Category: arbete

Hur många enkla jobb finns det egentligen och vilka är det som har de enkla jobben?

Hur många enkla jobb finns det egentligen och vilka är det som har de enkla jobben i dagens Sverige?
 
I den alltmer intensiva debatten som pågår i skuggan av att SD ligger på 20% och rörande vad alla 100 000-tals utomeuropéer (och såväl s k första- som andragenerationare) i landet som inte anses ”hålla måttet” egentligen ska sysselsätta sig med så att de inte bara fortsätter att vara beroende av bidrag så aktualiseras nästan alltid s k ”enkla jobb” och särskilt av den borgerliga sidan.
 
År 2015 fanns det enligt SCB uppemot 250 000 eller en kvarts miljon människor i Sverige som hade ett enkelt jobb alternativt ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning (som är den officiella beteckningen – termen ”enkla jobb” är f ö tyvärr på väg att i rask takt bli en stigmatiserande term som just alltmer kopplas till landets utomeuropéer) och den borgerliga sidan i debatten har väl rätt i att de är rätt få proportionellt sett – totalt 5% av samtliga invånare i landet som hade ett arbete år 2015 i åldrarna 16–64 år hade ett enkelt jobb och den procentsiffran har inte förändrats sedan 1980-talet.
 
Dessutom finns det en annan grupp som består av uppemot 175 000 invånare och som står ”under” ovanstående grupp (i klasshierarkin) som har ett enkelt jobb. Det handlar om de som varken jobbar eller studerar i åldrarna 16–64 år (och varav 60% är utrikes födda) och som är beroende av bidrag eller inkomster från olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Gruppen som har ett enkelt jobb och gruppen som är beroende av bidrag liknar nämligen varandra så tillvida att långt över två tredjedelar har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i båda fallen.
 
De som har ett enkelt jobb tjänar vidare minst av alla som förvärvsarbetar (men dock mer än de som är beroende av bidrag) – 217 000 kr per år att jämföra med den genomsnittliga årsinkomsten för alla som arbetar och som ligger på 350 000 kr. Av alla utrikes födda i landet som överhuvudtaget har ett jobb har idag 10% ett enkelt jobb och bland utomeuropéerna är denna siffra långt högre.
 
alla kvinnor som hade ett enkelt jobb och ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning 2006
inrikes födda: 6%
födda i Sydamerika: 16%
födda i Afrika: 16%
födda i Asien: 17%
 
alla män som hade ett enkelt jobb och ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning 2006
inrikes födda: 4%
födda i Asien: 13%
födda i Sydamerika: 19%
födda i Afrika: 20%
 
Ovanstående siffror är än mer extrema och accentuerade idag och i kategorin ”inrikes födda” ingår en stor grupp s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund.
 
OBS: Det är inget fel att ha ett enkelt jobb och det är inget fel att sakna en (yrkes)utbildning och det är inget fel att ha en låg inkomst och det är fr a inget fel att ha en bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika.

Överutbildningsproblematiken för de utrikes födda med en eftergymnasial utbildning är fortsatt stor

Igår meddelade SCB i skuggan av den stora partisympatiundersökningen att hela en femtedel av alla utrikes födda i landet lever med en varaktigt låg ekonomisk standard jämfört med 6% av de inrikes födda och minus alla tyvärr alltför många fattiga s k ”andrageneration:are” så innebär det att ej mer än kring 3% av alla infödda majoritetssvenskar är riktigt fattiga mer eller mindre permanent och vilket sannolikt är en ”normalandel” av vilken befolkning som helst i ett s k (över)utvecklat land som Sverige (d v s de som är missbrukare, s k utslagna, s k psykiskt sjuka, s k funktionsnedsatta o s v utgör nog kring 3% i alla s k senmoderna och västerländska samhällen i världen) och idag publicerar SCB en rapport som enbart handlar om samtliga utrikes (och inrikes) födda invånare i landet som har en avslutad eftergymnasial utbildning och en uttagen högskoleexamen bakom sig och som visar att överutbildningsproblematiken är fortsatt mycket stor bland landets invånare med utländsk bakgrund medan omvänt åtskilliga infödda majoritetssvenskar tvärtom är underutbildade för de övre LO-, TCO- och SACO-jobb som de innehar.
 
