Kategori: utrikesfödda

Ny studie visar att de utlandsadopterade mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de förstnämnda växer upp inom landets mest högutbildade och förmögna höginkomsttagarskikt

En ny komparativ registerstudie undersöker förekomsten av diagnosticerad psykisk sjukdom bland över 21 500 utlandsadopterade och närmare 43 000 invandrare som anlände till Sverige som barn (mellan 0-14 år). 

Hypotesen bakom studien är att svåra upplevelser i ursprungslandet i tidig ålder liksom detta med att invandra till Sverige som barn (och inte i sena tonåren eller som vuxen) kan sätta negativa spår i psyket senare i livet. Studien är den första i sitt slag som jämför adopterade med invandrare som ankom till landet som barnmigranter.

Båda grupperna har det gemensamt att de har utomeuropeisk bakgrund och att de båda ankom till landet som barn och de båda grupperna jämförs med över 1 610 000 majoritetssvenskar. Samtliga undersökta individer är födda någon gång mellan 1972-1990.

Till att börja med föreligger det mycket stora skillnader mellan de båda undersökta grupperna vad gäller klassbakgrund:

Över 60% av de adopterade har växt upp med (adoptiv)föräldrar som tillhör de två högsta inkomstgrupperna att jämföra med endast 6,4% av invandrarna som ankom som barn till Sverige. Nästan 64% av de sistnämnda har i stället omvänt växt upp med (invandrar)föräldar som uppvisar den allra lägsta inkomstnivån i landet och de har mestadels växt upp i miljonprogramsområdena.

Studien visar att de utomeuropeiska adopterade är allra mest drabbade av psykisk ohälsa och därefter följer de utomeuropeiska invandrarna som ankom till Sverige som barn och sist kommer sedan majoritetssvenskarna.

Tidigare studier har visat att de utlandsadopterade mår sämre än de (inrikes födda infödda majoritets)svenska adopterade och nu går det att konstatera att de utlandsadopterade även mår sämre än de utomeuropeiska invandrarna trots att de sistnämnda växer upp i fattigdom i miljonprogramsområdena.

Varför de utlandsadopterade mår sämre än både de svenskadopterade (som de delar biologisk-juridiska familjeomständigheter med) och invandrarna (som de delar ursprung och utseende med) trots att de fick det allra bäst under barndomen och uppväxten rent socioekonomiskt och materiellt sett är det dock ingen som vet.

Ju högre upp i samhällshierarkin ett barn växer upp inom desto bättre går det normalt för personen ifråga som vuxen och desto bättre mår personen dessutom både fysiskt och psykiskt men de utlandsadopterade är då det stora undantaget från den regeln. Majoritetssvenskar som växer upp under samma mycket välmående materiella förhållanden som de adopterade har gjort klarar sig t ex generellt mycket bra som vuxna och mår också överlag mycket bra.

Det är 2,33 gånger vanligare att adopterade är diagnosticerade med psykisk sjukdom och 1,91 gånger vanligare att invandrarna, som ankom till Sverige som barn, är det i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

De som adopterades i äldre ålder är särskilt drabbade – t ex är det hela 4,56 gånger vanligare att adopterade som anlände till Sverige när de var 5 år gamla eller äldre än så drabbas av psykisk sjukdom jämfört med majoritetsinvånarna. En sådan ålderseffekt hittas dock inte bland de utrikes födda som invandrade till Sverige innan de var 14 år gamla. Dock har män som invandrade till Sverige som barn en högre risk än kvinnor som invandrade till Sverige som barn att utveckla psykisk sjukdom senare i livet.

I båda grupperna är det de som har bakgrund i subsahariska Afrika som är allra mest drabbade och bland de adopterade följer sedan att ha bakgrund i MENA-regionen och bland invandrarna att ha bakgrund i Latinamerika.

Att komma till och växa upp bland och inom SACO-kollektivet, det översta skiktet och socialgrupp ett såsom merparten av de adopterade har gjort utgör m a o inte ett skydd för dem mot att utveckla psykisk sjukdom senare i livet. 

Flertalet av de undersökta invandrarna från utomeuropeiska länder har omvänt anlänt till och växt upp i de fattiga miljonprogramsområdena med överlag mycket fattiga föräldrar men ändå har de klarat sig bättre än de adopterade vad gäller psykisk (o)hälsa.

