Kategori: psykisk ohälsa

Ny studie visar att de utlandsadopterade mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de förstnämnda växer upp inom landets mest högutbildade och förmögna höginkomsttagarskikt

En ny komparativ registerstudie undersöker förekomsten av diagnosticerad psykisk sjukdom bland över 21 500 utlandsadopterade och närmare 43 000 invandrare som anlände till Sverige som barn (mellan 0-14 år). 

Hypotesen bakom studien är att svåra upplevelser i ursprungslandet i tidig ålder liksom detta med att invandra till Sverige som barn (och inte i sena tonåren eller som vuxen) kan sätta negativa spår i psyket senare i livet. Studien är den första i sitt slag som jämför adopterade med invandrare som ankom till landet som barnmigranter.

Båda grupperna har det gemensamt att de har utomeuropeisk bakgrund och att de båda ankom till landet som barn och de båda grupperna jämförs med över 1 610 000 majoritetssvenskar. Samtliga undersökta individer är födda någon gång mellan 1972-1990.

Till att börja med föreligger det mycket stora skillnader mellan de båda undersökta grupperna vad gäller klassbakgrund:

Över 60% av de adopterade har växt upp med (adoptiv)föräldrar som tillhör de två högsta inkomstgrupperna att jämföra med endast 6,4% av invandrarna som ankom som barn till Sverige. Nästan 64% av de sistnämnda har i stället omvänt växt upp med (invandrar)föräldar som uppvisar den allra lägsta inkomstnivån i landet och de har mestadels växt upp i miljonprogramsområdena.

Studien visar att de utomeuropeiska adopterade är allra mest drabbade av psykisk ohälsa och därefter följer de utomeuropeiska invandrarna som ankom till Sverige som barn och sist kommer sedan majoritetssvenskarna.

Tidigare studier har visat att de utlandsadopterade mår sämre än de (inrikes födda infödda majoritets)svenska adopterade och nu går det att konstatera att de utlandsadopterade även mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de sistnämnda växer upp i fattigdom i miljonprogramsområdena.

Varför de utlandsadopterade mår sämre än både de svenskadopterade (som de delar biologisk-juridiska familjeomständigheter med) och invandrarna (som de delar ursprung och utseende med) trots att de fick det allra bäst under barndomen och uppväxten rent socioekonomiskt och materiellt sett är det dock ingen som vet.

Ju högre upp i samhällshierarkin ett barn växer upp inom desto bättre går det normalt för personen ifråga som vuxen och desto bättre mår personen dessutom både fysiskt och psykiskt men de utlandsadopterade är då det stora undantaget från den regeln. Majoritetssvenskar som växer upp under samma mycket välmående materiella förhållanden som de adopterade har gjort klarar sig t ex generellt mycket bra som vuxna och mår också överlag mycket bra.

Det är 2,33 gånger vanligare att adopterade är diagnosticerade med psykisk sjukdom och 1,91 gånger vanligare att invandrarna, som ankom till Sverige som barn, är det i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

De som adopterades i äldre ålder är särskilt drabbade – t ex är det hela 4,56 gånger vanligare att adopterade som anlände till Sverige när de var 5 år gamla eller äldre än så drabbas av psykisk sjukdom jämfört med majoritetsinvånarna. En sådan ålderseffekt hittas dock inte bland de utrikes födda som invandrade till Sverige innan de var 14 år gamla. Dock har män som invandrade till Sverige som barn en högre risk än kvinnor som invandrade till Sverige som barn att utveckla psykisk sjukdom senare i livet.

I båda grupperna är det de som har bakgrund i subsahariska Afrika som är allra mest drabbade och bland de adopterade följer sedan att ha bakgrund i MENA-regionen och bland invandrarna att ha bakgrund i Latinamerika.

Att komma till och växa upp bland och inom SACO-kollektivet, det översta skiktet och socialgrupp ett såsom merparten av de adopterade har gjort utgör m a o inte ett skydd för dem mot att utveckla psykisk sjukdom senare i livet. 

Flertalet av de undersökta invandrarna från utomeuropeiska länder har omvänt anlänt till och växt upp i de fattiga miljonprogramsområdena med överlag mycket fattiga föräldrar men ändå har de klarat sig bättre än de adopterade vad gäller psykisk (o)hälsa.

