Kategori: självmord
Utlandsadopterade är fortsatt den grupp i samhället som drabbas allra mest av psykisk ohälsa och självmord
Mötet i riksdagen i torsdags om problematiken med illegala och korrupta adoptioner aktualiserade än en gång att de utlandsadopterade sticker ut i statistikens och siffrornas värld vad gäller i praktiken precis allt som är negativt och både i jämförelse med invandrarna (och deras barn), majoritetsinvånarna och de inrikes födda inhemskt adopterade.
Ingen annan demografisk grupp i det svenska samhället begår eller försöker begå så mycket självmord som de utlandsadopterade och uppemot 10% av samtliga just nu vuxna utlandsadopterade kvinnor (den äldsta utlandsadopterade kvinnan är f ö idag runt 70 år) har någon gång (tvångs)vårdats (inom slutenvården) för ett (eller flera) självmordsförsök. Fr a de utomeuropeiska flyktinginvandrarna (och deras anhöriginvandrare och även deras barn – d v s ”andrageneration:arna”) ”borde” egentligen försöka begå eller begå självmord i högre grad än de utlandsadopterade mot bakgrund av vad de har varit med om och genomlider men så är då inte fallet.
Ingen annan demografisk grupp lider av en diagnosticerad psykisk sjukdom (de som mår dåligt och inte har haft kontakt med psykiatrin är ej medräknade i statistiken – d v s det finns med all sannolikhet också ett tyvärr rejält stort mörkertal i sammanhanget) i så hög grad som just de utlandsadopterade. Att ha ankommit till landet som äldre (ca 2-3 år och uppåt) är en överrisk men även bland dem som ankom som spädbarn (ca 0-1 år) föreligger det en 60-70% högre risk för att utveckla psykisk ohälsa jämfört med andra grupper i samhället. Hela en fjärdedel av samtliga vuxna utlandsadopterade kvinnor har någon gång i livet (och flera gånger i alltför många fall) haft kontakt med psykiatrin liksom hela en sjättedel av de utlandsadopterade männen.
Ingen annan demografisk kategori drabbas i så hög grad av missbruk (och både p g a alkohol och droger) som de utlandsadopterade mätt i att ha vårdats för missbruk – d v s det finns med all sannolikhet ett mörkertal även vad gäller detta sammanhang.
Därtill är de utlandsadopterade överlag lågutbildade och har som helhet ”misslyckats” med att reproducera sina adoptivföräldrars generellt mycket höga socioekonomiska (och sociala) status liksom även sina adoptivsyskons dito i de fall då deras adoptivföräldrar har biologiska barn (samtidigt som att de har utlandsfödda adoptivbarn) och en mycket hög andel av de utlandsadopterade står vidare helt utanför arbetslivet trots att nästan alla utlandsadopterade fortfarande är i s k arbetsför ålder – de är förtidspensionerade, sjukskrivna, institutionaliserade o s v – och alltför många är tyvärr också arbetslösa eller så är de s k rentierer (d v s de lever på sina oftast ganska så förmögna adoptivföräldrars arv i de fall då adoptivföräldrarna har gått bort).
Ingen annan demografisk grupp i landet är i lika hög grad singlar och barnlösa som de adopterade och både i jämförelse med invandrarna (och deras barn), majoritetsinvånarna och de inrikes födda inhemskt adopterade och fr a gäller detta de utlandsadopterade männen. Därtill löper de utlandsadopterade en 50% ökad risk för skilsmässa när de väl är gifta vilket innebär att de utlandsadopterade som någon gång har varit gifta (och fr a gäller detta de utlandsadopterade kvinnorna) är frånskilda och, i de fall då de har barn, ensamstående föräldrar i högre grad än andra grupper i samhället. De utlandsadopterade män som trots allt har fått barn är därtill oftare s k frånvarande föräldrar än vad andra grupper i samhället är.
