Kategori: barnavård

Det är nu antagligen bara en tidsfråga innan även Sverige blir som övriga västvärlden och låter de inhemska, nationella adoptionerna dominera barnavården

Efter den riksuppmärksammade skandalen med den avlidna 3-åriga flickan i Norrköping känner Adoptionscentrums f d ordförande adoptivföräldern Ulf Kristersson inte oväntat att han har rejält med medvind i frågan om Sveriges 1000-tals fosterbarn och institutionsplacerade barn i stället ska adopteras (naturligtvis inhemskt och inom landet) och antagligen är det bara en tidsfråga innan så sker för även på barnavårdsområdet sticker Sverige då ut i ett västvärldsperspektiv:
UL.jpg
 
Sverige är numera ett av de allra sista länderna i västvärlden där de internationella, utomeuropeiska adoptionerna fortfarande är fler än de inhemska, nationella adoptionerna och åtminstone under de senaste 20 åren har just Ulf Kristersson påpekat detta och krävt att de inhemska, nationella adoptionerna måste öka kraftigt i antal.
 
Idag är nämligen fler fr a unga vuxna majoritetssvenskar ofrivilligt barnlösa än någonsin tidigare i svensk historia p g a att de är singlar, icke-heteros, har en funktionsnedsättning eller är i 40-årsåldern samtidigt som uppemot 15-20 000 barn per år är föremål för barnavårdsinterventioner av alla de slag – fosterhemsplaceringar, institutionsplaceringar, stödfamiljer och dygnsvårdsplaceringar o s v.
 
De allra flesta av de barn som numera är föremål för barnavården har idag utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund: I alltför många miljonprogramsområden blir då uppemot 20% av vårdnadshavarna till samtliga barn som bor i miljonprogramsområdet ifråga årligen orosanmälda.
 
Detta innebär kort och gott att det finns ett rejält utbud av barn med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som potentiellt skulle kunna adopteras liksom en rejäl efterfrågan på barn att adoptera bland fr a unga vuxna majoritetssvenskar som idag är ofrivilligt barnlösa.
 
”Trots socialnämndens varningar fick den familjehemsplacerade flickan flytta hem till sin biologiska mamma, efter en dom i kammarrätten. I slutet av januari hittades 3-åringen död.
 
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill nu se en ny social reform.
 
– Barnens rätt till trygghet och permanent uppväxt måste väga tyngre än föräldrarnas vilja att få tillbaka sina barn, säger han.”
 
 
”Moderatledaren tycker att det i huvudsak är socialtjänstlagen och LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) som bör ses över.
 
– Jag vet att det här är svåra saker, det finns ingen som tar barn från föräldrar lättvindigt. Men har man väl tvingats göra det då kan man inte alltid ha fokus på att föräldrarna ska ha tillbaka sina barn. Fokus bör vara på vad som är bäst för barnet. Man äventyrar barns säkerhet och trygghet på det här sättet. Det är välkänt problem som alla som jobbar med de här frågorna känner till. Men det skulle kunna gå att förändra genom att barnens rätt till trygghet och permanent uppväxt väger tyngre än föräldrarnas vilja att få tillbaka sina barn, säger han.
 
I ett Facebookinlägg resonerar Ulf Kristersson för att fler barn borde få adopteras av sina fosterfamiljer. I dag ska socialnämnden överväga om omhändertagandet av barnet fortfarande behövs minst en gång var sjätte månad.
 
”För mig är det uppenbart att Sverige behöver tänka om. Mer stabilitet, mer permanens och mindre flyttande mellan olika familjer. Större respekt för fosterfamiljernas svåra jobb. Fler barn borde också få permanenta nya hem och riktiga familjer, genom nationella adoptioner.””

FN har nu erkänt att barnhemsbarnen oftast inte är föräldralösa och att barnhemmet som institution bör fasas ut

För första gången någonsin har representanter för FN:s alla medlemsstater erkänt att de allra flesta barnhemsbarn på jorden inte är föräldralösa samt att barnhemmen på sikt bör fasas ut och fr a att ”family preservation” nu ska bli den ledande principen i stället för ”family separation”:
Namnlöst.jpg
 
”Today, for the first time ever, all 193 member states of the United Nations have formally recognised that orphanages don’t protect children, they harm them, and have called for the progressive elimination of institutional care globally.”
 
Det moderna barnhemmet (d v s en specifik och fast plats där barn samlas ihop och låses in och förvaras på obestämd tid) uppstod i Europa och i Väst som en s k sluten eller total institution (d v s i Michel Foucaults mening och samtidigt som fängelset, mentalanstalten o s v) och i och med kolonialismen och kristendomen och konflikter av olika slag så spreds barnhemmen sedan till världens alla hörn.
 
I exempelvis Sydkorea beräknas 70% av alla barnhem i landet ha grundats av amerikanska och västerländska soldater och missionärer och bistånds- och hjälparbetare under och efter Koreakriget och de resterande 30 procenten grundades av europeiska och västerländska missionärer, diplomater och filantroper innan och under den japanska kolonialtiden.
 