Det ska också sägas att utomeuropeiska invandrare som ankommer till Sverige som barn och särskilt innan skolstart och åtminstone innan tonåren klarar sig betydligt bättre i utbildningssammanhang än tonårsinvandrarna och vuxeninvandrarna. Samtidigt uppvisar de utomeuropeiska adopterade som grupp tyvärr en förhållandevis låg utbildningsnivå – d v s mycket höga procentandelar av de utlandsadopterade misslyckas helt enkelt i skolan av olika anledningar. 

Sammantaget innebär detta att de adopterade med utomeuropeisk bakgrund inte bara mår sämre än invandrarna med utomeuropeisk bakgrund som ankom till landet som barn trots att de förstnämnda har växt upp med Sveriges högst utbildade, högst avlönade och mest förmögna (adoptiv)föräldrar medan de sistnämnda har växt upp i ”Orten” med landets fattigaste och mest utsatta (invandrar)föräldrar. Det går nämligen också paradoxalt nog mer eller mindre lika bra/dåligt för båda dessa grupper i utbildningssammanhang trots de adopterades fördelar och invandrarnas nackdelar.

Att både adopterade och invandrare mår sämre än majoritetssvenskarna är ju inte förvånande medan skillnaden mellan de två undersökta grupperna kan handla om det (psykiska) skydd som invandrarbarnen trots allt får och har genom att de växer upp med sina biologiska föräldrar i miljonprogramsområdena där flertalet invånare är som dem själva (utseendemässigt liksom klassmässigt) medan de adopterade växer upp med majoritetssvenska adoptivföräldrar (som inte ser ut som dem själva) i kraftigt segregerade majoritetssvenska områden och sammanhang där de även mestadels är isolerade från varandra. 

Ännu en förklaring kan vara att de adopterade har en helt annan bakgrund i ursprungsländerna: Medan påtagligt många utomeuropeiska invandrare i ”Orten” som proletariseras massivt vud ankomsten till Sverige tillhörde medelklassen och ibland t o m överklassen i hemländerna så kommer flertalet adopterade som hamnar i socialgrupp ett i Sverige ursprungligen från arbetarklassen och ibland t o m från underklassen i sina födelseländer.

BRÅ:s rapport om brottsligheten bland invånarna med utländsk bakgrund visar att andragenerationarna är mer brottsmisstänkta än invandrarna

BRÅ:s nya rapport om brottsligheten bland landets invånare med någon form av utländsk bakgrund (d v s de invandrade inklusive de adopterade, de blandade eller mixade och de s k andragenerationarna) mellan åren 2015-18 mätt utifrån förekomst i brottsmisstankeregistret indikerar tyvärr ett sorligt och inte minst oroväckande mönster för Sveriges del:

De s k andragenerationarna är då oftare brottsmisstänkta än deras invandrade föräldrar och detta är tyvärr något som kännetecknar Sverige och några västländer till. Det ”normala” är annars att det är invandrarna som är mest brottsbenägna medan deras barn – de s k andragenerationarna – tenderar att bli mer laglydiga och mer lika majoritetsinvånarna. Dessutom är också de blandade eller de mixade mer brottsmisstänkta än majoritetssvenskarna.

Att registreras som brottsmisstänkt är kring 2,5 gånger vanligare bland de utrikes födda (d v s bland invandrarna) jämfört med bland majoritetsinvånarna, 1,9 gånger vanligare bland de inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder (d v s bland de blandade eller mixade) och 3,2 gånger vanligare bland de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s bland de s k andragenerationarna).

Invånarna med bakgrund i Norden, Västeuropa samt i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland (d v s kort och gott västvärlden) plus Östasien är de som är minst brottsmisstänkta medan andelen brottsmisstänkta är som allra störst bland invånarna med bakgrund i den s k MENA-regionen, Latinamerika och Karibien samt subsahariska Afrika. Mer eller mindre i mitten hamnar invånarna med bakgrund i Östeuropa och i Europa utanför EU, Sydostasien samt Sydasien.

Tyvärr gäller överrepresentationerna i hög grad ofta grova och allvarliga brott som narkotikabrott, rån, stöld, våldtäkt och dödligt våld – d v s brott som är kraftigt integritetskränkande och grovt kränkande och t o m fatala (d v s mord och dråp).

Om en enbart zoomar in på samtliga män över 15 år som har bakgrund i dessa regioner (och både de utrikes födda och de s k andragenerationarna tillsammans) så handlar det om att mellan 20-30% av hela beståndet och populationen av alla män över 15 år från t ex norra, södra och östra Afrika och från vissa länder i Västasien (OBS: återigen både invandrarna och andragenerationarna och tyvärr fr a de sistnämnda) har varit misstänkta för ett (eller flera) brott någon gång mellan 2015-18 att jämföra med runt 5% av alla majoritetssvenska män över 15 år, vilket är en skillnad och en överrepresentation som är nästan osannolik att ta in och inte minst just tragisk på alla sätt och vis.