Det finns två hyvudhypoteser som anses förklara ovanstående sorgliga statistik som dessutom troligtvis tar ut sin rätt alltmer när åren går och som ”nöter ned” gruppen ifråga och gör att den generella (över)dödligheten i sig (oavsett om dödsorsaken handlar om självmord eller ej) är högre bland de utlandsadopterade än bland andra grupper i samhället.
Den ena hypotesen, som dominerar, säger att det handlar om tiden i ursprungslandet innan adoptionen till Sverige (s k modersdeprivation, undernäring, ”tropiksjukdomar”, vanvård, barnhemsvistelse mm) medan den andra hypotesen säger att det handlar om tiden i Sverige efter adoptionen och själv har jag sedan 00-talet drivit tesen att det mesta (men absolut inte allt) handlar om en destruktiv kombination av riskfaktorerna adoption och ras.
De inrikes födda inhemskt adopterade, som rent kroppsligen ser ut som vilka ”svennar” som helst (d v s de är osynligt adopterade), löper nämligen också en viss överrisk för att exempelvis utveckla psykisk sjukdom och missbruk, men dock inte i lika hög grad som de utlandsadopterade, vilket indikerar att adoption i sig är en riskfaktor och detta måste kunna sägas utan att anklagas för att vara biologist och essentialist. Det är helt enkelt ett ”problem” att växa upp med vårdnadshavare som en inte har några biogenetiska band med utan att det för den skull är något fel med det (för det är det absolut inte).
Utlandsadopterade kan därtill oftast inte passera som vita, d v s deras kroppar ser annorlunda ut, på samma sätt som att de utomeuropeiska invandrarnas (och deras barns) kroppar ser annorlunda ut. Även de utomeuropeiska invandrarna löper en högre risk att exempelvis drabbas av arbetslöshet och av att bli bidragsberoende – d v s det finns kort och gott en rasaspekt i sammanhanget som de utlandsadopterade delar med invandrarna (och deras barn), d v s att inte kunna passera som en vit svensk är i sig en riskfaktor. Det är helt enkelt ett ”problem” att inte vara vit utan att det för den skull är något fel med det (för det är det absolut inte).
Dock finns det mycket som tyder på att det som trots allt ”skyddar” invandrarna (och deras barn) är att de bor tillsammans i endogama biogenetiska familjer i miljonprogramsområdena där de utgör majoritetsbefolkningen och därmed den demografiska normen – d v s de flesta som bor i miljonprogramsområdena ser annorlunda ut till kroppen. De utlandsadopterade växer i stället upp i en extrem raslig isolering bland majoritetssvenskarna vilket antagligen gör att de riskerar att bli mer utsatta än invandrarna (och deras barn) och detta säger jag naturligtvis inte utan att för den skull förstå att de utomeuropeiska flyktinginvandrarna och deras anhöriginvandrare och även deras barn – d v s ”andrageneration:arna” – lever under mycket stora och svåra påfrestningar i trånga hyreslägenheter och generellt är de fattiga o s v.
Utlandsadopterade delar m a o adoptionsaspekten som en riskfaktor med de inrikes födda inhemskt adopterade och rasaspekten som en riskfaktor med invandrarna (och deras barn) men p g a deras uppväxtsammanhang och levnadsomständigheter – och dessutom lever nästan alla utlandsadopterade även som vuxna i ett majoritetssvenskt sammanhang (antalet utlandsadopterade som bor och lever i miljonprogramsområdena är då ytterligt få och även antalet utlandsadopterade som är tillsammans med och har barn med en utomeuropeisk flyktinginvandrare eller med en anhöriginvandrare till eller med ett barn till en flyktinginvandrare) – så drabbas de troligtvis mycket hårdare av dessa båda riskfaktorer.
De utlandsadopterade är kort och gott både biogenetiskt isolerade och rasligt isolerade och denna destruktiva kombination tar ut sin rätt i form av ovanstående utfallssiffror.
