Kategori: psykisk ohälsa
Ny studie om hur utlandsadopterade upplever och bemöts i vårdsammanhang
Läkarna och forskarna Mattias Strand och Natte Hillerberg har genomfört en intervjustudie med 66 utlandsadopterade som handlar om deras erfarenheter av vården – och inte minst i relation till psykisk (o)hälsa – och som nu finns tillgänglig som en s k preprint-artikel vilket innebär att detta inte är den slutgiltiga versionen:
https://www.medrxiv.org/content/10.1101/2024.05.01.24306620v1
I studien, som utgår från den statistiskt konstaterade förekomsten av en hög förekomst av psykisk ohälsa bland landets 60 000 utlandsadopterade, framgår det bl a att adopterade som uppsöker och kommer i kontakt med vården sällan får frågor om att de är adopterade och inte heller om upplevelser av rasism och antagligen då det finns en rådande och dominerande färgblindhet bland landets läkare, psykiater, psykologer och terapeuter.
Studien avslutas med följande rekommendationer (OBS – artikeln är på engelska):
1. Measures should be taken to improve knowledge about adoption-related issues and adoptee health among healthcare staff, through the incorporation of relevant aspects into medical curriculums and professional competence training. A systematic approach to the improvement of knowledge about medical conditions that more often affect persons with a non-European background (including competency in the assessment of melanin-rich skin) is needed, so that it does not merely become a matter of individual commitment.
2. Psychotherapeutic competence in addressing issues related to racism should become a priority. This also includes ensuring greater therapist diversity in terms of background and race in public healthcare to meet the needs of those who experience patient-therapist matching as instrumental in being able to open up and address these issues in a helpful way.
3. The current focus on basic CBT in Swedish mental healthcare should be complemented by a broader psychotherapeutic repertoire that better addresses adoption-related themes.
4. One or more national research and knowledge hubs on transnational adoption should be created, possibly based on Dutch experiences. Careful consideration is needed regarding the specific format and purpose, stakeholder involvement, geographical location, procedures for referral, etc.
5. Routine follow-up of transnational adoptees during childhood and adolescence should be initiated. The optimal format of post-adoption services needs further exploration. Mandatory follow-up during adolescence may be alienating and counterproductive for some; a standing offer arrangement is potentially more acceptable.
6. To the extent that transnational adoption to Sweden continues, prospective adoptive parents should receive training and education to be better prepared for potential challenges, such as navigating racial differences and standing up to racism.
7. Healthcare staff involved in antepartum, intrapartum and postpartum care should receive training and education to understand better and meet adoption-specific issues that may arise during pregnancy and as a new parent.
8. In response to a lack of information about inheritable conditions, transnational adoptees should be offered routine medical check-ups, extended blood testing, and genetic counseling.
9. Economic resources should be made available to support transnational adoptees in accessing psychotherapy and treatment (if adequate access cannot be provided through a research and knowledge hub). Moreover, there is an ethical imperative to support adoptees who wish to visit their country of birth or engage in seeking their roots.
10. The needs of children of adoptees—the next generation—should be further addressed in research and treatment.
Utlandsadopterade är fortsatt den grupp i samhället som drabbas allra mest av psykisk ohälsa och självmord
Mötet i riksdagen i torsdags om problematiken med illegala och korrupta adoptioner aktualiserade än en gång att de utlandsadopterade sticker ut i statistikens och siffrornas värld vad gäller i praktiken precis allt som är negativt och både i jämförelse med invandrarna (och deras barn), majoritetsinvånarna och de inrikes födda inhemskt adopterade.
Ingen annan demografisk grupp i det svenska samhället begår eller försöker begå så mycket självmord som de utlandsadopterade och uppemot 10% av samtliga just nu vuxna utlandsadopterade kvinnor (den äldsta utlandsadopterade kvinnan är f ö idag runt 70 år) har någon gång (tvångs)vårdats (inom slutenvården) för ett (eller flera) självmordsförsök. Fr a de utomeuropeiska flyktinginvandrarna (och deras anhöriginvandrare och även deras barn – d v s ”andrageneration:arna”) ”borde” egentligen försöka begå eller begå självmord i högre grad än de utlandsadopterade mot bakgrund av vad de har varit med om och genomlider men så är då inte fallet.
Ingen annan demografisk grupp lider av en diagnosticerad psykisk sjukdom (de som mår dåligt och inte har haft kontakt med psykiatrin är ej medräknade i statistiken – d v s det finns med all sannolikhet också ett tyvärr rejält stort mörkertal i sammanhanget) i så hög grad som just de utlandsadopterade. Att ha ankommit till landet som äldre (ca 2-3 år och uppåt) är en överrisk men även bland dem som ankom som spädbarn (ca 0-1 år) föreligger det en 60-70% högre risk för att utveckla psykisk ohälsa jämfört med andra grupper i samhället. Hela en fjärdedel av samtliga vuxna utlandsadopterade kvinnor har någon gång i livet (och flera gånger i alltför många fall) haft kontakt med psykiatrin liksom hela en sjättedel av de utlandsadopterade männen.