Det ska sägas att även kvinnor över 15 år kan misstänkas för att ha begått ett (eller flera) brott men det är mestadels ändå män över 15 år som spökar bakom siffrorna i BRÅ-rapporten.

Ännu mer oroväckande är att medan andelen majoritetssvenskar som är misstänkta för ett brott har minskat rätt så rejält under senare år så har andelen ökat proportionellt sett bland både invandrarna och de s k andragenerationarna.

Det som också framgår mellan raderna i BRÅ-rapporten är att det i hög grad handlar om invånare i miljonprogramsområdena som har misslyckats mer eller mindre fullständigt i skolan – d v s fr a tonåriga och unga vuxna s k andragenerationsgrabbar i Orten med någon slags bakgrund i fr a Latinamerika och Karibien, MENA-regionen eller subsahariska Afrika.

Därmed avspeglar ovanstående chockerande katastrofsiffror inte minst hur hela det svenska utbildningssystemet (d v s från förskola till högskola) har misslyckats kapitalt med det s k kompensatoriska uppdraget vad gäller fr a de s k andragenerationskillarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena liksom hur den svenska bostadssektorn har kommit att bli en av de mest segregerade bostadssektorerna i hela västvärlden.

De mycket stora skillnaderna i vaccinationsgrad mellan majoritetssvenskarna och invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund kommer att skapa ännu en klyfta mellan dessa båda grupper

DN redovisar idag siffror rörande de mycket stora skillnaderna i vaccinationstäckning mellan majoritetssvenskarna och invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, som just nu i realtid håller på att skapa ännu en klyfta mellan dessa båda grupper:


De som har vaccinerat sig kan t ex börja resa nu på ett helt annat sätt än de som inte har gjort det, och det kan tyvärr bli så framöver att fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena kommer att uppfattas som att de inte är ”säkra” och stigmatiseras som att de nästan är ”smutsiga”, ”farliga” och ”hälsovådliga” på ett symboliskt plan då alltför många av dem av olika anledningar inte vaccinerar sig och inte minst så kommer samma grupp att fortsätta att drabbas av (och även dö av) viruset också framöver medan majoritetsinvånarna överlag numera är skyddade från detsamma.

Dessutom kan det tyvärr t o m bli så att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena kommer att beskyllas för att de inte vaccinerar sig och att de därför håller liv i viruset så att det aldrig försvinner och därmed inte är solidariska och ansvarstagande.

Generellt är det då majoritetssvenskarna och de högutbildade som har vaccinerat sig medan invånarna med utländsk och utomeuropeisk bakgrund, de lågutbildade och invånarna i miljonprogramsområdena inte har gjort det i samma utsträckning.  Samtidigt är det just dessa invånare som har drabbats (och drabbas) allra mest/värst av viruset proportionellt sett – de insjuknar mest, de intensivvårdas mest och de dör fr a mest av viruset proportionellt sett.

Fram tills den 11 juli (OBS – siffrorna gäller då förra veckan, d v s det finns tyvärr inga färskare siffror än så) hade nästan 90% av alla inrikes födda som är 40 år eller äldre vaccinerat sig och mycket tyder tyvärr på att de som inte har gjort det fr a är de s k ”andrageneration:arna”.

I den yngsta gruppen, 40–49 år, hade nästan 80% av alla inrikes födda redan hunnit vaccinerat sig men bara kring hälften av de utrikes födda, vilket är mycket oroväckande. 

Vidare hade 80% av alla invånare med en eftergymnasial utbildning vaccinerat sig att jämföra med kring 40% bland de lågutbildade.

Skillnaderna var slutligen också mycket stora på stadsdelsnivå – bland alla invånare över 40 år i t ex Bromma i Stockholm hade uppemot 90% vaccinerat sig att jämföra med 60-65% i t ex Rinkeby, Kista och Skärholmen.

Snart har f ö 70% av samtliga invånare i landet som är 18 år eller äldre fått minst en vaccindos.

Om det bara hade bott majoritetssvenskar i Sverige hade Sverige under förra veckan troligtvis kunnat ”skryta” med den högsta vaccinationstäckningen i världen. Detta har antagligen i sin tur att göra med att majoritetssvenskarna är så insocialiserade från barnsben att bli vaccinerade och detta sedan flera generationer tillbaka p g a välfärdsstaten.