Det ska också sägas att utomeuropeiska invandrare som ankommer till Sverige som barn och särskilt innan skolstart och åtminstone innan tonåren klarar sig betydligt bättre i utbildningssammanhang än tonårsinvandrarna och vuxeninvandrarna. Samtidigt uppvisar de utomeuropeiska adopterade som grupp tyvärr en förhållandevis låg utbildningsnivå – d v s mycket höga procentandelar av de utlandsadopterade misslyckas helt enkelt i skolan av olika anledningar. 

Sammantaget innebär detta att de adopterade med utomeuropeisk bakgrund inte bara mår sämre än invandrarna med utomeuropeisk bakgrund som ankom till landet som barn trots att de förstnämnda har växt upp med Sveriges högst utbildade, högst avlönade och mest förmögna (adoptiv)föräldrar medan de sistnämnda har växt upp i ”Orten” med landets fattigaste och mest utsatta (invandrar)föräldrar. Det går nämligen också paradoxalt nog mer eller mindre lika bra/dåligt för båda dessa grupper i utbildningssammanhang trots de adopterades fördelar och invandrarnas nackdelar.

Att både adopterade och invandrare mår sämre än majoritetssvenskarna är ju inte förvånande medan skillnaden mellan de två undersökta grupperna kan handla om det (psykiska) skydd som invandrarbarnen trots allt får och har genom att de växer upp med sina biologiska föräldrar i miljonprogramsområdena där flertalet invånare är som dem själva (utseendemässigt liksom klassmässigt) medan de adopterade växer upp med majoritetssvenska adoptivföräldrar (som inte ser ut som dem själva) i kraftigt segregerade majoritetssvenska områden och sammanhang där de även mestadels är isolerade från varandra. 

Ännu en förklaring kan vara att de adopterade har en helt annan bakgrund i ursprungsländerna: Medan påtagligt många utomeuropeiska invandrare i ”Orten” som proletariseras massivt vud ankomsten till Sverige tillhörde medelklassen och ibland t o m överklassen i hemländerna så kommer flertalet adopterade som hamnar i socialgrupp ett i Sverige ursprungligen från arbetarklassen och ibland t o m från underklassen i sina födelseländer.

Fortsatt mycket stora klyftor i Stor-Stockholm enligt en ny folkhälsorapport och särskilt gäller det mellan utomeuropéerna och majoritetsinvånarna

DN:s Kajsa Sjödin skriver idag om Region Stockholms stora folkhälsorapport, som undersöker hälsan hos invånarna i huvudstadsregionen/Stockholms län, och bl a visar denna rapport att invånarna med utländsk bakgrund i miljonprogramsområdena lider mest av psykisk ohälsa.

Samtidigt är det majoritetsinvånarna i de välbärgade stadsdelarna (läs: den historiska innerstaden/stenstaden + villa/radhusområdena) som får mest hjälp inom vården vad gäller psykisk ohälsa och som uppvisar den högsta andelen psykiatriska diagnoser.

Minoritetsinvånarna i Stor-Stockholms miljonprogramsområden ”konsumerar” helt enkelt mindre vård än majoritetsinvånarna i de välbärgade områdena och de har mindre ofta diagnoser än de sistnämnda samtidigt som de mår sämst. En förklaring kan vara att i de allra flesta utomeuropeiska länder och kulturer är psykisk ohälsa och diagnoser rörande psykisk ohälsa tabu och oerhört stigmatiserande och en annan förklaring kan handla om ojämlikhet och diskriminering inom vården.

Rapporten visar vidare att den femtedel av invånarna i huvudstadsregionen som har det allra sämst, varav de allra flesta har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, fortsätter att halka efter och de fattigaste storstockholmarnas medianinkomst har tyvärr inte ökat alls. Bland de 20 procenten med lägst inkomst har medianinkomsten i reala termer minskat från 94 000 till 93 000 mellan år 2002-17 medan inkomsten har ökat okej eller rejält bland alla andra grupper sedan 00-talet. Risken att dö i förtid är hela 5,7 gånger högre bland denna femtedel än bland den femtedel av storstockholmarna som uppvisar en hög inkomst.

Tyvärr visar rapporten dessutom att hela 20% av alla 20-25-åringar i Stockholms län numera saknar en gymnasieexamen och de allra flesta av dem har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund och har växt upp i och bor och lever i miljonprogramsområdena. Det är tyvärr denna mycket stora grupp av unga vuxna, som har misslyckats redan i grundskolan, som i huvudsak stod bakom det blodigaste året i svensk historia under fredstid under ”pandemiåret” 2020 när fler människor än någonsin tidigare sedan det sista kriget mot Norge avslutades 1814 sköts till döds eller skottskadades.

