Kategori: feminism

Feministiskt initiativ är det första och hittills enda partiet som har tagit upp frågan om rasism mot asiater i samband med pandemin

Feministiskt initiativs Farida Al-Abani, Teysir Subhi och Jaime Gomez skriver om rasismen mot asiater under pandemin i Feministiskt perspektiv. Feministiskt initiativ är därmed det första och hittills enda partiet som har tagit upp frågan om rasism mot asiater i samband med pandemin:

https://feministisktperspektiv.se/2021/04/12/dags-att-ta-tag-i-rasismen-mot-personer-med-asiatiskt-ursprung/

”Flera massmedier rapporterar om att rasismen mot personer med syd- och östasiatiskt ursprung ökat markant det senaste året. Inte minst blev detta tydligt i mitten på mars när en 21-årig man i USA mördade åtta personer, varav sex av dem hade asiatiskt ursprung, och för bara några dagar sedan blev en 65-årig kvinna misshandlad mitt på gatan på Manhattan.

Detta har lett till att invånare som liksom under #BlackLivesMatter-demonstrationerna nu går ut på gatorna och protesterar mot den strukturella rasismen som människor av syd- och östasiatiskt ursprung drabbas av dagligen. Allt fler vittnar om fruktansvärda upplevelser av påhopp, hat och hot samt fysisk misshandel, framförallt i västländer där ett nedsättande språkbruk från politiker och media använts.

Det är till exempel inte svårt att se sambanden mellan den förre detta presidenten Donald Trumps uttalanden om coronaviruset som ”det kinesiska viruset” och den lavinartade ökningen av det fysiska och dödliga våldet mot den syd- och östasiatiska befolkningen i landet.

Tyvärr är Sverige inget undantag. Organisationer som Human rights watch rapporterar om att medpassagerare i Stockholm krävt att asiater ska gå av tunnelbanan, att personer med asiatisk härkomst blivit trakasserade, fått rasistiska glåpord kastade efter sig och butik- och restaurangägare upplever en kraftigt minskad försäljning sedan utbrottet av pandemin.

Medvetenheten om rasismen mot syd- och östasiater har varit väldigt låg då ”harmlösa” skämt, stereotyper och nidbilder länge varit allmänt accepterade, vilket gör att de som utsätts inte tas på allvar när de vittnar om övergrepp som är vanligt förekommande och härstammar från fördomar, sexism och exotifiering.

Tobias Hübinette, känd forskare om rasism och vithet i Sverige påtalar att ”coronapandemin haft en stor påverkan på rasismen mot asiater i Sverige, vilket märks allra tydligast genom de samtal som nu förs kring problemet”. Sverige är fortfarande ett av få länder i världen som inte använder sig av jämlikhetsdata på ett mer systematiskt och genomgripande sätt, trots stark kritik från både FN och EU, då forskning visat att data och siffror rörande alla diskrimineringsgrunder underlättar och effektiviserar arbetet mot diskriminering för alla marginaliserade grupper.

Feministiskt initiativs politik ifrågasätter den norm om ”svenskhet” som baseras på ett vitt, västerländskt, kristet arv. Den antirasistiska politik som Feministiskt initiativ bedriver utmanar den etablerade och diskriminerande struktur som upprätthåller etniskt baserade privilegier i samhället.

Vi anser även att det är viktigt att utveckla en medvetenhet om sambanden mellan globala maktförhållanden och den rasism som i allra högsta grad förekommer i Sverige. Feministiskt initiativ ställer sig bakom och bredvid alla icke-vita människor som kämpar mot rasism i alla delar av världen.

Vi uppmanar Sveriges riksdag att, i enlighet med FN:s rekommendationer, besluta om förbud av nazistisk organisering för att motarbeta de antidemokratiska krafter som uttrycker hat, missaktning och förakt mot etniska folkgrupper, ingjuter fruktan hos andra och ställer grupper mot varandra. Feministiskt initiativ vill också att Sverige standardiserar jämlikhetsdata som verktyg för att under trygga former ta fram relevant statistik i arbetet mot rasism och förtryckande samhällsstrukturer.

