Kategori: SVT

Om den kolonialnostalgiska kostymfilms-tv-serien ”The Singapore Grip”

Av någon anledning brukar SVT bjuda på en kolonialnostalgisk kostymfilm(s-tv-serie) under somrarna och detta gäller uppenbarligen även sommaren 2021 så för den som behöver lite kolonialnostalgisk kostymfilmseskapism inför de kommande veckornas politiska turbulens så finns den brittiska tv-serien ”The Singapore Grip” nu till hands.


Denna drama-tv-serie består av en filmatisering av J.G. Farrells roman med samma titel och såsom påfallande ofta är fallet med just brittiska kolonialnostalgiska kostymfilmer så skildrar den en förbjuden heterosexuell s k intimrelation över de s k rasgränserna.


Denna relation som denna gång rör en engelsman och en kinesisk kvinna äger rum inför och samtidigt som Brittiska imperiet förorsakades sitt allra största och inte minst mest förnedrande nederlag i Stillahavsasien.


Detta skedde när Japanska imperiet i samband med sitt närmast osannolika ”Blitzkrieg” besegrade ett västerländskt kolonialimperium efter ett annat på bara några ynka månader vintern 1941-42 p g a att västerlänningarna var så uppfyllda av dåtidens rastänkande att de fullständigt underskattade japanernas stridsvärde vilket fick till följd att både fransmän, holländare, amerikaner och britter besegrades i grunden.


Japanerna hade mot alla odds lyckats ta sig fram till Singapore cyklandes på oländiga djungelvägar och medan Brittiska imperiets jättearmé som räknade närmare 90 000 man hade planerat för en japansk attack via havet så föll japanerna i stället britterna i ryggen och bl a tack vare att general Nishimura lyckades leda över 10 000 disciplinerade japanska infanterister över risfälten som på den tiden omgav Singapore vilka marscherade i snörräta kolonner och intog staden via landvägen.


I de allierades upptrissade propaganda hette det profetiskt att faller Singapore – Brittiska imperiets viktigaste koloni i Stillahavsasien – så är ”de vitas tid förbi i Fjärran Östern” vilket också kom att stämma under efterkrigstiden när avkoloniseringen satte igång även om britterna bet sig fast i just Singapore ända fram tills 70-talet.


Redan i december 1941 hade de brittiska besittningarna längs Kinas kust falllit som käglor och inte minst kronkolonin Hongkong efter en sista heroisk slutstrid från Brittiska imperiets sida som bl a innefattade den s k ”playboy-brigaden” (bestående av just unga, brittiska och andra västerländska s k playboys som mest ”hängde” i Asien för ”brudarna”, alkoholen, drogerna och den ”exotiska” spänningens skull och varav en del även utgjordes av portugiser som hade kommit över från närbelägna Macau för att ”fajtas” sida vid sida med ”lads:en” i Hongkong) och Churchill beordrade därför imperiets kolonialarmé i Singapore att inte kapitulera och att t o m kämpa till siste man men den håglöse general Percival såg sig tvungen att kapitulera redan den 15 februari 1942 efter bara någon veckas belägring.


Det berättas att Churchill blev så tagen av Singapores fall att han inte orkade resa sig från duschkabinen utan sin butlers hjälp – han ska ha suttit naken och likgiltig på golvet med duschvattnet rinnandes över sin vid det laget tämligen omfångsrika lekamen när han erhöll beskedet om stadens fall tills butlern mödosamt lyfte upp honom och gav honom en handduk att skyla sig med.


Det berättas också att Singapores överklass ”partajade” och söp ned sig fullständigt det sista dygnet innan Singapores fall:


På det magnifika kolonialhotellet Raffles spelade en levande orkester jazz medan de brittiska plantageägarna och adelsmännen beställde in drink efter drink och dansade frenetiskt in i det sista och någon ska även ha klottrat ett sturskt antijapanskt budskap på golvet framför den stora bardisken. När de första japanska soldaterna väl marscherade in i den historiska innerstaden sägs några av dem t o m ha påträffat ett antal kolonialelitbritter på Raffles som ännu inte hade däckat av alkoholen dansandes en sista stolt vals innan de gav upp och till slut lät sig tas till fånga.

