Category: arbete

Hur många s k ”andrageneration:are” växer upp i fattigdom och hur många blir höginkomsttagare?

Det heter ofta att allt fokus i Sverige är på invandrarna, d v s på de utrikes födda, och på senare tid än mer på de nyanlända, d v s på de som har invandrat till landet inom de senaste 4-5 åren, men ibland finns det också statistik att tillgå om de s k ”andrageneration:arna”, d v s de som är födda och uppvuxna i Sverige med två utrikes födda föräldrar och tyvärr tyder det mesta på att den etnisk-rasliga hierarkin ser likartad ut för ”andrageneration:arna” såsom för deras föräldrar, d v s de riktiga och ”autentiska” invandrarna, både i relation till majoritetsbefolkningen och vad gäller hierarkin inom minoritets-Sverige:
 
Fattigdom bland ”andragenerationsbarn” som är födda i Sverige och vars föräldrar är födda i X land (fattigdomen bland majoritetssvenska barn uppgick mellan 2008-10 till ca 3-4%):
Bosnien 18%
Grekland 20%
Chile 29%
Iran 33%
Eritrea 33%
Etiopien 33%
f d Jugoslavien 33%
Turkiet 42%
Syrien 49%
Libanon 51%
Irak 55%
Somalia 59%
 
OBS: Ovanstående siffror handlar i praktiken om att växa upp med fattiga invandrade föräldrar och säger inte att ovanstående ”andrageneration:are” är dömda till fattigdom per automatik när de blir vuxna. Dock är chanserna betydligt lägre för de ”andragenerationsgrupper” som växer upp med fattiga invandrarföräldrar att bli höginkomsttagare som vuxna.
 
Chansen (eller för den delen risken för den som inte tycker att pengar är allt i livet) att komma att tillhöra den översta tiondelen av ”inkomstligan” på den svenska arbetsmarknaden för ”andrageneration:are” som är födda i Sverige och vars föräldrar är födda i X land om föräldrarna åtminstone har en genomgången/avslutad gymnasieutbildning och om föräldrarna har bott i Sverige i mer än tio år (för majoritetssvenskars vars båda föräldrar åtminstone har en gymnasieutbildning är chansen att bli höginkomsttagare 42%):
Somalia 2%
Etiopien 4%
Irak 5%
Chile 7%
Vietnam 11%
Turkliet 13%
Finland 29%
Norge 33%
Tyskland 42%

Ankomstålder och bosättningsort avgör invandrares möjligheter att ta sig in i arbetslivet

En ny studie (Björn Anders Gustafsson, Hanna Mac Innes och Torun Österberg: Age at immigration matters for labor market integration—the Swedish example) som undersöker som hur det har gått för de utrikes födda som invandrade till Sverige 1990, 1994, 1998 och 2002 visar att det visserligen tar många år för många att komma in på arbetsmarknaden men att det i hög grad handlar om en kombination av ankomstålder och bosättningsort.
 
 
”Forskarna menar att sannolikheten att hitta någon form av sysselsättning är förhållandevis hög under de första åren i landet men att den därefter minskar för att bli närmast försumbar efter tio år. – Det kommer en topp efter ungefär tre år. Då är chansen som störst att du kan få ett jobb. Men får du inte det då så är chansen väldigt liten att du någonsin kommer att få ett jobb, säger Torun Österberg…”
 
En tredjedel av alla invandrare som ankom till Sverige 1990, 1994, 1998 och 2002 har aldrig kommit in på den svenska arbetsmarknaden överhuvudtaget. De som har klarat sig bäst är de som invandrar i 35-40-årsåldern och bosätter sig i Stor-Stockholm medan de som klarar sig sämst är de som invandrar i 45-50-årsåldern och även de som bosätter sig i Stor-Malmö: Det tar i genomsnitt 6 år för en invandrare att komma in på Stor-Stockholms arbetsmarknad men 11 år i Stor-Malmö. T ex förvärvsarbetar idag 50% av alla manliga invandrare från Irak som är bosatta i Stor-Stockholm och som invandrade till Sverige 1994 och då var mellan 35-39 år gamla.