Det finns ingen anledning till varför Sverige ska undslippa ansvaret att tillvarata den adekvata forskning som understödjer både behovet och det positiva utfallet, samt ignorera de röster som höjs än en gång. Tiden är nu inne för den politiska viljan att leva upp till de förväntningar både vår egen befolkning men även andra länder har på oss. Sverige bör alltid fortsätta sträva efter att vara en stark demokrati som står för rättvisa, jämställdhet och jämlikhet för alla.

Jaime Gomez, utrikespolitisk talesperson, Feministiskt initiativ

Farida Al-Abani, partiledare, Feministiskt initiativ

Teysir Subhi, civilpolitisk talesperson och partiledare, Feministiskt initiativ”

Sista avsnittet av SVT:s julkalender för i år reproducerar den koloniala fantasin om att det är feministiskt att en västerländsk flicka åker på äventyr i kolonierna och vänder sig därmed indirekt till majoritetsinvånarnas barn

SVT:s julkalender Mirakel har i år bjudit på en klassisk ”orphan”/adoptionsberättelse som känns väl igen från den västerländska litteraturen för den som kan denna tematik i den västerländska kulturhistorien – d v s kort och gott en föräldralös huvudkaraktär (och i detta fall en flicka vid namn Mira) får uppleva extraordinära händelser (och i detta fall att resa i tiden) och/eller innehar/erhåller superkrafter (och i detta fall att just kunna resa i tiden) och/eller utses att utföra/genomföra ett uppdrag/”quest” (och i detta fall att till slut rädda världen/samtiden/framtiden/mänskligheten) och blir i slutet av berättelsen antingen adopterad eller får veta hemligheten bakom varför hen blev föräldralös och vilka hens biologiska föräldrar var/är (och vilket fr a är fallet i de viktorianska romanerna medan berättelsen i SVT:s fall slutar med att huvudkaraktären blir adopterad).


Vidare har årets SVT-julkalender anmälts och kritiserats av fr a landets adoptionsorganisationer och adoptivföräldrar och även av en del vuxna adopterade för att dels romantisera hela situationen med att vara föräldralös och bo på barnhem och senare bli adopterad och dels fara med osanning om vad ett HVB/SiS-hem är varifrån det då inte går att adoptera/bli adopterad och de allra flesta barn som är placerade på dessa hem är dessutom heller inte föräldralösa.


Samtidigt går det tyvärr att konstatera att sista avsnittet av Mirakel som i övrigt har ”bockat av” allt ifrån barns rättigheter, miljömedvetenhet, antirasism (såsom kritik av rasstereotyper) och feminism reproducerar fantasin om ”äventyr i kolonierna” som antagligen finns med då det ska signalera någon slags ”girl power” – d v s idén om en stark flicka/ung kvinna som klarar allt och på egen hand:


I sista avsnittet av Mirakel från idag får Mira och alla tittare nämligen veta att Rakel som måste ha fötts på 1910-talet reste till någon afrikansk koloni kanske någon gång på 1930- eller 40-talet vilket återigen tyvärr avslöjar att trots all annan mångfald i Mirakel (i form av ett ensamkommande flyktingbarn som liksom Mira likaså är föräldralös och likaså blir adopterad och i form av en invandrad rörmokare som blir tillsammans med HVB/SiS-hemmets föreståndare) så riktar sig SVT:s julkalender från år indirekt ändå i huvudsak till majoritetsinvånarnas barn.

Den sydkoreanska kvinnorörelsens och feminismens ”grand old woman” Hyo-Jae Lee har gått bort

DN:s Marianne Björklund uppmärksammar idag att den koreanska sociologen Hyo-Jae Lee, professor vid världens största kvinnouniversitet Ewha i Seoul, har gått bort och som under sin levnad räknades som den sydkoreanska kvinnorörelsens och feminismens ”grand old woman” och bl a grundade hon den koreanska genusvetenskapen som ämne.

Jag hann själv träffa professor Lee vid ett tillfälle i Seoul och jag hade stor nytta av hennes forskning när jag både var student, doktorand och senare forskare i Koreasammanhang. Det hör då till saken och sammanhanget att Sydkorea är ett av världens mest patriarkala länder och på nivå med några av de mest patriarkala länderna i Latinamerika, subsahariska Afrika, Mellanöstern och Central- och Sydasien, vilket är huvudorsaken till att landet utan konkurrens har adopterat bort flest barn till västvärlden i modern historia.