Endast 0-1% av alla inrikes födda som har en eftergymnasial utbildning bakom sig innehar ett yrke som kräver inga eller låga formella utbildningskrav (LO:s lägre skikt och därunder) att jämföra med mellan 4-9% (beroende på kön och ursprungsregion) bland de utrikes födda som har en eftergymnasial utbildning. Omvänt innehar mellan 4-8% (beroende på kön och ursprungsregion) av de utrikes födda som har en eftergymnasial utbildning en chefsposition (de är mellanchefer eller högsta chefer) att jämföra med mellan 9-16% av de inrikes födda som har en eftergymnasial utbildning.
 
Av utrikes födda i åldrarna 25–64 år och med en eftergymnasial utbildning bakom sig förvärvsarbetade 75% år 2015 att jämföra med över 90% av de inrikes födda och endast 1% (EN PROCENT) av de inrikes födda med en eftergymnasial utbildning var arbetslösa. Allra bäst går det för de som är födda i övriga Norden och inom EU medan andelen förvärvsarbetande som är födda utanför Europa och som har en eftergymnasial utbildning ligger på mellan 67-69% medan 9-10% av dem är arbetslösa att jämföra med en arbetslöshet på 2-3% bland de utrikes födda som är födda i övriga Norden och inom EU och som har en eftergymnasial utbildning.
 
Den allra högsta förvärvsfrekvensen för utrikes födda med en eftergymnasial utbildning hittas bland de som mer eller mindre helt har växt upp i Sverige (den s k 1,5-generationen) och som har en helt och hållet svensk utbildning bakom sig och som har bott och levt permanent i landet i minst 20 år eller mer men inte ens de når upp till samma andel förvärvsarbetande som gäller för de infödda majoritetssvenskarna vilka sannolikt som ”folkslag” betraktat är det ”folkslag” på jorden som har arbete och som förvärvsarbetar i allra högst utsträckning överhuvudtaget just nu.
 
Särskilt utrikes födda som är utbildade civilingenjörer, naturvetare och ekonomer har svårt att erhålla ett jobb som motsvarar deras examen, utbildning och kompetens trots att det råder en skriande och närmast katastrofal brist på fr a civilingenjörer och ekonomer just nu och vilket gör att många tvingas anställa infödda majoritetssvenskar som är underutbildade för att täcka vakanserna.
 
Bland utrikes födda med en civilingenjörsexamen arbetar exempelvis knappt 70% inom yrken som kräver högskolekompetens medan de övriga 30 procenten arbetar i ett yrke med lägre kvalifikationskrav, står utanför arbetsmarknaden, studerar eller är arbetslösa. Bland inrikes födda civilingenjörer har omvänt 95 procent ett yrke vars kompetenskrav matchar civilingenjörsutbildningen.
 
Även utrikes födda som är lärarutbildade och som är utbildade sjuksköterskor har svårt att hitta ett jobb som just lärare och sjuksköterskor trots att bristen på pedagoger och sjuksköterskor just nu är ”all time high” p g a den rådande högkonjunkturen och p g a att mängder av infödda majoritetssvenska lärare och sjuksköterskor just nu går i pension.

Ny rapport om den svenska forskningen om rasism på arbetsmarknaden

En ny rapport om den svenska forskningen om rasism på den svenska arbetsmarknaden som publiceras idag kommer fram till att denna typ av forskning knappt ens existerar då det hypermilitanta och ultraradikala antirasistiska Sverige har avskaffat rasbegreppet och då de svenska forskarna är hypermilitanta och ultraradikala antirasister och därför vägrar att befatta sig med ordet ras och dess olika avledningar och böjningsformer liksom med att använda sig av jämlikhetsdata eller på andra sätt bruka och operationalisera rasbegreppet:
 
Det hypermilitanta och ultraradikala antirasistiska Sverige visar sig nu återigen vara fullständigt splendid isolation-fantastiskt i sin fullständigt outstanding-hypermilitanta och ultraradikala antirasism genom att än en gång slå knut på sig själv i just den hypermilitanta och ultraradikala svenska antirasismens namn.
 
Världens första och hittills enda (hypermilitanta och ultraradikala) antirasistiska regering har beställt en rapport från Vetenskapsrådet som publiceras idag och som handlar om att inventera den rådande forskningen om rasism på arbetsmarknaden men eftersom samma stat (d v s världens mest hypermilitanta och ultraradikala antirasistiska statsbildning Sverige) redan har avskaffat rasbegreppet sedan länge (som första landet i världen att göra det dessutom) och eftersom landets hypermilitant och ultraradikalt antirasistiska forskarvärld med extremt få undantag vägrar att befatta sig med både rasbegreppet och jämlikhetsdata och med att operationalisera variabeln och kategorin ras så blir situationen och rapporten (och dess innehåll och resultat och slutsatser) precis så absurd som den bara kan bli i just det hypermilitanta och ultraradikala antirasistiska Sverige.
 