Andra stora skillnader som kan utläsas i rapporten är att invånarna med utomeuropeisk bakgrund rör sig fysiskt-kroppsligt allra minst (34%) att jämföra med Stor-Stockholms majoritetssvenskar (62%) och många av utomeuropéerna sitter stilla mer än 10 timmar per dygn. 50% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund lider också av fetma att jämföra med 40% av majoritetsinvånarna.

https://www.dn.se/sthlm/farre-far-hjalp-for-psykisk-ohalsa-i-omraden-dar-behovet-ar-som-storst

”Det är fler personer i områden med lägre välfärd som upplever att de lider av psykisk ohälsa än i områden med högre välfärd. Trots det är det färre personer i utsatta områden som får hjälp för psykiska problem.”

(…)

”Att det finns en ojämlikhet i vårdkonsumtionen är enligt rapporten inte nytt, men för första gången görs en jämförelse mellan upplevd psykisk ohälsa, och hur många som har fått en diagnos.

– Vi har sett skillnader mellan olika områden men vi har aldrig kunnat jämföra det med ett mått på psykisk ohälsa i området, säger Christina Dalman, enhetschef för CES.”

(…)

”Trots det spelade inte de faktorerna in när det gäller hur många som fick en diagnos gällande psykisk ohälsa, det var inga större skillnader mellan olika bostadsområden. Bland ungdomar var det istället fler från mer välbärgade områden som fick en diagnos under 2018. Rapporten kartlägger inte hur många som söker vård för psykisk ohälsa, men resultatet kan enligt Christina Dalman vara en indikator.

– Jag tror att det handlar om att man i vissa grupper inte söker hjälp, säger hon.”

Siffror visar att barn till utomeuropeiska föräldrar diagnosticeras med adhd i långt mindre utsträckning än majoritetssvenska barn

Siffror baserade på (Socialstyrelsens) registerdata visar att barn till fr a utomeuropeiska föräldrar diagnosticeras med adhd i långt mindre utsträckning än majoritetssvenska barn och särskilt gäller det de s k ”andragenerationsbarnen” som bor och lever i miljonprogramsområdena.

En hypotes handlar om att dessa barn inte utreds i samma utsträckning inom vården och antingen p g a diskriminering eller p g a rädslan för att stigmatisera ”Orten-barnen” ytterligare. En annan hypotes säger att det är tabu med psykisk ohälsa och diagnoser i de allra flesta utomeuropeiska länder och kulturer och att landets föräldrar med utomeuropeisk bakgrund därför tenderar att avstå från att söka hjälp och att uppsöka vården:

”– Det är väldigt tydligt att det är en stor skillnad här. Vår tolkning är att dessa barn inte kommer på utredning, får en diagnos och eventuellt får den medicin de behöver. Obehandlad adhd kan utgöra en risk för till exempel självmord, missbruk och svårigheter att fullfölja en utbildning, säger Peter Salmi.”

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/barn-med-utlandsfodda-foraldrar-far-mer-sallan-sin-adhd-diagnos?fbclid=IwAR0kC_UUBpUxQODdsPAV5ELGzGYXlQDJ1tTzHpQjninZ3hfKBcKXqhZohdg

”Adhd-diagnos ställs bara hälften så ofta på barn med två utlandsfödda föräldrar som på barn med föräldrar födda i Sverige, visar Socialstyrelsens siffror.

En obehandlad adhd kan leda till stora problem med skolan och öka risken för kriminalitet och missbruk, menar experter.

SVT har tagit fram Socialstyrelsens siffror för alla barn med adhd som är födda 1989-2011. De visar att adhd-diagnos ställs hälften så ofta på barn med två utlandsfödda föräldrar som på barn med föräldrar födda i Sverige.

– Studien visar att det finns en skillnad helt klart, säger Peter Salmi utredare inom psykiatri på Socialstyrelsen. Resultatet i studien ser likadan ut i såväl särskilt utsatta områden, som i övriga delar av landet. Eftersom föräldrarna måste godkänna att barnet ska utredas för adhd så är deras inställning helt avgörande.

Överläkaren MaiBritt Giacobini, specialist på barn- och ungdomspsykiatri, har flera års erfarenhet av arbete med barn och unga i särskilt utsatta områden i Stockholm.

– Det jag ser idag är ungefär som det var bland svenskfödda föräldrar på 80- och 90-talet, säger hon. Socialstyrelsens siffror är från 2018 och kommer att uppdateras under våren.

Utredaren Peter Salmi menar att de fortsatt kommer se ut på samma sätt.

