Kategori: vården

En ny rapport visar att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i landets miljonprogramsområden avstår från att screena sig för eventuell förekomst av olika cancerformer i mycket högre grad än majoritetsinvånarna

Cancerfonden har publicerat en ny rapport som visar att det föreligger mycket stora skillnader mellan invånarna i olika stadsdelar vad gäller att välja att screena sig eller ej för eventuell förekomst av olika cancerformer.

Det gäller bl a att delta i mammografi, gynekologisk cellprovtagning eller screening för tarmcancer. Det handlar om skillnader som i vissa fall uppgår till över 20% mellan exempelvis kvinnor i ålderskategorin 45-54 år som bor i Möllevången, Sofielund och Fosie (65-70%) och kvinnor i samma åldrar som bor i Limhamn och Bunkeflo (85%) i Malmö vad gäller att delta i mammografi. Samma extrema skillnader föreligger t ex även mellan Angered (70%) och Torslanda (90%) i Göteborg liksom mellan Kista (60%) och delar av Södermalm (80%) i Stockholm.

Totalt kommer var femte kallad kvinna aldrig till mammografiundersökningen trots att uppemot 70% av alla nya konstaterade bröstcancerfall i landet per år upptäcks i samband med mammografiundersökningen.

Cancerfonden menar att det nu behövs krafttag för att få fr a invånarna i miljonprogramsområdena att screena sig för eventuell förekomst av olika cancerformer för att rädda liv och minska lidandet bland desamma och Cancerfonden pekar särskilt ut kvinnor med utländsk bakgrund som endast har en grundskoleutbildning som sin högsta utbildningsnivå som den demografiska subgrupp som är mest överrepresenterad bland screening-”skolkarna”.

Ingen vet samtidigt egentligen exakt varför så många invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i landets miljonprogramsområden avstår från att screena sig för eventuell förekomst av olika cancerformer men det är troligt att det kan handla om en kombination av okunskap om olika cancerformers potentiella dödlighet och en allmän brist på tillit till det svenska majoritetssamhället.

Samma grupp som avstår från att screena sig för eventuell förekomst av olika cancerformer är f ö tyvärr mer eller mindre exakt samma grupp som till stora delar har avstått från att vaccinera sig under pandemin.

Reflektioner kring att Sverige har avskaffat ordet ras i antirasismens namn mot bakgrund av DN:s aktuella avslöjande om rasdiskriminering inom vården

Att DO nu reagerar starkt efter DN:s uppmärksammade avslöjande är lovvärt men här någonstans har Sveriges och svenskarnas närmast gränslösa antirasistiska vrede (eller t o m hat) mot rasbegreppet (och t o m mot själva ordet ras) fullständigt gått in i väggen och slagit knut på sig själv för DN:s reportage handlade då enbart om diskriminering på grund av kroppsskillnader och utseendeaspekter – d v s om just ras – och inte om språk, religion, kultur o s v (d v s etnicitet).

Sedan 1990-talets slut har Sverige, som första land i världen och i opposition mot både FN och EU (d v s både FN och EU liksom nästan alla av världens alla stater använder sig då av rasbegreppet i mängder av olika sammanhang), succesivt systematiskt utmönstrat ordet ras från all officiell och offentlig textproduktion vilket bl a har fått till följd att 2008 års svenska diskrimineringslag, som är den som fortfarande gäller, avskaffade ras som diskrimineringsgrund.

Rent tekniskt-juridiskt-lingvistiskt innebär det att om t ex en icke-vit utlandsadopterad läkare diskrimineras, så kan hen inte få någon upprättelse just i Sverige då rasdiskriminering inte längre existerar i Sverige (OBS: det enda som skiljer utomeuropeiska utlandsadopterade från majoritetssvenskarna är då kroppen och utseendet – d v s ras – inget annat för etniskt-kulturellt är de adopterade till 100% eller åtminstone till 99,99% svenskar).