””Japans brott mot kvinnorna är utan motstycke, även i förhållande till brutala krigshistorier i mänskligheten, de koreanska kvinnornas slaveri var så systematiskt och var en officiell politik förd av den japanska regeringen.”

Så uttryckte sig Lee Hyo-jae i Los Angeles Times 1994 efter att ett bibliotek för att hedra de koreanska sexslavarna öppnat i Los Angeles Koreatown.

De hundra tusentals koreanska kvinnor som utnyttjades av de japanska trupperna under andra världskriget engagerade Lee Hyo-jae under hela hennes levnadstid.”

https://www.dn.se/familj/lee-hyo-jae-kampade-for-kvinnor-in-i-det-sista

”Född 1924 växte hon upp i en tid när Korea var en koloni under Japan. Föräldrarna var kristna filantroper och Lee engagerade sig tidigt för utsatta kvinnor och orättvisor. Hon upprördes över patriarkala traditioner och kolonialmaktens förtryck.

Och hon stod upp för sig själv, något som krävde mod som kvinna i ett patriarkalt Sydkorea. Men Lee Hyo-jae vågade ta strid. Så rymde hon exempelvis när föräldrarna skickat henne till den sydkoreanska huvudstaden Seoul för att i ung ålder ingå ett arrangerat äktenskap.

Lee Hyo-jae hade andra planer än att bli hemmafru med en make hon inte valt själv. Hon ville förändra samhället. I stället för familjeliv riktade hon in sig på en karriär som akademiker kombinerat med aktivism.

Till de reformer som har kommit till tack vare henne hör bland annat regeln om att hälften av alla som kandiderar till Sydkoreas parlament måste vara kvinnor.”

(…)

”Vare sig det gällde jämställda löner eller utbildning – Lee Hyo-jae stod i frontlinjen för kvinnors rättigheter i fyra årtionden. Dessutom var hon engagerad i frågan om en återförening med Nordkorea.

Lee Hyo-jae utbildade sig på universitet i USA och tog en master i sociologi vid Colombia-universitetet. När hon återvände till hemlandet 1957 var hon med och bildade en speciell avdelning för kvinnostudier vid sociologiinstitutionen på Ewha universitet där hon kom att bli professor.

Som föreläsare inspirerade hon många unga kvinnor till att bli feminister och flera av dem gjorde framgångsrika karriärer som ministrar i den sydkoreanska regeringen.

1980 fick hon sparken från universitetet på grund av sitt motstånd mot militären som då satt vid makten. Upprättelsen kom 1986 när Sydkorea blev en demokrati och Lee fick tillbaka sin tjänst. Lee Hyo-jaes kamp för sexslavarna i Japan bar till sist frukt. Efter att ihärdigt ha förnekat företeelsen, erkände den japanska regeringen 1992 att den hade förekommit.”

Om att ha ”peak:at” inom forskarvärlden p g a marginalisering och stigmatisering men ändå uppskattas av studenter

Det är fascinerande att kunna konstatera, utifrån att tyvärr numera och sedan några år tillbaka vara en idag både marginaliserad och stigmatiserad person i antirasistiska och feministiska sammanhang och både innanför och utanför högskole- och forskarvärlden efter ett antal konflikter, att åtminstone en del av landets studenter fortsätter att läsa alla mina texter, inspireras och göra bruk av dem och referera till och citera ur dem:
TH.jpg
 
Varje gång vårterminen avslutas får jag nämligen så gott som dagligen automatiska s k Google-alert-mejl som ”notifierar” att jag finns med i ett ständigt växande antal olika studentuppsatser och i praktiken även på alla nivåer, i alla ämnen och vid alla högskolor.
CITAT
 
Tyvärr har jag samtidigt dock i övrigt ”peak:at” vad gäller antalet refereringar och citeringar i texter och publikationer författade av andra forskare (liksom också i doktoranders avhandlingar) p g a att jag idag anses vara en s k ”problematisk” och ”dålig” person (läs: kort och gott en förrädare mot den antirasistiska och feministiska kampen) men studenterna (d v s de unga vuxna, och som måhända kanske inte vet bättre p g a att de just är så unga) är alldeles uppenbarligen min sista och nog även min stora ”fan base” numera.

