Om den svenska kvinnorörelsen och rasfrågan: För 100 år sedan i maj 1920 protesterade den dåvarande samlade svenska kvinnorörelsen mot s k rasblandning och mot att icke-vita män och soldater besudlade Europas och Tysklands jord
För 100 år sedan i maj 1920 protesterade den dåvarande samlade svenska kvinnorörelsen mot s k rasblandning, mot s k blandade barn och mot närvaron av icke-vita män och (franska kolonial)soldater i Europas stora ”kulturland” Tyskland, som uppfattades som rasligt ”besudlat” av desamma och inte minst så ansågs de vita tyska kvinnornas (ras)heder vara i fara:
Hade igår kontakt med journalisten och författaren Ulrika Knutson, som nyligen gav ut den kritikerrosade boken ”Den besvärliga Elin Wägner”, och som kunde bekräfta en märklig uppgift som jag har hittat med anledning av att jag igår preliminärfärdigställde mitt nya bokmanus ”Den svenska rasdiskussionen och de svenska rasfrågorna 1946-77” (356 A4-sidor), som kort och gott handlar om den offentliga svenska debatten om ras och rasism under den omedelbara efterkrigstiden.
År 1947 valde sex av dåtidens svenska kvinnoförbund, vilka sammantaget organiserade 600 000 medlemmar (inte minst gällde det Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund), att protestera mot att en grupp vita amerikanska sjömän på besök i Sverige hade attackerat en svart amerikansk sjöman på ett nöjesställe i Malmö och knivskurit denne. Protesten tillställdes USA:s ambassadör i Stockholm och föranledde stora rubriker i dåtidens svenska press – ”600.000 svenska kvinnor protesterar mot USA:s rashets” skrev exempelvis kommunistiska Norrskensflamman.
I skrivelsen stod det bland annat att läsa att ”rasförföljelse, i vilken form den än uppträder, är oförenlig med demokratisk ordning” och de svenska kvinnoorganisationerna krävde av USA och amerikanerna ”respekt för svenska demokratiska traditioner, vilka avböjer varje form av rasdiskriminering” för ”enligt svensk uppfattning” innebar behandlingen av de svarta amerikanerna ”ett brott mot humanitära krav och en kränkning av människovärdet”.
En av de sex organisationerna var då Internationella kvinnoförbundet för fred and frihet (IKFF), vars svenska avdelning Elin Wägner hade varit med och grundat och Knutson kunde igår bekräfta, mot bakgrund av 1947 års protestskrivelse, att 1920 så samlade 49 kvinnoorganisationer och religiösa föreningar inklusive IKFF (och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund deltog även då) in osannolika 50 000 namnunderskrifter (Sverige hade då bara knappt 6 miljoner invånare) för att protestera mot det icke-vita inslaget i den franska ockupationen av det tyska Ruhrområdet, som delvis förestods av franska kolonialtrupper från bl a Franska Västafrika, Nordafrika och Indokina, d v s senegaleser, berber, araber, vietnameser och kambodjaner.
Det genomfördes liknande namninsamlingar även i andra länder men genomsvaret från den dåvarande svenska kvinnorörelsen ska ha varit särskilt stort då svenskarna på 1920-talet antagligen var mer s k ”rasmedvetna” än andra folk och fr a så fanns ett starkt motstånd mot s k rasblandning och s k blandade barn i Sverige på den tiden mot bakgrund av föreställningen om svenskarna som världens vitaste, renaste och vackraste folk.
Det var då den 21 maj 1920 som den dåvarande svenska regeringen fick denna protestskrivelse från de svenska kvinnoorganisationerna med alla dessa namn och skrivelsen tillställdes även dåvarande Nationernas förbund och kravet var att de vita s k germanska eller ariska kvinnorna skulle fredas från de icke-vita männen från Franska imperiets kolonier över haven.
Dessa icke-vita soldater var de första under modern tid som beträdde ”det vita” Europas jord som segrare och som ockupanter i ett ”vitt europeiskt” land även om de då tjänade den franska tredje republiken. Europa var för 100 år sedan inte minst så oerhört mycket vitare än idag.
Särskilt de svarta afrikanska soldaterna från de franska kolonierna betraktades fr a som ett sexuellt-rasligt hot mot de vita tyska kvinnornas rasliga heder och i förlängningen mot hela den s k vita rasen men bara 27 år senare (d v s 1947) hade den svenska kvinnorörelsen med IKFF i spetsen uppenbarligen ändrat sin inställning till rasfrågorna.
Det kanske inte är den bästa jämförelsen och parallellen men kanske kände dåtidens vita européer och kanske särskilt de vita kvinnorna och inte minst då de vita svenska kvinnorna samma känsla som vissa muslimer kände när USA inrättade sina militära baser på den arabiska halvön och i närheten av Mecka och Medina för några år sedan.
De vita svenska kvinnorna fortsatte f ö att vara mer s k rasmedvetna än de svenska männen en bra bit in på 60-talet i olika attitydundersökningar, d v s de var mer negativa till s k rasblandning och till blandade barn, d v s helt enkelt till sexuella intimrelationer över de s k rasgränserna, än de vita svenska männen liksom till invandring och invandrare generellt. Det är först framåt 70- och 80-talen som männen i Sverige blir mer negativt inställda till invandring och invandrare jämfört med kvinnorna.
Tobias Hübinette 
En kommentar