Kategori: svenskhet

Ny studie om de s k ”andrageneration:arna” visar bl a att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar att de uppfattar att omgivningen inte ser dem som svenskar

Det publiceras sakt men säkert allt fler studier om de s k ”andrageneration:arna”, som är en snabbt växande men också ung grupp, och en ny studie som Caroline Adolfsson står bakom – ”‘I’m Not Swedish Swedish’: Self-Appraised National and Ethnic Identification among Migrant-Descendants in Sweden” – undersöker hur fyra grupper av s k ”andrageneration:are” med föräldrar som har invandrat från Polen, Vietnam, Turkiet och Somalia upplever sin situation och relaterar till svenskhet. 

Studien visar bl a att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar att de uppfattar att omgivningen inte ser dem som svenskar (faktorn ”ascription”) medan de polska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar de upplever att omgivningen betraktar dem som svenskar.

Vidare visar studien att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som också i lägst utsträckning känner att de tillhör Sverige (faktorn ”belongingness”) samtidigt som de är den grupp av s k ”andrageneration:are” som i störst utsträckning svarar att det är viktigt för dem att vara en del av den egna gruppen (faktorn ”ethnic identity”).

Alla fyra grupper av s k ”andrageneration:are” svarar dock intressant nog överlag att de tycker att det är viktigt för dem att känna sig svensk (faktorn ”national identity”).

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt: Så kom till slut dagen när min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ges ut – d v s idag – på Verbal förlag och fr o m idag kan boken också beställas via bl a nätbokhandlarna Bokus och Adlibris samt genom Akademibokhandeln.

Fram tills dags dato har Catrin Lundströms och min gemensamma bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” legat etta på både Bokus och Adlibris försäljningslistor och både bland mina egna böcker och bland bokförlaget Makadams böcker så det ska nu bli intressant att se om min nya bok kommer att ”konkurrera” ut ”Vit melankoli” eller ej framöver liksom hur den kommer att stå sig i relation till Verbal förlags andra böcker. 

Boken kunde heller inte komma lägligare än nu när Sverige och svenskarna som världens och historiens mest adopterande land och folk debatteras och när t o m ett slags bokslut över och en uppgörelse med den internationella adoptionens historia sakta men säkert håller på att ta form genom den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska utlandsadoptionsverksamheten från 1960-talet och framåt. 

Boken handlar konkret om 1960-talets svenska adoptionsdebatt, som också var den sista svenska rasdebatten i den meningen att debatten explicit också handlade om förhållandet mellan ras och svenskhet. 1960-talets adoptionsdebatt grundlade och utvecklade dessutom också den svenska färgblinda antirasismen, som idag är hegemonisk. Vidare tar boken också upp 1970-talets debatt om icke-vita adopterade utsattes för rasism eller ej mot bakgrund av att de utlandsadopterade utgjorde kring en tredjedel av samtliga utomeuropeiska invandrare i Sverige så sent som år 1980. 

Därmed har boken också bäring på vår tids diskussioner om ras, vithet och svenskhet och då det sista kapitlet dessutom behandlar den svenska s k nationella rörelsens syn på de icke-vita adopterade och inte minst SD:s syn på internationell adoption och utlandsadopterade så har den slutligen också något att säga om dagens SD och om vår tids svenska extremhöger. 

Jag har vetat om 1960-talets adoptionsdebatt ända sedan 1990-talet när jag (så här i efterhand ironiskt nog) delvis skrev om densamma i Adoptionscentrums tidskrift Att Adoptera och sedan dess har jag gått och väntat på att någon forskare skulle ta sig an densamma. Eftersom ingen forskare tog upp handsken, även om både Cecilia Lindgren och Carolina Jonsson Malm berörde debatten i sina respektive avhandlingar och det också delvis var Hanna Markusson Winkvists postdoktorala projekt, så såg jag mig tvungen att till slut själv göra det för två år sedan. 

Jag föresatte mig för två år sedan när jag inledde arbetet med boken att (min vana brukligt) hitta precis allt som går att hitta från och om 1960-talets adoptionsdebatt och enligt min dator så innehåller mappen med det empiriska underlaget till boken idag sammanlagt 2148 objekt varav flertalet är Word- och PDF-filer bestående av 1960-talstexter av olika slag som behandlar den internationella adoptionsfrågan. 

Jag lyssnade också igenom en mängd radioprogram och tittade mig igenom ett stort antal tv-program och filmer samt läste ett relativt stort antal faktaböcker, utredningar, rapporter, romaner, dikter och pjäser vilka härrör från 1960- och 70-talen och även 1980-talet och vilka alla handlar om internationell adoption och utlandsadopterade på något sätt. 

Så utan att låta förmäten så tror jag mig nu faktiskt ha ”skaplig koll på läget” som det heter vad gäller varför Sverige kom att bli världens största adoptionsland liksom världens mest antirasistiska statsbildning samt varför Sverige härbärgerar världens enda högerradikala parti som omfamnar de icke-vita adopterade och inkluderar dem i svenskheten och sist men inte minst vad Sveriges 60 000 utlandsadopterade faktiskt har ”gjort” och inneburit för att både utveckla och upprätthålla dagens svenskhet inklusive både dess gränser och öppningar. 

Jag väljer här att avslutningsvis citera mig själv mot bakgrund av att väldigt få av dagens svenskar nog vet att de utlandsadopterade en gång var Sveriges första och största koherenta icke-vita minoritetsgrupp som ”invandrade” till Sverige för att bo här permanent till skillnad från de icke-vita vuxeninvandrarna och därtill t o m hemma hos de vita majoritetssvenskarna. Detta var då omvänt 1960- och 70-talens svenskar mycket väl medvetna om. 

”Med avstamp i 1960-talets adoptionsdebatt… har jag undersökt hur den internationella adoptionen och de utlandsadopterade sedan dess har kommit att spela en avgörande roll för utvecklingen av den svenska synen på relationen mellan ras och svenskhet. Jag har valt att lyfta fram hur just frågor om adoption och adopterade relaterar till den svenska synen på ras liksom till de svenska rasrelationerna och i förlängningen till svenskheten som sådan och till frågan om vem som räknas som svensk. 

Därmed har jag också valt att skriva in de adopterade – en grupp som annars sällan eller aldrig kopplas samman med frågor om invandrare och minoriteter – i den allmänna diskussionen om svenskhet sådan den har framträtt och tagit sig uttryck från 1960-talet och fram till idag. 

Det faktum att adoption och adopterade numera sällan omnämns och förekommer i den samtida och pågående debatten om migration, integration, mångfald och rasism innebär också att min bok även kan ses som ett försök att inför framtiden förhindra att de utlandsadopterade glöms bort, inte minst med tanke på att antalet internationella adoptioner har minskat dramatiskt på senare år. Jag hoppas därför avslutningsvis att boken kommer att kunna tjäna som ett korrektiv mot historiens glömska och fylla ett både dokumenterande och folkbildande syfte genom att påminna om vilken avgörande betydelse de icke-vita utlandsadopterade har haft för uppkomsten och framväxten av det svenska förhållningssättet till ras, de svenska rasrelationerna, den svenska antirasismen och den samtida svenskheten som sådan.”

