Category: SVT

Om uttrycket ”visuell identitet”: Är ännu en omskrivning på väg att etableras för att ersätta noaordet ras i svenska språket?

Är månne ännu en eufemism (d v s en förskönande omskrivning för något som anses stötande och obehagligt) för noaordet (d v s ett ord som anses vars så farligt och så kraftfullt att det inte ens får uttalas och än mindre skrivas ut) ras nu på väg att etableras i det (nutids)svenska språket som de flesta invånare i Sverige mer eller mindre talar?
 
På senare tid har uttrycket ”visuell identitet” nämligen börjat dyka upp i den ständigt pågående och aldrig avslutade (och ytterst aggressiva för att inte säga ”våldsamma”) mångfaldsdebatten och nu senast har SVT:s programdirektör Lena Glaser och DN:s ledarskribent Evelyn Schreiber använt sig av uttrycket:
 
 
Uttrycket ”visuell identitet” används inom kommunikationssfären liksom inom designvärlden men verkar nu m a o även betyda ras – d v s uttrycket verkar syfta på de åtminstone 20% eller minst 2 miljoner av landets invånare som ser annorlunda ut rent fysisk-kroppsligt och vilka inte kan passera som helt och hållet vita i ett svenskt samtidssammanhang, det vill säga deras medicinsk-genetisk-organisk-materiella kroppar kommunicerar och signalerar att de har ursprung i de gamla kolonierna och har bakgrund i den utomeuropeiska världen.
 
Visst förstår jag att de svenskspråkiga på jorden reagerar negativt och nog även i många fall med både enorm vrede och starkt hat när de hör ordet ras uttalas och användas av exempelvis engelsktalande, spansktalande, tysktalande, rysktalande, italiensktalande, portugisisktalande, nederländsktalande eller fransktalande eller ser ordet i skriven eller tryckt form (och framför allt när de ser ordet i tryckt form utan några antirasistiska och antifascistiska citattecken omkring sig) och visst har jag respekt för det otal svenskspråkiga uttryck och glosor som har uppfunnits och nyproducerats sedan 1980- och 90-talen för att ersätta rasbegreppet och slippa säga ordet ras (främlingsfientlighet, visuella minoriteter, synliga invandrare) men nu får det väl ändå räcka med eufemismer.

Ivar Arpis kritik av SVT:s mångfaldssatsning träffar mitt i prick

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har (som alla redan vet) bl a gjort sig känd för sin bitska kritik av det svenska majoritetssamhällets antirasism med tillhörande mångfaldssatsningar och mångfaldsplaner och ibland träffar Arpi sannerligen ”mitt i prick” såsom i dagens ”hänga ut antirasistiska SVT”-ledare:
 
 
SVT är då bara ett exempel bland mängder av offentliga aktörer, myndigheter, organisationer och företag som sturskt och stolt basunerar ut (eller t o m ”vrålar ut”) att de är antirasister, icke-diskriminerande, mångfaldssatsande, inkluderande, normkritiska, normvidgande o s v o s v men när det väl ”kommer till kritan” så blir det nästan alltid ”pannkaka” av den antirasistiska retoriken och av alla antirasistiska mångfaldssatsningar och mångfaldsplaner då problemet för SVT och för alla andra svenska antirasistiska regeringar, myndigheter, högskolor, organisationer, företag o s v just bottnar i det ”dubbeltänk” som Arpi lyfter fram idag:
 
Å ena sidan en hyperradikal och närmast hysterisk antirasistisk retorik (som dessutom inget annat lands public service-företag skulle förestå, d v s det är bara de svenska offentliga aktörerna, regeringarna och myndigheterna som låter så här hyperradikalt antirasistiska i tal och i skrift) och å andra sidan en hyperradikal och närmast hysterisk antirasistisk ovilja och rädsla för att mäta och följa upp den s k mångfalden och hur det egentligen ser ut och går för de olika minoritetskategorierna inom organisationen (såsom t ex inom SVT som då är Nordeuropas största medieföretag) utifrån diskrimineringsgrunderna (såsom t ex religion, etnicitet och hudfärg liksom sexuell läggning, funktionsnedsättning och könsöverskridande identitet eller uttryck – d v s diskrimineringsgrunder som det helt och hållet saknas data och siffror om idag till skillnad från den offentliga statistik som finns om kön, ålder och klass) då den svenska ultramilitanta färgblinda antirasismen (som här helt enkelt innebär en vrede och ett hat mot införandet av jämlikhetsdata och mot all statistik om ras, etnicitet, religion, språk o s v) i slutänden alltid trumfar den svenska ultramilitanta ”mångfalds-antirasismen”.
 