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”

Journalisten, antirasisten och adoptivpappan Roland Hjelte har gått bort

Journalisten Roland Hjelte har gått bort som anses vara något av den samhällskritiska dokumentärens pionjär i svenska tv-sammanhang. Hjelte kom f ö även att adoptera flera barn från Sydkorea tillsammans med sin dåvarande fru Gudrun som också hon var journalist.


Hjelte har inte minst skrivit in sig i den svenska antirasismens (medie)historia genom att år 1962 ligga bakom dokumentärerna ”Främling i folkhem” och ”Färgad i folkhem” (och i båda fallen tillsammans med Karl-Axel Sjöblom), vilka var de första tv-programmen någonsin som handlade om dåtidens svenska arbetskraftsinvandrares respektive svarta och icke-vita invandrares prekära situation.


Särskilt dokumentären ”Färgad i folkhem”, som sändes på tv den 12 februari 1962, skrev svensk mediehistoria då den innebar att icke-vita och svarta erfarenheter och röster fick komma till tals i sin egen rätt för första gången i den svenska offentligheten.


”Färgad i folkhem” kan i efterhand sägas ha blivit en vändpunkt vad gällde förståelsen för och insikten om att rasdiskriminering även förekom i Sverige att döma av de dåtida kommentarerna och recensionerna i pressen.
I programmet annonserade exempelvis reportern Karl-Axel Sjöblom efter ett rum åt en svart afrikansk SIDA-gäststudent med hjälp av den metod som idag skulle kallas situation testing eller praktikprövning, det vill säga det var Sjöblom som stod bakom annonsen för att testa förekomsten av rasdiskriminering. Det kom också många positiva svar men när det visade sig att det handlade om en ”färgad” student var alla tidigare lediga rum plötsligt uthyrda.


Det framgick även i samma dokumentär att i den svenska handelsflottan så slapp vita svenska sjömän att dela hytt med ”färgade” kollegor från bl a Kina och Filippinerna enligt Sjöfolksförbundets ordförande som öppet och ohämmat hänvisade till att ”de har olika vanor och religioner” i tv-programmet.


Aftonbladets Gunnar Rosell framställde filmen som ”en salva utan dess like” och menade att det var det ”främsta inslaget hittills i vår unga televisionshistoria” samt varnade svenska folket genom att skriva ”håll i er ordentligt i karmstolarna ni som i kväll sitter framför TV-apparaterna”.
Programmet följdes upp med ett så kallat estradsamtal om svensk rasism i Lars Bobergs tv-program ”I brännpunkten” en vecka senare och när Expressen i slutet av året sammanfattade det svenska tv-året listades dokumentären bland andra tv-inslag med den lakoniska kommentaren ”vi fick en knäck den 12 februari”.

SVT:s Uppdrag granskning går till botten med genomkorrupta Adoptionscentrums utlandsadoptioner från Chile till Sverige i dokumentären ”De stulna barnen”

Torsdagen den 10 juni kl. 6.30 publicerar SVT:s program Uppdrag granskning en dokumentär i fyra delar på SVT Play – ”De stulna barnen” – som handlar om de över 2000 chilenska barn som adopterades till Sverige under fr a Pinochets militärdiktatur 1973-90 ”tack vare” genomkorrupta Adoptionscentrum och dess superentreprenöriella ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren som fortfarande lever än idag.

Jag har själv till och från varit i kontakt med Uppdrag granskning-redaktionen och dess reporter Lena Sundström ända sedan sommaren 2020 och ser nu fram emot att få se resultatet den 10 juni i form av dokumentären ”De stulna barnen”.