Skriver idag i Svenska Dagbladet om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita

Skriver idag, i form av en s k understreckare i Svenska Dagbladet, om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita:

Förklaringen står att hitta i att i ingen annan adopterande nation på jorden kom den internationella adoptionen att bli ett ideologiskt projekt såsom just i Sverige. Allt bottnar i och handlade om att Sverige fram tills 1950-talet hade varit fullständigt besatt av ras och att landet därför var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder under 1960-talet när de första adoptivbarnen anlände till landet i större mängd.

DN (Kultur) refuserade tyvärr denna artikel och möjligen då det svenska s k r-ordet förekommer ymnigt i texten och både i dess grundform och i form av olika avledningar (”rasdiskriminering” o s v) och böjningsformer (”raslig” o s v) och SvD accepterade den till slut efter att ett stort antal förekomster av glosan ras (för det är det uttrycket r-ordet syftar på) togs bort så här kommer texten i sin helhet (OBS: i just denna version har jag dock själv ändrat stavningen i efterhand när n-ordet förekommer men jag har låtit m-ordet kvarstå liksom möjligen också g-ordet):

”Adoptionerna skulle utplåna svensk rasism Hur blev Sverige det land som adopterar flest barn per capita i värden? Svaret finner man i den debatt på 60-talet om för- och nackdelar med att adoptera utomeuropeiska barn till ett land som vid den tiden hade en av världens mest homogena befolkningar. Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, utkommer i mars med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (Verbal Förlag).”

https://www.svd.se/adoptionerna-skulle-utplana-svensk-rasism

”Den senaste veckan har det med all tydlighet framgått att Sverige med sina 60 000 utlandsadopterade är det land i världen som proportionellt sett har adopterat flest barn från andra länder sedan 1960-talet. DN:s uppmärksammade artikelserie om de illegala utlandsadoptionerna och korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten som har kännetecknat praktiken ända sedan den uppstod i kölvattnet av Koreakriget på 1950-talet berör med andra ord ett mycket stort antal människor som står nära och är släkt med landets 60 000 adopterade och både i Sverige och i de över 100 ursprungsländer varifrån svenskarna har adopterat barn.

Mot bakgrund av detta demografiska faktum är det nog många som ställer sig frågan varför det har blivit och är så utöver att Sverige är ett rikt land och att flertalet av ursprungsländerna har varit eller är fattiga.

För att förstå varför just Sverige utan konkurrens har slagit världsrekord i antal utlandsadoptioner per capita är det nödvändigt att gå tillbaka till den debatt om utlandsadoptioner som rasade under 1960-talet.

Mellan 1961-67, när Sverige till skillnad från idag var ett av västvärldens allra mest rasligt homogena länder, utspelade sig en debatt i dåtidens medier liksom i riksdagen, i civilsamhället och i offentligheten i stort som handlade om landet skulle börja adoptera specifikt icke-vita eller ”färgade” barn från andra länder eller ej.

Denna debatt avgjorde inte bara att Sverige kom att bli världens största adoptionsland utan resulterade framför allt i att hela den internationella adoptionsverksamheten kom att utvecklas till ett nationellt projekt som engagerade ett helt land och folk på ett sätt som saknar motstycke i något annat land och som handlar om relationen mellan ras och svenskhet och kort och gott om den svenska antirasismen som en slags överideologi.

De utländska adoptivbarnen var nämligen demografiskt-historiskt sett Sveriges första och största koherenta utomeuropeiska och icke-vita invandrargrupp som ankom till landet för att kvarstanna här permanent, vilket 1960-talets svenskar var väl medvetna om.

I 1960-talets adoptionsdebatt stod två läger mot varandra. Det första lägret, som på sin tid kunde benämnas som raspessimisterna, bestod av staten och myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och företrädde just en så kallad raspessimistisk hållning då de dels menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för rasdiskriminering i ett Sverige som genomsyrades av det som på den tiden kallades rasfördomar och dels oroade sig för att den rasliga homogenitet som rådde i dåtidens Sverige skulle försvinna. Det andra lägret bestod av en heterogen grupp av personer vilka kunde gå under beteckningen rasoptimisterna och detta läger, som också kom att vinna debatten, bemötte raspessimisternas farhågor med att argumentera för att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med de icke-vita adoptivbarnen samt att den dåtida homogena befolkningssammansättningen behövde blandas upp.

I juli 1961 publicerade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samtidigt en notis, som meddelade att Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera icke-vita barn från bland annat Algeriet och Hongkong. Notisen avslutades med följande anmärkningsvärda mening:

”Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot inte för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning framför allt när det gäller barn till främmande från adoptionsföräldrarna [sic] starkt skilda rasgrupper.”

Formuleringen om ”starkt skilda rasgrupper” härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök, som var den som Medicinalstyrelsen använt som vetenskaplig expert. Kort därpå fick Medicinalstyrelsen mothugg från bland andra journalisten och författaren Evert Kumm, barn- och ungdomspsykiatern Magnus Kihlbom och Expressens Carl-Adam Nycop vilka anklagade myndigheten för bland annat ”rasvidskepelse”.

Under de efterföljande åren kom sedan en strid ström av artiklar i form av ledarstick och debattinlägg att publiceras, vilka alla behandlade frågan om Sverige skulle adoptera icke-vita barn från andra länder i stor skala liksom om staten skulle vara behjälplig i denna verksamhet. Aftonbladets klassiska Vi 5-fråga skulle till exempel komma att ta upp frågan om de ”färgade” adoptivbarnen vid hela fem tillfällen på 1960-talet och Sveriges Radio sände och visade under loppet av samma årtionde ett flertal längre radio- och tv-program som helt och hållet ägnade sig åt adoptionsfrågan.

På hösten 1961 valde svenska Röda korset att gå ut i DN och avråda från utlandsadoptioner genom att hänvisa till att ”en hjälpinsats i barnens hemland gör större nytta” och denna hållning, som mer eller mindre anslöt sig till myndighetsvärldens raspessimistiska linje och förespråkande av hjälp på plats, skulle komma att gälla för de humanitärt inriktade hjälp- och biståndsorganisationerna inklusive de olika kristna missions- och biståndsorganisationerna.

Även Rädda Barnen, den största av Sveriges hjälp- och biståndsorganisationer, var skeptiskt inställd till adoption av icke-vita barn, vilket många rasoptimister upprördes särskilt starkt över. På Rädda Barnens årsmöte på Folkets hus i Stockholm 1963, som även statsminister Tage Erlander bevistade, anordnades därför en debatt om adoptionsfrågan, som Sveriges Radio sände ut.