Ingen annan demografisk kategori drabbas i så hög grad av missbruk (och både p g a alkohol och droger) som de utlandsadopterade mätt i att ha vårdats för missbruk – d v s det finns med all sannolikhet ett mörkertal även vad gäller detta sammanhang.
Därtill är de utlandsadopterade överlag lågutbildade och har som helhet ”misslyckats” med att reproducera sina adoptivföräldrars generellt mycket höga socioekonomiska (och sociala) status liksom även sina adoptivsyskons dito i de fall då deras adoptivföräldrar har biologiska barn (samtidigt som att de har utlandsfödda adoptivbarn) och en mycket hög andel av de utlandsadopterade står vidare helt utanför arbetslivet trots att nästan alla utlandsadopterade fortfarande är i s k arbetsför ålder – de är förtidspensionerade, sjukskrivna, institutionaliserade o s v – och alltför många är tyvärr också arbetslösa eller så är de s k rentierer (d v s de lever på sina oftast ganska så förmögna adoptivföräldrars arv i de fall då adoptivföräldrarna har gått bort).
Ingen annan demografisk grupp i landet är i lika hög grad singlar och barnlösa som de adopterade och både i jämförelse med invandrarna (och deras barn), majoritetsinvånarna och de inrikes födda inhemskt adopterade och fr a gäller detta de utlandsadopterade männen. Därtill löper de utlandsadopterade en 50% ökad risk för skilsmässa när de väl är gifta vilket innebär att de utlandsadopterade som någon gång har varit gifta (och fr a gäller detta de utlandsadopterade kvinnorna) är frånskilda och, i de fall då de har barn, ensamstående föräldrar i högre grad än andra grupper i samhället. De utlandsadopterade män som trots allt har fått barn är därtill oftare s k frånvarande föräldrar än vad andra grupper i samhället är.
Det finns två hyvudhypoteser som anses förklara ovanstående sorgliga statistik som dessutom troligtvis tar ut sin rätt alltmer när åren går och som ”nöter ned” gruppen ifråga och gör att den generella (över)dödligheten i sig (oavsett om dödsorsaken handlar om självmord eller ej) är högre bland de utlandsadopterade än bland andra grupper i samhället.
Den ena hypotesen, som dominerar, säger att det handlar om tiden i ursprungslandet innan adoptionen till Sverige (s k modersdeprivation, undernäring, ”tropiksjukdomar”, vanvård, barnhemsvistelse mm) medan den andra hypotesen säger att det handlar om tiden i Sverige efter adoptionen och själv har jag sedan 00-talet drivit tesen att det mesta (men absolut inte allt) handlar om en destruktiv kombination av riskfaktorerna adoption och ras.
De inrikes födda inhemskt adopterade, som rent kroppsligen ser ut som vilka ”svennar” som helst (d v s de är osynligt adopterade), löper nämligen också en viss överrisk för att exempelvis utveckla psykisk sjukdom och missbruk, men dock inte i lika hög grad som de utlandsadopterade, vilket indikerar att adoption i sig är en riskfaktor och detta måste kunna sägas utan att anklagas för att vara biologist och essentialist. Det är helt enkelt ett ”problem” att växa upp med vårdnadshavare som en inte har några biogenetiska band med utan att det för den skull är något fel med det (för det är det absolut inte).
Utlandsadopterade kan därtill oftast inte passera som vita, d v s deras kroppar ser annorlunda ut, på samma sätt som att de utomeuropeiska invandrarnas (och deras barns) kroppar ser annorlunda ut. Även de utomeuropeiska invandrarna löper en högre risk att exempelvis drabbas av arbetslöshet och av att bli bidragsberoende – d v s det finns kort och gott en rasaspekt i sammanhanget som de utlandsadopterade delar med invandrarna (och deras barn), d v s att inte kunna passera som en vit svensk är i sig en riskfaktor. Det är helt enkelt ett ”problem” att inte vara vit utan att det för den skull är något fel med det (för det är det absolut inte).
Dock finns det mycket som tyder på att det som trots allt ”skyddar” invandrarna (och deras barn) är att de bor tillsammans i endogama biogenetiska familjer i miljonprogramsområdena där de utgör majoritetsbefolkningen och därmed den demografiska normen – d v s de flesta som bor i miljonprogramsområdena ser annorlunda ut till kroppen. De utlandsadopterade växer i stället upp i en extrem raslig isolering bland majoritetssvenskarna vilket antagligen gör att de riskerar att bli mer utsatta än invandrarna (och deras barn) och detta säger jag naturligtvis inte utan att för den skull förstå att de utomeuropeiska flyktinginvandrarna och deras anhöriginvandrare och även deras barn – d v s ”andrageneration:arna” – lever under mycket stora och svåra påfrestningar i trånga hyreslägenheter och generellt är de fattiga o s v.