Den unika postkoloniala feministiska och adoptionskritiska antologin ”Outsiders within” ges ut på nytt

Tipsar gärna om att University of Minnesota Press återutger/publicerar den fortfarande på alla sätt och vis unika antologin ”Outsiders within. Writing on transracial adoption” i slutet av året som ursprungligen publicerades av det amerikanska vänsterförlaget South End Press 2006, som tyvärr inte längre existerar och som bl a gav ut böcker skrivna av Noam Chomsky, bell hooks, Arundhati Roy, Cherríe Moraga och Howard Zinn.
image
 
 
Med författarna Jane Jeong Trenka, Chinyere Oparah och Sun Yung Shin som redaktörer samlade ”Outsiders within” icke-vita adopterade från hela västvärlden (USA, Kanada, Australien och Europa) och både de som har adopterats inom ett visst land (såsom t ex den australiensiska aboriginska konstnären Tracey Moffatt) och mellan olika länder (via internationell adoption) och både de som är slavättlingar, de som tillhör olika urfolk och de som är blandade/mixade tillsammans med de som har ursprung i före detta kolonier liksom flera icke-adopterade kritiska adoptionsforskare (såsom t ex de amerikanska forskarna Laura Briggs och Catherine Ceniza Choy).
 
”Outsiders within” var den första och fortfarande än idag den enda antologin med texter, artiklar, dikter, konstverk och essäer vilka alla har det gemensamt att de är kritiska till adoption över de s k rasgränserna utifrån ett explicit postkolonialt feministiskt perspektiv.
 
Ska du/ni läsa en enda antologi vars bidrag intar ett kritiskt och postkolonialt feministiskt perspektiv till både s k transrasial (d v s adoption över de s k rasgränserna) och internationell adoption (d v s adoption av barn från den postkoloniala och icke-västerländska världen till Väst) så är det de facto enbart ”Outsiders within” som gäller.
 
”Outsiders within” har sedan 2006 kommit att bli standardverket för den kritiska adoptionsforskningen och själv har jag bidragit med en artikel som försöker förstå varför svenskarna och skandinaverna har adopterat ojämförligt flest barn per capita i världen och i världshistorien utifrån just ett postkolonialt feministiskt perspektiv.

Om den svenska kvinnorörelsen och rasfrågan: För 100 år sedan i maj 1920 protesterade den dåvarande samlade svenska kvinnorörelsen mot s k rasblandning och mot att icke-vita män och soldater besudlade Europas och Tysklands jord

För 100 år sedan i maj 1920 protesterade den dåvarande samlade svenska kvinnorörelsen mot s k rasblandning, mot s k blandade barn och mot närvaron av icke-vita män och (franska kolonial)soldater i Europas stora ”kulturland” Tyskland, som uppfattades som rasligt ”besudlat” av desamma och inte minst så ansågs de vita tyska kvinnornas (ras)heder vara i fara:

 

Namnlöst.jpg

Hade igår kontakt med journalisten och författaren Ulrika Knutson, som nyligen gav ut den kritikerrosade boken ”Den besvärliga Elin Wägner”, och som kunde bekräfta en märklig uppgift som jag har hittat med anledning av att jag igår preliminärfärdigställde mitt nya bokmanus ”Den svenska rasdiskussionen och de svenska rasfrågorna 1946-77” (356 A4-sidor), som kort och gott handlar om den offentliga svenska debatten om ras och rasism under den omedelbara efterkrigstiden.

96001884_10157451612960847_1444207578190970880_n.jpg

År 1947 valde sex av dåtidens svenska kvinnoförbund, vilka sammantaget organiserade 600 000 medlemmar (inte minst gällde det Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund), att protestera mot att en grupp vita amerikanska sjömän på besök i Sverige hade attackerat en svart amerikansk sjöman på ett nöjesställe i Malmö och knivskurit denne. Protesten tillställdes USA:s ambassadör i Stockholm och föranledde stora rubriker i dåtidens svenska press – ”600.000 svenska kvinnor protesterar mot USA:s rashets” skrev exempelvis kommunistiska Norrskensflamman.
 
