DN:s Lina Lund och Björn af Kleen publicerade igår en artikel som handlade om vad det egentligen innebär för SAP att partiet gick framåt med stormsteg bland de högutbildade, höginkomsttagande majoritetssvenskarna i bl a Stockholms, Göteborgs och Malmös välmående innerstäder och valdistrikt (för Stockholms del handlar det bl a om Östermalm, Södermalm, Hägersten och Bromma) samtidigt som partiet tappade rejält till SD bland arbetarväljarna i bruksorterna, i de mindre kommunerna, på landsbygden och i glesbygden (och även till Nyans bland väljarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena).

SAP gick därtill även framåt i de välmående historiska innerstäderna i de mellanstora svenska kommunerna (läs: Örebro, Karlstad, Linköping, Jönköping, Umeå och Växjö o s v), vilka likaså domineras av högutbildade, höginkomsttagande majoritetssvenskar, liksom i de två historiska och likaledes välmående universitetsstäderna (d v s Lund och Uppsala) och den stora frågan är nu hur länge SAP egentligen kan kalla sig ett arbetarparti mot bakgrund av att SACO-kollektivet alltmer präglar SAP:s väljarkår.

SAP har kort och gott misslyckats med att ta tillbaka arbetarna från SD och SAP:s väljarkår består numera till stora delar dels av pensionerade arbetare, som SAP visserligen kan leva relativt länge på och åtminstone i några val till framöver p g a att majoritetssvenskarna numera lever så otroligt länge och p g a de gigantiska årskullar som föddes på fr a 1940-talet (och dessutom röstar pensionärerna i långt högre utsträckning än vad exempelvis de unga vuxna väljarna gör), dels av utomeuropéer i miljonprogramsområdena och dels just av de urbana SACO-väljarna som SAP ”erövrade” i 2022 års val.

En av dem som intervjuas i DN är den världsberömde franske forskaren Thomas Piketty som i sina artiklar och böcker alltid hyllar 1900-talets socialdemokratiska Sverige. 

Piketty brukar säga och skriva att Sverige var ett av världens mest ojämlika länder vid 1900-talets ingång, som på den tiden plågades av en astronomisk massutvandring (en av tre av alla unga vuxna i både fertil och arbetsför ålder lämnade landet under runt 60 år på raken…), extrema klassklyftor, en antikverad överhet (d v s kungahuset, adeln, kyrkan och armén) som klamrade sig fast vid den förlorade stormaktstiden och fortfarande sörjde förlusten av Finland (och också Norge) och mycket låga fruktsamhetstal, men att landet sedan kom att utvecklas till världens och antagligen också historiens mest jämlika samhälle någonsin någon gång runt 1980 tack vare de klassmedvetna svenska arbetarna och deras på sin tid så mäktiga parti som tidvis erhöll över 50% i de efterkrigstida valen (d v s SAP som en gång var världens mäktigaste socialistiska parti utanför den kommunistiska världen).

Det går också att ana mellan raderna i intervjun att Piketty fruktar att svenska SAP snart kan komma att gå samma öde till mötes som det en gång så mäktiga franska Socialistpartiet har gjort, som idag nästan har smält bort (Le Pen ”stal” de majoritetsfranska arbetarna medan vänsterpopulisten Mélenchon ”stal” minoritetsväljarna i de franska ”banlieues”) men som innan dess just blev ett parti för de högutbildade, höginkomsttagande majoritetsfransmännen i Paris historiska innerstad som lite elakt kallades för bohemborgarvänstern eller ”les bobos”. I USA kallas deras motsvarighet de högutbildade, höginkomsttagande vita amerikanerna som röstar på Demokraterna för ”brahminvänstern” och i Storbritannien kallas de (d v s de högutbildade, höginkomsttagande majoritetsbritterna som röstar på Arbetarpartiet) som bekant för ”champagnesocialisterna”.

I Sverige har vi dock ännu ingen språklig beteckning på SAP:s nya SACO-väljare – d v s kort och gott övre medelklass- och överklassväljarna inne på Östermalm och Södermalm – för Arbetets Daniel Swedins föreslagna och inte särskilt snälla uttryck ”Prada-väskorna” fungerar nog inte riktigt som en passande benämning på dessa nya SAP-väljare.

https://www.dn.se/sverige/fran-folkhem-till-medveten-elit-sa-bytte-s-valjarbas/

”Magdalena Andersson förlorade regeringsmakten, men Social-demokraterna gjorde ett kanonval i landets mer exklusiva kvarter. De nya välmående väljarna utmanar S självbild och reser en obekväm fråga: Hur länge till kan partiet kalla sig för Sveriges arbetarparti?