De utlandsadopterade mår fortsatt sämre än majoritetsinvånarna och invandrarna
Idag anordnar Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) en heldagskonferens om adoption och en av dem som föreläste i morse var socialmedicinaren Anders Hjern som berättade om att de utlandsadopterade sticker ut i i praktiken samtliga negativa sammanhang och i jämförelse med både majoritetssvenskarna, de svenskfödda adopterade och invandrarna:
De adopterade mår allra sämst och även i jämförelse med flyktingarna och deras anhöriga (vilka kanske egentligen ”borde” må allra sämst) vad gäller bl a vård inom och kontakt med psykiatrin samt förekomst av depression mm.
De adopterade försöker begå självmord och begår självmord allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
De adopterade missbrukar alkohol och droger allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
Alltför många adopterade uppvisar en låg utbildningsnivå och står utanför arbetslivet såsom alltför många flyktingar och deras anhöriga också gör trots att de adopterade generellt har växt upp i de övre skikten rent socioekonomiskt sett medan invandrarna omvänt generellt har proletariserats efter ankomsten till Sverige.
De adopterade är slutligen också både singlar och barnlösa allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
Många majoritetssvenskar mår naturligtvis också dåligt och kan uppvisa stora svårigheter i livet i både skolsammanhang och arbetslivssammanhang men att tillhöra normen och majoriteten är trots allt en skyddsfaktor som gör att denna grupp – d v s de infödda majoritetssvenskarna – ändå mår bäst och klarar sig bäst.
De svenskfödda adopterade – d v s inrikes födda personer som blivit adopterade inom Sverige (såsom Stefan Löfven, ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist m fl) mår generellt sämre än majoritetssvenskar som har växt upp med en eller två av sina biologiska föräldrar och det går också generellt sämre för denna grupp som vuxna men de klarar sig ändå bättre än de utlandsadopterade.
Invandrarna och deras anhöriga, barn och efterkommande mår också generellt sämre och det går också mycket sämre för dem jämfört med majoritetsinvånarna MEN i jämförelse med de adopterade – som de delar utseende och härkomst med – går det bättre för dem vilket antagligen beror på att de ändå har varandra trots att många av dem bär med sig traumatiska upplevelser från ursprungsländerna och trots att de allra flesta av dem har proletariserats i Sverige från att i hemländerna i många fall ha tillhört medelklassen och kanske t o m överklassen och generellt gifter de sig också och får barn med varandra.
De utlandsadopterade slutligen delar samma belägenhet som de svenskadopterade med allt vad det innebär (d v s båda grupperna har växt upp med en eller två vårdnadshavare som de inte är biologiskt relaterade till) samtidigt som de delar samma belägenhet som flyktingarna och deras anhöriga (d v s de ser annorlunda ut) men i slutänden går det ändå allra sämst för de utlandsadopterade.
Ny kommande studie i The Lancet om suicidbeteendet bland landets utlandsadopterade
Den ytterst respekterade medicinska tidskriften The Lancet kommer i år att publicera en ny svensk kvantitativ registerstudie av suicidbeteendet bland landets utlandsadopterade, som Anders Hjern, Jesús Palacios, Bo Vinnerljung, Helio Manhica och Frank Lindblad ligger bakom och som nyligen förpublicerades av tidskriften.
I studien ingår samtliga utomeuropeiska utlandsadopterade födda mellan 1972-86 vilka jämförs med utomeuropeiska invandrare och majoritetssvenskar i samma ålderskategorier. De tre undersökta grupperna följdes upp i Dödsorsaksregistret och Patientregistret när de var 18-22 år gamla, 23-27 år gamla, 28-32 år gamla respektive 33-43 år gamla för att undersöka förekomst av genomförda självmord och slutenvårdvistelse på grund av självmordsförsök.
De adopterade befanns begå eller försöka begå självmord mer än både invandrarna och majoritetsinvånarna. Dock var risken för genomförd suicid högre för de adopterade 18-22-åringarna än när de adopterade var 33-43 år gamla. Det är två till tre gånger vanligare att de adopterade begår självmord eller försöker begå självmord jämfört med majoritetsbefolkningen och inom vissa subkategorier av de adopterade är överrisken än högre än så.
