Kategori: Storbritannien

Nu kräver förstamödrarna i Storbritannien upprättelse och en ursäkt för att de p g a ett patriarkalt hederstänkande tvingades lämna bort sina barn för adoption inom landet innan den s k 68-revolutionen

Innan den s k 68-revolutionen och mellan cirka 1918-70 tvingades uppemot 50 000 unga, ogifta (majoritets)svenska kvinnor att överge och lämna bort sina barn p g a press från sina föräldrar och från omgivningen i övrigt under en tid när det inte fanns någon fri abort, när samhället inte gav något (ekonomiskt) stöd till ensamstående, ogifta mödrar som saknade en partner och när desamma stigmatiserades hårt p g a ett patriarkalt hederstänkande. Barnen föddes ofta på särskilda ”hemliga” mödrahem runtom i landet, dit kvinnorna hade flyttat och tagit in ”i lönndom” när graviditeten började synas alltför mycket. Ofta fick kvinnorna inte ens se sina barn efter födseln och barnen blev sedan placerade på barnhem och bortadopterade inom landet. Även om flertalet av dessa (majoritets)svenska förstamödrar har hunnit gå bort så lever fortfarande 10 000-tals av dem (liksom naturligtvis även förstafäderna) och i flera västländer har denna demografiska grupp låtit höra talas om sig på sistone och krävt upprättelse och inte minst en ursäkt. Tidigare har det handlat om förstamödrar i bl a USA, Kanada, Australien och Nederländerna och nu sker detta även i Storbritannien.


Varför de svenska förstamödrarna inte har låtit höra talas om sig på samma sätt och ställt liknande krav i Sverige är dock för mig en gåta mot bakgrund av att den s k 68-revolutionen kanske var mer genomgripande just i Sverige än i något annat västland i världen vad gäller en ny och frigjord syn på sexualitet, reproduktion, barn, föräldraskap, familjebildning o s v. Ytterst få svenska förstamödrar har t ex någonsin valt att träda fram i offentligheten och berätta om att de just är förstamödrar och inte någon förstafäder har gjort det vad jag känner till.

”Hundreds of women forced into giving up their babies for adoption in the 1950s, 60s and 70s have called on the prime minister to issue a government apology. Up to 250,000 women in Britain were coerced into handing over their babies because they were unmarried. Many of the women never had more children and say the loss caused them to lead a lifetime of grief. They want the UK to follow Australia, which in 2013 was the first country to apologise for forced adoptions.”

https://www.bbc.com/news/uk-57231621?fbclid=IwAR1ot56wfgVNYpz24LpXqjS2up4T5pM-Ksk7Gep6UkqhsDCKo_RtDfPr9ws

“Veronica Smith became pregnant in 1965 while working as a nurse at a Butlin’s Holiday Camp in Bognor Regis in West Sussex. The chilling reality of her situation hit home when she broke the news to her mother.

”My mother told me if my father found out it would kill him, so I never told him, ever.”

Instead, Veronica was secretly sent to a mother and baby home in a part of London not far from her parents’ house and she would meet up with her mother on Wimbledon railway station every Saturday.

”She would bring a blank airmail envelope and I would write a letter saying I was in Spain enjoying work and life. She would then take the letter home and show it to my father, who believed I was in Spain.”

Lawyers examining the birth mothers’ cases have focused on the period between 1945 and 1975 – before a change in adoption law – when around 500,000 babies were adopted in Britain, mostly from mothers who were under 24 and unmarried.

Their research suggests about half of those women faced sustained pressure to give up their babies from professionals, including doctors, midwives, workers in mother and baby homes and adoption staff in religious and council-run homes.

Ann Keen was 17 when she became pregnant in 1966 and recalls a particularly cruel moment during the birth of her son.

”I wasn’t given any pain relief,” she says.

”The midwife said ‘you’ll remember this, so you won’t be wicked again’.”

