Kategori: Storbritannien
De brittiska majoritetsinvånarna är numera i minoritet i Storbritanniens två största städer och icke-vita utgör 18,3% av den brittiska befolkningen
Igår skapade 2021 års brittiska folkräknings resultat med avseende på Storbritanniens etniska och rasliga mångfald rubriker och inte minst då landet och dess huvudstad styrde över världens största imperium för inte så länge sedan och på den tiden var landets och Londons invånare övervägande vita – år 1950 beräknas runt 0,05% av Storbritanniens befolkning ha bestått av icke-vita:
Det står nu nämligen klart att de vita majoritetsbritterna är i minoritet i London (de uppgår till 36,8% i det gamla imperiets huvudstad och det gamla imperiet styrs ju dessutom numera av en icke-vit premiärminister) och i Birmingham (där de infödda vita britterna uppgår till 43%), som motsvaras av Stockholm och Göteborg, liksom i ett flertal andra brittiska städer och totalt uppgår andelen icke-vita invånare i hela Storbritannien numera till 18,3%.
För Europas del är ytterligare några andra huvudstäder och storstäder på nivå med London och Birmingham vad gäller etnisk och raslig mångfald. Det är troligt att Paris och Frankrikes andra största stad Marseille också numera domineras av minoritetsinvånare och detsamma gäller Amsterdam och Nederländernas näst största stad Rotterdam liksom möjligen också Bryssel och Antwerpen.
Även i Sverige är runt 20% av alla invånare numera antagligen icke-vita och liksom i Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Belgien är detta segment av totalbefolkningen dels kraftigt koncentrerat till det urbana Sverige och dels betydligt yngre än majoritetsinvånarna vilket innebär att runt 30% av alla barn, ungdomar och unga vuxna invånare i landet troligen är icke-vita och samma procentsiffra gäller för invånarna i Stockholm och Göteborg (liksom för den delen i rikets tredje största stad Malmö). I Stockholm har idag 44,92% någon slags utländsk bakgrund och i Göteborg handlar det om 47,01% inräknat invandrarna, de adopterade, andragenerationarna och de blandade eller mixade.
På andra sidan Atlanten är slutligen 42,2% av alla amerikaner icke-vita och 26,53% av kanadensarna och idag är icke-vita i majoritet i 36 av USA:s 50 största städer.
Den engelske antifascisten Ray Hill har gått bort
Idag gick den engelske antifascisten Ray Hill bort i en ålder av 83 år. Hill var under många år en ledande aktivist inom den brittiska extremhögern och deltog bl a i att grunda British National Party (BNP) men på 1980-talet bytte han sida och valde att bli informatör åt den antifascistiska tidskriften Searchlight som han sedan kom att skriva för och 1988 gav han ut boken ”The Other Face of Terror” som behandlar hans tid inom den på sin tid mycket våldsamma brittiska extremhögern.
När det första tryckta pappersnumret av Expo kom ut på hösten 1995 bildade vi som startade tidskriften Hill-stiftelsen som den juridisk-ekonomiska entitet som ägde tidskriften och namnet kom att kvarstå fram tills 1999. Nästan alla inom den dåtida svenska extremhögern och inte minst SD men också många inom den dåvarande vänstern trodde att vi därigenom hyllade den legendariske svensk-amerikanske syndikalisten Joe Hill men det var då Ray Hill som vi valde att uppkalla stiftelsen efter. Jag träffade själv Hill vid åtminstone ett tillfälle och minns honom som en både karismatisk och dedikerad person.
Om den kolonialnostalgiska kostymfilms-tv-serien ”The Singapore Grip”
Av någon anledning brukar SVT bjuda på en kolonialnostalgisk kostymfilm(s-tv-serie) under somrarna och detta gäller uppenbarligen även sommaren 2021 så för den som behöver lite kolonialnostalgisk kostymfilmseskapism inför de kommande veckornas politiska turbulens så finns den brittiska tv-serien ”The Singapore Grip” nu till hands.
Denna drama-tv-serie består av en filmatisering av J.G. Farrells roman med samma titel och såsom påfallande ofta är fallet med just brittiska kolonialnostalgiska kostymfilmer så skildrar den en förbjuden heterosexuell s k intimrelation över de s k rasgränserna.
Denna relation som denna gång rör en engelsman och en kinesisk kvinna äger rum inför och samtidigt som Brittiska imperiet förorsakades sitt allra största och inte minst mest förnedrande nederlag i Stillahavsasien.
