Category: arbete

En gång i tiden var det invandrarna och inte minst invandrarkvinnorna som förvärvsarbetade allra mest

Mellan ca 1950-75 var det ”upp-och-nervända-världen” på den svenska arbetsmarknaden och då fanns det fog att tala om att ”Dom” tar ”våra” jobb:
21370911_10155027057185847_7071421516984501629_n.jpg
 
Då var det invandrarna som förvärvsarbetade allra mest inklusive kvinnorna och som också arbetade heltid (och nog ofta mer därtill) mer än den infödda majoritetsbefolkningen.
 
Efter avindustrialiseringen av Sverige som accelererade på 1980- och 90-talen och i och med att den utomeuropeiska invandringen tog över från den europeiska dito vid ungefär samma tidpunkt så har det idag som bekant blivit tvärtom:
 
Idag är det majoritetsinvånarna som arbetar mest (och sannolikt i hela världen) och fr a gäller det heltidsarbete och än mer fr a så gäller det kvinnorna medan utomeuropéernas siffror är precis de omvända – d v s de jobbar deltid eller inte alls och särskilt gäller det kvinnorna.

Hur ska det gå för landets UVAS:are eller NEET:are med utomeuropeisk bakgrund?

Dagens DN Debatt-artikel påminner om att samtidigt som arbetskraftsbristen är större än någonsin tidigare i modern svensk historia och numera verkar vara på samma extrema nivå som under de s k rekordåren mellan ca 1945-75 då Sverige tvingades massimportera 100 000-tals och åter 100 000-tals invandrare för att täcka alla vakanser (möjligen kanske dock inte lika extrem som efter Karl XII:s död då 100 000-tals ”vakanser” inte kunde fyllas p g a de enorma förluster som dennes ständiga krigföring hade förorsakat riket och dess manliga befolkning) så står närmare 150 000 ungdomar och unga vuxna (siffran 130 000 är inte helt uppdaterad) helt och hållet utanför arbetsmarknaden och de vare sig studerar eller gör praktik eller tar ens emot bidrag och de allra flesta nolltaxerar och ingen vet egentligen hur de försörjer sig överhuvudtaget (d v s de s k UVAS:arna eller NEET:arna):
 
 
Samtidigt så misslyckas nästan en femtedel av varje årskull med att gå vidare från högstadiet och 9:an, d v s från grundskolan, till gymnasiet (liksom att numera tvåsiffriga procentsiffror även misslyckas med att gå ut gymnasiet) och det totala antalet ungdomar och unga vuxna som har en ofullständig grundskoleutbildning och en ofullständig gymnasieutbildning och som sannolikt i de allra flesta fall tyvärr aldrig någonsin kommer att sätta sin fot på någon högskola överhuvudtaget innan de går bort (och tyvärr kommer nog alltför många av dem att gå bort i förtid) uppgår redan till åtminstone 250 000 eller en kvarts miljon räknat på alla som just nu är mellan 16-30 år gamla.
 
Det som dock sällan eller aldrig nämns i sammanhanget, och sannolikt för att av antirasistiska och antifascistiska skäl inte ”hänga ut” och ”peka ut” dessa ungdomar och unga vuxna och deras föräldrar och familjer, är att den absoluta majoriteten av dem har utländsk och främst utomeuropeisk bakgrund och framför allt någon form av bakgrund i Mellanöstern och Afrika och de allra flesta är s k ”andrageneration:are” och är uppväxa och bosatta i miljonprogramsområdena och har ej svenska som förstaspråk och är därtill sällan lutheranskt kristna och de allra flesta är pojkar och unga män.
 
Alltför många av dessa ungdomar och unga vuxna med bakgrund i Mellanöstern och Afrika som dessutom liksom alla vi andra bara blir biologiskt-kroppsligt äldre och äldre (d v s att sakna en fullständig grundskole- och/eller gymnasieutbildning som 35-45-årig ”andrageneration:are” med bakgrund i Mellanöstern och Afrika är nog inte särskilt roligt i dagens Sverige om en säger så…) förutom att de bara blir fler och fler dras numera till den s k informella och alltför ofta brottsliga ekonomin som gör att alltför många ungdomar och unga vuxna ”andrageneration:are” med bakgrund i Mellanöstern och Afrika numera skjuter på varandra och även tar kål på och har ihjäl varandra eller skadar varandra för livet i konkurrens om de resurser de har att ”dela” på liksom att alltför många har åkt ned som krigsfrivilliga till Mellanöstern och många av dem deltar just nu f ö i slutstriden om Raqqa och kommer nog även att stupa där.
 
