Kategori: svenskhet

Norska Aftenposten skriver om det vita, vänsterliberala och antirasistiska Sverige i samband med valet

Catrin Lundström och jag blir idag citerade i norska Aftenposten i en artikel av Asle Toje och i en rätt så typisk utländsk (och icke-svensk) artikel som kommenterar den pågående svenska valrörelsen och det kommande svenska valresultatet (och vilket vi båda är tacksamma för även om sammanhanget kanske inte är så upplyftande då både Catrin och jag alltför ofta råkar ut för att andra använder sig av vår forskning och våra hypoteser, teorier, modeller och begrepp utan att nämna våra namn och utan att referera till oss men utomlands och bland s k utlänningar och icke-svenskar så blir vi då ofta refererade till):
41027631_10155885855020847_4617761232487710720_n.jpg
 
”Asle Toje: Velferdsstatens innvandrede klienter (Aftenposten 2018-09-06)
 
Den siste bølgen av migranter fra 2015 kan fort bli sittende fast på bunnen av det svenske samfunnet. Politikerne snakker mye om problemene, men få kommer med nye løsninger.”
 
(…)
 
”Forskerne Tobias Hübinette og Catrin Lundström beskriver i en fagartikkel et motsetningsfullt nasjonalt selvbilde som ”verdens mest progressive og venstreliberale land”, men også en hvit, homogen nasjon. Dette ”danner en dobbeltbinding som gjør det neste umulig å omdanne svenskhet til noe som også inkluderer fargede”.
 
I stort sett alla utländska (och icke-svenska) artiklar konstaterar då just nu ungefär följande (och själv har jag blivit intervjuad av några utländska medier men jag har också tackat nej till bl a danska Politiken, tyska Der Spiegel och en del andra utländska medier som har hört av sig):
 
1, att Sverige är det västland som proportionellt sett har tagit emot flest utomeuropéer per capita under de senaste 30-35 åren (d v s inom en generation och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar)
 
2, att Sverige bara står USA efter idag sett till (super)mångfalden i befolkningssammansättningen (och tillsammans med Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Australien)
 
3, att svenskarna är västvärldens allra mest s k toleranta och antirasistiska s k folkslag (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar – d v s svenskarna är fortfarande för utomeuropéerna i attitydundersökningarna medan negativa och s k intoleranta attityder dominerar i i stort sett alla andra västländer utom just i Sverige)
 
4, att Sverige samtidigt är västvärldens mest genomsegregerade och genomsegmenterade land (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar – det råder t ex i det närmaste full sysselsättning bland majoritetsinvånarna och de nordiska invandrarna och deras efterkommande medan 25-30% av utomeuropéerna just nu är arbetslösa trots högkonjunkturen)
 
5, att det verkar vara svårare att räknas som svensk i Sverige än vad det är att räknas som amerikan i USA och som fransman i Frankrike o s v (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar)
 
6, att SD snart är Sveriges största eller näst största parti och våra grannländer slutar så klart aldrig med att (skadeglatt) påpeka att SD nu är världens största parti med ett direkt nazistiskt förflutet till skillnad från deras egna partier (och det gör nog finländarna, danskarna och norrmännen då de antagligen upplever att vi i Sverige har rasiststämplat dem och pekat våra svenska antirasist-fingrar åt dem alltför länge nu, d v s nu ger finländarna, danskarna och norrmännen helt enkelt tillbaka för s k ”gammal ost”)

Även Alternativ för Sverige verkar anse att adopterade är svenskar

Icke-vita adopterade (och även blandade) har ända sedan kolonialtiden och numera för extremhögern varit något av ”lackmustestet” (d v s är det materialiteten/kroppsligheten och utseendet/”skalet” som avgör eller är det uppfostran/miljön och beteenden/värderingar som väger tyngre) för att avgöra vem som räknas till den vita, kristna, västerländska, europeiska och nationella gemenskapen och vi:et eller ej och som det verkar så anser tydligen även Alternativ för Sverige att de utlandsadopterade är svenskar och tillhör svenskheten, den svenska nationen och sina svenska adoptivföräldrar.

