Kategori: svenskhet

Att försöka skriva om ras och om den icke-vita litteraturen på svenska

Har ägnat jul- och nyårsledigheten åt att så mycket som möjligt arbeta med mitt bokmanus som nu preliminärt ser ut som följer men det är då inte särskilt enkelt att skriva om ras och svenskhet och om vita och icke-vita på det här sättet och just på svenska då ingen verkar ha gjort det tidigare på ett så här explicit och konsekvent och möjligen också ”hänsynslöst” och ”ohämmat” sätt:
 
Preliminär titel:
Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen
 
Preliminär innehållsförteckning:
 
Förord
 
Kapitel 1. Att rasialisera Sverige
1.1 Framväxten av det icke-vita Sverige
1.2 Den icke-vita svenska litteraturen
1.3 Forskning om ”invandrarförfattarna”
1.4 Svenska ras- och vithetsstudier
 
Kapitel 2. Svenska rasformationer i vardande
2.1 De svenska rasordens magiska kraft
2.2 Att utveckla en raslig litteracitet
2.3 Kan det icke-vita Sverige tala?
2.4 Raskänslor och den icke-vita subjektiviteten
 
Kapitel 3. Begäret efter integration
3.1 Drömmen om Sverige och om den vita kvinnan
3.2 ”Svenneguzzen” och ”svennehoran”
3.3 Den vita kvinnan som ett integrationsobjekt
 
Kapitel 4. De adopterade som de Andras Andra
4.1 Att vara en icke-vit rasförrädare
4.2 De adopterade som projektionsytor
4.3 (O)möjligheten att vara icke-vit svensk
 
Kapitel 5. Vit terror i det antirasistiska Sverige
5.1 Att minnas den svenska kolonialismen och rasbiologin
5.2 Våldsamma möten med den svenska extremhögern
5.3 Att bjuda motstånd mot det vita våldet
5.4 Den svenska vitheten som vit terror
 
Kapitel 6. Att studera den svenska vitheten
6.1 Stereotyper av vita svenskar
6.2 Den svenska vithetens infödda informanter
6.3 Att möta den vita blicken och avbryta det färgblinda talet
 
Kapitel 7. Går det att överskrida ras?
7.1 Queera rasöverskridanden i ett genomsegregerat Sverige
7.2 Vad väntar bortom ”svennarna” och ”blattarna”?
 
Efterord
 
Den icke-vita svenska litteraturen består sammantaget av cirka 550 tryckta bokpublikationer som är författade av personer med bakgrund utanför Europa och på Balkanhalvön och vilka har utkommit sedan 1969 och samtliga verk är originaltexter skrivna på svenska och utgivna i Sverige.
 
Genrer:
diktsamlingar: 177
självbiografier: 148
antologier: 111
romaner: 100
reportageböcker: 46
novellsamlingar: 21
handböcker: 19
essäer: 16
kokböcker: 13
pjässamlingar: 9
barnböcker: 7
fotoböcker: 2
seriealbum: 2
 
Kategorier (OBS: vissa författare ingår i flera kategorier):
adopterade: 94
afghaner: 5
afrosvenskar: 76
araber: 45
assyrier, syrianer, mandéer och maroniter: 26
blandade: 108
greker: 36
iranier: 113
f d jugoslaver, albaner, bulgarer och rumäner: 60
kurder: 42
latinamerikaner, karibier och nordamerikaner: 70
oceanier: 1
sydasiater: 34
turkar: 11
öst- och sydostasiater: 78
 
Utgivningsår:
1969-79: 21 titlar
1980: 3
1981: 1
1982: 4
1983: 1
1984: 3
1985: 3
1986: 0
1987: 3
1988: 6
1989: 4
1990: 5
1991: 5
1992: 2
1993: 7
1994: 8
1995: 9
1996: 11
1997: 11
1998: 16
1999: 14
2000: 17
2001: 18
2002: 16
2003: 25
2004: 26
2005: 22
2006: 22
2007: 14
2008: 15
2009: 16
2010: 20
2011: 36
2012: 30
2013: 21
2014: 41
2015: 35
2016: 48
2017: 53
2018: 52

Samtal om ras och svenskhet

Föreningen Antirasistiska akademins (ARA) ordförande Adrián Groglopo intervjuar mig i ARA:s intervjuserie som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har finansierat (se http://www.antirasistiskaakademin.se/intervjuserie).