Den svenska utmönstringen av ordet ras, som syftar till att utrota själva ordet från språket i sig, har då ägt rum i den svenska antirasismens namn för att bekämpa rasism och på sikt avskaffa rasismen i Sverige.

Det kanske mest fascinerande av allt i denna svenska antirasistiska ”kråksång” är att nyligen offentliggjordes en statlig utredning rörande en framtida lag om att förbjuda rasistiska organisationer, vilket FN sedan länge har krävt att Sverige ska införa, och i utredningen står det explicit att läsa att det var ett misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet.

Det går nämligen inte att införa en lag om att förbjuda rasistiska organisationer utan att definiera vad en rasistisk organisation är och står för, och då behövs ordet ras i själva lagtexten. Utredningen skriver bl a följande om Sveriges avskaffande av rasbegreppet:

”I fråga om förföljelse på grund av ”ras” kan följande sägas. Som inledningsvis nämnt har den här behandlade definitionen sin bakgrund i beskrivningen av de sammanslutningar för vilka föreningsfriheten kan begränsas enligt 2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen. Den språkliga utformningen av begränsningsstadgandet ändrades år 2011, genom att ”ras” togs bort. I stället infördes ”annat liknande förhållande” som i första hand avses träffa (ogrundade) föreställningar om ras. Detta uttryck är dock oprecist och lämpar sig inte att användas i den straffrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av legalitetsprincipens krav… Med beaktande av de krav som legalitetsprincipen ställer bör ”annat liknande förhållande” inte användas i lagtexten utan i stället ”ras”.”

Just nu är utredningens lagförslag, som då innehåller ordet ras i själva lagtexten, ute på remiss och i början av september ska remissvaren ha inkommit. Bland remissinstanserna hittas bl a just DO liksom Forum för levande historia, Expo, Amnesty, BRÅ, Delmos, Mångkulturellt centrum, RFSL, Svenska FN-förbundet, Uppsala universitet (antagligen p g a Cemfor) och Säpo och det är åtminstone min förhoppning att åtminstone några av dessa instanser kommer att ställa sig bakom att Sverige återinför rasbegreppet om en lag om att förbjuda rasistiska organisationer ska kunna införas.

https://www.dn.se/sverige/do-efter-dn-granskning-om-bortvalda-lakare-vi-kommer-agera

”I samtliga regioner i Sverige finns det vårdgivare som går med på patienters önskemål om att välja att vårdas av etniskt svenska läkare eller tandläkare, visar DN:s granskning.

Bland de vårdcentraler och tandläkarmottagningar som DN kontaktat har flera även gett instruktioner om hur man ska göra för att försäkra sig om att man får en etnisk svensk behandlare.

Flera fackförbund har reagerat på det granskningen visar och Tandläkarförbundet vill se att Diskrimineringsombudsmannen, DO, utreder vårdgivare som gått med på sådana önskemål.

Nu agerar DO efter granskningen och ska i ett första steg tillkalla ansvariga ute i regionerna för samtal.”

(…)

”– Detta är ett första steg, att kalla till oss ansvariga för att få mer underlag. Efter det tar vi ställning till om det blir en större tillsyn.

– Syftet med initiativet från min sida är att komma fram till hur DO bäst kan agera för att komma tillrätta med problemen, fortsätter Arrhenius.

Att personer upplever sig diskriminerade på grund av sin etniska tillhörighet är ett stort problem inom flera områden i samhället, säger Arrhenius och syftar på de anmälningar och klagomål som kommer in till DO.”

DN idag de regioner i landet som tillåter patienter att välja vit vårdpersonal

DN:s Adrian Sadikovic och Christy Chamy ”out:ar” idag de regioner i landet som tillåter patienter att välja s k ”etnisk svensk” vårdpersonal och det handlar då bl a om Kalmar, Värmland, Örebro, Dalarna, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland-Härjedalen.