– Det här är inga samband som förändras över en natt. Det är väldigt tydligt att det är en stor skillnad här. Vår tolkning är att dessa barn inte kommer på utredning, får en diagnos och eventuellt får den medicin de behöver. Obehandlad adhd kan utgöra en risk för till exempel självmord, missbruk och svårigheter att fullfölja en utbildning, säger Peter Salmi.”

Studie om förekomsten av schizofreni bland adopterade indikerar att en av orsakerna kan vara rasdiskriminering

Överrisken att diagnosticeras med och vårdas för schizofreni bland utlandsadopterade från Östafrika och Latinamerika är hög och kan bl a bero på erfarenheter av rasdiskriminering:


För några år sedan publicerades en registerstudie i en akademisk tidskrift som undersökte förekomsten av att diagnosticeras med schizofreni bland utlandsadopterade från Östafrika och Latinamerika respektive bland invandrare från Östafrika och Latinamerika vilka i båda fallen är födda mellan 1972-88.


De adopterade befanns i hög grad komma från en mycket god socioekonomisk bakgrund att jämföra med invandrarna – t ex uppvisade närmare 60% av invandrarna från Östafrika och närmare 40% av invandrarna från Latinamerika den lägsta inkomstnivån medan endast mellan 5-6% av båda dessa invandrargrupper hittades i den högsta inkomstkategorin. Över 26% av de adopterade från Östafrika och över 21% av de adopterade från Latinamerika hittades i sin tur i den högsta inkomstkategorin.


Resultatet visade att de adopterade från Östafrika uppvisade den högsta överrisken att ha diagnosticerats med och vårdats för schizofreni – det handlade om en överrisk på närmare 6 gånger jämfört med majoritetsbefolkningen – och för de adopterade från Latinamerika var överrisken över 3 gånger jämfört med majoritetsinvånarna. Även bland invandrarna från Östafrika och Latinamerika fanns en förhöjd risk men den var dock inte lika hög som bland de adopterade vilka förvånade då de adopterade har det så mycket bättre rent socioekonomiskt än invandrarna.


Det som gör denna studie unik i ett svenskt forskningssammanhang är att den reflekterar kring att erfarenheter av rasdiskriminering kan vara en av orsakerna till att de adopterade uppvisar en så hög förekomst av denna allvarliga diagnos.

Två nya studier visar att de utlandsadopterade fortsätter att vara den grupp som lider av självskadebeteenden och psykisk ohälsa samt begår självmord eller försöker begå självmord allra mest proportionellt sett

I år har två nya studier publicerats i två akademiska tidskrifter som undersöker internationellt adopterades psykiska ohälsa och suicidbeteende i Sverige – ”Risk of eating disorders in international adoptees: A cohort study using Swedish national population registers” som M Strand, R Zhang, L M Thornton, A Birgegård, B M D’Onofrio och C M Bulik står bakom samt ”Increased risk of suicidal behaviour in non-European international adoptees decreases with age. A Swedish national cohort study” som Anders Hjern, Jesús Palacios, BoVinnerljung, Helio Manhica och Frank Lindblad står bakom.


Den första studien visar bl a att utlandsadopterade i Sverige födda mellan 1979-2005 uppvisar den högsta proportionella förekomsten av ätstörningar och andra typer av självskadebeteenden riktade mot den egna kroppen än någon annan grupp samtidigt som de adopterades (adoptiv)föräldrar uppvisar den högsta utbildningsnivån jämfört med andra föräldragrupper. Närmare 9% av de adopterade kvinnorna och 6% av de adopterade männen uppvisade även allvarliga psykiatriska diagnoser. I studien, som bygger på registerdata, ingår även en enkätundersökning som indikerar att utlandsadopterade är den grupp som är minst nöjd med hur de ser ut rent kroppsligen.


Den andra studien utgår ifrån att tidigare studier har visat att både självmordsförsök och genomförda självmord är 3-4 gånger vanligare bland utlandsadopterade i Sverige än bland andra demografisk grupper och både bland invånare med svensk och utländsk bakgrund. Studien visar att de adopterade fortsätter att vara den grupp i Sverige som både försöker begå och begår självmord allra mest samtidigt som risken går ned med åldern men att utplaningen är mindre tydlig än bland andra grupper vilket indikerar att de adopterade fortsätter att försöka begå eller begå självmord även i medelåldern. Adopterade födda under 1970-talets första hälft och som anlände till Sverige i senare ålder uppvisade en särskilt stor risk att försöka begå eller begå självmord.