Ingen verkar i skrivande stund vare sig kunna stoppa nytillförseln av nya UVAS:are eller NEET:are och ingen verkar heller veta vad alla dessa ”misslyckade” ungdomar och unga vuxna ska ta vägen och i takt med att åren går och att de själva bara blir äldre och äldre och då denna växande grupp blir alltmer stigmatiserad, alltmer kopplad till atavistiskt ”no limits”-våld och politisk och religiös extremism och t o m till ond bråd död liksom till miljonprogramsområdena så ser deras chanser till att få ett åtminstone någorlunda bättre liv tyvärr ej särskilt bra ut just nu utan snarare finns det nog en risk att denna redan mycket stora befolkningsgrupp i landet som faktiskt redan utgör en formidabel miniarmé av unga människor som fr a handlar om unga män och unga manliga ”andrageneration:are” med bakgrund i Mellanöstern och Afrika (150 000-250 000 människor är en mycket stor grupp människor med svenska mått mätt) tvingas bygga upp ett s k parallellsamhälle för att överhuvudtaget kunna (över)leva.

Ska finlandssvenskar rädda den svenska arbetskraftsbristen när full sysselsättning råder bland majoritetssvenskarna?

Arbetslösheten har i sommar fortsatt att pressas ned bland de inrikes födda samtidigt som den har fortsatt att pressas upp bland de utrikes födda:
 
Idag är 3,9 procent av alla inrikes födda arbetslösa och då (tyvärr) åtskilliga s k ”andrageneration:are” ingår i denna procentsiffra så innebär det att endast lite mer än 2% av alla infödda majoritetssvenskar just nu är arbetslösa medan 21,8% av alla utrikes födda är arbetslösa och bland utomeuropéerna och särskilt bland de som har bakgrund i Afrika och Mellanöstern så är över 30% eller kring en tredjedel arbetslösa och särskilt gäller det de utomeuropeiska kvinnorna bland vilka procentsiffran är än högre. Det ska också tilläggas att 10 000-tals och åter 10 000-tals utomeuropéer (inklusive även alltför många s k ”andrageneration:are”) står helt och hållet utanför arbetsmarknaden och de är inte ens arbetssökande och därmed inte medtagna i arbetslöshetsstatistiken.
 
Det råder med andra ord full sysselsättning bland majoritetssvenskarna precis som det gjorde under de mytomspunna rekordåren under efterkrigstiden när Sverige var världens rikaste land.
 
Samtidigt är arbetskraftsbristen större än någonsin tidigare p g a de fortsatt stora majoritetssvenska pensionsavgångarna och de sedan länge kraftigt fallande majoritetssvenska födelsetalen, d v s det finns i praktiken inga fler majoritetssvenskar att anställa och ”ta av” då även de majoritessvenska ungdomarna och pensionärerna har ”mobiliserats” till bristningsgränsen för att fylla vakanserna och ”täcka upp” kompetensförsörjningen.
 
Den rådande och alltmer skriande arbetskraftsbristen närmar sig nu en sådan krisnivå att den liknar den arbetskraftsbrist som rådde under rekordåren när Sverige tvingades massimportera 100 000-tals arbetskraftsinvandrare decennium efter decennium. Då var arbetskraftsbristen fr a påtaglig inom LO-yrkena men denna gång är arbetskraftsbristen lika krisartad inom LO-yrkena som inom TCO- och SACO-yrkena.
 
Medan lönerna rusar i höjden p g a arbetskraftsbristen så görs just nu rätt så desperata försök att ”importera” finlandssvenskar inom bl a skolans värld för att fylla vakanserna och kanske kommer också rekryteringsförsök att göras bland de 4-5 miljoner svenskamerikanerna även om sysselsättningsgraden är mycket hög även bland finlandssvenskarna och svenskamerikanerna, d v s det finns inte särskilt många finlandssvenskar eller svenskamerikaner att ”välja mellan” och ”plocka av”.
 
