Kategori: arbete

Endast hälften av samtliga unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20-29 år förvärvsarbetar idag och kring 35% av alla utomeuropeiskt födda kvinnor är numera arbetslösa p g a pandemin

DN:s Johanna Sundbeck skriver idag om de utrikes födda (och fr a om de utomeuropeiskt födda) kvinnornas mycket utsatta situation inom svenska arbetslivet under pandemin och siffrorna som redovisas är chockerande och både i form av Sverigekartan och tabellen:


Endast lite mer än hälften av samtliga unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20-29 år förvärvsarbetar idag överhuvudtaget p g a pandemin och kring 35% av alla utomeuropeiskt födda kvinnor är numera arbetslösa – det var då denna grupp som fick allra gå först när pandemin startade (tillsammans med de unga vuxna naturligtvis) och i vissa kommuner i landet handlar det om mer än 35% såsom i värmländska Säffle med 42,9%.


”Arbetslösheten är högre bland personer som är födda utanför Sverige än bland dem som är födda här, enligt Arbetsförmedlingen. År 2011 till 2014 låg skillnaden mellan inrikes och utrikes födda på omkring 10 procentenheter – enligt de senaste siffrorna från 2020 har skillnaden ökat till 13,7 procentenheter, rapporterar SCB.


I dag yrkesarbetar 52 procent av unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20 till 29 år. Bland jämnåriga utrikes födda män är motsvarande siffra 67 procent. För inrikes födda kvinnor är motsvarande siffra i stället 73 procent och för män 79 procent, enligt Arbetsförmedlingens och MUCF:s rapport ”Unga utrikes födda kvinnors etablering i arbetslivet. En analys av hinder och möjligheter”.


I rapporten konstateras även att unga utrikes födda kvinnor har eftergymnasial utbildning i högre utsträckning än både utrikes och inrikes födda män, men att de trots det har en lägre sysselsättningsgrad än andra unga.”

Arbetslösheten fortsätter att minska men är fortsatt hög bland utomeuropéerna och särskilt gäller det långtidsarbetslösheten

Arbetslösheten fortsätter att minska nu när pandemin ”sjunger på sista versen” åtminstone för svensk del och för denna gång och har nu gått ned från 8,5% för ett år sedan till 7,9%.


Tyvärr är dock arbetslösheten fortsatt skyhög bland invånarna med utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund, vilket indikerar att det är bland dem som pandemin slog hårdast vad gäller arbetslivet (och därmed privatekonomin):


Arbetslösheten ligger idag på 4,5% bland de inrikes födda, som i hög grad innebär s k ”andrageneration:are”, och på närmare 20% bland de utrikes födda, som i hög grad innebär utomeuropéer (över 80% av samtliga utrikes födda som är arbetslösa är då födda utanför Europa).


Arbetslösheten bland majoritetssvenskarna är idag antagligen nere på 3,5%, vilket visserligen fortfarande är en relativt hög siffra att jämföra med runt 2,5% innan pandemin (och i hög grad handlar det om majoritetssvenska unga vuxna), samtidigt som den ligger på åtminstone 30% om inte mer än så bland invånarna med bakgrund i Afrika och Asien (läs: Västasien eller Mellanöstern).


Just nu fortsätter tyvärr även antalet långtidsarbetslösa (d v s att vara arbetslös ”nonstop” i tolv månader eller längre än så) att stiga och närmar sig snart rekordhöga 200 000 personer, varav över hälften (51,3%) utgörs av utomeuropeiskt födda. Aldrig har så många personer varit långtidsarbetslösa som just nu sedan mätningarna började och risken finns att de som drabbades hårdast av pandemin – d v s återigen invånarna med utomeuropeisk bakgrund vilka både blev sjuka och avled allra mest av viruset proportionellt sett och blev arbetslösa allra mest proportionellt sett – kommer att fortsätta att drabbas även framöver i form av både arbetslöshet och just långtidsarbetslöshet.


I kriser (såsom denna pandemi) brukar ”tumregeln” tyvärr vara att de som drabbas hårdast är de som redan var ”på botten” även innan krisen (d v s för just svensk del invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena) och denna pandemi verkar m a o tyvärr inte bli ett undantag från den regeln.