I skrivelsen stod det bland annat att läsa att ”rasförföljelse, i vilken form den än uppträder, är oförenlig med demokratisk ordning” och de svenska kvinnoorganisationerna krävde av USA och amerikanerna ”respekt för svenska demokratiska traditioner, vilka avböjer varje form av rasdiskriminering” för ”enligt svensk uppfattning” innebar behandlingen av de svarta amerikanerna ”ett brott mot humanitära krav och en kränkning av människovärdet”.

 

S-K.jpg

En av de sex organisationerna var då Internationella kvinnoförbundet för fred and frihet (IKFF), vars svenska avdelning Elin Wägner hade varit med och grundat och Knutson kunde igår bekräfta, mot bakgrund av 1947 års protestskrivelse, att 1920 så samlade 49 kvinnoorganisationer och religiösa föreningar inklusive IKFF (och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund deltog även då) in osannolika 50 000 namnunderskrifter (Sverige hade då bara knappt 6 miljoner invånare) för att protestera mot det icke-vita inslaget i den franska ockupationen av det tyska Ruhrområdet, som delvis förestods av franska kolonialtrupper från bl a Franska Västafrika, Nordafrika och Indokina, d v s senegaleser, berber, araber, vietnameser och kambodjaner.

NTERR.jpg

Det genomfördes liknande namninsamlingar även i andra länder men genomsvaret från den dåvarande svenska kvinnorörelsen ska ha varit särskilt stort då svenskarna på 1920-talet antagligen var mer s k ”rasmedvetna” än andra folk och fr a så fanns ett starkt motstånd mot s k rasblandning och s k blandade barn i Sverige på den tiden mot bakgrund av föreställningen om svenskarna som världens vitaste, renaste och vackraste folk.

DJU.jpg

Det var då den 21 maj 1920 som den dåvarande svenska regeringen fick denna protestskrivelse från de svenska kvinnoorganisationerna med alla dessa namn och skrivelsen tillställdes även dåvarande Nationernas förbund och kravet var att de vita s k germanska eller ariska kvinnorna skulle fredas från de icke-vita männen från Franska imperiets kolonier över haven.
 
Dessa icke-vita soldater var de första under modern tid som beträdde ”det vita” Europas jord som segrare och som ockupanter i ett ”vitt europeiskt” land även om de då tjänade den franska tredje republiken. Europa var för 100 år sedan inte minst så oerhört mycket vitare än idag.
 
Särskilt de svarta afrikanska soldaterna från de franska kolonierna betraktades fr a som ett sexuellt-rasligt hot mot de vita tyska kvinnornas rasliga heder och i förlängningen mot hela den s k vita rasen men bara 27 år senare (d v s 1947) hade den svenska kvinnorörelsen med IKFF i spetsen uppenbarligen ändrat sin inställning till rasfrågorna.
 
Det kanske inte är den bästa jämförelsen och parallellen men kanske kände dåtidens vita européer och kanske särskilt de vita kvinnorna och inte minst då de vita svenska kvinnorna samma känsla som vissa muslimer kände när USA inrättade sina militära baser på den arabiska halvön och i närheten av Mecka och Medina för några år sedan.
 
De vita svenska kvinnorna fortsatte f ö att vara mer s k rasmedvetna än de svenska männen en bra bit in på 60-talet i olika attitydundersökningar, d v s de var mer negativa till s k rasblandning och till blandade barn, d v s helt enkelt till sexuella intimrelationer över de s k rasgränserna, än de vita svenska männen liksom till invandring och invandrare generellt. Det är först framåt 70- och 80-talen som männen i Sverige blir mer negativt inställda till invandring och invandrare jämfört med kvinnorna.

 

UNT skriver om hotbilden mot landets feministiska och antirasistiska forskare

UNT:s Maria Jernberg intervjuar idag genusvetaren Renita Sörensdotter vid Uppsala universitet som vittnar om den stadigt ökande hotbilden mot landets forskare som ägnar sig åt frågor om genus och jämställdhet, invandrare och minoriteter samt miljön och klimatförändringen från fr a SD:arnas och den nya s k TAN-högerns sida.
 