Det ska understrykas och påminnas om att reportaget INTE handlar om att patienter inte vill möta vårdpersonal som talar bruten svenska med accent, nyanländ SFI-svenska eller s k ortensvenska utan reportaget handlar om att vita patienter inte vill möta icke-vit vårdpersonal.

Adrian Sadikovic och Christy Chamy har då använt sig av den s k situation testing/praktikprövning-metoden, som länge ansågs mycket kontroversiell i Sverige, d v s de har ”fejkat” att de är vita patienter som explicit har bett om att få möta s k ”etnisk svensk” vårdpersonal.

Även om avslöjandet och granskningen är helt och hållet lovvärt så måste just jag så klart samtidigt klaga på det färgblinda språkbruket och det färgblinda kodspråket: Nu fattar visserligen i stort sett alla svensktalande att det handlar om vita svenskar, men just i detta sammanhang när reportaget handlar om patienter som just vill ha vit vårdpersonal och inte icke-vit vårdpersonal så hade det kanske ändå varit på sin plats att åtminstone göra ett undantag från den rådande färgblinda antirasismen och skriva ut ”vit” åtminstone en enda gång. Sedan vet jag naturligtvis också att väldigt många vita personer i Sverige tar illa upp av att bli benämnda som just vita men ett reportage som detta hade trots allt ändå mått bra av lite klarspråk trots rådande färgblindhet. ”En rad svenska regioner följer inte sina egna riktlinjer om att patienter inte får välja vårdpersonal baserat på etnicitet, kan DN avslöja. Det visar den fortsatta granskningen av hur vårdgivare låter patienter välja vård av etniskt svenska läkare.”

https://www.dn.se/sverige/regioner-gar-emot-egna-riktlinjer-later-patienter-valja-etniskt-svenska-lakare

”DN:s granskning har visat hur det i alla Sveriges regioner finns vårdgivare som låter patienter välja att vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare.

– Vi har Maria, Sanna och Elsa. Tre damer som är ljusa, svarade till exempel personal vid en offentlig folktandvårdsklinik i Värmland, sa personal på kliniken till DN:s reporter. Namnen har bytts ut.

Bland annat har granskningen även visat hur flera vårdgivare gett instruktioner kring hur man går tillväga för att undvika att hamna hos vårdpersonal som inte är etniskt svenska. DN kan nu avslöja hur en rad regioner, trots sina egna riktlinjer, erbjudit att välja vård av etniskt svenska läkare eller tandläkare på deras offentligt drivna kliniker. En av dem är just Region Jönköping – som alltså var först ut i Sverige med sin policy.

Direktören Charlotta Edsdotter, som tog fram riktlinjerna, säger att de inte har någon anledning att hamna i konflikter med patienter som har sådana önskemål. Däremot ska vårdgivare inte gå med på att göra urval efter etnicitet bland de anställda.

– Nej, jag tycker inte det är bra att man ska få gehör för att välja vårdgivare utifrån etnicitet. Svar nej, säger hon.

Varför var det här möjligt när vi ringde?

– Jag tror det är flera saker som spelar roll. Man kanske inte tänkte på det. Man kanske var lite rädd. Vad är det jag hör? Om man har gott om svenska läkare så kanske det var lättare att säga det snarare än att markera. Man ska heller inte markera i onödan. ”

(…)

”Efter att riktlinjerna togs fram 2018 i Region Värmland skickades information om vad som gällde till ”alla medarbetare och alla chefer”, bekräftar regionen. Trots det erbjöd en av regionens verksamheter att välja bland tre ”ljusa” tandläkare.

– Det här är naturligtvis ingenting som regionen tycker ska vara möjligt att göra. De fynd som DN har gjort kommer naturligtvis föranleda att vi påminner om det här internt, säger Göran Karlström, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.”