Detta skedde när Japanska imperiet i samband med sitt närmast osannolika ”Blitzkrieg” besegrade ett västerländskt kolonialimperium efter ett annat på bara några ynka månader vintern 1941-42 p g a att västerlänningarna var så uppfyllda av dåtidens rastänkande att de fullständigt underskattade japanernas stridsvärde vilket fick till följd att både fransmän, holländare, amerikaner och britter besegrades i grunden.
Japanerna hade mot alla odds lyckats ta sig fram till Singapore cyklandes på oländiga djungelvägar och medan Brittiska imperiets jättearmé som räknade närmare 90 000 man hade planerat för en japansk attack via havet så föll japanerna i stället britterna i ryggen och bl a tack vare att general Nishimura lyckades leda över 10 000 disciplinerade japanska infanterister över risfälten som på den tiden omgav Singapore vilka marscherade i snörräta kolonner och intog staden via landvägen.
I de allierades upptrissade propaganda hette det profetiskt att faller Singapore – Brittiska imperiets viktigaste koloni i Stillahavsasien – så är ”de vitas tid förbi i Fjärran Östern” vilket också kom att stämma under efterkrigstiden när avkoloniseringen satte igång även om britterna bet sig fast i just Singapore ända fram tills 70-talet.
Redan i december 1941 hade de brittiska besittningarna längs Kinas kust falllit som käglor och inte minst kronkolonin Hongkong efter en sista heroisk slutstrid från Brittiska imperiets sida som bl a innefattade den s k ”playboy-brigaden” (bestående av just unga, brittiska och andra västerländska s k playboys som mest ”hängde” i Asien för ”brudarna”, alkoholen, drogerna och den ”exotiska” spänningens skull och varav en del även utgjordes av portugiser som hade kommit över från närbelägna Macau för att ”fajtas” sida vid sida med ”lads:en” i Hongkong) och Churchill beordrade därför imperiets kolonialarmé i Singapore att inte kapitulera och att t o m kämpa till siste man men den håglöse general Percival såg sig tvungen att kapitulera redan den 15 februari 1942 efter bara någon veckas belägring.
Det berättas att Churchill blev så tagen av Singapores fall att han inte orkade resa sig från duschkabinen utan sin butlers hjälp – han ska ha suttit naken och likgiltig på golvet med duschvattnet rinnandes över sin vid det laget tämligen omfångsrika lekamen när han erhöll beskedet om stadens fall tills butlern mödosamt lyfte upp honom och gav honom en handduk att skyla sig med.
Det berättas också att Singapores överklass ”partajade” och söp ned sig fullständigt det sista dygnet innan Singapores fall:
På det magnifika kolonialhotellet Raffles spelade en levande orkester jazz medan de brittiska plantageägarna och adelsmännen beställde in drink efter drink och dansade frenetiskt in i det sista och någon ska även ha klottrat ett sturskt antijapanskt budskap på golvet framför den stora bardisken. När de första japanska soldaterna väl marscherade in i den historiska innerstaden sägs några av dem t o m ha påträffat ett antal kolonialelitbritter på Raffles som ännu inte hade däckat av alkoholen dansandes en sista stolt vals innan de gav upp och till slut lät sig tas till fånga.
Nu kräver förstamödrarna i Storbritannien upprättelse och en ursäkt för att de p g a ett patriarkalt hederstänkande tvingades lämna bort sina barn för adoption inom landet innan den s k 68-revolutionen
Innan den s k 68-revolutionen och mellan cirka 1918-70 tvingades uppemot 50 000 unga, ogifta (majoritets)svenska kvinnor att överge och lämna bort sina barn p g a press från sina föräldrar och från omgivningen i övrigt under en tid när det inte fanns någon fri abort, när samhället inte gav något (ekonomiskt) stöd till ensamstående, ogifta mödrar som saknade en partner och när desamma stigmatiserades hårt p g a ett patriarkalt hederstänkande. Barnen föddes ofta på särskilda ”hemliga” mödrahem runtom i landet, dit kvinnorna hade flyttat och tagit in ”i lönndom” när graviditeten började synas alltför mycket. Ofta fick kvinnorna inte ens se sina barn efter födseln och barnen blev sedan placerade på barnhem och bortadopterade inom landet. Även om flertalet av dessa (majoritets)svenska förstamödrar har hunnit gå bort så lever fortfarande 10 000-tals av dem (liksom naturligtvis även förstafäderna) och i flera västländer har denna demografiska grupp låtit höra talas om sig på sistone och krävt upprättelse och inte minst en ursäkt. Tidigare har det handlat om förstamödrar i bl a USA, Kanada, Australien och Nederländerna och nu sker detta även i Storbritannien.