Rapporten finner helt enkelt att det i stort sett inte finns någon rådande svensk forskning alls som explicit handlar om rasism på den svenska arbetsmarknaden då svenska forskare helt enkelt vägrar att använda rasordet och dess olika avledningar och därför finns det i stort sett inga träffar i några databaser på sökorden ”rasism” och ”arbetsmarknad”:
 
”Det mycket låga antalet artiklar gjorde att en bibliometrisk analys av forskningsområdet rasism och arbetsmarknad inte kunde genomföras.”
 
”Sammantaget har arbetet med regeringsuppdraget visat att det finns forskning av relevans för kartläggningen men att de i uppdraget angivna begreppen ”rasism” och ”arbetsmarknad” mycket sällan används i kombination i pforskningssammanhang. Genomgången av beviljade forskningsstöd från Vetenskapsrådet, Forte och Riksbankens Jubileumsfond ger samma resultat: forskning bedrivs, men vid ett strikt urval baserat på de två sökorden rasism och arbetsmarknad identifierades enbart ett fåtal forskningsprojekt.”
 
Vidare konstaterar rapporten just att rasbegreppet sedan länge har utrangerats och att både de svenska forskarna och de svensktalande i gemen har slutat att använda glosan ras idag med mycket få undantag:
 
”I svenskt språkbruk har ordet ”ras” mer eller mindre utmönstrats som vetenskapligt begrepp och även i vardagsspråket.”
 
De flesta forskare som intervjuades inför rapporten tog också avstånd från rasbegreppet och vilket framgår i rapporten där glosan ras symptomatiskt nog konsekvent förses med citattecken (”ras”) för att på ett närmast översymboliskt sätt markera att vi hypermilitanta och ultraradikala antirasistiska svenskar minsann har termen och ordet (och därmed situationen) under full kontroll.
 
Själv intervjuades jag också av Vetenskapsrådets rapportförfattare i egenskap av att vara en av ytterst få svenska forskare som under många år öppet och konsekvent har använt mig av och operationaliserat rasbegreppet i en mängd olika sammanhang och i relation till ett stort antal olika minoriteter och jag vidhöll med emfas och närmast med en dåres envishet att situationen i dagens Sverige och inom den svenska forskarvärlden är fullkomligt absurd: Å ena sidan är i stort sett alla svenska forskare hypermilitanta och ultraradikala antirasister (liksom Sverige är officiellt) men å andra sidan så vägrar forskarna ju just därför att befatta sig med rasbegreppet och med forskning om ras.
 
Jag underströk också att den typ av svensk forskning som jag godtar som och menar är just forskning om rasism på arbetsmarknaden och som jag hellre föredrar att benämna och kalla forskning om rasdiskriminering eller helt enkelt forskning om ras på arbetsmarknaden och inom arbetslivet är den forskning som explicit och specifikt handlar om de invånare i landet som framför allt har utomnordisk och utomeuropeisk bakgrund, d v s så kallade synliga minoritetsinvånare eller helt enkelt icke-vita svenskar.
 
Det handlar med andra ord om de studier som tydligt och medvetet bryter upp och särskiljer kategorier som ”invandrare” och ”utländsk bakgrund” med det uttalade syftet att särskilt undersöka synliga minoritetsinvånares och icke-vita svenskars situation och bland annat gäller det forskning om icke-vita adopterade (och delvis även om icke-vita blandade) där kategorin och variabeln ras ju är den enda som står i fokus då de adopterade utöver kroppen och utseendet ju är helt och hållet svenska(r) utifrån alla upptänkliga etnisk-kulturella aspekter av svenskhet och forskning om de adopterades situation på arbetsmarknaden omnämns också glädjande nog i rapporten:
 
”En annan stark indikation på förekomsten av diskriminering gavs vid en jämförelse av risk för arbetslöshet mellan adoptivbarn med ett svenskt och ett utländskt utseende. Resultaten visar att de adoptivbarn som sannolikt har ett utländskt utseende löper större risk att vara arbetslösa än andra adoptivbarn.”
 