I debatten deltog Socialdepartementets Ingrid Hilding, Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius, sociologen Joachim Israel samt barnläkaren Torsten Thysell från Karlstad. Thysell frågade under debatten om de hade ”hjärta att ’offra’ de utländska barnen genom att ta hit dem till dagens svenskar, som jag (i varje fall inte i mitt län) inte anser vara mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga?” och han menade vidare att ”färgade” kanske kunde accepteras som barn ”men hur går det för den vuxne färgade?”.

Argumentet att icke-vita utlandsadopterade skulle få mycket stora svårigheter under uppväxten, i skolan, på arbetsmarknaden och inte minst vad gäller att hitta en partner var raspessimisternas viktigaste argument då de menade att svenskarna hade hjärntvättats av ett rastänkande i årtionden på grund av den en gång så världsledande svenska rasbiologin och rashygieniska politiken. Flera opinionsundersökningar från 1963-68 som undersökte hur svenska folket såg på frågan om Sverige skulle börja adoptera icke-vita barn eller ej, indikerade också att så kan ha varit fallet.

År 1963 visade exempelvis en Sifo-undersökning att endast 30 procent svarade ja på frågan om det var lämpligt att svenskarna skulle började adoptera ”färgade” barn från andra länder och bara 21 samt 23 procent av dem som var yngre än 45 år svarade ja på frågan vad gällde specifikt svarta barn respektive kinesiska barn.

Ytterligare en myndighet utöver Medicinalstyrelsen som fick klä skott i 1960-talets adoptionsdebatt på grund av sin raspessimistiska hållning var Socialstyrelsen. År 1962 valde den tidigare nämnde Thysell att författa en skrivelse som innehöll följande anmärkningsvärda mening, som kom att kopplas till Socialstyrelsen då Karlstadläkaren agerade vetenskaplig expert åt myndigheten:

”En annan sak är att en korsning mellan två raser som befinner sig på olika kulturstadier ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.”

Flera chefer och företrädare för Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och även för andra myndigheter fortsatte att komma med olika uttalanden under loppet av 1960-talet som gjorde att det framstod som att staten och experterna helt enkelt var emot att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn. Gerhard Bungerfeldt, chef för Stockholms stads adoptionsbyrå, uttalade exempelvis följande 1964 på en nationell socionomkonferens:

”Ett barn av främmande ursprung har ju givetvis olikheter i förhållande till oss. Om jag skall använda ett högst allmänt uttryck, kan jag tala om temperamentsolikheter, bland annat, som kanske inte slår igenom under den allra första tiden men senare, när barnet formas till en personlighet.”

I september 1964 gick författaren Eva Moberg till motattack mot den raspessimistiska staten i artikeln ”Vill ni rädda ett barn” i Idun-Veckojournalen som gav ett stort eko i dåtidens offentlighet. Mobergs artikel resulterade i att regeringen genom dess minister Ulla Lindström till slut valde att tillsätta den statliga utredningen Adoption av utländska barn.

Det rasoptimistiska lägret i 1960-talets adoptionsdebatt samlade sig kring tre huvudargument. Det första argumentet handlade om att Sverige ansågs vara alltför vitt på 1960-talet och att det därför var absolut nödvändigt att bryta upp denna rasliga homogenitet och blanda upp majoritetssvenskarna med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen. Det andra argumentet handlade om föreställningen om att de ”färgade” adoptivbarnen skulle utrota svenskarnas ”rasfördomar” samt på sikt göra Sverige till ett antirasistiskt land. Det tredje argumentet slutligen rör färgblindhet som vision och tanken att en kraftigt ökad fysisk närvaro av permanent boende icke-vita invånare inom landets gränser i form av just de ”färgade” barnen till slut skulle göra svenskarna färgblinda.

Vad beträffar den demografiska tanken som kan sammanfattas med att ”ju fler icke-vita adoptivbarn dess bättre” så bottnade den i en önskan om att Sverige skulle bli ”internationellt” och att svenskarna skulle bli ”världsmedborgare” genom att ”Tredje världen” i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Utöver det trängande behovet av att till varje pris blanda upp svenskarna menade det rasoptimistiska lägret vidare att Sveriges rykte och omvärldsbilden av landet också stod på spel. Det gick helt enkelt inte längre att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag”, som rasoptimisten Richard Sterner uttryckte det i tidskriften Tiden 1962, om Sverige skulle tas på allvar i FN och framför allt i den icke-vita världen.

I ett temanummer av Ord & Bild från 1966 som handlade om invandrare och minoriteter utropade författaren och tidskriftens redaktör Lars Bäckström ”gör Sverige svartare!” och han syftade då bland annat på de ”färgade” adoptivbarnen:

”Vi, i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi har fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen. […] Vi behöver komma ut till dem, men de behöver också komma hit. […] Detta är fortfarande det land där de flesta inte träffat en färgad, där adoption av färgade barn åtminstone tills nyligen har motarbetats av myndigheterna…”.

I pressen kunde denna rasoptimistiska önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt ta sig uttryck i hyllande reportage. I september 1967 publicerade Aftonbladet ett stort reportage om familjen Ingelstam i Täby som hade tre biologiska barn och som hade adopterat en ”mulatt” och ett ”gult” barn från Korea. I Aftonbladet-reportaget, som författaren Gunilla Bergström stod bakom, förekom uttryck som ”en brun, en vit, en gul”, ”den ena brun, den andra snedögd och det tredje rågblond” samt ”den ena brun, den andra vit, den tredje har sneda ögon” i både bröd- och bildtexten för att gång efter annan verkligen understryka den rasliga mångfalden inom familjen.

Det rasoptimistiska lägret menade vidare att de adopterade också skulle kunna bidra till att bekämpa svenskarnas djupt rotade rasfördomar och så kallade ”rashögfärd”, som kom sig av att generation efter generation hade fått sig itutat att majoritetssvenskarna var världens vitaste nation och även renaste vita folk på jorden. Framför allt var Sverige utpräglat vitt under 1960-talet. År 1960 fanns det inte ens 5000 utomeuropeiska icke-vita invånare i landet och så sent som 1970 handlade det om under 0,2 procent eller lite mer än 13 000 personer som hade bakgrund i Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien.

År 1964 visade en undersökning att få infödda majoritetssvenskar någonsin hade interagerat med eller ens mött en minoritetsperson och en icke-vit människa. Flertalet uppgav visserligen att de vid något tillfälle hade mött en jude men endast 5-10 procent hade interagerat med en svart amerikan eller med en indier, 5-6 procent med en same, 2-3 procent med en afrikan och endast 0,2 procent med en kines.

Rasoptimisterna menade därför att den blotta kroppsliga närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja den stora allmänheten att succesivt och slutgiltigt acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. År 1963 uppmanade exempelvis Arboga Tidning på ledarplats att både skolans värld, Svenska kyrkan, föreningslivet, folkrörelserna, fackföreningsvärlden och partierna skulle börja engagera sig mot myndigheternas ”adoptionsförbud” och svenskarnas rasfördomar på en och samma gång.

