Reflektioner kring den pågående islamistiska desinformationskampanjen som säger att Sverige kidnappar muslimska barn för att försvenska dem och som antagligen har kostat två svenskar livet

I lördags ägde en stor pro-palestinsk demonstration rum på Sergels torg i Stockholm som anordnades av nätverket Palestinska arbetsgruppen och i samband med det höll Sulaiman Abualfita från Family United ett anförande som bl a anklagade Ulf Kristersson för att ”kidnappa” muslimska barn i Sverige.

”Anklaga inte palestinier för att de har kidnappat tjugo israeliska barn medan tusentals barn har kidnappats av din myndighet som heter socialtjänsten”, sade talaren och därefter utropade samma talare ”Jag vill ifrågasätta dig! Varifrån hade du dina barn?” med hänvisning till att Kristersson har adopterat tre flickor från Kina samt till att alltför många av landets utlandsadopterade har tagits hit på oetiska och otillbörliga sätt.

Jag har varit engagerad i frågan om att barn med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund är överrepresenterade bland de barn som omhändertas i landet och igår uppmärksammade Sameh Egyptson även att jag 2018 var medförfattare till en skuggrapport om antimuslimsk rasism som överlämnades till FN:s rasdiskrimineringskommitté i Genève i samband med att Sverige just då granskades av nämnda kommitté och även där lyftes denna fråga.

Egyptsons inlägg på X (d v s f d Twitter) har i sin tur föranlett en del personer att kontakta mig och fråga var jag egentligen står i denna fråga och om jag faktiskt stödjer den islamistiska desinformationskampanjen som säger att Sverige ”kidnappar” muslimska barn.

De tre svenskar som blev skjutna i Bryssel den 16 oktober, varav två avled och en är fortsatt svårt skadad, föll antagligen offer för denna desinformationskampanj då gärningspersonen Abdesalem Lassoued verkar ha motiverats av denna kampanj (utöver den senaste tidens Koranbränningar).

Jag vill härmed passa på att säga att jag inte på något sätt stödjer den desinformationskampanj som sedan 2021 pågår från islamistiskt håll och som säger att Sverige ”kidnappar” muslimska barn en masse och placerar dem hos majoritetssvenskar – d v s att den svenska socialtjänsten massomhändertar muslimska barn och placerar dem hos icke-muslimer och majoritetssvenskar där de gradvis sägs förlora både sin religion, sitt språk och sin kultur för att till slut mer eller mindre försvenskas.

Samtidigt måste det vara möjligt att både kunna diskutera frågan om att just barn med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund är överrepresenterade bland de barn som omhändertas i landet liksom frågan om korrupta och kriminella utlandsadoptioner utan att anklagas för att stödja den pågående desinformationskampanjen.

Vidare är det också värt att påminna om att föreställningen om att vita, kristna européer och västerlänningar kidnappar utomeuropeiska, icke-kristna och icke-vita barn har en förankring i historien – d v s den pågående islamistiska desinformationskampanjen som inte minst också är en hot- och hatkampanj riktad mot Sverige och den svenska socialtjänsten och som med all sannolikhet nyligen kostade två svenskar livet i Bryssel står på en historisk grund.

Den sedan lång tid tillbaka kokande vreden bland vissa av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som grundar sig i föreställningen om att det svenska majoritetssamhället och majoritetssvenskarna ”kidnappar” deras barn och gör dem till sina (d v s kort och gott försvenskar dem) går nämligen tillbaka till högimperialismen och kolonialtiden när utomeuropeiska barn omhändertogs och döptes av de europeiska och västerländska missionärerna, varav en hel del var svenskar.

Mellan ca 1860-1940 grundade och drev europeiska och västerländska missionärer ett mycket stort antal s k missionsstationer som ofta också fungerade som regelrätta barnhem i fr a Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien där de infödda barnen inte bara bodde utan även döptes, gavs västerländska namn, kläddes i västerländska kläder och utfordrades med västerländsk mat o s v.