Majoritetssvenskarna är m a o just nu, som s k ”folkslag”, det antagligen mest vaccinerade folket i världen p g a arvet efter 1900-talets välfärdsstat medan invånarna med utländsk och utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena tyvärr sackar efter betydligt i relation till majoritetsinvånarna, vilket just nu tyvärr lägger grunden för en framtida vaccineringsklyfta mellan dessa grupper som tyvärr kan komma att få stora negativa konsekvenser i framtiden.

Det är f ö obehagligt att kunna konstatera att ovanstående siffror och skillnader i det närmaste motsvarar både valdeltagandet, förvärvsfrekvensen och utbildningsnivån vad gäller dessa grupper. Uppemot 90% av majoritetssvenskarna röstar då normalt när det är val, uppemot 90% förvärvsarbetar (av båda könen) och uppemot 90% av majoritetssvenskarnas barn klarar sig idag genom gymnasiet och erhåller högskolebehörighet. Bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena röstar maximalt 60-65% normalt när det är val, knappt 60% förvärvsarbetar och än färre än så bland kvinnorna och mycket höga procentandelar av utomeuropéernas barn misslyckas med att ta en gymnasieexamen och ens med att komma in på gymnasiet.

Endast hälften av samtliga unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20-29 år förvärvsarbetar idag och kring 35% av alla utomeuropeiskt födda kvinnor är numera arbetslösa p g a pandemin

DN:s Johanna Sundbeck skriver idag om de utrikes födda (och fr a om de utomeuropeiskt födda) kvinnornas mycket utsatta situation inom svenska arbetslivet under pandemin och siffrorna som redovisas är chockerande och både i form av Sverigekartan och tabellen:


Endast lite mer än hälften av samtliga unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20-29 år förvärvsarbetar idag överhuvudtaget p g a pandemin och kring 35% av alla utomeuropeiskt födda kvinnor är numera arbetslösa – det var då denna grupp som fick allra gå först när pandemin startade (tillsammans med de unga vuxna naturligtvis) och i vissa kommuner i landet handlar det om mer än 35% såsom i värmländska Säffle med 42,9%.


”Arbetslösheten är högre bland personer som är födda utanför Sverige än bland dem som är födda här, enligt Arbetsförmedlingen. År 2011 till 2014 låg skillnaden mellan inrikes och utrikes födda på omkring 10 procentenheter – enligt de senaste siffrorna från 2020 har skillnaden ökat till 13,7 procentenheter, rapporterar SCB.


I dag yrkesarbetar 52 procent av unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20 till 29 år. Bland jämnåriga utrikes födda män är motsvarande siffra 67 procent. För inrikes födda kvinnor är motsvarande siffra i stället 73 procent och för män 79 procent, enligt Arbetsförmedlingens och MUCF:s rapport ”Unga utrikes födda kvinnors etablering i arbetslivet. En analys av hinder och möjligheter”.


I rapporten konstateras även att unga utrikes födda kvinnor har eftergymnasial utbildning i högre utsträckning än både utrikes och inrikes födda män, men att de trots det har en lägre sysselsättningsgrad än andra unga.”

De utrikes födda invånarna underpresterar även i de mest välmående bostadsområdena och misslyckas bl a med sina gymnasiestudier samt är ofta arbetslösa trots att de utrikes födda som bor och lever i dessa bostadsområden har grannar som tillhör de majoritetssvenska övre skikten

En ny rapport från Delegationen mot segregation (Delmos) som publicerades idag visar att den svenska bostadssegregationen har eskalerat kraftigt sedan 1990-talet och fram tills 2018.


Den socioekonomiska boendesegregationen har ökat dramatiskt mellan 1990-2018, vilket de facto är detsamma som den etnorasiala boendesegregationen.


Nästan 60 procent av landets invånare bodde exempelvis år 2018 i en kommun som var mer segregerad än vad den genomsnittliga segregationsnivån i hela riket var år 1990.


Numera är bostadssegregationen därtill lika utpräglad i riket i stort från att tidigare mest ha gällt de tre storstadsregionerna och delvis även de mellanstora städerna. Mer än hälften av Sveriges alla kommuner härbärgerar idag exempelvis ett eller flera fattiga och marginaliserade bostadsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund.


Var sjunde person i hela landet, cirka 1,4 miljoner invånare, bor idag i fattiga bostadsområden och de allra flesta av dem har utländsk och inte minst utomeuropeisk bakgrund.


