Kategori: SVT

Den gångna veckan har bjudit på flera ”tecken i tiden” för min del

Ibland kan en enda vecka bjuda på flera ”tecken i tiden” på en och samma gång (d v s under just samma vecka):

I veckan bad SVT för första gången någonsin åtminstone mer eller mindre om ursäkt för att återigen ha spridit rasstereotyper av asiater på bästa sändningstid (i samband med Idrottsgalan) efter att under årtionden både ha producerat och sänt närmast otaliga exempel på rasstereotyper av asiater och framför allt och inte minst ha hyllat och försvarat desamma. För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att enskilda personer i Sverige med fr a asiatisk bakgrund inklusive mig själv under åratal har kritiserat just SVT för att massprida rasstereotyper av asiater och därigenom legitimera anti-asiatisk rasism. För något år sedan bad också DN om ursäkt för att ha tryckt och spridit en s k ”gulinghumor”-bild så nu är det bara att hoppas att denna nya syn på rasstereotyper av asiater håller i sig framöver. 

I veckan har både de svenskspråkiga historikerna vid finlandssvenska Åbo akademi och historikerna vid Stockholms universitet bjudit in mig oberoende av varandra och frågat om jag vill komma och presentera och berätta om min forskning om ras i ett svenskt sammanhang och då är jag ju inte ens någon historiker. I båda fallen handlar det om att forskare och fr a doktorander verkar ha önskat att de sagda institutionerna ska bjuda in just mig. För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att jag sedan flera år tillbaka har hamnat utanför större delen av den antirasistiska forskarvärlden p g a alla konflikter med densamma och det känns därför lite speciellt att bli inbjuden till dessa båda lärosäten (och återigen oberoende av varandra) under en och samma vecka. För bara några år sedan hade det inte setts som särskilt ”politiskt” accepterat att göra det och nu är det bara att hoppas att denna nya syn på mig håller i sig framöver.

I veckan har jag haft möten med Ernst & Young och stiftelsen Allbright och i båda fallen angående jämlikhetsdatafrågan samt hållit en gästföreläsning på Karolinska institutet som också den handlade om jämlikhetsdata samt deltagit i Göteborgs-Postens och dess ledarredaktör Adam Cwejmans podcast där vi bl a diskuterade frågan om jämlikhetsdata med anledning av att det är 10 år sedan som rasfrågorna började debatteras i den svenska offentligheten (i form av den s k REVA-debatten 2013). För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att de allra flesta antirasister i Sverige inklusive merparten av den antirasistiska forskarvärlden är emot jämlikhetsdata men samtidigt har intresset för frågan växt på senare tid trots det starka antirasistiska motståndet mot jämlikhetsdata. Det finns i skrivande stund kort och gott en skapligt god möjlighet att jämlikhetsfrågan snart får sitt stora genombrott i Sverige och återigen trots det starka antirasistiska motståndet och nu är det bara att hoppas att denna nya syn på jämlikhetsdata håller i sig framöver.

SVT hävdar nu att ”bristande kunskap” låg bakom gulinghumor-fadäsen på Idrottsgalan

Det faktum att Idrottsgalan, som gick av stapeln på Globen i Stockholm, sändes av SVT och samlade den svenska idrottseliten m fl kändisar, visade ett foto i direktsändning på handbollslegendaren Bengt ”Bengan” Johansson (som gick bort 2022) görandes en pose som enbart kan tolkas som en rasstereotyp iscensättning av en (öst- och sydost)asiat har nu nått utländska medier. 

SVT har idag både tvingats svara på frågor från utländska journalister samt hantera arga mejl från fr a svenska asiater liksom anmälningar till Medieombudsmannen. SVT har då en mycket lång historia av att producera närmast otaliga rasperformativa iscensättningar av asiater i en mängd olika tv-program vilka genom årtiondena har nått och inte minst roat miljontals och åter miljontals svenskar samt även av att explicit hylla desamma och med jämna mellanrum återsända dem då flera av dessa iscensättningar har blivit rejält folkkära. 

För bara några år sedan förorsakade SVT t o m en allvarlig diplomatisk konflikt med Kina p g a att SVT sände en hel kavalkad av svenska rasstereotyper av asiater på bästa sändningstid som bl a resulterade i en rejält ”blöt” middag på ett s k femstjärnigt hotell i Stockholms innerstad där Sveriges dåvarande ambassadör i Kina på fyllan lovade att få SVT:s dåvarande chef att be om ursäkt offentligt samt i en efterföljande rättegång mot ambassadören ifråga mm. 