Sverige fortsätter att vara det västland där invandrare har svårast att få jobb i jämförelse med den inrikes födda befolkningen även under pandemin

Sverige fortsätter att vara det land i i-världen, i västvärlden och i Europa där invandrare har svårast att få jobb i jämförelse med den inrikes födda befolkningen och under och p g a pandemin har situationen på den svenska arbetsmarknaden blivit än värre för fr a utomeuropéerna:


SCB:s senaste AKU (arbetskraftsundersökning), som publicerades idag, visar att arbetslösheten just nu under pandemin ligger på 20% bland de utrikes födda i åldern 20-64 år att jämföra med 4,6% bland de inrikes födda i samma ålder.


Därtill är skillnaderna mycket stora vad gäller sysselsättningsgrad (återigen gäller nedanstående siffror åldern 20-64 år):


sysselsättningsgrad bland utrikes födda kvinnor: 58,9%

sysselsättningsgrad bland utrikes födda män: 65,1%

sysselsättningsgrad bland inrikes födda kvinnor: 81,4%

sysselsättningsgrad bland inrikes födda män: 85%

De som inte förvärvsarbetar är, förutom att de kan vara arbetslösa, antingen föräldralediga eller sjukskrivna eller så lever de på räntor och förmögenheter alternativt på bidrag och andra offentliga transfereringar eller så är de helt enkelt s k ”nolltaxerare” eller så arbetar de ”svart”, d v s de lever på en kontant- och Swish-ekonomi.


Vad gäller skillnaden i arbetslöshet mellan utrikes och inrikes födda så är den den största inom OECD (d v s i i-världen) liksom inom EU (d v s i större delen av Europa) just i Sverige och en stor del av de inrikes födda som är arbetslösa eller som inte förvärvsarbetar är dessutom s k ”andrageneration:are” (och en stor del av de sistnämnda är dessutom s k NEET:are/UVAS:are).


Bland utrikes födda som är födda i Afrika (de facto subsahariska Afrika) och Asien (de facto Västasien) uppgår arbetslösheten numera och p g a pandemin till runt 30%.

Andelen chefer med utländsk bakgrund är fortsatt mycket låg och sämst är det inom den offentliga sektorn där det handlar om endast kring 10%

Tidningen Chef har i dagarna undersökt hur stor andel av landets 10 000-tals chefer inom både den offentliga och privata sektorn som har utländsk bakgrund och det handlar om totalt knappt 15% vilket ska jämföras med 25% i befolkningen i stort och allra sämst är det i den offentliga sektorn där det handlar om 10%.

Tidningens Chefs redaktör Cissi Elwin kommenterar det nedslående resultatet på följande vis:

https://chef.se/cissi-elwin-sluta-tjafsa-borja-mata

När det gäller att arbeta för att öka andelen chefer som är kvinnor har de flesta hållit med. Självklart ska kvinnor ha samma möjligheter som män. Det är vägen dit man tjafsat om. Länge låg kvoteringsfrågan som en våt filt över debatten. Men målet har inte varit kontroversiellt på ett bra tag, även om det fortfarande är frustrerande långt kvar tills vi når dit.

Men när det gäller etnicitet låter det helt annorlunda. Med samma argument som när det gäller kvinnors rätt till inflytande i enlighet med att de utgör halva befolkningen, borde man kunna hävda att människor med utländsk bakgrund ska ha inflytande i samhället som rimmar med deras andel av befolkningen. Samma ansvar, samma skyldigheter och samma möjligheter till utbildning, jobb och karriär. Men så är det inte. Långt ifrån.

Trots att en fjärdedel av dagens svenskar är födda i ett annat land eller har två utlandsfödda föräldrar är möjligheterna sämre för dem på nästan alla plan. I pandemin har vi blivit varse att det till och med handlar om liv och död och att denna grupp drabbats hårdast. Det är de som i större utsträckning har jobb där man inte kan jobba hemma. De bor trängre och längre bort från stan och är beroende av kollektivtrafik. Arbetslösheten är högre än för befolkningen som helhet.

Men när det gäller denna grundläggande rättvise­fråga, representation för invandrare, är det inte alls självklart att vi delar målbilden. Ofta fastnar man i snåriga resonemang om hur man ska mäta etnicitet och vilka farliga konsekvenser det har fått historiskt. Och det är ju sant och viktigt.

Men vi vet också att inget händer om vi inte sätter mål och mäter. Det var länge en knäckfråga, men är det inte längre sedan SCB 2016 tog fram det verktyg där man kan skicka in de anställdas personnummer och få reda på hur representationen ser ut på en anonymiserad nivå. Det ger helt nya möjligheter för företag att arbeta med att öka mångfalden.