I rapporten undersöks landets samtliga bostadsområden utifrån fem områdestyper:


områdestyp 1: områden med stora socioekonomiska utmaningar

områdestyp 2: områden med socioekonomiska utmaningar

områdestyp 3: socioekonomiskt blandade områden

områdestyp 4: områden med goda socioekonomiska förutsättningar

områdestyp 5: områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar


Tyvärr redovisas inte samtliga invånare med utländsk bakgrund eller specifikt invånarna med utomeuropeisk bakgrund utan i stället alla utrikes födda invånare vilka jämförs med de inrikes födda invånarna.


Till att börja med bor en större andel inrikes födda i områden med goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 4) och i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 5) medan de utrikes födda är överrepresenterade i områden med stora eller mycket stora socioekonomiska utmaningar (områdestyp 1 och områdestyp 2).


Det som är mycket oroväckande för att inte säga alarmerande är att andelen förvärvsarbetande invånare är lägre bland utrikes födda än bland inrikes födda OAVSETT områdestyp.


I riket som helhet handlar det om 85% för inrikes födda och 64% för utrikes födda, d v s en skillnad i förvärvsarbetesfrekvens på osannolika 21 procentenheter.


Vad gäller områdestyperna är skillnaden mellan inrikes och utrikes födda som störst i socioekonomiskt blandade områden (områdestyp 3), där andelen förvärvsarbetande uppgår till 82% bland de inrikes födda och 63% bland de utrikes födda.


Det som vidare är mycket, mycket oroväckande för att inte säga en ren och skär katastrof är att en lägre andel utrikes födda, OAVSETT områdestyp, slutför sin gymnasieutbildning inom tre år efter påbörjade gymnasiestuder. Störst skillnad mellan inrikes och utrikes födda, nästan 38 procentenheter, finns i socioekonomiskt blandade områden (områdestyp 3), följt av områden med goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 4) där skillnaden mellan inrikes och utrikes födda uppgår till vansinniga och overkliga 30 procentenheter.


Avslutningsvis är andelen unga som varken arbetar eller studerar (d v s den s k UVAS-gruppen) högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, och också det OAVSETT områdestyp vilket är oerhört chockerande för att inte säga fullständigt surrealistiskt. Störst skillnad mellan inrikes födda och utrikes födda finns i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 5).


Att otroliga 13% av de utrikes födda ungdomarna och de unga vuxna är UVAS:are i miljonprogramsområdena där invånarna med utomeuropeisk bakgrund dominerar är naturligtvis en oerhörd tragedi (OBS: det är då de som pangar på varandra och som försöker spränga varandra i bitar och ibland även kniva varandra) men att 15% av de utrikes födda ungdomarna och unga vuxna är det i överklassområdena där majoritetssvenskarna med hög utbildning och höga inkomster dominerar är galet på alla sätt och vis.


För att tala klarspråk och med risk för att måhända stigmatisera invandrarna och inte minst invandrarbarnen:
Inte ens i landets allra mest välmående överklassområden där den yppersta extremt högutbildade och ofta riktigt förmögna majoritetssvenska eliten bor går det bra för de utrikes födda.


Till viss del handlar det antagligen om utlandsadopterade som underpresterar ordentligt i överklassområdena liksom om att invandrade (hetero- eller homosexuella) intimrelationspartners till majoritetssvenskar från bl a Latinamerika, Karibien, Västafrika, Sydostasien och Mellanöstern (vilka då är gifta med socialgrupp ett- och SACO-svenskar) likaså underpresterar rejält.


Slutligen handlar det möjligen om alla SACO-majoritetssvenskar som har ensamkommande som fosterbarn – t ex pojkar och unga män från Afghanistan som bor och växer upp hos majoritetssvenskarna i överklassområdena – även de underpresterar sannolikt också i statistikens och siffrornas värld.

Arbetslösheten fortsätter att stiga bland invandrarna på grund av och under pandemin och tros fortsätta att stiga även under de kommande två åren

Arbetsförmedlingen har idag offentliggjort sin prognos rörande situationen på den svenska arbetsmarknaden 2021-22 och med utgångspunkt i pandemin och bl a konstaterar myndigheten att de som hittills har drabbats allra hårdast under pandemin vad gäller att bli av med jobbet är de utrikes födda och de unga vuxna som i hög grad är s k ”andrageneration:are”. Det båda dessa grupper har gemensamt är att alltför många saknar en gymnasieexamen – d v s de har misslyckats i grundskolan/högstadiet/9:an och/eller i gymnasiet och just detta med att endast ha en förgymnasial utbildning som den högsta utbildningsnivån (och många har då misslyckats även i grundskolan/högstadiet/9:an – d v s de har inte fullständiga betyg och saknar gymnasiebehörighet) är då den idag största riskfaktorn för att bli eller vara arbetslös och för att stå helt utanför arbetslivet i sig.