Själv blev jag intervjuad igår av Aftonbladet angående detta senaste exempel på den så folkkära svenska s k ”gulinghumorn” och mitt namn och ett talminus som säger något i stil med att rasstereotyper av asiater fortfarande är socialt accepterade och fullt gångbara i dagens Sverige år 2023 samtidigt som rasstereotyper av andra minoriteter inte längre är det ”valsar” just nu runt på olika språk i olika utländska medier på grund av att ”Bengan” var världsberömd under sin levnad.

SVT liksom Idrottsgalan uppger vidare i ett svarsmejl som skickas till de personer som kontaktar antingen SVT eller Idrottsgalan (eller bådadera) att de helt enkelt aldrig förstod konnotationerna (d v s betydelsen och associationerna) bakom posen trots att Astrid Lindgren låter Pippi göra exakt som ”Bengan” gjorde på fotot redan på 40-talet när Pippi ska förklara för Tommy och Annika hur asiater ser ut samtidigt som hon ropar ”tjing tjong pling plong” (d v s en s k onomatopoetisk s k interjektion som Lindgren därigenom masspopulariserade inom den svensktalande gemenskapen och även internationellt genom att Pippi snart kom att ”erövra” hela världen – d v s Lindgren ”lärde” därmed barn på hela planeten att göra denna pose och att ropa ”tjing tjong”). 

Denna scen i boken har sedermera odödliggjorts i senare filmatiseringar, illustrationer och även seriealbum, vilket med all säkerhet innebär att flertalet som har växt upp i Sverige (och det har definitivt flertalet av de som står bakom galan samt arbetar på SVT) mycket väl känner till denna pose (liksom även den onomatopoetiska interjektionen ”tjing tjong pling plong” som Lindgren måhända inte myntade men masspred), d v s det är en ren och skär lögn att Idrottsgalan och SVT inte kände till att denna pose handlar om att iscensätta en asiat och konkret det s k epikantiska vecket som flertalet öst- och sydostasiater uppvisar.

I generation efter generation har det s k svenska folket kort och gott ”matats” med att detta är en pose som innebär att den som gör den just iscensätter en asiat på ett rasperformativt sätt och inte minst tack vare Astrid Lindgrens världsberömda karaktär Pippi.

Svensk Damtidning har f ö uppmärksammat att de tre kungabarnen med partners också närvarade på galan och en undrar ju i sitt stilla sinne vad fr a prins Carl Philip tänkte, tyckte och kände när fotot på ”Bengan” visades på storbildsskärmarna för hertigens av Värmland kanske närmaste vän är då en jämnårig adopterad man från Sydkorea, som prinsen blev god vän med när de båda var elever på Lundsberg i Värmland och delade rum och när prinsen senare gifte sig med Sofia agerade den adopterade mannen bestman på bröllopet.

Återigen intervjuad om den folkkära svenska ”gulinghumorn”

Aftonbladets Kristoffer Bergström: 

”Handbollslegendaren ”Bengan” Johansson hyllades på Idrottsgalan med ett porträtt från 90-talet när han snedställer sina ögon.

Det är en rasstereotyp som inte hör hemma i tv år 2023, anser forskaren Tobias Hübinette.

– Jag kan inte tänka mig att de medvetet velat kränka någon, men det är klart att det är olyckligt ändå. Vi vill alltid visa respektfulla bilder så gott vi kan, säger Johanna Bäckström Lerneby, nyhetschef och ansvarig utgivare på SVT.”

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/nQvJ3d/idrottsgalan-bildvalet-pa-bengt-johansson-kritiseras-svt-svarar

”Fotot är från OS i Atlanta 1995, då Bengt Johansson var förbundskapten för handbollslandslaget. 

Enligt Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, är det inte förvånande att bilden finns i arkiven. Det problematiska är att Idrottsgalan okommenterat lyfter fram den 28 år senare.

– Den här sortens poser ser man än idag när idrottsevenemang äger rum i Öst- och Sydostasien. Ett svartmålat ansikte anses väldigt stötande numera men det här får bara passera, för man ser inte posen som stötande utan bara som rolig, säger han.

Vad är problemet med att härma asiater på det viset?

– Det är en sak att härma hur djur rör sig. Men i det här fallet är posen kopplad till ett klassiskt rastänkande, den frammanar ett helt ”paket” om asiater som något vi ska skratta åt.