Slutligen så lyfter rapporten fram att det helt saknas data, statistik och siffror om både etnicitet, religion och ras i dagens Sverige men samtidigt så påminner rapporten om att de allra flesta forskare liksom icke-forskare i landet är skeptiska till eller emot jämlikhetsdata i den hypermilitanta och ultraradikala antirasismens namn och rapporten avslutar också med att konstatera att frågor som rör rasism är mer laddade och mer kontroversiella i Sverige och inom den svenska forskarvärlden än i andra länder på jorden (och just på grund av den hypermilitanta och ultraradikala antirasismen):
 
”I Sverige har emellertid försök att introducera jämlikhetsdata mött skarp kritik, bland annat med argumentet att metoden är del i en identitetspolitik som snarare förstärker än motverkar ett negativt grupptänkande. Företrädare för vissa etniska grupper har också oroats över paralleller mellan 1900-talets svenska registreringar av till exempel romer och de kartläggningar som etablerandet av jämlikhetsdata skulle innebära. Utan att gå närmare in på denna debatt kan vi ändå konstatera att fältet rasism tycks mera kontroversiellt i Sverige än på många andra håll, och de begrepp som är förknippade med fältet bär på en särskild laddning.”

Hur många s k ”andrageneration:are” växer upp i fattigdom och hur många blir höginkomsttagare?

Det heter ofta att allt fokus i Sverige är på invandrarna, d v s på de utrikes födda, och på senare tid än mer på de nyanlända, d v s på de som har invandrat till landet inom de senaste 4-5 åren, men ibland finns det också statistik att tillgå om de s k ”andrageneration:arna”, d v s de som är födda och uppvuxna i Sverige med två utrikes födda föräldrar och tyvärr tyder det mesta på att den etnisk-rasliga hierarkin ser likartad ut för ”andrageneration:arna” såsom för deras föräldrar, d v s de riktiga och ”autentiska” invandrarna, både i relation till majoritetsbefolkningen och vad gäller hierarkin inom minoritets-Sverige:
 
Fattigdom bland ”andragenerationsbarn” som är födda i Sverige och vars föräldrar är födda i X land (fattigdomen bland majoritetssvenska barn uppgick mellan 2008-10 till ca 3-4%):
Bosnien 18%
Grekland 20%
Chile 29%
Iran 33%
Eritrea 33%
Etiopien 33%
f d Jugoslavien 33%
Turkiet 42%
Syrien 49%
Libanon 51%
Irak 55%
Somalia 59%
 
OBS: Ovanstående siffror handlar i praktiken om att växa upp med fattiga invandrade föräldrar och säger inte att ovanstående ”andrageneration:are” är dömda till fattigdom per automatik när de blir vuxna. Dock är chanserna betydligt lägre för de ”andragenerationsgrupper” som växer upp med fattiga invandrarföräldrar att bli höginkomsttagare som vuxna.
 
Chansen (eller för den delen risken för den som inte tycker att pengar är allt i livet) att komma att tillhöra den översta tiondelen av ”inkomstligan” på den svenska arbetsmarknaden för ”andrageneration:are” som är födda i Sverige och vars föräldrar är födda i X land om föräldrarna åtminstone har en genomgången/avslutad gymnasieutbildning och om föräldrarna har bott i Sverige i mer än tio år (för majoritetssvenskars vars båda föräldrar åtminstone har en gymnasieutbildning är chansen att bli höginkomsttagare 42%):
Somalia 2%
Etiopien 4%
Irak 5%
Chile 7%
Vietnam 11%
Turkliet 13%
Finland 29%
Norge 33%
Tyskland 42%

Ankomstålder och bosättningsort avgör invandrares möjligheter att ta sig in i arbetslivet

En ny studie (Björn Anders Gustafsson, Hanna Mac Innes och Torun Österberg: Age at immigration matters for labor market integration—the Swedish example) som undersöker som hur det har gått för de utrikes födda som invandrade till Sverige 1990, 1994, 1998 och 2002 visar att det visserligen tar många år för många att komma in på arbetsmarknaden men att det i hög grad handlar om en kombination av ankomstålder och bosättningsort.
 