Namnlöst.jpg

Adrián och jag samtalar bl a om den svenska extremhögern, om rasbegreppet och ras- och vithetsforskningen, om den både historiska och samtida relationen mellan ras och svenskhet och om relationen mellan den svenska antirasismen och den svenska vitheten.

Ny rapport om svenska män som köper sex i Thailand

Läs gärna Joakim Medins rapport ”Welcome to Sin City – svenska mäns sexturism” som är den första undersökningen som utgår ifrån de svenska männens erfarenheter och perspektiv (generellt brukar annars undersökningar som rör intimrelationer mellan västerländska män och asiatiska kvinnor utgå ifrån kvinnornas erfarenheter och perspektiv):
 
 
”De har ett flytt ett Sverige som är ”ockuperat av islam”.
 
Ensamma män med rasistiska åsikter – som betraktar kvinnor som ett stycke kött.
 
– Det är som att köpa ett kilo fläsk, säger 47-årige sexköparen Mats från Göteborg.”
 
 
”Högutbildade eller industriarbetare, från storstad eller landsbygd, från norr till söder i Sverige – gemensamt för alla var att de var ensamma män som tröttnat på det mångkulturella och jämlika Sverige.”
 
(…)
 
”Männen gav ofta uttryck för rasistiska åsikter med en negativ syn på mångkultur, invandrare och muslimer, säger Joakim Medin:
 
– Det som stack ut var den etniska chauvinismen och rasismen, att det var så vanligt.
 
– Vissa hade nyligen utvandrat från Sverige för att bo där permanent. De hänvisade till en alldeles för stor omfattning muslimer, en islamisk ockupation av Sverige som gjorde att de flydde från Sverige.”

Norska Aftenposten skriver om det vita, vänsterliberala och antirasistiska Sverige i samband med valet

Catrin Lundström och jag blir idag citerade i norska Aftenposten i en artikel av Asle Toje och i en rätt så typisk utländsk (och icke-svensk) artikel som kommenterar den pågående svenska valrörelsen och det kommande svenska valresultatet (och vilket vi båda är tacksamma för även om sammanhanget kanske inte är så upplyftande då både Catrin och jag alltför ofta råkar ut för att andra använder sig av vår forskning och våra hypoteser, teorier, modeller och begrepp utan att nämna våra namn och utan att referera till oss men utomlands och bland s k utlänningar och icke-svenskar så blir vi då ofta refererade till):
41027631_10155885855020847_4617761232487710720_n.jpg
 
”Asle Toje: Velferdsstatens innvandrede klienter (Aftenposten 2018-09-06)
 
Den siste bølgen av migranter fra 2015 kan fort bli sittende fast på bunnen av det svenske samfunnet. Politikerne snakker mye om problemene, men få kommer med nye løsninger.”
 
(…)
 
”Forskerne Tobias Hübinette og Catrin Lundström beskriver i en fagartikkel et motsetningsfullt nasjonalt selvbilde som ”verdens mest progressive og venstreliberale land”, men også en hvit, homogen nasjon. Dette ”danner en dobbeltbinding som gjør det neste umulig å omdanne svenskhet til noe som også inkluderer fargede”.
 
I stort sett alla utländska (och icke-svenska) artiklar konstaterar då just nu ungefär följande (och själv har jag blivit intervjuad av några utländska medier men jag har också tackat nej till bl a danska Politiken, tyska Der Spiegel och en del andra utländska medier som har hört av sig):
 
1, att Sverige är det västland som proportionellt sett har tagit emot flest utomeuropéer per capita under de senaste 30-35 åren (d v s inom en generation och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar)
 
2, att Sverige bara står USA efter idag sett till (super)mångfalden i befolkningssammansättningen (och tillsammans med Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Australien)
 