Utlandsadopterade delar m a o adoptionsaspekten som en riskfaktor med de inrikes födda inhemskt adopterade och rasaspekten som en riskfaktor med invandrarna (och deras barn) men p g a deras uppväxtsammanhang och levnadsomständigheter – och dessutom lever nästan alla utlandsadopterade även som vuxna i ett majoritetssvenskt sammanhang (antalet utlandsadopterade som bor och lever i miljonprogramsområdena är då ytterligt få och även antalet utlandsadopterade som är tillsammans med och har barn med en utomeuropeisk flyktinginvandrare eller med en anhöriginvandrare till eller med ett barn till en flyktinginvandrare) – så drabbas de troligtvis mycket hårdare av dessa båda riskfaktorer.
De utlandsadopterade är kort och gott både biogenetiskt isolerade och rasligt isolerade och denna destruktiva kombination tar ut sin rätt i form av ovanstående utfallssiffror.
De utlandsadopterade mår fortsatt sämre än majoritetsinvånarna och invandrarna
Idag anordnar Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) en heldagskonferens om adoption och en av dem som föreläste i morse var socialmedicinaren Anders Hjern som berättade om att de utlandsadopterade sticker ut i i praktiken samtliga negativa sammanhang och i jämförelse med både majoritetssvenskarna, de svenskfödda adopterade och invandrarna:
De adopterade mår allra sämst och även i jämförelse med flyktingarna och deras anhöriga (vilka kanske egentligen ”borde” må allra sämst) vad gäller bl a vård inom och kontakt med psykiatrin samt förekomst av depression mm.
De adopterade försöker begå självmord och begår självmord allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
De adopterade missbrukar alkohol och droger allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
Alltför många adopterade uppvisar en låg utbildningsnivå och står utanför arbetslivet såsom alltför många flyktingar och deras anhöriga också gör trots att de adopterade generellt har växt upp i de övre skikten rent socioekonomiskt sett medan invandrarna omvänt generellt har proletariserats efter ankomsten till Sverige.
De adopterade är slutligen också både singlar och barnlösa allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
Många majoritetssvenskar mår naturligtvis också dåligt och kan uppvisa stora svårigheter i livet i både skolsammanhang och arbetslivssammanhang men att tillhöra normen och majoriteten är trots allt en skyddsfaktor som gör att denna grupp – d v s de infödda majoritetssvenskarna – ändå mår bäst och klarar sig bäst.
De svenskfödda adopterade – d v s inrikes födda personer som blivit adopterade inom Sverige (såsom Stefan Löfven, ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist m fl) mår generellt sämre än majoritetssvenskar som har växt upp med en eller två av sina biologiska föräldrar och det går också generellt sämre för denna grupp som vuxna men de klarar sig ändå bättre än de utlandsadopterade.
Invandrarna och deras anhöriga, barn och efterkommande mår också generellt sämre och det går också mycket sämre för dem jämfört med majoritetsinvånarna MEN i jämförelse med de adopterade – som de delar utseende och härkomst med – går det bättre för dem vilket antagligen beror på att de ändå har varandra trots att många av dem bär med sig traumatiska upplevelser från ursprungsländerna och trots att de allra flesta av dem har proletariserats i Sverige från att i hemländerna i många fall ha tillhört medelklassen och kanske t o m överklassen och generellt gifter de sig också och får barn med varandra.
De utlandsadopterade slutligen delar samma belägenhet som de svenskadopterade med allt vad det innebär (d v s båda grupperna har växt upp med en eller två vårdnadshavare som de inte är biologiskt relaterade till) samtidigt som de delar samma belägenhet som flyktingarna och deras anhöriga (d v s de ser annorlunda ut) men i slutänden går det ändå allra sämst för de utlandsadopterade.
Ny forskningsrapport som bygger på registerdata visar att de utlandsadopterade mår sämre än både majoritetssvenskarna och de utomeuropeiska flyktinginvandrarna och att en hela en tredjedel står utanför arbetslivet
Idag har Myndigheten för familjerätt och föräldrasamverkan (MFoF), som är den myndighet som ansvarar för adoptionsfrågor i Sverige, publicerat en ny forskningsrapport som bygger på registerdata och som är författad av forskarna Anders Hjern och Bo Vinnerljung.
Rapporten, som jämför de utlandsadopterade med både majoritetssvenskarna (vilka de adopterade delar allt med utom utseendet) och med de utomeuropeiska flyktinginvandrarna (vilka de adopterade inte delar något med förutom utseendet), visar bl a följande:
Utlandsadopterade löper 60% högre risk att vårdas inom slutenvården för en psykiatrisk diagnos jämfört med majoritetsinvånarna. Hela var fjärde adopterad kvinna och var femte adopterad man har redan hunnit behandlats inom psykiatrin vilket är en kraftig överrepresentation. Detta gäller särskilt de mer allvarliga psykiatriska diagnoserna och sjukdomarna. De adopterade mår inte bara mycket sämre än majoritetssvenskarna – de mår också sämre än de utomeuropeiska invandrarna.
