) kommunistparti KPÖ i stället gick framåt rejält och t o m blev det största partiet.

Det var just i den utpräglade arbetarstaden Graz (d v s ”Österrikes Göteborg”) som FPÖ ”skrällde” en gång i tiden i 1978 års val och erhöll hela 25% av rösterna (ett rekordresultat som partiet sedan slog 1998 genom att erhålla nästan 27%) på samma sätt som att det var i Dreux som franska Fronten (d v s Front national, d v s dagens RN) en gång skrällde 1983 genom att erhålla 17%, d v s FPÖ:s valnederlag i Graz är därmed ganska så symboliskt.

Därmed har de högerpopulistiska partierna gått bakåt i samtliga val i Europa hittills i år och under det andra pandemiåret inklusive det annars ständigt växande och till synes alltid framgångsrika svenska SD. Under det första pandemiåret var det mer oklart om Europas högerpopulister och högerradikaler skulle ”tjäna” på pandemin eller ej men nu står det i det närmaste klart att de har förlorat på densamma:

ett urval av europeiska val som har ägt rum under 2021 där olika högerpopulistiska och högerradikala partierna har gått bakåt:

AfD i det tyska förbundsdagsvalet: 10,4% (-2,1%)

SD i svenska kyrkovalet: 7,79% (-1,48%)

LDPR i ryska dumavalet: 7,55% (-5,59%)

FrP i norska stortingsvalet: 11,6% (-3,6%)

PVV i nederländska representanthusvalet: 10,8% (-2,3%) (dock gick FvD framåt i detta val på bekostnad av PVV, så FvD blir väl ”undantaget som bekräftar regeln”)

RN i franska regionvalet: 19,02% (-8,71%)

Historien om när Bruno Liljefors tilldelades A.H.:s stora konstpris som dessutom delades ut av Sverigevännen Göring

Den märkliga historien om när Bruno Liljefors tilldelades A.H.:s stora konstpris som dessutom delades ut av Sverigevännen Göring:

Att ett flertal svenskar var mäkta populära i Nazi-Tysklands (arieserade) kulturliv har ju varit känt sedan länge: 

Inom populärkulturen var ”Karlstads stora dotter” Zarah Leander (som t o m fick sjunga för A.H.) den största populärmusikikonen av dem alla vars talrika hitsånger sägs ha sjungits av både lägerfångar och lägervakter i de tyska koncentrationslägren (d v s så otroligt populär var ”Die Leander” innan och under kriget om nu denna uppgift stämmer), i filmens värld var både Leander och Kristina Söderbaum två av de allra största stjärnorna, inom operans och konstmusikens värld gjorde Kungl. Operans blivande chef Set Svanholm (som t o m fick sjunga för A.H.) liksom Jussi Björling (som bl a sjöng för nazitopparna på det påkostade 2-årsjubiléet av den tyska invasionen av Danmark och Norge i Berlin den 9 april 1942 och ropades in hela femton gånger efter att det reguljära konsertprogrammet var över – dock ska hans landsmaninna Leander ha slagit det – hon ska ha ropats in osannolika 30 gånger efter en fullkomligt bejublad konsert i Berlin som doktor Goebbels m fl nazistledare närvarade på) enorm succé och inom litteraturen var både Verner von Heidenstam, Sven Hedin och Selma Lagerlöf oerhört populära och så till den grad att bl a ”Herr Arnes penningar” distribuerades gratis i massupplaga (på tyska) till de tyska Wehrmacht-soldaterna vid de olika fronterna (OBS: frågan är väl dock hur många av de tyska soldaterna som ens orkade bemöda sig om att läsa om 1500-talets bohuslänningar mellan det eviga ”pangandet” och ”fajtandet”…).

Mindre känt är nog dock att svenska konstnärer också älskades och hyllades i Nazi-Tyskland och särskilt gällde det Bruno Liljefors som på Reichsjägermeister Hermann Görings stora internationella jakt(konst)utställning i Berlin i november 1937 tilldelades det finaste priset av dem alla – ”der grosse Preis Adolf Hitlers”.

Fler verk av Liljefors visades enligt uppgift på utställningen i Berlin än någonsin tidigare utanför Sveriges gränser (d v s fram tills dess) och Liljefors var så populär i Nazi-Tyskland att Göring personligen hade skrivit förordet till den tyska översättningen och upplagan av dennes bästsäljande bok ”Det vildas rike”.

I den svenska paviljongen i Berlin visades även fotografier, teckningar, skulpturer och tavlor av bl a Bengt Berg, Axel Borg, Carl Skånberg, Helmer de Verdier, Leander Engström, Axel Sjöberg, Albert Engström, Bror Hjorth, Arvid Knöppel och Rolf Mellström och Sveriges paviljong tilldelades som helhet staden Berlins finaste pris Ehrenpreis der Stadt Berlin (medan den polska paviljongen vann utställningens förstapris). 