Och slutresultatet känner vi alla till: Organisationer, företag och myndigheter som SVT fortsätter att ”pumpa ut” sin hyperradikalt antirasistiska mångfaldsretorik medan de minoriteter som åsyftas blir alltmer frustrerade och arga på SVT och motsvarande offentliga aktörer då ingenting händer i praktiken eftersom inga siffror och ingen statistik tas fram och finns att tillgå (i den ultramilitanta färgblinda antirasismens namn som säger att ”det är fel att dela upp så” eller t o m att ”det är fel att ens tänka så om människor”) och samtidigt blottar sig SVT och motsvarande offentliga aktörer just för den kritik som Arpi framför idag och som också delas av åtskilliga representanter för de minoriteter som åsyftas och till slut så blir det så tydligt att ”kejsaren är naken” (och ”kejsaren” är då den svenska ultramilitanta antirasismen), d v s det svenska majoritetssamhällets antirasism är inget annat än en s k ”papperstiger” som kännetecknas av ”mycket snack och ingen verkstad” som det smått folkliga uttrycket säger.

Få av SVT:s anställda har utomeuropeisk bakgrund

DN:s Hynek Pallas kommenterar den senaste debatten om (bristen på) mångfald på SVT:

 
 
Påminner gärna om att år 2015 genomförde SVT en intern s k SCB-datakörning på sina samtliga 2200 anställda – d v s SVT skickade in personnumrena tillhörande samtliga som uppbär lön från SVT och bad SCB att avanonymiserat redovisa dessa utifrån geografisk bakgrund.
 
SVT kom då fram till att ej mer än 2-3% av public service-företagets samtliga 2200 anställda har utomeuropeisk bakgrund rakt av inklusive även städare, receptionister, tekniker och annan personal som inte arbetar som journalister (smink, kostym, ljud, ljus, scen, IT, statistik o s v) och vilket kan jämföras med att närmare 20% av landets befolkning idag har någon form av utomeuropeisk bakgrund.
 
Totalt handlar det med andra ord om ett 60-tal SVT-anställda som har bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika och vilka är uppdelade på ett 30-tal lokalredaktioner och varav sannolikt kring hälften arbetar i TV-huset i Stockholm och en mycket stor andel är sannolikt adopterade och blandade.
 
Själv kan jag nog för övrigt namnge åtminstone ett 20-tal av dessa 60-talet SVT-anställda med utomeuropeisk bakgrund och de 20-talet namn jag känner till syns alla mer eller mindre i rutan och är antingen programledare, nyhetsuppläsare eller journalister. De övriga 40-talet anställda vid SVT som har utomeuropeisk bakgrund är antagligen just städare, receptionister, fotografer, vaktmästare, IT-personal och tekniker av olika slag.

SVT fortsätter sin mångfaldssatsning med nya rasperformativa rasstereotyper av asiater riktade till barn och ungdomar

