Kategori: arbete

Arbetslösheten bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund ligger idag efter pandemin på över 22%, vilket antagligen är den högsta siffran någonsin och fr a gäller det invånarna som är födda i Afrika och Asien bland vilka 30% är arbetslösa

Arbetslösheten bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund ligger idag efter pandemin på över 22%, vilket antagligen är den högsta siffran någonsin i svensk historia för och inom denna demografiska subgrupp i det svenska samhället och fr a gäller det invånarna som är födda i Afrika och Asien:

arbetslöshet bland invånare födda i Sydamerika: 11,2%

arbetslöshet bland invånare födda i Asien: 28%

arbetslöshet bland invånare födda i Afrika: 30,1%

arbetslöshet bland majoritetsinvånarna: ca 3,5%

Närmare 50% av samtliga arbetslösa i hela landet, över 80% av samtliga utrikes födda arbetslösa och över 50% av samtliga långtidsarbetslösa har idag utomeuropeisk bakgrund och arbetslösheten bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund ligger idag på över 22% (från att innan pandemin ha legat på 18%).

Under pandemin har invånarna med utomeuropeisk bakgrund redan lidit oproportionellt mycket: De har både insjuknat, intensivvårdats och dött allra mest p g a viruset proportionellt sett och de har blivit än mer arbetslösa och ännu fattigare allra mest proportionellt sett. Därtill dödades fler personer än någonsin tidigare av skjutningar och bomber under ”pandemiåret” 2020 varav den absoluta majoriteten hade utomeuropeisk bakgrund.

Dessutom står 100 000-tals invånare med utomeuropeisk bakgrund helt utanför arbetsmarknaden överhuvudtaget (närmare 30% av alla utrikes födda kvinnor står t ex helt utanför arbetslivet varav den absoluta majoriteten är utomeuropéer) och ingår därför inte ens i ovanstående (fullständiga) katastrofsiffror varav 10 000-tals och åter 10 000-tals är unga vuxna s k andragenerationare i ”Orten”/miljonprogramsområdena (av NEET/UVAS-typ – d v s de vare sig arbetar, studerar eller gör praktik och de har misslyckats fullständigt i skolan och oftast redan i grundskolan).

Samtidigt finns det fler lediga jobb än någonsin förr i Sverige:

Just nu i oktober 2021 finns det nästan 125 000 utlysta tjänster (att jämföra med 80 000 i oktober 2019) och sektor efter sektor på den svenska arbetsmarknaden ”skriker” just nu efter arbetskraft medan 10 000-tals tjänster aldrig blir tillsatta (industrin ”skriker” efter ingenjörer, skolan efter lärare, vården efter vårdpersonal och även hotell- och restaurangbranschen klarar inte av att besätta alla tjänster o s v).

Sverige är slutligen fortsatt det land i både i-världen, västvärlden och Europa där skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda är som allra störst och det mest tyder tyvärr på att arbetslösheten bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund är högre i Sverige än i andra västländer inklusive i våra nordiska grannländer (naturligtvis är arbetslösheten hög bland utomeuropéerna även i Norge och Danmark men den når ändå inte upp till de svenska rekordnivåerna).

45,4% av samtliga arbetslösa i riket, 80,8% av samtliga utrikes födda arbetslösa och 51,6% av samtliga långtidsarbetslösa har idag utomeuropeisk bakgrund

Nu när den svenska ekonomin ”går som tåget” i samband med att pandemin närmar sig sitt slut och samhället succesivt öppnas upp blir det väldigt tydligt vilka som drabbades mest under pandemin (läs: utomeuropéerna) och inte bara vad gäller hälsan (läs: utomeuropéerna) utan också vad gäller att ha ett arbete eller ej – d v s kort och gott vad gäller privatekonomin (läs: utomeuropéerna).