Vad finns mer i det paketet?

– Att asiater är lustiga, att språket och bokstäverna är konstiga, att de har en konstig kultur etc. Och bakom humorn finns en rädsla för det man tidigare kallade den gula faran.

”Gulinghumorn” bottnar i rädsla, menar Hübinette. Den populariserades på 1980-talet när Japan höll på att bli världens största ekonomi. På skolgårdar drog barn i ögonen och sjöng så kallade tjing-tjong-ramsor och på tv klädde komiker ut sig till underdåniga kineser.

– Japan var på väg att gå om USA innan finanskraschen i början av 90-talet. Då skrämdes man av Japan så den här sortens yttringar och alla skratt som de framkallade var ett sätt att bearbeta den rädslan, säger Hübinette.

Bör kritiken riktas mot SVT:s gala eller mot ”Bengan”?

– Om man vill prata om skuldbörda så skulle jag inte peka på ”Bengan”. Han var väl mest som så många andra var och är. Det handlar om att SVT låter det passera år 2023.

Bilden visades under galans in memoriam-inslag där idrottsprofiler som dött under 2022 uppmärksammades.

Tränaren Bengt Johansson, som avled i maj, hyllades lite extra med ett kollage av rörliga bilder – följt av porträttet med det snedställda ögonen.

SVT producerade inte galan och har inte valt ut bilderna, men beklagar ändå hur ”Bengan” porträtterades.

– Jag kan inte tänka mig att de medvetet velat kränka någon, men det är klart att det är olyckligt ändå. Vi vill alltid visa respektfulla bilder så gott vi kan, säger Johanna Bäckström Lerneby, nyhetschef och ansvarig utgivare på SVT.

Hur ser du på att bilden ändå syntes i er sändning?

– Det är obetänksamt och olyckligt.

Så varför valdes just den bilden av tusentals ut?

Galans vd Stephan Rimér har inget rakt svar. Han säger sig varken känna till avsikten när porträttet togs på 90-talet eller tanken med att den lyftes fram vid årets gala.

– Jag kan inte svara på det i detalj, men vi har inte haft för avsikt att göra något annat än att uppmärksamma och hedra ”Bengans” minne och eftermäle. Tittar man på inslaget så var det en hel del material på honom, så jag gissar att just den bilden skulle uppfattats som att han är en glad gamäng, säger Rimér.

SVT tycker ändå att det var olyckligt.

– Det tycker vi också. Bara att diskussionen uppstår är olyckligt.
Rimér betonar att han inte vet om handbollstränaren verkligen härmar en asiat.

– Vårt gäng har inte plockat upp vilka konnotationer bilden har. Det här får vi skylla på våran bristande kunskap i ämnet, för vi ville inte skoja om etniciteter utan bara spegla hans positiva sätt och glada upptåg.

Hur ser du på saken nu i efterhand?

– Att vi borde ha varit mer uppmärksamma.”

En påminnelse om när gamla MUF högerradikaliserades och valde att uniformera sig

Under SVT:s partiledarutfrågning av Ulf Kristersson visades i söndags detta gamla journalfilmsklipp för att illustrera M:s historia (OBS: det var då inte det enda klippet som visades men det var ett av dem).

Pikant nog råkar just detta klipp visa en ung partimedlem iförd en paramilitär fascistinspirerad SA-liknande uniform som det dåtida MUF (d v s Sveriges nationella förbund) införde 1933 åt sina s k kampgrupper (KG) eller KG-förband.

1934 valde det dåtida M dock att bryta med sitt ungdomsförbund SNF och bl a just p g a att de dåtida MUF:arna hade uniformerat sig.

Det är troligt att det inte var avsiktligt av SVT att visa just detta journalfilmsklipp igår – d v s det har inte på något sätt med att SVT är ”vänster” att göra som M, SD och högern hävdar att SVT är – utan det var bara slumpen som gjorde att det blev så men pikant är det så klart ändå att påminna om denna historia och särskilt i denna valrörelse.

Igår hyllade SVT Povel Ramel medan Carl-Einar Häckner framförde ”The Sukiyaki Syndrome” som utgör en av den svenska s k gulinghumorns allra mest ikoniska verk

Det har väl inte undgått någon att 2022 har utsetts till Povel Ramel-året och den 1 juni 2022 skulle Sveriges störste komiker genom tiderna ha fyllt 100 år om han hade levt än idag.