SVT (och de båda andra public service-företagen) satsar som bekant hårt på mångfald numera (apropå den debattartikel som bl a Alexandra Pascalidou nyligen skrev  -http://www.expressen.se/debatt/svt-befinner-sig-i-mangfaldens-istid/?social=fb) och denna gång i form av ett program om en slags freakkaraktär kallad Ninjaman som är riktat till barn och ungdomar och som helt och hållet bygger på rasperformativ (och rasstereotyp) igenkänning (OBS: dock ej på spegling, då programmet ej har ”tänkt in” asiatiska barn som tittare) hos en icke-asiatisk och både majoritets- och minoritetspublik (barn och ungdomar som talar teckenspråk, samiska och finsktalande barn och unga o s v) som har översköljts med och matats med hur ”asiater” rör sig, talar, beter sig, gör sig till, hoppar, flyger, kryper, ramlar, hälsar, bugar, ler, skrattar, klättrar och springer i det närmaste sedan de föddes för annars är det fullständigt omöjligt för de icke-asiatiska barnen att överhuvudtaget avtolka, läsa av, avkoda och ta in och förstå och fr a att roas, le, skratta och känna lust och njutning när de tittar på SVT:s mångfaldssatsning Ninjaman.
ninjaman-650-jpg.jpeg
Och säkert är det fler än jag som ser framför sig en fortsättning på denna mångfaldssatsning i form av en hel serie med fler freakkaraktärer tagna ur det koloniala rasperformativa arkivet: En halvnaken svart man med spjut som springer runt och ropar gutturalt, en galen s k MENA-man med stort skägg och turban och en jättelik kroksabel som skriker och beter sig aggro med något vilt i blicken, en halvnaken s k ”indian” med yxa och fjädrar i håret som smyger runt och då och då ropar ”ugh” och utstöter djuriska läten, en kort och krallig latinamerikansk s k machoman med bakslick som struttar runt och kråmar sig iförd en färgglad skjorta, en sydasiatisk man uppklädd i prål som larvar sig och bryter kraftigt på s k indisk engelska och varför inte t o m en liten inuit som inte säger någonting och bara går runt och ler gåtfullt iklädd en pälsbrämad kapuschong.

Osmond Karims och Malin Holmberg-Karims dokumentärfilm ”De ensamma – en film om adoption” har styrts och censurerats av SVT

Inför Osmond Karims och Malin Holmberg-Karims dokumentärfilm ”De ensamma – en film om adoption” (som är en uppföljning på deras uppmärksammade film ”Raskortet” från 2014) som visas på SVT2 nu på torsdag kväll och som redan kan ses på SVT Play så vill jag bara berätta att utan mig så hade den aldrig kommit till stånd överhuvudtaget:
 
 
Jag hjälpte de båda med filmens synopsis och med att skriva ihop, tänka fram och formulera idén bakom filmen och jag hjälpte dem att kontakta och hitta (och övertala) adopterade att intervjua och jag hjälpte dem också med forsknings- och statistiksammanställningar men trots allt detta så sker nu exakt samma sak som har skett ”femtielva” gånger när jag ställer upp, hjälper till, bistår och dessutom jobbar helt och hållet gratis åt journalister, filmare, reportrar och skribenter (liksom åt alltför många konstnärer, författare, kulturutövare o s v) när produkten/verket till slut är färdigställt och lanseras/publiceras:
 
Jag blir helt osynliggjord och raderad från historien, inte omnämnd i eftertexterna eller ens avtackad på SVT:s eller produktionsbolagets hemsida och de forsknings- och statistiksammanställningar som jag hjälpte till med har censurerats (då de kan uppfattas som jobbiga för landets adoptivföräldrar) och dessutom har SVT krävt att ett adoptivföräldraperspektiv också måste komma med i filmen (därav adoptivföräldrarna som också är med i filmen) trots att filmen skulle bli den allra första någonsin i svensk film- och tv-historia där endast de utlandsadopterade själva framträdde och allt detta då de högsta cheferna/redaktörerna på SVT (eller på andra redaktioner som har behandlat mig på samma sätt) har gått på alla lögner och myter om att jag är en ”extremist”.
 
Jag sägs vara dömd för mordbrand (på min gamla institution mm) och jag sägs hata vita människor och västvärlden och vilket i just detta aktuella fall anses komma till uttryck i att jag har kritiserat adoption på ett ”extremistiskt” (d v s postkolonial feministiskt) sätt och alla dessa tvärsäkra ”bedömningar” härrör från chefer som sannolikt ser sig som vänster, antirasister och feminister och som säkerligen tänker att de utför en god och radikal politisk handling genom att ”by all means necessary” censurera, radera och sopa bort alla spår som på något sätt kan kopplas till mig.
 