3, att svenskarna är västvärldens allra mest s k toleranta och antirasistiska s k folkslag (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar – d v s svenskarna är fortfarande för utomeuropéerna i attitydundersökningarna medan negativa och s k intoleranta attityder dominerar i i stort sett alla andra västländer utom just i Sverige)
 
4, att Sverige samtidigt är västvärldens mest genomsegregerade och genomsegmenterade land (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar – det råder t ex i det närmaste full sysselsättning bland majoritetsinvånarna och de nordiska invandrarna och deras efterkommande medan 25-30% av utomeuropéerna just nu är arbetslösa trots högkonjunkturen)
 
5, att det verkar vara svårare att räknas som svensk i Sverige än vad det är att räknas som amerikan i USA och som fransman i Frankrike o s v (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar)
 
6, att SD snart är Sveriges största eller näst största parti och våra grannländer slutar så klart aldrig med att (skadeglatt) påpeka att SD nu är världens största parti med ett direkt nazistiskt förflutet till skillnad från deras egna partier (och det gör nog finländarna, danskarna och norrmännen då de antagligen upplever att vi i Sverige har rasiststämplat dem och pekat våra svenska antirasist-fingrar åt dem alltför länge nu, d v s nu ger finländarna, danskarna och norrmännen helt enkelt tillbaka för s k ”gammal ost”)

Även Alternativ för Sverige verkar anse att adopterade är svenskar

Icke-vita adopterade (och även blandade) har ända sedan kolonialtiden och numera för extremhögern varit något av ”lackmustestet” (d v s är det materialiteten/kroppsligheten och utseendet/”skalet” som avgör eller är det uppfostran/miljön och beteenden/värderingar som väger tyngre) för att avgöra vem som räknas till den vita, kristna, västerländska, europeiska och nationella gemenskapen och vi:et eller ej och som det verkar så anser tydligen även Alternativ för Sverige att de utlandsadopterade är svenskar och tillhör svenskheten, den svenska nationen och sina svenska adoptivföräldrar.

36413070_10155740675305847_5885775821834027008_n.jpg

 

Än en gång om det missvisande begreppet ”etnisk svensk”

Den offentliga diskussionen om vad svenskhet är och består av och om vilka som är svenskar eller ej har väl aldrig (och tack vare SD och partiets begrepp ”öppen svenskhet” som tycks ha förvirrat åtskilliga) varit lika intensiv som just nu och även om vissa har föreslagit att årets val borde kallas ”förortsvalet” mot bakgrund av allt fokus på invandring, integration, flyktingar, minoriteter och ”andrageneration:are” (och alltifrån de som skjuter på varandra till de som inte klarar grundskolan) så känns det nog mer som ”svenskhetsvalet” och det är lite tråkigt att konstatera (för en som vid det här laget har ”tjatat” om ras i långt över ett decennium) att så många fortsätter att använda termen ”etniska svenskar” som en eufemism för ”vita svenskar” även om jag på sistone har noterat att allt fler faktiskt har börjat använda sig av neologismen ”majoritetssvenskar” som jag själv har försökt att etablera och (mass)sprida.
 
Även om Thomas Gür använder begreppet ”etniska svenskar” i dagens SvD för att beteckna majoritetskulturella svenskar så är begreppet ett specifikt svenskt uttryck som uppstod på 1990-talet i en färgblind antirasistisk samtidsvensk kontext som har bannlyst allt tal om ras och vithet och som är fullständigt missvisande för att inte säga ovetenskapligt (i Storbritannien betyder t ex en ”ethnic Brit” en minoritetsbritt) och som kanske mer än något annat uttryck på (nutids)svenska avslöjar att åtskillnaden mellan ras och etnicitet har kollapsat för alltför många av de som talar svenska som förstaspråk.