När pandemin slog till med full kraft i början av 2020 blev 100 000-tals invånare arbetslösa närmast ”över en natt” men nu återanställs i stället 100 000-tals personer på en arbetsmarknad som (liksom f ö bostadsmarknaden) just nu är glödhet och formligen skriker efter att nyanställa.

Den grupp som proportionellt drabbades allra hårdast av arbetslöshet när pandemin inleddes var invånarna med utomeuropeisk bakgrund, vilka också var de som drabbades allra värst proportionellt sett under pandemin vad gäller att insjukna i och dö av viruset. Dessutom var de båda ”pandemiåren” 2020 och 2021 blodigare än någonsin tidigare vad gäller skjutningar och bombningar i miljonprogramsområdena.

Nu återanställs flertalet av de som blev arbetslösa under pandemin men detta gäller tyvärr inte invånarna med utomeuropeisk bakgrund i samma utsträckning. Bland desamma har i stället långtidsarbetslösheten bitit sig fast än mer under pandemin vilket innebär att i skrivande stund utgör utomeuropéerna osannolika 45,4% av SAMTLIGA arbetslösa i riket, 80,8% av SAMTLIGA utrikes födda arbetslösa och 51,6% av SAMTLIGA långtidsarbetslösa.

Därtill är snart 50% av samtliga arbetslösa i landet långtidsarbetslösa, vilket är den högsta andelen någonsin sedan mätningarna inleddes. Att vara långtidsarbetslös innebär att inte ha förvärvsarbetat någon gång under 12 månader eller mer än så och tyvärr har fler än hälften av de långtidsarbetslösa varit arbetslösa i två år eller längre än så.

Flertalet av majoritetssvenskarna nu lämnar pandemin bakom sig rikare än någonsin i svensk historia sedan de privatekonomiska mätningarna inleddes i modern tid, vilket inte minst beror på att 80% av majoritetssvenskarna äger sitt boende i en eller annan form och värdeökningen på bostäder och fastigheter har som bekant skenat dramatiskt under pandemin (idag är därmed den absoluta majoriteten av alla majoritetssvenskar helt enkelt miljonärer och åtskilliga är t o m de facto s k rentierer som knappt behöver förvärvsarbeta om de inte vill det).

Samtidigt är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund fattigare, mer marginaliserade, mer arbetslösa och mer bidragsberoende än någonsin tidigare samtidigt som pandemin nog tyvärr inte heller är över för desamma: Invånarna med utomeuropeisk bakgrund kommer nämligen sannolikt att fortsätta att insjukna i och dö av viruset även under hösten 2021 och vintern 2021-22 då alltför många av dem helt enkelt har avstått från att vaccinera sig av olika anledningar.

Kommer andragenerationsflickorna i miljonprogramsområdena med utomeuropeisk bakgrund att lyckas klassklättra i framtiden?

Beteendevetaren Mårten Westberg skriver idag på DN Debatt om en samling uppsatser som 179 mellanstadieelever på Östermalm respektive i Rinkeby och Tensta i Stockholm har skrivit och lyfter fram att medan pojkarna i miljonprogramsområdena tenderar att odla orealistiska planer – s k tusen på en-drömmar – angående sin framtid (många uppger att de ska bli fotbollsproffs ”som Zlatan” samt att de ska bli ”skitrika”, ”köra Ferrari” och ha ”privatplan och helikopter” o s v) så hyser ”Orten”-flickorna enligt Westberg generellt mer realistiska framtidsdrömmar.

Westberg påminner också om att det är mycket svårare att klassklättra i dagens Sverige än under 1900-talet då relativt höga procentandelar av arbetarklassens och den lägre medelklassens barn klassklättrade i generation efter generation samtidigt som det fortfarande är lättare att klassklättra i Sverige än i övriga västvärlden och han nämner också att bara i stadsdelen Rinkeby finns det redan runt 800 s k UVAS/NEET-”grabbar” – d v s tonårspojkar och unga män som mer eller mindre fullständigt har misslyckats med skolgången redan i grundskolan/högstadiet och som vare sig arbetar, studerar eller gör praktik.