Högst risk för att begå självmord eller försöka begå självmord uppvisar de utlandsadopterade som är födda mellan 1972-76, de som är födda i Sydasien och Latinamerika samt de som ankom till landet vid 4-8 års ålder.
Den övervägande delen av de som adopterades under 1970-talets första hälft var födda i Sydkorea och de flesta var flickor. Påfallande många adopterade i 40- och 50-årsåldern är statistiskt sett singlar och barnlösa och många har det inte gått särskilt bra för alls utbildnings- och yrkesmässigt sett jämfört med deras adoptivföräldrar, vilka omvänt generellt uppvisar höga utbildningsnivåer och höga inkomster, och många adopterade lider av psykisk ohälsa, missbruk mm. Av de adopterade som ändå har lyckats reproducera sig är kvinnorna dessutom oftare ensamstående mödrar medan männen oftare är frånvarande fäder.
De adopterade befanns i övrigt överlag ha växt upp bland landets översta socioekonomiska skikt till skillnad från invandrarna som uppvisade de allra lägsta inkomstnivåerna – d v s de adopterade tillhör statistiskt sett den svenska eliten och överklassen medan invandrarna statistiskt sett tillhör den svenska underklassen och lägre arbetarklassen.
Närmare 60% av de adopterade växte till exempel upp i hushåll som uppvisade de allra högsta inkomstnivåerna i landet men trots det försöker de adopterade begå eller begår självmord oftare än både majoritetssvenskarna och invandrarna. Att ha det mycket bra ekonomiskt och materiellt sett är annars ett statistiskt skydd mot självmord och självmordsförsök och en hel del utlandsadopterade har då växt i gigantiska villor, jättelika våningar, rymliga radhus och i övrigt spatiösa lägenheter eller t o m på herrgårdar och slott till skillnad från majoritetssvenskarna och invandrarna.
De äldsta adopterade är slutligen inte med i denna nya studie, men en tidigare publicerad studie om suicidbeteendet bland de adopterade som föddes på 1960-talet har visat att överrisken för att begå självmord (3,6 gånger högre än bland majoritetsbefolkningen) eller försöka begå självmord är fortsatt hög (4,5 gånger högre än bland majoritetsbefolkningen) även bland landets äldsta utlandsadopterade, vilka i huvudsak består av kvinnor från Sydkorea.
“Adjusted RR for suicide death in international adoptees was high at age 18-22, 2·74 (95% C.I. 1·95-3·86), but decreased gradually to age 33-43 when the risk was similar to Swedish-born. Adjusted RR for suicide attempts in international adoptees was 2·33 (2·15-2·52) at age 18-22, decreased slightly with older age, but remained higher than Swedish born in all age-classes. Risks for both outcomes were greatest, around three times higher compared with the majority population, in the oldest birth cohorts of international adoptees, born 1972-76. Risks for both suicide outcomes increased with higher age at adoption.”
Två nya studier visar att de utlandsadopterade fortsätter att vara den grupp som lider av självskadebeteenden och psykisk ohälsa samt begår självmord eller försöker begå självmord allra mest proportionellt sett
I år har två nya studier publicerats i två akademiska tidskrifter som undersöker internationellt adopterades psykiska ohälsa och suicidbeteende i Sverige – ”Risk of eating disorders in international adoptees: A cohort study using Swedish national population registers” som M Strand, R Zhang, L M Thornton, A Birgegård, B M D’Onofrio och C M Bulik står bakom samt ”Increased risk of suicidal behaviour in non-European international adoptees decreases with age. A Swedish national cohort study” som Anders Hjern, Jesús Palacios, BoVinnerljung, Helio Manhica och Frank Lindblad står bakom.