Att invandrarna och deras barn (d v s de s k ”andrageneration:arna”) drabbas hårdast under pandemin beror på att de i mycket hög grad arbetar inom den lågbetalda privata tjänstesektorn och i ”enkla jobb”-serviceyrkena/branschen som är den sektor (t ex hotell- och restaurangbranschen, transportbranschen o s v) som har drabbats allra hårdast av pandemin. Invandrarna och deras barn är dessutom kraftigt överrepresenterade som tillfälligt anställda som går på projekt, procent och timmar och det är just de som inte är fast heltidsanställda som är de som blir arbetslösa först under pandemin.


De flesta majoritetsinvånare, och både majoritetskvinnor och majoritetsmän, har omvänt en fast heltidsanställning och de allra flesta av dem har dessutom en avklarad gymnasieexamen och många av dem har också en högskoleexamen bakom sig.


Den totala sysselsättningsgraden bland landets invandrare ligger numera på låga 59,6% – bland utrikes födda kvinnor är den dessutom lägre än så just nu p g a pandemin.


Arbetslösheten var redan rejält mycket högre bland invandrarna och deras barn än bland majoritetsinvånarna även innan pandemin och i första hand handlar det om invandrare och s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund. Tyvärr säger Arbetsförmedlingens prognos från idag att arbetslösheten kommer att fortsätta att öka bland båda dessa grupper de kommande två åren (d v s 2021 och 2022) p g a de långtgående effekterna av pandemin.


Invandrarna och de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund är redan som demografisk grupp kraftigt marginaliserade på livets alla områden och mycket höga procentandelar bland dem var fattiga eller t o m mycket fattiga även innan pandemin, vilket innebär att de kommande åren kommer att bli något av en skärseld för alltför många invandrare och deras barn om nu Arbetsförmedlingens dystra prognos slår in – d v s de kommer kort och gott att bli ännu fattigare än vad de var innan pandemin utbröt.


Samtidigt fortsätter invandrarna och deras barn (d v s de s k ”andrageneration:arna”) att stå för merparten av nytillskottet vad gäller alla invånare i landet i s k arbetsför ålder (16-64 år). På grund av årtionden av alltför låga fruktsamhetstal bland majoritetsinvånarna (en majoritet av majoritetssvenskarna är dessutom numera inte längre i reproduktiv ålder – d v s de kan inte få barn längre på biologisk väg utan måste nyttja olika reproduktionstekniker för att kunna reproducera sig) är det helt enkelt invandrarna och deras barn som numera upprätthåller den samlade befolkningstillväxten av invånare som är i arbetsför ålder samtidigt som alltför stora procentandelar av invandrarna och deras barn i just arbetsför ålder är arbetslösa.


Ekvationen håller m a o inte längre:


Invandrarna och de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund blir just nu under pandemin av med jobbet och arbetslösa som aldrig förr samtidigt som de demografiskt sett utgör en hög andel av alla invånare i arbetsför ålder (liksom i reproduktiv barnafödande ålder) och fr a så står de för merparten av nytillskottet av alla nya invånare i arbetsför ålder.


Samtidigt fortsätter majoritetsinvånarna att gå i pension i gigantiska mängder för varje år som går och de lever dessutom längre än någonsin tidigare i svensk historia och behöver därför försörjas i årtionden (många majoritetssvenska kvinnor fr a blir idag en bra bit över 90 år gamla) och även om arbetskraftsbristen har mattats av tillfälligt under pandemin så uppger exempelvis hela en tredjedel av alla privata arbetsgivare/platser att de lider av arbetskraftsbrist – d v s de hittar inte personer att nyanställa. Arbetsförmedlingen skriver också i sin prognos att bristen på arbetskraft inom det svenska arbetslivet i stort fortfarande är på historiskt höga nivåer.


Invandrarna och de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund måste m a o ut i arbetslivet nu – det finns ingen annan utväg annat än att Sverige börjar massimportera mängder av nya unga vuxna invandrare för att den svenska välfärden ska kunna fortsätta att fungera och för att de majoritetssvenska pensionärerna ska kunna få ett drägligt liv en fortsatt hög materiell standard innan de går bort.