36413070_10155740675305847_5885775821834027008_n.jpg

 

Än en gång om det missvisande begreppet ”etnisk svensk”

Den offentliga diskussionen om vad svenskhet är och består av och om vilka som är svenskar eller ej har väl aldrig (och tack vare SD och partiets begrepp ”öppen svenskhet” som tycks ha förvirrat åtskilliga) varit lika intensiv som just nu och även om vissa har föreslagit att årets val borde kallas ”förortsvalet” mot bakgrund av allt fokus på invandring, integration, flyktingar, minoriteter och ”andrageneration:are” (och alltifrån de som skjuter på varandra till de som inte klarar grundskolan) så känns det nog mer som ”svenskhetsvalet” och det är lite tråkigt att konstatera (för en som vid det här laget har ”tjatat” om ras i långt över ett decennium) att så många fortsätter att använda termen ”etniska svenskar” som en eufemism för ”vita svenskar” även om jag på sistone har noterat att allt fler faktiskt har börjat använda sig av neologismen ”majoritetssvenskar” som jag själv har försökt att etablera och (mass)sprida.
 
Även om Thomas Gür använder begreppet ”etniska svenskar” i dagens SvD för att beteckna majoritetskulturella svenskar så är begreppet ett specifikt svenskt uttryck som uppstod på 1990-talet i en färgblind antirasistisk samtidsvensk kontext som har bannlyst allt tal om ras och vithet och som är fullständigt missvisande för att inte säga ovetenskapligt (i Storbritannien betyder t ex en ”ethnic Brit” en minoritetsbritt) och som kanske mer än något annat uttryck på (nutids)svenska avslöjar att åtskillnaden mellan ras och etnicitet har kollapsat för alltför många av de som talar svenska som förstaspråk.

Ny studie (be)visar att svenskarna bebor vår arts och vår planets och världshistoriens allra första antirasistiska kroppar p g a de svensktalandes rent kroppsliga reaktioner på och aversioner mot glosan ras

SvD:s Lena Lind Palicki skriver idag om glosan ”ras” som slår alla andra nutidssvenska ord med hästlängder vad gäller att förorsaka, framkalla och provocera fram rent kroppsliga reaktioner hos fr a enspråkiga svensktalande som har (riks)svenska som förstaspråk (för finlandssvenskarna kan jag inte uttala mig om) och vilket forskarna Erika Jönsson och Jenny Nilsson nu har be/visat:
 
Inte ens kristna och religiösa majoritetssvenskar eller pryda och prudentliga majoritetssvenskar reagerar numera lika starkt på s k svärord och s k könsord (d v s s k runda ord) såsom majoritetssvenskar oavsett kön, klass, ålder, trosuppfattning, sexuell läggning o s v reagerar när de ser ordet ras i skriftlig form, när de hör ordet ras uttalas av någon annan och framför allt när de själva ”tvingas” säga ordet ras (i st f noaordet etnicitet) och i samma ögonblick i det närmaste synkroniserat och koreograferat likt ett väl inövat manus rynkar pannan och näsan, darrar på läpparna (och till skillnad från engelsmännen så darrar nog svenskarna på både över- och underläpparna när de uttalar ordet ras), rodnar alternativt bleknar (beroende på kindernas konstruktion), vänder ned alternativt vänder bort blicken, grimaserar (i vrede alternativt i sorg), blinkar nervöst, snabbt och mycket, svettas, suckar eller pustar (eller t o m flinar nervöst och hysteriskt) samt iscensätter och härmar citattecken med fingrarna och får s k dålig (kropps)hållning då den hypermilitanta och ultraortodoxa svenska antirasismen och dess färgblinda hat mot ordet ras i det närmaste har inplanterats i och inopererats i majoritetssvenskarnas kroppar, blod och DNA (d v s de svensktalande majoritetssvenskarnas organiska, biologiska, materiella och fysiska kroppar är i sig antirasistiska, d v s svenskarna bebor empiriskt och vetenskapligt bevisligen i skrivande stund och just nu vår arts och vår planets och världshistoriens allra första antirasistiska kroppar och har därmed lämnat alla andra arter och livsformer på jorden bakom sig inklusive alla andra s k folkslag och uppnått ett högre närmast eteriskt stadium där antirasism ej längre bara är idealet utan själva normen):
 
