Kategori: fosterbarn

I skuggan av både pandemin och BLM-rörelsen har nu både Sverige med Ulf Kristersson i spetsen och USA med Donald Trump i spetsen drivit igenom nya lagar och regler för att få de respektive ländernas minoritetsbarn adopterade nationellt

I skuggan av både pandemin och BLM-rörelsen har nu både Sverige med (adoptivföräldern och f d ordföranden för Adoptionscentrum) Ulf Kristersson i spetsen och USA med Donald Trump i spetsen drivit igenom nya lagar och regler för att få de respektive ländernas minoritetsfosterbarn adopterade nationellt.
105977243_273768583692768_6867287104893860822_n.jpg
 
På ytan kan denna utveckling te sig som en s k win/win- eller perfect match-lösning – majoritetsinvånarna behöver idag barn att adoptera mer än någonsin tidigare och minoritetsinvånarna har av en mängd olika anledningar svårt att ta hand om sina egna barn – men situationen är då långt mer komplicerad än så:
 
I både Sverige och i USA, liksom i hela västvärlden, är fruktsamheten och födelsetalen numera katastrofalt låg/a bland den vita majoritetsbefolkningen samtidigt som fler vita majoritetsinvånare än någonsin idag har svårt att få barn på ”naturlig” väg av en mängd olika anledningar (många väntar för länge med att försöka få barn på ”naturlig” väg, många är icke-heteros, många byter partners om och om igen, många är singlar, många har olika sjukdomar och funktionsvariationer mm mm).
 
Fler barn är någonsin föds därför idag som har kommit till ”utanför kroppen” i dagens västvärld – i exempelvis Sverige beräknas idag nästan 10% per årskull ha tillkommit ”utanför sängen” via ett flertal olika reproduktionstekniker.
 
Samtidigt är födelsetalen generellt högre eller t o m rejält högre bland minoritetsinvånarna i Sverige och USA liksom i västvärlden i övrigt men p g a att höga procentandelar av minoritetsinvånarna är fattiga eller t o m mycket fattiga och då många minoritetsinvånares familjer/familjestrukturer är uppbrutna/sönderslagna av en mängd olika anledningar (höga skilsmässotal, en hög andel unga föräldrar och s k tonårsgraviditeter, många minoritetsmödrar är ensamstående och en del har barn med många olika män, många minoritetsmän är frånvarande s k ”casanovor” och har barn med många olika kvinnor mm mm) så är minoritetsbarnen idag kraftigt överrepresenterade som fosterbarn i hela västvärlden.
 
Samtidigt har den internationella adoptionsverksamheten gått ned dramatiskt efter alla korruptionsskandaler och p g a en växande inhemsk medelklass i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien vilket gör att det idag finns ett större behov än någonsin i Väst (såsom i Sverige och i USA) av att så fort som möjligt få fram s k ”adopterbara” barn till de ofrivilligt barnlösa vita majoritetsinvånarna.
 
Sverige och USA ser nu alltmer de inhemska minoritetsbarnen från ”förorterna” (för Sveriges del) respektive från ”gettona” (för USA:s del), som idag befinner sig i fosterhem eller på institutioner, som de nya s k ”adopterbara” barnen och därmed är de vita majoritetsinvånarnas gigantiska efterfrågan på barn att adoptera löst (d v s alla de vita majoritetsinvånare som inte kan få barn på ”naturlig” väg) men utan att de strukturer som har gjort denna utveckling möjlig vare sig har adresserats eller åtgärdats (d v s de astronomiska och just nu skenande klass/rasklyftorna mellan majoritets- och minoritetsinvånarna i Sverige och USA och i västvärlden i övrigt).

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”

I skuggan av pandemin har pro-adoptionslobbyn nu firat sin största triumf sedan adoptionsbidraget höjdes och åldersgränsen för att adoptera höjdes

I skuggan av pandemin har pro-adoptionslobbyn och den svenska adoptionsvärlden med Ulf Kristersson i spetsen nu firat sin största triumf sedan adoptionsbidraget höjdes och åldersgränsen för att adoptera höjdes:

Trots kritik från bl a Justitieombudsmannen (JO) och åtskilliga jurister och domstolar har nu M med Adoptionscentrums (AC) förre ordförande adoptivföräldern Ulf Kristersson i spetsen i rekordfart lyckats driva igenom en ”lex Lilla hjärtat” (efter skandalen med fosterbarnet ”Lilla hjärtats” tragiska bortgång i Östergötland, som nog i stort sett hela Sverige har läst och hört om och med all rätt chockats över) tack vare sina gamla allianskollegor i C, L och KD och tyvärr också tack vare både SD, som är ett parti som verkligen borde veta bättre då många som röstar på SD är f d fosterbarn, och V, som är ett parti som verkligen också borde veta bättre då många som röstar på V bor i miljonprogramsområdena.