Själv får jag liksom många andra som ägnar sig åt dessa frågor regelbundet motta hot och trakasserier och inte minst i sociala medier men också via mejl och ibland också via telefon och när jag rör mig i det offentliga rummet och blir igenkänd på allmän plats inklusive på campusområdet och arbetsplatsen och jag har hittills valt att ligga lågt med det jag utsätts för och upplever i relation till och inför mina chefer och kollegor. Det kan f ö fortfarande vara så att jag än så länge är den enda disputerade personen i landet som har lyckats få en högerradikal person fälld för hot, som hotade mig just p g a av att jag arbetar inom högskolevärlden.
 
”Forskare vittnar om ett ökat hat och hot mot dem och deras forskning. Forskningsminister Matilda Ernkrans beskriver läget som allvarligt och efterfrågar en samlad bild av situationen. ”Vi måste förstå det som en del av något större”, menar en genusforskare.”
 
 
”I början av mars bjöd forskningsministern Matilda Ernkrans in till ett samtal om hot mot forskare för att få en bättre bild av läget och vad som kan göras åt utvecklingen. Renita Sörensdotter, forskare på Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, är en av dem som utsatts för hot.
 
– Det är svårt att säga om hoten ökat eller inte. Jag var utsatt redan för 15 år sedan. Skillnaden nu är att tonen är en annan och att hoten börjat tas på allvar av universitet. Samhällsklimatet är annorlunda och internet har skapat nya sätt att kommunicera, säger hon.
 
Renita Sörensdotter beskriver att hatet och hoten framförallt har formen av många mikroaggressioner som i förlängningen leder till en större rädsla och uppmärksamhet. Hoten brukar öka i samband med framträdande i media och består ofta av mail eller meddelanden till telefonen.
 
– Dödslistor förekommer också. I forum på nätet växer detaljerad information om en person fram, som att du har barn. Då höjs ju obehaget och hotnivån. Mejlen brukar vara anonyma. I dem kan man bli kallad fula ord. Det kan stå att man har fel eller att man ska dö. Oftast kommer hoten från privatpersoner.
 
– Men man vet ju inte vilka kretsar personerna rör sig i. Vi behöver ta reda på mer om vilka mönster som finns och om de är samordnade, säger Renita Sörensdotter.
 
Forskningminister Matilda Ernkrans menar att vissa forskningsfält verkar vara mer utsatta:
 
– De som drabbas mest är forskare inom områdena genus, jämställdhet, migration och klimat.
 
Det är en bild som Renita Sörensdotter delar.
 
– Det finns politiska strömningar som legitimerar att vara sexistisk, rasistisk och klimatförnekande.”
 
(…)
 
”Enligt Renita Sörensdotter så har det blivit vanligare att genusvetare undviker att uttala sig i vissa frågor.
 
– För att stävja den utvecklingen är det viktigt att vi hela tiden gör gemensam sak. Vi behöver prata och dela erfarenheter. Sedan måste det finnas stödfunktioner från universitetet. Hos oss finns nu en större medvetenhet om att vi kan kontakta säkerhetsavdelningen.”
 
(…)
 
”På institutionerna har hotfulla och hatiska mail börjat arkiveras.
 
– Det finns en dubbelhet i det här också. Ju mer man pratar om hot och risker desto mer skapas också en rädsla hos folk. Samtidigt måste man prata om det för annars kan man inte hantera det, säger Renita Sörensdotter.
 
På mötet mellan forskarna och ministern bestämdes att Matilda Ernkrans ska se över lagutrymmet för att ytterligare stärka den akademiska friheten.
 
– Hat och hot mot forskare är helt oacceptabelt. Om kunskap tystas är det ett hot mot demokratin, säger Matilda Ernkrans.
 
Lärosäten runt om i landet vittnar om att hat och hot mot forskare ökar. Säkerhetschefer vid flera universitet uppger att de sett en ökning, men menar att mörkertalet är stort.
 
De flesta hoten uttalas i sociala medier, men även per telefon och vid framträdanden. I fjol dömdes en man för att ha hotat forskaren Tobias Hübinette via hans telefonsvarare.
 