Samtidigt har ingen svensk regering hittills lyckats med att få den jättelika och tyvärr även snabbt växande reservarbetskraftsarmé som stavas utomeuropéer, d v s landets invånare med bakgrund i de före detta kolonierna och fr a med bakgrund i Afrika och Mellanöstern, i arbete trots den extrema arbetskraftsbristen, trots den ”peak:ande” högkonjunkturen och trots att Sverige fortfarande är ett av världens absolut rikaste länder som uppvisar världens högsta sysselsättningsgrad och förvärvsfrekvens bland sin infödda majoritetsbefolkning.

Ny avhandling om majoritetssvenskarnas välfärdschauvinism

I slutet av vårterminen försvarades och publicerades en ny avhandling vid Stockholms universitet – Tina Goldschmidts ”Immigration, social cohesion, and the welfare state” – som med utgångspunkt i den aningen speciella situationen i Sverige för invånarna med utomeuropeisk bakgrund vilka ju inte ”tar jobben från svenskarna” utan snarare inte jobbar alls i alltför hög utsträckning (i många andra västländer så finns det omvänt statistiskt ”fog” för den högerextrema retoriken att invandrarna och deras barn ”tar jobben” från de infödda majoritetsinvånarna) undersöker hur detta statistiska faktum (d v s att full sysselsättning i det närmaste råder bland de infödda majoritetssvenskarna vilka i det närmaste jobbar ihjäl sig i skrivande stund medan landets invånare med bakgrund i fr a Afrika och Mellanöstern uppvisar en låg eller t o m en extremt låg sysselsättningsgrad) påverkar majoritetsbefolkningens benägenhet att vara negativ till att invandrarna och utomeuropéerna erhåller bidrag och andra typer av välfärdstjänster och indirekt vara öppen för att rösta på SD.
 
Utifrån begreppet välfärdschauvinism som innebär att en majoritetsinvånare är negativ till att invandrare och minoritetsinvånare erhåller bidrag och tar del av välfärdssystemet så visar avhandlingen bl a att om majoritetssvenskar bor i en stadsdel eller bor nära en stadsdel där arbetslösheten är låg bland minoritetsinvånarna så är ”bara” kring 22% av majoritetsbefolkningen ”välfärdschauvinistisk” men om majoritetssvenskarna bor i ett område som t ex gränsar till ett område som domineras av minoritetsinvånare, och särskilt med utomeuropeisk bakgrund, som uppvisar en hög eller t o m mycket hög arbetslöshet och omvänt en låg eller t o m mycket låg förvärvsfrekvens så är nästan 80% (SIC!) ”välfärdschauvinister”.
 
Avhandlingen jämför också situationen i dagens Tyskland med Sverige men då Sverige inhyser en högre andel invånare med utländsk bakgrund och vilket alltmer betyder utomeuropeisk bakgrund (kring en tredjedel av Sveriges befolkning har idag någon form av utländsk bakgrund jämfört med kring 22% i Tyskland) och då arbetslösheten är lägre bland invandrare och utomeuropéer i Tyskland så är det inte alltid så lätt att jämföra majoritetsbefolkningens attityder till minoritetsbefolkningen i de båda länderna.
 
Påfallande ofta erhåller SD också höga eller t o m mycket höga procentandelar i valkretsar, områden och stadsdelar som fr a gränsar till miljonprogramsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund och där arbetslösheten är hög och sysselsättningsgraden är låg.
 
Allt detta innebär att om landets alla minoritetsinvånare, och särskilt de med bakgrund i Afrika och Mellanöstern, arbetade i högre utsträckning och tog emot bidrag i lägre utsträckning så skulle majoritetssvenskarnas benägenhet att rösta på SD och att vara emot att utomeuropéerna erhåller bidrag minska dramatiskt.