Samma år skrev Sida-utbildaren och tecknaren Anna Wieslander i Stockholms-Tidningen att svenskarnas rasfördomar bara kunde stampas ut genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt:

”En ökning av ”främmande element” kan antas medföra en ökning av rasfördomarna. Men just på det sättet kommer dessa fördomar ett steg närmare sitt utrotande. Det går inte att bota en sjuka som saknar en yttre bild. I vår värld kan man heller inte undgå smittan – smitthärdarna finns även om man inte får lov att adoptera hit kinesbarn. För att fortsätta bildspråket: de adopterade barnen blir som en ympning – vissa individer kan antas reagera med att sjukdomen – rasfördomarna bryter ut i öppen dag. Men långt flera bildar antikroppar, som bidrar till sjukdomens kompletta nedkämpande. Ty på samma gång som ytlig kontakt tenderar att ge upphov till rasfördomar, skapar intim och långvarig kontakt den mänskliga förståelse som betyder slutet på fördomarna. Det är min tro att först när det sitter ett litet n-g-rbarn i varje skola eller en arab på varje arbetsplats, får den propaganda som redan påbörjats i skolor och massmedia sin fulla effekt.”

År 1963 gav även psykiatern Ruth Ettlinger uttryck för detta synsätt i dåtida Sveriges kommunistiska partis tidskrift Vi kvinnor där en debatt just då pågick om de svenska kommunisternas syn på adoptionsfrågan: ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar.” Även Svenska kyrkans veckotidning Vår kyrka menade 1964 i ett ledarstick att det inte var någon mening med att skjuta upp de eventuella problem som skulle kunna uppstå om antalet icke-vita adoptivbarn ökade alltför snabbt och kraftigt i landet – ”vi måste försöka klara av saken”. Det handlade enligt Vår kyrka om att avkoloniseringen och den begynnande postkoloniala icke-vita invandringen till Väst på sikt ändå skulle komma att resultera i ”rasernas sammanlevande och blandning med varandra” och då var det ingen idé att försöka skjuta upp den utomeuropeiska invandringen till Sverige i form av internationell adoption av ”färgade” barn.

Masterplanen att adoptivbarnen skulle frälsa svenskarna från deras rashögfärd och djupt ingrodda rasfördomar delades av politiker från vitt skilda läger. Under loppet av 1960-talet kom företrädare från i stort sett alla partier såsom dagens M, S, L och C att gång på gång interpellera och motionera i riksdagen om att Sverige en gång för alla skulle börja institutionalisera den internationella adoptionsverksamheten och inte minst att staten aktivt skulle engagera sig i utlandsadoptionerna. Det rådde vid denna tid en partipolitisk konsensus kring att adoptivbarnen skulle kunna utplåna rasfördomarna i det svenska folkdjupet och endast dagens V motsatte sig internationell adoption på den tiden.

Flera rasoptimister argumenterade dessutom för att svenskarna skulle lösa ”rasproblemen” även i andra länder genom att adoptera så många icke-vita barn som möjligt och därmed framstå som det stora undantaget och föredömet för resten av det vita Väst vad gäller att bilda familj och intimrelationer över de så kallade rasgränserna. Inför Martin Luther Kings besök i Sverige 1964 i samband med att han tog emot Nobels fredspris i Oslo skrev sociologen Harald Swedner i Expressen att Sverige även skulle kunna bidra till att lösa ”raskonflikterna” i andra länder såsom i bland annat USA genom att börja adoptera svarta amerikanska barn i massiv skala.

År 1969 intervjuade Hudiksvalls-Tidningen paret Per-Olof och Karin Nilsson i Hudiksvall, som hade adopterat en svart flicka och deras adopterade dotter introducerades i reportaget som ”ett av bevisen för att vi svenskar kan hjälpa till att – åtminstone till en del – lösa rasproblemen”. På 1960- och 70-talen var det mycket vanligt att även de som hade biologiska barn adopterade för att skapa en antirasistisk så kallad regnbågsfamilj. Den på sin tid firade skådespelaren och artisten Barbro Hörberg sade i en intervju att ”det är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras” efter att ha adopterat ett barn från Sydkorea samt att ”inte minst för våra vita barn är det värdefullt att få växa upp naturligt med färgade syskon”. Vita svenskar som själva inte hade adopterat utan bara hade egna, biologiska barn kunde i spalterna uttrycka att de önskade se att deras vita barn skulle växa upp med icke-vita adoptivbarn i grannskapet, i klassen och i kompiskretsen så att deras vita barn skulle utvecklas till antirasister.

Denna idé att Sverige hade ett absolut unikt antirasistiskt manifest destiny att lösa rasproblemen, rasfrågorna och raskonflikterna i världen kopplades samman med föreställningen om Sverige som det land på jorden som sades vara allra mest lämpat för att ta emot icke-vita adoptivbarn. Det handlade om att Sverige ansågs sakna ett kolonialt förflutet till skillnad från de andra adopterande västländerna vilka framställdes som koloniala eller till och med som imperialister och som mer eller mindre genomrasistiska.

Slutligen vad gäller frågan om färgblindhet som vision beskrev Richard Sterner 1962 i två artiklar i socialdemokratiska Tiden ett framtida Sverige som enligt honom till slut skulle komma att välja att börja ta emot inte bara arbetskraftsinvandrare från Finland och Europa, utan även till slut icke-vita invandrare från utomeuropeiska länder. Det var just i det sammanhanget som Sterner var den första rasoptimisten som använde sig av termen färgblindhet:

”Om också det färgade inslaget i vår immigration säkert ändå förblir litet, i varje fall under den tid som kan överblickas, så kommer likväl den integration av världen som nu börjat att leda till att vi får fler färgade bland oss än nu… […] Vi kan därför inte klara problemet om de psykiska hälsorisker som färgade vuxna och barn kan utsättas för i svensk miljö på det enkla sättet att vi hindrar att det problemet alls uppstår. Vi tvingas att ta tjuren vid hornen. Att effektivt undanröja dessa hälsorisker genom att utrota fördomarna hos oss. Ända därhän att vi till sist blir någorlunda ”färgblinda”, dvs. lär oss att rastecken inte är märkvärdigare i den mänskliga samlevnaden än blont eller mörkt hår.”

I en artikel i DN året därpå vidareutvecklade Sterner vad han menade med färgblindhet och han underströk då att det framför allt gällde att göra de svenska barnen och ungdomarna färgblinda mot bakgrund av att han uppfattade att de vuxna majoritetssvenskarna, och nog framför allt de äldre generationerna, var alltför marinerade i det gamla rastänkandet. Sterner var vidare övertygad om att det trots allt fanns en god beredskap i Sverige vad beträffar att möta det raspessimistiska lägrets oro för att de utomeuropeiska adoptivbarnen skulle komma att utsättas för rasdiskriminering:

”Skulle t ex färgade barn i våra skolor utsättas för otrevligheter, lär nog våra myndigheter och organisationer kunna ingripa med upplysning. Inte minst kommer ungdomens egna organisationer att kunna – och vilja – göra goda insatser. Och sådana insatser kan vara utomordentligt välgörande just för ungdomen själv. Ty i vår krympande värld gäller det för oss att låta varje ny generation fostra sig till en alltmer fullständig ”färgblindhet”.”