Igår visade SVT på bästa sändningstid ett hyllnings- och minnesprogram där bl a Wenche Myhre, Kalle Lind, Anne-Lie Rydé, Björn Skifs, Henrik Dorsin, Johan Ulveson och Lisa Nilsson deltog liksom Carl-Einar Häckner som framförde Ramels kanske mest folkkära ”hitsång” och föreställningsnummer ”The Sukiyaki Syndrome” eller ”Waite-l I want a sukiyaki” som i sin tur räknas som en av den svenska s k gulinghumorns allra mest ikoniska verk.

På Povel Ramel-sällskapets hemsida kan den som vill botanisera bland Ramels många sånger och nummer (https://www.povelramelsallskapet.se/index.php?action=m2&id=1&tema1=Musiken&tema2=S%E5ngtexterna) och det är sannerligen inte ont om rasstereotypa sånger som skrevs och komponerades för att uppföras live på scenen i form av rasperformativa iscensättningar i s k blackface, yellowface eller brownface.

En sång handlar t ex om en svart amerikansk kvinna i Harlem där det komiska handlar om att hon är kraftigt överviktig (”Fat Mammy Brown, The Biggest Girl in Town” o s v) medan andra sånger med tillhörande scennummer handlar om samer, indoneser, kongoleser, araber, latinamerikaner och indier. Den geniförklarade Ramel verkar helt enkelt ha ”betat av” världens alla s k exotiska folkslag men dock har jag faktiskt ännu inte hittat några ”skojiga” sånger om judar. Ramel skrev dessutom ännu fler gulinghumor-sånger som innehåller strofer som dessa: ”Bangkok, Bangkok, dit vi kom i flygmaskin. Hur som man än reser och vart man går bara siameser ögat når, gula, fula, bugande mest hela t’in”.

Idag hyllade dessutom DN:s musikkritiker Martin Nyström Ramel liksom Häckner genom att skriva följande:

”När Carl-Einar Häckner i dag uppträder med Ramels vettlösa ”The Sukiyaki Syndrome” – där en gäst aldrig får den japanska rätt han beställer – påminns man om Ramels förmåga att göra bokstäver lika rörligt flyktiga som toner. Vilket gjorde främmande exotiska språk till ett outsinligt material för hans humor, eftersom han kunde fejka dem som han ville.”  

Det går i sammanhanget med fog att fråga sig om SVT hade vågat låta en samtida komiker och artist framföra ett rasperformativt nummer i tv som iscensätter en svart person, en arab, en latinamerikan eller en turk och likaså går det att fråga sig om DN hade vågat lyfta fram en rasstereotyp sång som handlar om samer, indier eller afrikaner. Min kvalificerade gissning säger nämligen att detta enbart går med asiater idag år 2022 – d v s det är endast rasstereotyper av asiater som fortfarande är helt och hållet gångbara och socialt accepterade.

Om den kolonialnostalgiska kostymfilms-tv-serien ”The Singapore Grip”

Av någon anledning brukar SVT bjuda på en kolonialnostalgisk kostymfilm(s-tv-serie) under somrarna och detta gäller uppenbarligen även sommaren 2021 så för den som behöver lite kolonialnostalgisk kostymfilmseskapism inför de kommande veckornas politiska turbulens så finns den brittiska tv-serien ”The Singapore Grip” nu till hands.


Denna drama-tv-serie består av en filmatisering av J.G. Farrells roman med samma titel och såsom påfallande ofta är fallet med just brittiska kolonialnostalgiska kostymfilmer så skildrar den en förbjuden heterosexuell s k intimrelation över de s k rasgränserna.


Denna relation som denna gång rör en engelsman och en kinesisk kvinna äger rum inför och samtidigt som Brittiska imperiet förorsakades sitt allra största och inte minst mest förnedrande nederlag i Stillahavsasien.


Detta skedde när Japanska imperiet i samband med sitt närmast osannolika ”Blitzkrieg” besegrade ett västerländskt kolonialimperium efter ett annat på bara några ynka månader vintern 1941-42 p g a att västerlänningarna var så uppfyllda av dåtidens rastänkande att de fullständigt underskattade japanernas stridsvärde vilket fick till följd att både fransmän, holländare, amerikaner och britter besegrades i grunden.


Japanerna hade mot alla odds lyckats ta sig fram till Singapore cyklandes på oländiga djungelvägar och medan Brittiska imperiets jättearmé som räknade närmare 90 000 man hade planerat för en japansk attack via havet så föll japanerna i stället britterna i ryggen och bl a tack vare att general Nishimura lyckades leda över 10 000 disciplinerade japanska infanterister över risfälten som på den tiden omgav Singapore vilka marscherade i snörräta kolonner och intog staden via landvägen.