Varför de svenska förstamödrarna inte har låtit höra talas om sig på samma sätt och ställt liknande krav i Sverige är dock för mig en gåta mot bakgrund av att den s k 68-revolutionen kanske var mer genomgripande just i Sverige än i något annat västland i världen vad gäller en ny och frigjord syn på sexualitet, reproduktion, barn, föräldraskap, familjebildning o s v. Ytterst få svenska förstamödrar har t ex någonsin valt att träda fram i offentligheten och berätta om att de just är förstamödrar och inte någon förstafäder har gjort det vad jag känner till.
”Hundreds of women forced into giving up their babies for adoption in the 1950s, 60s and 70s have called on the prime minister to issue a government apology. Up to 250,000 women in Britain were coerced into handing over their babies because they were unmarried. Many of the women never had more children and say the loss caused them to lead a lifetime of grief. They want the UK to follow Australia, which in 2013 was the first country to apologise for forced adoptions.”
“Veronica Smith became pregnant in 1965 while working as a nurse at a Butlin’s Holiday Camp in Bognor Regis in West Sussex. The chilling reality of her situation hit home when she broke the news to her mother.
”My mother told me if my father found out it would kill him, so I never told him, ever.”
Instead, Veronica was secretly sent to a mother and baby home in a part of London not far from her parents’ house and she would meet up with her mother on Wimbledon railway station every Saturday.
”She would bring a blank airmail envelope and I would write a letter saying I was in Spain enjoying work and life. She would then take the letter home and show it to my father, who believed I was in Spain.”
Lawyers examining the birth mothers’ cases have focused on the period between 1945 and 1975 – before a change in adoption law – when around 500,000 babies were adopted in Britain, mostly from mothers who were under 24 and unmarried.
Their research suggests about half of those women faced sustained pressure to give up their babies from professionals, including doctors, midwives, workers in mother and baby homes and adoption staff in religious and council-run homes.
Ann Keen was 17 when she became pregnant in 1966 and recalls a particularly cruel moment during the birth of her son.
”I wasn’t given any pain relief,” she says.
”The midwife said ‘you’ll remember this, so you won’t be wicked again’.”
Ann says she wasn’t even given the opportunity to say goodbye to her son.
”Eight days after giving birth, I went to the hospital nursery to see him and he wasn’t there,” she says.
”The midwife told me ‘he’s gone. He’s in that room over there. They’ll be happy and that’s the last you’ll see of him’.”
Ann says: ”It was coercion. The phrase they used was, ‘This is for the best’ and ‘if you really love your baby, you should give him up’.””
(…)
”Hundreds of women have now written to Prime Minister Boris Johnson to say they deserve one from the UK government, on behalf of the institutions and individuals who treated them so badly.
Birth mothers in Australia received the world’s first government apology in 2013 when Julia Gillard, the prime minister at the time, apologised to around 150,000 women whose babies were taken from them. And three years ago, the Canadian Senate recommended the federal government issue an apology to 300,000 Canadian women. In January of this year, the Irish Taoiseach, Micheal Martin, apologised to former residents of mother and baby homes in Ireland for the way they were treated over several decades.
The women in Britain, most of whom are now in their 70s and 80s, say an apology would bring lasting comfort. Ann Keen, who went on to become an MP and junior minister, says:
”I did not give up my son or abandon him. An apology would clear my name and my son’s name. An historical injustice is what happened. It’s time to say sorry.”
In a statement, Children and Families minister Vicky Ford said: ”I want to express my deepest sympathy to all those affected by historic forced adoption. We cannot undo the past, but we can be reassured that our legislation and practices have been significantly strengthened since then.” ”
Idag den 29 april 1916 åsamkades Brittiska imperiet ett av sina största militära nederlag
Idag den 29 april 1916 åsamkades Brittiska imperiet ett av sina största militära nederlag i detta imperiums synnerligen blodbestänkta historia:
Efter att ha förlorat närmare 25 000 man under belägringen av Kut al-Amara eller al-Kut i dagens Irak, som hade pågått sedan december 1915 som en del av Första världskriget, kapitulerade de överlevande 15 000 brittiska soldaterna under ledning av generalmajor Charles Townshend för Osmanska rikets Halil Pascha på just denna dag för 105 år sedan.
Därmed misslyckades Tsar-Rysslands arméer i Kaukasus respektive i Persien (i dagens Iran) med att undsätta de belägrade och hårt ansatta Brittiska imperiet-trupperna i dagens Irak samtidigt som Osmanska rikets båda allierade Österrike-Ungern och Tyskland också hade trupper i Mellanöstern vilka bl a stred i Palestina på Osmanska rikets sida.