Nu har ett stormsteg tagits för att uppfylla AC:s och Kristerssons vision om att låta de 10 000-tals fosterbarnen och institutionsbarnen i landet ersätta utlandsadoptionerna, och de allra flesta av fosterbarnen och institutionsbarnen har då numera utländsk och utomeuropeisk bakgrund och kommer från miljonprogramsområdena (OBS: så var som bekant dock inte fallet med flickan i Östergötland som kallades ”Lilla hjärtat”).

Varje år omhändertas runt 5000 barn i Sverige och över 30 000 barn vårdas utanför sina biologiska föräldrars hem i fosterhem, i jourhem och på institutioner. År 2014 hade exempelvis 83% av alla ungdomar som var placerade på LVU-hem någon form av utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund – 27% var invandrarbarn, 39% var s k ”andragenerationsbarn” och 17% var s k blandbarn – och idag sex år senare kan denna procentsiffra mycket väl ha ökat till 90%. Bara i till exempel Malmö kommun görs idag närmare 15 000 orosanmälningar per år och flertalet av dem gäller barnen i miljonprogramsområdena, som numera i mycket hög grad är s k ”andragenerationsbarn” med utomeuropeisk bakgrund, och i vissa stadsdelar i Stor-Stockholm såsom i Rinkeby och Tensta orosanmäls 2,1% av samtliga barn per år vilket innebär åtminstone 15-20% av samtliga barn i vissa årskullar/ålderskategorier.

Visst finns det säkerligen en massa biologiska föräldrar med utländsk och utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som aldrig borde ha blivit föräldrar överhuvudtaget och som inte är några fullgoda föräldrar (d v s inte alla 10 000-tals omhändertaganden som görs i Sverige är naturligtvis dåliga och i en del miljonprogramsområden har då mycket höga andelar av samtliga föräldrar orosanmälts) men det finns samtidigt också åtskilliga biologiska föräldrar som utan tvivel är fullgoda s k good enough-föräldrar och vars omhändertagna barn aldrig borde ha omhändertagits alls:

”Socialutskottet beslutade på torsdagen att gå vidare med Moderaternas utskottsinitiativ för att stärka tvångsvårdade barns rättigheter.

– Det är en viktig framgång. Jag är jätteglad, säger M-ledaren Ulf Kristersson.

Socialdepartementet kommer ändå att fortsätta arbetet att ta fram förslag på lagändringar.”

https://www.dn.se/nyheter/sverige/socialutskottet-gar-pa-moderaternas-linje-lex-lilla-hjartat-pa-plats-inom-nagra-manader

”Men under socialutskottets sammanträde på torsdagen ställde sig samtliga oppositionspartier bakom Moderaternas utskottsinitiativ som innehåller en rad lagändringar för att stärka barns rätt i tvångsvårdsärenden.

– Det är första gången på flera decennier vi förändrar en lag för att stärka barns rättigheter. Det kommer inte att lösa alla problem, men det är en bit på vägen, säger Ulf Kristersson.

Moderaternas utskottsinitiativ, som kallas lex Lilla hjärtat, baseras på förslag från den statliga tvångsvårdsutredningen 2015. Det handlar bland annat om en ny bestämmelse i LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) där barnets inställning och relation till familjehemmet samt hur lång tid barnet vistats i familjehemmet ska vägas in i bedömningen om vården ska upphöra.

Förslagen handlar också om att en obligatorisk prövning om vårdnadsöverflyttning (att familjehemmet tar över vårdnaden om barnet) ska ske efter två år.

Utskottsinitiativet innehåller även förslag på förändringar som behöver utredas på längre sikt.

– Nu går vi vidare direkt till riksdagen och stiftar lag. Det är ovanligt men det händer då och då. Allt bygger på att det redan fanns färdigutredd lagstiftning, säger Ulf Kristersson.

Han räknar med att ny lagstiftning ska vara på plats om några månader.”

Det är nu antagligen bara en tidsfråga innan även Sverige blir som övriga västvärlden och låter de inhemska, nationella adoptionerna dominera barnavården

Efter den riksuppmärksammade skandalen med den avlidna 3-åriga flickan i Norrköping känner Adoptionscentrums f d ordförande adoptivföräldern Ulf Kristersson inte oväntat att han har rejält med medvind i frågan om Sveriges 1000-tals fosterbarn och institutionsplacerade barn i stället ska adopteras (naturligtvis inhemskt och inom landet) och antagligen är det bara en tidsfråga innan så sker för även på barnavårdsområdet sticker Sverige då ut i ett västvärldsperspektiv:
UL.jpg
 
Sverige är numera ett av de allra sista länderna i västvärlden där de internationella, utomeuropeiska adoptionerna fortfarande är fler än de inhemska, nationella adoptionerna och åtminstone under de senaste 20 åren har just Ulf Kristersson påpekat detta och krävt att de inhemska, nationella adoptionerna måste öka kraftigt i antal.
 