Den första studien visar bl a att utlandsadopterade i Sverige födda mellan 1979-2005 uppvisar den högsta proportionella förekomsten av ätstörningar och andra typer av självskadebeteenden riktade mot den egna kroppen än någon annan grupp samtidigt som de adopterades (adoptiv)föräldrar uppvisar den högsta utbildningsnivån jämfört med andra föräldragrupper. Närmare 9% av de adopterade kvinnorna och 6% av de adopterade männen uppvisade även allvarliga psykiatriska diagnoser. I studien, som bygger på registerdata, ingår även en enkätundersökning som indikerar att utlandsadopterade är den grupp som är minst nöjd med hur de ser ut rent kroppsligen.
Den andra studien utgår ifrån att tidigare studier har visat att både självmordsförsök och genomförda självmord är 3-4 gånger vanligare bland utlandsadopterade i Sverige än bland andra demografisk grupper och både bland invånare med svensk och utländsk bakgrund. Studien visar att de adopterade fortsätter att vara den grupp i Sverige som både försöker begå och begår självmord allra mest samtidigt som risken går ned med åldern men att utplaningen är mindre tydlig än bland andra grupper vilket indikerar att de adopterade fortsätter att försöka begå eller begå självmord även i medelåldern. Adopterade födda under 1970-talets första hälft och som anlände till Sverige i senare ålder uppvisade en särskilt stor risk att försöka begå eller begå självmord.
3,9 personer per 10 000 invånare har begått självmord bland de tidiga 70-talist-adopterade att jämföra med 1,3 bland både majoritetsinvånarna och invandrarna och vad gäller självmordsförsök har exempelvis 40,7 personer per 1000 invånare försökt begå självmord bland de adopterade 80-talisterna att jämföra med 18,7 av majoritetsinvånarna och 24,3 av invandrarna.
Båda studierna skriver slutligen att de nedslående och oroväckande utfallsresultaten antagligen beror på en kombination av faktorer som rör tiden innan adoptionen, genetiska dispositioner och det faktum att de adopterade ser annorlunda ut fysiskt-kroppsligt samtidigt som det är paradoxalt att deras (adoptiv)föräldrar är de mest högutbildade föräldrarna som också uppvisar de högsta inkomsterna i landet.
Över en tredjedel av de utlandsadopterade har exempelvis (adoptiv)föräldrar som tillhör den allra översta inkomstgruppen att jämföra med kring 20% av den majoritetssvenska befolkningen i stort och endast 6% av invandrarbarnen medan omvänt endast 10% av de adopterade har växt upp med föräldrar som är låginkomsttagare att jämföra med 17% av majoritetsinvånarna och hela 43% av invandrarbarnen.
De predatoriska kreditbolagen som kändisarna stöttar leder till självmord
SvD:s näringslivsbilaga har under de senaste veckorna kartlagt, avslöjat och (med rätta) hängt ut ett (tyvärr mindre) urval av de s k (tyvärr alltför framgångsrika) influencers och (tyvärr alltför älskade) kändisar som gör reklam för de predatoriska kreditbolagen via sina Instagram-konton, i sina poddar, på Facebook, på Youtube och på sina bloggar och hemsidor såsom Alex Schulman, Amanda Schulman, Calle Schulman, Isabella Löwengrip, Carolina Gynning, Ida Warg, Margaux Dietz, Daniel Redgert, Alexandra Nilsson och Katrin Zytomierska (att många av dem är antirasister och feminister och står upp för ”Orten”, invandrarna, minoriteterna och flyktingarna liksom för den utomvästerländska världen och att många av dem är positiva förebilder för 100 000-tals och åter 100 000-tals ”småtjejer”, ”tonårsbrudar” och unga kvinnor är s a s ”en annan femma” liksom att bolagens aktieägare och riskkapitalister vill ha tillbaka sina pengar och fr a få vinstutdelning på sina investeringar) och nu har turen kommit till kreditbolagens offer:
Icke-vita och mord och dråp i närhistorien
Ännu en adopterad har begått självmord
Tyvärr ännu en utlandsadopterad (av alltför många fram tills dags dato) som har begått självmord och denna gång en av dem (och de är tyvärr också alltför många) som har utvisats till och deporterats tillbaka till ett ursprungsland (p g a att deras adoptivföräldrar underlät att ansöka om medborgarskap för deras adoptivbarn i mottagarlandet i Väst) och i just detta fall till Sydkorea från USA.