Idén om färgblindhet som mål kom under 1960-talets adoptionsdebatt inte minst att uttryckas som en förhoppning om att rasliga utseendeskillnader inte skulle komma att betyda något alls bland och för svenskarna någon gång i en avlägsen framtiden. Genom ett ökat antal utlandsadoptioner menade sångerskan och artisten Lill Lindfors att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting” i en intervju i Aftonbladet.

När den så kallade Lindström-kommittén, som den tidigare nämnda adoptionsutredningen Adoption av utländska barn ibland kallades på sin tid, till slut kom med sitt betänkande 1967 och gav rasoptimisterna rätt gick luften helt ur raspessimisterna samtidigt som proppen gick fullständigt ur och resten är historia som det heter. Året därpå under det symboltyngda revolutionsåret 1968 började antalet internationella adoptioner till Sverige nämligen att fullkomligen explodera i antal för att nå sin kulmen under 1970- och 80-talen när osannolika 1-2 procent per årskull ibland utgjordes av utländska adoptivbarn.

När den svenska 68-revolutionen väl inleddes tog tillgången på så kallade adopterbara, infödda, svenska barn nämligen slut över en natt på grund av inte minst den genomgripande sexuella revolution som det svenska 68-upproret innebar parat med införandet av fri abort, statligt stöd till ensamstående, ogifta, unga mödrar och dramatiskt sjunkande fruktsamhetstal, vilka sammantaget skapade ett närmast omättligt behov av utländska adoptivbarn bland svenskarna i flera årtionden på raken.

År 1980 hade de icke-vita adopterade dessutom förändrat den svenska rasliga befolkningsstrukturen i grunden. Det året utgjorde invånarna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika 0,71 procent av totalbefolkningen motsvarande knappt 60 000 personer varav uppemot en tredjedel var adopterade och så sent som kring år 2000 var en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare i landet just adopterade.

Idag år 2021 går det att konstatera med denna historia i backspegeln att utan 1960-talets adoptionsdebatt och framför allt utan rasoptimisternas seger i densamma hade Sverige som stat aldrig kastat sig in med hull och hår i den internationella adoptionsverksamheten. Den antirasistiska ideologiska överbyggnad som denna verksamhet erhöll tack vare rasoptimisternas vinnande argument gjorde att det svenska adoptionsprojektet som sådant kom att uppfattas som en nationell angelägenhet, vilket förklarar varför svenska staten i form av bland annat UD och Sida genom årtiondena har engagerat sig i utlandsadoptionerna och bistått både 1000-tals privatadoptioner och 10 000-tals adoptioner som har förmedlats av de svenska adoptionsorganisationerna.

Det gamla, nattståndna svenska rastänkandet och den svenska rashögfärden som hade präglat Sverige och svenskarna sedan åtminstone 1900-talets början och ända fram tills 1950-talet skulle utraderas en gång för alla, svenskarnas på sin tid utbredda rasfördomar skulle bekämpas med alla medel och svenskarna skulle göras till antirasister och till slut till färgblinda antirasister med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen vilka därigenom tilldelades uppgiften att frälsa en hel nation från rasismen. Ingen annan västerländsk stat på jorden som har adopterat barn från andra länder har just därför varit så aktivt involverad i den internationella adoptionsverksamheten som den svenska staten och det är därför ingen slump att över 20 statliga utredningar har tillsatts sedan 1960-talet vilka samtliga har handlat om att underlätta för svenskarna att adoptera utländska barn, vilket i sig är ett lika oslagbart rekord som över 60 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1960-talet och fram tills idag.”

Ny bok om ”Den svenska färgblindhetens uppkomst och utveckling” som försöker gå till botten med den svenska, färgblinda antirasismens ursprung

Idag är det löningsdag för alla oss som ”Tillhör Statsverket” och det gäller ju att ”göra rätt för sig”:


Sedan december månad har jag arbetat intensivt med att kategorisera, tematisera och excerpera cirka 800 dagspresstexter (debattinlägg, ledarstick, insändare, kulturessäer, recensioner och nyhetsartiklar mm) och runt 150 riksdags- och regeringstexter (utredningar, betänkanden, motioner, debattprotokoll och propositioner mm) vilka alla har det gemensamt att de på något sätt behandlar rasbegreppet och tar upp glosan ras inklusive dess olika avledningar och ordsammansättningar (”rasdiskriminering”, ”rasmässig” o s v).


Från och med julhelgen och fram tills idag, d v s fram tills 2021 års första löningsdag, har jag sedan arbetat om möjligt än mer intensivt med att skriva på själva manuset som just nu och idag uppgår till 85 A4-sidor. Detta blir då den antagligen femte boken som jag kommer att ge ut om ras och rasism i samband att jag sedan förra året och tre år framåt har forskningsmedel från Vetenskapsrådet på 50% (jag undervisar samtidigt på 50%) tillsammans med Karlstads universitet-kollegan Peter Wikström.


Denna bok handlar då om ”Den svenska färgblindhetens uppkomst och utveckling” som den preliminära titeln skvallrar om och jag ser den som ”Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” såsom undertiteln låter.


Syftet med boken är att spåra den svenska färgblindheten bakåt i tiden för att utröna dess ursprung under efterkrigstiden och därefter följa dess utveckling under perioden 1962-2015. Fram tills nu har jag arbetat med följande tentativa forskningsfrågor: Hur har kritiken mot rasbegreppet artikulerats under efterkrigstiden och hur har kravet på att utmönstra ordet ras tagit sig uttryck över tid? Hur har kritiken mot rastermen framförts och framställts på en retorisk och affektiv nivå och vilka argument har brukats och mobiliserats för att bekämpa glosan ras? Och varför har just Sverige och svenskarna kommit att bli världens mest färgblinda land och folk i relation till frågor om rasism och antirasism?


Med andra ord är detta en bok som försöker gå till botten med varför svenskarna kom att bli det folk på jorden som fruktar och avskyr och kanske t o m hatar själva ordet ras allra mest och varför Sverige blev det land på jorden som var allra först med att avskaffa begreppet och med att aktivt försöka få andra länder liksom EU, FN och Europarådet att också avskaffa glosan. Det är möjligt att jag inte kommer att lyckas med att på djupet förstå varför ”det blev som det blev” men jag hoppas i alla fall kunna komma med några hypoteser när boken väl är färdig om något år.

Nu är omslaget till min kommande bok ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’. En bok om Sveriges sista rasdebatt” fastställt

Nu är omslaget till min kommande bok ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som Verbal förlag ger ut i slutet av mars i år fastställt och boken går nu att beställa via bl a Adlibris och Bokus. Fotografiet är f ö taget på Arlanda flygplats 1981 och föreställer en svensk kvinna som nyligen har anlänt/återvänt till Sverige och som har eskorterat ett barn från Indien som ska adopteras av ett svenskt par någonstans i landet.