Ann says she wasn’t even given the opportunity to say goodbye to her son.

”Eight days after giving birth, I went to the hospital nursery to see him and he wasn’t there,” she says.

”The midwife told me ‘he’s gone. He’s in that room over there. They’ll be happy and that’s the last you’ll see of him’.”

Ann says: ”It was coercion. The phrase they used was, ‘This is for the best’ and ‘if you really love your baby, you should give him up’.””

(…)

”Hundreds of women have now written to Prime Minister Boris Johnson to say they deserve one from the UK government, on behalf of the institutions and individuals who treated them so badly.

Birth mothers in Australia received the world’s first government apology in 2013 when Julia Gillard, the prime minister at the time, apologised to around 150,000 women whose babies were taken from them. And three years ago, the Canadian Senate recommended the federal government issue an apology to 300,000 Canadian women. In January of this year, the Irish Taoiseach, Micheal Martin, apologised to former residents of mother and baby homes in Ireland for the way they were treated over several decades.

The women in Britain, most of whom are now in their 70s and 80s, say an apology would bring lasting comfort. Ann Keen, who went on to become an MP and junior minister, says:

”I did not give up my son or abandon him. An apology would clear my name and my son’s name. An historical injustice is what happened. It’s time to say sorry.”

In a statement, Children and Families minister Vicky Ford said: ”I want to express my deepest sympathy to all those affected by historic forced adoption. We cannot undo the past, but we can be reassured that our legislation and practices have been significantly strengthened since then.” ”

Idag den 29 april 1916 åsamkades Brittiska imperiet ett av sina största militära nederlag

Idag den 29 april 1916 åsamkades Brittiska imperiet ett av sina största militära nederlag i detta imperiums synnerligen blodbestänkta historia:


Efter att ha förlorat närmare 25 000 man under belägringen av Kut al-Amara eller al-Kut i dagens Irak, som hade pågått sedan december 1915 som en del av Första världskriget, kapitulerade de överlevande 15 000 brittiska soldaterna under ledning av generalmajor Charles Townshend för Osmanska rikets Halil Pascha på just denna dag för 105 år sedan.


Därmed misslyckades Tsar-Rysslands arméer i Kaukasus respektive i Persien (i dagens Iran) med att undsätta de belägrade och hårt ansatta Brittiska imperiet-trupperna i dagens Irak samtidigt som Osmanska rikets båda allierade Österrike-Ungern och Tyskland också hade trupper i Mellanöstern vilka bl a stred i Palestina på Osmanska rikets sida.


Samma dag kunde dock Brittiska imperiet glädjas åt att ha återerövrat Dublin från det som senare kom att bli IRA, d v s idag för 105 år sedan avslutades också det bland irländarna så mytomspunna Påskupproret på Irland med en brittisk seger över de irländska republikanerna efter att stora delar av Dublins innerstad hade lagts i ruiner under de våldsamma striderna.

Prins Philips begravning påminde om ärkehertig Otto von Habsburgs dito 2011

Prins Philips gravsättning i St George’s Chapel på Windsor Castle som ägde rum idag i närvaro av bl a drottning Elizabeth II, fursten av Wales, hertigen av York, earlen av Wessex och prinsarna av Baden, Hessen och Hohenlohe-Langenburg påminde inte så lite om begravningen av ärkehertig Otto von Habsburg som ägde rum i Stefansdomen och i Kapuzinergruft i Wien 2011 i närvaro av bl a vår egen konung, prinsen av Bayern, hertigarna av Savojen och Braganza, furst Schwarzenberg, kung Mikael av Rumänien, storhertigen av Luxemburg och fursten av Liechtenstein vad gäller imperial anno dazumal-”pompa och ståt”.