Arbetslösheten bland utomeuropeisk bakgrund-invånarna fortsätter att öka: 1200% skillnad i arbetslöshet gentemot majoritetssvenskarna

Medan den svenska arbetsmarknaden skriker allt högre och alltmer desperat efter att nyanställa i det närmaste en masse (då den s k kompetensförsörjningsbristen just nu och under de kommande åren blir alltmer extrem inom ett snabbt ökande antal LO-, TCO- och SACO-yrken p g a fortsatt stora pensionsavgångar) så ökar nu arbetslösheten i landet för första gången på fyra år trots rådande högkonjunktur och den s k urstarka svenska ekonomin enligt de nya siffror som Arbetsförmedlingen publicerar idag p g a att arbetslösheten fortsätter att skjuta i höjden bland utomeuropeisk bakgrund-invånarna:
 
Idag är 4% av alla inrikes födda invånare arbetssökande medan över 22% av alla utrikes födda invånare är arbetslösa och översatt till utomeuropeisk bakgrund (då åtskilliga s k ”andrageneration:are” ingår i inrikes födda-kategorin) så innebär det att ca 2,5% av landets infödda majoritetssvenskar är arbetslösa (dessutom fortsätter arbetslösheten bland majoritetssvenskarna att minska) medan över 30% av landets utomeuropeisk bakgrund-invånare är arbetslösa och denna astronomiska skillnad som översatt i procent innebär surrealistiska 1200% är den utan konkurrens absolut största och högsta i hela västvärlden och i hela i-världen liksom i Europa.
 
Utomeuropeisk bakgrund-invånarna dominerar nu med råge landets samtliga arbetssökande, d v s över 50% av alla arbetslösa i s k arbetsför ålder har idag utomeuropeisk bakgrund.
 
Tyvärr är situationen i praktiken tyvärr än värre än vad dagens publicerade siffror visar då höga (tvåsiffriga) procentandelar av landets utomeuropeisk bakgrund-invånare helt och hållet står utanför arbetslivet – d v s de är inte ens arbetssökande och finns därmed inte ens i arbetslöshetsstatistiken och alltför många av dem uppbär inte ens bidrag och hittas därmed inte heller i statistiken över de som emottar bidrag och offentliga transfereringar av olika slag (d v s de är s k ”nolltaxerare” och lever sannolikt på partners, familjemedlemmar och storfamiljssläktingar liksom att många av dem försörjer sig inom en s k svart kontantekonomi).

Endast hälften av alla utrikes födda kan försörja sig själva på att förvärvsarbeta: Sverige fortsätter att vara extremast i västvärlden

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson påminner idag om att Sverige fortfarande är det västland (liksom det EU-land) och det i-land (liksom det OECD-land) där skillnaden mellan att ha ett jobb eller ej är som allra störst ”rakt av” mellan de utrikes och de inrikes födda invånarna i s k arbetsför ålder samt att det egentligen är (sju resor) värre än vad den offentliga statistiken förespeglar som också räknar in de som har arbetat en timme under mätveckan, de som har ett beredskapsarbete och de som ingår i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och program.
 
 
”Andelen som har jobb, eller åtminstone tidigare har jobbat ihop tillräcklig sjukpenninggrundande inkomst, bland utrikes födda är 53 procent, i åldrarna 19-64. Motsvarande andel bland inrikes födda är 77 procent. Gapet är 24 procentenheter stort. Ungefär hälften av invandrarna i arbetsför ålder klarar med andra ord inte av att försörja sig själva genom arbete.”
 
Utöver detta tillkommer tyvärr 10 000-tals marginaliserade s k ”andrageneration:are” och vilket gör att klyftan blir än värre utifrån utländsk och svensk bakgrund och den absoluta majoriteten av de invånare i landet med utländsk bakgrund som inte kan försörja sig själva på (skattebaserat) förvärvsarbete har utomvästerländsk bakgrund.

Assar Lindbeck varnar för att situationen för landets utomvästerländsk bakgrund-invånare kommer att förvärras när högkonjunkturen ebbar ut

Den åtminstone tidigare s k S-märkte nationalekonomen Assar Lindbeck påminner idag på DN Debatt (tillsammans med Mats Persson) om att Sverige är sämst i västvärldsklassen och även i-världsklassen vad gäller (de dessutom just nu snabbt växande) skillnaderna mellan de infödda majoritetssvenskarna (och de nordiska och europeiska invandrarna och deras barn och efterkommande) och de utomvästerländska invandrarna (och deras barn och efterkommande) samt varnar för att det kommer att bli s k sju resor värre för de utomvästerländska invandrarna (och deras barn och efterkommande) när högkonjunkturen klingar av:
 
 
”Försämrad integration, uttryckt som en långsiktigt ökad skillnad i förvärvsarbete mellan infödda och invandrare, är inte unikt för Sverige. Men det är anmärkningsvärt att vårt land har hanterat integrationen sämre än de flesta länder. Skillnaden i förvärvsarbete mellan infödda och invandrare är nämligen betydligt större i Sverige än i praktiskt taget alla andra västländer. Och detta gäller oavsett om man inkluderar eller exkluderar studerande, och oavsett om man tittar på högutbildade eller lågutbildade… Det är därför stor risk att integrationen, mätt som skillnaden i sysselsättning mellan svenskfödda och utlandsfödda, försämras under kommande år, särskilt när dagens högkonjunktur klingat ut.”
 