89% av alla kvinnliga städare i Stockholms län är utrikes födda

Stockholms läns nya Arbetshälsorapport 2020 ger verkligen ”syn för sägen” vad gäller den prekära situationen för den svenska huvudstadsregionens invandrare:

andel utrikes födda i Stockholms län: 25%

andel utrikes födda städare, hemservicepersonal m fl i Stockholms län: 94%

andel utrikes födda manliga städare, hemservicepersonal m fl: 93%
andel utrikes födda manliga köks- och restaurangbiträden, snabbmatspersonal m fl: 85%
andel utrikes födda manliga bil-, motorcykel- och cykelförare (d v s personer som levererar, transporterar och budar): 74%

andel utrikes födda kvinnliga städare, hemservicepersonal m fl: 89%
andel utrikes födda kvinnliga undersköterskor: 68%
andel utrikes födda kvinnliga köks- och restaurangbiträden, snabbmatspersonal m fl: 55%

De utrikes födda arbetar dessutom mer övertid (25% av männen) och mer deltid (26% av kvinnorna) än andra (och de är sannolikt också i mindre utsträckning fast heltidsanställda) samt uppvisar en nedsatt fysisk arbetsförmåga (20% av kvinnorna) och en nedsatt psykisk arbetsförmåga (27% av kvinnorna) mer än andra och de har oftare inte tillgång till företagshälsovård (44% av männen) samt har ett spänt arbete (27% av kvinnorna), ett tungt arbete (43% av kvinnorna och 40% av männen) och lyfter tungt i arbetet (25% av männen) mer än andra och slutligen utsätts de också för luftföroreningar (31% av männen) på jobbet mer än andra.

Därtill är de mer arbetslösa, mer bidragsberoende, mer sjukskrivna, mer fattiga, mer brottsutsatta och mer marginaliserade på livets alla områden än andra.

Två tredjedelar av friskolorna i storstäderna saknar nyanlända elever

DN:s Lovisa Herold skriver idag om att över två tredjedelar (eller 67%) av alla friskolor i de tre storstadsregionerna inte har en enda nyanländ elev samt uppmärksammar att friskolekoncernen Academedia nyligen har öppnat för att börja praktisera den i Sverige mycket kontroversiella metoden kvotering för att åtminstone försöka bryta den extrema skolsegregationen i landet som just nu bara blir allt värre och värre i statistikens och siffrornas värld (idag finns det då åtskilliga kommunala skolor i storstadsregionerna och runtom i landet i övrigt där endast mellan 0-5% av barnen/ungdomarna är majoritetssvenskar och talar svenska som förstaspråk):


”Rektorn Linnea Lindquist ler när hon berättar vad en av hennes lågstadieelever sa häromdagen. Ett ord som ”initiativ” är sällsynt på Hammarkulleskolan i Göteborg, där endast två procent av eleverna har svenska som modersmål.


– Vi jobbar jättemycket med elevernas ordförråd. Det räcker inte med ett vardagsspråk för att klara grundskolan, säger hon.


Skolverkets statistik från 2019 visar att nyanlända elever är ojämnt fördelade mellan kommunala och fristående skolor. I Stockholm, Göteborg och Malmö saknar 67 procent av friskolorna elever som kommit till Sverige under de senaste fyra åren. Motsvarande andel bland de kommunala skolorna är 6 procent.


Nyanlända elever placeras på kommunala skolor, om de inte aktivt söker till en friskola. 2016 införde regeringen en lagändring som var tänkt att skapa en jämnare fördelning av eleverna. Friskolor tilläts införa en särskild kvot för nyanlända, som av naturliga skäl saknade lång kötid.


Men året efter lagändringen var skillnaden mellan andelen nyanlända i friskolor och kommunala faktiskt något större än tidigare. 2015 var 3,4 procent av de fristående skolornas elever nyanlända, att jämföra med 7 procent i kommunala. 2017 var andelen 3,3 procent i friskolor, och 8,5 procent i kommunala, enligt Skolverkets statistik.”


(…)


”1992 genomfördes den så kallade friskolereformen, som gav fristående skolor rätt till skolpeng från staten. Reformen var tänkt att bidra till en större variation inom skolväsendet och att höja utbildningens kvalitet genom ökad konkurrens mellan olika skolor.


Ett större antal fristående skolor och ett fritt skolval har dock lett till att den etniska och sociala segregationen ökat. Det visar forskning som presenteras i utredningen ”En mer likvärdig skola”, som publicerades i våras.