Det har då varit ett mycket mödosamt arbete ”bakom kulisserna” för att få SVT och Uppdrag granskning att slutgiltigt ta beslutet att göra denna dokumentär (sommaren 2019 plockade jag ut komprometterande dokument från svenska ambassaden i Santiago de Chile som troligen fällde avgörandet) som är den andra i ordningen som SVT nu sänder som handlar om den korrupta svenska adoptionsindustrin sedan SVT:s Dokument utifrån visade Per Lapins och Erik Sandbergs dokumentär ”Barn till varje pris” 2002 som handlade om hur bl a genomkorrupta Adoptionscentrum har stått bakom 100-tals illegala adoptioner från Thailand till Sverige. Den dokumentären ledde till att två vuxna utlandsadopterade från Thailand polisanmälde de svenska expat-kvinnor som stod bakom de korrupta adoptionerna för människorov men tyvärr lades deras anmälan ned p g a preskriptionstiden och åtminstone min förhoppning är nu att rättvisan ska hinna ikapp Anna-Maria ”Aja” Elmgren innan hon hinner gå bort.

https://pressrummet.svt.se/program/1403160

”Uppdrag granskning: De stulna barnen    

Hur tar man igen förlorade år? Uppdrag granskning söker svar på vad som egentligen hände när chilenska barn adopterades bort till svenska föräldrar. Foto: SVT 

En ung kvinna fängslas i Chile och får veta att hennes två små söner är döda. 40 år senare börjar svenske David Henningson att gräva i sin och lillebroderns historia – snart kommer sanningar att uppdagas som förändrar allt. 

Året är 1973 i Pinochets Chile.  

Samma år som den blodiga militärkuppen startar svenska Adoptionscentrum sin verksamhet, och små barn börjar göra den långa resan över Atlanten för att bli adopterade av svenska föräldrar. Men det ska visa sig att organisationen saknar kontroll över var barnen kommer ifrån.  

Många år senare kommer en chilensk journaliststudent att börja rota i ett rykte som länge funnits i Chile. Det finns de som säger att barn stulits från sina mammor. Och runt om i landet finns kvinnor som än i dag vittnar om hur barn försvunnit spårlöst för att aldrig återvända. I centrum av ryktet finns en svensk representant för Adoptionscentrum: En kvinna som går under smeknamnet Aja.  

Genom ett unikt material följer Uppdrag granskning en svensk och en chilensk familjehistoria, där en händelse kommer att kasta långa skuggor in i framtiden. Vad var det som hände när barn togs från Chile till Sverige – och vad har gjorts för att ställa tillrätta det som gjorts fel?  

Uppdrag granskning sänder “De stulna barnen”, en serie i fyra delar på SVT Play. Den publiceras torsdag 10 juni klockan 06.30. Följ granskningen på http://www.svt.se/granskning”

Om att bli tillfrågad att delta i olika tv-program

Av alla förfrågningar och inbjudningar rörande att vara med i olika tv-program som jag har fått genom åren så tar nog dagens uppmaning ”priset”:

En gång i tiden ville dokumentärfilmaren Karin Swärd göra en hel entimmes-SVT-dokumentär om mig och mitt liv och tidigare har jag bl a fått den direkta frågan om jag vill delta i Robert Aschbergs och Frida Boisens Trolljägarna (se https://www.viafree.se/program/reality/trolljagarna/sasong-4) mot bakgrund av att jag är en känd och offentlig antifascist som ofta blir utsatt för hot och hat samt blivit inbjuden att provfilma hos SVT Drama för Levan Akins kommande drama-tv-serie Deg tillsammans med bl a Helena af Sandeberg och Bianca Kronlöf (se https://www.svt.se/kultur/pengatvatt-och-brodbak-i-levan-akins-nya-tv-serie) och åtskilliga gånger har jag (liksom så många andra som regelbundet deltar i den offentliga debatten) ”naturligtvis” blivit tillfrågad att delta i SVT:s (och dess Göteborgsredaktions) olika debattprogram Debatt, Opinion live och Sverige möts men att idag bli kontaktad av en s k castare som uppger att hen har fått in en del tips om mig som tänkbar kandidat i nästa säsong av TV4:s Robinson tar ändå ”priset”.