För vad händer i ett samhälle där 25 procent redan från början vet att det kommer att vara så mycket svårare för dem i alla delar av livet att nå sin fulla potential? Jag vet inte hur många unga, välutbildade, ambitiösa människor jag träffat som trots alla sina meriter inte ens fått komma till intervju.

När vi nu för tredje gången (de andra två tillfällena var 2013 och 2016) har undersökt hur många av Sveriges chefer som har utländsk bakgrund visar det sig IGEN att underrepresentationen är kraftig. Och allra sämst är den offentliga sektorn där närmare 90 procent av cheferna har inhemsk bakgrund.

https://chef.se/fa-chefer-med-utlandsk-bakgrund

”Oerhört nedslående, verkligen. Att privat sektor, som gärna vill agera förebild i mångfaldsfrågor, uppvisar så här dåliga resultat tycker jag är pinsamt. Det verkar fortfarande som att vänskapsband är den bästa meriten i Sverige.”

Det säger Amanda Lundeteg, vd för Allbright, en ideell stiftelse som verkar för jämställdhet och meritokrati i näringslivet, om den bristande etniska mångfalden bland chefer. Medan över en fjärdedel av svenskarna har utländsk bakgrund, är det högst 15 procent av cheferna som har det, visar färsk statistik som Chef tagit fram med hjälp av SCB.

Inom den offentliga sektorn har bara runt var tionde chef utländsk bakgrund. För regionerna är det en andel som i det närmaste stått stilla de senaste fem åren, och enbart ökat med dryga två procentenheter sedan 2013 och en procentenhet sedan 2016, tillfällen då Chef granskat frågan tidigare.

Störst är mångfaldsgapet inom kommunerna. Andelen kommunala medarbetare med utländsk bakgrund avspeglar numera befolkningens, men uppåt 90 procent av deras chefer är fortfarande av helsvensk börd.

Nu växer kraven på förändring. Blackrock, världens största fondförvaltare med närmare 73 000 miljarder kronor i sina fonder, har förklarat att börsbolag som inte uppvisar etnisk och könsmässig mångfald i styrelser och bland medarbetarna hotas av uteblivna investeringar. Som grund anförs rena affärsskäl.

(…)

Olof Åslund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och ledamot i Delegationen för migrationsstudier. Han är inte förvånad över bristerna i chefsmångfald som Chef kan redovisa. Att invandrare och deras ättlingar har särskilda svårigheter att nå inflytelserika poster i samhället är knappast något okänt fenomen, varken i forskningen eller i människors konkreta arbetsvardag. Olof Åslund kan i studier visa hur chefer tenderar att anställa sina likar, och i hög grad rekryterar människor med ungefär samma bakgrund, utbildning och kulturella referenser som de själva. Vilket gör det extra svårt för minoriteter att göra karriär.

”Sedan återstår frågan om varför rekryteringsmönstren ser ut som de gör. Att fördomar och diskriminering har betydelse råder det inget tvivel om. Vi ser ju i återkommande undersökningar hur arbetsgivare schablonmässigt sorterat jobb­ansökningar utifrån namn”, säger han.

Andra tänkbara orsaker till den brist­ande chefsmångfalden är begränsningar i rekryterarnas nätverk och upplevda svårigheter att bedöma arbetssökande med annorlunda bakgrund, menar Olof Åslund. 

(…)

Kommer mångfalds­gapet mellan chefer och den övriga befolkningen att jämna ut sig med tiden?

”Jag vill ju tro det. Det nedslående är samtidigt att de stora gapen mellan människor med inhemsk och utländsk bakgrund är ett så kroniskt problem på arbetsmarknaden och i samhället i stort, som bestått i decennier och under skiftande regeringar och konjunkturlägen. Och det är inte något unikt för Sverige, utan så här ser det ut i många länder.”

Bland politiker och proffstyckare finns en påtaglig tilltro till egenföretagande som en bra, alternativ väg till integration och avancemang för människor med utländsk bakgrund. Men Chefs undersökning visar att andelen egenföretagare med utländsk bakgrund minskar, efter att tidigare ha ökat kraftigt med 12 procent­enheter från 2013 och tre år framåt.