 
”Forskarna menar att sannolikheten att hitta någon form av sysselsättning är förhållandevis hög under de första åren i landet men att den därefter minskar för att bli närmast försumbar efter tio år. – Det kommer en topp efter ungefär tre år. Då är chansen som störst att du kan få ett jobb. Men får du inte det då så är chansen väldigt liten att du någonsin kommer att få ett jobb, säger Torun Österberg…”
 
En tredjedel av alla invandrare som ankom till Sverige 1990, 1994, 1998 och 2002 har aldrig kommit in på den svenska arbetsmarknaden överhuvudtaget. De som har klarat sig bäst är de som invandrar i 35-40-årsåldern och bosätter sig i Stor-Stockholm medan de som klarar sig sämst är de som invandrar i 45-50-årsåldern och även de som bosätter sig i Stor-Malmö: Det tar i genomsnitt 6 år för en invandrare att komma in på Stor-Stockholms arbetsmarknad men 11 år i Stor-Malmö. T ex förvärvsarbetar idag 50% av alla manliga invandrare från Irak som är bosatta i Stor-Stockholm och som invandrade till Sverige 1994 och då var mellan 35-39 år gamla.

Arbetslösheten bland utomeuropeisk bakgrund-invånarna fortsätter att öka: 1200% skillnad i arbetslöshet gentemot majoritetssvenskarna

Medan den svenska arbetsmarknaden skriker allt högre och alltmer desperat efter att nyanställa i det närmaste en masse (då den s k kompetensförsörjningsbristen just nu och under de kommande åren blir alltmer extrem inom ett snabbt ökande antal LO-, TCO- och SACO-yrken p g a fortsatt stora pensionsavgångar) så ökar nu arbetslösheten i landet för första gången på fyra år trots rådande högkonjunktur och den s k urstarka svenska ekonomin enligt de nya siffror som Arbetsförmedlingen publicerar idag p g a att arbetslösheten fortsätter att skjuta i höjden bland utomeuropeisk bakgrund-invånarna:
 
Idag är 4% av alla inrikes födda invånare arbetssökande medan över 22% av alla utrikes födda invånare är arbetslösa och översatt till utomeuropeisk bakgrund (då åtskilliga s k ”andrageneration:are” ingår i inrikes födda-kategorin) så innebär det att ca 2,5% av landets infödda majoritetssvenskar är arbetslösa (dessutom fortsätter arbetslösheten bland majoritetssvenskarna att minska) medan över 30% av landets utomeuropeisk bakgrund-invånare är arbetslösa och denna astronomiska skillnad som översatt i procent innebär surrealistiska 1200% är den utan konkurrens absolut största och högsta i hela västvärlden och i hela i-världen liksom i Europa.
 
Utomeuropeisk bakgrund-invånarna dominerar nu med råge landets samtliga arbetssökande, d v s över 50% av alla arbetslösa i s k arbetsför ålder har idag utomeuropeisk bakgrund.
 
Tyvärr är situationen i praktiken tyvärr än värre än vad dagens publicerade siffror visar då höga (tvåsiffriga) procentandelar av landets utomeuropeisk bakgrund-invånare helt och hållet står utanför arbetslivet – d v s de är inte ens arbetssökande och finns därmed inte ens i arbetslöshetsstatistiken och alltför många av dem uppbär inte ens bidrag och hittas därmed inte heller i statistiken över de som emottar bidrag och offentliga transfereringar av olika slag (d v s de är s k ”nolltaxerare” och lever sannolikt på partners, familjemedlemmar och storfamiljssläktingar liksom att många av dem försörjer sig inom en s k svart kontantekonomi).

Endast hälften av alla utrikes födda kan försörja sig själva på att förvärvsarbeta: Sverige fortsätter att vara extremast i västvärlden

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson påminner idag om att Sverige fortfarande är det västland (liksom det EU-land) och det i-land (liksom det OECD-land) där skillnaden mellan att ha ett jobb eller ej är som allra störst ”rakt av” mellan de utrikes och de inrikes födda invånarna i s k arbetsför ålder samt att det egentligen är (sju resor) värre än vad den offentliga statistiken förespeglar som också räknar in de som har arbetat en timme under mätveckan, de som har ett beredskapsarbete och de som ingår i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och program.
 
 
”Andelen som har jobb, eller åtminstone tidigare har jobbat ihop tillräcklig sjukpenninggrundande inkomst, bland utrikes födda är 53 procent, i åldrarna 19-64. Motsvarande andel bland inrikes födda är 77 procent. Gapet är 24 procentenheter stort. Ungefär hälften av invandrarna i arbetsför ålder klarar med andra ord inte av att försörja sig själva genom arbete.”
 
Utöver detta tillkommer tyvärr 10 000-tals marginaliserade s k ”andrageneration:are” och vilket gör att klyftan blir än värre utifrån utländsk och svensk bakgrund och den absoluta majoriteten av de invånare i landet med utländsk bakgrund som inte kan försörja sig själva på (skattebaserat) förvärvsarbete har utomvästerländsk bakgrund.