Adopterade löper även en fördubblad risk att begå självmord fram tills 40-årsåldern liksom en mångdubblad risk att försöka begå självmord. 5% av samtliga adopterade har någon gång hamnat inom slutenvården för ett eller flera självmordsförsök och bland kvinnorna är denna siffra än mer förhöjd. Adopterade skadar också sina kroppar (d v s självskadebeteende) mer än både majoritetsinvånarna och de utomeuropeiska invandrarna i form av ätstörningar, knivskärningar o s v.
Adopterade missbrukar både alkohol och droger mer än både majoritetsinvånarna och de utomeuropeiska invandrarna och hamnar oftare inom slutenvården för missbruk av alkohol och droger än båda dessa grupper.
De adopterade männen är generellt singlar och ensamstående och antagligen fr a männen från Asien men också från Latinamerika. Endast 33,4% av de adopterade männen är gifta eller har någon gång varit gifta.
Adopterade skiljer sig också i högre grad än majoritetssvenskarna – det handlar om en överrisk på 50%. När de adopterade har en intimrelationspartner, och både de som är heteros och icke-heteros, så är de allra flesta av dem majoritetssvenskar.
De adopterade männen är generellt barnlösa och antagligen fr a männen från Asien men också från Latinamerika.
Adopterade som är föräldrar får färre barn än majoritetsinvånarna. Adopterade som är föräldrar är vidare oftare ensamstående mödrar om de är kvinnor och frånvarande fäder om de är män.
De adopterade står som grupp relativt långt från arbetsmarknaden och arbetslivet och hela en tredjedel är redan långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade medan många är arbetslösa.
De båda författarna menar att alla dessa ovanstående (katastrof)utfall hör samman och att de sammantaget förklarar de skyhöga självmordstalen och de alltför många självmordsförsöken bland landets cirka 60 000 utlandsadopterade varav den absoluta majoriteten numera är vuxna.
Forskarna menar också att åtminstone en orsak till statistiken handlar om att se fysiskt-kroppsligt annorlunda ut för samtidigt som att de adopterade har växt upp inom den majoritetssvenska eliten, överklassen och övre medelklassen så har de också till skillnad från invandrarna och deras barn i miljonprogramsområdena växt upp i extremt homogena sammanhang där de alltid sticker ut rent kroppsligen.
Slutligen rekommenderar rapporten att svenska staten och det svenska samhället i stort måste ta ett större ansvar för denna grupp som till skillnad från invandrarna inte har tagit sig till landet frivilligt och av egen kraft utan de har tagits hit av majoritetssvenskarna och av majoritetssamhället.
Ny rapport om samhällets stöd till de adopterade
I veckan publicerade Socialstyrelsen en rapport som handlar om samhällets stöd till de adopterade, vilka har konstaterats lida av en kraftigt förhöjd risk för psykisk ohälsa, missbruk, arbetslöshet, bidragsberoende, självmord o s v. Det finns idag runt 60 000 utlandsadopterade varav runt 20% är under 0-20 år gamla.
Rapporten visar att stödet till de adopterade inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte motsvarar behoven och Socialstyrelsen efterlyser ett mer holistiskt helhetsperspektiv som handlar om att förstå på djupet att adopterade helt enkelt fortsätter att vara adopterade livet ut. tidigare har fokus nämligen nästan enbart legat på barn- och ungdomsåren medan vuxna adopterade inte har varit i blickfånget. Rapporten visar vidare att ett adoptionsspecifikt stöd brister främst inom hälso- och sjukvården samt att stödet från socialtjänsten inte är likvärdigt och i stor utsträckning saknas uppföljning och stöd efter en genomförd adoption.
Socialstyrelsen efterlyser mer forskning och inte minst om hur adopterade drabbas av en särskild form av rasism liksom hur adopterade själva ser på sin livssituation och hur de vill bli bemötta inom hälso- och sjukvården.
Rapporten lider tyvärr av en förväxling mellan begreppen ras och etnicitet – adopterade är då rasligt-kroppsligt sett icke-vita och etniskt-kulturellt sett svenskar. I rapporten står det bl a att läsa följande:
”Den etniska identifikationen är problematisk för många utlandsadopterade, då den sällan är entydig med omgivningens bild av personen. Den adopterade upplever sig som etniskt svensk genom värderingar, språk, minnen med mera, medan omgivningen baserat på individens utseende tillskriver individen annan etnisk identitet. Begreppet ” transracial adoption paradox” etablerades av Richard Lee 2003. Det innebär att internationellt adopterade ofta får de förmåner och privilegier som vita personer upplever under uppväxten men när de möter samhället utanför upplever de orättvisor som icke-vita upplever.”