(…)


”Utredningen föreslår även ett nytt krav på att skolans huvudman ”aktivt verkar för en allsidig social sammansättning av elever”. Det kan bland annat ske genom att skolor tillåts ha särskilda kvoter för elever från socioekonomiskt svaga familjer, eller genom att skolans geografiska upptagningsområde konstrueras för att inkludera elever från olika typer av bostadsområden. Ingen elev ska dock kunna kvoteras in på en skola den inte har sökt till. Friskolekoncernen Academedia säger till Sveriges Radio att man är öppen för att ta bort kö som huvudsakligt urvalssystem och för att införa ett kvotsystem för att öka mångfalden bland eleverna.”

De utrikes födda och särskilt invånarna med utomeuropeisk bakgrund fortsätter att vara de som drabbas allra värst på arbetsmarknaden under pandemin

SCB har idag publicerat nya siffror som rör vilka som har drabbats hårdast på den svenska arbetsmarknaden under pandemin och under det tredje kvartalet 2020 – d v s i juli, augusti och september 2020 – och det står tyvärr utom allt tvivel att det är de utrikes födda som har drabbats allra värst och i huvudsak de utomeuropeiskt födda liksom unga vuxna s k ”andrageneration:are” med fr a utomeuropeisk bakgrund:


andel sysselsatta bland inrikes födda: 85,7% (en minskning med 1,1% jämfört med tredje kvartalet 2019)

andel sysselsatta bland inrikes födda kvinnor: 84,8%

andel sysselsatta bland inrikes födda män: 86,5%

andel sysselsatta bland utrikes födda: 67,6% (en minskning med 2,9% jämfört med tredje kvartalet 2019 och denna procentsiffra är betydligt lägre bland utomeuropeiskt födda då flertalet som är födda i övriga Norden och i större delen av Europa är sysselsatta)

andel sysselsatta bland utrikes födda kvinnor: 61,8%

andel sysselsatta bland utrikes födda män: 73,3%

andel arbetslösa bland inrikes födda: 4,4% (en ökning med 1% jämfört med tredje kvartalet 2019 och en mycket hög andel av de inrikes födda som är arbetslösa är unga vuxna s k ”andrageneration:are” med fr a utomeuropeisk bakgrund)

andel arbetslösa bland inrikes födda kvinnor: 3,9%

andel arbetslösa bland inrikes födda män: 4,9%


andel arbetslösa bland utrikes födda: 18,9% (en ökning med 4,7% jämfört med tredje kvartalet 2019 och denna procentsiffra är betydligt högre bland utomeuropeiskt födda)

andel arbetslösa bland utrikes födda kvinnor: 20,4%

andel arbetslösa bland utrikes födda män: 17,6%

Manliga invandrare födda i Nordafrika och Västasien löper en 213% högre risk att dö i viruset än majoritetsinvånarna

Nyligen har en registerstudie publicerats i en akademisk tidskrift som undersöker samtliga som avled p g a covid-19-viruset under pandemin i Sverige mellan den 13 mars till den 7 maj.


Studien visar bl a att hela 11,4% av alla som gick bort p g a viruset under denna tidsperiod var födda i Mellanöstern och Afrika samt att utrikes födda män från Västasien/Mellanöstern och Nordafrika löpte över 3 gånger (OR 3.13) så hög risk (eller 213% högre risk) att dö av viruset medan de utrikes födda kvinnorna från samma regioner löpte en dubbelt (OR 2.09) så stor risk (eller 109% högre risk) att göra detsamma.


I övrigt hade män i allmänhet en mer än dubbelt så hög risk att dö i covid-19 än kvinnor och ogifta kvinnor och män (inkluderar både de som aldrig varit gifta, änklingar/änkor och frånskilda) hade en 1,5-2 gånger så hög risk att dö i covid-19 jämfört med de som var gifta. Att bo i Stockholmsområdet var dessutom förenat med en 4,5 gånger så hög risk att dö i covid-19 både för kvinnor och män jämfört med invånarna i övriga landet.


Invandrare från övriga låginkomstländer (t ex subsahariska Afrika, delar av Latinamerika, Sydasien och Sydostasien) löpte slutligen en dubbelt så hög risk att dö av viruset (OR 2.2 för män och OR 1.45 för kvinnor) medan invandrare från övriga Norden, Europa och västvärlden ”endast” uppvisade en 19% högre risk vad gäller männen och en 8% högre risk vad gäller kvinnorna.


överrisk att dö i covid-19-viruset i Sverige för invandrare födda i:


Västasien/Mellanöstern och Nordafrika: 213% för männen och 109% för kvinnorna

övriga låginkomstländer (subsahariska Afrika, delar av Latinamerika, Sydasien och Sydostasien): 120% för männen och 45% för kvinnorna

övriga Norden/Europa/Väst: 19% för männen och 8% för kvinnorna