Om att stanna i minnet hos f d kollegor

Jag må ha ”avverkat” och lämnat bakom mig alltför många arbetsplatser, branscher, sfärer, sammanhang, yrken och ”karriärer” liksom alltför många högskolor, institutioner, centra, discipliner, ämnen och fält än vad som är norm(alt) och jag må ha varit en s k kontroversiell anställd och kollega i alltför många jobbsammanhang (och även i alltför många föreningssammanhang) och därmed åsamkat alltför många f d chefer och kollegor alltför mycket smärta och lidande men jag har trots allt/det tydligen inte varit någon som inte jobbar på och ”ligger i”:
 
Min styvbror (sonen till min mors nye man) berättade nyss att hans mor har en sommarstuga i Västernorrland och att en för henne helt okänd person som bara råkade passera förbi av en slump kom i samspråk med henne och började berätta om en tidigare arbetsplats ”där inte särskilt mycket hände” och ”där inte särskilt många jobbade särskilt hårt” ”förutom en kollega” som enligt denne ”jobbade både hårt och jämt” och dessutom utöver detta även gjorde ”att något hände både på och runt arbetsplatsen” och personen i fråga nämnde sedan oförhappandes mitt namn och varpå min styvbrors mor blev rejält överraskad och berättade att hon mycket väl vet vem jag är så tydligen har jag m a o stannat i minnet (och på ett förhoppningsvis positivt sätt) hos åtminstone en f d kollega.

Hur många enkla jobb finns det egentligen och vilka är det som har de enkla jobben?

Hur många enkla jobb finns det egentligen och vilka är det som har de enkla jobben i dagens Sverige?
 
I den alltmer intensiva debatten som pågår i skuggan av att SD ligger på 20% och rörande vad alla 100 000-tals utomeuropéer (och såväl s k första- som andragenerationare) i landet som inte anses ”hålla måttet” egentligen ska sysselsätta sig med så att de inte bara fortsätter att vara beroende av bidrag så aktualiseras nästan alltid s k ”enkla jobb” och särskilt av den borgerliga sidan.
 
År 2015 fanns det enligt SCB uppemot 250 000 eller en kvarts miljon människor i Sverige som hade ett enkelt jobb alternativt ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning (som är den officiella beteckningen – termen ”enkla jobb” är f ö tyvärr på väg att i rask takt bli en stigmatiserande term som just alltmer kopplas till landets utomeuropéer) och den borgerliga sidan i debatten har väl rätt i att de är rätt få proportionellt sett – totalt 5% av samtliga invånare i landet som hade ett arbete år 2015 i åldrarna 16–64 år hade ett enkelt jobb och den procentsiffran har inte förändrats sedan 1980-talet.
 
Dessutom finns det en annan grupp som består av uppemot 175 000 invånare och som står ”under” ovanstående grupp (i klasshierarkin) som har ett enkelt jobb. Det handlar om de som varken jobbar eller studerar i åldrarna 16–64 år (och varav 60% är utrikes födda) och som är beroende av bidrag eller inkomster från olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Gruppen som har ett enkelt jobb och gruppen som är beroende av bidrag liknar nämligen varandra så tillvida att långt över två tredjedelar har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i båda fallen.
 
De som har ett enkelt jobb tjänar vidare minst av alla som förvärvsarbetar (men dock mer än de som är beroende av bidrag) – 217 000 kr per år att jämföra med den genomsnittliga årsinkomsten för alla som arbetar och som ligger på 350 000 kr. Av alla utrikes födda i landet som överhuvudtaget har ett jobb har idag 10% ett enkelt jobb och bland utomeuropéerna är denna siffra långt högre.
 
alla kvinnor som hade ett enkelt jobb och ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning 2006
inrikes födda: 6%
födda i Sydamerika: 16%
födda i Afrika: 16%
födda i Asien: 17%
 
alla män som hade ett enkelt jobb och ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning 2006
inrikes födda: 4%
födda i Asien: 13%
födda i Sydamerika: 19%
födda i Afrika: 20%
 
Ovanstående siffror är än mer extrema och accentuerade idag och i kategorin ”inrikes födda” ingår en stor grupp s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund.
 
OBS: Det är inget fel att ha ett enkelt jobb och det är inget fel att sakna en (yrkes)utbildning och det är inget fel att ha en låg inkomst och det är fr a inget fel att ha en bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika.