Idag är nämligen fler fr a unga vuxna majoritetssvenskar ofrivilligt barnlösa än någonsin tidigare i svensk historia p g a att de är singlar, icke-heteros, har en funktionsnedsättning eller är i 40-årsåldern samtidigt som uppemot 15-20 000 barn per år är föremål för barnavårdsinterventioner av alla de slag – fosterhemsplaceringar, institutionsplaceringar, stödfamiljer och dygnsvårdsplaceringar o s v.
 
De allra flesta av de barn som numera är föremål för barnavården har idag utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund: I alltför många miljonprogramsområden blir då uppemot 20% av vårdnadshavarna till samtliga barn som bor i miljonprogramsområdet ifråga årligen orosanmälda.
 
Detta innebär kort och gott att det finns ett rejält utbud av barn med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som potentiellt skulle kunna adopteras liksom en rejäl efterfrågan på barn att adoptera bland fr a unga vuxna majoritetssvenskar som idag är ofrivilligt barnlösa.
 
”Trots socialnämndens varningar fick den familjehemsplacerade flickan flytta hem till sin biologiska mamma, efter en dom i kammarrätten. I slutet av januari hittades 3-åringen död.
 
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill nu se en ny social reform.
 
– Barnens rätt till trygghet och permanent uppväxt måste väga tyngre än föräldrarnas vilja att få tillbaka sina barn, säger han.”
 
 
”Moderatledaren tycker att det i huvudsak är socialtjänstlagen och LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) som bör ses över.
 
– Jag vet att det här är svåra saker, det finns ingen som tar barn från föräldrar lättvindigt. Men har man väl tvingats göra det då kan man inte alltid ha fokus på att föräldrarna ska ha tillbaka sina barn. Fokus bör vara på vad som är bäst för barnet. Man äventyrar barns säkerhet och trygghet på det här sättet. Det är välkänt problem som alla som jobbar med de här frågorna känner till. Men det skulle kunna gå att förändra genom att barnens rätt till trygghet och permanent uppväxt väger tyngre än föräldrarnas vilja att få tillbaka sina barn, säger han.
 
I ett Facebookinlägg resonerar Ulf Kristersson för att fler barn borde få adopteras av sina fosterfamiljer. I dag ska socialnämnden överväga om omhändertagandet av barnet fortfarande behövs minst en gång var sjätte månad.
 
”För mig är det uppenbart att Sverige behöver tänka om. Mer stabilitet, mer permanens och mindre flyttande mellan olika familjer. Större respekt för fosterfamiljernas svåra jobb. Fler barn borde också få permanenta nya hem och riktiga familjer, genom nationella adoptioner.””

Löfven berättar om sin biologiska mor

Victor Johansson intervjuar idag statsminister Stefan Löfven i SvD som ärligt (och kanske även rätt så naket och utelämnande) berättar om sina biologiska föräldrar och fr a om sin biologiska mor (och hans biologiska far såg honom f ö aldrig ens, framkommer det i intervjun) och om varför han blev bortlämnad och hamnade på barnhem innan han placerades hos en (socialistisk arbetar)familj i (det röda) Ådalen och resten är ju onekligen historia som det heter.
 
60340641_810972965933949_315540505523912704_n.jpg
Och allt (SD-)tal om att Löfven är ett ”nazibarn” som dessutom styr ett f d pro-nazistiskt ”rasistparti” är då rena dumheter även om Jimmie Åkesson upprepade denna sistnämnda historierevisionistiska myt under den gångna veckans EU-valsdebatt i riksdagen (”ni kröp för nazisterna…” o s v sade då Åkesson bl a till Löfven).
 
Och slutligen, det är väl visserligen mitt fel att alltför många (SD:are) kolporterar den förstnämnda nidbilden av Löfven som ett ”nazibarn” eller snarare boken ”Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som kom ut 2002 och som listade uppemot 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i, finansiärer av eller sympatisörer till den historiska svenska extremhögern och vari Löfvens båda biologiska föräldrar då finns med, men vad hans biologiska föräldrar och biologiska far- och morföräldrar och familjer en gång tyckte och tänkte har då ingenting att göra med Löfven som idag utan konkurrens är Europas och kanske även västvärldens allra mest antifascistiska regeringschef.