3,9 personer per 10 000 invånare har begått självmord bland de tidiga 70-talist-adopterade att jämföra med 1,3 bland både majoritetsinvånarna och invandrarna och vad gäller självmordsförsök har exempelvis 40,7 personer per 1000 invånare försökt begå självmord bland de adopterade 80-talisterna att jämföra med 18,7 av majoritetsinvånarna och 24,3 av invandrarna.


Båda studierna skriver slutligen att de nedslående och oroväckande utfallsresultaten antagligen beror på en kombination av faktorer som rör tiden innan adoptionen, genetiska dispositioner och det faktum att de adopterade ser annorlunda ut fysiskt-kroppsligt samtidigt som det är paradoxalt att deras (adoptiv)föräldrar är de mest högutbildade föräldrarna som också uppvisar de högsta inkomsterna i landet.


Över en tredjedel av de utlandsadopterade har exempelvis (adoptiv)föräldrar som tillhör den allra översta inkomstgruppen att jämföra med kring 20% av den majoritetssvenska befolkningen i stort och endast 6% av invandrarbarnen medan omvänt endast 10% av de adopterade har växt upp med föräldrar som är låginkomsttagare att jämföra med 17% av majoritetsinvånarna och hela 43% av invandrarbarnen.

De predatoriska kreditbolagen som kändisarna stöttar leder till självmord

SvD:s näringslivsbilaga har under de senaste veckorna kartlagt, avslöjat och (med rätta) hängt ut ett (tyvärr mindre) urval av de s k (tyvärr alltför framgångsrika) influencers och (tyvärr alltför älskade) kändisar som gör reklam för de predatoriska kreditbolagen via sina Instagram-konton, i sina poddar, på Facebook, på Youtube och på sina bloggar och hemsidor såsom Alex Schulman, Amanda Schulman, Calle Schulman, Isabella Löwengrip, Carolina Gynning, Ida Warg, Margaux Dietz, Daniel Redgert, Alexandra Nilsson och Katrin Zytomierska (att många av dem är antirasister och feminister och står upp för ”Orten”, invandrarna, minoriteterna och flyktingarna liksom för den utomvästerländska världen och att många av dem är positiva förebilder för 100 000-tals och åter 100 000-tals ”småtjejer”, ”tonårsbrudar” och unga kvinnor är s a s ”en annan femma” liksom att bolagens aktieägare och riskkapitalister vill ha tillbaka sina pengar och fr a få vinstutdelning på sina investeringar) och nu har turen kommit till kreditbolagens offer:

91913819_10157330246235847_7361776414397300736_n.jpg
Idag träder Håkan Halvardsson fram i SvD:s näringslivsbilaga och berättar om sin skuldsatte son Sonny, som i höstas begick självmord av skam och förtvivlan vid 26 års ålder:
 
”– Han hade hela livet framför sig, säger pappa Håkan Halvardsson.
 
Sonny sköt likt allt fler svenskar betalningarna på framtiden – och levde ett liv på kredit.
 
Det livet tog slut i höstas.
 
När Stockholmspolisen bröt upp dörren hittades Sonny död i badrummet. Han hade tagit sitt liv när skulderna blivit ohanterliga.
 
– Det fanns en maträkning kvar i lägenheten när de hittade honom. Han köpte till och med mat på kredit, säger Håkan Halvardsson.
 
Sonny blev 26 år.
 
I lägenheten satt lånefakturorna prydligt insorterade i pärmar när familjen kom. Sonny hade betalat alla sina räkningar i tid och fick aldrig några betalningsanmärkningar.
 
Håkan Halvardsson har varit polis i 40 år innan pensioneringen och är van att ta del av andra människors livsöden. Men när han och dottern satte sig ner för att gå igenom vad som hänt Sonnys sista tid fick de en chock.
 
Där fanns räkningar från C Finance, Ferratum, , Intrum, Klarna, Lendify, Norwegian Bank, Svea Ekonomi och Qliro – insatta i kronologisk ordning.”
 
(…)
 
”Sonny jobbade i kundtjänsten för en butikskedja och fick ut ungefär 15 000 kronor i månaden efter skatt. Ändå hade han beviljats lån på nästan 400 000 kronor från flera lånebolag i olika omgångar.
 
Miniräknaren stannar på 378 785 kronor när de kända skulderna summeras.
 
Familjen är starkt kritiska till hur lånebolagen agerat. De bestämde sig för att berätta öppet om Sonnys död efter att ha läst SvD:s granskning Kreditkriget – en artikelserie om bolagen som har som affärsidé att få sina kunder att handla på kredit och leva på lånade pengar.”