Idag bor och lever 8 miljoner barn på barnhem i fr a Centralamerika, Karibien, Sydamerika, Oceanien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Central- och Östeuropa och utan barnhemmen hade den globala adoptionsindustrin aldrig kunnat uppstå eller existera då barnhemmet nästan alltid finns med i varje enskilt adoptivbarns historia: De allra flesta barn som placeras på barnhem har då aldrig varit föräldralösa även om en del är det i västerländsk ”antropologisk” mening (d v s västerlänningar erkänner generellt enbart kärnfamiljen som vårdnadshavare men inte ”the extended kin network”, släkten, storfamiljen, byn, stammen eller klanen) och så fort ett barn placeras på barnhem så tillhör barnet generellt barnhemmets ägare, föreståndare och sponsorer och bidragsgivare i Väst, vilket gör att barnen där ofta behandlas och betraktas som adopterbara trots att de då sällan är föräldralösa.
 
Otaliga är de historier då oftast fattiga och utsatta mödrar (eller fäder) temporärt och i desperation placerar sina barn på ett barnhem i Centralamerika, Karibien, Sydamerika, Oceanien, Afrika, Mellanöstern, Asien eller Central- och Östeuropa som har grundats av en västerlänning, som sponsras och finansieras av västerlänningar och som ibland också ägs och drivs av västerlänningar, i tron att deras barn är i tryggt förvar där och när de sedan ska hämta tillbaka sitt barn har barnet skickats till t e x Sverige, Danmark, USA, Kanada, Belgien, Frankrike, Österrike, Schweiz, Australien, Italien eller Spanien för adoption.
 
Samtidigt har det i Väst sedan länge funnits en slags sentimental ”eländesromantisering” kring barnhemmen i den utomvästerländska världen där ”Tredje världens anonyma och gigantiska människomassor dumpar sina barn på löpande band” och kanske särskilt bland ungdomar och unga vuxna, kvinnor och feminister, kristna och progressiva antirasister och s k ”vänsterliberaler” i bred mening, vilket har gjort att en hel ”eländesromantisering”-industri har uppstått i Väst kring just barnhemmen i den utomvästerländska världen som inte minst har resulterat i att 100 000-tals barn från Centralamerika, Karibien, Sydamerika, Oceanien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Central- och Östeuropa har adopterats till Väst på både falska, oriktiga, illegala och korrupta grunder:
 
 
”On 18 December 2019, the UN General Assembly in New York adopted a Resolution on the Rights of The Child that signifies a major milestone in ending the institutional care of children globally. By adopting the Resolution, all of the 193 member states of the United Nations have agreed, for the first time in history, that orphanages harm children and, recognising that the vast majority of children in orphanages have living family, all children should be reunited with or supported to remain with their families. Where that’s not possible, the Resolution says that governments should commit to provide high-quality, family and community-based alternative care for children.
 
The Resolution, which comes on the tenth anniversary of the Guidelines for the Alternative Care of Children and the 30th anniversary of the UN Convention on the Rights of the Child, contains a number of groundbreaking commitments:
 
Over 80% of children in orphanages are not orphans, but have a living parent, and the UN General Assembly has recognised the critical need to invest to keep families together. The Resolution urges member states to adopt and enforce policies, services and programmes and direct budget towards supporting families and tackle the issues that cause them to be vulnerable in the first place.
 
For those children who cannot live with their own family, or have no biological family, the Resolution urges states to make available a range of high quality, accessible and disability-inclusive alternative care options, in line with the UN’s own Convention on the Rights of the Child, the Convention on the Rights of Persons with Disabilities and taking into account the UN Guidelines for the Alternative Care of Children.”

Löfven berättar om sin biologiska mor

Victor Johansson intervjuar idag statsminister Stefan Löfven i SvD som ärligt (och kanske även rätt så naket och utelämnande) berättar om sina biologiska föräldrar och fr a om sin biologiska mor (och hans biologiska far såg honom f ö aldrig ens, framkommer det i intervjun) och om varför han blev bortlämnad och hamnade på barnhem innan han placerades hos en (socialistisk arbetar)familj i (det röda) Ådalen och resten är ju onekligen historia som det heter.
 
60340641_810972965933949_315540505523912704_n.jpg
Och allt (SD-)tal om att Löfven är ett ”nazibarn” som dessutom styr ett f d pro-nazistiskt ”rasistparti” är då rena dumheter även om Jimmie Åkesson upprepade denna sistnämnda historierevisionistiska myt under den gångna veckans EU-valsdebatt i riksdagen (”ni kröp för nazisterna…” o s v sade då Åkesson bl a till Löfven).
 