 
”Begreppet ”ras” används inte längre om människor. Men hur gör vi när vi ändå ombes diskutera något som inte anses existera? En ny studie visar att vi garderar oss, väger orden, tar om och fyller meningarna med tvekande ljud.
 
Hur gör vi när vi pratar om ämnen som är känsliga? Det har forskarna Erika Jönsson och Jenny Nilsson undersökt genom att intervjua människor från vit svensk medelklass om hur de ser på begreppet ”ras” – ett begrepp som sedan länge rensats ut i svenska offentliga dokument och som därmed är svårt att tala om.”
 
(…)
 
”En strategi är att undvika att beskriva en människas hudfärg och i stället säga någonting annat om personen, som varifrån någon kommer. En deltagare exemplifierar: ”Jag skulle säga att det är en jättehäftig kille från Uganda”. Exemplet visar också att man gärna lägger till ett positivt omdöme, för att framställa sig som en fördomsfri person.
 
En annan strategi är att använda vad forskarna kallar trygga kategorier, vilket innebär att man i stället för att prata om det obekväma pratar om något närliggande som är mer bekvämt. En person kopplar ras till katter och hundar och undviker på så sätt att använda ras i relation till människor. Man jämför alltså med en ofarlig kategorisering.
 
Deltagarna är även noggranna med att förklara, både för sig själva och för intervjuaren, att de inte menar någonting negativt. Genom att lägga till att mörkare i huden ”bara är beskrivande” eller att de ”inte menar något illa” förklarar de hur och varför de svarar som de gör. Det blir ett sätt att ta ansvar för varför de talar om ett tabubelagt begrepp.
Deltagarna tar också till sådant som vi sedan tidigare vet är vanligt i samtal om känsliga ämnen. De skapar distans genom att använda man i stället för jag och fyller ut meningarna med tvekljud och utfyllnadsord som liksom, typ och så här. De använder suckar och skratt och tar längre pauser än vad man brukar i samtal. Allt för att mildra det som sägs.”

Både TT, SCB, regeringen och landets journalister och forskare sprider systematiskt och massivt lögner och faktafel om vad jämlikhetsdata är

Det stora skandalen med den fullständigt urspårade jämlikhetsdatadebatten som inte är någon debatt utan ett gigantiskt antirasistiskt vredesutbrott och en gränslös antifascistisk hatstorm som i ett slag har enat och fört samman landets alla sverigedemokrater, högerextremister, vänsteraktivister och radikala socialister och allt och alla däremellan inklusive hela Sveriges journalistkår och hela Sveriges forskarvärld i den gemensamma kampen mot all typ av statistik om minoriteter av alla de slag (och i den sturska och stolta svenska kampen mot FN och EU som vill ”tvinga” Sverige att börja praktisera jämlikhetsdata) är inte att alla tror, tycker och tänker (och fr a känner) att jämlikhetsdata är detsamma som ”rasregister” utan att till och med TT och SCB rapporterade om och kommenterade Vänsterpartiets kongressbeslut i söndags på ett helt igenom felaktigt och oinformerat sätt och med utgångspunkten att jämlikhetsdata innebär registrering.
 
När inte ens TT och SCB förstår vad jämlikhetsdata är så har den svenska antirasistiska och antifascistiska masspsykosen verkligen gått in i väggen, nått vägs ände och förlorat sig själv för alltid i ett tillstånd av splendid isolation och för att strö ytterligare salt i svenskarnas antirasistiska och antifascistiska sår så påminner jag gärna om att även landets statsapparat, regering och riksdag är totalt okunnig om vad jämlikhetsdata är trots att den absoluta majoriteten av världens alla stater använder sig av jämlikhetsdata inklusive flera av våra grannländer.
 