Samma dag kunde dock Brittiska imperiet glädjas åt att ha återerövrat Dublin från det som senare kom att bli IRA, d v s idag för 105 år sedan avslutades också det bland irländarna så mytomspunna Påskupproret på Irland med en brittisk seger över de irländska republikanerna efter att stora delar av Dublins innerstad hade lagts i ruiner under de våldsamma striderna.
Prins Philips begravning påminde om ärkehertig Otto von Habsburgs dito 2011
Prins Philips gravsättning i St George’s Chapel på Windsor Castle som ägde rum idag i närvaro av bl a drottning Elizabeth II, fursten av Wales, hertigen av York, earlen av Wessex och prinsarna av Baden, Hessen och Hohenlohe-Langenburg påminde inte så lite om begravningen av ärkehertig Otto von Habsburg som ägde rum i Stefansdomen och i Kapuzinergruft i Wien 2011 i närvaro av bl a vår egen konung, prinsen av Bayern, hertigarna av Savojen och Braganza, furst Schwarzenberg, kung Mikael av Rumänien, storhertigen av Luxemburg och fursten av Liechtenstein vad gäller imperial anno dazumal-”pompa och ståt”.
Om de korrupta adoptionerna från Sri Lanka till Väst
Brittiska BBC rapporterar om adoptionerna från Sri Lanka till västvärlden: Närmare 3500 barn har genom årtiondena adopterats från Sri Lanka till Sverige och ett stort antal av dem misstänks ha adopterats hit på illegala och korrupta grunder av bl a svenska expat-damer som bodde på Sri Lanka och vilka förmedlade adoptioner till Sverige liksom av de svenska adoptionsorganisationerna Adoptionscentrum och Sri Lanka Barnens Vänner.
När korruptionen inom adoptionsverksamheten på Sri Lanka avslöjades på 1980-talet blev åtminstone en av de svenska expat-damerna utvisad ur landet. 1000-tals av de adopterade från Sri Lanka som idag bor och lever i västvärlden i länder som Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Belgien, Norge, Schweiz, Danmark och Tyskland har med all sannolikhet fått sina ursprungsidentiteter raderade för alltid och deras bakgrundshistorier till varför de blev adopterade är med stor säkerhet manipulerade och påhittade för att dölja brotten och människohandeln. Det innebär att de aldrig kommer att kunna återknyta banden till och hitta sina förstamödrar och förstafamiljer på Sri Lanka samt att många av dem tror att de har övergivits av förstamödrar som i adoptionsdokumenten beskrivs som oansvariga eller promiskuösa kvinnor som inte förtjänade att någonsin få bli föräldrar.
”Thousands of Sri Lankan babies were put up for adoption between the 1960s and 1980s – some of them sold by ”baby farms” to prospective parents across Europe. The Netherlands, which accepted many of those infants, has recently suspended international adoptions following historical allegations of coercion and bribery. As that investigation unfolds, families who never stopped thinking about the children who vanished hope they will be reunited.”
(…)
“Up to 11,000 children may have been sold to European families, with both parties being given fake documents. About 4,000 children are thought to have ended up with families in the Netherlands, with others going to other European countries such as Sweden, Denmark, Germany and the UK.”
“Tharidi Fonseka, who has researched the adoptions for more than 15 years, says there were indications some influential and powerful people might have cashed in on the predicaments of desperate women. Hospital workers, lawyers and probation officers all profited, according to Andrew Silva, a tourist guide in Sri Lanka who has helped reunite about 165 adopted children with their biological mothers.
He started to help people in 2000 after a Dutch national donated some kits to the football team he played for. They became friends and the Dutch man asked Andrew whether he could help some of his friends in the Netherlands find their birth mothers. Since then, Andrew has also been approached by Sri Lankan mothers.
”I heard from some mothers that certain hospital workers were involved in selling those babies,” he says.
”They were looking for vulnerable, young mothers and offered their ‘help’ to find a better home for their babies. ”Some mothers told me that some lawyers and court officials kept babies in certain places until one of them could act as a magistrate to issue the adoption orders.”
The idea that influential people were involved in the adoption ring is not uncommon in these women’s stories. When Kariyapperuma Athukorale Don Sumithra became pregnant with her third child in 1981, she and her husband knew they could not keep her and turned to a local pastor in Colombo.
She says he arranged the adoption of their baby, who was born in November, and gave them 50,000 Sri Lankan rupees (approximately $2,600 at the time). But they were not given any documents. ”We didn’t have anywhere to live and no particular income. Together we decided to give our daughter away, she was about two or three weeks old,” says Sumithra.
”When I asked the pastor he always said, ‘don’t worry, your child is fine,’ but I don’t know anything about her.”