”40 procent av pojkarna i Järva hade tusen på en-drömmar, oftast fotbollsproffs. Men bara 19 procent av flickorna.”

https://www.dn.se/debatt/jarvaflickornas-drommar-om-framtiden-ger-hopp

”Att Stefan Löfven nått långt trots att han föddes fattig är väldigt bra, men han startade sin klassresa när ­murarna mellan klasserna var som lägst och rörligheten var som bäst. Som socialdemokrat smärtar det att läsa DN:s serie artiklar om intergenera­tionell rörlighet. Rapporterna från svenska forskare visar att klassresorna inte har förenklats, utan snarare blivit svårare sedan 1950-talet. Det är ett 70-årigt misslyckande i det socialdemokratiska kärnuppdraget. Bara 12 procent av pojkarna och 13 procent av flickorna klarar av att göra Stefan Löfvens resa, från den lägsta inkomstnivån till den högsta. Att de nordiska länderna har världens lägsta murar är möjligen en liten tröst, men 13 procent borde vara många fler och ingenting är viktigare.

Några av hindren som begränsar rörligheten är förstås att växande skillnader i inkomst driver på boendesegregationen och uppdelningen i friskolor och kommunala skolor. De tidiga åren anses vara särskilt viktiga. Taggtråden högst upp på muren mellan klasserna består i att uppemot 70 procent av alla jobb förmedlas via personliga kontakter. Varje sådan rekrytering håller underklassens barn kvar i underklassen. Det är i längden inte bra för någon. Murarna gör genvägen via knarket attraktivare. De kriminella gängen växer.”

(…)

”Tre av fyra mellanstadieflickor i Järva drömmer om vanliga yrken som läkare, lärare eller ägare av en privat arbetsförmedling. Kvaliteten på uppsatserna får mig att tro dem. Språkbehandlingen och mogenheten får mig att känna att det här är flickor som det kommer att gå bra för.”

(…)

”Deras mammor hade kanske fem–sju barn, men i sina uppsatser skrev tio–tolvåriga flickor att de nog precis har hunnit skaffa sitt första barn om 20 år. De ser en framtid med mellan noll och tre barn (median 2,5) som de tänker sätta i bra skolor och läsa läxor med.”

Endast hälften av samtliga unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20-29 år förvärvsarbetar idag och kring 35% av alla utomeuropeiskt födda kvinnor är numera arbetslösa p g a pandemin

DN:s Johanna Sundbeck skriver idag om de utrikes födda (och fr a om de utomeuropeiskt födda) kvinnornas mycket utsatta situation inom svenska arbetslivet under pandemin och siffrorna som redovisas är chockerande och både i form av Sverigekartan och tabellen:


Endast lite mer än hälften av samtliga unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20-29 år förvärvsarbetar idag överhuvudtaget p g a pandemin och kring 35% av alla utomeuropeiskt födda kvinnor är numera arbetslösa – det var då denna grupp som fick allra gå först när pandemin startade (tillsammans med de unga vuxna naturligtvis) och i vissa kommuner i landet handlar det om mer än 35% såsom i värmländska Säffle med 42,9%.


”Arbetslösheten är högre bland personer som är födda utanför Sverige än bland dem som är födda här, enligt Arbetsförmedlingen. År 2011 till 2014 låg skillnaden mellan inrikes och utrikes födda på omkring 10 procentenheter – enligt de senaste siffrorna från 2020 har skillnaden ökat till 13,7 procentenheter, rapporterar SCB.


I dag yrkesarbetar 52 procent av unga utrikes födda kvinnor i åldrarna 20 till 29 år. Bland jämnåriga utrikes födda män är motsvarande siffra 67 procent. För inrikes födda kvinnor är motsvarande siffra i stället 73 procent och för män 79 procent, enligt Arbetsförmedlingens och MUCF:s rapport ”Unga utrikes födda kvinnors etablering i arbetslivet. En analys av hinder och möjligheter”.