Självklart har jag läst Defoes Robinson Crusoe liksom Coetzees Foe och mängder av postkoloniala analyser av ursprungsromanen och inte minst av Robinson som en klassisk figuration för en kolonial och vit (upplysnings)maskulinitet men jag hade aldrig kunnat tänka mig att någon någon gång skulle fråga mig detta och därmed föreställa sig att just jag skulle kunna inta Robinson-positionen.

För övrigt undrar en ju slutligen om någon disputerad person någonsin har deltagit i någon Robinson-säsong och om detta nu har hänt eller skulle hända någon gång så vore väl en naturvetare (en djur- eller växtforskare inte minst), en teknolog (kanske särskilt med inriktning på väg- och vatten), en medicinare (gärna en akut- eller allmänläkare) och kanske t o m en farmakolog (och kanske fr a med smått homeopatiska sidor) bra mycket lämpligare än en språkvetare och kultur- och humanioraforskare som mig? Skulle f ö tippa på att en religionsvetare, litteraturvetare eller statsvetare nog vore allra sämst i sammanhanget medan en sociolog, antropolog eller etnolog faktiskt skulle kunna fungera och måhända också en genusvetare men det låter jag vara osagt.

Intervjuad idag av SVT:s Nedjma Chaouche i SVT Forum och i dess intervjuserie ”Politik i bokhyllan” som direktsändes på SVT

Blev idag intervjuad i direktsändning (SVT2) mellan kl. 11.45-12 av SVT:s Nedjma Chaouche i samband med dagens SVT Forum-sändning och i dess program ”Politik i bokhyllan” angående min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” som redan ligger 2:a på Adlibris försäljningslista bland de 865 böcker som Carlssons bokförlag har givit ut som finns till försäljning där trots att den ännu ej har hunnit uppmärksammas någonstans i form av en recension.

https://www.svt.se/nyheter/svtforum/svensk-rasism-under-efterkrigstiden

https://www.svtplay.se/video/31047746/politik-i-bokhyllan/politik-i-bokhyllan-svensk-rasism-under-efterkrigstiden-av-thomas-hubinette

”Politik i bokhyllan: Svensk rasism under efterkrigstiden

Boken undersöker den offentliga rapporteringen om frågor som rör ras och rasism i Sverige efter kriget och fram till 1970-talet. Författaren Tobias Hübinette intervjuas av Nedjma Chaouche.”

Idag intervjuades jag i SVT om de svenska och västerländska rasstereotyperna av asiater tillsammans med Evelyn Mok och i relation till frågan om rasism mot asiater under pandemin

Idag intervjuades jag för tredje gången (gillt) i Sveriges Television inom knappt en månads tid (och f ö har jag dessutom också intervjuats av Sveriges Radio vid tre tillfällen inom knappt en månads tid):

https://www.svt.se/kultur/sa-stereotypiseras-ostasiater-i-kulturen

Denna gång handlade det om ett inslag i och för SVT Kulturnyheterna, som nyligen sändes i samband med SVT:s Morgonstudion, och som handlade om rasstereotyper av (sydost- och öst)asiater i samband med att komikern Evelyn Mok gästade kulturredaktionen och berättade om rasism mot asiater under pandemin.

Det jag säger är helt enkelt att för att förstå rasismen mot asiater under pandemin så måste en/vi samtidigt också förstå den kulturella (d v s svenska och västerländska) kontext inom vilken hatbrotten och trakasserierna mot asiater äger rum.