Om de korrupta adoptionerna från Sri Lanka till Väst

Brittiska BBC rapporterar om adoptionerna från Sri Lanka till västvärlden: Närmare 3500 barn har genom årtiondena adopterats från Sri Lanka till Sverige och ett stort antal av dem misstänks ha adopterats hit på illegala och korrupta grunder av bl a svenska expat-damer som bodde på Sri Lanka och vilka förmedlade adoptioner till Sverige liksom av de svenska adoptionsorganisationerna Adoptionscentrum och Sri Lanka Barnens Vänner. 

När korruptionen inom adoptionsverksamheten på Sri Lanka avslöjades på 1980-talet blev åtminstone en av de svenska expat-damerna utvisad ur landet. 1000-tals av de adopterade från Sri Lanka som idag bor och lever i västvärlden i länder som Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Belgien, Norge, Schweiz, Danmark och Tyskland har med all sannolikhet fått sina ursprungsidentiteter raderade för alltid och deras bakgrundshistorier till varför de blev adopterade är med stor säkerhet manipulerade och påhittade för att dölja brotten och människohandeln. Det innebär att de aldrig kommer att kunna återknyta banden till och hitta sina förstamödrar och förstafamiljer på Sri Lanka samt att många av dem tror att de har övergivits av förstamödrar som i adoptionsdokumenten beskrivs som oansvariga eller promiskuösa kvinnor som inte förtjänade att någonsin få bli föräldrar.

”Thousands of Sri Lankan babies were put up for adoption between the 1960s and 1980s – some of them sold by ”baby farms” to prospective parents across Europe. The Netherlands, which accepted many of those infants, has recently suspended international adoptions following historical allegations of coercion and bribery. As that investigation unfolds, families who never stopped thinking about the children who vanished hope they will be reunited.” 

(…) 

“Up to 11,000 children may have been sold to European families, with both parties being given fake documents. About 4,000 children are thought to have ended up with families in the Netherlands, with others going to other European countries such as Sweden, Denmark, Germany and the UK.”

https://www.bbc.com/news/world-56390772?fbclid=IwAR2LDW3yqiM9a7UtAHSwr4nLxA3JEKEQAd5xppy9FpZaO6TJSskqsejTF2U

“Tharidi Fonseka, who has researched the adoptions for more than 15 years, says there were indications some influential and powerful people might have cashed in on the predicaments of desperate women. Hospital workers, lawyers and probation officers all profited, according to Andrew Silva, a tourist guide in Sri Lanka who has helped reunite about 165 adopted children with their biological mothers. 

He started to help people in 2000 after a Dutch national donated some kits to the football team he played for. They became friends and the Dutch man asked Andrew whether he could help some of his friends in the Netherlands find their birth mothers. Since then, Andrew has also been approached by Sri Lankan mothers. 

”I heard from some mothers that certain hospital workers were involved in selling those babies,” he says. 

”They were looking for vulnerable, young mothers and offered their ‘help’ to find a better home for their babies. ”Some mothers told me that some lawyers and court officials kept babies in certain places until one of them could act as a magistrate to issue the adoption orders.” 

The idea that influential people were involved in the adoption ring is not uncommon in these women’s stories. When Kariyapperuma Athukorale Don Sumithra became pregnant with her third child in 1981, she and her husband knew they could not keep her and turned to a local pastor in Colombo. 

She says he arranged the adoption of their baby, who was born in November, and gave them 50,000 Sri Lankan rupees (approximately $2,600 at the time). But they were not given any documents. ”We didn’t have anywhere to live and no particular income. Together we decided to give our daughter away, she was about two or three weeks old,” says Sumithra. 

”When I asked the pastor he always said, ‘don’t worry, your child is fine,’ but I don’t know anything about her.” 

Sumithra had another son afterwards but says thinking about her daughter causes her constant pain. The 65-year-old, who lives in Kaduwela, desperately wants to find her child, but she lost the only photos she had of her in a flood and she no longer has contact details for the pastor. 

”My second daughter tells me, ‘Let’s go and find that pastor’. My only request is please help me find my daughter.” 