De olika tavlorna och konstverken liksom andra föremål som ställdes ut med jakttema såsom en ståtlig krona från en hjort som ”kraftkarlen” Karl XI en gång i tiden hade nedlagt hade lånats ut av bl a Livrustkammaren, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Thielska galleriet. Jägmästare Folke Broomé var sedan den som stod för det (natur)vetenskapliga innehållet i svenskarnas fullmatade paviljong – Broomé stod bakom en omfattande geografisk-statistisk översikt över de svenska djuren (d v s vilka de var, hur många de uppskattades vara, hur de betedde sig och var någonstans de bodde i landet).

Sveriges paviljong ska ha varit den största efter värdlandets paviljong och hela 28 personer ingick i det utskott som hade stått bakom den svenska paviljongen – det största antalet av alla deltagande länders olika utskott vilket väl skvallrar om vilka resurser Sverige som land hade lagt ned för att kunna delta i denna (nazi)tyska utställning och därmed skänka heder och ära åt den dåtida svenska konstvärlden.

Utskottet leddes slutligen av greve Oscar Douglas och utställningen bevistades bl a av den högerextrema greven Clarence von Rosen och arvfursten Gustaf Adolf, d v s vår nuvarande konungs pro-nazistiske far, liksom av ett flertal pro-tyska brittiska aristokrater. Samma dag som Göring öppnade utställningen bjöds de finaste gästerna (läs: furstarna och adelsmännen och deras fruar, såvida de ens hade följt med till Berlin) på en överdådig privat lunch med Göring och bl a var just Bernadotte:arnas Gustaf Adolf en av dessa hedersgäster tillsammans med bl a lord Halifax.

Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten

Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.


Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.


Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.


Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.


Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.


Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.


När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.


Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.


År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.


Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.


Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.


Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.


Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.

Idag för 78 år sedan den 31 januari 1943 kapitulerade den tyska 6:e armén i Stalingrad och därmed föddes de svenska ”roddarna”

Idag för 78 år sedan den 31 januari 1943 kapitulerade den tyske fältmarskalken von Paulus och den tyska 6:e armén innefattandes kring 100 000 man i den då smällkalla ruinstaden Stalingrad som vid det laget i det närmaste badade i blod och var översållad av lik efter ett förintelseliknande slag som hade pågått ända sedan augusti 1942 och därmed vände kriget även i Europa efter att kriget också hade vänt i Afrika (genom slaget vid el-Alamein) och i Asien (genom slaget vid Midway) året dessförinnan:


Slaget om Stalingrad var i mångt och mycket vändpunkten för den svenska extremhögern och för den pro-nazityska opinionen i Sverige – därefter gick det mer eller mindre utför för de öppet nazistiska partierna vilka året därpå utsattes för ett förödmjukande valnederlag – sammanlagt knappt 15 000 röster avlades på de svenska nazistpartierna i 1944 års andrakammarval. Det skulle sedan dröja hela 54 år innan den svenska extremhögern lyckades kapa åt sig mer än 15 000 röster i ett svenskt riksdagsval vilket skedde därefter först 1998 när SD erhöll närmare 20 000 röster.


Den pro-nazityska s k överklassnazistiska föreningen Riksföreningen Sverige-Tyskland, som 1938 hade räknat runt 400 prominenta grundademedlemmar och som 1942 kunde skryta med närmare 4500 medlemmar när Axelmakterna stod på höjden av sin makt efter att Japanska imperiet hade besegrat samtliga västerländska kolonialmakter i Asien (utom neutrala Portugal) på slagfältet ”på löpande band” medan Tyskland och Italien dominerade större delen av den europeiska kontinenten, tappade närmare 1000 medlemmar 1943 och än fler året därpå då den en gång så inflytelserika föreningen som fram tills 1942 kunde räkna långt över 200 direktörer, ett 40-tal präster, ett 50-tal höga jurister, 100-tals officerare, ett försvarligt antal kulturpersonligheter och ”kändisar” (författare, musiker, konstnärer, skådespelare o s v) samt ett 60-tal docenter och professorer bland sina medlemmar i stort sett smälte bort.


I ”folkmun”, d v s bland s k ”vanligt folk” i dåtidens Sverige, kallades särskilt Riksföreningen Sverige-Tysklands s k ”överklassnazister” som lämnade föreningen efter von Paulus kapitulation den 31 januari 1943 för ”roddare” och flera av dessa opportunistiska socialgrupp ett-”roddare” skulle sedan framåt krigsslutet t o m ”återfödas” som pro-allierade och under efterkrigstiden fr a göra allt de kunde för att skamlöst sudda i, manipulera och ljuga om sina biografier och CV:n så att ingen skulle få veta att de en gång i tiden och just innan den 31 januari 1943 hade stöttat Nazi-Tyskland och Axelmakterna.