(…)

”På Östermalm, Stockholms mest exklusiva stadsdel, gjorde Socialdemokraterna ett kanonval samtidigt som Moderaterna backade något. Mönstret är inte unikt för Stockholms innerstad. 

I Malmö ökade Socialdemokraterna i de havsnära kvarteren väster om centrum. I Uppsala och Lunds välmående delar kan samma dramatiska utveckling skönjas.”

(…)

”Borde Socialdemokraterna fira tillströmningen av ”Prada-väskorna” till partiet, som tidningen Arbetets politiska redaktör Daniel Swedin kallar de röda Östermalms-väljarna?

En månad efter valet träffades medlemmarna i en av S lokala innerstadsföreningar på restaurang Kamarina på Gotlandsgatan i hjärtat av Södermalm i Stockholm. 

Här, i närheten av Nytorget, gjorde Socialdemokraterna ett lysande val med siffror som närmar sig 40 procent av väljarunderlaget – Palmenivåer.

Men när partiveteraner som Bosse Ringholm och Leif Pagrotsky utvärderade resultatet tillsammans med några av rörelsens unga intellektuella som Tiden-redaktören Payam Moula och debattören Lotta Häyrynen var stämningen ambivalent.

Det pågår ett väljarutbyte i Socialdemokraterna som partiet inte är helt bekväm med. 
Framgången på Östermalm, bland kvinnliga entreprenörer som Hannah Widell och Amanda Schulman, som kampanjade för Magdalena Andersson i valrörelsens slutskede, har en baksida.

– Man är ju dum om man surar över fler röster, men som socialdemokrat skäms man ju lite över att ha sådana valarbetare, säger en S-källa. 

För första gången röstade lika många tjänstemän som arbetare på S i höstens val, visar SVT:s vallokalsunderökning. 

– S vill ju centralt inte ha det väljarutbytet, säger Lotta Häyrynen, som var på plats på Kamarina. 

– Man har lagt jättemycket fokus på vinna tillbaka arbetarväljare från Sverigedemokraterna. Men det har man inte lyckats med.”

(…)

”Frågar man utländska bedömare som den franske stjärnekonomen Thomas Piketty var det svenska valresultatet väntat.

– Ni svenskar betalar priset för Socialdemokraternas avsaknad av jämlikhetsambition, säger Piketty över videolänk från Paris.

Han är aktuell med den svenska översättningen av boken ”En kort historik om jämlikhet”.

– Det smärtar mig att säga det – för jag känner stor beundran för vad Socialdemokraterna åstadkom i Sverige när de först tog makten på 1930-talet. 

För Piketty rymmer det svenska exemplet en svindlade ironi. 

I början av 1900-talet lyckades Socialdemokraterna reformera ett av världens mest ojämlika länder med hjälp av införandet av bland annat arvsskatt och förmögenhetsskatt. Men mot slutet av seklet lade Socialdemokraterna sina egna klassutjämnade verktyg på hyllan och Sveriges förmögenhetsklyftor började växa igen.

Samtidigt har Socialdemokraterna, skriver Piketty i ”Kapitalet och ideologin”, successivt förlorat sin ”traditionella folkliga väljarbas” och blivit ett parti för de ”relativt välbärgade” svenskarna. 

Det är kanske ingen slump. Den välmående medelklassen i svenska storstäder har fått ha sina besparingar i fred.

Men avsaknaden av ekonomisk ”rättviseambition” förskjuter partiets gamla bas, säger Piketty. 

– När Socialdemokraterna slutar beskatta svenska miljardärer, när partiet säger att det är för komplicerat med ekonomisk omfördelning, då säger partiet samtidigt att social rättvisa inte är möjlig. Människor som missgynnas av systemet kommer då att ty sig till alternativen.

Inte för att arbetarklassen nödvändigtvis tror att stängda gränser eller strypt invandring utgör en patentlösning på alla samhällsproblem, säger Piketty. Men reformerna signalerar en samhällsomvandlade vision som slocknat i socialdemokratin, säger han.”