Andrew Silva has tried to help Sumithra, but so far his efforts have failed. He says his search is often hampered by the fact women were given forged documents and false details. The adopted children often find it just as hard to trace their biological families and even if they are successful, the outcome can be heartbreaking.”

Dokumentär om den brittiska organisationen Rock Against Racism som i mångt och mycket var ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en ungdomsrörelse kopplad till populärkulturen och subkulturer

DN:s Magnus Säll skriver idag om dokumentärfilmen ”White riot” som handlar om den brittiska organisationen Rock Against Racism (RAR) som verkade mellan 1976-82 och bekämpade högerextrema National Front och vars företrädare också kom att besöka Sverige vilket resulterade i att flera Rock mot rasism-föreningar och arrangemang även uppstod här i relation till den svenska proggen, punken och rocken.


RAR blev i mångt och mycket ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en barn/ungdoms/unga vuxna-rörelse och som ett ungdomsfenomen som kopplas till populärkultur, mode, livsstil och subkulturer bland fr a vita barn, ungdomar och unga vuxna och det är också mellan ca 1975-85 som termen antirasism slår igenom i språket och som beteckningen antirasist blir en självidentifikation/identitet för många vita barn, ungdomar och unga vuxna. Innan dess hade populärmusiken och populärkulturen i stort mer engagerat sig för den s k Tredje världen, d v s för icke-vita människor, urfolk och slavättlingar över haven i Europas gamla kolonier eller bosättarstater, men i och med RAR började allt fler pop- och rockband/artister att producera sånger och album som tematiserade antirasism på hemmaplan.


”Den femte augusti 1976 grundades den antirasistiska, brittiska rörelsen Rock Against Racism (RAR). Inte formellt kanske, men då gick startskottet. På en scen i Birmingham den kvällen stod Eric Clapton och sade bland annat: ”Jag tycker att vi ska skicka tillbaka allihop. Vi måste se till att Storbritannien inte blir en svart koloni. Ut med utlänningarna”, och avslutade med ”Keep Britain white!”


Det var en grov rasistisk spya vars hela innehåll överhuvud taget inte skulle gå att trycka i dag. Även Rod Stewart gjorde liknande uttalanden och David Bowie sade att landet var redo för en fascistisk ledare. Samtidigt växte sig högerextrema National Front starka. Claptons ord blev droppen för en liten krets musikintresserade antirasister som grundade RAR nere på sin Londonpub.


Organisationen växte snabbt till en brokig folkrörelse, med lokalföreningar över hela Storbritannien. De ordnade konserter, startade fanzinet ”Temporary hoarding” och gick ut på gatorna och affischerade.
Gräsrotsarbetet skildras i den briljanta dokumentärfilmen ”White riot” av regissören Rubika Shah, som just nu visas på C More. Den kan i bästa mening sägas vara folkbildande.


Visst kan man, som Pauline Black från bandet Selecter, hävda att RAR var vita människor som till sist fått upp ögonen för att rasismen existerar, medan svarta hade levt med den hela sina liv. Men otvivelaktigt blev organisationen en samlande kraft i en mörk tid, där rasismen till och med gjorde sig bekväm i BBC:s tv-tablåer.


”Temporary hoarding” gav konkreta tips om hur man arrangerar egna konserter och försvarar högtalarsystemet från attackerande skinheads. RAR var årsbarn med punken och deras tidning präglades av dess vildsinta typografi och estetik. Detsamma gäller för ”White riot”.


Den pulserande filmens klimax är en konsert inför 80 000 människor i Victoria Park i London med bland annat The Clash, Steel Pulse och X-Ray Spex. Det viktigaste budskapet är kanske det som grundaren Red Saunders säger i slutet: ”Vanliga människor kan också förändra världen.”