Anneli Muhr, forskare och migrationsexpert vid Södertörns högskola, pekar på hur egenföretagandet långt ifrån alltid följer politikernas förutsägelser om ekonomiskt avancemang. Utan tvärtom i många fall blir en återvändsgränd för andra generationens unga invandrare, med osäkra inkomster och orimligt långa arbetsdagar på en marknad som är mer eller mindre informell.

(…)

Den envisa bristen på mångfald bland chefer och i hela samhällssektorer leder till krav på mer statistik och rapportering. Personuppgifter om etniskt ursprung, sexuell läggning, religiös övertygelse och åtskilligt annat klassas emellertid som särskilt känsliga och regleras av omfattande lagstiftning. Huvudregeln är att hantering av känsliga personuppgifter är förbjuden. När spelföretaget King för några år sedan kartlade personalens etnicitet och sexualliv för att förhindra karriärmässiga orättvisor, stoppades registreringen av Integritetsskyddsmyndigheten. Trots att personalen gett sitt samtycke.

Att Axfood ändå lyckas få grepp om mångfaldsläget inom företaget förklarar hr-direktören Monica Längbo så här:

”Varje år skickar vi in listor till SCB med personnummer på alla våra medarbetare, strukturerat på olika nivåer, och får igen ett aggregerat resultat över hur det ser ut på olika nivåer och i olika bolag. Självklart registrerar vi inte etnicitet, SCB kan däremot se utifrån personnummer att en person är utlandsfödd och/eller har två utlandsfödda föräldrar, vilket är definitionen på utländsk bakgrund. Vi vet inte vem som har utländsk bakgrund utan kan bara se det aggregerade resultatet.”

47% av alla invånare som är födda i Afrika och 40,6% av alla som är födda i Asien är låginkomsttagare och över 40% av samtliga utrikes födda barn växer upp i fattigdom

Alldeles nyligen presenterade SCB nya, uppdaterade siffror rörande landets låginkomsttagare som lever med en varaktigt låg inkomst och som uppvisar en låg materiell standard:


Andelen invånare som uppvisar en varaktigt låg inkomst fortsätter att öka och låg på 15% under 2019 varav 2/3 också uppvisade en låg materiell standard.


En låg inkomst definieras som att ha en inkomst som är mindre än 60% av medianvärdet för samtliga inkomsttagare och en varaktigt låg inkomst handlar om att uppvisa en låg inkomst under referensåret samt under minst två av de tre föregående åren som föregår referensåret.


Utrikes födda invånare dominerar kraftigt denna grupp – hela 20% av samtliga utrikes födda invånare uppvisar en varaktigt låg inkomst och generellt också en låg materiell standard att jämföra med 7% av samtliga inrikes födda invånare, varav en mycket stor andel utgörs av s k ”andrageneration:are”.


Tyvärr är det i huvudsak utomeuropéerna som uppvisar de lägsta inkomsterna:


32% av samtliga invånare som är födda i Afrika uppvisar en varaktigt låg inkomst medan 47% uppvisar en låg inkomst generellt inom denna grupp.


27,1% av samtliga invånare som är födda i Asien uppvisar vidare en varaktigt låg inkomst medan 40,6% uppvisar en låg inkomst generellt inom denna grupp.


Dessa siffror ska då jämföras med 4,5% bland majoritetssvenskarna.


Omvänt är mycket få utomeuropéer höginkomsttagare:


Det handlar om 0,8% av de som är födda i Afrika och 2,1% av de som är födda i Asien att jämföra med 10,1% bland majoritetssvenskarna.


En hög inkomst definieras som att ha en inkomst som är mer än dubbelt så hög som medianvärdet för samtliga inkomsttagare.


Då landets invånare med utomeuropeisk bakgrund är unga eller t o m mycket unga och då den absoluta majoriteten av dem är i s k fruktsam ålder innebär det att en mycket hög procent av barnen med utomeuropeisk bakgrund växer upp i (barn)fattigdom.