Än en gång om icke-vita adopterade och behovet av rasbegreppet med anledning av DN:s reportage om rasism inom vården

I ett land vars majoritetsinvånare numera helt och hållet saknar ett språk för att tala om ras är det ändå möjligt att göra det via ett slags färgblint kodspråk såsom att fråga om ”svensk-svenska”, ”ljusa” eller ”etniskt svenska” läkare, sjuksköterskor eller tandläkare (för alla förstår då att det handlar om ”helvita helsvenskar” som generellt är enspråkiga svensktalande och som oftast antingen bär fornnordiskt nordgermanskt klingande namn eller bibliska judisk-kristna namn) men när det kommer till utomeuropeiska utlandsadopterade blir saken (d v s ras) lite mer komplicerad eller närmare bestämt – då bränns det rejält för då ställs saken (d v s ras) verkligen på sin spets (för de icke-vita adopterade är då kort och gott 100% kulturellt svenska samtidigt som de till 100% ser annorlunda ut till kroppen – d v s de adopterade är det ultimata lackmustestet på när ras verkligen har betydelse eller ej för det enda som skiljer dem åt från majoritetssvenskarna är den kropp de råkar bo och befinna sig i): 

https://www.dn.se/sverige/patienter-tillats-valja-lakare-med-enbart-svenskt-ursprung-over-hela-landet

”Bland de vårdgivare som DN kontaktar är det flera som ger konkreta instruktioner för hur man som patient ska gå tillväga för att se till att man får just en etnisk svensk läkare eller tandläkare. En av dem är en privat tandläkarklinik i Kronoberg. 

— Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. Innan samtalet avslutas lägger kliniken till att det går att skriva in önskemålet om tandläkarens ursprung när man bokar tid på deras hemsida. Detta kan man göra i en ruta för övriga kommentarer.”

SVT:s kulturredaktions redaktör Per Andersson ger dessutom idag Catrin Lundström och mig rätt med anledning av DN:s reportage: Tillsammans har vi – och bl a i vår senaste samförfattade bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (2020) – i opposition mot i stort sett hela forskar-Sverige och mot i stort sett hela den svenska antirasistiska rörelsen förespråkat att vi åtminstone ibland faktiskt behöver använda oss av rasbegreppet även i Sverige när vi talar om hur olika utseendeskillnader och kroppsliga aspekter faktiskt har betydelse ibland också i Sverige. 

Om ett år (d v s 2022) kommer jag f ö ut med en ny bok – ”Den svenska färgblindhetens uppkomst och utveckling. Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” – som just berättar historien om hur och varför Sverige kom att bli världens mest färgblinda antirasistiska land som redan i slutet på 1990-talet blev det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet. 

”Efter Dagens Nyheters granskning om att läkare väljs bort på grund av sitt ursprung, ser Kulturnyheternas Per Andersson en rasdebatt i snabb förändring. ”Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system”, skriver han.” 

https://www.svt.se/kultur/dn-s-granskning-fornyar-debatten-om-rasbegreppet

”I ivern att bekämpa rasismen har det svenska samhället gallrat bort ordet ”ras” angående människor, både ur vardagsspråket och ur det officiella språket, som Catrin Lundström och Tobias Hübinette påpekade i sin bok ”Vit melankoli”. 

Ras är till exempel inte en av de sju diskrimineringsgrunderna som listas i diskrimineringslagen. Det kan ju verka konstigt med tanke på att rasism samtidigt, med ganska bred samstämmighet, betraktas som en av de allra vanligaste formerna av diskriminering. 

Eller helt naturligt, med tanke på att vi alla vet att mänskliga raser inte existerar, utan är något som rasismen uppfunnit för att sortera och nedvärdera människor, skriver Kulturnyheternas Per Andersson. På senare år har en mindre grupp rasismforskare argumenterat för att ordet ”ras” bör återinföras i det svenska språkbruket. Inte som ett falskt biologiskt begrepp, utan som ett socialt begrepp – termen för de kategorier som aktiveras i rasismen. 

Det har uppfattas som en extremposition i debattens marginaler. De har fått åtskilliga rubriker men ganska lamt gensvar. Ibland frenetiskt motstånd, som när debatten handlat om det rimliga över att föra statistik med någon form av rasbegrepp (istället för någon variant av invandrarbegreppet). 