De infödda majoritetssvenskarna (och de nordiska och europeiska invandrarna och deras barn och efterkommande) blir just nu under rådande högkonjunktur allt rikare och äger mestadels sina bostäder, rekordfå av dem är arbetslösa (2,5-3% vilket i praktiken innebär full sysselsättning) och en majoritet av dem har både fasta anställningar och heltidsjobb medan arbetslösheten just nu ökar bland de utomvästerländska invandrarna och deras barn och efterkommande vilka blir allt fattigare trots rådande högkonjunktur och uppemot 25-30% av dem är arbetslösa och de allra flesta av dem som förvärvsarbetar har inte fast anställning och jobbar inte heltid.
 
Lindbeck och Persson påminner också om att fram tills 1990-talets början var Sverige vare sig mer eller mindre segmenterat och segregerat än andra västländer och än andra i-länder – Stockholm och Malmö var s a s inte värre men inte heller bättre än motsvarande städer runtom i västvärlden vad gäller segregation och de utomvästerländska invandrarna var vare sig mer eller mindre arbetslösa jämfört med situationen för motsvarande grupper i andra västländer.
 
OECD började kritisera och t o m skälla på Sverige först fr o m 1990-talets slut vad gäller de då växande skillnaderna mellan de infödda majoritetssvenskarna (och de nordiska och europeiska invandrarna och deras barn och efterkommande) och de utomvästerländska invandrarna (och deras barn och efterkommande) och det var nog just då som de idag astronomiska skillnaderna mellan de infödda majoritetssvenskarna (och de nordiska och europeiska invandrarna och deras barn och efterkommande) och de utomvästerländska invandrarna (och deras barn och efterkommande) verkar ha grundlagts.
 
Och det ironiska i den s k kråksången, och inte minst för de utomvästerländska invandrarnas (och deras barn och efterkommandes) del, är att samtidigt som Sverige är allra sämst i klassen i siffrornas värld så är Sverige allra bäst i klassen på att ha skapat och ”riggat” ett samhällsbygge som genomsyras av antirasism, antidiskriminering, jämlikhet, mångfald och inkludering, d v s inget annat västland och inget annat i-land i världen har ”bäddat” så bra för att härbärgera minoriteter på policynivån och i lagtexternas och den politiska retorikens värld.
 
För vad hjälper det att Sverige år efter år och om och om igen prisas och rankas allra högst av samtliga västländer och i-länder vad gäller att vara bäst på integration, antirasism och inkludering för landets utomvästerländska invandrare (och deras barn och efterkommande) som inte har jobb? Samtidigt kan en så klart vända på det hela och fråga sig – är det bättre att vara en förvärvsarbetande västafrikan i genomrasistiska Italien och t o m arbeta 130%, är det bättre att vara en förvärvsarbetande centralamerikan i genomrasistiska USA och inte bara ha ett utan tre jobb och är det bättre att vara en förvärvsarbetande sydasiat i genomrasistiska Storbritannien och nästan jobba dygnet runt än att vara en arbetslös utomvästerländsk invandrare i genomantirasistiska Sverige?

84% av alla manliga pizzabagare är utrikes födda

andelen utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden: 15%

följande yrken uppvisar den högsta andelen utrikes födda:

pizzabagare 69%

städare 53%

övrig hemservicepersonal 50%

doktorander 49%

 

följande yrken uppvisar den lägsta andelen utrikes födda:

officerare 2%

brandmän 2%

flygledare, bergssprängare, fastighets- och förvaltningschefer, soldater, fiskare och ambulanssjukvårdare 3%

poliser 4%

 

det proportionellt sett vanligaste yrket för utrikes födda män:

pizzabagare (som har en ”normal” månadslön på ca 15 000-18 000): 84% av alla manliga pizzabagare i landet är utrikes födda och av de resterande 16 procenten är åtskilliga s k ”andrageneration:are”

städare (som har en ”normal” månadslön på ca 18 000-22 000): 66% av alla manliga städare i landet är utrikes födda och av de resterande 33 procenten är åtskilliga s k ”andrageneration:are”