Om ras- och vithetsfrågor inom den svenska psykolog- och psykoterapeutbranschen

Psykologen och psykoterapeuten Kristina Lindstrand skriver i senaste numret av tidskriften Modern Psykologi om vikten av psykologisk kunskap om ras och vithet (bland just psykologer och terapeuter) i en globaliserad värld och inte minst i ett alltmer mångfaldspräglat och (rasligt) heterogent Sverige samtidigt som den svenska psykolog- och psykoterapeutbranschen är påtagligt homogen:
 
 
”På de europeiska psykoterapeutkonferenserna är nästan alltid alla deltagare vita. På svenska Psykoterapimässan 2018 medverkade endast vita personer. Psykologiska institutioner och lärosäten har nästan bara vit personal och inte förrän de senaste åren har frågor om makt och rasifiering i psykologi och psykoterapi börjat väckas.
 
År 2018 är psykologi, mångfald och rasrelationer mer aktuellt än någonsin. I det svenska offentliga rummet blir en multikulturell blandning av människor alltmer synlig. Framtida psykologer och psykoterapeuter kommer att möta klienter som representerar en mer mixad svensk befolkning än vad tidigare generationer gjort.”
 
(…)
 
”Ordet ras har länge varit tabu i Sverige och är borttaget i den svenska diskrimineringslagen av anti-rasistiska skäl. FN har kritiserat detta beslut utifrån en risk att försvåra och förbise registrering av diskriminering som drabbar människor av olika hudfärg och utseenden.”
 
(…)
”Efter #MeToo 2017 föddes #NoStranger i Sverige – ett upprop av 9 000 internationellt adopterade som vill skapa uppmärksamhet kring den vardagsrasism de upplever. Afrosvenskar är exempelvis den minoritet som drabbas av flest antal hatbrott per år utifrån afrofobi, visar aktuell statistik från Brottsförebyggande rådet. I forskning från Mångkulturellt centrum 2014 visades att svarta personer diskrimineras mest inom svenskt utbildningsväsende och arbetsmarknad, oavsett utbildningsnivå och samhällsklass. Resultatet stämmer överens med liknande undersökningar från hela västvärlden.”
 
(…)
 
”Rasism mot icke-vita, med eller utan eller annan religion, är ett tema som dagligen kommer upp i medierna och i diverse debatter. Men vad innebär det egentligen att vara vit och född av vita föräldrar? Den frågan är ganska outforskad i Sverige, men i amerikansk och annan engelskspråkig forskning har frågan om vita privilegier och rasifiering pågått länge.
 
Forskningstradition kritisk ras- och vithetsforskning har nu så smått även börjat synas i den svenska forskningslitteraturen. 2017 gavs boken ”Ras och vithet: Svenska rasrelationer i går och i dag” ut av lektor Tobias Hübinette på förlaget Studentlitteratur. Boken ger en bred överblick över svensk samtida ras- och vithetsforskning.
 
Vita svenskar utgår ofta ifrån den egna hudfärgen som normalitet och funderingar kring vithet och privilegier dyker kanske upp någon gång i livet. ”Kulturkompetent” psykologi och psykoterapi i Sverige har ofta inneburit att vita personer tillsammans funderat kring hur kulturella skillnader påverkar ”andra” i den svenska miljön, många gånger utan att explicit ta upp frågan och utforska tillsammans med klienter.
 
Tvillingfälten ”ras- och vithetsforskning”, som fick sitt genombrott under 1980-talet, utforskar hur vithet påverkar samhällsstrukturer, psykologi och mänskliga relationer. Majoriteten av forskningen kommer från USA, där den har fått fäste inom alla vetenskapliga discipliner.”
 
(…)
 
”De två kanske mest välkända psykologiska begreppen inom vithetsforskning är ”white privilege” och ”white fragility”. ”White privilege” – ett begrepp som myntades av kvinnoforskaren Peggy McIntosh 1988 – är en generell beskrivning av privilegier för vita, som ger fördelar vid utbildning, boende, arbete, yttrandefrihet, ekonomiska möjligheter och representation. ”White fragility” kallas den psykologiska känslighet som uppstår vid utforskande av ”white privilege”. Ras- och vithetsforskaren Robin DiAngelo skapade termen 2011, utifrån sina studier som visar att samtal om ”white privilege” ofta skapar negativ stress och väcker affekter som ilska, förnekande, skuld och skam.”
(…)
 