I de allierades upptrissade propaganda hette det profetiskt att faller Singapore – Brittiska imperiets viktigaste koloni i Stillahavsasien – så är ”de vitas tid förbi i Fjärran Östern” vilket också kom att stämma under efterkrigstiden när avkoloniseringen satte igång även om britterna bet sig fast i just Singapore ända fram tills 70-talet.


Redan i december 1941 hade de brittiska besittningarna längs Kinas kust falllit som käglor och inte minst kronkolonin Hongkong efter en sista heroisk slutstrid från Brittiska imperiets sida som bl a innefattade den s k ”playboy-brigaden” (bestående av just unga, brittiska och andra västerländska s k playboys som mest ”hängde” i Asien för ”brudarna”, alkoholen, drogerna och den ”exotiska” spänningens skull och varav en del även utgjordes av portugiser som hade kommit över från närbelägna Macau för att ”fajtas” sida vid sida med ”lads:en” i Hongkong) och Churchill beordrade därför imperiets kolonialarmé i Singapore att inte kapitulera och att t o m kämpa till siste man men den håglöse general Percival såg sig tvungen att kapitulera redan den 15 februari 1942 efter bara någon veckas belägring.


Det berättas att Churchill blev så tagen av Singapores fall att han inte orkade resa sig från duschkabinen utan sin butlers hjälp – han ska ha suttit naken och likgiltig på golvet med duschvattnet rinnandes över sin vid det laget tämligen omfångsrika lekamen när han erhöll beskedet om stadens fall tills butlern mödosamt lyfte upp honom och gav honom en handduk att skyla sig med.


Det berättas också att Singapores överklass ”partajade” och söp ned sig fullständigt det sista dygnet innan Singapores fall:


På det magnifika kolonialhotellet Raffles spelade en levande orkester jazz medan de brittiska plantageägarna och adelsmännen beställde in drink efter drink och dansade frenetiskt in i det sista och någon ska även ha klottrat ett sturskt antijapanskt budskap på golvet framför den stora bardisken. När de första japanska soldaterna väl marscherade in i den historiska innerstaden sägs några av dem t o m ha påträffat ett antal kolonialelitbritter på Raffles som ännu inte hade däckat av alkoholen dansandes en sista stolt vals innan de gav upp och till slut lät sig tas till fånga.

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”

Journalisten, antirasisten och adoptivpappan Roland Hjelte har gått bort

Journalisten Roland Hjelte har gått bort som anses vara något av den samhällskritiska dokumentärens pionjär i svenska tv-sammanhang. Hjelte kom f ö även att adoptera flera barn från Sydkorea tillsammans med sin dåvarande fru Gudrun som också hon var journalist.


Hjelte har inte minst skrivit in sig i den svenska antirasismens (medie)historia genom att år 1962 ligga bakom dokumentärerna ”Främling i folkhem” och ”Färgad i folkhem” (och i båda fallen tillsammans med Karl-Axel Sjöblom), vilka var de första tv-programmen någonsin som handlade om dåtidens svenska arbetskraftsinvandrares respektive svarta och icke-vita invandrares prekära situation.


Särskilt dokumentären ”Färgad i folkhem”, som sändes på tv den 12 februari 1962, skrev svensk mediehistoria då den innebar att icke-vita och svarta erfarenheter och röster fick komma till tals i sin egen rätt för första gången i den svenska offentligheten.


”Färgad i folkhem” kan i efterhand sägas ha blivit en vändpunkt vad gällde förståelsen för och insikten om att rasdiskriminering även förekom i Sverige att döma av de dåtida kommentarerna och recensionerna i pressen.
I programmet annonserade exempelvis reportern Karl-Axel Sjöblom efter ett rum åt en svart afrikansk SIDA-gäststudent med hjälp av den metod som idag skulle kallas situation testing eller praktikprövning, det vill säga det var Sjöblom som stod bakom annonsen för att testa förekomsten av rasdiskriminering. Det kom också många positiva svar men när det visade sig att det handlade om en ”färgad” student var alla tidigare lediga rum plötsligt uthyrda.


Det framgick även i samma dokumentär att i den svenska handelsflottan så slapp vita svenska sjömän att dela hytt med ”färgade” kollegor från bl a Kina och Filippinerna enligt Sjöfolksförbundets ordförande som öppet och ohämmat hänvisade till att ”de har olika vanor och religioner” i tv-programmet.