(…)
”Socialstyrelsen ser ett behov av att internationellt adopterades erfaren-heter av rasism och diskriminering kartläggs. Resultaten kan användas som underlag för att ta fram kunskapsstöd, metoder och kurser för pro-fessionen och föräldrar.”
Ny studie visar att de utlandsadopterade mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de förstnämnda växer upp inom landets mest högutbildade och förmögna höginkomsttagarskikt
En ny komparativ registerstudie undersöker förekomsten av diagnosticerad psykisk sjukdom bland över 21 500 utlandsadopterade och närmare 43 000 invandrare som anlände till Sverige som barn (mellan 0-14 år).
Hypotesen bakom studien är att svåra upplevelser i ursprungslandet i tidig ålder liksom detta med att invandra till Sverige som barn (och inte i sena tonåren eller som vuxen) kan sätta negativa spår i psyket senare i livet. Studien är den första i sitt slag som jämför adopterade med invandrare som ankom till landet som barnmigranter.
Båda grupperna har det gemensamt att de har utomeuropeisk bakgrund och att de båda ankom till landet som barn och de båda grupperna jämförs med över 1 610 000 majoritetssvenskar. Samtliga undersökta individer är födda någon gång mellan 1972-1990.
Till att börja med föreligger det mycket stora skillnader mellan de båda undersökta grupperna vad gäller klassbakgrund:
Över 60% av de adopterade har växt upp med (adoptiv)föräldrar som tillhör de två högsta inkomstgrupperna att jämföra med endast 6,4% av invandrarna som ankom som barn till Sverige. Nästan 64% av de sistnämnda har i stället omvänt växt upp med (invandrar)föräldar som uppvisar den allra lägsta inkomstnivån i landet och de har mestadels växt upp i miljonprogramsområdena.
Studien visar att de utomeuropeiska adopterade är allra mest drabbade av psykisk ohälsa och därefter följer de utomeuropeiska invandrarna som ankom till Sverige som barn och sist kommer sedan majoritetssvenskarna.
Tidigare studier har visat att de utlandsadopterade mår sämre än de (inrikes födda infödda majoritets)svenska adopterade och nu går det att konstatera att de utlandsadopterade även mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de sistnämnda växer upp i fattigdom i miljonprogramsområdena.
Varför de utlandsadopterade mår sämre än både de svenskadopterade (som de delar biologisk-juridiska familjeomständigheter med) och invandrarna (som de delar ursprung och utseende med) trots att de fick det allra bäst under barndomen och uppväxten rent socioekonomiskt och materiellt sett är det dock ingen som vet.
Ju högre upp i samhällshierarkin ett barn växer upp inom desto bättre går det normalt för personen ifråga som vuxen och desto bättre mår personen dessutom både fysiskt och psykiskt men de utlandsadopterade är då det stora undantaget från den regeln. Majoritetssvenskar som växer upp under samma mycket välmående materiella förhållanden som de adopterade har gjort klarar sig t ex generellt mycket bra som vuxna och mår också överlag mycket bra.
Det är 2,33 gånger vanligare att adopterade är diagnosticerade med psykisk sjukdom och 1,91 gånger vanligare att invandrarna, som ankom till Sverige som barn, är det i jämförelse med majoritetsbefolkningen.
De som adopterades i äldre ålder är särskilt drabbade – t ex är det hela 4,56 gånger vanligare att adopterade som anlände till Sverige när de var 5 år gamla eller äldre än så drabbas av psykisk sjukdom jämfört med majoritetsinvånarna. En sådan ålderseffekt hittas dock inte bland de utrikes födda som invandrade till Sverige innan de var 14 år gamla. Dock har män som invandrade till Sverige som barn en högre risk än kvinnor som invandrade till Sverige som barn att utveckla psykisk sjukdom senare i livet.
I båda grupperna är det de som har bakgrund i subsahariska Afrika som är allra mest drabbade och bland de adopterade följer sedan att ha bakgrund i MENA-regionen och bland invandrarna att ha bakgrund i Latinamerika.
Att komma till och växa upp bland och inom SACO-kollektivet, det översta skiktet och socialgrupp ett såsom merparten av de adopterade har gjort utgör m a o inte ett skydd för dem mot att utveckla psykisk sjukdom senare i livet.
Flertalet av de undersökta invandrarna från utomeuropeiska länder har omvänt anlänt till och växt upp i de fattiga miljonprogramsområdena med överlag mycket fattiga föräldrar men ändå har de klarat sig bättre än de adopterade vad gäller psykisk (o)hälsa.
