Än en gång om 1960-talets adoptionsdebatt som ibland kallades ”raskriget”
På 1960-talet rasade en mycket hetsig offentlig debatt i Sverige som av vissa benämndes som ”raskriget” och som stod mellan de som var för utlandsadoptioner till Sverige av icke-vita barn och de som var emot desamma och de förstnämnda kallades ”rasoptimister” medan de sistnämnda erhöll beteckningen ”raspessimister” (OBS: på 1960-talet kunde dåtidens svensktalande tala om ras och bruka glosan ras med alla dess avledningar utan vare sig blinka, rodna eller rynka pannan).
”Raspessimisterna” menade kort och gott att Sverige borde försöka att bibehålla sin fortfarande på 1960-talet relativt homogena befolkningssammansättning samt att det som i debatten kallades ”korsning mellan en högtstående ras och andra rasgrupper” inte var något positivt för den ”högtstående rasen” och i praktiken för den vita majoritetsbefolkningen.
Denna sida i debatten sade egentligen vad det officiella Sverige hade sagt ända sedan cirka 1900 och framåt och representerades också av just det officiella Sverige – myndigheter, politiker, läkare och forskare (inte minst) och det hette också gärna att svenskarna ännu inte var mogna att leva med människor som såg annorlunda ut och kanske särskilt inte i sina egna hem (d v s med adoptivbarn som såg annorlunda ut).
”Rasoptimisterna” såg tvärtom den fortfarande på 1960-talet relativt homogena befolkningssammansättningen i Sverige som ett stort problem som hämmade svenskarna i att utveckla ett mer ”internationellt sinnelag” (som det hette) och att det inte fanns något värde alls i att ”evigt söka hålla den egna befolkningen liljevit” som någon uttryckte det och fortsätta se till att det ”enbart finns vita barn i Sverige” som någon annan sade.
”Rasoptimisterna” menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle kunna ”användas” för att ”vänja” den vita majoritetsbefolkningen vid att människor som såg annorlunda ut till kroppen också med tiden kunde vara och bli (kulturella) svenskar och de menade också att det fortfarande på 1960-talet relativt ingrodda rastänkandet bland den vita majoritetsbefolkningen var ett problem och att målet måste vara att få svenskarna att sluta tänka i termer av ras (”denna vidskepelse” som någon beskrev rastänkandet) och på sikt få svenskarna att utveckla en ”fullständig färgblindhet”.
En av de ledande ”rasoptimisterna” var Vilhelm Mobergs dotter Eva Moberg som visserligen höll med om att icke-vita vuxna i Sverige som inte var adopterade ibland utsattes för rätt så hårda ”rastrakasserier” som det kallades på 1960-talet och därför menade hon att det bästa sättet att bekämpa rastänkandet, som i grund och botten ansågs bottna i att svenskarna hade internaliserat idén att de var vitast och mest s k rasrenast av alla vita på jorden, var att just vänja svenskarna vid att komma nära icke-vita människor i form av just icke-vita adoptivbarn.
Intressant nog så varnade Moberg också profetiskt för att Sverige en dag skulle kunna hamna i en situation där icke-vita rasminoriteter mer eller mindre skulle komma att sammanfalla med fattigdom och marginalisering och vilket ju tyvärr får sägas vara fallet idag.
Tobias Hübinette 
En kommentar