Överutbildningsproblematiken för de utrikes födda med en eftergymnasial utbildning är fortsatt stor

Igår meddelade SCB i skuggan av den stora partisympatiundersökningen att hela en femtedel av alla utrikes födda i landet lever med en varaktigt låg ekonomisk standard jämfört med 6% av de inrikes födda och minus alla tyvärr alltför många fattiga s k ”andrageneration:are” så innebär det att ej mer än kring 3% av alla infödda majoritetssvenskar är riktigt fattiga mer eller mindre permanent och vilket sannolikt är en ”normalandel” av vilken befolkning som helst i ett s k (över)utvecklat land som Sverige (d v s de som är missbrukare, s k utslagna, s k psykiskt sjuka, s k funktionsnedsatta o s v utgör nog kring 3% i alla s k senmoderna och västerländska samhällen i världen) och idag publicerar SCB en rapport som enbart handlar om samtliga utrikes (och inrikes) födda invånare i landet som har en avslutad eftergymnasial utbildning och en uttagen högskoleexamen bakom sig och som visar att överutbildningsproblematiken är fortsatt mycket stor bland landets invånare med utländsk bakgrund medan omvänt åtskilliga infödda majoritetssvenskar tvärtom är underutbildade för de övre LO-, TCO- och SACO-jobb som de innehar.
 
Endast 0-1% av alla inrikes födda som har en eftergymnasial utbildning bakom sig innehar ett yrke som kräver inga eller låga formella utbildningskrav (LO:s lägre skikt och därunder) att jämföra med mellan 4-9% (beroende på kön och ursprungsregion) bland de utrikes födda som har en eftergymnasial utbildning. Omvänt innehar mellan 4-8% (beroende på kön och ursprungsregion) av de utrikes födda som har en eftergymnasial utbildning en chefsposition (de är mellanchefer eller högsta chefer) att jämföra med mellan 9-16% av de inrikes födda som har en eftergymnasial utbildning.
 
Av utrikes födda i åldrarna 25–64 år och med en eftergymnasial utbildning bakom sig förvärvsarbetade 75% år 2015 att jämföra med över 90% av de inrikes födda och endast 1% (EN PROCENT) av de inrikes födda med en eftergymnasial utbildning var arbetslösa. Allra bäst går det för de som är födda i övriga Norden och inom EU medan andelen förvärvsarbetande som är födda utanför Europa och som har en eftergymnasial utbildning ligger på mellan 67-69% medan 9-10% av dem är arbetslösa att jämföra med en arbetslöshet på 2-3% bland de utrikes födda som är födda i övriga Norden och inom EU och som har en eftergymnasial utbildning.
 
Den allra högsta förvärvsfrekvensen för utrikes födda med en eftergymnasial utbildning hittas bland de som mer eller mindre helt har växt upp i Sverige (den s k 1,5-generationen) och som har en helt och hållet svensk utbildning bakom sig och som har bott och levt permanent i landet i minst 20 år eller mer men inte ens de når upp till samma andel förvärvsarbetande som gäller för de infödda majoritetssvenskarna vilka sannolikt som ”folkslag” betraktat är det ”folkslag” på jorden som har arbete och som förvärvsarbetar i allra högst utsträckning överhuvudtaget just nu.
 
Särskilt utrikes födda som är utbildade civilingenjörer, naturvetare och ekonomer har svårt att erhålla ett jobb som motsvarar deras examen, utbildning och kompetens trots att det råder en skriande och närmast katastrofal brist på fr a civilingenjörer och ekonomer just nu och vilket gör att många tvingas anställa infödda majoritetssvenskar som är underutbildade för att täcka vakanserna.
 
Bland utrikes födda med en civilingenjörsexamen arbetar exempelvis knappt 70% inom yrken som kräver högskolekompetens medan de övriga 30 procenten arbetar i ett yrke med lägre kvalifikationskrav, står utanför arbetsmarknaden, studerar eller är arbetslösa. Bland inrikes födda civilingenjörer har omvänt 95 procent ett yrke vars kompetenskrav matchar civilingenjörsutbildningen.
 
Även utrikes födda som är lärarutbildade och som är utbildade sjuksköterskor har svårt att hitta ett jobb som just lärare och sjuksköterskor trots att bristen på pedagoger och sjuksköterskor just nu är ”all time high” p g a den rådande högkonjunkturen och p g a att mängder av infödda majoritetssvenska lärare och sjuksköterskor just nu går i pension.