I rapporten konstateras även att unga utrikes födda kvinnor har eftergymnasial utbildning i högre utsträckning än både utrikes och inrikes födda män, men att de trots det har en lägre sysselsättningsgrad än andra unga.”

Arbetslösheten fortsätter att minska men är fortsatt hög bland utomeuropéerna och särskilt gäller det långtidsarbetslösheten

Arbetslösheten fortsätter att minska nu när pandemin ”sjunger på sista versen” åtminstone för svensk del och för denna gång och har nu gått ned från 8,5% för ett år sedan till 7,9%.


Tyvärr är dock arbetslösheten fortsatt skyhög bland invånarna med utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund, vilket indikerar att det är bland dem som pandemin slog hårdast vad gäller arbetslivet (och därmed privatekonomin):


Arbetslösheten ligger idag på 4,5% bland de inrikes födda, som i hög grad innebär s k ”andrageneration:are”, och på närmare 20% bland de utrikes födda, som i hög grad innebär utomeuropéer (över 80% av samtliga utrikes födda som är arbetslösa är då födda utanför Europa).


Arbetslösheten bland majoritetssvenskarna är idag antagligen nere på 3,5%, vilket visserligen fortfarande är en relativt hög siffra att jämföra med runt 2,5% innan pandemin (och i hög grad handlar det om majoritetssvenska unga vuxna), samtidigt som den ligger på åtminstone 30% om inte mer än så bland invånarna med bakgrund i Afrika och Asien (läs: Västasien eller Mellanöstern).


Just nu fortsätter tyvärr även antalet långtidsarbetslösa (d v s att vara arbetslös ”nonstop” i tolv månader eller längre än så) att stiga och närmar sig snart rekordhöga 200 000 personer, varav över hälften (51,3%) utgörs av utomeuropeiskt födda. Aldrig har så många personer varit långtidsarbetslösa som just nu sedan mätningarna började och risken finns att de som drabbades hårdast av pandemin – d v s återigen invånarna med utomeuropeisk bakgrund vilka både blev sjuka och avled allra mest av viruset proportionellt sett och blev arbetslösa allra mest proportionellt sett – kommer att fortsätta att drabbas även framöver i form av både arbetslöshet och just långtidsarbetslöshet.


I kriser (såsom denna pandemi) brukar ”tumregeln” tyvärr vara att de som drabbas hårdast är de som redan var ”på botten” även innan krisen (d v s för just svensk del invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena) och denna pandemi verkar m a o tyvärr inte bli ett undantag från den regeln.

Sverige fortsätter att vara det västland där invandrare har svårast att få jobb i jämförelse med den inrikes födda befolkningen även under pandemin

Sverige fortsätter att vara det land i i-världen, i västvärlden och i Europa där invandrare har svårast att få jobb i jämförelse med den inrikes födda befolkningen och under och p g a pandemin har situationen på den svenska arbetsmarknaden blivit än värre för fr a utomeuropéerna:


SCB:s senaste AKU (arbetskraftsundersökning), som publicerades idag, visar att arbetslösheten just nu under pandemin ligger på 20% bland de utrikes födda i åldern 20-64 år att jämföra med 4,6% bland de inrikes födda i samma ålder.


Därtill är skillnaderna mycket stora vad gäller sysselsättningsgrad (återigen gäller nedanstående siffror åldern 20-64 år):


sysselsättningsgrad bland utrikes födda kvinnor: 58,9%

sysselsättningsgrad bland utrikes födda män: 65,1%

sysselsättningsgrad bland inrikes födda kvinnor: 81,4%

sysselsättningsgrad bland inrikes födda män: 85%

De som inte förvärvsarbetar är, förutom att de kan vara arbetslösa, antingen föräldralediga eller sjukskrivna eller så lever de på räntor och förmögenheter alternativt på bidrag och andra offentliga transfereringar eller så är de helt enkelt s k ”nolltaxerare” eller så arbetar de ”svart”, d v s de lever på en kontant- och Swish-ekonomi.


