Om den kolonialnostalgiska kostymfilms-tv-serien ”The Singapore Grip”

Av någon anledning brukar SVT bjuda på en kolonialnostalgisk kostymfilm(s-tv-serie) under somrarna och detta gäller uppenbarligen även sommaren 2021 så för den som behöver lite kolonialnostalgisk kostymfilmseskapism inför de kommande veckornas politiska turbulens så finns den brittiska tv-serien ”The Singapore Grip” nu till hands.


Denna drama-tv-serie består av en filmatisering av J.G. Farrells roman med samma titel och såsom påfallande ofta är fallet med just brittiska kolonialnostalgiska kostymfilmer så skildrar den en förbjuden heterosexuell s k intimrelation över de s k rasgränserna.


Denna relation som denna gång rör en engelsman och en kinesisk kvinna äger rum inför och samtidigt som Brittiska imperiet förorsakades sitt allra största och inte minst mest förnedrande nederlag i Stillahavsasien.


Detta skedde när Japanska imperiet i samband med sitt närmast osannolika ”Blitzkrieg” besegrade ett västerländskt kolonialimperium efter ett annat på bara några ynka månader vintern 1941-42 p g a att västerlänningarna var så uppfyllda av dåtidens rastänkande att de fullständigt underskattade japanernas stridsvärde vilket fick till följd att både fransmän, holländare, amerikaner och britter besegrades i grunden.


Japanerna hade mot alla odds lyckats ta sig fram till Singapore cyklandes på oländiga djungelvägar och medan Brittiska imperiets jättearmé som räknade närmare 90 000 man hade planerat för en japansk attack via havet så föll japanerna i stället britterna i ryggen och bl a tack vare att general Nishimura lyckades leda över 10 000 disciplinerade japanska infanterister över risfälten som på den tiden omgav Singapore vilka marscherade i snörräta kolonner och intog staden via landvägen.


I de allierades upptrissade propaganda hette det profetiskt att faller Singapore – Brittiska imperiets viktigaste koloni i Stillahavsasien – så är ”de vitas tid förbi i Fjärran Östern” vilket också kom att stämma under efterkrigstiden när avkoloniseringen satte igång även om britterna bet sig fast i just Singapore ända fram tills 70-talet.


Redan i december 1941 hade de brittiska besittningarna längs Kinas kust falllit som käglor och inte minst kronkolonin Hongkong efter en sista heroisk slutstrid från Brittiska imperiets sida som bl a innefattade den s k ”playboy-brigaden” (bestående av just unga, brittiska och andra västerländska s k playboys som mest ”hängde” i Asien för ”brudarna”, alkoholen, drogerna och den ”exotiska” spänningens skull och varav en del även utgjordes av portugiser som hade kommit över från närbelägna Macau för att ”fajtas” sida vid sida med ”lads:en” i Hongkong) och Churchill beordrade därför imperiets kolonialarmé i Singapore att inte kapitulera och att t o m kämpa till siste man men den håglöse general Percival såg sig tvungen att kapitulera redan den 15 februari 1942 efter bara någon veckas belägring.


Det berättas att Churchill blev så tagen av Singapores fall att han inte orkade resa sig från duschkabinen utan sin butlers hjälp – han ska ha suttit naken och likgiltig på golvet med duschvattnet rinnandes över sin vid det laget tämligen omfångsrika lekamen när han erhöll beskedet om stadens fall tills butlern mödosamt lyfte upp honom och gav honom en handduk att skyla sig med.


Det berättas också att Singapores överklass ”partajade” och söp ned sig fullständigt det sista dygnet innan Singapores fall:


På det magnifika kolonialhotellet Raffles spelade en levande orkester jazz medan de brittiska plantageägarna och adelsmännen beställde in drink efter drink och dansade frenetiskt in i det sista och någon ska även ha klottrat ett sturskt antijapanskt budskap på golvet framför den stora bardisken. När de första japanska soldaterna väl marscherade in i den historiska innerstaden sägs några av dem t o m ha påträffat ett antal kolonialelitbritter på Raffles som ännu inte hade däckat av alkoholen dansandes en sista stolt vals innan de gav upp och till slut lät sig tas till fånga.