När jag själv recenserade Lundström och Hübinettes bok i december höll jag det för orealistiskt att det djupt misskrediterade rasbegreppet skulle kunna göra comeback i svenskan. Men mycket kan förändras på sex månader. Rasismdebatten har snabbt förändrats, fördjupats, komplicerats och globaliserats. Nu känns det mindre osannolikt. 

Dagens Nyheters undersökning idag – med det chockerande resultatet att vården ofta och villigt tillmötesgår rasistiska önskemål i valet av läkare – visar också på relevansen i argumentationen från Tobias Hübinette med flera: Utan ordet ”ras” är det lätt hänt att rasismen glider undan beskrivning och analys. 

Önskemålet om en ”svensksvensk” eller ”ljus” läkare betyder ju att man vill ha en vit läkare, inte en svart eller brun. Om man låter ett sådant resonemang utspela sig inom ett gängse vårdspråk – där brukare har rätt att känna trygghet i vårdsituationen – kan man kanske lätt komma fram till att det är ett rimligt krav. Den här patienten upplever kanske ångest och stress vid tanken på att bli fysiskt berörd av en svart eller brun människa, och är det icke ändamålsenligt att vidta alla åtgärder för att minska patienters stress och ångest? 

Placerar man sådana krav och önskemål i ett språk som innehåller ordet ”ras” kommer man till ett annat resultat: Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system. Och är inte det en både sannare och mera användbar analys?”      

Endast utomeuropéerna kan rädda den svenska välfärden under de kommande tio åren

Välfärds- och vård- och omsorgssektorn behöver locka till sig runt 450 000 personer fram tills 2029 för att täcka upp för pensionsavgångarna och rädda den svenska välfärden och den enda ”arbetskraftsreservarmén” (OBS: utomeuropéerna är så klart inte några soldater som det går att sätta in och offra i något slags krig) som står till förfogande är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund:


Sveriges kommuner och regioner (SKR) larmar nu i en ny demografisk prognos om att välfärds- och vård- och omsorgssektorn behöver attrahera 450 000 personer fram tills 2029 för att täcka upp för de fortsatt gigantiska pensionsavgångarna:


Mellan 2019-29 kommer osannolika 336 000 personer som just nu arbetar inom välfärds- och vård- och omsorgssektorn att gå i pension samtidigt som svenskarna bara blir allt äldre och äldre under de kommande tio åren. Samma problem gäller f ö inom snart sagt alla branscher och sfärer i det svenska samhället – 10 000-tals lärare och pedagoger går t ex just nu i pension och redan år 2025 beräknas det saknas mer än 65 000 lärare inom det svenska utbildningsväsendet.


För att den svenska välfärden ska säkerställas och räddas under det kommande årtiondet så krävs det att invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund kommer ut i arbetslivet och just söker sig till välfärds- och vård- och omsorgssektorn för p g a decennier av kraftigt fallande fruktsamhetstal bland majoritetsinvånarna så kommer antalet inrikes födda invånare i arbetsför ålder (20-66 år) att minska med hela 100 000 personer mellan 2019-29 medan de utrikes födda och fr a de utomeuropeiskt födda står för merparten av nytillskottet av invånare i arbetsför ålder under de kommande åren (av alla invånare mellan 0-15 år har då numera närmare 50% någon slags utländsk bakgrund).


Landets utländsk bakgrund-invånare står idag för både merparten av den samlade reproduktionen (d v s alla nyfödda bebisar plus alla nyanlända barn), det s k humankapitalets och arbetskraftens fortsatta upprätthållande (d v s alla invånare mellan 20-66 år) och den totala svenska befolkningsökningen medan andelen majoritetssvenskar stadigt minskar i antal både bland barn och ungdomar, inom arbetskraften och i totalbefolkningen i stort.