Om två monarkers tal till nationen

Ursäkta sexismen men det märktes ändå på något sätt i förrgår att den ena monarken har fått uppleva ett flertal krig och konflikter, världshistoriens största kolonialimperiums undergång, irländarnas alla bomber och granater, ”BoJos” högerradikala knasigheter och just nu en pandemi utan dess like sedan ”spanskan” på 20-talet som t o m riskerar att ta hennes förstfödde son ifrån henne medan den andre monarken nog mest bara har ägnat sig åt ”bilar, bärs och brudar”.

91955214_10157342877420847_2943603231277711360_n.jpg

Nu verkar både Första och Andra världskrigen vara tillbaka liksom inte minst mellankrigstiden

Nu är både Första och Andra världskrigen ”tillbaka” liksom (inte minst) mellankrigstiden och det var då vare sig de s k ”vänsterliberalerna”, ”kulturmarxisterna”, ”islamiseringen” eller (den utomeuropeiska) ”massinvandringen” som knäckte den svenska samhällsmodellen utan ett virus som inte ens går att se med blotta ögat:
 
Under vissa dygn dödades/dog det kring 6000 människor runtom i Europa under Första världskriget och i/för vissa länder kunde det handla om mellan 5-1000 döda per dygn såsom i samband med vissa extremt blodiga slag: Igår avled närmare 500 personer bara i Italien och sannolikt kommer dödssiffrorna per dygn att stiga rejält i fr a det tättbefolkade Sydeuropa under de kommande dygnen och inte minst då flertalet länder i Sydeuropa (liksom än mer i Central- och Östeuropa) numera är s k ”extremely aged societies” där snart uppemot 1/3 av fr a de infödda majoritetsinvånarna är över 65 år gamla p g a kraftigt fallande fruktsamhetstal bland i huvudsak den infödda majoritetsbefolkningen åtminstone ända sedan Kalla krigets slut.
 
Under vissa år under Andra världskriget ställdes flertalet internationella, allvästerländska och paneuropeiska evenemang, festivaler, utställningar, toppmöten och tävlingar in på obestämd tid: Igår ställdes Eurovision Song Contest i Nederländerna in och sannolikt kommer Sommar-OS i Japan snart att ställas in.
 
Den svenska samhällsmodellen och samhällsbygget har på gott och ont sedan 1930-talet byggt på kollektivavtal vilket antagligen förklarar varför de extrema klasskonflikter och den klasskrigsliknande situation som rådde i Sverige efter Första världskriget aldrig resulterade i vare sig politiskt våld och politiska mord i massiv skala, revolutioner eller statskupper såsom var fallet med flertalet europeiska länder som antingen togs över av höger- eller vänsterradikaler: Igår ställdes årets avtalsrörelse antagligen in på obestämd tid, som i förlängningen berör miljoner och åter miljoner svenskars löner och arbetsvillkor.
Och när nu t o m Huset Windsors årliga ”royal garden party” på Buckingham Palace i London igår ställdes in har sannerligen ett historiskt skifte ägt rum, d v s när något sådant ställs in i västvärldens kanske mest traditionstyngda, klassmedvetna och hierarkisk-konservativa land så går det utan problem att säga att en förändring verkligen har ägt rum.

En kort rasanalys av det brittiska valet efter alla klassanalyser

Att kring 50% av alla unga vuxna (18-34 år) röstade på Labour liksom kring 50% av alla icke-vita i veckans brittiska parlamentsval och att Labour trots allt tog hem Stor-London, Stor-Birmingham, Stor-Liverpool och Stor-Manchester trots ett i övrigt blått hav av pro-Brexit- och Tories-valdistrikt tyder på att Labours väljarbas nu till stora delar utgörs av unga icke-vita storstadsbor.
MAP.jpg
 
Liksom i Sverige är de brittiska storstäderna numera rejält präglade av utländsk bakgrund- och minoritetsinvånare vilka ofta är unga eller t o m mycket unga medan de mindre städerna och landsbygden är massivt vit och åldrad (liksom i Sverige) och bland 55/60 plus-britter, som då röstade på Tories i överväldigande grad, är de allra flesta vita medan kring 25% av invånarna i Storbritannien som är mellan 0-54 år är icke-vita och fr a bosatta i storstadsregionerna.
 