Den sittande rödgröna regeringen (d v s världens första och hittills enda feministiska och antirasistiska regering) upprepade nyligen i sin nationella handlingsplan mot strukturell rasism sitt avståndstagande mot jämlikhetsdata med utgångspunkten att det handlar om registrering och för några år sedan var det även den dåvarande alliansregeringens inställning när FN än en gång kritiserade Sverige för att sakna data och siffror om landets minoriteter – det ultramilitant och hyperradikalt antirasistiska och antifascistiska ”Goddag yxskaft-Sverige” svarade då till FN att ”under the Personal Data Act, the transfer of personal data that reveals race, ethnic origin or religious belief is prohibited as a general rule”, d v s även den dåvarande alliansregeringen utgick ifrån att jämlikhetsdata betyder detsamma som ”rasregister”.
DV8fb9iWkAE0WNd.jpg
 
Hittills är det bara högerns ”favvoforskare” Tino Sanandaji och jag själv som explicit är för jämlikhetsdata inom den svenska högskole- och forskarvärlden medan i praktiken samtliga forskare på både höger- och vänsterkanten som studerar och är engagerade i minoritetsfrågor (och vilka både betraktas som och ser sig själva som antirasister) är emot jämlikhetsdata och än värre än så – likt SCB, TT och regeringen utgår de ifrån att jämlikhetsdata är detsamma som registrering och de sprider därmed både faktafel, felaktigheter och lögner omkring sig i den (sken)heliga svenska antirasismens och antifascismens namn och landets forskare (om några) borde sannerligen veta bättre än så.

Om debatten om jämlikhetsdata än en gång

Igår eftermiddag och fram tills sent inpå natten gick landets 100 000-tals högutbildade, och varav åtskilliga har en MA-examen i botten och flera en doktorsgrad och varav flertalet både ser sig som och är pålästa och bildade, in i en jättelik och bisarr antirasistisk psykos efter att Vänsterpartiets kongress i Karlstad hade röstat igenom en motion som förespråkar och förordar jämlikhetsdata (för en kort informationsbroschyr om vad jämlikhetsdata är – se http://www.tobiashubinette.se/jamlikhetsdata_4.pdf).
 
En av ytterst ytterst få röster som manade till besinning var Tino Sanandaji som också var en av ytterst ytterst få att påpeka att t o m SCB:s presschef Nizar Chakkour inte vet någonting om vad jämlikhetsdata är och hur den svenska lagstiftningen ser ut (liksom EU-lagstiftningen) och tyvärr är Chakkour inte ensam om det utan han har sällskap av den absoluta majoriteten av alla röster som hördes igår på Facebook och Twitter och som hörs idag och kommer att höras den kommande veckan på bloggar och debattforum, i krönikor och kolumner, i ledarstick och kulturessäer, i radio och tv och i form av föreläsningar och panelsamtal. Min uppskattning, efter att ha ägnat åtskilliga timmar åt att i realtid följa reaktionerna, är att minst 90% av reaktionerna är (antirasistiskt) negativa medan 4-5% ändå är nyfikna eller neutrala (om det nu går att vara det) och endast 4-5% är positiva.
Tino.jpg
 
Den fanatiska svenska antirasistiska vreden mot, skräcken inför och t o m hatet mot all form av data, siffror och statistik om minoriteter av alla de slag har nog aldrig varit så tydlig som igår när 10 000-tals inlägg från SD:are och högerextremister till vänsterradikaler och progressiva och allt och alla däremellan förenades i en antirasistisk psykos och formligen spydde, pumpade och sprutade ut textmassor som talade om ”rasregister”, ”rasregistrering”, ”rasbiologer”, ”makarna Myrdal”, ”romregister”, ”juderegister”, ”professor Lundborg”, ”nazisterna”, ”rasistisk motion”, ”rasistiskt parti”, ”rasistisk idé” o s v o s v o s v.
tre-apor-500x320.jpg
 