Det ska också sägas att utomeuropeiska invandrare som ankommer till Sverige som barn och särskilt innan skolstart och åtminstone innan tonåren klarar sig betydligt bättre i utbildningssammanhang än tonårsinvandrarna och vuxeninvandrarna. Samtidigt uppvisar de utomeuropeiska adopterade som grupp tyvärr en förhållandevis låg utbildningsnivå – d v s mycket höga procentandelar av de utlandsadopterade misslyckas helt enkelt i skolan av olika anledningar.
Sammantaget innebär detta att de adopterade med utomeuropeisk bakgrund inte bara mår sämre än invandrarna med utomeuropeisk bakgrund som ankom till landet som barn trots att de förstnämnda har växt upp med Sveriges högst utbildade, högst avlönade och mest förmögna (adoptiv)föräldrar medan de sistnämnda har växt upp i ”Orten” med landets fattigaste och mest utsatta (invandrar)föräldrar. Det går nämligen också paradoxalt nog mer eller mindre lika bra/dåligt för båda dessa grupper i utbildningssammanhang trots de adopterades fördelar och invandrarnas nackdelar.
Att både adopterade och invandrare mår sämre än majoritetssvenskarna är ju inte förvånande medan skillnaden mellan de två undersökta grupperna kan handla om det (psykiska) skydd som invandrarbarnen trots allt får och har genom att de växer upp med sina biologiska föräldrar i miljonprogramsområdena där flertalet invånare är som dem själva (utseendemässigt liksom klassmässigt) medan de adopterade växer upp med majoritetssvenska adoptivföräldrar (som inte ser ut som dem själva) i kraftigt segregerade majoritetssvenska områden och sammanhang där de även mestadels är isolerade från varandra.
Ännu en förklaring kan vara att de adopterade har en helt annan bakgrund i ursprungsländerna: Medan påtagligt många utomeuropeiska invandrare i ”Orten” som proletariseras massivt vud ankomsten till Sverige tillhörde medelklassen och ibland t o m överklassen i hemländerna så kommer flertalet adopterade som hamnar i socialgrupp ett i Sverige ursprungligen från arbetarklassen och ibland t o m från underklassen i sina födelseländer.
Fortsatt mycket stora klyftor i Stor-Stockholm enligt en ny folkhälsorapport och särskilt gäller det mellan utomeuropéerna och majoritetsinvånarna
DN:s Kajsa Sjödin skriver idag om Region Stockholms stora folkhälsorapport, som undersöker hälsan hos invånarna i huvudstadsregionen/Stockholms län, och bl a visar denna rapport att invånarna med utländsk bakgrund i miljonprogramsområdena lider mest av psykisk ohälsa.
Samtidigt är det majoritetsinvånarna i de välbärgade stadsdelarna (läs: den historiska innerstaden/stenstaden + villa/radhusområdena) som får mest hjälp inom vården vad gäller psykisk ohälsa och som uppvisar den högsta andelen psykiatriska diagnoser.
Minoritetsinvånarna i Stor-Stockholms miljonprogramsområden ”konsumerar” helt enkelt mindre vård än majoritetsinvånarna i de välbärgade områdena och de har mindre ofta diagnoser än de sistnämnda samtidigt som de mår sämst. En förklaring kan vara att i de allra flesta utomeuropeiska länder och kulturer är psykisk ohälsa och diagnoser rörande psykisk ohälsa tabu och oerhört stigmatiserande och en annan förklaring kan handla om ojämlikhet och diskriminering inom vården.
Rapporten visar vidare att den femtedel av invånarna i huvudstadsregionen som har det allra sämst, varav de allra flesta har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, fortsätter att halka efter och de fattigaste storstockholmarnas medianinkomst har tyvärr inte ökat alls. Bland de 20 procenten med lägst inkomst har medianinkomsten i reala termer minskat från 94 000 till 93 000 mellan år 2002-17 medan inkomsten har ökat okej eller rejält bland alla andra grupper sedan 00-talet. Risken att dö i förtid är hela 5,7 gånger högre bland denna femtedel än bland den femtedel av storstockholmarna som uppvisar en hög inkomst.
Tyvärr visar rapporten dessutom att hela 20% av alla 20-25-åringar i Stockholms län numera saknar en gymnasieexamen och de allra flesta av dem har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund och har växt upp i och bor och lever i miljonprogramsområdena. Det är tyvärr denna mycket stora grupp av unga vuxna, som har misslyckats redan i grundskolan, som i huvudsak stod bakom det blodigaste året i svensk historia under fredstid under ”pandemiåret” 2020 när fler människor än någonsin tidigare sedan det sista kriget mot Norge avslutades 1814 sköts till döds eller skottskadades.