En reflektion kring det symboliska i att Kristersson nu uttalar sig om de föräldralösa svenska IS-barnen

Det är något (tungt) symboliskt i detta färska uttalande och då menar jag inte att det handlar om att Ulf Kristersson är Moderaternas ledare utan att han är adoptivförälder och därtill västvärldens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrums f d ”starke man” som under många år kampanjade för att öka de inhemska adoptionerna och vilket i praktiken innebär fosterbarn och insitutionsplacerade barn och vilket de facto innebär ”andragenerationsbarn” från miljonprogramsområdena vilka numera är de som i huvudsak omhändertas och placeras i familjehem eller på institution:
 
”– När det rör sig om föräldralösa barn som är dokumenterat svenska medborgare så har Sverige ett ansvar att hämta hem barnen. ”
 
 
”– Jag tycker att statens speciella ansvar ska riktas mot föräldralösa barn, svenska medborgare som är föräldralösa.”

Danmark gör upp med tvångsomhändertagandet av de grönländska barnen

Danmark ska nu äntligen göra upp med det koloniala ”civilisationsprojekt” som drabbade 22 grönländska barn på 1950-talet när Danmark försökte skapa en s k infödd elit som tillsammans med danskarna skulle leda arbetet med att ”modernisera” Grönland under efterkrigstiden och efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska koloni (Grönland är då något av det Danska imperiets ”juvelen i kronan”) efter att ”moderlandet” hade varit ockuperat av tyskarna under krigsåren.
 
Att ta barn från infödda och koloniserade folk och transportera dem till imperiemetropolen (d v s till kolonialmaktens ”moderland” och huvudstad) och där placera dem i vita, kristna och västerländska fosterhem och adoptivhem har en lång tradition i kolonialismens historia och de första ”sociala experimenten” av detta slag genomfördes redan på 1500- och 1600-talen (och i Sverige skedde då detta med samiska barn).
 
”Master-planen” bakom denna typ av regelrätta kidnappningar (de infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn till kolonialherrarna eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) var då att de infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”civiliseras” (och ”avvildas”) och till slut bli som dem och sedan skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att både missionera bland, ”civilisera” och ”modernisera” sitt ursprungsland.
 
”Danmark och Grönland har beslutat om en historisk utredning kring de 22 grönländska barn som 1951 fördes till Danmark för ett socialt experiment.”
 
 
”– Min mor sa nej två gånger, tredje gången bestämde de bara, säger Helene Thiesen.
 
Hon var 1951 sju år och ett av de 22 grönländska barn som valdes ut för ett socialt experiment. Barnen fördes till Danmark där de skulle bilda förtrupp för det nya tvåspråkiga skolsystemet på Grönland. De skulle lära sig det danska språket och ta till sig dansk kultur för att sedan influera andra grönländska barn.
 
När Helene Thiesen efter 18 månader i Danmark fick träffa sin mor på Grönland kunde de inte längre tala med varandra.
 
– Jag sprang för att krama min mamma och började berätta om allt som hänt i Danmark. Men jag såg att hon inte förstod mig, jag hade tappat grönländskan, säger hon.
 
Helene Thiesen tog ifrån sin mor igen och sattes på barnhem på Grönland där man fortsatt bara fick tala danska. De 22 barnen återförenades inte med sina familjer utan växte upp på barnhem eller i fosterhem där de tappade språk, kultur och familj. Både Helene Thiesen och många av de andra barnen har haft men för livet.
 
– Jag har varit väldigt olycklig hela livet. Vi barn har gråtit mycket tillsammans, säger hon.
 
Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen och Grönlands regeringschef, Kim Kielsen skrev i förra veckan under ett avtal om att det ska göras en historisk utredning om experimentet. Men i ett pressmeddelande förtydligar den danske statsministern att utredningen inte handlar om att placera skuld eller att be om ursäkt.
 
Organisationen Rädda Barnen, som var med och gjorde urvalet 1951, har bett om ursäkt, men det har inte den danska staten gjort.
 
– Jag hoppas att den här utredningen gör dem klokare och att staten ber oss om ursäkt, säger Helene Thiesen.”

Vilka är landets fosterbarn?

Det blir alltmer uppenbart att de 32 000 barn som varje år vårdas/förvaras/placeras utanför föräldrahemmet p g a myndigheters (och det som tidigare under den socialistiska välfärdsstatens guldålder kallades den sociala barnavårdens) omhändertaganden, interventioner och beslut med största sannolikhet fr a har utländsk och utomvästerländsk bakgrund till övervägande delen även om det tyvärr saknas offentlig statistik om vilka dessa barn är. Sannolikt handlar det inte minst om s k ”andragenerationsbarn” som flyttas från miljonprogramsområdena till majoritetssvenska familjer i villa- och radhusområdena och varav några ibland även adopteras av desamma.

15350666_10154179705265847_4034999595339474132_n