Och slutligen, det är väl visserligen mitt fel att alltför många (SD:are) kolporterar den förstnämnda nidbilden av Löfven som ett ”nazibarn” eller snarare boken ”Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som kom ut 2002 och som listade uppemot 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i, finansiärer av eller sympatisörer till den historiska svenska extremhögern och vari Löfvens båda biologiska föräldrar då finns med, men vad hans biologiska föräldrar och biologiska far- och morföräldrar och familjer en gång tyckte och tänkte har då ingenting att göra med Löfven som idag utan konkurrens är Europas och kanske även västvärldens allra mest antifascistiska regeringschef.

Kring 65% av alla barn och unga som är föremål för vård utanför hemmet har utländsk bakgrund

Idag har jag fått de senaste siffrorna som finns att tillgå från Socialstyrelsen rörande antalet barn och unga som var föremål för någon form av vård utanför hemmet år 2014 liksom andelen av dem som hade någon form av utländsk bakgrund:
 
Totalt förekom närmare 30 000 barn och unga i ”systemet” under 2014 vare sig de omhändertogs under året eller redan var föremål för vård utanför hemmet innan dess och av dessa hade kring 65% eller kring två tredjedelar någon form av utländsk bakgrund inräknat de utrikes födda samt de som var födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar. Denna procentsiffra ska då ställas mot att kring 30% av alla barn och unga hade någon form av utländsk bakgrund 2014, d v s det handlar om en mer än fördubblad överrepresentation.
 
Idag går det nog tyvärr och med visst fog att anta att procentandelen kan ha stigit till över 70%.

83% av alla ungdomar som var placerade på LVU-hemmen hade någon form av utländsk bakgrund 2014

Det har länge (bland minoritetssvenskar) ”ryktats” om att närmast osannolika mängder minoritetsbarn och minoritetsungdomar (och fr a barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund) ”florerar” inom och närmast ”översvämmar” och ”totaldominerar” familjehemsvården och den s k sociala barnavården, d v s de omhändertas och vårdas i oproportionerligt hög grad utanför hemmet och vare sig det handlar om dygnsvård eller korttidshem, kontakt- eller avlösarfamilj, familje- eller fosterhem, HVB-hem, LVU- eller ungdomshem och andra typer av institutioner och nu har jag själv bestämt mig för att ta reda på om så verkligen är fallet eller ej.
 
Här nedan hittas de färskaste och mest uppdaterade siffrorna som finns att tillgå för de ungdomar som är placerade på Statens institutionsstyrelses (SiS) ungdomshem och som gissningsvis ger en fingervisning om hur det ser ut även vad gäller de barn och ungdomar som är fosterbarn eller som bor på andra typer av institutioner. Gissningsvis har andelen ungdomar med någon form av utländsk bakgrund ökat än mer under de senaste åren – det kan nog mycket väl handla om uppemot 90% idag och bland pojkar (bland vilka överrepresentationen av minoritetsbarn och minoritetsungdomar är som allra mest extrem) kan det möjligen handla om närmare 95%. Vad gäller andelen barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund så är den procentsiffran svårare att uttala sig om då statistik saknas (gissningsvis för att inte stigmatisera miljonprogramsområdenas invånare än mer) men siffrorna rörande de blandade indikerar att det kan röra sig om över 60% av alla barn och ungdomar som är föremål för familjehemsvården och den s k sociala barnavården, d v s kanske har 60% av alla barn och ungdomar som just nu omhändertas och vårdas utanför hemmet någon form av utomeuropeisk bakgrund och gissningsvis har de nästan alla växt upp i miljonprogramsområdena.
 
ungdomar placerade på SiS ungdomshem 2014 (enligt LVU):
 
utrikes födda: 27%
”andragenerationen”: 39%
blandade: 17%
= 83% med någon form av utländsk bakgrund (d v s 17% majoritetssvenskar)
 
annat förstaspråk än svenska: 34%
utlandsadopterade: 4%
 
blandade vars mor är utrikes född
född i Asien: 37%
född i Afrika: 28%
född i Europa: 27%
 
blandade vars far är utrikes född
född i Asien: 37%
född i Europa: 33%
född i Afrika: 25%
 
Ovanstående siffror indikerar m a o en extrem överrepresentation av minoritetsungdomar och omvänt en extrem underrepresentation av majoritetsungdomar förutom de utlandsadopterade som ju trots allt nästan enbart har majoritetssvenska adoptivföräldrar (samtidigt som procentandelen omhändertagna utlandsadopterade är alltför hög proportionellt sett och så har varit fallet ända sedan 1990-talet – d v s de utlandsadopterade har verkligen formligen ”översvämmat” familjehemsvården och den s k sociala barnavården under vid det här laget åtskilliga år på raken).
 
Ovanstående siffror stämmer tyvärr även väl överens med de mest extrema typerna av utfall såsom barnfattigdom, bidragsberoende o s v: Till exempel är ej mer än kring 2-3% av alla majoritetssvenskar just nu fattiga eller t o m mycket fattiga medan uppemot 35-40% av alla invånare med utländsk bakgrund och kanske uppemot 55-60% av alla invånare med utomeuropeisk bakgrund just nu verkar vara fattiga eller t o m mycket fattiga.