Vad gäller skillnaden i arbetslöshet mellan utrikes och inrikes födda så är den den största inom OECD (d v s i i-världen) liksom inom EU (d v s i större delen av Europa) just i Sverige och en stor del av de inrikes födda som är arbetslösa eller som inte förvärvsarbetar är dessutom s k ”andrageneration:are” (och en stor del av de sistnämnda är dessutom s k NEET:are/UVAS:are).


Bland utrikes födda som är födda i Afrika (de facto subsahariska Afrika) och Asien (de facto Västasien) uppgår arbetslösheten numera och p g a pandemin till runt 30%.

Andelen chefer med utländsk bakgrund är fortsatt mycket låg och sämst är det inom den offentliga sektorn där det handlar om endast kring 10%

Tidningen Chef har i dagarna undersökt hur stor andel av landets 10 000-tals chefer inom både den offentliga och privata sektorn som har utländsk bakgrund och det handlar om totalt knappt 15% vilket ska jämföras med 25% i befolkningen i stort och allra sämst är det i den offentliga sektorn där det handlar om 10%.

Tidningens Chefs redaktör Cissi Elwin kommenterar det nedslående resultatet på följande vis:

https://chef.se/cissi-elwin-sluta-tjafsa-borja-mata

När det gäller att arbeta för att öka andelen chefer som är kvinnor har de flesta hållit med. Självklart ska kvinnor ha samma möjligheter som män. Det är vägen dit man tjafsat om. Länge låg kvoteringsfrågan som en våt filt över debatten. Men målet har inte varit kontroversiellt på ett bra tag, även om det fortfarande är frustrerande långt kvar tills vi når dit.

Men när det gäller etnicitet låter det helt annorlunda. Med samma argument som när det gäller kvinnors rätt till inflytande i enlighet med att de utgör halva befolkningen, borde man kunna hävda att människor med utländsk bakgrund ska ha inflytande i samhället som rimmar med deras andel av befolkningen. Samma ansvar, samma skyldigheter och samma möjligheter till utbildning, jobb och karriär. Men så är det inte. Långt ifrån.

Trots att en fjärdedel av dagens svenskar är födda i ett annat land eller har två utlandsfödda föräldrar är möjligheterna sämre för dem på nästan alla plan. I pandemin har vi blivit varse att det till och med handlar om liv och död och att denna grupp drabbats hårdast. Det är de som i större utsträckning har jobb där man inte kan jobba hemma. De bor trängre och längre bort från stan och är beroende av kollektivtrafik. Arbetslösheten är högre än för befolkningen som helhet.

Men när det gäller denna grundläggande rättvise­fråga, representation för invandrare, är det inte alls självklart att vi delar målbilden. Ofta fastnar man i snåriga resonemang om hur man ska mäta etnicitet och vilka farliga konsekvenser det har fått historiskt. Och det är ju sant och viktigt.

Men vi vet också att inget händer om vi inte sätter mål och mäter. Det var länge en knäckfråga, men är det inte längre sedan SCB 2016 tog fram det verktyg där man kan skicka in de anställdas personnummer och få reda på hur representationen ser ut på en anonymiserad nivå. Det ger helt nya möjligheter för företag att arbeta med att öka mångfalden.

För vad händer i ett samhälle där 25 procent redan från början vet att det kommer att vara så mycket svårare för dem i alla delar av livet att nå sin fulla potential? Jag vet inte hur många unga, välutbildade, ambitiösa människor jag träffat som trots alla sina meriter inte ens fått komma till intervju.