Andra stora skillnader som kan utläsas i rapporten är att invånarna med utomeuropeisk bakgrund rör sig fysiskt-kroppsligt allra minst (34%) att jämföra med Stor-Stockholms majoritetssvenskar (62%) och många av utomeuropéerna sitter stilla mer än 10 timmar per dygn. 50% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund lider också av fetma att jämföra med 40% av majoritetsinvånarna.
https://www.dn.se/sthlm/farre-far-hjalp-for-psykisk-ohalsa-i-omraden-dar-behovet-ar-som-storst
”Det är fler personer i områden med lägre välfärd som upplever att de lider av psykisk ohälsa än i områden med högre välfärd. Trots det är det färre personer i utsatta områden som får hjälp för psykiska problem.”
(…)
”Att det finns en ojämlikhet i vårdkonsumtionen är enligt rapporten inte nytt, men för första gången görs en jämförelse mellan upplevd psykisk ohälsa, och hur många som har fått en diagnos.
– Vi har sett skillnader mellan olika områden men vi har aldrig kunnat jämföra det med ett mått på psykisk ohälsa i området, säger Christina Dalman, enhetschef för CES.”
(…)
”Trots det spelade inte de faktorerna in när det gäller hur många som fick en diagnos gällande psykisk ohälsa, det var inga större skillnader mellan olika bostadsområden. Bland ungdomar var det istället fler från mer välbärgade områden som fick en diagnos under 2018. Rapporten kartlägger inte hur många som söker vård för psykisk ohälsa, men resultatet kan enligt Christina Dalman vara en indikator.
– Jag tror att det handlar om att man i vissa grupper inte söker hjälp, säger hon.”
Siffror visar att barn till utomeuropeiska föräldrar diagnosticeras med adhd i långt mindre utsträckning än majoritetssvenska barn
Siffror baserade på (Socialstyrelsens) registerdata visar att barn till fr a utomeuropeiska föräldrar diagnosticeras med adhd i långt mindre utsträckning än majoritetssvenska barn och särskilt gäller det de s k ”andragenerationsbarnen” som bor och lever i miljonprogramsområdena.
En hypotes handlar om att dessa barn inte utreds i samma utsträckning inom vården och antingen p g a diskriminering eller p g a rädslan för att stigmatisera ”Orten-barnen” ytterligare. En annan hypotes säger att det är tabu med psykisk ohälsa och diagnoser i de allra flesta utomeuropeiska länder och kulturer och att landets föräldrar med utomeuropeisk bakgrund därför tenderar att avstå från att söka hjälp och att uppsöka vården:
”– Det är väldigt tydligt att det är en stor skillnad här. Vår tolkning är att dessa barn inte kommer på utredning, får en diagnos och eventuellt får den medicin de behöver. Obehandlad adhd kan utgöra en risk för till exempel självmord, missbruk och svårigheter att fullfölja en utbildning, säger Peter Salmi.”
”Adhd-diagnos ställs bara hälften så ofta på barn med två utlandsfödda föräldrar som på barn med föräldrar födda i Sverige, visar Socialstyrelsens siffror.
En obehandlad adhd kan leda till stora problem med skolan och öka risken för kriminalitet och missbruk, menar experter.
SVT har tagit fram Socialstyrelsens siffror för alla barn med adhd som är födda 1989-2011. De visar att adhd-diagnos ställs hälften så ofta på barn med två utlandsfödda föräldrar som på barn med föräldrar födda i Sverige.
– Studien visar att det finns en skillnad helt klart, säger Peter Salmi utredare inom psykiatri på Socialstyrelsen. Resultatet i studien ser likadan ut i såväl särskilt utsatta områden, som i övriga delar av landet. Eftersom föräldrarna måste godkänna att barnet ska utredas för adhd så är deras inställning helt avgörande.
Överläkaren MaiBritt Giacobini, specialist på barn- och ungdomspsykiatri, har flera års erfarenhet av arbete med barn och unga i särskilt utsatta områden i Stockholm.
– Det jag ser idag är ungefär som det var bland svenskfödda föräldrar på 80- och 90-talet, säger hon. Socialstyrelsens siffror är från 2018 och kommer att uppdateras under våren.
Utredaren Peter Salmi menar att de fortsatt kommer se ut på samma sätt.
– Det här är inga samband som förändras över en natt. Det är väldigt tydligt att det är en stor skillnad här. Vår tolkning är att dessa barn inte kommer på utredning, får en diagnos och eventuellt får den medicin de behöver. Obehandlad adhd kan utgöra en risk för till exempel självmord, missbruk och svårigheter att fullfölja en utbildning, säger Peter Salmi.”
Studie om förekomsten av schizofreni bland adopterade indikerar att en av orsakerna kan vara rasdiskriminering
Överrisken att diagnosticeras med och vårdas för schizofreni bland utlandsadopterade från Östafrika och Latinamerika är hög och kan bl a bero på erfarenheter av rasdiskriminering:
För några år sedan publicerades en registerstudie i en akademisk tidskrift som undersökte förekomsten av att diagnosticeras med schizofreni bland utlandsadopterade från Östafrika och Latinamerika respektive bland invandrare från Östafrika och Latinamerika vilka i båda fallen är födda mellan 1972-88.