En förklaring till ökningen är den medvind som högerpopulistister har just nu.”

Var stod egentligen Elin Wägner i rasfrågan?

För några dagar sedan skrev litteraturvetaren Carina Burman en anmälan av Ulrika Knutsons nya bok ”Den besvärliga Elin Wägner” i form av en s k ”streckare” i SvD och säkert var det fler än jag som reagerade inför denna passage som åtminstone får mig att tänka på att Selma Lagerlöf en gång lät det tyska nazistpartiets svenska avdelning nytrycka en av hennes romaner för att ekonomiskt stötta den nazityska s k Vinterhjälpen liksom att både Knutson och hennes förlag Historisk media nyligen kontaktade mig angående bl a denna bok om Wägner och menade att Wägners kamrat i (den feministiska) kampen Emilia Fogelklou inte blev högerradikaliserad.
92952586_10157359451695847_812532006230425600_o.jpg
 
Samtidigt är det ett faktum att Wägner publicerade artiklar i den legendariska (feministiska) tidskriften Tidevarvet som definitivt får sägas vara antirasistiska så här i efterhand så offentliga kändisar och storheter var väl helt enkelt bara lika komplexa då som nu s a s för Internationella kvinnoförbundet för fred and frihet (IKFF), som Wägner var aktiv inom, samlade ju samtidigt 1920 in 50 000 underskrifter för att protestera mot den franska ockupationen av det tyska Rhenlandet och då de franska trupperna bland annat bestod av kolonialsoldater från Senegal och Franska Västafrika betraktades de som ett hot mot de vita tyska kvinnorna i Rhenlandet och i förlängningen mot hela den vita rasen.
 
 
”Hon verkar för god för att vara sann, och fullt så god var hon inte. Det finns sådant som skaver, som ett förhållande med en tysk militär som senare blev aktiv nazist, eller att hon lät en av sina romaner gå som följetong i en nazistkontrollerad Berlintidning.”

Ylva Habel fortsätter att kalla mig sexist och rasist

Ylva Habel skriver detta idag på Facebook med anledning av att Akademikerförbundet SSR:s medlemstidning Akademikern har intervjuat mig om afrosvenskar, afrofobi, rasdiskriminering, rasbegreppet och jämlikhetsdata och jag har då under många års tid okommenterat stått ut med att bli kallad både sexist och rasist av ett stort antal feminister och antirasister på både höger- och vänsterkanten och både av vita som icke-vita feminister och antirasister men ibland får en/jag väl till slut nog.

NY.jpg

”Varför stoltserar Tobias med sig själv här? Att han inte kan hålla sina approprieringshungriga tassar ifrån svartas kamp? För han exploaterar oss bara, och slänger oss under bussen. Ja, jag menar vad jag säger. Han utövar aktivt antisvart rasism och misogyni. Bevisen kan staplas högt.”

 

NY 2.jpg

Ylva och jag hade då tidigt och länge kontakt med varandra och drev tillsammans bl a ett seminarium om intersektionalitet vid Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet liksom en gemensam läsgrupp om hybriditet och vi deltog tillsammans i paneler och workshops på konferenser och symposier som bl a handlade om feminism och rasism och publicerade tillsammans i olika sammanhang.
 
Trots att jag blev utkastad från Tidskriften Slut 2006 av bl a Lawen Mohtadi, Oivvio Polite, Jonas Hassen Khemiri, Meriam Chatty och Devrim Mavi p g a att jag uppfattades vara emot intimrelationer över de s k rasgränserna så fortsatte Ylva att ha kontakt med mig.
 
År 2014 bröt sedan Ylva tyvärr med mig då jag valde att skriva den sista regeringen Reinfeldts afrofobirapport trots att jag inte är en svart man och Ylva blev då så ledsen, upprörd och besviken på mig att hon bl a fick ett stort antal afrosvenska forskare och aktivister att uppvakta min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum för att protestera mot mig, och varav många också vände sig mot mig.
 