När vi nu för tredje gången (de andra två tillfällena var 2013 och 2016) har undersökt hur många av Sveriges chefer som har utländsk bakgrund visar det sig IGEN att underrepresentationen är kraftig. Och allra sämst är den offentliga sektorn där närmare 90 procent av cheferna har inhemsk bakgrund.

https://chef.se/fa-chefer-med-utlandsk-bakgrund

”Oerhört nedslående, verkligen. Att privat sektor, som gärna vill agera förebild i mångfaldsfrågor, uppvisar så här dåliga resultat tycker jag är pinsamt. Det verkar fortfarande som att vänskapsband är den bästa meriten i Sverige.”

Det säger Amanda Lundeteg, vd för Allbright, en ideell stiftelse som verkar för jämställdhet och meritokrati i näringslivet, om den bristande etniska mångfalden bland chefer. Medan över en fjärdedel av svenskarna har utländsk bakgrund, är det högst 15 procent av cheferna som har det, visar färsk statistik som Chef tagit fram med hjälp av SCB.

Inom den offentliga sektorn har bara runt var tionde chef utländsk bakgrund. För regionerna är det en andel som i det närmaste stått stilla de senaste fem åren, och enbart ökat med dryga två procentenheter sedan 2013 och en procentenhet sedan 2016, tillfällen då Chef granskat frågan tidigare.

Störst är mångfaldsgapet inom kommunerna. Andelen kommunala medarbetare med utländsk bakgrund avspeglar numera befolkningens, men uppåt 90 procent av deras chefer är fortfarande av helsvensk börd.

Nu växer kraven på förändring. Blackrock, världens största fondförvaltare med närmare 73 000 miljarder kronor i sina fonder, har förklarat att börsbolag som inte uppvisar etnisk och könsmässig mångfald i styrelser och bland medarbetarna hotas av uteblivna investeringar. Som grund anförs rena affärsskäl.

(…)

Olof Åslund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och ledamot i Delegationen för migrationsstudier. Han är inte förvånad över bristerna i chefsmångfald som Chef kan redovisa. Att invandrare och deras ättlingar har särskilda svårigheter att nå inflytelserika poster i samhället är knappast något okänt fenomen, varken i forskningen eller i människors konkreta arbetsvardag. Olof Åslund kan i studier visa hur chefer tenderar att anställa sina likar, och i hög grad rekryterar människor med ungefär samma bakgrund, utbildning och kulturella referenser som de själva. Vilket gör det extra svårt för minoriteter att göra karriär.

”Sedan återstår frågan om varför rekryteringsmönstren ser ut som de gör. Att fördomar och diskriminering har betydelse råder det inget tvivel om. Vi ser ju i återkommande undersökningar hur arbetsgivare schablonmässigt sorterat jobb­ansökningar utifrån namn”, säger han.

Andra tänkbara orsaker till den brist­ande chefsmångfalden är begränsningar i rekryterarnas nätverk och upplevda svårigheter att bedöma arbetssökande med annorlunda bakgrund, menar Olof Åslund. 

(…)

Kommer mångfalds­gapet mellan chefer och den övriga befolkningen att jämna ut sig med tiden?

”Jag vill ju tro det. Det nedslående är samtidigt att de stora gapen mellan människor med inhemsk och utländsk bakgrund är ett så kroniskt problem på arbetsmarknaden och i samhället i stort, som bestått i decennier och under skiftande regeringar och konjunkturlägen. Och det är inte något unikt för Sverige, utan så här ser det ut i många länder.”

Bland politiker och proffstyckare finns en påtaglig tilltro till egenföretagande som en bra, alternativ väg till integration och avancemang för människor med utländsk bakgrund. Men Chefs undersökning visar att andelen egenföretagare med utländsk bakgrund minskar, efter att tidigare ha ökat kraftigt med 12 procent­enheter från 2013 och tre år framåt.

Anneli Muhr, forskare och migrationsexpert vid Södertörns högskola, pekar på hur egenföretagandet långt ifrån alltid följer politikernas förutsägelser om ekonomiskt avancemang. Utan tvärtom i många fall blir en återvändsgränd för andra generationens unga invandrare, med osäkra inkomster och orimligt långa arbetsdagar på en marknad som är mer eller mindre informell.