Det handlar om att ingen annan minoritet i Sverige och i Väst är så (ras)stereotypiserad som asiater, att dessa stereotyper både är oerhört (folkligt) populära bland icke-asiater (och både bland vita och icke-vita) liksom helt och hållet socialt accepterade (d v s inga icke-asiater ser dessa stereotyper som just stereotyper) och kulturellt institutionaliserade (inom både hög- och populärkulturen och inom både konstnärliga och kommersiella kultursammanhang), att de avhumaniserar och samtidigt kläs i humor (s k ”gulinghumor”) samt att det finns klara paralleller till de likaledes vardagligfierade och normaliserade (antisemitiska) stereotyperna av judar som florerade i Sverige och i Väst innan Förintelsen och vilka också verkade avhumaniserande bland icke-judar samtidigt som rasstereotyperna av judar ofta också kläddes i humor.

Det som dock inte kom med i inslaget var mitt måhända ”eviga” och hämningslösa ”hänga ut”/”out:a”-”namedrop:ande” av alla de svenska kändisar (och både vita och icke-vita komiker, sångare, artister, skådespelare, musiker, författare o s v) vilka genom åren har iscensatt sig själva i s k ”yellowface” och spelat asiater på ett i stort sett alltid stereotypt och nedsättande vis i olika filmer, shower, musikvideos, pjäser, sketcher, tv-program och scenkonstföreställningar och kanske var det lika bra det mot bakgrund av alla (dyra) förtalsmål som jag har hamnat i genom åren p g a att jag ofta anses förolämpa och förnedra inte minst kändisar av olika slag genom att just hämningslöst namnge desamma.

Likaså kom inte min kritik av SVT med i inslaget i den meningen att jag också vid flera tillfällen påpekade att SVT i mycket hög grad både har producerat och distribuerat (d v s masspridit, och ofta på s k ”prime time”) närmast otaliga exempel på (ras)stereotyper av asiater genom decennierna för att leverera lust och njutning åt den icke-asiatiska mångmiljonhövdade tv-publiken i form av s k ”gulinghumor” och kanske var det lika bra det mot bakgrund av jag nog har ”bitit den hand som föder mig” tillräckligt många gånger vid det här laget vilket har kostat alltför mycket för min del genom åren.

Intervjuad igen i SVT om rasism mot asiater under pandemin

Så har jag återigen blivit intervjuad om rasism mot asiater i egenskap av att vara landets enda forskare som både har debatterat om, studerat och publicerat i ämnet i två årtionden.

Denna gång handlar det om SVT Uppsala (och SVT Nyheter, som sändes i morse) och tidigare har jag bl a varit med i SVT:s Morgonstudion och i P1:s Nordegren & Epstein samt blivit intervjuad av SR Dalarna.

Sedan pandemin började för ett år sedan har ämnet rasism mot asiater tagits upp mer än någonsin tidigare men fortfarande finns det knappt någon forskning eller några data och siffror alls att tillgå om gruppen och om ämnet.

Det finns numera ett försvarligt antal studier, rapporter, avhandlingar och andra publikationer liksom inte minst statistik som rör rasism mot bl a muslimer, afrosvenskar, samer, romer, judar m fl men vad gäller asiater finns det i praktiken ingenting utöver mina egna publikationer.

Det finns faktiskt knappt ens någon forskning alls överhuvudtaget om asiaterna i Sverige. En försiktig men troligen alltför generös uppskattning ger vid handen att det möjligen existerar ett 30-tal akademiska texter i vid bemärkelse som därmed utgör den samlade forskningen om de svenska asiaterna och varav flera utgörs av studentuppsatser.

Till skillnad från de tidigare nämnda minoriteterna och exempelvis de svenska muslimerna, latinamerikanerna och afrosvenskarna eller exempelvis de svenska somalierna, chilenarna, kurderna, iranierna, syrianerna, turkarna och afghanerna så finns det inte någon rapport, någon introducerande översikt, någon avhandling, någon antologi, någon monografi eller någon historik om de svenska asiaterna.