Aftonbladets Gunnar Rosell framställde filmen som ”en salva utan dess like” och menade att det var det ”främsta inslaget hittills i vår unga televisionshistoria” samt varnade svenska folket genom att skriva ”håll i er ordentligt i karmstolarna ni som i kväll sitter framför TV-apparaterna”.
Programmet följdes upp med ett så kallat estradsamtal om svensk rasism i Lars Bobergs tv-program ”I brännpunkten” en vecka senare och när Expressen i slutet av året sammanfattade det svenska tv-året listades dokumentären bland andra tv-inslag med den lakoniska kommentaren ”vi fick en knäck den 12 februari”.

SVT:s Uppdrag granskning går till botten med genomkorrupta Adoptionscentrums utlandsadoptioner från Chile till Sverige i dokumentären ”De stulna barnen”

Torsdagen den 10 juni kl. 6.30 publicerar SVT:s program Uppdrag granskning en dokumentär i fyra delar på SVT Play – ”De stulna barnen” – som handlar om de över 2000 chilenska barn som adopterades till Sverige under fr a Pinochets militärdiktatur 1973-90 ”tack vare” genomkorrupta Adoptionscentrum och dess superentreprenöriella ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren som fortfarande lever än idag.

Jag har själv till och från varit i kontakt med Uppdrag granskning-redaktionen och dess reporter Lena Sundström ända sedan sommaren 2020 och ser nu fram emot att få se resultatet den 10 juni i form av dokumentären ”De stulna barnen”.

Det har då varit ett mycket mödosamt arbete ”bakom kulisserna” för att få SVT och Uppdrag granskning att slutgiltigt ta beslutet att göra denna dokumentär (sommaren 2019 plockade jag ut komprometterande dokument från svenska ambassaden i Santiago de Chile som troligen fällde avgörandet) som är den andra i ordningen som SVT nu sänder som handlar om den korrupta svenska adoptionsindustrin sedan SVT:s Dokument utifrån visade Per Lapins och Erik Sandbergs dokumentär ”Barn till varje pris” 2002 som handlade om hur bl a genomkorrupta Adoptionscentrum har stått bakom 100-tals illegala adoptioner från Thailand till Sverige. Den dokumentären ledde till att två vuxna utlandsadopterade från Thailand polisanmälde de svenska expat-kvinnor som stod bakom de korrupta adoptionerna för människorov men tyvärr lades deras anmälan ned p g a preskriptionstiden och åtminstone min förhoppning är nu att rättvisan ska hinna ikapp Anna-Maria ”Aja” Elmgren innan hon hinner gå bort.

https://pressrummet.svt.se/program/1403160

”Uppdrag granskning: De stulna barnen    

Hur tar man igen förlorade år? Uppdrag granskning söker svar på vad som egentligen hände när chilenska barn adopterades bort till svenska föräldrar. Foto: SVT 

En ung kvinna fängslas i Chile och får veta att hennes två små söner är döda. 40 år senare börjar svenske David Henningson att gräva i sin och lillebroderns historia – snart kommer sanningar att uppdagas som förändrar allt. 

Året är 1973 i Pinochets Chile.  

Samma år som den blodiga militärkuppen startar svenska Adoptionscentrum sin verksamhet, och små barn börjar göra den långa resan över Atlanten för att bli adopterade av svenska föräldrar. Men det ska visa sig att organisationen saknar kontroll över var barnen kommer ifrån.  

Många år senare kommer en chilensk journaliststudent att börja rota i ett rykte som länge funnits i Chile. Det finns de som säger att barn stulits från sina mammor. Och runt om i landet finns kvinnor som än i dag vittnar om hur barn försvunnit spårlöst för att aldrig återvända. I centrum av ryktet finns en svensk representant för Adoptionscentrum: En kvinna som går under smeknamnet Aja.  

Genom ett unikt material följer Uppdrag granskning en svensk och en chilensk familjehistoria, där en händelse kommer att kasta långa skuggor in i framtiden. Vad var det som hände när barn togs från Chile till Sverige – och vad har gjorts för att ställa tillrätta det som gjorts fel?  

Uppdrag granskning sänder “De stulna barnen”, en serie i fyra delar på SVT Play. Den publiceras torsdag 10 juni klockan 06.30. Följ granskningen på http://www.svt.se/granskning”