Över 40% av samtliga utrikes födda barn och unga i landet växer upp hemma hos en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en varaktigt låg ekonomisk standard att jämföra med 6% bland de majoritetssvenska barnen.


andel som erhåller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla och som är födda i:

Afrika: 22%

Asien: 17%

Sverige: 2,5% (varav en mycket stor andel utgörs av s k ”andrageneration:are”)

Under 50% av de unga kvinnorna från Afrika och Asien förvärvsarbetar överhuvudtaget och 20% av alla invånare från Afrika och Asien erhåller ekonomiskt bistånd

MUCF:s nya rapport om utrikes födda kvinnors situation i arbetslivet ”bjuder” tyvärr på rejält brutal statistik och med all sannolikhet är detta de facto de mest extrema klyftorna som just nu existerar i något västland när de vita majoritetsinvånarna jämförs med de icke-vita minoritetsinvånarna:

Trots att unga utrikes födda kvinnor uppvisar en mycket högre utbildningsnivå än både unga utrikes födda män och unga inrikes födda män är de unga utrikes födda kvinnorna från fr a Afrika och Asien allra minst aktiva på den svenska arbetsmarknaden.


Dessutom är könsgapet allra störst bland invånarna födda i Asien och Afrika. Det skiljer exempelvis hela 20% mellan andelen förvärvsarbetande utrikes födda män från Asien jämfört med andelen förvärvsarbetande utrikes födda kvinnor från Asien.


Endast 45-46% av kvinnorna från Asien och Afrika förvärvsarbetar överhuvudtaget att jämföra med över 80% av de kvinnliga majoritetsinvånarna och mycket höga andelar av samtliga invånare som är födda i Asien och Afrika är dessutom beroende av ekonomiskt bistånd och andra former av ekonomiska transfereringar (d v s av bidrag av olika slag):


20% av invånarna som är födda i Afrika och Asien erhåller idag ekonomiskt bistånd att jämföra med 1-2% av majoritetsinvånarna. Risken att ”gå på socialbidrag”, d v s att vara beroende av ekonomiskt bistånd, är m a o osannolika 1000% för invånarna med bakgrund i Afrika och Asien jämfört med majoritetsinvånarna.

Utomeuropéerna fortsätter att drabbas hårdast av pandemin

Att långt över 100 000 personer har förlorat jobbet under pandemin är så klart inte en nyhet för någon men som alltid påminner jag (gärna men tyvärr) om att det är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund som har drabbats allra hårdast av arbetslösheten under pandemin:


total arbetslöshet i riket i stort i februari 2021: 8,7%


arbetslöshet bland:de infödda majoritetsinvånarna: ca 4%

de utrikes födda invandrarna: 20%födda i Sydamerika: ca 12-13%

födda i Asien: ca 30-31%

födda i Afrika: ca 32-33%


Osannolika 43% av samtliga arbetslösa i landet liksom overkliga 80% av samtliga utrikes födda invandrare som är arbetslösa är idag utomeuropéer.


Arbetsförmedlingens stora farhåga inför framtiden är dock fr a den under pandemin skenande långtidsarbetslösheten. Åtskilliga av de över 100 000 personerna som har blivit av med jobbet under pandemin är då (majoritetssvenska) ungdomar och unga vuxna, vilka antagligen kommer att kunna återvända till arbetslivet efter pandemin men att vara långtidsarbetslös är då något annat.


Att vara långtidsarbetslös innebär att ha varit utan (förvärvs)arbete helt och hållet i 12 månader eller mer än så. Antalet långtidsarbetslösa har ökat med närmare 30 000 personer sedan pandemin bröt ut och idag är otroliga 52% av samtliga som är långtidsarbetslösa utomeuropéer.


Därtill står 10 000-tals utomeuropéer inklusive 10 000-tals s k ”andrageneration:are” (de facto s k ”Orten-ungar” som är s k UVAS:are/s k NEET:are) helt och hållet utanför arbetsmarknaden och är därmed inte ens arbetssökande och förekommer därför överhuvudtaget inte i ovanstående arbetslöshetsstatistik.

Siffror om hur pandemin ökade arbetslösheten

SCB har idag summerat och sammanfattat hur ”pandemiåret” 2020 slog mot den svenska arbetsmarknaden och påverkade arbetslösheten i landet:

Bland inrikes födda ökade arbetslösheten med 0,7% till 5,1% jämfört med 2019 medan den ökade med hela 3,7% till 18,8% bland utrikes födda jämfört med 2019. Denna sistnämnda ökning är den största ökningen sedan 2010 och den högsta arbetslöshetsnivån inom denna grupp som har uppmätts sedan 2005.