http://www.koreatimes.co.kr/www/nation/2017/05/119_229975.html
Överdödligheten bland utlandsadopterade
Den sedvanliga ”checken” i Sveriges dödbok, en databas med samtliga i riket avlidna mellan 1901-2013, ger vid handen att ytterligare kring 30 adopterade koreaner har avlidit bara mellan åren 2010-13, och vad gäller de andra ursprungslandsgrupperna är antalen inte långt därefter (Sydkorea är trots allt det enskilt största ursprungslandet) såsom bland adopterade etiopier och eritreaner, colombianer, chilenare, brasilianer och peruaner samt bland adopterade indier, sri lankeser, bengaler, pakistanier, iranier, libaneser, palestinier, vietnameser, thailändare, filippiner och indoneser.
Typiskt nog är dessutom i stort sett alla avlidna adopterade koreanska män ogifta medan kvinnorna antingen är gifta eller skilda. Många har som vanligt osäkra dödsdatum då deras kvarlevor har hittats i efterhand och många är skrivna på postboxar vilket tyder på att de kan ha varit hemlösa, institutionaliserade eller levt ett i övrigt destruktivt liv (kriminalitet, missbruk, prostitution o s v).
Det totala antalet avlidna utlandsadopterade i Sverige uppgår till långt över 500 vid det här laget och den absolut vanligaste dödsorsaken är självmord och därefter andra dödsorsaker av våldsam och destruktiv art (olyckor, överdoser, alkoholförgiftning, dråp, mord o s v), och då är landets äldsta utlandsadopterade knappt ens uppnått 60-årsåldern. Faktum är att ingen annan demografisk subgrupp i landet är så drabbad av suicid liksom av suicidförsök som de utlandsadopterade – det handlar om en överrisk på 4-5 gånger jämfört med majoritetsbefolkningen och överrisken är än högre jämfört med den utomeuropeiska minoritetsbefolkningen (inom vilken både suicid och suicidförsök är långt mindre vanligt förekommande).
Den totala överdödligheten är dessutom alltför hög oavsett dödsorsak och bland vissa ursprungslandsgrupper är morbiditeten än högre – fr a bland de latinamerikanska adopterade varav de flesta härrör från ursprungsbefolkningarna och slavättlingarna och sannolikt också bland de central- och östeuropeiska adopterade varav många framför allt är romer.
Orsakerna till den sjukligt och surrealistiskt höga överdödligheten bland utlandsadopterade i Sverige och inte minst de skyhöga självmordstalen har det spekulerats om i ett decennium vid det här laget, och buden är många bland forskarna: generellt låga IQ-kvoter och s k defekta gener (d v s hypotesen om Tredje världens ”kloakbarn” och ”undermänniskor” som hamnar hos västvärldens elitfamiljer, d v s planetens mest förmögna och s k bästa hjärnor – d v s rent ut sagt en totalt katastrofal ”mismatch”), höga förekomster av självskadebeteenden och destruktiva livsstilar, dåliga skolresultat, dåliga arbetsmarknadssiffror, en låg andel som är gifta och har barn, höga procentsiffror som missbrukar och är lagförda o s v.
Min egen hypotes handlar om den unika och specifika situation som utlandsadopterade befinner sig i och där likheter både finns med svenskfödda adopterade (risken att utveckla en psykosocial problematik) och utomeuropeiska minoritetsgrupper (risken att rasdiskrimineras), och där den extrema rasliga isolering som utlandsadopterade växer upp och lever med, ofta i helvita övre medelklass- och överklassmiljöer, vilket alltför ofta leder till mobbning och ensamhet parad med vissa likheter med transpersoner (utifrån ras) till slut tyvärr riskerar att ”ta ut sin rätt” i form av denna nedslående statistik.
Tobias Hübinette 