 

det proportionellt sett vanligaste yrket för utrikes födda kvinnor:

övrig hemservicepersonal (som har en ”normal” månadslön på ca 16 000-20 000): 50% av alla kvinnor i landet som tillhör yrkeskategorin övrig hemservicepersonal är utrikes födda och en hel del är utöver detta s k ”andrageneration:are”

städare (som har en ”normal” månadslön på ca 18 000-22 000): 48% av alla kvinnliga städare är utrikes födda och en hel del är utöver detta s k ”andrageneration:are”

 

Det är 4,5 ggr så vanligt att utrikes födda (män som kvinnor) är pizzabagare och omvänt är det 4-7 gånger så ovanligt att utrikes födda (män som kvinnor) är officerare (2% utrikes födda – totalt är de bara 30 individer varav många är adopterade), brandmän (2% utrikes födda – totalt är de bara 130 individer varav en hel del är adopterade), soldater (3% utrikes födda – totalt är de bara 220 individer varav många är adopterade) och poliser (4% utrikes födda – totalt är de bara 590 individer varav en del är adopterade).

LO:s omsvängning i låglönefrågan baserar sig delvis på PIAAC-undersökningen som säger att utomeuropéerna inte håller måttet

LO:s historiska omsvängning i låglönejobbfrågan bygger på en rapport som släpptes igår och som inte bara konstaterar att landets invånare med utländsk bakgrund och framför allt med utomeuropeisk bakgrund numera helt och hållet dominerar arbetslöshetsstatistiken (och fullständigt oproportionellt dessutom): Medan endast 2-3% av de infödda majoritetssvenskarna är arbetslösa så är 25-35% av utomeuropéerna det och medan 100 000-tals infödda majoritetssvenska pensionärer just nu jobbar p g a den skriande arbetsbristen och kompetensförsörjningsbristen (bl a långt över en tredjedel av alla majoritetssvenska 67-åringar) så står 100 000-tals utomeuropéer helt och hållet utanför arbetsmarknaden överhuvudtaget (d v s de är inte ens arbetssökande).
 
LO:s rapport grundar sig dock inte bara på ovanstående (för landets alla utomeuropéer) katastrofsiffror utan även på den PIAAC-undersökning (Programme for the International Assessment of Adult Competencies) som Långtidsutredningen gjorde ett stort nummer av för ett tag sedan och som i stort sett säger att utomeuropéernas rätt så rejäla misslyckande på den svenska arbetsmarknaden (t ex har endast 10-15% av alla kvinnor med bakgrund i Afrika och Asien ett fast heltidsjobb) beror på deras egna tillkortakommanden.
 
Sverige är nämligen det i-land och det västland i PIAAC-undersökningen där befolkningen överlag uppvisar mycket goda färdigheter i läsning, räkning och problemlösning – svenskarna är helt enkelt i det närmaste bäst i världen enligt dessa mått tillsammans med invånarna i Finland, Nederländerna och Norge. Dock är Sverige samtidigt det land där utländsk bakgrund-invånarna och fr a utomeuropeisk bakgrund-invånarna uppvisar mycket lägre färdigheter i läsning, räkning och problemlösning jämfört med den infödda majoritetsbefolkningen.
 
Medan endast kring 5% av de infödda majoritetssvenskarna uppvisar stora svårigheter i läsning, räkning och problemlösning så gör långt över en tredjedel av utländsk bakgrund-invånarna det och det är inte utan att det går att påstå att Långtidsutredningen som gjorde ett stort nummer av PIAAC-undersökningen på ett avgörande sätt dels har friskrivit majoritetssvenskarna från diskriminering (samtidigt nämner LO:s rapport från igår dock att diskriminering också förekommer på den svenska arbetsmarknaden utöver dessa skillnader i s k produktivitetspotential) och dels har lett fram till den just nu helt dominerande idén bland landets majoritetsinvånare att invånarna med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och att invånarna i miljonprogramsområdena helt enkelt inte hållet måttet (de kan inte läsa eller skriva en mer avancerad text, de kan inte räkna och de kan inte lösa problem o s v) och att det därför inte är konstigt att Sverige är det i-land och det västland där skillnaden mellan att ha ett jobb och att inte ha ett jobb är som allra störst mellan landets majoritets- och minoritetsinvånare – d v s rakt på sak – det är helt enkelt deras eget fel att de inte jobbar (medan majoritetssvenskarna snarare jobbar ihjäl sig och t o m jobbar ända uppemot 70-årsåldern).