En hög andel av de inrikes födda som blev och var arbetslösa under ”pandemiåret” 2020 är i praktiken s k ”andrageneration:are” med fr a utomeuropeisk bakgrund medan en hög andel av de utrikes födda som blev och var arbetslösa under förra året har utomeuropeisk bakgrund. Bland invånarna som specifikt har bakgrund i Afrika och Asien handlar det numera om arbetslöshetssiffror på 25-30%.

SD:s Ludvig Aspling säger i Dagens Arena precis vad jag själv har skrivit om i åratal (OBS: jag är inte pro-SD): Sverige är å ena sidan bäst i världen på antirasism i ordens värld (d v s på policynivån) OCH samtidigt å andra sidan sämst i siffrornas värld (d v s på ”kroppsnivån”)

SD:s Ludvig Aspling säger i Dagens Arena precis vad jag själv har sagt och skrivit i åratal: Sverige är å ena sidan bäst i världen på antirasism, antidiskriminering, integration, inkludering, mångfald o s v i ordens värld (d v s i retorikens, lagarnas, reglernas, förordningarnas, policydokumentens och direktivens värld) samtidigt som Sverige å andra sidan är sämst i siffrornas värld (d v s i kropparnas värld – d v s i den materiella-fysiska verkligheten).

Aspling väljer att lyfta fram att Sverige är sämst i hela i-världen (d v s i Väst plus Chile, Sydkorea, Turkiet, Japan och några andra icke-västerländska länder som också numera är industrialiserade) på förvärvsfrekvens och skolresultat när inrikes och utrikes födda jämförs med varandra och det finns då fler utfallsmått där Sverige hamnar sist.

Denna surrealistiska paradox – d v s att Sverige är världsbäst på antirasism på den språkliga nivån men intar jumboplatsen vad gäller hur det egentligen går för invandrare och minoriteter på den kroppsliga nivån – är mycket svår att förklara och jag ”köper” då inte SD:s och Asplings hypotes men jag delar gärna denna artikel i Dagens Arena även om en SD:are ligger bakom den då Aspling som sagt säger precis vad jag själv har sagt och skrivit i åratal.

Eftersom de mycket stora klyftor som föreligger i Sverige i huvudsak handlar om en mängd olika utfallsskillnader mellan invånarna med utomeuropeisk bakgrund och majoritetsinvånarna så kvarstår så klart frågan hur det kan komma sig att det går så dåligt för utomeuropéerna just i Sverige på den materiella nivån samtidigt som Sverige som land är mest välkomnande gentemot utomeuropéerna på den retoriska nivån.

Inget annat västland på jorden är då som suverän statsbildning betraktad så pro-utomeuropéerna som Sverige och ingen annan västerländsk nation i världen är då som s k folkslag så pro-utomeuropéerna som svenskarna.

MP skönmålar svensk integration

”Är Sverige bäst i världen på integration? Om frågan ställs till den före detta jämställdhetsministern Åsa Lindhagen (MP) är svaret ett otvetydigt ja. Lindhagen har i ett antal debatter lyft undersökningen MIPEX, i vilken Sverige återkommande rankas högst, som bevis.”

(…)

”Svaret är antagligen att Sverige, enligt OECD-rapporten International Migration Outlook har det största gapet mellan in- och utrikes födda vad gäller både sysselsättning (employment rate) och det största skolresultatsgapet enligt PISA-undersökningen, av samtliga 37 länder.”

De utomeuropeiska invandrarna utgör idag 80% av samtliga invandrare som är arbetslösa

Arbetslösheten är numera (eller snarare i december 2020) lika hög som den var 1997 och osannolika 42,3% av samtliga arbetslösa i riket är idag födda utanför Europa:

https://arbetsformedlingen.se/om-oss/press/pressmeddelanden?id=761E484DE64E1980

De utomeuropeiska invandrarna utgör idag 80% av samtliga invandrare som är arbetslösa och medan 5,3% av de inrikes födda i landet är arbetslösa (varav en mycket hög andel är s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund, d v s de är barn till utomeuropeiska invandrare vilket i sin tur innebär att arbetslösheten bland majoritetssvenskarna uppgår till 3,5-4%) så uppgår arbetslösheten bland invånarna med bakgrund i subsahariska Afrika och i den s k MENA-regionen till en bra bit över 30%. Därutöver står mycket höga andelar av samtliga invånare med bakgrund i subsahariska Afrika och i den s k MENA-regionen helt och hållet utanför arbetslivet, d v s de är inte arbetssökande och därmed inte ens medtagna i arbetslöshetsstatistiken.