”För att förstå sig själv och andra bättre har Judy Ryde, som länge arbetat med gruppsamtal, skapat en cirkulär white awareness-modell som består av fem generella intellektuella och känslomässiga utvecklingsfaser. Faserna kan vara konstant låsta i ett läge under livet eller utvecklas stegvis och livslångt, utifrån olika mänskliga förutsättningar och erfarenheter:
 
1) ”Färgblindhet” och/eller förnekelse.
2) Ökad kunskap om hur vithet historiskt medfört förtryck och rasifiering.
3) Fördjupad känslomässig medvetenhet utifrån skuld och skam.
4) Integrering av kunskap och känsla, samt förståelse kring hur strukturell rasifiering påverkar vita och svarta systemiskt idag.
5) Handlingskraft för att själv bidra till förändring.”

De barn och unga som mår sämst får minst hjälp mot psykisk ohälsa

En ny rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin visar att de barn och ungdomar som högst sannolikt mår allra sämst och far mest illa i Stor-Stockholm, d v s barn och unga med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena, är de som får minst hjälp mot psykisk ohälsa från primärvården medan de majoritetssvenska barnen och ungdomarna som växer upp med högutbildade höginkomsttagarföräldrar i välbärgade områden får mest hjälp:
 
 
”I fjol fick 12 600 barn och ungdomar i Stockholms län hjälp mot psykisk ohälsa från primärvården. Men stödet når inte ut jämnt över länet, fler får stöd i välbärgade områden än i utsatta förorter.”
 
(…)
 
”Till exempel har drygt 4 procent av Lidingös 0–18-åringar gjort minst ett besök inom första linjen medan det var mindre än 0,5 procent i Rinkeby-Kista. Detta antyder, enligt uppföljningsrapporten, att det finns stora mörkertal av barn i behov av hjälp, vilket även tillgänglig forskning visar.”
29432564_10155516585925847_3708180772302094336_n.jpg
 
OBS: Naturligtvis går det också att må dåligt med föräldrar som aldrig är hemma och alltid jobbar, som ständigt är på resa runtom i landet eller utomlands och som är permanent karriärstressade och ständigt på jakt efter att tjäna ännu mer pengar.

Även de utlandsadopterade som är födda på 1990-talet uppvisar en extremt hög förekomst av psykisk ohälsa

I dagarna har danska Nationale Forsknings- og Analysecenter for Velfærd publicerat en rapport (”At vokse op som adopteret i Danmark”) som bl a visar att även de yngre utlandsadopterade (d v s de som är födda på 1990-talet) tyvärr är kraftigt överrepresenterade vad gäller att erhålla en psykiatrisk diagnos och vad gäller att utveckla psykisk ohälsa liksom även vad gäller att vårdas utanför hemmet (t ex på institution eller i fosterhem) jämfört med både majoritetsdanskar och minoritetsdanskar:

psykiatrisk diagnos bland födda mellan 1989-94:
icke-adopterade: 8,5%
utlandsadopterade: 17,52%

omhändertagna utanför hemmet bland födda mellan 1989-94:
icke-adopterade: 4,58%
utlandsadopterade: 6,7%

Namnlöst.jpg

Tidigare mycket omfattande populations- och registerstudier i både Sverige, Norge och Danmark har visat att den mycket stora gruppen utlandsadopterade som är födda på 1960-, 70- och 80-talen (totalt finns närmare 100 000 utlandsadopterade i de nordiska länderna) uppvisar extremt höga överrepresentationer vad gäller i stort sett allt som är negativt i form av både psykosociala och socioekonomiska utfall jämfört med både den infödda majoritetsbefolkningen och den invandrade befolkningen (inklusive deras efterkommande, d v s inklusive de s k ”andrageneration:arna”):

De utlandsadopterade omhändertas och placeras på institution eller i fosterhem i proportionellt högre utsträckning än både de inföddas och invandrarnas barn, de utlandsadopterade hamnar inom och ”frekventerar” både öppen- och slutenvården i långt högre utsträckning än de förstnämnda grupperna och de utlandsadopterade är som vuxna ofta bidragsberoende samt uppvisar en överlag låg utbildningsnivå, en oförväntat låg förvärvsfrekvens och även en oförväntat låg inkomstnivå och alltför många är både lagförda, sjukskrivna och s k ”utslagna” på olika sätt (d v s alltför många utlandsadopterade står som vuxna mer eller mindre helt och hållet utanför arbetslivet).