Ny studie (be)visar att svenskarna bebor vår arts och vår planets och världshistoriens allra första antirasistiska kroppar p g a de svensktalandes rent kroppsliga reaktioner på och aversioner mot glosan ras

SvD:s Lena Lind Palicki skriver idag om glosan ”ras” som slår alla andra nutidssvenska ord med hästlängder vad gäller att förorsaka, framkalla och provocera fram rent kroppsliga reaktioner hos fr a enspråkiga svensktalande som har (riks)svenska som förstaspråk (för finlandssvenskarna kan jag inte uttala mig om) och vilket forskarna Erika Jönsson och Jenny Nilsson nu har be/visat:
 
Inte ens kristna och religiösa majoritetssvenskar eller pryda och prudentliga majoritetssvenskar reagerar numera lika starkt på s k svärord och s k könsord (d v s s k runda ord) såsom majoritetssvenskar oavsett kön, klass, ålder, trosuppfattning, sexuell läggning o s v reagerar när de ser ordet ras i skriftlig form, när de hör ordet ras uttalas av någon annan och framför allt när de själva ”tvingas” säga ordet ras (i st f noaordet etnicitet) och i samma ögonblick i det närmaste synkroniserat och koreograferat likt ett väl inövat manus rynkar pannan och näsan, darrar på läpparna (och till skillnad från engelsmännen så darrar nog svenskarna på både över- och underläpparna när de uttalar ordet ras), rodnar alternativt bleknar (beroende på kindernas konstruktion), vänder ned alternativt vänder bort blicken, grimaserar (i vrede alternativt i sorg), blinkar nervöst, snabbt och mycket, svettas, suckar eller pustar (eller t o m flinar nervöst och hysteriskt) samt iscensätter och härmar citattecken med fingrarna och får s k dålig (kropps)hållning då den hypermilitanta och ultraortodoxa svenska antirasismen och dess färgblinda hat mot ordet ras i det närmaste har inplanterats i och inopererats i majoritetssvenskarnas kroppar, blod och DNA (d v s de svensktalande majoritetssvenskarnas organiska, biologiska, materiella och fysiska kroppar är i sig antirasistiska, d v s svenskarna bebor empiriskt och vetenskapligt bevisligen i skrivande stund och just nu vår arts och vår planets och världshistoriens allra första antirasistiska kroppar och har därmed lämnat alla andra arter och livsformer på jorden bakom sig inklusive alla andra s k folkslag och uppnått ett högre närmast eteriskt stadium där antirasism ej längre bara är idealet utan själva normen):
 
 
”Begreppet ”ras” används inte längre om människor. Men hur gör vi när vi ändå ombes diskutera något som inte anses existera? En ny studie visar att vi garderar oss, väger orden, tar om och fyller meningarna med tvekande ljud.
 
Hur gör vi när vi pratar om ämnen som är känsliga? Det har forskarna Erika Jönsson och Jenny Nilsson undersökt genom att intervjua människor från vit svensk medelklass om hur de ser på begreppet ”ras” – ett begrepp som sedan länge rensats ut i svenska offentliga dokument och som därmed är svårt att tala om.”
 
(…)
 
”En strategi är att undvika att beskriva en människas hudfärg och i stället säga någonting annat om personen, som varifrån någon kommer. En deltagare exemplifierar: ”Jag skulle säga att det är en jättehäftig kille från Uganda”. Exemplet visar också att man gärna lägger till ett positivt omdöme, för att framställa sig som en fördomsfri person.
 
En annan strategi är att använda vad forskarna kallar trygga kategorier, vilket innebär att man i stället för att prata om det obekväma pratar om något närliggande som är mer bekvämt. En person kopplar ras till katter och hundar och undviker på så sätt att använda ras i relation till människor. Man jämför alltså med en ofarlig kategorisering.
 
Deltagarna är även noggranna med att förklara, både för sig själva och för intervjuaren, att de inte menar någonting negativt. Genom att lägga till att mörkare i huden ”bara är beskrivande” eller att de ”inte menar något illa” förklarar de hur och varför de svarar som de gör. Det blir ett sätt att ta ansvar för varför de talar om ett tabubelagt begrepp.
Deltagarna tar också till sådant som vi sedan tidigare vet är vanligt i samtal om känsliga ämnen. De skapar distans genom att använda man i stället för jag och fyller ut meningarna med tvekljud och utfyllnadsord som liksom, typ och så här. De använder suckar och skratt och tar längre pauser än vad man brukar i samtal. Allt för att mildra det som sägs.”