Det må vara så att i Sverige så går det inte att skriva, säga, forska om och uttrycka sig hur som helst om adoption i ett land där de övre skikten har adopterat barn från de gamla kolonierna i en långt högre utsträckning än i något annat land i världen och där det vimlar av adoptivföräldrar inte bara på SVT och inom media utan också inom i praktiken samtliga elitsfärer och socialgrupp 1-branscher men att SVT-chefer går så långt som att censurera och styra innehållet i en film om adoption säger tyvärr allt om hur det står till i dagens Sverige vad gäller inte bara synen på adoption och adopterade utan vad gäller synen på allt som rör frågor om ras, vithet och kolonialism:
 
Sverige måste helt enkelt bara fortsätta att framställas som varande (det vita) paradiset på jorden för alla (icke-vita) människor från de gamla kolonierna och internationell adoption måste bara fortsätta att framställas som den mest perfekta win-win-reproduktionstekniken av alla reproduktionsmetoder och de utlandsadopterade själva kan bara inte få tillåtas att ocensurerat berätta om hur det är att vara icke-vit svensk i dagens Sverige och den tyvärr alltför rejält utbredda psykiska ohälsan och sociala marginaliseringen bland landets utlandsadopterade får bara inte komma fram i offentligheten för i slutänden handlar allt om att till varje pris upprätthålla och rädda den svenska antirasistiska hedern och självbilden.

Svensk media reproducerar föreställningen om att icke-vita inte kan vara svenskar fullt ut

Sydsvenskans Rakel Chukri kommenterar svensk medias utskrivande av icke-vita från svenskheten – senast i samband med morden i Trollhättan:

http://www.svt.se/kultur/medier/en-uppdelning-byggd-pa-en-framlingsfientlig-logik

Varje gång ett hatbrott med rasistiska motiv eller ett högerextremt attentat har ägt rum tenderar svenska journalister, politiker, forskare och myndigheter alltför ofta att reproducera den inom svenskheten gällande ”logiken” och ekvivalenskedjan att vita är självklara svenskar medan icke-vita inte kan vara svenskar fullt ut genom att tala om områden, skolor och sfärer som befolkas av ”icke-svenskar”, ”invandrare” och ”utlänningar” och genom att använda uttryck som ”icke-svenskt utseende”, ”utländskt utseende” och ”invandrarutseende” på grund av en bisarr kombination av ett ingrott och ”omedvetet” rastänkande parat med en militant färgblind antirasism som sammantaget har resulterat i ett fullkomligt semiotiskt och semantiskt kaos i nutidssvenskan vad gäller att tala om ras och vithet, och om majoritet och minoriteter i relation till dagens Sverige.

Yellowface i föreställningen Förklädet på Göta Lejon och i SVT:s program Atleterna

Göta Lejon bjuder just nu på yellowface-buskis i föreställningen ”Förklädet” med Pernilla Wahlgren, Kim Sulocki och Ola Forssmed, och även i SVT:s program ”Atleterna” med Kajsa Bergqvist och Rickard Olsson förekommer liknande groteska yellowface-iscensättningar, bl a i SVT:s nuvarande trailer för programmet: https://instagram.com/p/7bLZ1SzaX7 och http://www.svt.se/atleterna/om-programmet

11233488_895925730483485_6695017621205638271_nsafe_image.php

Min egen teori om att rasperformativa praktiker fyller en funktion och ett behov hos den vita majoritetsbefolkningen i en tid av ökad mångfald verkar m a o fortsätta att stämma: http://www.tobiashubinette.se/rasperformativitet.pdf

Och eftersom jag antagligen är en av mycket få som specialstuderar rasperformativitet som en svensk samtidskulturell praktik och fr a regelbundet försöker dokumentera förekomsten av fenomenet i dagens Sverige så tror jag mig kunna säga detta: yellowface fortsätter att dominera stort både i kvantitet, i ”kvalitét” och i social acceptans på landets scener och i den svenska vardagen medan blackface något förvånande är relativt ”still going strong” trots all fr a afrosvensk kritik (bl a senast i form av löparen Frida Södermark som hade ”klätt ut” sig till kenyanska på Östgötamaran samt när SVT på sin hemsida gjorde reklam för Grotesco).

”Arabface” som det heter i filmhistorien, och som idag snarare borde kallas ”muslemface”, borde vara långt mer vanligt förekommande mot bakgrund av den demografiska sammansättningen inom minoritets-Sverige men syns än så länge till bara då och då, och inte på långt när på samma nivå som yellowface eller blackface.