Idag är redan över 50% av den infödda majoritetsbefolkningen över 50 år gamla och uppemot en tredjedel av desamma är redan över 65 år gamla medan 95% av alla som invandrar från den utomeuropeiska världen är under 45 år gamla. Endast en tiondel av invånarna födda utanför Europa är ”omvänt” 60 år gamla eller äldre än så. Vidare har den arbetsföra majoritetssvenska befolkningen (20-66 år) minskat med 130 000 invånare under de senaste tio åren (d v s de har gått i pension, utvandrat eller avlidit) samtidigt som antalet arbetsföra invånare med utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund har ökat med 250 000 invånare under samma tidsperiod.


Samtidigt är extremt höga andelar av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund arbetslösa eller står utanför arbetslivet överhuvudtaget (d v s de är inte ens arbetssökande och många uppbär inte ens bidrag utan ”nolltaxerar”) så att få ihop denna demografiska ekvation under den närmaste framtiden – d v s att få ut utomeuropéerna en masse och kvinn/mangrant på den svenska arbetsmarknaden – avgör helt enkelt Sveriges öde och åtminstone rent ekonomiskt men just nu ser det tyvärr snarare ut som att det finns en mycket stor risk att det slutar med att Sverige kommer att härbärgera en jättelik underklass och lägre arbetarklass med utomeuropeisk bakgrund som också är mycket ung samtidigt som en kraftigt åldrad majoritetssvensk befolkning behöver allt fler välfärds- och vård- och omsorgstjänster.

Ny rapport om vårdkonsumtionen bland invånare med flyktingbakgrund

En ny rapport och registerstudie från Västra Götalandregionen som undersöker vårdkonsumtionen bland de invånare i Västra Götaland som sedan 1990-talet har invandrat som flyktingar eller som anhöriginvandrare till flyktingar (och varav merparten har utomeuropeisk bakgrund eller bakgrund på Balkanhalvön) jämfört med hur vårdkonsumtionen ser ut bland den övriga befolkningen visar bl a följande (och med all sannolikhet så går det att utgå ifrån att resultaten från Västra Götalandregionen mer eller mindre gäller för hela riket) vad gäller den undersökta gruppen som generellt är ung och som domineras av män med låg utbildningsnivå och låg inkomstnivå:
Sluten.jpg
 
– en överlag påtagligt högre vårdkonsumtion
– bland ensamkommande ungdomar är risken att få en PTSD-diagnos 29 gånger högre än bland ungdomar utan flyktingbakgrund
– barn och unga med flyktingbakgrund har en högre förekomst av karies och får oftare sina tänder utdragna än barn och unga utan flyktingbakgrund
– bland vuxna med flyktingbakgrund är risken för PTSD 7 gånger högre än bland vuxna utan flyktingbakgrund
– risken att diagnosticeras för fetma, diabetes, högt blodtryck, kranskärlssjukdom, hjärtinfarkt är fördubblad bland invånare med flyktingbakgrund jämfört med invånare utan flyktingbakgrund
– vuxna med flyktingbakgrund har uppvisar fler besök i primärvården (35% fler besök än bland vuxna utan flyktingbakgrund), fler besök hos läkare (62% fler besök än bland vuxna utan flyktingbakgrund) samt fler besök vid akutmottagning (53% fler besök än bland vuxna utan flyktingbakgrund)
– invånare med flyktingbakgrund hade en högre risk att utveckla ett flertal psykiatriska diagnoser jämfört med invånare utan flyktingbakgrund såsom dissociativa syndrom (förlust av integration mellan minnen och medvetandet av det förflutna), anpassningsstörningar och reaktion på svår stress (40% högre risk), sömnstörningar (40% högre risk) och psykossjukdom (30% högre risk)
Ensam.jpg
 
Rapporten indikerar m a o att de invånare i landet som har invandrat som flyktingar eller som anhöriginvandrare till flyktingar har en kraftigt försämrad hälsa och både kroppsligen och psykiskt sett och dessutom konstaterar rapporten att denna grupp sannolikt inte får den vård den behöver i Sverige.