Bland de olika infödda folken i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien uppstod samtidigt ofta rykten om att européerna och västerlänningarna tog deras barn och gjorde dem till sina samt utnyttjade dem på olika sätt.

När olika upplopp och våldsamheter utbröt och ägde rum i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under denna tidsperiod handlade det relativt ofta om att sådana rykten om de infödda barnhemsbarnen hade florerat bland den infödda befolkningen, bland vilka många reagerade starkt mot att missionärerna hade givit de infödda barnen västerländska namn, hade lärt dem europeiska språk, hade klätt dem i västerländska kläder och hade givit dem västerländsk mat o s v.

År 1888 hade exempelvis en grupp europeiska missionärer ”paraderat” runt med sina döpta infödda barnhemsbarn på gatorna i det dåtida Seoul i dagens Sydkorea. De koreanska barnen hade även varit iförda den tidens europeiska och västerländska (d v s viktorianska kläder) barnkläder och ryktet spred sig därefter som en löpeld bland de infödda att européerna inte bara hade gjort barnen till sina utan även transporterade dem till Europa där européerna tog deras organ och t o m använde deras ögon för att tillverka kameralinser.

Detta föranledde att ett upplopp bröt ut och att vita människor som befann sig i Seoul hotades och attackerades och de europeiska och västerländska ambassaderna gick därför samman och fick den dåvarande kungen av Korea att sända ut trupper för att lugna ned situationen och skydda Seouls vita befolkning samt försäkra den infödda befolkningen om att missionärerna inte gjorde de infödda barnhemsbarnen illa.

År 1933 utbröt liknande oroligheter i Egypten p g a att en svensk kvinnlig missionär hade skällt ut en arabisk flicka på svenska på ett svenskt barnhem i Port Said som dessutom hade klätts upp i svenska 30-talsbarnkläder.

Ett infött ögonvittne som var anställd hos svenskarna uppfattade situationen som att den svenska kvinnan hade försökt tvångskonvertera det infödda barnet och det felaktiga ryktet ledde till att antivästerländska oroligheter utbröt och påverkade inte minst det då nyligen bildade Muslimska brödraskapet som därefter började driva sina egna barnhem efter modell från svenskarnas och västerlänningarnas dito så att de infödda barnen inte längre skulle kunna bli döpta och ”förvandlas” till europeiska och västerländska barn.

Vissa historiker menar t o m att denna händelse med den svenska kvinnliga missionären i Port Said spelade en avgörande roll för Muslimska brödraskapets genombrott och framtida utveckling i den dåtida brittiska kolonin.

Även det mycket blodiga och våldsamma kinesiska s k Boxarupproret 1899-1901 handlade slutligen om rykten om att västerlänningar hade kidnappat infödda barn.

Upproret inleddes t o m med att en engelsk missionär tillfångatogs av en grupp infödda och torterades och dödades p g a ryktet att kinesiska barn som hade omhändertagits och döpts av européerna och västerlänningarna också användes för att tillverka medicin. Vissa barnkroppsdelar sades helt enkelt användas för medicinskt bruk av de främmande vita ”djävlarna” och totalt kom åtminstone ett 50-tal svenska missionärer att dödas under upproret som sammantaget resulterade i 10 000-tals döda.

Oaktat att barn med utländsk och utomeuropeisk bakgrund är överrepresenterade bland de barn som omhändertas i landet (se t ex https://sverigesradio.se/artikel/tvangsomhandertaganden-nastan-dubbelt-sa-vanligt-bland-utlandsfodda) såsom på SiS-hemmen och oaktat att många utlandsadoptioner inte har gått rätt till så finns det m a o en historisk resonansbotten utanför Europa som säger att européer och västerlänningar tar utomeuropeiska barn och gör dem till sina och denna föreställning har en del utomeuropeiska invandrare antagligen fått med sig från sina hemländer vilket innebär att den pågående islamistiska desinformationskampanjen kan sägas ha djupa historiska rötter.