Sumithra had another son afterwards but says thinking about her daughter causes her constant pain. The 65-year-old, who lives in Kaduwela, desperately wants to find her child, but she lost the only photos she had of her in a flood and she no longer has contact details for the pastor.
”My second daughter tells me, ‘Let’s go and find that pastor’. My only request is please help me find my daughter.”
Andrew Silva has tried to help Sumithra, but so far his efforts have failed. He says his search is often hampered by the fact women were given forged documents and false details. The adopted children often find it just as hard to trace their biological families and even if they are successful, the outcome can be heartbreaking.”
Dokumentär om den brittiska organisationen Rock Against Racism som i mångt och mycket var ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en ungdomsrörelse kopplad till populärkulturen och subkulturer
DN:s Magnus Säll skriver idag om dokumentärfilmen ”White riot” som handlar om den brittiska organisationen Rock Against Racism (RAR) som verkade mellan 1976-82 och bekämpade högerextrema National Front och vars företrädare också kom att besöka Sverige vilket resulterade i att flera Rock mot rasism-föreningar och arrangemang även uppstod här i relation till den svenska proggen, punken och rocken.
RAR blev i mångt och mycket ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en barn/ungdoms/unga vuxna-rörelse och som ett ungdomsfenomen som kopplas till populärkultur, mode, livsstil och subkulturer bland fr a vita barn, ungdomar och unga vuxna och det är också mellan ca 1975-85 som termen antirasism slår igenom i språket och som beteckningen antirasist blir en självidentifikation/identitet för många vita barn, ungdomar och unga vuxna. Innan dess hade populärmusiken och populärkulturen i stort mer engagerat sig för den s k Tredje världen, d v s för icke-vita människor, urfolk och slavättlingar över haven i Europas gamla kolonier eller bosättarstater, men i och med RAR började allt fler pop- och rockband/artister att producera sånger och album som tematiserade antirasism på hemmaplan.
”Den femte augusti 1976 grundades den antirasistiska, brittiska rörelsen Rock Against Racism (RAR). Inte formellt kanske, men då gick startskottet. På en scen i Birmingham den kvällen stod Eric Clapton och sade bland annat: ”Jag tycker att vi ska skicka tillbaka allihop. Vi måste se till att Storbritannien inte blir en svart koloni. Ut med utlänningarna”, och avslutade med ”Keep Britain white!”
Det var en grov rasistisk spya vars hela innehåll överhuvud taget inte skulle gå att trycka i dag. Även Rod Stewart gjorde liknande uttalanden och David Bowie sade att landet var redo för en fascistisk ledare. Samtidigt växte sig högerextrema National Front starka. Claptons ord blev droppen för en liten krets musikintresserade antirasister som grundade RAR nere på sin Londonpub.
Organisationen växte snabbt till en brokig folkrörelse, med lokalföreningar över hela Storbritannien. De ordnade konserter, startade fanzinet ”Temporary hoarding” och gick ut på gatorna och affischerade.
Gräsrotsarbetet skildras i den briljanta dokumentärfilmen ”White riot” av regissören Rubika Shah, som just nu visas på C More. Den kan i bästa mening sägas vara folkbildande.
Visst kan man, som Pauline Black från bandet Selecter, hävda att RAR var vita människor som till sist fått upp ögonen för att rasismen existerar, medan svarta hade levt med den hela sina liv. Men otvivelaktigt blev organisationen en samlande kraft i en mörk tid, där rasismen till och med gjorde sig bekväm i BBC:s tv-tablåer.
”Temporary hoarding” gav konkreta tips om hur man arrangerar egna konserter och försvarar högtalarsystemet från attackerande skinheads. RAR var årsbarn med punken och deras tidning präglades av dess vildsinta typografi och estetik. Detsamma gäller för ”White riot”.
Den pulserande filmens klimax är en konsert inför 80 000 människor i Victoria Park i London med bland annat The Clash, Steel Pulse och X-Ray Spex. Det viktigaste budskapet är kanske det som grundaren Red Saunders säger i slutet: ”Vanliga människor kan också förändra världen.”
Om två monarkers tal till nationen
Ursäkta sexismen men det märktes ändå på något sätt i förrgår att den ena monarken har fått uppleva ett flertal krig och konflikter, världshistoriens största kolonialimperiums undergång, irländarnas alla bomber och granater, ”BoJos” högerradikala knasigheter och just nu en pandemi utan dess like sedan ”spanskan” på 20-talet som t o m riskerar att ta hennes förstfödde son ifrån henne medan den andre monarken nog mest bara har ägnat sig åt ”bilar, bärs och brudar”.
Tobias Hübinette 