De svenska asiaterna lyfts helt enkelt aldrig fram vare sig i akademiska eller i icke-akademiska sammanhang och framför allt aldrig i antirasistiska sammanhang trots att asiaterna antagligen är den mest stereotypiserade minoriteten i majoritetssamhället i stort, trots att de asiatiska kvinnorna i Sverige antagligen är den mest sexualiserade kvinnliga minoriteten och trots att det snart finns närmare 250 000 asiater i Sverige varav den övervägande delen är flickor eller kvinnor (2/3) och utrikes födda (2/3) medan de blandade eller mixade (varav flertalet har asiatiska mödrar och vita eller andra icke-asiatiska fäder) utgör kring 25% och de adopterade kring 15%.

Det är också just det jag säger i intervjun – att asiaterna i Sverige inte är lika väl representerade i den svenska offentligheten, inom forskarvärlden, i mediebranschen, i kulturlivet eller i politiken och det är nog en av huvudförklaringarna till att ingen driver frågan om rasism mot asiater eller forskar om ämnet eller ens intresserar sig för minoriteten asiater överhuvudtaget i dagens Sverige.

”Hatet och rasismen mot personer med asiatisk bakgrund har ökat även i Sverige i samband med coronapandemin. Det säger Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, som forskat i ämnet. Han menar att ett problem är att ingen driver frågan i Sverige.”

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/experten-om-varfor-hatet-mot-personer-med-asiatisk-ursprung-okar

Intervjuades imorse i SVT:s Morgonstudions nyheter liksom ikväll i SVT Kulturnyheterna om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

20-talets början verkar av någon anledning gå i 2-talets tecken för min del: 

Igår var Julia Dang och jag med i SVT:s Morgonstudion och talade om rasism mot asiater i Sverige och idag är jag med i SVT:s Morgonstudions nyheter liksom i SVT Kulturnyheterna (ikväll på SVT1 kl. 18.15) och talar om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, som både handlar om varför Sverige blev världens mest (internationellt) adopterande land liksom världens mest (färgblinda) antirasistiska land.

Detta var då helt oplanerat liksom att jag nästa månad ger ut ännu en bok – ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”, som behandlar hela den svenska rapporteringen och debatten om ras och rasism i ett enbart svenskt sammanhang under 1940-, 50-, 60- och 70-talen. Likaså var det oplanerat att jag i början av mars i år publicerade en ”streckare”, d v s en kulturessä på SvD:s Under strecket-sida, och kort därefter en DN Debatt-artikel, d v s en debattartikel på DN:s debattsida.

Det var f ö också oplanerat att jag skulle komma ut med fyra böcker inom ett halvår – i höstas publicerades nämligen även Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” liksom Jenny H Wills, Indigo Willings och min bok “Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific”.

https://www.svt.se/kultur/bok/sa-blev-sverige-varldsledande-i-utlandsadoptioner

”– Det normala i nästan alla västländer är att privata aktörer sköter adoptionsförmedlingen. Men i Sverige var det staten som gjorde det. Det tror jag är den stora förklaringen till att Sverige blev världsledande i utlandsadoptioner. Hela samhällsbygget kom att engagera sig i frågan, som ett resultat av 1960-talets adoptionsdebatt, säger Tobias Hubinette. 

Under hela 60-talet debatterades frågan om utlandsadoptioner i Sverige. Skulle barn från andra raser – som det hette då – kunna anpassa sig till det homogena folkhemmet? Och hur skulle dessa barn bemötas av sina svenska kamrater? 

I Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt, undersöker Tobias Hübinette hur diskussionen gick. Och han menar att det till slut var de antirasistiska argumenten som vann.  

– Eftersom Sverige var så homogent på 60-talet så tänkte man sig lite naivt att om man tar in en stor mängd barn som inte ser ut som svenska folket i stort, så skulle svenskarna vänja sig vid att det finns människor som inte ser ut som Svensson. Det skulle på sikt utrota rasismen, säger Tobias Hübinette.  

– På lång sikt, och sett i backspegeln, så är det här ett projekt som inte har med de adopterade själva eller adoptivföräldrarna att göra. Det här blir något mycket större än så. Det blir någon slags social ingenjörskonst på en ideologisk nivå som jag kan tycka är lite obehaglig, säger Tobias Hübinette.”