Det finns två ämnen som (de svensktalande) de antirasistiska svenskarna verkligen går igång på, och det gäller som sagt allt och alla från SD och högerradikalerna till den radikala vänstern och vänsterliberalerna, och det är ordet och glosan ras (d v s rasbegreppet) och just (jämlikhetsdata)frågan om statistik om landets minoriteter och det är inte utan att en/jag börjar misstänka att hela det svenska antirasistiska engagemanget och projektet och i förlängningen hela den svenska antirasistiska självbilden och självidentiteten egentligen bara handlar om svenskhet i grund och botten och framför allt och inte minst om ett fanatiskt (och nationalistiskt) försvar för en svenskhet som har fastnat i och låst in sig i sin egen självgodhet, i sin egen självtillräcklighet och i sin egen självbelåtenhet och helt enkelt inte längre kan gå vidare och kvar blir just inget annat än en jättelik och kollektiv antirasistisk masspsykos som likt de tre aporna som håller för öronen och ögonen och vägrar ta in världen och verkligheten till slut bara kan tala med sig själva (d v s svenskarna kan till slut bara tala med andra svenskar för det är till slut inga andra än svenskarna som förstår den svenska antirasistiska vreden mot all form av statistik om minoriteter).

När den svenska synden förvandlas till den svenska skammen: Efter alla sexskandaler med kungen och Svenska Akademien står nu rikets andreman Riksdagens talman på tur

Det här landet verkar verkligen vimla av s k ”charmörer”, ”casanovor” och ”don juan:er” som ”raggar på allt som rör sig” och tack vare #metoo så framstår det nu med all önskvärd tydlighet som att de svenska männen verkligen försöker göra skäl för att anses vara ”the sexiest men in the world” och ”Guds gåva till kvinnan” för uppenbarligen är det både en välsignelse och en förbannelse (och kanske också en ”styggelse” för vissa) att både vara världens ”vackraste” och ”snyggaste” och världens mest ”frigjorda” och ”sekulära” folk (d v s den ”kombo:n” förpliktigar och har uppenbarligen sitt pris och det säger jag så klart inte för att jag vill förringa de kvinnliga offren):
Är det inte statschefen själv (d v s H.M. Konungen) som avslöjas som en s k ”kvinnokarl” ”av Guds nåde” så är det landets andreman i rang (d v s den som står efter kungen och innan statsministern i riket – OBS: vår nuvarande statsminister tror jag dock inte ägnar sig åt att ”hålla på med tjejer” såsom kungen och talmannen uppenbarligen har gjort) Riksdagens talman Urban Ahlin och den ryktbara s k ”svenska synden” håller uppenbarligen på att förvandlas till den svenska skammen ute i världen i detta nu och ”festernas fest” Nobelmiddagen som både kungen, talmannen och flera av de ”uthängda” i Svenska Akademien också ska bevista och som infaller på söndag lär väl inte bli särskilt munter och ”svennetrevlig” efter de senaste dagarnas #metoo-avslöjanden:
”Jag hade fått mitt drömjobb i utrikesutskottet och var jätteglad för det, men jag märkte ganska snabbt av intresset från Urban. Han pratade ofta om kvinnor och sitt sexliv och gjorde sexuella anspelningar. Jag minns att jag frågade en kollega om det. Svaret var att det var hans jargong och den fick man acceptera.
– Den röda tråden i hans beteende gentemot mig kan summeras med att han var väldigt fixerad av sex och ville prata med mig om sex hela tiden, på flygplan, mellan möten, på jobbet. Det kändes inte professionellt. Jag var provanställd, vilket han påminde om flera gånger. Under en tjänsteresa försökte han ta sig in på mitt hotellrum. Han skickade kodade sms med förkortningar av sexuella anspelningar om mig och vad han tyckte om hur jag såg ut, trots att jag bad honom att sluta flera gånger på olika sätt.”