”Under 1960-talet rasar en adoptionsdebatt i Sverige. Barn från utomeuropeiska länder blir ett slagträ mellan rasoptimister och raspessimister. Å ena sidan synen på adoption som ett utslag av antirasism, å andra sidan myndigheter som varnar för rasblandning. ”Adopterad: En bok om Sveriges sista rasdebatt” är berättelsen om hur de icke-vita utlandsadopterade lägger grunden till vår tids syn på ras, vithet och svenskhet. Från att Socialstyrelsen betraktar de utlandsadopterade som ”främmande plantor” till att de blir symboler för mångfald. Idag kan till och med Sverigedemokraterna inkludera adopterade i svenskheten.”

https://www.adlibris.com/se/bok/adopterad-en-bok-om-sveriges-sista-rasdebatt-9789189155251

https://www.bokus.com/bok/9789189155251/adopterad-en-bok-om-sveriges-sista-rasdebatt/?at_gd=C17535244341CE70E630A7982FA0A6B8F75A1252&utm_campaign=Författare.se&utm_medium=CPO&utm_source=Adtraction (OBS: märkligt nog har Bokus av någon outgrundlig anledning valt att kategorisera boken under ”Politisk korrekthet”)


I detta avsnitt av Per Hans podcast Osvenskheter diskuterar Per och jag dessutom den fråga som boken behandlar – nämligen kärnfrågan om de icke-vita adopterades betydelse för uppkomsten och upprätthållandet av dagens svenskhet liksom av dagens svenska antirasism med tonvikt på frågan om vem som anses vara svensk eller ej och vilka som inkluderas inom eller exkluderas från svenskheten samt betydelsen av ras i relation till dagens svenskhet: https://play.acast.com/s/osvenskheter/om-adopterade-av-icke-vita-och-deras-betydelse-for-svenskhet

”Sverige är med sina 60 000 utlandsadopterade det land i världen som ojämförligt har adopterat flest icke-vita barn från den utomeuropeiska världen per capita sedan 1950-talets slut. Under 1960-talet, när Sverige till skillnad från idag var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder, pågick en debatt som handlade om landet skulle börja adoptera specifikt icke-vita barn från primärt Asien, Afrika och Latinamerika eller ej och som i praktiken kom att bli Sveriges sista offentliga diskussion om ras och svenskhet.

I debatten stod de facto två läger mot varandra. Det första lägret bestod av staten, myndighets-Sverige, NGO-världen och experterna, vilka på den tiden benämndes som raspessimisterna, och vilka företrädde en restriktiv och negativ hållning då de bland annat oroade sig för att de icke-vita barnen skulle utmana den dåvarande rasliga homogeniteten samt att de skulle utsättas för rasdiskriminering särskilt i ungdomen och som vuxna.

Det andra lägret bestod av en mer heterogen grupp av personer som mer eller mindre går att beteckna som vänster och vilka benämndes som rasoptimisterna. Denna grupp, som också kom att vinna debatten, kritiserade raspessimisterna för att förestå det som på den tiden kallades rasfördomar och bemötte raspessimisternas farhågor om rasdiskriminering med att formulera den typ av attityd till ras som senare kom att utvecklas till den svenska färgblinda antirasismen.

Denna bok utgörs av en studie av 1960-talets svenska adoptionsdebatt med fokus på hur den kom att spela en avgörande roll för grundläggandet och utvecklandet av de svenska rasrelationer som gäller idag.

Syftet är att försöka förstå hur frågan om internationell adoption och utlandsadopterade har bidragit till uppkomsten och framväxten av dagens svenska syn på ras, på vad svenskhet innebär och på vem som räknas som svensk eller ej. Det empiriska underlaget utgörs av artiklar, böcker, utredningar, riksdagsdebatter och attitydundersökningar och tidsmässigt står 1960-talet i centrum men även framåtblickar in i vår tid kommer att göras.”

”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’” – ny bok om hur de icke-vita utlandsadopterade har lagt grunden för vår tids syn på ras och svenskhet och den fjärde boken jag ger ut inom ett halvår

Nu är det officiellt att min bok ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’” kommer ut på Verbal förlag den 17 mars nästa år (OBS: det finns ännu inget omslag).

Det innebär i sin tur att detta blir min fjärde bok som handlar om ras som publiceras inom ett halvårs tid och därmed kan jag sägas ha genomfört det jag hade tänkt att uträtta om jag hade erhållit den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet som jag i så fall hade innehaft 2018-22 och som hade inneburit 100% forskningstid. Men ibland blir dock livet inte som en tänkt sig för nu blev det ju tyvärr inte så och jag har i stället fått se till att hinna med allt detta dels dubbelt så fort och dels på 50% då jag undervisar på halvtid plus att jag ständigt reser mellan Flemingsberg-Karlstad liksom runtom i landet och utomlands (d v s pendelliv och mängder med resor i övrigt stjäl om något enorma mängder arbetstid).

Boken utgörs av en studie av hur de utlandsadopterade har förändrat synen på svenskhet och på vem som räknas som svensk eller ej sedan 1960-talet och fram tills idag. Det är med andra ord inte en bok om den internationella adoptionens historia eller om hur de adopterade själva upplever och uppfattar sina liv utan boken handlar om hur de adopterade på ett avgörande sätt har påverkat och ”bestämt” vår tids svenska rasrelationer och vår tids syn på ras och svenskhet.

I boken tar jag avstamp i Sveriges sista offentliga debatt om ras och svenskhet som utspelade sig under just 1960-talet och som handlade om det faktum att de adopterade var Sveriges första stora icke-vita och utomeuropeiska ”invandrargrupp” – de var helt enkelt ”av annan ras” som det hette på 1960-talet.

År 1980 fanns det f ö 60 000 utomeuropeiska invandrare i Sverige varav närmare en tredjedel var adopterade och så sent som kring år 2000 utgjorde de adopterade en tiondel av alla utomeuropéer i landet.

Vidare försöker jag i boken förstå hur de adopterade har spelat en avgörande roll vad gäller uppkomsten och framväxten av dagens svenska färgblinda antirasism och slutligen behandlar jag den svenska extremhögerns syn på de adopterade och förklarar varför SD har valt att skriva in i sitt partiprogram att icke-vita adopterade numera betraktas som något av ”hederssvenskar” av partiet.

Utgivningen av boken ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’” innebär nu att jag kommer att publicera fyra böcker inom ett halvår och antingen tillsammans med andra eller ensam och något sådant händer då bara en enda gång i livet och det betyder för min egen del helt enkelt att jag s k ”peak:ar” i den s k yrkeskarriären just nu:

30 september 2020: ”Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific” (University of Michigan Press) tillsammans med Jenny Heijun Wills och Indigo Willing

3 november 2020: ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (Makadam förlag) tillsammans med Catrin Lundström

10 februari 2021: ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946-1977” (Carlsson bokförlag)

17 mars 2021: ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’” (Verbal förlag)

https://www.bokus.com/bok/9789189155251/adopterad-fran-annan-ras-till-hederssvensk

”Under 1960-talet rasar en adoptionsdebatt i Sverige. Barn från utomeuropeiska länder blir ett slagträ mellan rasoptimister och raspessimister. Å ena sidan synen på adoption som ett utslag av antirasism, å andra sidan myndigheter som varnar för rasblandning.