Framför allt är överdödligheten bland de utlandsadopterade skyhög (d v s långt fler utlandsadopterade dör ”i onödan” och i förtid mot bakgrund av gruppens fortfarande relativt unga genomsnittsålder) och framför allt så gäller det självmordsfrekvensen: Faktum är att ingen annan demografisk subgrupp i de nordiska länderna och samhällena begår självmord eller försöker begå självmord i så stor utsträckning som just de utlandsadopterade gör.

Att även de 90-talistutlandsadopterade uppvisar en sådan kraftig överrepresentation vad gäller psykisk ohälsa är oroväckande inför framtiden då de nordiska länderna adopterade 1000-tals barn på 1990-talet (d v s det är en relativt stor grupp som berörs) och då denna grupp fortfarande är relativt ung (d v s många av dem har ännu inte hunnit etablera sig som unga vuxna).

Den fortfarande dominerande hypotesen inom forskarvärlden för att förklara de regelrätta katastrofsiffror som gäller bland Nordens 10 000-tals utlandsadopterade är den s k preadoptionshypotesen som utgår ifrån det statistiska faktumet att den absoluta majoriteten av de adopterade har kommit till Nordens högst utbildade och mest förmögna familjer (d v s den s k SACO-gruppen och det s k övre skiktet och utgångspunkten är då att i stort sett alla som växer upp i och kommer från den övre medelklassen och överklassen klarar sig mycket bra i livet) och som säger att gruppens problematik beror på det som hände i ursprungslandet innan adoptionen (d v s en kombination av s k modersdeprivation, undernäring, s k Tredje världen-tropiksjukdomar, isolering på barnhem o s v).

Den hypotes som jag har förfäktat i ett stort antal texter genom åren säger att preadoptionshypotesen säkert kan förklara en del av siffrorna men att den behöver kompletteras med en postadoptionshypotes som handlar om en (för både psyket och kroppen) destruktiv kombination av en extrem raslig isolering och ensamhet (nästan alla utlandsadopterade växer då upp i och lever i helvita medel- och överklassmiljöer), erfarenheter av rasdiskriminering (t ex har höga procentandelar av de utlandsadopterade trakasserats och t o m mobbats under barndomen och uppväxten för att de råkar bo i icke-vita kroppar) och den transrasiala identitet som de utlandsadopterade utvecklar p g a den rasliga isoleringen (även transpersoner uppvisar som bekant extremt höga överrisker för att utveckla psykisk ohälsa och för att hamna utanför arbetsmarknaden och bli beroende av bidrag och alltför många transpersoner begår tyvärr också självmord eller försöker göra det).

Adopterades situation värst i Sverige och Skandinavien

Ett koreanskt statligt forskningsinstitut har i höst publicerat en omfattande rapport om de uppemot 200 000 (bort)adopterade koreaner som idag lever utspridda i ett 15-tal västländer, och vilka i skrivande stund utgör den absolut största gruppen utlandsadopterade i världen och en dessutom unik demografisk grupp som många forskare har haft svårt att konceptualisera överhuvudtaget (är det frågan om en diaspora, en barnmigration, en människohandel, en invandrargrupp, en asiatisk minoritet o s v): http://swedishkoreanadopteesnetwork.wordpress.com/2014/11/04/new-report-from-korea-institute-for-health-and-social-affairs-kihasa/

I rapporten som bygger på över 1000 enkätsvar framgår det bl a att de adopterade koreanerna i Sverige och i Skandinavien är de som ”score:ar” högst på att ha blivit diskriminerade (uppemot 75%) och på att uppge psykisk ohälsa (uppemot 65%). De nedslående resultaten har förvånat forskare och myndigheter i Korea då bilden av Sverige och Skandinavien är starkt idealiserad (”i Sverige är ju alla antirasister” alt. ”i Sverige mår ju alla bra”) och vissa har i diskussionen som följt på rapporten t o m försökt förklara resultaten med det bistra nordiska klimatet.

Att Sverige och Skandinavien framstår i mest negativ dager vad gäller särbehandling av och psykologisk problematik bland adopterade från Korea förvånar tyvärr inte: även bland utomeuropeiska invandrare och deras barn som inte är adopterade och även bland blandade tyder mycket på att marginaliseringen för dessa är hårdare i Sverige än i övriga Europa och västvärlden liksom troligtvis också medföljande psykisk ohälsa. Det går t o m att betrakta utlandsadopterades situation som en slags ”benchmarking” för att just mäta exkludering p g a ras i ett visst västland då alla andra etniskt-kulturella aspekter är helt frånvarande för dessa förutom den kroppsliga aspekten.