(…)

Den envisa bristen på mångfald bland chefer och i hela samhällssektorer leder till krav på mer statistik och rapportering. Personuppgifter om etniskt ursprung, sexuell läggning, religiös övertygelse och åtskilligt annat klassas emellertid som särskilt känsliga och regleras av omfattande lagstiftning. Huvudregeln är att hantering av känsliga personuppgifter är förbjuden. När spelföretaget King för några år sedan kartlade personalens etnicitet och sexualliv för att förhindra karriärmässiga orättvisor, stoppades registreringen av Integritetsskyddsmyndigheten. Trots att personalen gett sitt samtycke.

Att Axfood ändå lyckas få grepp om mångfaldsläget inom företaget förklarar hr-direktören Monica Längbo så här:

”Varje år skickar vi in listor till SCB med personnummer på alla våra medarbetare, strukturerat på olika nivåer, och får igen ett aggregerat resultat över hur det ser ut på olika nivåer och i olika bolag. Självklart registrerar vi inte etnicitet, SCB kan däremot se utifrån personnummer att en person är utlandsfödd och/eller har två utlandsfödda föräldrar, vilket är definitionen på utländsk bakgrund. Vi vet inte vem som har utländsk bakgrund utan kan bara se det aggregerade resultatet.”

47% av alla invånare som är födda i Afrika och 40,6% av alla som är födda i Asien är låginkomsttagare och över 40% av samtliga utrikes födda barn växer upp i fattigdom

Alldeles nyligen presenterade SCB nya, uppdaterade siffror rörande landets låginkomsttagare som lever med en varaktigt låg inkomst och som uppvisar en låg materiell standard:


Andelen invånare som uppvisar en varaktigt låg inkomst fortsätter att öka och låg på 15% under 2019 varav 2/3 också uppvisade en låg materiell standard.


En låg inkomst definieras som att ha en inkomst som är mindre än 60% av medianvärdet för samtliga inkomsttagare och en varaktigt låg inkomst handlar om att uppvisa en låg inkomst under referensåret samt under minst två av de tre föregående åren som föregår referensåret.


Utrikes födda invånare dominerar kraftigt denna grupp – hela 20% av samtliga utrikes födda invånare uppvisar en varaktigt låg inkomst och generellt också en låg materiell standard att jämföra med 7% av samtliga inrikes födda invånare, varav en mycket stor andel utgörs av s k ”andrageneration:are”.


Tyvärr är det i huvudsak utomeuropéerna som uppvisar de lägsta inkomsterna:


32% av samtliga invånare som är födda i Afrika uppvisar en varaktigt låg inkomst medan 47% uppvisar en låg inkomst generellt inom denna grupp.


27,1% av samtliga invånare som är födda i Asien uppvisar vidare en varaktigt låg inkomst medan 40,6% uppvisar en låg inkomst generellt inom denna grupp.


Dessa siffror ska då jämföras med 4,5% bland majoritetssvenskarna.


Omvänt är mycket få utomeuropéer höginkomsttagare:


Det handlar om 0,8% av de som är födda i Afrika och 2,1% av de som är födda i Asien att jämföra med 10,1% bland majoritetssvenskarna.


En hög inkomst definieras som att ha en inkomst som är mer än dubbelt så hög som medianvärdet för samtliga inkomsttagare.


Då landets invånare med utomeuropeisk bakgrund är unga eller t o m mycket unga och då den absoluta majoriteten av dem är i s k fruktsam ålder innebär det att en mycket hög procent av barnen med utomeuropeisk bakgrund växer upp i (barn)fattigdom.