Adopterad: Från ”annan ras” till ”hederssvensk” är berättelsen om hur icke-vita utlandsadopterade lägger grunden till vår tids syn på ras, vithet och svenskhet. Från att Socialstyrelsen betraktar de utlandsadopterade som ”främmande plantor” till att de blir symboler för mångfald. Idag kan till och med Sverigedemokraterna inkludera adopterade i svenskheten.

Författaren gör också nedslag i adoptionens tidiga historia, som när slavbarn transporterades till Sverige för att växa upp i adelsfamiljer. Boken grundar sig på en analys av över 500 artiklar samt böcker, riksdagsdebatter och annat material.”

Preliminär innehållsförteckning:

Kapitel 1: Den sista svenska rasdebatten

En presentation av 1960-talets adoptionsdebatt

Att studera brytpunkten mellan rastänkandet och färgblindheten

Tidigare forskning, demografisk bakgrund och materialöversikt

Kapitel 2: ”Rasdiskriminering infördes i det officiella Sverige den 17 juli 1961”. Om raspessimisternas skepsis gentemot utlandsadoptioner av icke-vita barn

Tidiga svenska adoptioner över ras- och nationsgränserna

”Men för att man använder en vokabulär som gemene man skall förstå skall man inte riskera att bli misstänkliggjord”

”Jag är, liksom barnavårdsnämnden och Socialstyrelsen, kemiskt fri från rasfördomar”

Kapitel 3: ”Barnen som skulle lösa alla knutar”. Om rasoptimisternas begär efter ett uppblandat, antirasistiskt och färgblint Sverige

”Det är utmärkt att vi på allvar öppnar våra gränser för folk av andra raser”

”Genom många adopterade u-landsbarn skulle också rasfördomarna minska”

”Ty i vår krympande värld gäller det för oss att låta varje ny generation fostra sig till en alltmer fullständig ’färgblindhet’”

Kapitel 4: ”Men har utseendet någon betydelse?”. Om synen på rasdiskriminering och rasord på 1960- och 70-talen

”There is no racial problem in our country such as discrimination”

”Det är också många svenska barn som kan bli utsatta av stickord och öknamn…”

”Jag tror att man överdriver utseendets roll”

Kapitel 5: ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige”. Om de adopterade som hederssvenskar och som politiska symboler

”… adoptivföräldrar borde engagera sig mera i invandrarfrågan”

”Ty dess motiv har intet med humanitet eller etik att göra, och dess mål är: rasblandning”

De adopterades plats i svenskheten och betydelse för de svenska rasrelationerna

Ny bok om den svenska vithetens och de svenska rasrelationernas dåtid, nutid och framtid

Den 2 november i år kommer Catrin Lundström och jag ut med boken ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” på Makadam förlag som presenterar vår historiserande analys av den svenska vithetens (nutids)historia och vår teoretiska modell för att förstå de svenska rasrelationernas utveckling under 1900-talet och fram tills idag (samt i relation till de svenska genus- och klassrelationerna).

Vi har ända sedan 2011 succesivt utvecklat, uppdaterat och introducerat denna vår psykoanalytiskt influerade diagnos och vårt teoretiska ramverk i flera texter på både engelska, svenska, franska och tyska och tidigare i år publicerade tankesmedjan Arena exempelvis en kulturessä där vi tillsammans ”lägger ut texten” (se https://www.dagensarena.se/essa/vit-melankoli-i-en-krisande-nation).

Särskilt det av oss myntade begreppet vit melankoli har genom åren fått ett stort genomslag bland både andra forskare, journalister och författare och denna vår kommande bok kan sägas sammanfatta närmare ett decennium av intellektuellt, akademiskt och även politiskt samarbete oss emellan (och här nedan följer baksidestexten):

”Begreppet vit melankoli är ett sätt att på djupet förstå den konfliktfyllda, paradoxala och nostalgiska situation som råder i vår tid. Detta melankoliska tillstånd har uppstått som en följd av förlusten av både det vita, homogena Sverige och det färgblinda, solidariska Sverige.

Forskarna Catrin Lundström och Tobias Hübinette menar i denna bok att sorgen över det gamla Sveriges borttynande präglar såväl höger som vänster och såväl antirasister som rasister, men att det i slutänden handlar om förlusten av samma nationella identitet.

Genom att skriva fram Sveriges samtidshistoria med storheterna ras och vithet i centrum försöker Vit melankoli förstå hur Sverige kunde gå från att ha varit ett av västvärldens mest rasbesatta länder till att bli dess mest generösa invandrarland. Och hur detta i sin tur fick ett abrupt slut efter 2015.

Boken kastar vidare ljus över de ojämlikheter som präglar dagens svenska samhälle i form av klyftorna mellan stad och land, vita och icke-vita samt rika och fattiga. Författarna presenterar en teori om den svenska vithetens utveckling under 1900-talet och framåt liksom hur den samspelar med klass och kön. Läsaren möter här infallsvinklar som utmanar invanda föreställningar och erbjuder nya insikter om svenskheten.”

Nytt poddavsnitt av Osvenskheter om de utlandsadopterade och deras betydelse för svenskheten

Poddtips: I avsnitt 9 av Per Hans podcast Osvenskheter samtalar Per och jag om de utlandsadopterade och deras betydelse för svenskheten.

I avsnittet försöker jag förstå hur de icke-vita adopterade har förändrat svenskheten i grunden genom att de kom före de utomeuropeiska flyktingarna samt förklara hur det kan komma sig att dagens SD har skrivit in i sitt partiprogram att adopterade är svenskar (”Som… svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar…”) och varför SD använder sig så tydligt av adopterade i sin propaganda samt varför Åkesson explicit har pekat ut de adopterade som ett exempel på ”lyckad integration” (d v s de adopterade blir en slags benchmarking-grupp för invandrarna och deras barn och efterkommande…).

”Vi behöver inte gå längre tillbaka än 1960-talet för att komma till ett nästan helvitt Sverige. Det var andra tider då – på flera sätt. Exempelvis pratade man dåförtiden helt öppet om ras och vithet. Det fanns två läger: Rasoptimisterna och raspessimisterna. I det här avsnittet samtalar Per med Tobias om hur man tänkte och pratade då. Du får också en förklaring till ursprunget till den svenska färgblindheten och hur de icke-vita adopterade banade väg för ett mer mång- och multikulturellt Sverige.”