Sedan dess har Ylvas sorg och vrede bara växt över alla bräddar och idag gissar jag att hon uppfattar mig som en svikare och förrädare av Guds nåde som inte bara valde att skriva afrofobirapporten trots att jag inte är en afrosvensk man utan också har fortsatt att i olika sammanhang uttala mig och skriva om inte bara svarta svenskar utan även om ett stort antal andra minoriteter som jag då inte tillhör och ingår i såsom svenska muslimer, latinos/as, judar, romer, samer m fl.
 
Och att jag skulle bete mig illa mot svarta kvinnor specifikt, som Ylva hävdar idag, vill jag då hävda att jag inte gör.

 

Nu har min nya bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” kommit ut

Nu är den ute i fysisk-materiell form och det var den i praktiken redan den 10 april men först nu fick jag då själv ett tryckt pappersexemplar med posten – det vill säga min nya (400-sidiga tegelstens)bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (för en bakgrund till hur boken har tillkommit – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/03/14/ras-vithet-sverige-2).

56938211_1000018340387989_7069067315068796928_n.jpg

Boken, som kan inhandlas via bl a Bokus och Adlibris, handlar om och behandlar just det som den korta huvudtiteln och den långa undertiteln säger och utlovar och utgör också slutredovisningen av mitt forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” som jag har arbetat med sedan 2017 och som Vetenskapsrådet har finansierat. Min bok är f ö den fjärde i ordningen som studerar den svenska s k invandrarlitteraturen, minoritetslitteraturen och förortslitteraturen eller den icke-vita svenska litteraturen som jag själv föredrar att kalla den (både kärt och okärt barn tenderar ju som bekant att ha många namn) efter Lars Wendelius ”Den dubbla identiteten” från 2002, Satu Gröndahls ”Litteraturens gränsland som också gavs ut 2002 och Magnus Nilssons ”Den föreställda mångkulturen” från 2010 och varav den sistnämnda torde vara den mest kända och spridda monografin som behandlar denna svenska samtidslitteraturkategori.

57262698_293812471539759_8644701433683247104_n.jpg

Tydligen har flera tidningar, magasin och kulturredaktioner redan kontaktat bokförlaget och förläggaren och bett om recensionsexemplar så sannolikt lär min nya bok uppmärksammas lite varstans framöver och antagligen inte minst då ingen annan svensk forskare och inte heller någon annan svensktalande överhuvudtaget har skrivit en sådan ”hardcore-ras/vithets-bok” som jag nu har gjort, d v s min bok är då skriven på ett sätt som få eller snarare ingen annan svensktalande uttrycker sig på vad gäller användningen av rasbegreppet och bruket av glosan ras i alla dess både möjliga och omöjliga ordklass- och böjningsformer och språkliga sammansättningar i relation till dagens Sverige, till dagens svenskar och till dagens svenskhet.

57504072_2284484155132320_3324944740310319104_n.jpg

Dock har jag avstått från att arrangera ett s k boksläpp då min position inom den svenska högskole- och forskarvärlden och inom den svenska antirasistiska och feministiska rörelsen tyvärr har förändrats radikalt sedan just 2017 och därför skulle nog ingen högskola, kulturinstitution eller organisation numera tänkas vilja värda för en bokrelease som rör en bok som jag har skrivit. Tyvärr är det också så att ett flertal av de författare vars texter jag analyserar i boken också har brutit med mig sedan 2017 och flera av dem har också uttryckt att de inte vill att just jag ska använda mig av deras verk som empiriskt underlag och i några fall så har jag också hörsammat ett antal författare som explicit har begärt att jag helt och hållet tar bort dem och deras texter från boken.

 

Att studera och forska om (minoritets)personer och (minoritets)grupper som inte alltid uppskattar en själv (längre) och som just inte uppskattar att kopplas samman med en själv och förekomma i samma sammanhang som en själv är då inte en särskilt angenäm sits och situation men nu är det som det är p g a allt som har hänt sedan 2017. Jag vill därför passa på att be om ursäkt till alla de som förekommer i min nya bok (och de är då mängder inräknat både författare, andra forskare, kulturpersonligheter, journalister och aktivister m fl) men som inte vill vara med i boken även om denna ursäkt kan tyckas tämligen meningslös då boken ju nu är tryckt och därmed också offentlig och ute i handeln.