Om Ola Vinberg – den svenske f d ungsocialisten som var först med att teoretisera kring den svenska arbetarlitteraturen och som fick Göring att ta ”hem” sin svenska fru Carins lik till Tyskland och som även deltog i att värva SS-soldater
Gårdagens besök på Judiska museet fick mig att återigen minnas (för i alla fall mitt minne är nog vid det här laget alltför överlastat och nedtyngt med namn, årtal, siffror, titlar, referenser och faktauppgifter) att påfallande många frihetliga socialister (anarkister och syndikalister) verkar ha slutat i extremhögern under mellankrigstiden och krigsåren och tyvärr gäller denna tendens möjligen även idag (en del f d frihetliga socialister hittas numera t ex i SD):
Det handlar om en reproduktion av en 1930-talsaffisch som hittas på Judiska museet och som kallade till ett antisemitiskt möte i Stockholm med den gamle ungsocialisten Ola Vinberg (1885-1952) som huvudtalare.
Vinberg tillhörde Sveriges första generation av arbetarungdomar som både utvecklade ett starkt klassmedvetande, en utpräglad subkultur med en egen livs- och klädstil som närmast kan liknas vid en slags bohemstil och en egen vital motkultur i form av fr a egna författare och vilken just lockades till anarkismen som i Sverige brukade kallas ungsocialism för lite mer än 100 år sedan. Ungsocialisterna var organiserade i det första SSU som till slut kom att bryta med moderpartiet SAP.
Tack vare den i sammanhanget alltid lika kunnige Kristian Falk och Karl Fernströms klassiker ”Ungsocialismen” går det nu bl a att konstatera att Vinberg, som också var författare, 1908 bl a dömdes till tre månaders straffarbete för antimilitaristisk verksamhet efter att ha deltagit i att sprida en skrift skriven av den ryske författaren och anarkisten Tolstoj. Intressant nog dömdes även Vinbergs ungsocialistiska författarkollega Henning von Melsted samtidigt för samma handling liksom bröderna Ture och Einar Nerman och både Henning von Melsted och Einar Nerman liksom de svenska ungsocialisternas dåtida ”poète maudit” Leon Larsson liksom den blivande skådespelaren och anarkisten Charlemil ”Charlie” Almlöf skulle då alla sluta som antisemiter och högerradikaler.
Vinberg fortsatte under 1910- och 20-talen att vara aktiv i SAC-Syndikalisterna samt i Anarkistiska propagandaförbundet. 1918 reste Vinberg runt i revolutionens Ryssland och rapporterade om vad han såg i anarkisternas tidning Brand, 1920 inhyste han den finske socialistledaren Kuusinen i sin lägenhet i Stockholm när denne bl a besökte svenska LO och 1920 rapporterade han om de italienska fabriksockupationerna.
1927 skrev Vinberg den första texten någonsin som talade om en existensen av en svensk arbetarlitteratur eller proletärdiktning i tidskriften Edda och vilket bl a litteraturvetarna Lennart Bohman och Magnus Nilsson har framhållit och lyft fram.
Någon gång därefter verkar Vinberg ha dragits till antisemitismen och 1933 gav han t ex ut pamfletten ”Epajuden, en merkantil bofink” och därefter verkar han ha varit en flitigt anlitad talare på antisemitiska möten som vände sig till fr a en arbetarpublik.
På hösten 1933 tyder det mesta på att Vinberg var den som provocerade fram att Göring kom att ta ”hem” sin svenska fru Carins lik från kyrkogården på Lovön utanför Stockholm.
I oktober 1933 besökte Göring sina svenska släktingar och han avlade även ett besök på Lovö kyrkogård och placerade en blomsterkrans i form av ett hakkors på Carins grav. Några dagar senare visade det sig att någon hade avlägsnat hakkorskransen och lämnat en lapp på Carins grav med texten ”Vi några svenskar, känna oss förolämpade på grund av tysken Görings gravskändning. Vile hans f.d. hustru i frid, men förskone oss från tysk propaganda på hennes gravvård.” och allt tyder på att det var Vinberg som låg bakom detta för att svenska antifascister skulle få skulden för det hela.
Göring blev mycket uppbragt när han fick höra om vad som hade hänt och såg därefter till att Carins lik fördes till hans gods Carinhall under pompa och ståt och där gravlades hon under ett magnifikt mausoleum i närvaro av A.H. och nazieliten och till tonerna av Wagners ”Siegfrieds Trauermarsch”.
Någon gång på 30-talet flyttade Vinberg till ”det nya Tyskland” och till Berlin och 1938 närvarade han bl a vid NSDAP:s partidagar i Nürnberg. Under kriget var Vinberg knuten till SS-Hauptamt och inblandad i värvningen av svenska, finska och estlandssvenska SS-soldater och 1944 var han även involverad i evakueringen av estlandssvenskarna och därefter vet jag inte vad som hände med honom men antagligen lyckades han ta sig tillbaka till Sverige, och möjligen med greve Bernadottes vita bussar, och 1953 gick han slutligen bort efter ett uppenbarligen synnerligen dramatiskt liv.
Tobias Hübinette 