De adopterade befanns i hög grad komma från en mycket god socioekonomisk bakgrund att jämföra med invandrarna – t ex uppvisade närmare 60% av invandrarna från Östafrika och närmare 40% av invandrarna från Latinamerika den lägsta inkomstnivån medan endast mellan 5-6% av båda dessa invandrargrupper hittades i den högsta inkomstkategorin. Över 26% av de adopterade från Östafrika och över 21% av de adopterade från Latinamerika hittades i sin tur i den högsta inkomstkategorin.
Resultatet visade att de adopterade från Östafrika uppvisade den högsta överrisken att ha diagnosticerats med och vårdats för schizofreni – det handlade om en överrisk på närmare 6 gånger jämfört med majoritetsbefolkningen – och för de adopterade från Latinamerika var överrisken över 3 gånger jämfört med majoritetsinvånarna. Även bland invandrarna från Östafrika och Latinamerika fanns en förhöjd risk men den var dock inte lika hög som bland de adopterade vilka förvånade då de adopterade har det så mycket bättre rent socioekonomiskt än invandrarna.
Det som gör denna studie unik i ett svenskt forskningssammanhang är att den reflekterar kring att erfarenheter av rasdiskriminering kan vara en av orsakerna till att de adopterade uppvisar en så hög förekomst av denna allvarliga diagnos.
Två nya studier visar att de utlandsadopterade fortsätter att vara den grupp som lider av självskadebeteenden och psykisk ohälsa samt begår självmord eller försöker begå självmord allra mest proportionellt sett
I år har två nya studier publicerats i två akademiska tidskrifter som undersöker internationellt adopterades psykiska ohälsa och suicidbeteende i Sverige – ”Risk of eating disorders in international adoptees: A cohort study using Swedish national population registers” som M Strand, R Zhang, L M Thornton, A Birgegård, B M D’Onofrio och C M Bulik står bakom samt ”Increased risk of suicidal behaviour in non-European international adoptees decreases with age. A Swedish national cohort study” som Anders Hjern, Jesús Palacios, BoVinnerljung, Helio Manhica och Frank Lindblad står bakom.
Den första studien visar bl a att utlandsadopterade i Sverige födda mellan 1979-2005 uppvisar den högsta proportionella förekomsten av ätstörningar och andra typer av självskadebeteenden riktade mot den egna kroppen än någon annan grupp samtidigt som de adopterades (adoptiv)föräldrar uppvisar den högsta utbildningsnivån jämfört med andra föräldragrupper. Närmare 9% av de adopterade kvinnorna och 6% av de adopterade männen uppvisade även allvarliga psykiatriska diagnoser. I studien, som bygger på registerdata, ingår även en enkätundersökning som indikerar att utlandsadopterade är den grupp som är minst nöjd med hur de ser ut rent kroppsligen.
Den andra studien utgår ifrån att tidigare studier har visat att både självmordsförsök och genomförda självmord är 3-4 gånger vanligare bland utlandsadopterade i Sverige än bland andra demografisk grupper och både bland invånare med svensk och utländsk bakgrund. Studien visar att de adopterade fortsätter att vara den grupp i Sverige som både försöker begå och begår självmord allra mest samtidigt som risken går ned med åldern men att utplaningen är mindre tydlig än bland andra grupper vilket indikerar att de adopterade fortsätter att försöka begå eller begå självmord även i medelåldern. Adopterade födda under 1970-talets första hälft och som anlände till Sverige i senare ålder uppvisade en särskilt stor risk att försöka begå eller begå självmord.
3,9 personer per 10 000 invånare har begått självmord bland de tidiga 70-talist-adopterade att jämföra med 1,3 bland både majoritetsinvånarna och invandrarna och vad gäller självmordsförsök har exempelvis 40,7 personer per 1000 invånare försökt begå självmord bland de adopterade 80-talisterna att jämföra med 18,7 av majoritetsinvånarna och 24,3 av invandrarna.
Båda studierna skriver slutligen att de nedslående och oroväckande utfallsresultaten antagligen beror på en kombination av faktorer som rör tiden innan adoptionen, genetiska dispositioner och det faktum att de adopterade ser annorlunda ut fysiskt-kroppsligt samtidigt som det är paradoxalt att deras (adoptiv)föräldrar är de mest högutbildade föräldrarna som också uppvisar de högsta inkomsterna i landet.
Över en tredjedel av de utlandsadopterade har exempelvis (adoptiv)föräldrar som tillhör den allra översta inkomstgruppen att jämföra med kring 20% av den majoritetssvenska befolkningen i stort och endast 6% av invandrarbarnen medan omvänt endast 10% av de adopterade har växt upp med föräldrar som är låginkomsttagare att jämföra med 17% av majoritetsinvånarna och hela 43% av invandrarbarnen.
Tobias Hübinette 