Över 40% av samtliga utrikes födda barn och unga i landet växer upp hemma hos en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en varaktigt låg ekonomisk standard att jämföra med 6% bland de majoritetssvenska barnen.


andel som erhåller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla och som är födda i:

Afrika: 22%

Asien: 17%

Sverige: 2,5% (varav en mycket stor andel utgörs av s k ”andrageneration:are”)

Under 50% av de unga kvinnorna från Afrika och Asien förvärvsarbetar överhuvudtaget och 20% av alla invånare från Afrika och Asien erhåller ekonomiskt bistånd

MUCF:s nya rapport om utrikes födda kvinnors situation i arbetslivet ”bjuder” tyvärr på rejält brutal statistik och med all sannolikhet är detta de facto de mest extrema klyftorna som just nu existerar i något västland när de vita majoritetsinvånarna jämförs med de icke-vita minoritetsinvånarna:

Trots att unga utrikes födda kvinnor uppvisar en mycket högre utbildningsnivå än både unga utrikes födda män och unga inrikes födda män är de unga utrikes födda kvinnorna från fr a Afrika och Asien allra minst aktiva på den svenska arbetsmarknaden.


Dessutom är könsgapet allra störst bland invånarna födda i Asien och Afrika. Det skiljer exempelvis hela 20% mellan andelen förvärvsarbetande utrikes födda män från Asien jämfört med andelen förvärvsarbetande utrikes födda kvinnor från Asien.


Endast 45-46% av kvinnorna från Asien och Afrika förvärvsarbetar överhuvudtaget att jämföra med över 80% av de kvinnliga majoritetsinvånarna och mycket höga andelar av samtliga invånare som är födda i Asien och Afrika är dessutom beroende av ekonomiskt bistånd och andra former av ekonomiska transfereringar (d v s av bidrag av olika slag):


20% av invånarna som är födda i Afrika och Asien erhåller idag ekonomiskt bistånd att jämföra med 1-2% av majoritetsinvånarna. Risken att ”gå på socialbidrag”, d v s att vara beroende av ekonomiskt bistånd, är m a o osannolika 1000% för invånarna med bakgrund i Afrika och Asien jämfört med majoritetsinvånarna.

Utomeuropéerna fortsätter att drabbas hårdast av pandemin

Att långt över 100 000 personer har förlorat jobbet under pandemin är så klart inte en nyhet för någon men som alltid påminner jag (gärna men tyvärr) om att det är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund som har drabbats allra hårdast av arbetslösheten under pandemin:


total arbetslöshet i riket i stort i februari 2021: 8,7%


arbetslöshet bland:de infödda majoritetsinvånarna: ca 4%

de utrikes födda invandrarna: 20%födda i Sydamerika: ca 12-13%

födda i Asien: ca 30-31%

födda i Afrika: ca 32-33%


Osannolika 43% av samtliga arbetslösa i landet liksom overkliga 80% av samtliga utrikes födda invandrare som är arbetslösa är idag utomeuropéer.


Arbetsförmedlingens stora farhåga inför framtiden är dock fr a den under pandemin skenande långtidsarbetslösheten. Åtskilliga av de över 100 000 personerna som har blivit av med jobbet under pandemin är då (majoritetssvenska) ungdomar och unga vuxna, vilka antagligen kommer att kunna återvända till arbetslivet efter pandemin men att vara långtidsarbetslös är då något annat.


Att vara långtidsarbetslös innebär att ha varit utan (förvärvs)arbete helt och hållet i 12 månader eller mer än så. Antalet långtidsarbetslösa har ökat med närmare 30 000 personer sedan pandemin bröt ut och idag är otroliga 52% av samtliga som är långtidsarbetslösa utomeuropéer.


Därtill står 10 000-tals utomeuropéer inklusive 10 000-tals s k ”andrageneration:are” (de facto s k ”Orten-ungar” som är s k UVAS:are/s k NEET:are) helt och hållet utanför arbetsmarknaden och är därmed inte ens arbetssökande och förekommer därför överhuvudtaget inte i ovanstående arbetslöshetsstatistik.