När klass betyder mindre än både ras och kön i GAL-TAN:iseringens tidevarv överger de vita arbetarna nu de gamla socialistiska arbetarpartierna (eller Demokraterna i USA:s fall), vars väljarbas alltmer ersätts av unga icke-vita storstadsbor, och veckans brittiska parlamentsval visar att denna trend nu även har nått Storbritannien mot bakgrund av att Labour tappade miljontals vita arbetarväljare i torsdagens val.

Snart tar ”britternas Trump” över makten

Efter ”the Donald” (d v s originalet själv) och efter ”tropikernas Trump”, ”Indiens Trump”, ”Ukrainas Trump”, ”Tjeckiens Trump”, ”Filippinernas Trump” och ett alltför stort antal andra Trump-kopior runtom i världen så är det nog tyvärr snart dags för ”britternas Trump” att döma av att Boris Johnson just nu ser ut att komma att bli Theresa Mays efterträdare på premiärministerposten och såsom jordens väljare röstar numera så lär det nog ta ett försvarligt antal år innan världens ”grabbarna grus” lämnar in och avgår eller röstas bort, d v s det är helt enkelt deras tid nu (d v s de s k starka s k kvinnokarlarna och s k machomännen vilka idag styr över merparten av världens mest folkrika, mäktigaste och rikaste länder):
64056728_10156511164180847_7259307660174950400_o.jpg
 
 
”Three candidates including Andrea Leadsom and Esther McVey have been eliminated from the race to become Britain’s next prime minister after the first round of voting among Conservative MPs. The former foreign secretary Boris Johnsoncomfortably topped the poll as expected, securing the support of 114 of his Tory colleagues – well above the 105 he would need to guarantee a place in the final two. Johnson and another six candidates – Jeremy Hunt, Michael Gove, Dominic Raab, Sajid Javid, Matt Hancock and Rory Stewart – remain in the contest, but there is speculation that some of them might withdraw before the next round of voting, due on Tuesday next week.”

Dags att avkolonisera Indiska oceanen

Storbritannien förlorade igår en för britterna och deras allierade amerikanerna förnedrande omröstning i FN:s generalförsamling som syftar till att avkolonisera Chagos-öarna och låta ilwa-folket eller chagossierna återvända till ön Diego Garcia varifrån samtliga tvångsdeporterades under hot om våld mellan 1967-73 för att bereda plats för en amerikansk militärbas (och även Sverige röstade igår emot Storbritannien och USA):
Namnlöst.jpg
 
 
”The United Nations general assembly has overwhelmingly backed a motion condemning Britain’s occupation of the remote Chagos Islands in the Indian Ocean.
 
The 116-6 vote left the UK diplomatically isolated and was also a measure of severely diminished US clout on the world stage. Washington had campaigned vigorously at the UN and directly in talks with national capitals around the world in defence of the UK’s continued control of the archipelago, where there is a US military base at Diego Garcia.
 
The vote was in support of a motion setting a six-month deadline for Britain to withdraw from the Chagos island chain and for the islands to be reunified with neighbouring Mauritius. It endorsed an advisory opinion issued by the International Court of Justice (ICJ) in February, calling on the UK to relinquish its hold on the territory in order to complete the process of decolonisation.
 
The US, Hungary, Israel, Australia and the Maldives backed the UK in the vote and 56 countries abstained, including France, Germany, the Netherlands, Portugal, Poland and Romania. Other European allies including Austria, Greece, Ireland, Spain, Sweden and Switzerland voted for the UK to relinquish sovereignty.
 
The scale of the defeat for the UK and US came as a surprise even to Mauritius, in view of the concerted campaign pursued by London and Washington.”