Intervjuad i senaste Ordfront om svensk vithet

Rafaela Stålbalk intervjuar Barakat Ghebrehawariat och undertecknad i senaste numret av Ordfront om vithet och vita privilegier med anledning av sommarens BLM-rörelse/debatt:

”Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och lärare i interkulturella studier vid Karlstads universitet, menar att det finns en skillnad mellan den svenska vitheten och hur vithet tar sig uttryck i andra västländer. 

I Sverige är det viktigare att kunna passera som vit medan det i andra länder kan vara viktigare att få erkännas som tillhörande till nationen. 

– Den svenska vitheten är mer exklusiv – en slags vithet deluxe – och därmed mer exkluderande, säger han. 

– Det är helt enkelt svårare att accepteras som svensk i Sverige om man inte kan passera som vit. Medan i USA exempelvis är vitheten mer flytande eftersom den vita majoritetsbefolkningen som bor i USA härstammar från en massa olika europeiska invandrargrupper. 

– I USA är det möjligt att en person med exempelvis turkisk eller vit brasiliansk bakgrund ser sig som vit medan det i Sverige är betydligt svårare att passera som vit om man är turk eller vit brasilianare. 

Vita människor i exempelvis USA, Frankrike, Nederländerna och England – som sedan barnsben fått höra att deras vita förfäder var kolonisatörer som begick övergrepp – kan idag ibland känna skuld och skam över sin vithet. För svenskar handlar det inte om någon skam och skuld alls, utan om att det är för svårt att ens förstå och prata om ras överhuvudtaget, förklarar Hübinette som i sin forskning applicerat angloamerikansk kritisk ras- och vithetsforskning på svenska förhållanden. 

Han menar att man i Sverige hellre pratar om kön och klass än om ras då rasbegreppet tillämpat på människor är ett laddat och känsligt tema som både vita och icke-vita generellt känner sig obekväma med. Detta beror dels på att svensktalande kopplar det till biologi och till djur, dels att det samtidigt lätt blir defensivt, genant, obekvämt och aggressivt. 

– I Sverige måste man därför försöka prata om ras på ett mer pedagogiskt sätt – och gärna genom kön. Och på samma sätt som man inte kan prata om kön utan att prata om maskulinitet, kan man inte prata om ras utan att prata om vithet, förklarar Hübinette.

I höst hålls Sveriges första kurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv. Hübinette är en av lärarna som kommer att undervisa på kursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier” vid Karlstads universitets Centrum för genusforskning. 

Nyheten om kursen har väckt starka reaktioner som lett till debatt mellan forskare och ledarskribenter. Enligt Hübinette bottnar reaktionerna i svenskars osäkerhet när det gäller rasbegreppet. Vidare missförstår många svenskar rasbegreppet som någon slags essentialistisk och biologisk-medicinsk kategori. 

Hübinette menar snarare att vi måste synliggöra raskategorins betydelse och dess påverkan på både vita och icke-vita svenskars liv. Detta för att bättre kunna förstå individers och gruppers upplevelser av inkludering och exkludering utifrån ras i en mängd olika sammanhang i samtidens Sverige. 

Hübinette ger några klassiska exempel på svenskt vithetsprivilegium och pekar på att det är inte minst vanligt förekommande i språket. Han pekar på stereotypa texter och bilder i bland annat barnböcker, reklam och populärkultur. Många vita svenskar såg inte något problem med exempelvis godiset ”Kinapuffar” vars tidigare förpackning pryddes av en gul figur som skulle föreställa en asiat med konformad hatt och extremt sneda ögon. Eller seriealbumet ”Tintin i Kongo” som avspeglar en nidbild av svarta afrikaner med ett tydligt kolonialt perspektiv. Medan de grupper som avbildas på ett dåligt eller stereotypiskt sätt inte alltid håller med om det. 

– Jag skulle kalla sådana konflikter och debatter som rör rasstereotyper av olika slag som att de ger uttryck för ett slags vithetsprivilegium, förklarar Hübinette.

Den färgblinda antirasismen – vilket innebär att välmenande personer i sin antirasistiska kamp säger att de inte ”ser färg” – är också en viktig aspekt när man vill förstå vithetsprivilegier i just Sverige. Att antirasister hävdar att de inte ser ras – som ju är själva orsaken till rasism och diskriminering – innebär att de förnekar de strukturer som missgynnar icke-vita individer och grupper. Denna svenska färgblinda antirasism är om något ett exempel på ett vitt privilegium – det vill säga omedvetenheten om hur rasism verkar. 

– För att driva ett meningsfullt och effektivt antirasistiskt arbete mot rasism och strukturell diskriminering, måste man således kunna tala om ras, förklarar Hübinette.”

Osvenskheter – ny podcast om svenskhet, mellanförskap, kreoler, migration, ras och vithet

I flera år sade jag konsekvent nej till att vara med i och låta mig intervjuas i poddar men sedan jag lät mig intervjuas av Kvartal i maj i år har det blivit åtskilliga podcast-deltaganden:

Igår lanserade Per Han podden Osvenskheter vars syfte och ambition är att fylla en lucka och ett hål i det svenska podcast-landskapet:

Det handlar om att försöka ge röst och plats åt alla de invånare i landet som i huvudsak eller enbart talar svenska, som har bott i landet permanent under en längre tid eller under hela sitt liv och som mestadels men inte alltid befinner sig i ett majoritetssvenskt sammanhang och vilka har det gemensamt att de har någon slags utländsk bakgrund och vilka kanske inte alltid kan passera som vita majoritetssvenskar.

Denna mycket stora demografiska grupp i dagens svenska samhälle, vilka sällan själva känner igen sig i beteckningen ”invandrare” och i uppdelningen ”svenskar och invandrare” (tillsammans är de då t o m fler än antalet ”riktiga invandrare” – d v s tonårs/vuxeninvandrarna), går under många namn – mellanförskap och kreoler bl a och i gruppen ingår de s k ”andrageneration:arna” (inklusive de s k ”1,5-generation:arna” vilka ankom till och invandrade till Sverige som barn och innan tonåren) liksom de utlandsadopterade och de blandade eller mixade men också andra grupper som sällan eller aldrig förekommer i den ständigt pågående offentliga debatten om ”svenskar och invandrare”.

Osvenskheter bygger dels på intervjuer med mig, som i egenskap av forskare berättar om alla dessa svenska kreoler som lever i ett svenskt mellanförskap med fokus på de som jag kallar icke-vita svenskar, och dels på intervjuer med enskilda personer som ingår i någon eller några av de uppräknade grupperna.

Osvenskheter syftar dessutom också till att försöka berätta om majoritetssamhället utifrån ett minoritetsperspektiv, d v s det handlar om en slags omvänd blick på majoritetssvenskarna och i kommande intervjuer deltar även ett antal äldre fr a utomeuropeiska invandrare vilka har bott i Sverige i många decennier.

Nu finns till att börja med sex avsnitt av Osvenskheter att lyssna till varav två utgörs av intervjuer med mig och i det ena avsnittet berättar jag om de blandade eller mixade svenskarna för den som är intresserad av deras betydelse för de svenska rasrelationerna i relation till den svenska vitheten och svenskheten som sådan.